Om Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Av f.d. lagmannen SIGURD HEUMAN och kanslichefen EVA MELANDER TELL1

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden är en liten och förhållandevis ny myndighet, som har tillsyn över de brottsbekämpande myndigheterna. Myndigheten är inte särskilt känd hos allmänheten men inte heller inom myndighetsvärlden eller i bredare juristkretsar. Syftet med artikeln är därför att beskriva myndighetens bakgrund, uppgifter, organisation och arbetssätt samt att ge exempel på vad tillsynsverksamheten resulterat i och vilka utmaningar myndigheten står inför. Vi vill också ge vår syn på vad som har varit myndighetens framgångsfaktorer.

1. Inledning
1.1 Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillkomst
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) började sin verksamhet den 1 januari 2008.
    Syftet med att inrätta SIN var att skapa ett fristående och självständigt organ med uppgift att utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet samt, såvitt avser Säkerhetspolisen, även all behandling av personuppgifter (prop. 2006/07:133 s. 31 och 66). Ett viktigt skäl var också att ge enskilda en möjlighet att kunna vända sig till en myndighet och begära kontroll av om han eller hon i strid med författningar hade utsatts för hemliga tvångsmedel eller, i fråga om Säkerhetspolisen, varit föremål för personuppgiftsbehandling (a. prop. s. 66).
    Genom den nämnda propositionen infördes också en ordning om att den som varit utsatt för hemliga tvångsmedel i efterhand ska få en underrättelse om tvångsmedelsanvändningen (se vidare avsnitt 2.2.1). Även med en sådan underrättelse till den enskilde ansågs möjligheterna dock mycket små för honom eller henne att bedöma om åtgärden hade varit rättsenlig. Det behövdes därför ett organ med uppgift att utöva tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel och som enskilda kan vända sig till och begära kontroll (a. prop. s. 31).
    Bakgrunden till inrättandet av SIN och införandet av en underrättelseskyldighet efter användning av hemliga tvångsmedel var de nya och utökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att

1 Sigurd Heuman är ordförande i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Eva Melander Tell är nämndens kanslichef. Synpunkterna i denna artikel är författarnas egna.

använda hemliga tvångsmedel som var på väg att införas. Här kan pekas på prop. 2005/06:177 Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (den s.k. preventivlagen) och prop. 2005/06:178 Hemlig rumsavlyssning. I sammanhanget kan också nämnas prop. 2007/08:163 Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott, m.m. Alla dessa propositioner ledde till lagstiftning vid tiden för och närmast efter SIN:s inrättande; se lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning, lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott.
    När det gällde behovet av tillsyn över Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling hade ett mål i Europadomstolen, Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige (Europadomstolens dom 6.6.2006), stor betydelse. Målet gällde frågor om rätt till respekt för privatliv, yttrandefrihet och föreningsfrihet samt, av särskilt intresse här, rätten till ett effektivt rättsmedel. Klagandena hade alla önskat få upplysningar om vad som fanns antecknat om dem i Säkerhetspolisens register. De hade fått tillgång till vissa delar av dessa anteckningar, men någon fullständig information hade inte lämnats. När det gällde frågan huruvida klagandena hade haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande gjorde Europadomstolen en genomgång av den kontroll som utövas av Justitiekanslern (JK), Justitieombudsmannen (JO), Datainspektionen och Registernämnden men fann det inte visat att dessa rättsmedel, ens sammantagna, uppfyller kravet på ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 Europakonventionen. Bland annat pekade Europadomstolen på att det inte fanns något tillgängligt rättsmedel för att få en uppgift avlägsnad från Säkerhetspolisens register. Samtliga klagandenas rätt enligt artikel 13 hade således enligt domstolen kränkts. Denna dom ska inte närmare kommenteras här men så mycket kan sägas att domen innebar en skärpning av kraven enligt artikel 13 om man jämför med ett tidigare avgörande, nämligen det s.k. Leandermålet. I målet Leander mot Sverige (Europadomstolens dom 27.3.1987) gällde frågan klagomål över att Leander till följd av hemliga personuppgifter hos Säkerhetspolisen inte hade fått behålla en anställning på Marinmuséet i Karlskrona. Europadomstolen fann att underlåtenheten att låta Leander få del av uppgifterna inte stred mot artikel 13 och att det rättsmedel som kunde krävas enligt denna artikel under de speciella omständigheter som rådde måste bli av relativt begränsad effektivitet. De olika övervakningsmöjligheter som fanns — genom JO, JK, parlamentarisk kontroll och genom klagomål till regeringen — ansågs emellertid sammantagna uppfylla kraven i artikel 13. — Leander tillerkändes senare ersättning av regeringen för att han inte fick behålla den aktuella anställningen.
    Inrättandet av SIN för löpande tillsyn och enskildas möjlighet att begära en rättslig kontroll av de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet anses sammantaget innebära att Sverige har ett effektivt

rättsmedel enligt konventionens krav (prop. 2006/07:133 s. 28 och 63 samt JK:s beslut om skadestånd 2009-06-23, dnr 7927-07-47).
    I och med att SIN inrättades upphörde Registernämnden. SIN tog över Registernämndens uppgifter.

1.2 SIN:s uppgifter i dag
SIN:s övergripande mål, såsom det anges i de årliga regleringsbreven, är att bidra till att värna rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten inom den brottsbekämpande verksamheten.
    SIN:s uppgifter regleras i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet (tillsynslagen) och i förordningen (2007:1141) med instruktion för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN:s instruktion). SIN har kvar sina ursprungliga uppgifter men nya uppgifter har tillkommit.
    Den 1 mars 2012 trädde ny lagstiftning i kraft, polisdatalagen (2010:361, PDL) och lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister (spaningsregisterlagen). Samtidigt fick SIN i uppgift att utöva tillsyn över hela polisens behandling av personuppgifter enligt nämnda lagar. SIN:s tillsyn, såvitt gäller personuppgiftsbehandling, omfattade tidigare endast Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt den tidigare gällande polisdatalagen (1998:622, gamla polisdatalagen), en uppgift som SIN fortfarande har kvar.
    Den utvidgade tillsynsuppgiften innebar en stor förändring för arbetet i SIN. Inom den öppna polisen finns en betydligt större mängd register och andra uppgiftssamlingar än inom Säkerhetspolisen. Behandling av personuppgifter hos den öppna polisen sker också i större utsträckning och på många fler håll i organisationen än vad som är fallet hos Säkerhetspolisen.
    Den 1 juli 2012 utökades SIN:s tillsynsområde ytterligare, då det infördes en möjlighet för polisen och Tullverket att i sin underrättelseverksamhet inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation. Eftersom sådan inhämtning utgör ett hemligt tvångsmedel, faller den också under SIN:s tillsyn. Regleringen finns i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (inhämtningslagen).
    När det gäller ny lagstiftning ska också nämnas det nyligen gjorda tillägget i 2:6 regeringsformen om den enskildes skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten, om den sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Bestämmelsen tar naturligtvis sikte på bl.a. hemliga tvångsmedel. Den torde i första hand få betydelse för statsmakternas normgivningsbefogenheter. Även de rättstillämpande myndigheterna kan emellertid ha anledning att överväga den.
    Det är troligt att nya tillsynsuppgifter framöver kommer att läggas på SIN. Här kan nämnas Polismetodutredningens betänkande Sär-

