SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 315 som begär ersättning för att det skall föreligga en skadeståndsberättigande kränkning.3 Vidare kan rätten till skadestånd falla bort om brottsoffret inte värnat om sin personliga integritet.4 De nu nämnda faktorerna utgör förutsättningar för att skadestånd för kränkning skall utgå. Därtill finns det parametrar som kan ha betydelse för bedömningen, men som inte har det i varje fall. En sådan parameter är om brottsoffret hör till vissa yrkesgrupper som antas ha speciella förutsättningar eller beredskap för den typ av brottsligt angrepp som det är fråga om. Temat för denna artikel är just kränkningsskadestånd till sådana ”särskilda yrkesgrupper”.

Aktualitet och allmänintresse
Ämnet särskilda yrkesgrupper engagerar. Ett exempel. I en i media nyligen uppmärksammad dom från Gällivare tingsrätt nekades en lärare ersättning för kränkning efter att ha fallit offer för brottet misshandel (av inte alltför allvarligt slag). Den debatt som följde på domen präglades av kritik mot domstolen.5 Domskälen tolkades som innebärandes att en lärare måste ”tåla att få stryk”.6 Det var naturligtvis en vantolkning. Ingen behöver ”tåla att få stryk”. Gärningsmannen dömdes för brottet och rättsordningen kan inte sägas ha accepterat våld mot lärare. Däremot fann tingsrätten, med en något knapphändig motivering, att kränkningen inte var så allvarlig att skadestånd skulle utgå.7 Tingsrätten menade att allvarlighetsrekvisitet i regeln inte var uppfyllt i målet.
    Som särskilt stöd för det framhöll tingsrätten att lärare som yrkesgrupp har en särskild beredskap för vissa brott och att de därmed, precis som poliser, får utstå mer än gemene man utan att ersättning för kränkning kan utgå. Denna inställning kan ifrågasättas. Själv anser jag att bedömningen inte är rimlig.8 Men tingsrättens domskäl ger

3 Se angående detta NJA 1998 s. 310 (kränkningsskadestånd utgick inte vid allmänfarlig vårdslöshet) och NJA 1999 s. 334 (samma utgång vid vådaskott mot byggnad). 4 Se t.ex. RH 2003:48 (två personer möttes för att göra upp och båda tillfogades skador som berättigade till ersättning för personskada, däremot utgick inte ersättning för kränkning). 5 Utbildningsministern hörde till de som upprördes av domen. ” — Jag kan som utbildningsminister inte acceptera att Sverige skulle ha inställningen att lärare får ta stryk och finna sig i det. Det skulle helt urgröpa läraryrkets auktoritet.”, Svenska dagbladet, 24 maj 2012. Citerat från Internetupplagan, http://www.svd.se/ nyheter/inrikes/misshandelsdom-uppror-bjorklund_7226903.svd. (Kontrollerad 2012-12-13.) 6 Dagens Nyheters rubrik till artikeln om fallet var: ”Rätten: Lärare ska tåla stryk”, 23 maj 2012. Citerat från Internetupplagan, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ratten-larare-ska-tala-stryk. (Kontrollerad 201212-13.) 7 ”Vad gäller det yrkade skadeståndet under denna punkt konstaterar tingsrätten att S.R. i sin egenskap av tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.” Gällivare tingsrätt, dom 3 maj 2012, i B 1105-11. 8 I hovrätten utgick ersättning efter att de processuella förutsättningarna ändrats, se dom från Hovrätten för Övre Norrland, 1 oktober 2012, T 435-12.

316 Mårten Schultz SvJT 2013 ingalunda uttryck för någon helt galen tolkning av rättsläget, vilket man kunde få intryck av genom de spaltmeter av kritiska texter som publicerades efter domen.
    Det fanns således ett utrymme i gällande rätt för den bedömning som tingsrätten gjorde. Enligt min mening var tingsrätten, om man betraktar regeln utifrån de vägledande rättspolitiska värderingar som ligger bakom den och som uttryckts tydligt av lagstiftaren, alltför njugg i sin bedömning. Dessa värderingar är emellertid delvis implicita och i hög grad diffusa. Det primära syftet med denna artikel är att lyfta fram dessa värderingar och granska dem.

Disposition
Analysen som följer inleds med några korta iakttagelser kring begreppet ideell skada och hur ideell skada ersätts i svensk rätt. Därefter följer en introduktion till rättsläget vid kränkning enligt 2 kap. 3 §. Efter det kommer jag in på de frågeställningar som mer direkt hänger samman med ämnet, nämligen kränkningsregelns krav på allvarlighet och därefter den särskilda relevans som därvid knyts till vissa yrkesgruppers beredskap.

Ersättning för ideell skada
Bakom skadeståndslagens struktur — präglad av uppdelningen mellan de fyra skadetyperna personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och kränkning — ligger den fundamentala distinktionen mellan ekonomisk och ideell skada.9 Distinktionen har betydelse för såväl vilka skador som ersätts som för hur ersättningsbedömningen skall göras och hör till den oskrivna skadeståndsrättens centrala regler.
    Bestämningen av vad som är en ekonomisk, respektive en ideell, skada följer således inte av lagen. Det brukar sägas att en ekonomisk skada är en skada som på ett naturligt sätt låter sig uttryckas i ekonomiska termer, i termer av kronor och ören. Ideell skada definieras ofta negativt, som en sådan skada som inte låter sig uttryckas på ett naturligt sätt i ekonomiska termer. Understundom ger distinktionen upphov till svårigheter.10 I det stora hela har dock begreppsbildningen ”satt sig” även om det säkerligen kommer att aktualiseras nya gränsdragningsproblem även framledes. Begreppsbildningens betydelse står främst att finna i dess koppling till en ersättningsregel som även den hör till den okodifierade skadeståndsrätten. Ersättning för rent ideella skador utgår således enligt en allmän rättsprincip i svensk rätt enbart om det finns särskilt lagstöd.11

9 Se för en analys Håkan Andersson, Ekonomisk-ideell skada, Festskrift till Nygaard, Bergen 2002. 10 Jmf. NJA 1995 s. 249. 11 Undantag har numer gjorts för kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i Europakonventionen, se NJA 2005 s. 469 där även huvudregeln diskuteras. Se vidare om rättsutvecklingen rörande skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten: Rättighetsargument, SvJT 2011, s. 989 ff. Det ligger ett

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 317 Regeln om ersättning för kränkning i skadeståndslagens 2 kap. 3 § utgör den allmänna regleringen av skadestånd för den mest ideella typen av skador, kränkning. Regeln kompletteras av en mängd regler i specialskadeståndsrättslig författning, t.ex. i immaterialrättslig och arbetsrättslig lagstiftning.

