Rättegångskostnader i förenklade tvistemål

Av jur. kand. GUSTAF ALMKVIST och jur. kand. NIKLAS ELOFSSON1

I de allra flesta tvistemål är det av central betydelse vad rättsprocessen kan komma att kosta och vilken part som slutligen ska bära de olika kostnaderna. Trots det har reglerna om rättegångskostnader fått förhållandevis liten uppmärksamhet i juridisk doktrin och debatt. I synnerhet gäller detta de förenklade tvistemålen, där möjligheten att få ersättning för ombudsarvode är kraftigt begränsad. I artikeln görs en grundlig genomgång av den inte helt lättillgängliga bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken, som reglerar frågan vad som ersätts som rättegångskostnad i dessa mål, vars tvisteföremål understiger ett halvt prisbasbelopp. Utifrån en analys av särregleringens huvudsyfte, att möjliggöra för den enskilde att tillvarata sin rätt till låga och förutsebara kostnader, ifrågasätts om inte nuvarande ordning i flera avseenden får olyckliga konsekvenser. En enklare bestämmelse som i stället bygger på ett kostnadstak förespråkas.

1. Inledning
1.1 Allmänt om rättegångskostnader i tvistemål
Bestämmelserna om rättegångskostnader reglerar huvudsakligen två frågor: dels hur kostnadsansvaret ska fördelas mellan parterna, dels vilka kostnader som är ersättningsgilla som rättegångskostnad. Huvudregeln avseende den förstnämnda frågan är välkänd: i tvistemål ska enligt 18 kap. 1 § RB part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är stadgat.
    Denna artikel behandlar den andra frågan, vilka kostnader som är ersättningsgilla som rättegångskostnad. För detta gäller olika regler för de ordinära tvistemålen och de förenklade tvistemålen, dvs. de mål som enligt 1 kap. 3 d § RB handläggs av en domare och vars tvisteföremål uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, för närvarande 22 250 kr. För de ordinära tvistemålen, där det omtvistade värdet alltså inte uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp, regleras frågan om ersättningsgill rättegångskostnad i 18 kap. 8 § RB. Där framgår att ersättning för rättegångskostnad fullt ut ska motsvara parts kostnad för rättegångens förberedande, talans utförande, arvode till ombud eller biträde samt kostnader för eget arbete och tidsspillan. Som enda begränsning gäller att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av

1 Författarna är verksamma som tingsnotarier vid Stockholms tingsrätt. Ett varmt tack för värdefulla synpunkter riktas till doktoranden Henrik Bellander och rådmannen Bertil Sundin.

partens rätt, en inskränkning som med jämna mellanrum tillämpas framför allt för att skära i ombudsräkningar som av rätten uppfattas som alltför höga.2 Oaktat denna ventil utgör huvudregeln i 18 kap. 1 § RB tillsammans med bestämmelsen i 8 § i praktiken en processuell skadeståndsbestämmelse; den som fått rätt i domstol ska försättas i samma position som han skulle ha varit om motparten hade gjort rätt för sig utan process.3 Annorlunda förhåller det sig i de förenklade tvistemålen. 18 kap. 8 a § RB, som tillämpas i stället för 8 § avseende dessa mål, innehåller en klart begränsad och uttömmande uppräkning av vilka kostnadsposter som är ersättningsgilla. Bestämmelsen utmärks av att det i det närmaste helt saknas rätt till ersättning för kostnader för ombud, biträde och eget arbete.

1.2 Bakgrunden till särregleringen för förenklade tvistemål
Rättsutvecklingen under 1970-talet präglades av flera lagstiftningsreformer som utmärktes av ambitionen att ge den enskilde medborgaren en starkare ställning på civilrättens område. År 1973 trädde en ny och väsentligt utvidgad rättshjälpslag (1972:429) i kraft, och samma år antogs den första konsumentköplagen (1973:877). Året därpå kom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen, som tillämpades på dispositiva tvistemål vars tvisteföremål inte översteg hälften av ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
    Bakgrunden till småmålslagen var att det ansågs alltför kostsamt och komplicerat att föra talan om mindre värden inför domstol, eftersom handläggningen följde samma rigida krav som för de stora målen vad gäller omedelbarhet, muntlighet och partsdisposition. Departementschefen anförde att i synnerhet kostnadsläget utgjorde ett allvarligt rättssäkerhetsproblem, eftersom den enskilde hade svårt att förutse vilka kostnader som skulle vara förenade med att föra en talan inför domstol. Detta riskerade att föra med sig att den enskilde skulle dra sig för att föra talan även i de fall då hans anspråk framstod som berättigade.4 Målsättningen var därför att genom småmålslagen åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning utan att eftersätta rimliga krav på rättssäkerhet.5 Den viktigaste förändringen i det avseendet var den nya bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnad, som återfanns i lagens 8 §. Enligt stadgandet ersattes som rättegångskostnad endast vissa uppräknade kostnadsposter. Någon ersättning för kostnad för ombud eller biträde lämnades inte. Syftet med detta var att avhålla

2 En sådan prövning är givetvis enbart möjlig om rättegångskostnadsyrkandet är ifrågasatt av motparten. 3 Se SOU 1982:26 s. 223 ff. och Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006 s. 280 ff. för en närmare behandling av rättegångskostnadsreglernas funktioner. 4 Prop. 1973:87 s. 129 ff. 5 Prop. 1973:87 s. 153.

parterna från att skaffa juridisk hjälp för genomförandet av sin talan, och att den part som ändå valde att anlita jurist själv skulle få stå denna kostnad, varigenom den andra parten inte skulle avskräckas från rättegången av risken för att behöva stå för motpartens ombudskostnader.6 För att möjliggöra för juridiskt obevandrade parter att processa på egen hand mjukades handläggningsreglerna upp betydligt jämfört med rättegångsbalken, med en förhållandevis långtgående materiell processledningsskyldighet för rätten och en flexibilitet i valet mellan muntlig och skriftlig handläggning. Målen skulle i tingsrätt alltid avgöras av en domare och ett krav på prövningstillstånd i hovrätt infördes. Reformen utvärderades några år senare av 1977 års rättegångsutredning, som i ett betänkande år 1982 föreslog att småmålslagen skulle avskaffas och att dess flexiblare handläggningsregler skulle inarbetas i RB för att gälla för tvistemålsprocessen generellt. Samtidigt riktade utredningen hård kritik mot den särskilda rättegångskostnadsbestämmelsen i småmålslagen, som utredningen menade främst gynnade näringsidkare och de starka konsumenter som ändå kunde hävda sin rätt. Med den arbetsrättsliga processen som förebild föreslog utredningen i stället att en särskild rättegångskostnadsregel skulle införas för mål mellan näringsidkare och konsument. Förslaget innebar att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader i det fallet att näringsidkaren vann processen men konsumenten haft skälig anledning att få tvisten prövad.7 Medan utredningens förslag att arbeta in småmålslagens handläggningsregler i RB antogs år 1987, med följden att småmålslagen avskaffades, valde man trots kritiken att behålla reglerna om vilka kostnader som ersätts som rättegångskostnad i mål om mindre värden. Departementschefen framhöll det centrala värdet i att ”hålla nere parternas och det allmännas kostnader på en nivå som är rimlig i förhållande till tvisteföremålets värde”.8 Därmed tillkom den nuvarande bestämmelsen i 18 kap. 8 a § RB, som med undantag för en liten ventil för fall av grundlösa bestridanden är identisk med regleringen i 8 § småmålslagen om vilka kostnader som ersätts som rättegångskostnad i förenklade tvistemål. Småmålslagens försök med avsaknad av rätt till ersättning för ombud eller biträde behölls med andra ord oförändrad.9