skilda spaningsmetoder (SOU 2010:103) i vilket det föreslås att SIN ska få tillsyn över vissa av de brottsbekämpande myndigheternas spaningsmetoder. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet. I sammanhanget ska också nämnas Polisorganisationskommitténs arbete. Vi återkommer avslutningsvis till det.
    SIN:s tillsyn avser förutom de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter också därmed sammanhängande verksamhet. Att tillsynen avser även därmed sammanhängande verksamhet innebär, när det gäller hemliga tvångsmedel, att både själva avlyssningen eller övervakningen och den vidare hanteringen av upptagningarna, som hur överskottsinformation används eller förstörs, liksom fullgörandet av reglerna om underrättelseskyldighet, omfattas av tillsynen. Även den brottsbekämpande verksamhet som föregår och ligger till grund för ansökan om tvångsmedlet omfattas av tillsynen (prop. 2006/07:133 s. 79).
    Tillsynen är avgränsad till brottsbekämpande myndigheters användning av metoderna. Det innebär att domstolarnas handläggning av och beslut i ärenden om tillstånd till användning av hemliga tvångsmedel inte omfattas av SIN:s tillsyn. Att domstolarna är undantagna från SIN:s tillsyn sammanhänger med domstolarnas konstitutionella ställning. De brottsbekämpande myndigheter som SIN utövar tillsyn över är Rikspolisstyrelsen (RPS) inklusive Säkerhetspolisen, de 21 länspolismyndigheterna, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullverket.
    När det gäller SIN:s tillsyn över behandlingen av personuppgifter ska den särskilt avse behandlingen av känsliga personuppgifter. Tillsynen syftar till att säkerställa att personuppgiftsbehandlingen är författningsenlig och ska inriktas på att människor skyddas mot att deras integritet kränks vid behandlingen (prop. 2009/10:85 s. 275 och 390).
    Det finns inom SIN också två särskilda beslutsorgan, delegationer. Den ena delegationen, Registerkontrolldelegationen, fattar beslut om utlämnande av uppgifter i ärenden om registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627). Den andra delegationen, Skyddsregistreringsdelegationen, beslutar i ärenden om kvalificerade skyddsidentiteter för polismän och andra tjänstemän vid Säkerhetspolisen och polismän vid den öppna polisen enligt lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter. Vi kommer inte att i denna artikel beröra de båda delegationernas verksamhet.

1.3 SIN:s organisation
SIN är en s.k. nämndmyndighet. Det utmärkande för en nämndmyndighet är att den har en kollektiv beslutsform. SIN:s beslut i tillsynsverksamheten fattas alltså i princip av SIN i sin helhet. Det finns dock ett begränsat utrymme att delegera beslutsfattande till ordföranden respektive vice ordföranden.

SIN består i dag av tio ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare eller ha annan motsvarande juridisk erfarenhet. I dag är både ordföranden och vice ordföranden f.d. ordinarie domare. Övriga ledamöter utses bland sådana personer som har föreslagits av partigrupperna i riksdagen. Samtliga partigrupper i riksdagen är i dag representerade i SIN. SIN utövar i formell mening inte någon parlamentarisk kontroll men tillsynen har en stark parlamentarisk anknytning genom partigruppernas roll i utseendet av ledamöter. Härigenom garanteras en medborgerlig insyn i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet (prop. 2006/07:133 s. 65). Konstruktionen med ett parlamentariskt inslag påminner om hur motsvarande tillsynsorgan i Europa är organiserade. En skillnad är dock att de utländska organen många gånger består av parlamentariker och att de oftast lyder direkt under parlamentet.
    Det finns åtskilligt skrivet om tillsynsorganen i Europa och inte minst om hur de bör arbeta och bör vara organiserade. När det gäller den sistnämnda aspekten kan nämnas skriften Overseeing Intelligence
Services: A Toolkit. I skriften redovisas olika synpunkter på hur tillsynen av säkerhets- och underrättelsetjänster bör ordnas. Skriften utgavs år 2012 av DCAF, som är en internationell stiftelse med medlemsländer från hela världen och som har många olika uppdrag varav ett är att stärka tillsynen av olika länders säkerhets- och underrättelsetjänster.
    SIN biträds i sitt arbete av ett kansli. Kansliet leds av en kanslichef som utses av regeringen. Kansliet består i dag av ett femtontal kvalificerade medarbetare, varav de flesta är jurister.

1.4 Hur utövas SIN:s tillsyn?
SIN:s tillsyn syftar särskilt till att säkerställa att den granskade verksamheten bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Det rör sig alltså om en tillsyn som tar sikte på regelefterlevnad och inte någon effektivitetsgranskning. Tillsynen bedrivs som har berörts på två olika sätt; det ena är tillsyn som SIN utför på eget initiativ, det andra är kontroll som SIN utför på begäran av en enskild.
    När SIN beslutar att inleda tillsynsärenden på eget initiativ görs detta främst utifrån bedömningen av var risken för en felaktig rättstillämpning hos de granskade myndigheterna är som störst. Bedömningen baseras på SIN:s egna erfarenheter men även andra myndigheters (t.ex. Datainspektionens) iakttagelser kan vägas in. SIN kan även inleda tillsynsärenden på eget initiativ efter att någon företeelse inom SIN:s tillsynsområde har uppmärksammats i medierna. Inriktningen av SIN:s tillsyn på eget initiativ sker med beaktande av de uppdrag som SIN får av regeringen. Med det som utgångspunkt beslutar SIN fortlöpande om fokusområden för sin tillsyn. SIN:s ambition är att sprida sina tillsynsinsatser såväl geografiskt som verksamhetsmässigt.