Begreppet kränkning
Den något märkliga regeln i skadeståndslagen kan beskrivas på olika sätt.12 En beskrivning som troligen kan utöva visst inflytande på domstolarna är den som ges av brottsoffermyndigheten som i sin referatsamling har beskrivit skillnaderna mellan skadestånd för kränkning och traditionell personskadeersättning, med särskilt fokus på ersättning för sveda och värk, på följande sätt:13

1) Kränkningsersättningen förutsätter inte en personskada, vilket sveda och värk-ersättningen gör. 2) Kränkningsersättningen avser till allra största delen upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen (momentant), medan ersättning för personskada tar sikte på följdverkningarna efter skadehändelsen. 3) Kränkningsersättningen bestäms huvudsakligen på objektiva grunder, medan ersättning för personskada bestäms helt efter subjektiva förhållanden. 4) Kränkningen ersätts bara om den orsakats av brottslig gärning av visst slag, vilket inte krävs för en personskada.

Skadeståndsbedömningen vid kränkning avviker därvid från de skadeståndsbedömningar som görs vid andra skador. Ett avgörande från Högsta domstolen från 2007 illustrerar regelns särdrag. Domen är belysande, vilket motiverar en utförlig presentation.
    I NJA 2007 s. 540 behandlades frågan om kränkningsersättning till en person som varit ovetande om gärningen som medförde kränkningen.14 Gärningsmannen hade vidrört ett sovande barn med sitt könsorgan på olika sätt. Såvitt utredningen gav för handen hade förövaren inte använt våld

”eller annat handlande som ger anledning att anta att flickan i sitt sovande tillstånd skulle uppfattat vad som pågick.”

Med andra ord så sov flickan sig ovetande igenom övergreppet. Flickan yrkade i Högsta domstolen skadestånd för den kränkning som övergreppet inneburit med 75 000 kr.

lagförslag om att föra in denna ersättningsmöjlighet i skadeståndslagen. SOU 2010:87. 12 Se för en gedigen analys av regeln Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, passim och för en kortare probleminventering Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008. 13 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2009, s. 7 14 Rättsfallet utgör avstamp för reflektioner kring begreppet kränkning i Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 2.

318 Mårten Schultz SvJT 2013 Domskälen inleds efter en redogörelse för omständigheterna med en genomgång av rättsläget. Enligt skadeståndslagen 2 kap. 3 § så skall den som kränker någon annan, genom vissa typer av uppräknade brott, ersätta de skador som kränkningen innebär. (I Ds. 2007:10, s. 31 noterades att bestämmandet av de brottsliga kategorier som kan ge upphov till kränkningsskadeståndsskyldighet är delvis oklar.) HD konstaterar att de gärningar som flickan utsattes för utom tvivel inneburit en allvarlig kränkning av hennes person. Men, fortsätter domstolen, det är inte kränkningen i sig som skall ersättas enligt skadeståndslagen utan ”den skada som kränkningen innebär”. Den centrala frågan var om flickan hade drabbats av en sådan skada till följd av kränkningen.
    Domstolen konstaterade därefter att person-, sak- eller förmögenhetsskador är ersättningsgilla enligt skadeståndslagen enbart om det föreligger ett orsakssamband mellan den ansvarsutlösande handlingen och skadan. Kränkningsersättningsbestämmelsen överensstämmer således med övriga skadeståndsbestämmelser i förutsättningen att det måste föreligga samband mellan, i kränkningsfallen, gärningen och skadan. Men det noteras vidare att det i förarbetena till den nuvarande regleringen (prop. 2000/01:68) anges att användningen av ordet ”innebär” skall förstås som att det är själva kränkningen som är ersättningsgrundande även om det enligt lagtexten — och detta återger HD:s citattecken rörande propositionens uttalanden — ”i strängt logisk mening” är ”skadan” och inte ”kränkningen” som ersätts (a. prop. s. 66). I propositionen uttalas också, citerar HD, att lagtexten utformats på detta sätt av ”skäl som närmast är av systematisk art” (a. prop. s. 49).
    HD framhöll vidare att vid kränkning så skall inte frågan om vilken skada som uppkommit bedömas fristående från värderingen av den ansvarsutlösande gärningen. Värderingen av skadan skall med andra ord utgöras av en värdering av den ansvarsutlösande gärningen. Detta framgår även av den bestämmelse i skadeståndslagen som ger riktlinjerna för bestämmandet av ersättnings storlek, 5 kap. 6 §, vari det bland annat framhålles att en utgångspunkt för bedömningen är handlingens art och varaktighet. Mot bakgrund av detta skriver HD att det är ”naturligt” att det i förarbetena sägs att kränkningsersättningen, ”i motsats till ersättning för personskada”, inte avser följderna av gärningen utan

”den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet”.

Denna inställning behöver dock inte innebära att offret måste ha varit medveten om angreppet, utan även sådana handlingar som utförs när offret sov eller var medvetslös kan medföra rätt till kränkningsersättning. I fallet utgick härmed skadestånd, med 50 000 kr.