6 Prop. 1973:87 s. 97. 7 SOU 1982:26 s. 48 ff. och 228 ff. Förslaget behandlas närmare i artikelns avsnitt 4. 8 Prop. 1986/87:89 s. 74. 9 Frågan var uppe till diskussion även i prop. 1999/2000:26 s. 97 ff., där man dock anslöt sig till departementschefens uppfattning i 1987 års lagstiftningsärende och enbart tydliggjorde att den särskilda kostnadsregeln inte ska gälla vid försumlig processföring.

2. Gällande rätt om rättegångskostnader i förenklade tvistemål
2.1 Inledning
I de följande avsnitten behandlas de nu gällande reglerna om vilka kostnader som ersätts som rättegångskostnad i förenklade tvistemål. Några allmänna anmärkningar är dock på sin plats. För det första reglerar 18 kap. 8 a § RB som tidigare nämnts inte frågan om part till någon del ska åläggas ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnad, utan endast vilka kostnader som part som befunnits ersättningsskyldig har att ersätta. Det innebär att de vanliga reglerna i 1–7 §§ tillämpas på frågan om ersättningsskyldighet i och för sig. Återkallar exempelvis käranden talan, är han alltså enligt huvudregeln i 5 § skyldig att ersätta svaranden för dennes rättegångskostnad i den utsträckning svaranden har haft sådana kostnader som berättigar till ersättning enligt 8 a §.10 Som närmare behandlas nedan görs undantag från detta vid onödig rättegång och försumlig processföring enligt 3 och 6 §§, i vilket fall regeln i 8 § i stället blir tillämplig.
    För det andra är det viktigt att se att kostnadsposterna i 8 a § inte berättigar till någon schablonersättning. Punkterna är en uttömmande uppräkning av vilka kostnader som i och för sig kan ersättas som rättegångskostnad då bestämmelsen är tillämplig, i förekommande fall med angivande av takbelopp. För att ersättningsskyldighet ska kunna åläggas krävs emellertid i princip att den som gör anspråk på ersättning styrker att kostnaden faktiskt föreligger,11 och därtill att kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Denna sista begränsning är, som särskilt berörs avseende den vanliga posten rättslig rådgivning, av stor betydelse vid bedömningen av vilken ersättning som ska utgå enligt 8 a §. Det kan antas att bedömningen blir strängare allteftersom det omtvistade beloppet blir lägre.12

2.2 Ersättningsgilla poster
Som huvudregel i 18 kap. 8 a § RB gäller att fem olika typer av kostnader ersätts som rättegångskostnad, nämligen rättslig rådgivning under en timme per instans, ansökningsavgift, resa och uppehälle för part, ställföreträdare eller ombud, vittnesbevisning samt översättning av handling. Ombudsarvode, tidsspillan och eget arbete ersätts inte. I synnerhet är det den första ersättningsgilla posten, den rättsliga rådgivningen, som brukar vålla både parter och domstolen visst huvudbry. Posten behandlas därför särskilt i nästa avsnitt. Här ska något sägas om de övriga posterna.
    Ansökningsavgift, som ersätts enligt punkten 2, är kanske den minst komplicerade posten. Ska käranden ersättas för sina rättegångskostnader och har han inlett processen genom ansökan om stämning har han rätt till ersättning för vad han fått betala i ansök-

10 Se till detta NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44. 11 Se RH 2006:22. 12 Se till detta RH 1995:24.

ningsavgift till domstolen, för närvarande 450 kr. Ersättning för ansökningsavgift i mål som inletts genom ansökan om betalningsföreläggande ersätts med stöd av sjätte stycket, vilket behandlas i avsnitt 2.5.
    Enligt punkten 3 kan kostnader för resa och uppehälle för part, ställföreträdare eller ombud ersättas, men inte kostnader för tidsspillan, något som många gånger ändå gör det billigare för en juridisk person att anlita ombud. Den som överväger att lägga ned kostnader för resa och uppehälle bör emellertid iaktta viss försiktighet. I förarbetena till småmålslagen understryks som skäl för varför ersättning inte ska kunna utgå för tidsspillan att en part normalt bör kunna anlita ett ombud på orten och därmed undvika sådan kostnad. Man tillskapade vid småmålslagens införande även det särskilda konsumentforum som i dag framgår av 10 kap. 8 a § RB och som ger en konsumentkärande rätt att väcka talan där han själv har sitt hemvist. Även det skedde med motiveringen att hålla kostnaderna nere och med anmärkningen att en näringsidkare till skillnad från en konsument i allmänhet torde ha ”goda möjligheter att låta sig företrädas av ombud på platsen”.13 Möjligheten att få ersättning för några mera betydande kostnader för resa och uppehälle — vilket sannolikt bör ses i förhållande till tvisteföremålets värde — begränsas sålunda av det allmänna kravet att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.14 Kostnad för ombuds resa och uppehälle kan enligt lagtexten bara ersättas om rätten inte kallat parten personligen.15 Ersättning för resa och uppehälle utgår enligt 18 kap. 8 a § 5 st. RB enligt bestämmelser som regeringen meddelar, närmare bestämt enligt de belopp som gäller enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.
    Enligt punkten 4 kan kostnader för vittnesbevisning ersättas. Det är endast kostnader för bevismedlet vittne, och alltså inte kostnader för skriftlig bevisning, syn eller domstolssakkunnig, som kan ersättas enligt bestämmelsen. Viss möjlighet till ersättning till partssakkunnig, som enligt rättegångsbalkens systematik i princip jämställs med ett vittne, bör dock föreligga, även om begränsningen till vad som skäligen varit påkallat säkerligen gör att de fall där sådan ersättning bör utgå är förhållandevis få. Till skillnad från vad som gällde enligt småmålslagen uppställer inte 8 a § någon begränsning till vad som skulle

13 Prop. 1973:87 s. 158 f. 14 Se RH 1995:24, där hovrätten underströk att det i ett mål där en näringsidkare kräver betalning av en konsument för utförda tjänster i allmänhet inte är skäligt att ersättning ska utgå för kostnader avseende resa och uppehälle som vida överstiger det omtvistade värdet. I det aktuella fallet ersattes dock resekostnader som uppgick till drygt sex gånger tvisteföremålets värde mot bakgrund av att svaranden — konsumenten — genom sin inställning till vissa sakomständigheter hade omöjliggjort en skriftlig handläggning. Se även NJA 1992 s. 260, där HD med vissa skäl beviljade tillstånd till samma måls prövning i hovrätt. 15 Se till detta NJA 1986 s. 748.