SIN använder olika metoder för att bedriva sin tillsyn, allt från enkätundersökningar och andra s.k. skrivbordsgranskningar, till intervjuer med befattningshavare vid de granskade myndigheterna och inspektioner. Huvuddelen av den faktiska granskningen av t.ex. register eller ärenden utförs på uppdrag av SIN av SIN:s kansli. Vid vissa inspektioner deltar dock SIN i dess helhet. SIN använder sig i huvudsak av en s.k. tematisk tillsynsmetodik, eftersom en sådan metodik generellt sett ger en bättre kvalitet i tillsynen. Vid den tematiska tillsynen analyseras gällande författningar och interna föreskrifter och riktlinjer från berörda myndigheter. Därefter undersöks rutiner och praktisk tillämpning. De tematiska tillsynsärendena kan vara omfattande eller begränsade beroende på frågeställningarna och vilken verksamhet som ska granskas. SIN:s uppgift är avgränsad till tillsyn och kontroll i efterhand. Det spelar ingen roll om ärendet är öppet hos den brottsbekämpande myndigheten. Däremot kan inte planerade åtgärder, alltså åtgärder som ännu inte har vidtagits, bli föremål för granskning (prop. 2006/07:133 s. 63).
    Tillsynsärenden på SIN:s eget initiativ avslutas normalt sett med ett uttalande. Till den myndighet vars verksamhet tillsynen avsett uttalar SIN sin uppfattning om behov av förändringar i myndighetens verksamhet. Anser SIN att det finns behov av ändringar i lag eller annan författning, skickar SIN sitt uttalande till regeringen. SIN:s uttalanden finns redovisade på myndighetens hemsida www.sakint.se.
    Rätten för enskilda att begära kontroll av om förekommande hemlig tvångsmedelsanvändning eller polisens personuppgiftsbehandling har varit lagenlig tillkommer alla enskilda personer. Oavsett medborgarskap kan fysiska personer begära en kontroll. Även juridiska personer, t.ex. svenska eller utländska aktiebolag, kan begära kontroll vad gäller användning av hemliga tvångsmedel. När SIN har utfört sin kontroll ska SIN underrätta den enskilde om detta. SIN kan på grund av gällande sekretessregler normalt inte lämna upplysningar om huruvida den enskilde har eller inte har utsatts för något hemligt tvångsmedel eller för viss personuppgiftsbehandling. Har ingen olaglighet påträffats, informeras den enskilde kort och gott om detta. Men om SIN vid sin kontroll skulle finna att den enskilde, i strid med gällande författningar, har varit utsatt för hemliga tvångsmedel eller föremål för polisens behandling av personuppgifter ska den enskilde som har begärt kontrollen i princip underrättas om detta.
    I förarbetena sägs att den enskilde i normalfallet ska underrättas om huruvida tvångsmedelsanvändningen har skett i strid med regelsystemet eller om personuppgiftsbehandlingen varit olaglig. Tanken att SIN ska kunna underlåta att underrätta den enskilde om eventuella olagligheter är hänsynen till gällande sekretess (prop. 2006/07:133 s. 70). Hittills har det aldrig förekommit att SIN helt har underlåtit att informera den enskilde i de fall SIN bedömt att någon olaglighet har

förekommit. Däremot har underrättelsen anpassats till vad sekretessen krävt i det särskilda fallet. Ett problem med att ge den enskilde ofullständig information om förekomsten av någon olaglighet är SIN:s skyldighet att informera andra myndigheter om olagligheter etc., se nedan. I de fall SIN informerar andra myndigheter om sådana, lär det på sikt bli svårt att hemlighålla informationen för den enskilde. Denna sekretessproblematik är inte särskilt berörd i förarbetena. Se vidare om sekretess nedan under avsnittet 1.5 SIN:s befogenheter.
    SIN är skyldig att efter omständigheterna anmäla iakttagna fel och brister till JK (för prövning av eventuellt skadestånd), Åklagarmyndigheten eller annan behörig myndighet (för prövning av om brott kan ha begåtts), Datainspektionen (främst för att få uppgifter raderade), se 20 § SIN:s instruktion. SIN:s avgöranden får inte överklagas men de har inte heller någon rättskraft. En enskild kan därför alltid återkomma med en ny begäran om kontroll. Under senare tid har SIN anmält fem ärenden till JK, eftersom SIN ansett att det förekommit felaktigheter som kan medföra skadeståndsansvar för staten. Ett ärende har anmälts till Åklagarmyndigheten, eftersom det vid SIN:s kontroll framkommit förhållanden som enligt SIN kan utgöra brott (tjänstefel). JK har i två fall som har anmälts av SIN beslutat om att utge ersättning till enskilda.
    SIN är inte ensam om sitt tillsynsområde. Datainspektionen har till uppgift att genom tillsyn bidra till att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Inspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen (1998:204, PuL) och PDL. Andra myndigheter vars tillsynsområde kan sammanfalla med SIN:s är de extraordinära tillsynsorganen JO och JK.