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 319 Bedömningen av om en kränkning har inträffat och hur allvarlig den i sådant fall är skall således framför allt göras utifrån den brottsliga gärningens karaktär och inte, som eljest i skadeståndsrätten, utifrån hur den skadelidande påverkats av den ansvarsgrundande händelsen. Det innebär konkret att bedömningen utförs utifrån schabloner. Schablonerna formuleras därvid genom dels Högsta domstolens prejudikat, dels Brottsoffermyndighetens beslut vilka publiceras i en referatsamling som finns kostnadsfritt tillgänglig på myndighetens webbplats.15

Allvarlighetsrekvisitet
Skadestånd för kränkning utgår enbart om kränkningen är allvarlig.16 Allvarlighetskravet är knutet till kränkningen, inte brottet som sådant, även om allvarliga brott i allmänhet också lär anses medföra en allvarlig kränkning.
    I praktiken är det så att åtskilliga av de brott som kan ge rätt till kränkningsersättning till sin typ är sådana att allvarlighetsrekvisitet alltid anses uppfyllt, t.ex. mordförsök, människorov eller våldtäkt.17 När det gäller andra brott blir bedömningen av om allvarlighetsrekvisitet skall anses uppfyllt beroende av omständigheterna kring handlingen. Även ett förhållandevis lindrigt brott som ofredande kan berättiga till skadestånd för kränkning.
    I NJA 2005 s. 738 — som vi kommer att återvända till — konstaterade Högsta domstolen i plenum att skadestånd kunde utgå under regeln till en polis som blivit bespottad rakt i ansiktet. I ett tidigare avgörande, NJA 1999 s. 725, hade HD kommit till motsatt slutsats. Allvarlighetsrekvisitet har aktualiserats även i ett senare fall från HD. I NJA 2011 s. 3 var fråga om kränkningsersättning kunde utgå vid inbrott. Den tidigare inställningen var att det fanns ett begränsat utrymme för sådant skadestånd vid förmögenhetsbrott, om inte förmögenhetsbrottet innefattade också ett brott av de slag som regeln räknar upp, t.ex. ett hemfridsbrott.
    HD framhöll därvid att bostadsinbrott normalt fick anses innefatta en ersättningsgill allvarlig kränkning om inbrottet sker när målsäganden befinner sig i sin bostad och att det samma kan gälla om bostaden har skövlats eller om brottet haft andra särskilt hänsynslösa inslag. Även i andra situationer, fastslog HD i 2011 års avgörande, kan allvarlighetsrekvisitet anses uppfyllt om

”inbrottet genom förövarens beteende, de skador och spår han lämnat efter sig, graden av intrång i hemmet och omständigheterna i övrigt innefattar en särskilt omfattande förgripelse på den drabbades frid och privatliv”.

15 www.brottsoffermyndigheten.se 16 Allvarlighetsrekvisitet behandlas i Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 653 ff. 17 Jmf. SOU 1992:84, s. 241 och 250, och Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 658 ff.

320 Mårten Schultz SvJT 2013 I det specifika fallet ansåg HD att dessa förutsättningar var uppfyllda genom att inbrottstjuven vid inbrottet orsakat kraftiga materiella skador, genom att han tillgripit ett stort antal föremål varav många med stort affektionsvärde och genom att han lämnat blodspår efter sig, bland annat i en låda med underkläder.
    För åtskilliga situationer finns det ingen tydlig praxis. Istället får bedömningen av allvarlighetsrekvisitet ske utifrån allmänna överväganden. Vilka hållpunkter som en sådan bedömning skall utgå från är inte helt tydligt i skadeståndslagen. I lagens särskilda ansvarsregel avseende kränkning, i 2 kap. 3 §, finns det således inte några indikationer på hur allvarlighetsbedömningen skall utföras. I 5 kap. 6 § räknas däremot ett antal faktorer upp som skall beaktas vid skadeståndets bestämmande.
    Den senast nämnda regeln tar egentligen sikte på hur ersättningen skall bestämmas, men den har i rättstillämpningen också ansetts kunna användas för att bedöma om allvarlighetsrekvisitet är uppfyllt (se t.ex. NJA 2011 s. 3). Enligt denna bestämmelse ska hänsyn tas till handlingens art och varaktighet, varvid särskilt ska beaktas om den haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Dessa faktorer har en påföljdsrättslig pendang i brottsbalkens regel om försvårande omständigheter vid bestämning av straffvärdet, 30 kap. 2 §.
    De faktorer som tas upp i beräkningsregeln i 5 kap. 6 § ger ett visst stöd i bedömningen av om en kränkning är så allvarlig att förutsättningen för skadeståndsansvar i denna del är uppfylld. I praktiken måste dock ofta en helhetsbedömning göras. I propositionen konstateras att

"[v]ad som utgör en allvarlig kränkning måste bedömas utifrån samtliga omständigheter i varje enskilt fall."18

I denna helhetsbedömning framstår det som lämpligast att utgå från den inställning som ofta framhålls i dessa sammanhang, nämligen att utgångspunkten måste vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar.19 Det är emellertid enligt min mening uppenbart önskvärt att så långt det låter sig göras försöka motverka att skönsmässigheten ges innebörden av godtycklighet eller oförutsebarhet. Det talar för att man bör sträva efter att grunda bedömningar av detta slag på de etiska och sociala värderingar som kommer till uttryck i rättssystemet, snarare än på mer eller mindre välgrundade antaganden om vilka värderingar människor i allmänhet kan hysa (eller, än mindre, vilka

18 Prop. 2000/01:68, s. 50. 19 Jmf. prop. 2000/01:68, s. 51.

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 321 värderingar den enskilda bedömaren hyser). Om det brott för vilket ersättning begärs lett till en fällande dom (från en svensk domstol) är en naturlig utgångspunkt att utgå från den bestämning av straffvärdet som domstolen kommit fram till.
    Det betyder inte att straffvärdet generellt skall utgöra den enda, eller ens alltid den viktigaste, faktorn vid bedömningen av om allvarlighetsrekvisitet är uppfyllt. Men straffvärdet är en faktor som ofta kan ge en tydlig indikation på hur rättssystemet betraktar den aktuella gärningen. Denna rättssystemets värdering är i sin tur en lämplig utgångspunkt för vilka de vägledande "förhärskande etiska och sociala" värderingarna skall anses vara. Att på detta sätt knyta allvarlighetsbedömningen till straffvärdet torde öka förutsebarheten i allvarlighetsbedömningarna, vilket i sig är önskvärt (jmf. Högsta domstolens framhållande av förutsebarhet som rättsstatligt värde i skadeståndsfallet NJA 2007 s. 747).