ha kunnat utgå av allmänna medel till vittnen. Reglerna om ersättning till vittnen överensstämmer följaktligen med reglerna om vad som ersätts i ordinära tvistemål enligt 8 §. Kravet på skälighet gör sig dock gällande även här. Kostnaden måste också vara hänförlig till själva vittnet, och inte till anskaffning av bevisning i största allmänhet. HD har således ogillat ett yrkande om ersättning för annonsering efter vittnen till en trafikolycka.16 Kostnader för översättning, som ersätts enligt punkten 5, följer också reglerna i 8 §. Som enda begränsning gäller alltså att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

2.3 Särskilt om rättslig rådgivning och kravet på skälighet
Den post som mycket ofta figurerar i ersättningsyrkanden i förenklade tvistemål är den som följer av första punkten i 8 a § och avser rättslig rådgivning. Enligt punkten kan ersättning lämnas för kostnad för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme, för närvarande 1 242 kr exklusive mervärdesskatt.17 De frågor som både ombud och domstolar ofta får brottas med är dels vad som avses med begreppet rättslig rådgivning, dels vad begränsningen till vad som skäligen varit påkallat innebär.
    Rätten till ersättning för rättslig rådgivning var ett försök att i viss utsträckning gå den förhållandevis omfattande remisskritiken avseende förslaget till småmålslag till mötes. I den departementspromemoria som låg till grund för förslaget föreslogs nämligen ett system med hjälp och råd från domstolens sida som inte bara skulle avse tillhandahållande av formulär och dylikt utan även hjälp med upprättande av ansökan.18 Detta ansågs av många kunna leda till om inte bristande opartiskhet så åtminstone att domstolen uppfattades så av motparten. Dessutom ansågs domstolen hamna i en mycket besvärlig situation om den skulle få frågor om huruvida det var en god idé att över huvud taget väcka talan.19 Departementschefen lanserade därför förslaget om viss rätt till ersättning för rättslig rådgivning för att tillgodose ”det behov av biträde som ibland kan föreligga” och som inte kan ”tillgodoses genom domstolens processledning”.20 Det behov som

16 NJA 1986 s. 748. 17 Se 4 § rättshjälpslagen, 4 § rättshjälpsförordningen (1997:404) och 2 § förordningen (2009:1237) om timkostnadsnorm inom rättshjälpsområdet. Är den ersättningsberättigade parten skattskyldig för mervärdesskatt, vilket är det vanliga, är det beloppet som följer av timkostnadsnormen exklusive mervärdesskatt som kan utgå. Annars torde, förutsatt att parten visar att mervärdesskatt har varit en kostnad för honom, ersättning kunna utgå med timkostnadsnormen inklusive mervärdesskatt, för närvarande 1 553 kr. Se till detta RH 2006:54. 18 Ds Ju 1972:6 s. 74 f. I synnerhet förslaget att ”sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sätta upp en ansökan” mötte hård kritik. 19 Se prop. 1973:87 s. 84 ff., 147 ff. och 153 ff. 20 Prop. 1973:87 s. 157.

avsågs beskrevs som ”rådgivning angående det materiella rättsläget och biträde vid kontakter med motparten”.21 I 1987 års lagstiftningsärende tillades att vad som avsågs var ”kostnader som uppkommer när [parten] vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig att väcka talan och hur talan i stora drag bör läggas upp”.22 Det är mot denna bakgrund som rätten till ersättning för en timmes rådgivning i varje instans måste förstås. Rättslig rådgivning under en timme är följaktligen inte samma sak som den första timmens processföring. Tanken är inte att, som är fallet i mål om betalningsföreläggande, schablonmässigt ersätta viss ombudskostnad. Mot bakgrund av de nyss återgivna skälen till kostnadsposten är det i stället just sådan rådgivning som parten behöver för att informera sig om rättsläget och resonera om hur han bör gå vidare som ersätts som rättslig rådgivning. Arbete för utförande av talan är aldrig rättslig rådgivning.23 Det förklarar behovet av den särskilda rätt till ersättning i 8 a § 7 st. för upprättande av rättegångsskrift eller inställelse till sammanträde för det fall ett mål som inletts genom ansökan om betalningsföreläggande i tingsrätten avgörs genom tredskodom.24 Eftersom många näringsidkare som ofta uppträder i domstol rutinmässigt yrkar ersättning för en timmes rättslig rådgivning har frågan om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt fått särskild betydelse avseende rättslig rådgivning. Det kan ifrågasättas om inte dessa kostnadsyrkanden många gånger systematiskt egentligen borde falla redan på att parten inte kan styrka att hans kostnad verkligen är hänförlig till rättslig rådgivning i bestämmelsens mening, eftersom den kostnad för vilken ersättning yrkas vanligen torde vara hänförlig till erfarna ombuds processföring i ett enskilt mål. Nu har dock HD i stället mera allmänt konstaterat att behovet av rättslig rådgivning i en tvist om mindre värden som har samband med själva kärnområdet för en parts näringsverksamhet får betraktas som förhållandevis litet. När det gäller sådana frågor som är av återkommande natur i verksamheten får parten anses ha tillräckliga insikter i det materiella rättsläget och möjlighet att göra de processuella överväganden som behövs utan att anlita juridiskt biträde av utomstående.25 Visserligen rörde både detta avgörande och de refererade hovrättsavgöranden som finns med likande resonemang och slut endast kostnad för rättslig rådgivning i hovrätt.26 HD:s formulering är dock sådan att det knappast kan råda någon tvekan om att resone-

21 Prop. 1973:87 s. 156. 22 Prop. 1986/87:89 s. 70. 23 Se i synnerhet prop. 1986/87:89 s. 70, RH 2005:75 och RH 2006:38. Se även Sjövall, Något om kostnad och ersättning i förenklade tvistemål, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, 2007 s. 223. 24 Se närmare avsnitt 2.4. 25 NJA 2007 s. 579. 26 RH 2005:75 och RH 2006:38.

manget även är tillämpligt på rättslig rådgivning i tingsrätt. Någon ersättning för rättslig rådgivning till sådana näringsidkare som regelmässigt för talan om betalning av mindre belopp, t.ex. parkeringsbolag, telefonbolag, elbolag och kreditinstitut, bör med hänvisning till kravet på skälighet alltså inte lämnas om inte målet innehåller någon särskilt ovanlig omständighet som medför att målet inte framstår som ett rutinärende ur bolagets perspektiv. Rätten till ersättning för rättslig rådgivning får med andra ord inte utnyttjas som ett sätt att få ersättning för ombudskostnader hänförliga till processföringen.
    Det uppställs inte längre något krav på att rådgivningen ska lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller i övrigt följa rättshjälpslagens riktlinjer.27 Däremot krävs att det verkligen rör sig om en kostnad. I förarbetena till småmålslagen understryks att företag som har egen juridisk personal inte kan få ersättning för rådgivningskostnad som kommer från den egna personalen.28 Det skulle kunna ifrågasättas om detta fortfarande är gällande rätt, eftersom ersättningsgill rättslig rådgivning numera kan lämnas av annan än anställd vid advokatbyrå och en regel som fråntar företag rätt till ersättning för rådgivning från egna jurister skapar en obalans mellan anlitandet av ett externt ombud och hållandet av egen juridisk kompetens inom en organisation. Av kravet att kostnaden ska avse rådgivning som parten behöver, får det dock anses följa att det måste röra sig om en extern jurist. Finns kunskapen hos en särskilt anställd jurist hos parten får kunskapen anses finnas hos parten, varför något behov av rättslig rådgivning inte kan anses föreligga.29