1.5 SIN:s befogenheter
För att SIN ska kunna utöva sin tillsyn måste nämnden naturligtvis få tillgång till uppgifter som finns i diarier, register och andra databaser och arkiv hos de förvaltningsmyndigheter som omfattas av SIN:s tillsyn. Dessa myndigheter har därför en uppgifts- och biträdesskyldighet i förhållande till SIN. Även uppgifter som är sekretessbelagda, ska på begäran lämnas ut till SIN, se 4 § tillsynslagen och 10:28 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL). Också domstolar och förvaltningsmyndigheter som inte omfattas av tillsynen är skyldiga att på begäran lämna information till SIN. Är det t.ex. fråga om en hemlig avlyssning, är även den domstol som har beslutat om avlyssningen skyldig att lämna uppgifter. Domstolen har dock inte en sådan biträdesskyldighet som de myndigheter som omfattas av tillsynen har.
    Det är myndigheterna som sådana som har en uppgifts- och biträdesskyldighet, inte de enskilda tjänstemännen. SIN har därför ingen befogenhet att t.ex. förhöra en tjänsteman vid en myndighet som om-

fattas av SIN:s tillsyn. Det är dock i praktiken nödvändigt att SIN i sin verksamhet har en direkt eller personlig kontakt med tjänstemän som har ansvarsuppgifter på det område som tillsynen avser för att SIN ska kunna få in de uppgifter som krävs i tillsynsverksamheten (prop. 2006/07:133 s. 82). Frågan huruvida tjänstemän som lämnar sådana uppgifter har en sanningsplikt har inte berörts i förarbetena.
    De uppgifter som lämnas till SIN är sekretessreglerade hos SIN, se 42:5–8 OSL. Bestämmelserna innebär bl.a. att om en uppgift som SIN får av en annan myndighet omfattas av sekretessreglering enligt en primär sekretessbestämmelse som gäller vid myndigheten, blir bestämmelsen tillämplig också hos SIN som en sekundär sekretessbestämmelse (se Offentlighets- och sekretesslagen, En kommentar, Eva Lenberg m.fl.) En fråga som får anses oklar är vad som i sekretesshänseende gäller hos JK då SIN lämnar sekretessbelagda uppgifter till JK med anledning av en anmälan (jfr 20 § SIN:s instruktion). Definitionsbestämmelsen i 3:1 OSL rörande begreppet Bestämmelse om överföring av sekretess tyder möjligen på att sekretessen enligt 42:2 OSL inte kommer att överföras till JK. Rättsläget får dock anses oklart. SIN har efter samråd med JK uppmärksammat Regeringskansliet på frågan (2012-10-30, Dnr 188-2012).
    Över huvud taget är sekretessfrågorna ganska sparsamt belysta i förarbetena till lagstiftningen på området.

2. Tillsynen över användningen av hemliga tvångsmedel
2.1 Inledning
Användningen av hemliga tvångsmedel är naturligtvis mycket integritetskränkande för de enskilda som berörs. Tvångsmedlet, exempelvis en hemlig avlyssning eller en hemlig kameraövervakning, kan ”drabba” inte bara misstänkta utan även tredjeman. Just det förhållandet att tvångsmedlet är hemligt ökar risken för en oriktig tillämpning av reglerna om hur hemliga tvångsmedel får användas. Allmänheten har inte någon egentlig insyn i verksamheten. Mot den bakgrunden är det viktigt att regelverket för användandet av de hemliga tvångsmedlen garanterar en rättssäker handläggning. I kraven på rättssäkerhet ligger bl.a. att regleringen måste vara tydlig, dess tilllämpning förutsebar och att det ska finnas ett tillräckligt skydd mot att reglerna missbrukas. När det gäller regelverket finns det regler om hemliga tvångsmedel företrädesvis i 27 kap. rättegångsbalken (RB) (postkontroll, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning) samt i tre tidsbegränsade lagar, nämligen lagen om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott, lagen om hemlig rumsavlyssning och lagen om åtgärder för att förhindra särskilt allvarliga brott. Här ska också er-

inras om att inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation enligt inhämtningslagen utgör ett hemligt tvångsmedel.
    Utredningen om vissa hemliga tvångsmedel föreslår i sitt betänkande Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott, SOU 2012:44, bl.a. att de tre tidsbegränsade lagarna med vissa ändringar i tillämpningsområdet ska permanentas. Utredningen har också gjort en kartläggning och analys av de tre lagarna när det gäller nytta, behov och integritetsintrång. Analysen är intressant, bl.a. eftersom slutsatserna delvis torde gälla även övrig användning av hemliga tvångsmedel.

2.2 SIN:s iakttagelser vid tillsyn över användning av hemliga tvångsmedel
I det följande redovisar vi resultatet av SIN:s tillsyn i några fall.

2.2.1 Underrättelser till enskilda Regleringen om underrättelse till enskilda, som finns i 27:31–33 RB och som alltså infördes genom prop. 2006/07:133 samtidigt som SIN inrättades, innebär i korthet att den som är eller har varit brottsmisstänkt och som har varit utsatt för ett hemligt tvångsmedel ska underrättas om tvångsmedelsanvändningen. Ibland ska även andra än misstänkta underrättas, exempelvis en innehavare av en adress som avlyssnats men som inte är misstänkt. En underrättelse behöver inte lämnas till den som i samband med förundersökningen eller på annat sätt redan har fått tillgång till motsvarande uppgifter. En underrättelse behöver inte heller lämnas om den i annat fall är uppenbart utan betydelse. Om det gäller sekretess för en uppgift som ska ingå i en underrättelse, ska underrättelsen skjutas upp. Kan det på grund av sekretess inte lämnas någon underrättelse till den enskilde inom ett år från det att förundersökningen avslutades, får underrättelsen underlåtas. Reglerna om underrättelseskyldighet gäller i princip inte för Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel.
    SIN:s tillsyn när det gäller reglerna om underrättelseskyldighet visar att förhållandet mellan andelen ärenden i vilka den enskilde underrättats om att han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel och de där underrättelse underlåtits skiljer sig på ett markant sätt åt mellan olika åklagarkamrar. Orsakerna till detta har inte kunnat härledas till antalet misstänkta i ärendet eller till de brottsmisstankar som förundersökningen rört. De beskrivna skillnaderna i underrättelser till enskilda förefaller helt enkelt bero på en olikartad rättstilllämpning.
    Underrättelseskyldigheten syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet och utgör en av de rättssäkerhetsgarantier som omgärdar användningen av hemliga tvångsmedel. Det är därför av stor betydelse att tillämpningen av regelverket är enhetlig och att olika bedömningar inte görs i likartade ärenden. SIN har därför rekommenderat Åklagarmyndigheten att verka för en mer enhetlig rättstillämpning i denna fråga, t.ex. genom att ta fram centrala riktlinjer med tydlig väg-

ledning för den sekretessprövning som åligger åklagaren (2012-04-26, Dnr 888-2010 m.fl.).