Särskilda yrkesgrupper
Vissa kategorier av brottsoffer antas ha en särskild beredskap som kan påverka bedömningen av allvarlighetsrekvisitet och därmed rätten till kränkningsersättning.20 Brott som i allmänhet berättigar till kränkningsersättning ger således inte upphov till skadeståndsskyldighet om brottsoffret i sin yrkesroll antas böra tåla mer än gemene man. Gränsdragningssvårigheter kan därvid uppkomma.

Poliser
Den yrkesgrupp som tidigare har givit upphov till diskussion om vilka gärningar som får accepteras utan att en rätt till skadestånd för kränkning uppkommer är poliser.
    I NJA 2005 s. 738, den bespottade polisen, fann Högsta domstolen att den polis som blivit spottad rakt i ansiktet hade rätt till ersättning för kränkning trots att poliser i sin yrkesverksamhet får tåla mer än andra:

”Handlingen får, även med beaktande av S.J:s utsatta yrke och den beredskap han måste ha mot angrepp av olika slag, anses innebära en kränkning av ett så allvarligt slag som avses med bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen”.

Förutom det nyss anförda plenumfallet från 2005 (och det därmed överspelade NJA 1999 s. 725) finns det en ganska omfattande hovrättspraxis som illustrerar hur gränserna kan dras. Nedan följer ett axplock.
    Hovrätten för nedre Norrland fann således i dom 25 oktober 2004 (mål B 1072-02) att en polis som blivit kallad ”jäkla gris” av en person

20 Frågan behandlas i Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 709 ff. Mia Carlsson behandlar frågan om kränkningsersättning för arbetstagare, om än ganska kortfattat, mot bakgrund av en omfattande undersökning om arbetsskador, Mia Carlsson, Arbetsskada, Stockholm 2008, s. 645 ff.

322 Mårten Schultz SvJT 2013 i samband med ett gripande inte var berättigad till kränkningsersättning, trots att gärningen medförde straffansvar. (Jmf. NJA 2004 s. 331 där liknande tillmälen mot polis inte medförde straffansvar.) I dom den 27 mars 2007 (B 2312-07) fällde Svea hovrätt en person till straffansvar för förolämpning efter att denne uttalat nedsättande könsord mot en polis. Yrkandet om kränkningsersättning ogillades med motiveringen att målsäganden fick antas ha sådan beredskap att brottet inte skulle anses uppfylla allvarlighetsrekvisitet.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge fann i dom den 16 maj 2002 (B 1101-09) att polis som kallats för rasist inte hade rätt till skadestånd för kränkning, trots att uttalandet ansågs brottsligt. Samma hovrätt fann att en mer utdragen situation där poliser kallats för bl.a. ”jävla nazistsvin” utgjorde en så allvarlig ärekränkning att ersättning skulle utgå (dom 7 september 2005 i T 3031-03).
    På liknande sätt resonerade Svea hovrätts majoritet i RH 2006:16 där en polis som utsattes för rasistiska tillmälen var berättigad till kränkningsersättning. Polisens kollega, däremot, erhöll inte skadestånd. Det underkända anspråket förtjänar en utveckling. Det grundade sig på förolämpningar som den dömde personen utsatt polisen för. Förolämpningarna var emellertid ovanligt obehagliga. Polisen, som var kvinna, blev kallad "snutfitta” och ”snuthora” och gärningsmannen sade vidare åt henne att hon såg ut som en fjortonåring och att hon luktade kiss. Hovrättens majoritet fann att de verbala angreppen, ehuru oacceptabla, inte var tillräckliga för att nivån för ersättningsgill kränkning skulle vara uppnådd.
    Även vid allvarliga brott kan rätten till ersättning falla bort när det anses höra till sådant som en polis får tåla. Svea hovrätt fann i RH 2010:22 att poliser som hotats av en psykiskt sjuk man som sprang emot dem med dragna knivar inte hade rätt till kränkningsersättning, då det föll inom vad de antogs ha beredskap för.

Ordningsvakter
I ett senare fall har Högsta domstolen använt sig av möjligheten att underkänna ett skadeståndsanspråk rörande kränkning p.g.a. brott med stöd i argumentet att brottsoffret hörde till en viss yrkesgrupp.
    I dom den 8 november 2012 prövade HD huruvida en ordningsvakt (BH) som utsatts för våld, i form av slag och rivning i ansiktet, i samband med ett avvisande av en berusad person (RB) var berättigad till ersättning för kränkning förutom skadestånd för personskada. I domskälen anfördes, med referens till 2005 års plenumfall, att personer inom vissa yrkesgrupper typiskt sett löper en större risk än andra att utsättas för våld, hot eller liknande angrepp i sin yrkesutövning.
    Vidare konstaterades att ordningsvakter i vissa situationer har samma befogenheter som poliser och att de synpunkter som kom till uttryck i det nyss nämnda prejudikatet rörande poliser även gör sig gällande för ordningsvakter. Till skillnad från ofredandet mot poliser

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 323 fann domstolen emellertid att det våld som ordningsvakten utsatts för inte berättigade till kränkningsersättning med följande motivering.

”Det hot och det våld som BH har utsatts för utövades när han fysiskt ingrep mot RB i en situation då denne på grund av sitt störande uppträdande skulle avlägsnas från lokalen. En ordningsvakt får under ett sådant ingripande antas ha en mental beredskap att mötas av ett visst verbalt och fysiskt motstånd mot åtgärden. RBs angrepp på BH har inte varit så grovt att det av den anledningen kan anses ha utgjort en allvarlig kränkning av hans personliga integritet. Angreppet har inte heller varit skymfligt eller förnedrande.”