2.4 Särskild ersättning vid tredskodom i överlämnade eller återvunna mål
Ett tidigt uppmärksammat problem vid tillämpningen av småmålslagen var att rättegångskostnadsbestämmelserna gav en stark ställning till en svarande som egentligen saknade andra skäl för bestridande än bristande vilja eller förmåga till betalning, eftersom vederbörande genom ett ogrundat bestridande kunde åsamka käranden förhållandevis stora kostnader utan att själv riskera särskilt mycket.30 Därför infördes i samband med överförandet av småmålslagens bestämmelser till RB år 1988 ett undantag från huvudregeln att ombudskostnader inte är ersättningsgilla. Bestämmelsen innebär att käranden har rätt till ersättning för ombudskostnader hänförliga till en rättegångsskrift eller till en inställelse vid sammanträde inför rätten. Detta förutsätter dock att målet har inletts genom en ansökan om betalningsföreläggande och därefter antingen har överlämnats till tingsrätten som tvistigt eller har återvunnits, bara för att i tingsrätten utmynna i ett ute-

27 Ett sådant krav gällde enligt 8 § första punkten småmålslagen. 28 Prop. 1973:87 s. 157. 29 Det hindrar inte att part använder sina anställda som ombud och begär ersättning för ombudsarvode — i den mån det är ersättningsgillt — avseende arbete utfört av den egna personalen. Se t.ex. NJA 2009 s. 441. 30 Se prop. 1986/87:89 s. 120 f. Problemet behandlas närmare i avsnitt 3.4.

blivet eller omotiverat svaromål eller ett uteblivande från sammanträde. Den ersättning som lämnas är förhållandevis blygsam, nämligen högst hälften av det belopp som betalas för rättslig rådgivning enligt rättshjälpslagen under en timme, för närvarande 621 kr.
    Det har övervägts att införa motsvarande bestämmelse avseende mål som inleds genom ansökan om stämning. Med hänvisning till att den undantagsvisa rätt till ersättning för ombudsarvode som bestämmelsen innebär tar sikte just på de fall där saken ”kan och bör” avgöras genom betalningsföreläggande men där ”svaranden förhalar det slutliga avgörandet” har någon utvidgning av undantagsregelns tilllämpningsområde emellertid inte genomförts.31

2.5 Tidigare handläggning enligt annan processordning
Enligt 18 kap. 8 a § 6 st. RB tillämpas, för det fall målet till en början handlagts i annan ordning än som ett förenklat tvistemål, de kostnadsregler som gäller för den tidigare handläggningen. Denna bestämmelse har framför allt betydelse för mål som inletts genom ansökan om betalningsföreläggande och som därefter överlämnats eller återvunnits från Kronofogdemyndigheten. För det fall det är svaranden som ska ersätta käranden för dennes rättegångskostnad tillämpas då den kostnadsregel som framgår av 46 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning som om tingsrättens dom varit ett utslag. Det betyder att rätt till ersättning föreligger för eget arbete eller arvode till ombud eller biträde med skäligt belopp, som endast om det finns särskilda skäl får bestämmas till ett högre belopp än 340 kr, vilket också är det belopp som schablonmässigt döms ut. Ersättning till käranden får dessutom avse kostnader i mål om betalningsföreläggande avseende ansökningsavgift, expeditionsavgift, registreringsbevis, samt skäliga kostnader för delgivning, översättning av handlingar och för kopior, om dessa överstiger 25 stycken.32 Eftersom ansökningsavgiften i mål om betalningsföreläggande uppgår till 300 kr33 innebär det att en vinnande kärande normalt har rätt till ersättning med 640 kr avseende kostnader i mål om betalningsföreläggande.34

31 Prop. 1999/2000:26 s. 102. 32 Se 48 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt 1 och 3 §§ förordningen (1991:1340) om ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten. 33 1 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. 34 En särskild situation är den att käranden, i ett mål som anhängiggjorts genom ansökan om stämning, yrkar ersättning för kostnader i tidigare mål om betalningsföreläggande avseende samma sak. Så kan vara fallet om betalningsföreläggandemålet avvisats för att Kronofogden, som inte har tillgång till samma delgivningssätt som domstolarna, inte har kunnat delge svaranden betalningsföreläggandet. I linje med vad som följer av den särskilda begränsningsregeln i 18 kap. 3 a § RB talar starka ändamålsskäl för att sådan kostnad bör vara ersättningsgill i ett efterföljande stämningsmål om samma sak, för att inte motverka syftet att ostridiga fordringar bör hanteras genom Kronofogden. Enligt vår uppfattning bör bestämmelsen i 8 a § 6 st. därför tillämpas analogt i sådana fall.

En svarande har inom ramen för det summariska förfarandet aldrig rätt till ersättning för sina kostnader i mål om betalningsföreläggande. Avvisas eller avskrivs ansökan kan käranden enligt 51 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning förpliktas att ersätta svarandens skäliga kostnader om det föreligger synnerliga skäl. En sådan prövning kan dock inte ske inom ramen för målet om betalningsföreläggande. Svaranden är i stället hänvisad till att själv ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan i tingsrätt. Därtill anmärks i lagens förarbeten att det kan tänkas även andra fall där svaranden bör få ersättning för sina kostnader i mål om betalningsföreläggande. En sådan prövning bör även den avse frågan om det föreligger synnerliga skäl för varför sökanden ska ersätta svaranden för kostnader hänförliga till mål om betalningsföreläggande.35 I ordinära tvistemål som överlämnats eller återvunnits från Kronofogden, i vilka kostnadsregeln i 18 kap. 8 § RB följaktligen är tillämplig, bör en sådan kostnad hos Kronofogden kunna rymmas inom det ersättningsberättigade området i målet. I de förenklade tvistemålen, där 8 a § i stället är tilllämplig, bör emellertid svarandens kostnad i regel inte kunna ersättas inom ramen för målet, eftersom någon rätt till ersättning varken följer av de kostnadsregler som är tillämpliga i det summariska förfarandet eller ryms inom någon av de ersättningsgilla kostnadsposterna i 8 a §.36 Det finns några andra tänkbara tidigare handläggningsordningar som kan medföra att särskilda ersättningsregler blir tillämpliga inom ramen för ett förenklat tvistemål. En talan om enskilt anspråk som förs inom ramen för ett brottmål kan enligt 22 kap. 5 § RB avskiljas till tvistemål under vissa förutsättningar. Kostnader som uppkommit före avskiljandet ska enligt 31 kap. 11 § RB ersättas enligt vad som följer av 18 kap. 12 § RB, nämligen som om målsäganden varit part i ett tvistemål, med den begränsningen att målsäganden endast är ersättningsskyldig för merkostnader som uppstått till följd av att målsäganden fört talan eller biträtt åtalet. Ska ersättning utgå enligt tvistemålsreglerna och understiger det enskilda anspråket uppenbart beloppsgränsen för ett förenklat tvistemål bör följden bli att bestämmelsen i 18 kap. 8 a § RB blir tillämplig. Detsamma gäller om den tilltalade blir ersättningsskyldig för målsägandens rättegångskostnad avseende det enskilda anspråket.37