2.2.2 Användningen av överskottsinformation Vid användning av straffprocessuella tvångsmedel kan det komma fram uppgifter om brott eller annat som inte har något samband med det brott som legat till grund för tvångsmedelsbeslutet. Sådan information brukar kallas för överskottsinformation. Särskilda regler gäller för att använda överskottsinformation från hemliga tvångsmedel. Reglerna i RB (27:23 a RB) kan förenklat beskrivas på följande sätt. Om det rör sig om ett brott som redan är föremål för förundersökning, får överskottsinformationen användas utan någon begränsning. Om det däremot är så att någon utredning om brottet inte pågår, får informationen läggas till grund för att inleda förundersökning i två olika situationer, nämligen om brottet är så allvarligt att det kan medföra häktning eller om det finns särskilda skäl. Överskottsinformation får alltid utan någon begränsning användas för att förhindra förestående brott. Inte heller har användningen av överskottsinformation i underrättelseverksamhet begränsats. Det innebär att man inom ramen för den öppna polisens, Säkerhetspolisens och Tullverkets underrättelseverksamhet fritt får tillgodogöra sig överskottsinformation som härrör från användningen av hemliga tvångsmedel.
    Särskilda regler gäller om användning av överskottsinformation vid hemlig rumsavlyssning och vid preventiv tvångsmedelsanvändning.
    Den allvarligaste bristen när det gäller överskottsinformation som SIN uppmärksammat i sin tillsyn är att besluten att använda överskottsinformation bara har dokumenterats i hälften av de ärenden som SIN granskat.
    SIN har framhållit att dokumentation av användningen av överskottsinformation har betydelse av flera skäl, t.ex. för att följa användningen av informationen men även för att kunna överblicka att sådana åtgärder som enligt lag ska vidtas verkligen har utförts. Enligt SIN:s bedömning kan denna brist på dokumentation också innebära att enskilda inte underrättats på föreskrivet sätt. Skyldigheten att underrätta den som har varit utsatt för en hemlig tvångsmedelsåtgärd begränsas nämligen inte till den som tillståndet till åtgärden avser eller som innehar den avlyssnade eller övervakade adressen eller platsen. Om det vid tvångsmedelsåtgärden framkommit brottsmisstankar som föranleder att förundersökning inleds även mot annan person än den som tillståndet avser, ska även denne underrättas om tvångsmedelsanvändningen om han eller hon också utsatts för den (201112-13, Dnr 16-2011).

2.2.3 Granskning av upptagningar m.m. samt förstöring Då hemliga tvångsmedel verkställs görs normalt inspelningar. När exempelvis en inspelning (upptagning) av ett samtal avlyssnas görs oftast beträffande de samtal som är av intresse för utredningen kortfattade uppteckningar av innehållet. Både upptagningar och uppteckningar ska granskas så snart som möjligt. Om upptagningarna och uppteckningarna har betydelse för utredningen av det aktuella brottet, får de sparas dock längst till dess att förundersökningen har lagts ned eller, om åtal väcks, till dess målet har avgjorts slutligt. Material som tas in i ett förundersökningsprotokoll får inte gallras annat än enligt de regler som gäller för gallring av förundersökningsprotokoll. Om uppgifterna saknar betydelse för utredningen, ska de förstöras. Det anses att sådant förstörande ska äga rum omedelbart (se bl.a. 27:24 RB).
    SIN har i tillsynsärenden uppmärksammat att åklagare i vissa fall beslutar om förstöring av upptagningar och uppteckningar från hemliga tvångsmedel först lång tid efter det att förundersökningen lagts ned eller avslutats. Det förekommer även hos tjänstemännen olika uppfattningar om när upptagningar och uppteckningar, som bevaras i syfte att förhindra förestående brott eller som bearbetas i polisens underrättelseverksamhet, ska förstöras. Ett antal polismyndigheter saknar rutiner för att spåra och förstöra kopior av upptagningar och uppteckningar från hemliga tvångsmedel.
    Den vanligaste orsaken till att upptagningar och uppteckningar från hemliga tvångsmedel bevarats under längre tid än vad som varit nödvändigt synes vara att åklagare har försummat att besluta om förstöring och att inte heller polisen uppmärksammat detta. SIN har därför rekommenderat Åklagarmyndigheten att vidta åtgärder i syfte att säkerställa att förstöringsskyldigheten följs i varje enskilt fall.
    Enligt SIN:s uppfattning måste förstöringsskyldigheten anses omfatta såväl original som kopior av upptagningar och uppteckningar. Myndigheternas avsaknad av rutiner för spårning och förstöring av kopior kan därför medföra att bestämmelserna i lag inte följs fullt ut. För att åtgärda denna brist har SIN rekommenderat berörda myndigheter att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att också kopior förstörs. SIN har även konstaterat att bestämmelserna om förstöring är otydliga i ett par avseenden, bl.a. när det gäller frågan om ansvar för beslut och tidpunkter för förstöring. En översyn av regleringen för att undanröja oklarheter och inkonsekvenser bör därför göras (2012-0426, Dnr 103-2011 m.fl.).

2.2.4 Avlyssningsförbud och förstöring I 27:22 RB finns ett förbud mot att avlyssna telefonsamtal och andra meddelanden som utväxlas mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Även i lagen om hemlig rumsavlyssning finns ett

förbud att avlyssna sådana personer som inte skulle ha kunnat höras som vittnen om det som sagts eller på annat sätt framkommit, bl.a. försvarare (5 §). Om det under en avlyssning uppdagas att det är fråga om kommunikation som omfattas av förbudet, ska avlyssningen omedelbart avbrytas. Avlyssningsförbudet skyddar samtal med både en offentlig och en privat försvarare.
    SIN har genomfört en undersökning angående polismyndigheternas hantering av hemlig avlyssning och hemlig rumsavlyssning när det under avlyssningen framkommer att samtal pågår mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Ingen av de granskade polismyndigheterna har ställt krav på dokumentation i de fall en avlyssning avbrutits på grund av att kommunikationen omfattat samtal mellan den misstänkte och dennes försvarare. Vidare har endast en av de tillfrågade myndigheterna haft som rutin att inför verkställigheten av tvångsmedlet undersöka om en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte.
    SIN har konstaterat att det finns svårigheter att kontrollera hur regelverket avseende avlyssningsförbudet efterlevs i praktiken och att polismyndigheterna därför bör verka för att underlätta uppföljning och kontroll genom att i ärendet dokumentera uppgifter om de åtgärder som har vidtagits när en avlyssning visat sig omfatta kommunikation mellan den misstänkte och dennes försvarare (2012-03-28, Dnr 114-2011).