Kränkningsskadestånd utgick således inte. Avgörandet var enhälligt och domskälen korta. Utgången är dock knappast självklar. Angreppet var allvarligare, får man säga, än i fallet med den bespottade polisen och det resulterade i personskador.21 Ordningsvakten utsattes för våld, som dessutom inte var helt ringa och det riktade sig mot ansiktet. Åtminstone för egen del har jag svårt att se att en spottloska i ansiktet skall anses mer skymflig än slag och rivningar av ansiktet.
    När det gäller allvarlighetsbedömningen menar jag för egen del, vilket ovan framgått, att en rimlig startpunkt för bedömningen är straffvärdesbedömningen. Hur en sådan analys skulle falla ut i detta fall låter sig inte sägas utifrån domskälen.22 Fallet med ordningsvakten är i vilket fall intressant eftersom det är det första prejudikat efter 2005 års avgörande rörande ”särskilda yrkesgrupper” där ersättningskravet underkändes.

Andra yrkesgrupper?
Allmänt Iakttagelserna ovan har också relevans vid bedömning av frågan vilka andra yrkesgrupper som skall antas ha en sådan särskild beredskap att det kan påverka bedömningen. Propositionen talar om poliser, kriminalvårdspersonal och anställda i psykiatrin.
    Det får därutöver antas att förutom poliser även andra yrkesgrupper som vid utförandet av sina arbetsuppgifter kan hamna i våldsamma situationer får tåla mer än gemene man. Högsta domstolens avgörande klargör därvid att detta gäller åtminstone för ordningsvakter. Men vad gäller utöver dessa yrkesgrupper? Några korta nedslag illustrerar svårigheterna med att identifiera vad, mer specifikt, det är som medför att vissa yrkesgrupper skall särbehandlas i kränkningshänseende.

21 Med det menar jag inte att personskadan i sig påverkar rätten till kränkningsersättning, även om det understundom förekommer att personskadebedömningen tillåts påverka även denna bedömning. Men effekterna i form av personskador kan ha visst intresse vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig. 22 Högsta domstolen nämner inte i domskälen vilket brott RB dömdes för eller hur straffvärdet bedömdes, men noterar att gärningsmannen dömts till skyddstillsyn.

324 Mårten Schultz SvJT 2013 Vårdpersonal
Även vårdpersonal skall enligt propositionen antas ha ökad beredskap i vissa fall, t.ex. inom vissa områden av psykvården. Det framstår som en naturlig förlängning på det resonemang som förts rörande särskilda yrkesgrupper i stort. I vissa vårdyrken är det välkänt att våldsamma situationer kan förekomma, som exempel kan nämnas vårdinrättningar för svårt autistiska personer. Däremot kan inte rimligen den sjuksköterska som är verksam i den ”vanliga” vården, t.ex. på en vårdmottagning, anses ha en särskild beredskap för att utsättas för våld eller kränkningar.

Lärare
Den yrkeskategori som givit upphov till mest diskussion, vilket exemplet i inledningen ovan återspeglade, i den allmänna debatten är lärare. Har lärare beredskap för vissa former av brott? Spontant framstår det kanske som att svaret måste vara jakande. I viss mån kan lärare ha beredskap för att situationer kan uppstå som om det skett utanför skolmiljön skulle ha utgjort brottsliga angrepp.23 Däremot kan en lärare självklart inte jämställas med en polis eller en ordningsvakt när det gäller beredskap för brott som innehåller våld. Domstolarnas bedömningar har skiftat och rättsläget är oklart.24 Läraryrket illustrerar de svårigheter som finns med att tillmäta yrkestillhörigheten betydelse i den ”objektiva” (vilket här enbart skall förstås som ”utan att några för bedömningen relevanta rättsfakta behöver bevisas i det enskilda fallet”) bedömningen av allvarligheten i en kränkning. Vad är det egentligen en lärare kan antas ha särskild beredskap för?

23 Den miljö som skolpersonal som lärare är verksam inom kan även ha betydelse som ett ansvarslättande — ordet är valt för att undvika juridisk-tekniska uttryck — argument för skolpersonalen. Ett särskilt exempel på det är ansvarsfrihetsgrunden social adekvans, som innebär att t.ex. en lärare som ingripit i en situation på ett sätt som utanför skolan skulle betraktats som ett brott, och som inte faller under någon av de andra ansvarsfrihetsgrunderna (nöd, nödvärn, samtycke etc.) ändå kan vara straffritt. Det kan till exempel under vissa omständigheter vara nödvändigt att tillåta en lärare visst svängrum för att kunna upprätthålla disciplinen. HD har nyligen behandlat ett sådant fall där ansvarsfrihet enligt denna grund inte ansågs föreligga, se NJA 2009 s. 776. Se också Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 164 f. 24 Den ovan nämnda domen från Gällivare tingsrätt kan jämföras med den enligt min egen uppfattning rimligare och välargumenterade hovrättsdomen från Hovrätten för Västra Sverige, 25 juli 2012 i B 2910-12. Bakgrunden var att en lärare (AMK) hade knuffats i samband med att hon bett några personer som störde hennes lektion att lämna en korridor. Knuffen bedömdes som ofredande. Hovrätten skriver: ”I detta fall utsattes AMK för ett ofredande på sin arbetsplats inför sina elever. Handlingen föregicks av ett oacceptabelt beteende från [förövarens] sida där han under en lång stund störde AMK:s lektion. Med beaktande av dessa omständigheter anser hovrätten att kränkningen var av allvarligt slag. Läraryrket är inte att jämställa med den typ av yrken där man måste vara beredd på att mötas av visst våld, hot eller ofredande och alltså ha en bättre mental beredskap inför detta än andra. Skolan är tvärtom en plats där både lärare och elever ska kunna känna sig trygga. AMK ska därför tillerkännas ersättning för kränkning.” (Min kursivering.)