35 Prop. 1989/90:85 s. 80 f. 36 Se RH 2006:22. Även om det naturligtvis vore enklare att pröva frågan om skyldighet för käranden att ersätta svarandens kostnader hos Kronofogden inom ramen för samma process kan knappast lika starka ändamålsskäl anses tala för en analog tillämpning som i den i not 34 berörda situationen. 37 Ett undantag från detta är möjligheten enligt 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde att ålägga den tilltalade att till staten återbetala kostnaden för målsägandebiträde. Detta gäller dock endast för kostnader före ett eventuellt avskiljande till tvistemål. Därefter tillämpas enligt samma bestämmelse 18 kap. RB, och ett målsägandebiträdes uppgifter kvarstår enligt 3 § 2 st. målsägandebiträdeslagen inte om det avskilda tvistemålet handläggs som förenklat tvistemål.

Slutligen bör frågan nämnas vilken kostnadsregel som ska tillämpas om målet inledningsvis handläggs som förenklat tvistemål och därefter läggs om till ordinärt tvistemål. Bestämmelsen i 18 kap. 8 a § 6 st. RB tar egentligen inte sikte på dessa situationer. Förutom det fallet att beslutet om handläggningsform överklagas med framgång kan dock den situationen tänkas att part framställer tilläggsyrkanden eller anhängiggör ett genkäromål som medför att tvisteföremålet inte längre uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp. Flera förenklade tvistemål kan också kumuleras med följden att det sammanlagda tvisteföremålet överstiger ett halvt prisbasbelopp, i vilket fall målen bör handläggas som ordinära tvistemål.38 Följden av att 8 § inte innehåller någon regel om att ersättning ska utgå enligt vad som gäller enligt tidigare handläggningsordningar är att ersättning för alla kostnader i ett mål som lagts om till ordinärt tvistemål ersätts enligt regeln i 8 §.39 Det är högst tveksamt om den motsatta situationen, att ett mål som inledningsvis handlagts som ordinärt tvistemål läggs om till förenklat tvistemål, över huvud taget skulle kunna uppstå.40 För det fall så likväl skulle ske tycks det inte finnas något formellt hinder mot att använda sig av bestämmelsen i 8 a § 6 st. och tillämpa 8 § för kostnader som uppstått fram till dess att målet lagts om till förenklat tvistemål. Med tanke på att parterna fram till omläggningsbeslutet har ådragit sig kostnader utan kunskap om att särskilda begränsningar i fråga om ersättningsmöjligheterna skulle bli aktuella framstår det tvärtom som en rimlig lösning.41

2.6 Försumlig processföring
Det framgår av 18 kap. 8 a § 3 st. RB att den särskilda kostnadsregeln i förenklade tvistemål inte är tillämplig vid sådan försumlighet som avses i 3 och 6 §§, dvs. onödig rättegång och försumlighet i processföringen. I sådana situationer ska i stället kostnadsregeln i 8 § tillämpas. Bestämmelsen infördes år 2000 efter att man tidigare konstaterat att de särskilda bestämmelserna om försumlighet är fördelningsregler som inte kan påverka vilken kostnadsregel som ska tillämpas.42 Här ska inte närmare diskuteras vilken grad av försumlighet som bör krävas för att de nyss nämnda stadgandena ska bli tillämpliga. I förarbetena erinras dock om att varje vårdslöshet inte leder till att bestämmelserna blir tillämpliga och att det är naturligt att ställa olika krav på process-

38 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken — En kommentar på internet, uppdaterad 2012 t.o.m. supplement 72, under 1:3 d §. 39 Se prop. 1973:87 s. 184 och justitierådet Håstads särskilda tillägg i NJA 2010 s. 336. 40 Se till detta prop. 1986/87:89 s. 151, där det understryks att parterna har ”ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller beträffande rättegångskostnader”. Se även Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 5 september 2012 i mål nr Ö 500-12 samt NJA 2012 s. 30, där HD med ett kortare resonemang meddelade tillstånd till nyss nämnda måls prövning i hovrätt. 41 Se för motsatt uppfattning Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. 42 Se NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44.

föringen beroende på om en part har anlitat ombud eller om han själv för sin talan.43

3. Några oönskade effekter av den särskilda kostnadsregeln
3.1 Inledning
Det typfall som lagstiftaren huvudsakligen tycks ha utgått från vid utformningen av dagens reglering av rättegångskostnadsansvaret i förenklade tvistemål är en privatperson som på egen hand, och utan någon egentlig kostnadsrisk, ska kunna väcka och utföra sin talan mot en annan privatperson eller näringsidkare.44 När partsställningen ser ut på det sättet uppfyller enligt vår uppfattning regelverket i huvudsak sitt syfte; den enskilde som överväger att initiera en rättslig prövning avseende ett begränsat tvisteföremål kan på förhand överblicka kostnadsrisken, som i regel även är tillräckligt begränsad för att inte hindra en svagare part från att få sin tvist prövad i allmän domstol.
    Såväl tidigare undersökningar45 som våra egna erfarenheter från handläggning av förenklade tvistemål i tingsrätt ger emellertid intrycket att den stora merparten av de förenklade tvistemålen varken avser en enskild mot en näringsidkare eller en enskild mot en annan enskild. Om man ska karaktärisera det typiska förenklade tvistemålet — såväl det som inletts genom stämning i tingsrätt som det som överlämnats från Kronofogdemyndigheten — synes det i stället vara fråga om en näringsidkare, inte sällan ett större företag, som för talan mot en enskild avseende en obetald fordran på grund av ett låneavtal alternativt en levererad produkt eller tjänst. I dessa vanligt förekommande mål har vi identifierat ett antal situationer där de nuvarande kostnadsreglerna lätt leder till mindre önskvärda eller direkt olyckliga konsekvenser.