2.2.5 Ändrade förhållanden under verkställighet av ett tvångsmedel SIN har undersökt hur åklagarna hanterar en pågående hemlig avlyssning eller hemlig övervakning när den misstänkte frihetsberövas och funnit att det finns delade meningar bland åklagarna om hur detta bör hanteras. Vissa åklagare avbryter avlyssningen eller övervakningen i samband med gripandet medan många avvaktar beslut om anhållande eller häktning. Ett fåtal åklagare låter avlyssningen eller övervakningen pågå även efter att häktningsbeslut meddelats. Åklagarnas uppfattning skiljer sig åt även i fråga om möjligheterna att ta del av telemeddelanden som kommer in till en beslagtagen mobiltelefon efter det att beslaget undersökts. De flesta åklagare avstår från informationen medan andra ansöker om nytt tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning. Några åklagare beslutar om en ny beslagsundersökning.
    Iakttagelserna visar på en olikartad rättstillämpning inom ett område där det ställs särskilt höga krav på likformighet och förutsebarhet. Enligt SIN är detta inte godtagbart. Åklagarmyndigheten har därför uppmanats att aktivt verka för att nå en mer enhetlig rättstillämpning inom detta område (2011-06-09, Dnr 887-2010).

2.2.6 Dokumentation av tvångsmedel Det finns inga generella regler i RB om dokumentation av tvångsmedel. För domstolarnas del gäller de allmänna reglerna om dokumentation (6 kap. RB). Några motsvarande sådana regler finns inte för åklagare och polis. Förvaltningslagens regler är inte tillämpliga på den brottsbekämpande verksamheten, 32 § förvaltningslagen (1986:223). En skyldighet att dokumentera följer dock av Åklagarmyndighetens föreskrifter om diarieföring (ÅFS 2005:19), vilka föreskriver att de uppgifter som krävs för att man ska kunna följa handläggningen av ett ärende ska registreras. SIN har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat att åklagares beslut och andra åtgärder i ärenden om hemliga tvångsmedel i vissa fall dokumenterats bristfälligt. Dokumentationen brister främst i följande avseenden.

− Av åklagarkamrarnas diarium och ärenden för hemliga tvångsmedel har det i vissa fall inte framgått när beslut fattats om att lägga ned eller avsluta en förundersökning. − De skäl som åklagarna har lagt till grund för sin bedömning att en underrättelse ska skjutas upp eller underlåtas på grund av sekretess har i vissa fall inte framgått av dokumentationen i ärendet och i vissa andra fall dokumenterats bristfälligt. − Beslut om att använda överskottsinformation för att inleda en förundersökning har bara dokumenterats i hälften av de granskade ärendena.

SIN har framhållit att det från rättssäkerhetssynpunkt är av stor vikt att i efterhand kunna kontrollera handläggningen av tvångsmedelsärenden. Avsaknaden av och bristfällig dokumentation försvårar SIN:s granskning. Det har exempelvis varit svårt att avgöra huruvida reglerna om underrättelseskyldighet tillämpas på ett korrekt sätt.
    Åklagarmyndigheten har uppmanats att aktivt verka för en förbättrad dokumentation i ärenden som rör hemliga tvångsmedel. SIN har ifrågasatt om inte skyldigheten att dokumentera beslut och andra åtgärder bör följa av lag eller annan författning med hänsyn till vikten av att i efterhand kunna kontrollera åklagares handläggning av enskilda ärenden (2011-12-13, Dnr 16-2011 m.fl.).
    Med anledning av SIN:s påpekanden har nu frågan om vikten av dokumentation på ett förtjänstfullt sätt tagits upp i Åklagarmyndighetens Rätts PM 2012:8 Hemliga tvångsmedel — hanteringen i vissa avseenden.

3. Tillsynen över personuppgiftsbehandlingen
3.1 Inledning
Enligt tillsynslagen ska SIN utöva tillsyn över polisens behandling av personuppgifter enligt PDL (och när det gäller Säkerhetspolisen också enligt den gamla polisdatalagen) samt spaningsregisterlagen. SIN:s tillsyn ska särskilt avse behandlingen av känsliga personuppgif-

ter. Bestämmelser om behandlingen av sådana uppgifter finns i 2:10 PDL och 12 § spaningsregisterlagen. Regleringen där innebär att uppgifter om en person inte får behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv (känsliga personuppgifter). Uppgifter om en person som behandlas på annan grund, får dock kompletteras med sådana uppgifter när det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Med hänsyn till den restriktivitet som ligger i begreppet absolut nödvändigt måste behovet av att göra kompletteringar med känsliga personuppgifter prövas noga i det enskilda ärendet (prop. 2009/10:85 s. 325). Av intresse när det gäller känsliga personuppgifter är också reglerna om att uppgifter som avslöjar känsliga personuppgifter inte får användas som sökbegrepp av den öppna polisen vid sökning i personuppgifter som gjorts gemensamt tillgängliga (3:5 PDL och 14 § spaningsregisterlagen).

3.2 SIN:s iakttagelser vid tillsyn över personuppgiftsbehandling
I det följande redovisar vi resultatet av SIN:s tillsyn i några fall.

3.2.1 Säkerhetspolisens utlämnande av personuppgifter till underrättelse- och säkerhetstjänster i andra stater I sitt internationella samarbete utbyter Säkerhetspolisen information med underrättelse- och säkerhetstjänster i andra länder. SIN har granskat hur Säkerhetspolisen efterlever de regelverk som kringgärdar möjligheterna att lämna ut uppgifter om enskilda i det sammanhanget. Vid tiden för granskningen (våren 2011) gällde fortfarande den gamla polisdatalagen. I den anslutande polisdataförordningen (1999:81) fanns en bestämmelse om att uppgifter får lämnas ut till bl.a. en utländsk underrättelse- och säkerhetstjänst, om det är förenligt med svenska intressen (18 §). En motsvarande bestämmelse finns i dag i PDL (2:15, prop. 2009/10:85 s. 200).
    SIN har konstaterat att begreppet förenligt med svenska intressen (jfr 8:3 andra punkten OSL) är svårtolkat. Enligt SIN bör det av författningstexten uttryckligen framgå att hänsyn även ska tas till den enskildes intresse av sekretess. Det är vidare angeläget att det finns tydliga riktlinjer för den sekretessprövning som ska göras i samband med ett uppgiftsutlämnande till utlandet, inte minst för att garantera att integritetsaspekter tas med vid den aktuella prövningen. SIN har också framhållit att det i och med ikraftträdandet av PDL ställs uttryckliga krav på att det vid ett utlämnande av personuppgifter till sådana länder som avses i 33 § PuL (tredje land) ska göras en prövning av det mottagande landets skyddsnivå vad gäller personuppgiftsbehandling. Säkerhetspolisen bör se över sina rutiner i dessa avseenden (2011-06-09, Dnr 886-2010).