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 325 Lärarutbildningen innehåller mig veterligen inte i allmänhet några inslag av undervisning rörande hur man försvarar sig mot brottsliga, våldsamma angrepp eller hur man skall hantera smädelser eller hot, även om frågor som dessa säkert kan diskuteras i samband med andra moment. Jag tror således inte man kan säga att lärare ges särskilda verktyg för hur de skall kunna hantera att bli utsatt för brottsliga handlingar. Detta talar i sig emot att värdera lärare på något annat sätt än vilken som helst som blir utsatt för en viss brottslighet.
    Annorlunda kan det ligga till om den lärare som faller offer för en kränkning har en särskild beredskap till följd av omständigheterna i det enskilda fallet, säg att kanske läraren är en specialpedagog med särskild kompetens i hur s.k. problemungdomar skall kunna mötas. Härvid finns det således skäl som talar för att bedömningen av om det föreligger en särskild beredskap när det gäller andra yrken än de som propositionen tog upp bör utgå från de faktiska förhållandena i fallet, inte utifrån schabloniserade antaganden om yrkesgrupper. En första utgångspunkt är således lärarens faktiska beredskap i det enskilda fallet. Jag återkommer till dessa svårigheter i slutet av artikeln.
    Samtidigt vet vi att lärare inte sällan blir måltavla för angrepp som i skolkontexten framträder som mindre allvarliga än i ”vuxenvärlden”. Bedömningen av om en handling skall anses uppfylla allvarlighetsrekvisitet blir enligt min mening beroende av inte bara handlingens karaktär utan också av vem som utför den.25 Om en sexårig elev i samband med ett bråk i skolan säger ”Jag skall döda dig!” till en lärare borde det förstås inte kunna ge upphov till skadeståndsskyldighet, men om samma hot framkastas av en 14-åring borde utgången kunna bli den motsatta. Om sinnet rinner på fyraåringen som knuffar till pedagogen på förskolan må det vara ett brottsligt ofredande i ett vuxensammanhang men det vore självklart orimligt att låta det föranleda skadeståndsansvar, även i beaktande av den objektiva culpabedömning som skall utföras när det gäller barns skadeståndsansvar.

Analys
Något om förarbetena
Hur den ovan diskuterade praxisen när det gäller särskilda yrkesgrupper närmare skall tolkas är oklart. För mig framstår det som att underrätterna i de fall som togs upp avseende poliser inte sällan övertolkat lagstiftarens intentioner och närmast kommit att betrakta det

25 I ett hovrättsavgörande hade en lärare misshandlats av en förälder. Misshandeln var av ett sådant slag att domstolen fann att den ”låg på gränsen” till det kränkningsskadeståndsgrundande området. Hovrätten fann att kränkningsersättning skulle utgå med hänsyn till att ”våldet utövats mot P.B. på hans arbetsplats i samband med att han för att upprätthålla ordningen i skolans lokaler avvisat [föräldern]”, se Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 15 september 2009 i B 100409. Här fick alltså lärarens roll som ordningsansvarig närmast betydelse som ett ansvarsskärpande argument.

326 Mårten Schultz SvJT 2013 som att det finns generella undantag för särskilda yrkesgruppers rätt till skadestånd vid vissa brott.
    Det kan härvid finnas anledning att in extenso citera de stycken i propositionen som till stor del givit upphov till diskussionen om särskilda yrkesgrupper. De uttalanden som därvid gjordes fokuserade inte i första hand på de aktuella yrkesgruppernas beredskap, utan framför allt på deras utsatthet. I allmänmotiveringen framhölls således:

”Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan om en ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att personer i vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att mötas med angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt regeringens mening får dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbets- uppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären, t.ex. ett renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.” (Prop. 2000/01:68, s. 50).

I specialmotiveringen följdes resonemanget upp:

”Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp har att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts för i tjänsten har behandlats [tidigare]. Personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör dock inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden.” (A. prop. s. 66.)

Det finns en nyans i dessa uttalanden som jag menar har gått förlorad i diskussionen om kränkningsersättningen när offret hör till yrkesgrupper som utsätts för kränkningar av det aktualiserade slaget med någon frekvens. Det framstår till en början som att uttalandena primärt tar sikte på den specifika situation som prövades i NJA 1999 s. 725 och att lagstiftaren ville skicka med budskapet att enligt hans mening ersättning borde ha utgått (vilket HD också accepterade i det därefter prövade plenumfallet). Men om man bortser från detta mer specifika budskap (och den tveksamhet man kan känna inför att lagstiftaren på detta sätt lagstiftar genom förarbeten) finns det en hel del intressanta uttalanden om hur allvarlighetsbedömningen kan påverkas av att brottsoffret hör till en viss yrkesgrupp.
    Lagstiftaren betonar särskilt att skyddet för den personliga integriteten innebär att kränkningsersättning skall utgå även för de yrkesgrupper som får tåla mer ur kränkningssynvinkel om angreppet är skymfligt och angriper den privata sfären. Det finns anledning att

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 327 framhålla därvid att en spottloska i ansiktet, oavsett spottvinkeln, får betraktas som ett i sammanhanget av personer som antas vara vana vid våldsamma situationer tämligen lindrigt brott (även om det naturligtvis är kränkande i mer vardagsspråklig mening).
    Sammantaget ger det bilden att lagstiftaren framför allt ger uttryck för en restriktiv inställning till att låta yrkestillhörigheten påverka i för offret negativ riktning. Det plenumfall som strax efter propositionen lagts fram tog upp frågan om just bespottade poliser utsträckte också kränkningsersättningsmöjligheten jämfört med prejudikatet från 1999.

Rättspolitiska reflexioner
Mot denna bakgrund kan några rättspolitiska iakttagelser göras. Det finns skäl för att sätta upp begränsningar i vissa yrkesgruppers rätt till ersättning för kränkning. Dessa skäl är framför allt samma skäl som talar för att ett krav på allvarlighet ställs upp när det gäller kränkningsskadeståndet över huvud taget. Men denna allmänna återhållsamhet tillåts enligt min mening överskugga den intresseavvägning som bör utföras vid bedömningen av ett krav på skadestånd för kränkning.
    Låt mig påminna om bakgrunden. Rättsordningen har accepterat betraktelsesättet att skadestånd för kränkning kan vara ett sätt för brottsoffer att få upprättelse, och att det kan fungera som ett instrument för att försöka ersätta det som egentligen är oersättligt.26 Med denna grundinställning i minnet blir intresseavvägningen i flera av de situationer som ovan behandlats märklig.
    Tag det senaste HD-fallet med ordningsvakten: Vilket intresse är det egentligen som i det fallet anses väga över ordningsvaktens intresse av att få komma i åtnjutande av den ersättningsform som lagstiftaren tillhandahållit som medel för upprättelse av det angrepp på den personliga integriteten som brott av detta slag innebär? Tillspetsat uttryckt: Varför skall brottslingens intresse väga över brottsoffrets intresse i ett fall som detta?27 Analysen påverkas härvid av de särskilda överväganden som antas böra göras när det gäller vissa yrkesgrupper. De synpunkter som ovan framfördes när det gäller kränkningar mot lärare illustrerar svårigheterna med den grovhuggna synen på yrkesgruppers särskilda förutsättningar för att kunna utstå brottsliga angrepp. Den svepande be-