3.2 Rutinmässig ersättning för rättslig rådgivning
Den första situationen avser frågan i vilka fall en part kan få ersättning för rättslig rådgivning. Som tidigare utvecklats gäller dels att denna kostnadspost inte ska avse ersättning för utfört arbete i processen utan just rådgivning i anslutning till processen, dels att kostnaden endast är ersättningsgill om parten faktiskt haft en rådgivningskostnad och denna kan anses skälig.46 Att kostnad för rättslig rådgivning kan vara ersättningsgill är alltså inte detsamma som att den alltid är det. I det typiska förenklade tvistemålet där det större bolaget väcker talan mot en enskild person om exempelvis en obetald telefon- eller elräkning är dock inte ett yrkande om ersättning för rättslig rådgivning något sällsynt undantag i

43 Prop. 1999/2000:26 s. 100 f. 44 Se avsnitt 1.2 ovan och jfr prop. 1986/87:89 s. 69 ff. 45 Se SOU 1982:26 s. 45 f. och där anförda hänvisningar samt Hällströmer, Konsumentprocess om mindre värden — en omöjlighet?, examensarbete vid Uppsala universitet, 2004 s. 33 ff. 46 Se avsnitt 2.3 ovan.

särskilt komplicerade fall, utan tvärtom något som närmast slentrianmässigt yrkas även i de mest rutinartade målen. Detta är fallet oavsett om talan förs direkt av bolagets anställda eller genom ett ombud, exempelvis det företag som skött inkassoförfarandet som inte sällan föregått den rättsliga prövningen.
    Om det tidigare fanns något utrymme att tolka 18 kap. 8 a § RB som att ersättning för rättslig rådgivning är en form av schablonersättning till vinnande part för nedlagt arbete i processen, får det genom NJA 2007 s. 579 och RH 2005:75 anses klarlagt att så inte är fallet samt att ersättning enligt denna kostnadspost i vilket fall inte ska utgå till bolag när det är fråga om tvister inom ramen för deras kärnverksamhet. För en enskild som aldrig tidigare blivit instämd i domstol är det emellertid inte lätt att hävda sin rätt mot ett större bolag som utöver kapital, ränta och kostnader även begär ersättning för rättslig rådgivning. Även om rättegångskostnadsyrkanden — såvida de inte är medgivna — enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB ska prövas ex officio av domstolen ser man inte sällan att ersättning för rättslig rådgivning döms ut även till stora bolag i rutinmål, till synes utan närmare prövning, när svaranden inte gör någon invändning härom. Konsekvensen av att bolagen tvärtemot nämnda praxis regelmässigt yrkar ersättning för rättslig rådgivning är att enskilda belastas med ett mer omfattande rättegångskostnadsansvar än vad lagstiftaren avsett. Lagtextens något otydliga utformning leder till att grundtanken bakom 8 a § — att ombudskostnader inte ska ersättas — i viss utsträckning kringgås. Att yrkanden om ersättning för rättslig rådgivning framställs rutinmässigt och ibland felaktigt vinner bifall har dessutom medfört en olycklig brist i rättstillämpningens enhetlighet.47

3.3 Svaranden pressas till förlikning eller medgivande
Till skillnad från käranden har inte svaranden någon möjlighet att själv ta ställning till om och när han vill inleda eller delta i en rättsprocess efter att ha tagit hänsyn till de kostnader och den tid som en tvist i princip oundvikligen medför. När svaranden är delgiven stämning eller föreläggande att svara på det överlämnade betalningsföreläggandet är processen igång. Även om käromålet är svagt och svaranden har mycket goda möjligheter att vinna framgång med ett bestridande har han att ta ställning till om det är värt att driva målet till en slutlig rättslig prövning, eller om det av ekonomiska skäl är klokare att helt eller delvis gå med på kärandens krav. Vissa av de olägenheter som är förknippade med att genomgå en rättslig process kommer svaranden aldrig helt ifrån, men i ett ordinärt tvistemål kan en vinnande svarande som huvudregel i vart fall få ersättning enligt 8 § för den tid

47 När ett käromål bifalles genom tredskodom enligt 44 kap. 8 § 2 st. RB läggs de omständigheter som käranden har uppgett till grund för bedömningen av käromålet. Att de av käranden påstådda omständigheterna i sak i princip godtas utan bevisprövning befriar inte rätten från sin skyldighet enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB att ex officio pröva frågan om rättegångskostnader.

och de kostnader som tvisten medfört. I förenklade tvistemål får svaranden däremot full ersättning enligt 8 § för tid och kostnader endast i de sällsynta fall då käranden inlett onödig rättegång eller fört processen på ett försumligt sätt i enlighet med reglerna i 3 och 6 §§.48 En följd av detta är att en svarande som faktiskt har rätten på sin sida i praktiken aldrig kommer att kunna vinna framgång med ett bestridande utan att lägga ned tid eller pengar som vederbörande inte kan få tillbaka på en tvist som han själv ofta varken har initierat eller haft möjlighet att undvika. Det är då inte konstigt att svaranden ibland motvilligt accepterar en förlikning bara för att det är dyrare att lägga ned tid eller ombudskostnader på processen. Även om det i det enskilda fallet kan vara processekonomiskt motiverat med en sådan förlikning är det inte en god ordning om rättegångskostnadsreglernas utformning i praktiken gör det irrationellt för en svarande med befogade invändningar att driva sin sak.
    Det bör understrykas att de näringsidkare som vanligen uppträder som kärande i de förenklade tvistemålen nästan alltid företräds av en processerfaren jurist, som käranden visserligen inte kan få ersättning för i processen men som betalas med obeskattade medel och vars kostnad läggs ut över näringsidkarens samtliga kunder för att säkra betalningsmoralen. De argument som framfördes mot ersättningsrätt för ombudskostnader inför inarbetningen av småmålslagen i RB — att en regel som ersätter ombudskostnader skulle medföra att part av rädsla för att motparten skulle skaffa ombud själv skulle låta sig företrädas av jurist till skenande kostnader — träffar med andra ord förhållandevis långt från målet i det typiska förenklade tvistemålet.49 I stället hamnar svaranden för det fall han faktiskt har fog för sina invändningar i ett sämre läge än om den vanliga kostnadsregeln i 8 § skulle vara tillämplig, eftersom han inte kan få ersättning för det ombud som i de flesta fall är nödvändigt för att han ska kunna föra sin talan på samma nivå som käranden och därmed tillvarata sin rätt. Den enda fördel som konsumenten har av regeln är att han slipper några större rättegångskostnader i det fall som är det vanliga, nämligen att han förlorar. Dessa problem har inte minskat i styrka i en tid när ett ökande antal s.k. bluffakturor och oseriösa aktörer i övrigt figurerar i domstol.50 Samma problem gör sig gällande när tvisten är av juridiskt komplicerad beskaffenhet. Här ska beaktas att uppdelningen mellan ordinära och förenklade tvistemål i princip enbart görs på grundval av tvisteföremålets storlek, varför ett omfattande och komplicerat mål i regel kommer att handläggas som förenklat tvistemål så länge yrkandet understiger ett halvt prisbasbelopp.51 Medan det kanske i enklare