3.2.2 Centrala säkerhetsloggen I förarbetena till PDL betonas att det åligger polisen att följa upp att lagstiftningen tillämpas med respekt för enskildas integritet och att PDL ställer högre krav än tidigare på att polisen genom tekniska åtgärder begränsar den enskilde tjänstemannens tillgång till information. Loggning nämns som ett sätt för polisen att försäkra sig om att varje användare bara får del av den information han eller hon behöver (prop. 2009/10:85 s. 271). För att förbättra den tekniska kontrollen över IT-användningen hos polisen har polisen utvecklat ett system för att samla in och analysera loggar från polisens IT-system; Centrala säkerhetsloggen (CSL). Systemet drivs och underhålls av RPS.
    SIN har i ett tillsynsärende granskat samtliga beställningar av loggutdrag från CSL, som gjorts av polismyndigheterna under de första månaderna efter ikraftträdandet av PDL. Av granskningen har framgått att flertalet polismyndigheter inte har gjort någon logguppföljning alls för de CSL-anslutna IT-systemen och att logguppföljningen har varit av mycket begränsad omfattning även hos vissa av de större polismyndigheterna. De flesta beställningar är reaktioner på misstänkt otillåtna slagningar och avser förfluten tid. SIN förutsätter att loggutdrag från CSL i större utsträckning än vad som framgår av det granskade materialet kommer att användas löpande och i förebyggande syfte för att säkerställa att användare endast tar del av information de behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter (2012-0904, Dnr 117-2012).

3.2.3 Det centrala kriminalunderrättelseregistret, KUR KUR är ett nationellt kriminalunderrättelseregister som förs och används gemensamt av polismyndigheterna och RPS. Registret har funnits i sin nuvarande form sedan slutet av 90-talet och används för att dokumentera och sprida underrättelseuppslag över hela landet. Enligt RPS har enbart anställda hos kriminalunderrättelsetjänsterna vid de olika polismyndigheterna och Rikskriminalpolisen (RKP) tillgång till registret, totalt ca 800 användare. Uppskattningsvis mellan 80 och 100 personer har s.k. registratorsbehörighet, dvs. kan registrera uppgifter i registret. SIN har granskat RPS rutiner för och kontroll av behandling av känsliga personuppgifter i KUR.
    SIN har konstaterat att behandling av känsliga personuppgifter tycks ske i liten omfattning (i vart fall i den granskade delen av KUR). SIN har dock bedömt att registrering av känsliga personuppgifter har skett utan att det framstått som absolut nödvändigt för syftet med behandlingen i några av de granskade ärendena. SIN har också framhållit att RPS saknar särskilda rutiner för den prövning som enligt PDL ska göras i samband med en registrering av känsliga personuppgifter. SIN har ansett att sådana rutiner bör införas samt att användarna kontinuerligt bör få utbildning i identifiering och behandling av känsliga personuppgifter. RPS föreskrifter på området bör vidare enligt SIN

uppdateras för att avspegla regleringen i PDL. SIN har även förutsatt att RPS fortsättningsvis kommer att genomföra logguppföljning avseende sökning på känsliga personuppgifter i KUR, liksom att införa regelbunden internkontroll i form av stickprov eller liknande i syfte att minska risken för att känsliga personuppgifter behandlas i strid med PDL (2012-12-11, Dnr 231-2012).

3.2.4 KUT-info KUT-info är ett informationsblad som distribueras regelbundet av kriminalunderrättelsetjänsten vid varje polismyndighet till ett större antal mottagare på respektive polismyndighet. Informationsbladet innehåller bl.a. uppgifter om efterlysta personer, fotografier och signalement av oidentifierade gärningsmän samt frigivningar. Syftet är att snabbt sprida väsentlig information som polisanställda har behov av i sin tjänst. Antalet användare med läsbehörighet varierar mellan de granskade myndigheterna från några hundra till flera tusen. SIN har granskat behandlingen av känsliga personuppgifter och uppgifter som beskriver en persons utseende i KUT-info som publicerats av några polismyndigheter.
    SIN har konstaterat att behandling av känsliga personuppgifter i KUT-info sker hos samtliga av de granskade myndigheterna i varierande omfattning. De vanligaste fallen av behandling av känsliga personuppgifter avser hälsa och etniskt ursprung. Beträffande många av registreringarna är det granskade underlaget inte tillräckligt för att det ska vara möjligt att bedöma om behandlingen av den känsliga personuppgiften varit absolut nödvändig för syftet med behandlingen i det enskilda fallet. SIN har dock ifrågasatt om omnämnandet av misstänkta personers etnicitet i vissa fall kan anses ha varit absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Granskningen har föranlett SIN att uppmana polismyndigheterna att vara mer restriktiva med behandlingen av känsliga personuppgifter i KUT-info och att pröva noga i varje enskilt fall om en behandling är absolut nödvändig.
    I ett fall har SIN ansett att beskrivningen av en persons utseende inte uppfyller PDL:s krav på objektivitet.
    SIN har vidare konstaterat att samtliga granskade myndigheter saknar skriftliga rutiner för den prövning som enligt PDL ska göras i samband med en registrering av känsliga personuppgifter. SIN har rekommenderat polismyndigheterna att införa sådana rutiner.
    SIN har noterat att det hos vissa myndigheter är tekniskt möjligt att använda känsliga personuppgifter som sökbegrepp i KUT-info. SIN har därför rekommenderat att alla användare informeras om förbudet att använda känsliga personuppgifter som sökbegrepp och förutsätter att polismyndigheterna kommer att införa regelbunden logguppföljning avseende sökningar på känsliga personuppgifter (201301-22, Dnr 176-2012).