26 Detta är temat för Karl Dahlstrands rättssociologiska undersökning Kränkning och upprättelse, Lund 2012. 27 I den mån samhällsekonomiska eller liknande argument skall tillmätas betydelse, t.ex. genom att man oroar sig för kostnaderna för brottsskadeersättningssystemet, så bör det i sådana fall göras mot bakgrunden av en ordentlig ekonomisk analys. För egen del anser jag att om samhällskostnaderna i ett sådant fall antas bli alltför stora så är det rimligare att lägga det till grund för en reform av brottsskadeersättningssystemet, snarare än att låta det påverka skadeståndsrättens intresseavvägningar. De metodologiska argumenten härför utvecklar jag i Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 3.

328 Mårten Schultz SvJT 2013 dömning som HD gjorde i fallet med ordningsvakten understryker dessa svårigheter.
    Kränkningsbedömningarna kännetecknas av ett objektivt perspektiv och av schablonisering. Denna närmast metodologiska grundsyn kan få implikationer också för bedömningen av särskilda yrkesgruppers beredskap. Bedömningen kan utgå från generella iakttagelser rörande t.ex. polisers eller mentalvårdares beredskap.28 Men man behöver inte acceptera att den objektiviserade grundsynen skall slå igenom också när det gäller bedömningen av särskilda yrkesgrupper. Som ett alternativ kan man tänka sig att varje enskilt brottsoffer bedöms utifrån sina egna förutsättningar, varvid egenskaperna hos det individuella brottsoffret till följd av hennes yrkesroll (och den utbildning och annat som denna medfört) och den beredskap att tåla kränkningar som det medfört kan beaktas. Det finns goda skäl för denna inställning.
    Att vid bedömningen av brottsoffrets beredskap betrakta det individuella offrets beredskap in casu skulle inte utgöra någon metodologisk anomali. Kränkningsanalysen är objektivt hållen men denna objektiva syn har inte slagit igenom över hela linjen. När det gäller bedömningen av om skadeståndet för kränkning bör bortfalla eller sättas ned p.g.a. omständigheter på brottsoffersidan är tvärtom synsättet understundom individuellt. Ett sidospår visar detta.
    I NJA 2008 s. 915 prövades rätten till skadestånd för kränkning enligt speciallagstiftning (dåvarande diskrimineringslagstiftningen). Bakgrunden var att ett antal personer i ett slags experiment hade undersökt den diskriminering på etnisk grund som antogs förekomma i krogvärlden. I det enskilda fallet, fann domstolarna, hade de skadeståndssökande (vars talan drevs av Diskrimineringsombudsmannen) nekats inträde på restaurant till följd av en diskriminerande policy. Domstolen fann att någon jämkning inte kunde ske på den grund att kränkningen provocerats fram och inte heller p.g.a. eget risktagande. Men det fanns en annan möjlighet, enligt HD. Ett längre citat får illustrera den tämligen komplexa argumentation som härvid fördes.

”Vad som är speciellt i förevarande fall är att kränkningen i ljuset av meningen med restaurangbesöken inte kan sägas ha inneburit att D.D., H.H., C.A. och H.A. förmenats något de avsett att uppnå. De fick visserligen inte tillgång till Restaurangbolagets tjänster, men de hade heller inte intresse av dessa. Ändamålet var samhällsförbättrande. Men ersättning för den förnedring som en diskriminering för med sig skall, enligt vad som sagts ovan, som utgångspunkt bestämmas typiserat. Därav följer att även om det skulle vara utrett att den utsatte varit oberörd av kränkningen, rätt till ersättning i regel

28 Vissa former av kränkningar betraktas särskilt allvarligt, t.ex. om det finns hatbrottsliknande inslag. Men även detta blir understundom konstigt. Tag det ovan nämnda hovrättsfallet RH 2006:16 där rasistiska tillmälen ansågs gå över gränsen för vad som behövs tålas. Den kvinnliga polis som utsattes för misogyna, ja, närmast kvinnohatiska kommentarer ansågs däremot inte kränkt i lagens mening. Vissa hatbrott betraktas synbarligen som värre än andra.

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 329 föreligger. Med den utgångspunkten kan inte en avsaknad av förnedringskänsla i sig utgöra jämkningsgrund. Vid bedömningen av jämkningsfrågan bör emellertid också beaktas att ersättningen består av ytterligare en komponent, nämligen den att ersättningen skall bestämmas på så sätt att den verkar avskräckande. Det föranleder frågan vilken betydelse den särskilda avsikten med restaurangbesöken kan ha avseende Restaurangbolagets av preventiva skäl betingade ersättningsansvar. Undersökningssyftet påverkar inte behovet av ett avskräckande ersättningsbelopp och gör inte heller en diskriminerande handling mindre förkastlig. Mot det måste dock ställas risken för att allmänhetens stöd för lagstiftningen kan motverkas om den kommer att uppfattas som ett medel för någon enskild att genom ett planmässigt och systematiskt förfarande berika sig, en risk som blir särskilt påtaglig om ersättningen utgår med belopp som överstiger vad som i och för sig kan anses utgöra skälig kompensation för den förnedring som kränkningen fört med sig. Det finns vidare anledning att framhålla, att det på ett mer principiellt plan är olämpligt att någon planerat och avsiktligt kan göra förtjänst på annans av samhället oönskade handlingar. De senare aspekterna måste anses väga tyngre än de först nämnda. Mot den angivna bakgrunden bör rättsordningen visa återhållsamhet beträffande ersättningens storlek när det gäller en diskriminering, som utlösts av att diskrimineringsbenägenheten hos den diskriminerande prövats. Om det är klarlagt att fråga är om ett led i en undersökning bör rätten till ersättning kunna bli föremål för jämkning. Vid den bedömningen måste dock samtliga omständigheter kring undersökningen och den diskriminerande handlingen beaktas. Det är i målet ostridigt att D.D., H.H., C.A. och H.A. har begärt att bli insläppta på restaurangen uteslutande för att pröva om de skulle komma att utsättas för en diskriminerande handling. Det är vidare klarlagt att inträdesförsöken ingick i en omfattande undersökningsaktion. Oaktat att syftet med undersökningen varit samhällsförbättrande och inte pekuniärt, är det under sådana omständigheter inte skäligt att de erhåller full ersättning för den diskriminering de har varit utsatta för.”