48 Se avsnitt 2.6 ovan. 49 Se prop. 1986/87:89 s. 72. 50 Se t.ex. Brottsförebyggande rådets rapport 2012:11 — Kriminalstatistik 2011. 51 Se 1 kap. 3 d § RB och Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. Den möjlighet som regleras i 3 d § 2 st. att trots att tvisteföremålet understiger gränsen begära att målet ska

mål eller med en privatperson som har vissa juridiska kunskaper ibland är tillräckligt med den möjlighet till ersättning för en timmes rättslig rådgivning som finns i dag, är det i mer komplicerade mål långt ifrån alla som klarar att framgångsrikt föra sin talan efter en timmes initial rådgivning. Intrycket att en enskild förutsätts klara att föra sin talan själv även i svåra tvister om mindre belopp förstärks av omständigheten att möjligheterna att få såväl rättsskydd som rättshjälp är mycket begränsade när en tvist handläggs som förenklat tvistemål, oavsett vad saken gäller.52

3.4 Käranden drabbas av höga kostnader till följd av bestridanden mot bättre vetande
De två nyss nämnda situationerna tar sikte på konsekvenser som huvudsakligen påverkar svaranden negativt. Rättegångskostnadsreglerna i förenklade tvistemål kan emellertid även få negativa konsekvenser för käranden, särskilt i de mål där svaranden i praktiken saknar möjlighet att nå framgång men likväl bestrider käromålet, vanligen i syfte att fördröja verkställighet.
    I ordinära tvistemål kan det bli kostsamt för en svarande att bestrida ett käromål mot bättre vetande eftersom han då i regel även kommer att få bära kärandens rättegångskostnader, vilka brukar uppgå till i förhållande till tvisteföremålet kännbara belopp även i mindre komplicerade mål. Att reglerna om rättegångskostnadernas fördelning är utformade på det sättet har bl.a. motiverats med att det är viktigt avhålla parter från såväl att inleda obefogade rättegångar som att komma med oriktiga eller obevisbara påståenden, inte minst i mål om mindre värden.53 Trots detta har svaranden i princip inte något att förlora på att bestrida ett käromål som handläggs som ett förenklat tvistemål, så länge han inte gör sig skyldig till försumlig processföring enligt 18 kap. 3 och 6 §§ RB. Även om dessa bestämmelsers ordalydelse tar sikte på bl.a. situationer där svaranden bestrider ett käromål mot bättre vetande så finns det i de flesta mål utrymme för invändningar på svarandesidan som inte är irrelevanta om de vore med sanningen överensstämmande och svaranden kunde bevisa dem.
    I praktiken krävs det följaktligen relativt mycket för att man ska kunna tillämpa bestämmelserna om försumlig processföring mot en svarande utan ombud för att han inte förmår styrka en invändning, även om den i praktiken saknar fog. Följden blir att en illvillig svarande genom sitt bestridande kan orsaka en betydande fördröjning av

handläggas som ett ordinärt tvistemål kan enbart aktualiseras om parten gör sannolikt att det finns en större bakomliggande tvist eller rättsförhållanden som beror av prövningen i målet. Bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt; se NJA 2010 s. 336. 52 Tvister som handläggs som förenklade tvistemål är normalt helt undantagna i rättsskyddsvillkoren; se t.ex. prop. 1996/97:9 s. 84. Enligt 11 § fjärde punkten rättshjälpslagen (1996:1619) krävs särskilda skäl för att få rättshjälp i förenklade tvistemål. 53 Prop. 1973:87 s. 95. Se även avsnitt 1.1 ovan.

målet utan att i princip behöva bära några extra rättegångskostnader i de fall då käranden är ett större bolag och tvisten rör bolagets kärnverksamhet,54 och annars maximalt kostnaden för en timmes rättslig rådgivning.55 Om käranden inte kan få ersättning för den tid det tar att driva målet till ett avgörande i dessa fall är det inte främmande att svaranden kan driva igenom en fördelaktig förlikning, även i de fall då käranden helt har rätten på sin sida.56 Den regel om rätt till ersättning för en rättegångsskrift eller en inställelse i mål som inletts genom ansökan om betalningsföreläggande och som avgörs genom tredskodom kommer måhända tillrätta med de mindre kostsamma fallen, men knappast de fall då svaranden faktiskt driver processen vidare mot bättre vetande. Även i de fall då ersättning lämnas enligt undantagsregeln utgör kostnaden som drabbar svaranden knappast mer än en ganska låg ytterligare kreditkostnad för anstånd med betalningen.
    Att domstolsresurser inte läggs på mål som i praktiken är ostridiga och att det inte ska löna sig för en gäldenär att bestrida krav för att få längre betalningsanstånd eller förlikningsvis kunna ”pruta ner kravet” är viktiga ändamål bakom rättegångskostnadsreglernas utformning i ordinära tvistemål.57 I förenklade tvistemål har emellertid detta intresse fått stå tillbaka för att enskilda inte ska förtas sin rätt till domstolsprövning. Även om det är angeläget att rättegångskostnaderna hålls nere i mindre mål är frågan om nuvarande regler inte är väl hårda mot de näringsidkare som försöker driva in högst befogade fordringar, inte minst med beaktande av att en inte obetydlig del av alla förenklade tvistemål utgörs av just rutinmässiga mål om obetalda räkningar.58

4. Möjliga alternativa lösningar
Huvudsyftet med den särskilda rättegångskostnadsregeln i 18 kap. 8 a § RB är att hålla kostnaderna i mål om mindre värden på en rimlig och förutsebar nivå som inte avskräcker i första hand privatpersoner från att vända sig till domstol för att tillvarata sin rätt. Som berörts dras emellertid den snart fyrtioåriga regeln med flera problem som enligt vår mening med allt större styrka gör anspråk på en lösning. I synnerhet gäller detta två fall. För det första rör det sig om ”tokbestridandena”. Att det utan annat än vanlig dröjsmålsränta och en mycket liten kostnadsrisk ska vara möjligt att skjuta på en betalningsskyldighet genom att bestrida mot bättre vetande är såväl en onödig belast-

54 Jfr NJA 2007 s. 579 och avsnitt 2.3 ovan. 55 Möjligheten till dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) gör knappast någon större skillnad i detta avseende. Den typiska tvisten som handläggs som förenklat tvistemål rör en eller ett par tusen kronor, vilket på ett helt år inte innebär mer än ett par hundra kronor i dröjsmålsränta. 56 Lindblom uttrycker det som att anspråket blir ”individuellt oprocessbart”; se Finprocesser, barfotaprocesser och grupptalan, i Progressiv process, 2000 s. 37. 57 Prop. 1986/87:89 s. 70 och prop. 1973:87 s. 95. 58 Se till detta Sjövall, a.a. s. 227, som talar om ”utpressning”.