3.2.5 ASP Allmänna spaningsregistret (ASP) syftar till att bygga upp kunskaper om och kring personer som misstänks för brott och utgår från misstänkta gärningsmän. En registrering i ASP består av vissa inledande uppgifter om den registrerade personen, såsom uppgift om namn, personnummer, kännetecken och grupptillhörighet. Därefter följer en rad notiser i löptext som behandlar misstankar om brott eller spaningsuppslag. Uppgifterna i registret kommer från brottsanmälningar och förundersökningsprotokoll, men registrering kan också ske på grund av iakttagelser vid spaning eller trovärdiga tips från till exempel personal inom socialförvaltningen. Enligt uppgifter från RPS har drygt 20 000 användare tillgång till ASP och varje dag görs i snitt omkring 9 000 slagningar i systemet. SIN har granskat RPS rutiner för och kontroll av behandling av känsliga personuppgifter i ASP.
    SIN har noterat att behandling av känsliga personuppgifter sker i inte obetydlig omfattning i registret. SIN har inte kunnat bedöma om vissa noteringar om hälsa och politiska åsikter har varit absolut nödvändiga på grund av att tidigare notiser har gallrats. SIN menar att detta är en brist ur såväl integritets- som tillsynssynpunkt. RPS bör därför göra en förnyad prövning av om det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen att de känsliga personuppgifterna kvarstår i dessa fall. SIN har också uppmanat RPS att radera uppgifter om politisk åsikt i ett sökbart fält i två fall.
    Enligt SIN finns vissa brister i RPS rutiner och interna styrdokument. RPS har uppmanats att åtgärda dessa brister samt att se till att alla registratorsbehöriga användare får kontinuerlig utbildning i frågor som rör identifiering och förutsättningar för registrering av känsliga personuppgifter.
    SIN har slutligen förutsatt att RPS kommer att införa regelbunden internkontroll i form av stickprov och — om detta är tekniskt möjligt — logguppföljning i syfte att minska risken för att känsliga personuppgifter behandlas i strid med lag (2013-01-22, Dnr 15-2013).

4. Avslutning
SIN är en förhållandevis ny myndighet. Verksamheten har enligt vår tro hittills utvecklats på ett sätt som torde ha varit statsmakternas avsikt. Men det tar naturligtvis tid för en myndighet att hitta de optimala arbetsformerna. Samtidigt har uppdraget för SIN utvidgats väsentligt under den senaste tiden. Inte minst har tillsynen över även den öppna polisens personuppgiftsbehandling inneburit stora förändringar när det gäller verksamhetens bedrivande. SIN står utan tvekan inför stora utmaningar på grund av både nya och förväntade uppgifter.
    Det finns dock ett par omständigheter som vi menar har haft särskild stor betydelse för att SIN:s tillsyn fungerar som avsett. En sådan omständighet är att SIN har hunnit skaffa sig en stor sakkunskap när

det gäller de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. Detta gäller inte minst Säkerhetspolisens verksamhet. Både ledamöterna och kansliet har goda kunskaper på SIN:s tillsynsområden. Dessa kunskaper har förvärvats genom att ledamöter och kansli under ett antal år har kunnat specialisera sig på just de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet.
    En annan omständighet som har stor betydelse för tillsynen är att de beslutsfattande ledamöterna, om man bortser från ordföranden och vice ordföranden, har en parlamentarisk anknytning. Detta är ägnat att hos allmänheten stärka förtroendet för de myndigheter som SIN utövar tillsyn över. Eftersom sekretessen hos de brottsbekämpande myndigheterna, särskilt hos Säkerhetspolisen, är så långtgående, måste någon ha uppgiften att vara allmänhetens ögon när det gäller dessa myndigheters verksamhet. Den uppgiften utförs enligt vår mening allra bäst av personer med den bakgrund som ledamöterna i SIN har. På motsvarande sätt har man också byggt upp tillsynsmyndigheter i andra länder.
    Vad som nu har sagts innebär inte att det är helt problemfritt med nuvarande ordning. Ett problem i dag är således att andra myndigheter har samma tillsynsområde som SIN. Både SIN och Datainspektionen har tillsyn över polisens personuppgiftsbehandling. Detta kan föranleda en del praktiska problem för både tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som är föremål för tillsyn.
    Ett annat, kanske större, problem i dag är konstruktionen att i tillsynslagen begränsa SIN:s tillsyn till personuppgiftsbehandling enligt vissa utpekade lagar, bl.a. PDL. Konstruktionen kan medföra tillämpningsproblem för SIN. Vad gäller således i fråga om SIN:s tillsyn då personuppgiftsbehandling hos polisen äger rum med stöd av en annan lag, som i princip bara kompletterar PDL? Lagens bestämmelser hade likaväl kunnat tas in i PDL. SIN har i olika lagstiftningssammanhang tagit upp frågan (se bl.a. prop. 2012/13:73 s. 114). Vi menar att rättsläget här kan leda till oklarheter.
    Avslutningsvis vill vi framhålla att en särskild viktig fråga i dag är vilka förslag som den tidigare nämnda Polisorganisationskommittén kan komma med. Kommittén har i uppdrag att utreda ett antal frågor om polisens organisation. Kommittén har hittills lämnat förslag i flera betänkanden (SOU 2012:13, SOU 2012:77 och SOU 2012:78). En uppgift som dock återstår för kommittén är att utreda behovet av ett fristående organ som ska granska såväl polisens verksamhet, inklusive den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, som Kriminalvårdens verksamhet. Ett sådant förslag ska lämnas i juni 2013.
    Vår uppfattning är att SIN, som en specialiserad myndighet med stor kompetens, kan bidra till en effektiv tillsyn. Detta är viktigt för att vinna allmänhetens förtroende. Vi menar också att den nuvarande ordningen med beslutsfattande av personer med parlamentarisk bakgrund bör behållas. Även detta är en viktig förtroendefråga. Vår för-

hoppning i fråga om framtiden är att det nya tillsynsorganet inte ska äventyra dessa framgångsfaktorer.