Högsta domstolens avgörande återspeglar de särskilda svårigheter som gäller vid bedömning av diskrimineringsersättning.29 Det utförliga citatet illustrerar också tydligt hur en bedömning av kränkningsskadestånd å ena sidan tar in individuella faktorer och den specifika situationens omständigheter, å andra sidan utgår från generaliseringar och typiseringar, och att denna något schizofrena metod kan ge upphov till komplexa bedömningar.
    Av intresse för förevarande sammanhang är hur Högsta domstolen beaktar omständigheterna på brottsoffersidan som argument för nedsättning av ersättningens storlek. Härvid är domstolens perspektiv i det stora hela individuellt: Det är just dessa diskriminerade personers förutsättningar som fick motivera en jämkning.

29 Diskrimineringsersättning är den nuvarande lagstiftningens språkbruk, se diskrimineringslag (2008:567), 5 kap. 1 §. Tidigare användes ordet skadestånd. Se angående terminologin Ds. 2007:10, s. 87 ff.

330 Mårten Schultz SvJT 2013 Det hade varit möjligt att resonera på samma sätt när det gäller vilka former av brottsliga angrepp som en person skall behöva tåla inom ramen för sitt yrke. Ett på detta sätt individualiserat perspektiv skulle kunna tillgodose det syfte som präglar undantagsregleringen på ett mer nyanserat sätt. Sjuksköterskan som arbetat en längre tid med svårt autistiska personer och som har genomgått kurser i hur den särskilda våldsproblematik som gäller för sådana vårdtagare kan hanteras fysiskt och psykiskt har helt andra förutsättningar än sjuksköterskan på barnavårdscentralen. Detta borde rimligen beaktas i bedömningen. Perspektivet gör sig gällande även för poliser, ordningsvakter, lärare och andra kategorier.
    Som framgått har nu Högsta domstolen tagit avstånd från en på detta sätt individualiserad bedömning rörande vissa yrkeskategoriers förutsättningar att tåla brottsliga angrepp. Det är enligt min mening att beklaga men så är nu rättsläget. Även med det generaliserande synsätt som Högsta domstolen anlagts finns det anledning att se över hur undantagregleringen för vissa yrkesgrupper motiveras. I HD:s senaste avgörande finns inte några indikationer på om ordningsvakter faktiskt har en särskild mental beredskap för att bli klösta eller slagna i ansiktet, vare sig i allmänhet eller in casu. Inte heller finns det några indikationer på vad en sådan beredskap kan antas innebära för ordningsvaktens självkänsla, vare sig i allmänhet eller in casu. Det finns inte några reflektioner kring hur ett brottsligt angrepp av detta slag drabbar en ordningsvakts integritet eller människovärde, vare sig i allmänhet eller in casu.
    Vidare finns det inte någon redogörelse för i vilken mån ordningsvakter genomgår någon utbildning, eller på andra sätt får stöd med att hantera brott de utsätts för i tjänsten. Inte heller förekommer någon utredning av hur vanligt det är att brott av detta slag inträffar, om ordningsvakten i det enskilda fallet tidigare drabbats av brott av detta slag. Det finns kort sagt inte någon analys av den mentala beredskap som tillskrivs ordningsvakter.
    Utgångspunkten måste vara att den som utsätts för ett brott som i allmänhet är av sådant slag att allvarlighetsrekvisitet skall anses uppfyllt skall vara berättigad till kränkningsskadestånd och att skadeståndet kan bortfalla rörande vissa yrkeskategorier som ett undantag. För att ett undantag skall anses vara för handen är det rimligt att kräva någon form av argumentation eller stöd. Ett sådant stöd kan vara en undersökning av vilka verktyg som en viss yrkesgrupp erhållit inom ramen för sin anställning eller utbildning för att kunna hantera brottsutsatthet. För att en sådan undersökning skall kunna göra någon egentlig nytta bör den lämpligen inte vara alltför generell: Det är knappast rimligt att den nationella insatsstyrkan skall behandlas på samma sätt som en patrullerande polis i en småstad.30

30 Jmf. beslut från Brottsoffermyndighets nämnd 10 oktober 2011 i Dnr 6034 — 6036/2011, 7365/2011 och 9197/2011 rörande kränkningsersättning till Natio-

SvJT 2013 Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper” 331 I den senaste reformen av kränkningsregeln uttryckte regeringen varför vissa yrkesgrupper kan behöva tåla mer än andra. Det som hör till den normala arbetssituationen skall inte berättiga till skadestånd. Det framhölls dock att denna undantagsmöjlighet skulle användas med försiktighet. För egen del framstår denna synpunkt fortfarande som berättigad. Det undantag som gäller för vissa yrkesgrupper när det gäller rätten till kränkningsskadestånd bör användas med försiktighet, och när det används bör det åtminstone framgå tydligt på vilket sätt brottsoffret antas ha en särskild beredskap och varför denna beredskap skall anses väga över i det enskilda fallet.

nella insatsstyrkan i samband med det s.k. Loomis-rånet. Nämnden framhöll följande: ”Polismännen ingick vid det aktuella tillfället i Nationella insatsstyrkan som är särskilt tränad att hantera farliga personer och arbeta i utsatta lägen. Insatsstyrkan var väl införstådd med att uppdraget var riskfyllt och kunde innebära en konfrontation med rånare som sannolikt var beväpnade”