ning på rättssystemet som en orimlig kostnadsbörda för käranden att bära. Sådana mål innebär nämligen att käranden drar på sig betydligt högre kostnader än vad svaranden kan tvingas ersätta, och medför i typfallet där käranden är näringsidkare att övriga kunder tvingas betala för trilskande kunders processföring. För det andra är det, i en tid av offensiva och ibland rentav oseriösa eller bedrägliga försäljningsmetoder, problematiskt att en privatperson som i egenskap av svarande ställs inför ett obefogat krav inte har någon möjlighet att med utsikt till kostnadstäckning skaffa sig juridisk hjälp för att vinna målet.
    Syftena som motiverade införandet av den nu gällande regeln är goda. Den regel som blev resultatet tycks emellertid vara utformad utifrån en felaktig uppfattning om vilka typfall av förenklade tvistemål som finns. Det är exempelvis ovanligt att en privatperson uppträder som kärande i ett sådant mål. Ännu ovanligare är att både kärande och svarande är privatpersoner. I en stor mängd fall är i stället käranden näringsidkare och svaranden privatperson, med helt olika resurser till sitt förfogande. En särskild kostnadsregel för mål om mindre värden måste enligt vår uppfattning utformas utifrån hur det typiska målet ser ut, och inte utifrån partsställningar eller intressemotsättningar som utgör rena undantagsfall. Som fallet är i dag tillgodoses måhända ändamålet att hålla kostnaderna låga och förutsebara, men endast till priset av att det man ville uppnå med låga kostnader — en förstärkning av enskildas rättsliga ställning — i flera situationer sätts ur spel.59 Frågan är hur en bestämmelse skulle se ut som tillgodoser intresset att rättegångskostnaderna i mål om mindre värden hålls låga och förutsebara, men som samtidigt förhindrar att systemet missbrukas eller att privatpersoner utan förmåga att själva föra en process blir rättslösa. Problemet har, som nämnts ovan, tidigare uppmärksammats i synnerhet av 1977 års rättegångsutredning.60 Som lösning föreslog utredningen att småmålslagens modell med en kostnadsregel som räknar upp ersättningsgilla kostnadsposter skulle ersättas av en särskild fördelningsregel som skulle ange i vilken situation den ena parten ska ersätta den andres kostnader. Förslaget var inspirerat av arbetsrättsprocessen och gick ut på att rätten i mål mellan en näringsidkare och en konsument där konsumenten förlorar skulle kunna förordna att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader. Förutsättningen för detta föreslogs vara att konsumenten haft skälig anledning att få saken prövad. I övriga fall skulle huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet gälla.61 En sådan regel skulle betyda att en seriös privatperson, oavsett om vederbörande är kärande eller svarande, i en tvist mot en näringsid-

59 Liknande kritik mot 8 a § har framförts av Lindblom, a.a. s. 37 f., Hällströmer, a.a. s. 52 ff., och Sjövall, a.a. s. 225 och 231. 60 SOU 1982:26 s. 48 ff. 61 SOU 1982:26 s. 228 ff.

kare lätt skulle kunna överblicka sina rättegångskostnader, eftersom han enbart skulle behöva stå sina egna kostnader. Samtidigt skulle regeln ha inneburit att den som bestrider grundlöst eller för en obefogad talan skulle bli ersättningsskyldig intill motpartens fulla kostnad. Problemen med specialregeln i nuvarande 18 kap. 8 a § RB skulle därmed ha lösts. Det största problemet med förslaget är enligt vår uppfattning dess vaghet och därmed sammanhängande gränsdragningsproblem.62 Risken är knappast försumbar att mycket vaga skäl för bestridande skulle godtas som skälig anledning att få saken prövad. Problemen skulle alltså lösas endast till priset av minskad förutsebarhet och enkelhet i rättstillämpningen. Med tanke just på intresset av såväl tids- som kostnadseffektivitet i den masshantering som de förenklade tvistemålen innebär framstår onekligen just det att rättegångskostnadsregeln är lättillämpad och förutsebar som centralt.
    Dessa intressen skulle kunna tillgodoses på olika sätt. En möjlighet vore att, som i förvaltningsprocessen, införa s.k. hård kvittning som huvudregel, dvs. att parterna står sina egna rättegångskostnader. Det skulle onekligen vara både förutsebart och lättillämpat. Mot en sådan regel talar dock att den nuvarande regeln i praktiken skiljer sig mycket lite från en sådan lösning och att de problem som vi pekat på med denna därmed knappast heller skulle finna sin lösning med en hård kvittningsregel. En annan väg som har övervägts är att införa ett formellt ombudsförbud, vilket dock varken skulle lösa problemet med bestridanden mot bättre vetande eller göra det möjligt för privatpersoner att få behövlig hjälp att föra sin talan i svårare mål.63 Det skulle dessutom innebära stora problem för juridiska personer att inställa sig på behörigt sätt i domstol.
    Enligt vår uppfattning kan problemen knappast lösas utan att överge tanken att kostnader för ombudsarvode inte ska vara ersättningsgilla. Vad som behövs är i stället en lättillämpad och förutsebar regel som möjliggör ersättning till vinnande part för alla typer av kostnader men som samtidigt som den därmed går problemfallen till mötes inte undergräver de syften som över huvud taget motiverar en särreglering för de förenklade tvistemålen. Det bästa sättet att lösa det är enligt vår mening att ta bort uppräkningen av ersättningsgilla poster och återgå till huvudregeln i 18 kap. 8 § RB att alla kostnader som varit skäligen påkallade för tillvaratagande av partens rätt är ersättningsgilla. För att tillgodose intresset av förutsebarhet och kostnadsbegränsning bör en sådan regel för de förenklade tvistemålens del förenas med ett kostnadstak, exempelvis av innebörden att kostnader uppgående till högre belopp än en tiondels prisbasbelopp inte ersätts som rättegångskostnad. Vill man nyansera regeln skulle den kunna kompletteras av en koppling till tvisteföremålet, exempelvis så att det

62 Se prop. 1986/87:89 s. 71 för kritik av förslaget. 63 Ds 1972:6 s. 70.

högre beloppet av en tiondels prisbasbelopp och hälften av tvisteföremålet sätts som tak för ersättningsgill rättegångskostnad i förenklade tvistemål.
    Att skapa en regel som löser alla tänkbara problem är knappast realistiskt och det finns alltid en risk att oseriösa aktörer anpassar sin processföring till nya regler för att maximera sina anspråk. Enligt vår mening innebär en lösning som kombinerar den enkla huvudregeln i 8 § med ett takbelopp emellertid att huvudproblemen med den nuvarande ordningen skulle minska betydligt samtidigt som grundsyftena med särregleringen alltjämt skulle tillgodoses. Dessutom skulle det innebära en inte obetydlig regelförenkling.
    Det skulle visserligen med rätta kunna invändas att kostnaderna i förenklade tvistemål, i synnerhet för en privatperson, skulle bli en mer problematisk faktor än i dag. För många är 4 450 kr en inte obetydlig summa. Har man dessutom egna kostnader på samma nivå närmar sig rättegångskostnaderna 10 000 kr. Man bör dock beakta att den föreslagna regeln trots allt tydligt anger en bortre gräns för kostnaderna och att den kostnadsnivå som man skulle riskera fortfarande ligger väsentligt under vad rättegångskostnaderna vanligen uppgår till i ett ordinärt tvistemål. Det är viktigt att motverka att den som har rätt i sak avhålls från att vända sig till domstol av rädsla för rättegångskostnaderna. Detta intresse får dock inte drivas så långt att systemet snarare gynnar den som inte har rätt än den som har det. Så är i stor utsträckning fallet i dag.