Svallvågor efter HD:s nya narkotikapraxis

 

 

Av hovrättsrådet, tillika vice ordföranden BOB NILSSON HJORTH

Högsta domstolens avgöranden om påföljdsbestämningen i narkotikamål under åren 2011 och 2012 innebar en rätt genomgripande ändring av domstolarnas påföljdsbestämning i sådana mål. I flera avseenden fanns det i avgörandena också klara besked om hur Högsta domstolen tänkte sig att domstolarna ska göra. Men givetvis är det genom prejudikat inte möjligt att lämna svar i alla avseenden, och olika frågeställningar har därmed återstått för underrätterna att ta ställning till. Ett antal sådana spörsmål uppmärksammas här.

 

1 Inledning
Jag har i en tidigare artikel, Förändringar i narkotikapraxis (SvJT 2012 s. 845), behandlat de tolv avgöranden som Högsta domstolen då hade hunnit leverera. Där diskuterades vissa förändringar av praxis i narkotikamål som avgörandena kunde tänkas innebära. Vilka slutsatser man kan dra av Högsta domstolens avgöranden redovisade vidare justitierådet Martin Borgeke tillsammans med en utförlig bakgrundsbeskrivning i artikeln Påföljdsbestämning i narkotikamål (SvJT 2013 s. 1).
    Att Högsta domstolen inom loppet av ett par år avger ett så stort antal avgöranden beträffande påföljdsbestämningen för en viss brottskategori har inte hänt tidigare. Det har naturligtvis inneburit att domstolen lämnat svar på många frågor. Helt naturligt har det dock återstått frågor för underrätterna att ta itu med där Högsta domstolens avgöranden inte ger klara besked eller inte ens har tagit upp dem.
    Ett antal sådana frågor ska här uppmärksammas i de följande avsnitten, numrerade 2–7. De gäller i korthet följande. 2. Vad är extrema fall och hur ska de hanteras? De nu befintliga tabellerna utifrån sort och mängd innehåller, beroende på preparat, ett straffvärdemässigt tak vid fyra och ett halvt, fem eller fem och ett halvt års fängelse. Hur gör man när det rör sig om mycket stora mängder narkotika? 3. Införsel för eget bruk. Är det mindre straffvärt att föra in narkotika för eget än för annans bruk? 4. Metadon. Var går gränsen för brott av normalgraden respektive grovt brott beträffande metadon efter Högsta domstolens ändrade påföljdspraxis?

5. Spice. Vad gäller för straffvärdebedömningen av spice i pulverform? 7. Särskilt låg eller hög halt. När är halten verksam substans i narkotika så låg eller hög att detta bör påverka straffmätningen och hur påverkas i så fall straffmätningen? 8. Fullbordanspunkten vid narkotikasmuggling via post. När narkotika har skickats från ett EU-land till Sverige och tas om hand i samband med att det anländer till posten i Sverige är brottet då fullbordat eller endast på försöksstadiet? Nu är frågorna ställda och det kan ge intryck av att allt kommer att läggas tillrätta i det följande. Det är emellertid att hoppas på för mycket. Men förhoppningsvis kan den följande framställningen ge en fingervisning om hur rättspraxis för närvarande ser ut på hovrättsnivå i nu aktuella avseenden.
    Den kritiske läsaren kan också invända att den sista frågeställningen om fullbordanspunkten inte har någon omedelbar koppling till Högsta domstolens nya påföljdspraxis. Helt korrekt! Frågan har dock varit föremål för viss debatt på sistone och kan väl på detta sätt förtjäna en plats här.

 

2 Vad är extrema fall och hur ska de hanteras?
2.1 Bakgrund
Ett centralt budskap i Högsta domstolens avgöranden har varit att andra omständigheter vid sidan av narkotikans sort och mängd ska ges ett större utrymme vid straffmätningen. I konsekvens med det ska narkotikans sort och mängd normalt inte kunna medföra att man ”slår i taket” vad gäller straffskalorna för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, dvs. det ska inte leda till fängelse i tio år.
    Genom Högsta domstolens avgörande NJA 2012 s. 535 står det i praktiken klart att den övre gränsen utifrån sort och mängd för cannabis normalt går vid 4,5 års fängelse. Domstolen angav nämligen med en hänvisning till NJA 2012 s. 144 (p. 28):

 

Den slutsats som kan dras av rättsfallet är att mängden när det gäller olaglig hantering av cannabis, om det inte rör sig om alldeles extrema fall, inte i sig bör kunna föranleda ett så strängt straff som fängelse fem år.

 

I NJA 2012 s. 144 angav domstolen dessutom att den övre gränsen skulle kunna variera ”något” med preparatets farlighet. Detta har sedan lett till att de tabeller som finns och som är avsedda att användas som utgångspunkter vid en straffvärdebedömning har olika övre gränser. För de preparat för vilka tabeller finns och som anses minst farliga går en övre gräns vid fyra och ett halvt år. För de preparat som i farlighetshänseende anses inta någon form av mellanställning går gränsen vid fem år och för de farligaste vid fem och ett halvt år (se t.ex. Borgeke m.fl., Påföljdspraxis, 5 uppl., 2013 s. 958 ff.).

Det nyss återgivna uttalandet i NJA 2012 s. 535 ger emellertid också en öppning för att den övre gränsen utifrån sort och mängd trots allt ska kunna överskridas. Det kan ske i alldeles extrema fall. När är då ett fall alldeles extremt? Och vilket straff ska i så fall dömas ut?

 

2.2 Några hovrättsavgöranden
I det följande redovisas några hovrättsavgöranden från år 2013 beträffande smuggling av stora mängder narkotika. A. Den tilltalade dömdes i Göta hovrätts mål B 3055-12, dom 201301-08, för grovt narkotikabrott och försök därtill samt för grov narkotikasmuggling och försök därtill till fängelse i elva år. Han hade med andra ord vidtagit åtgärder för insmuggling, i överlåtelsesyfte förvärvat 99 kg amfetamin och 76 kg cannabisharts, låtit förvara narkotikan i en lagerlokal i Holland, låtit det smugglas in i Sverige och transporterat det här. Att det delvis rör sig om försök beror på att polisen i Holland bytte ut en stor del av narkotikan mot en annan substans än narkotika.
    Vid bestämmandet av påföljden hänvisade hovrätten till att det rörde sig om en mycket stor mängd och till att den tilltalade hade haft en central roll. Vidare angav hovrätten att verksamheten närmast hade haft karaktär av en export- och importrörelse, att den varit ägnad att ge en inte obetydlig vinst och att den tilltalade dömdes för flera brott. B. Svea hovrätt dömde i mål B 3126-13, dom 2013-05-07, den tilltalade till sex års fängelse för grov narkotikasmuggling. Mängden var 16,7 kg metamfetamin. Den tilltalade hade fört in narkotikan i landet från Lettland. Hovrätten angav att han därvid hade varit delaktig i en organiserad och mycket allvarlig narkotikabrottslighet av internationell karaktär. Han ansågs inte ha haft en passiv eller helt okvalificerad roll. Hans agerande ansågs ha kunnat leda till en omfattande spridning av narkotika. C. I Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 1713-13, dom 201308-27, dömdes den tilltalade för att ha smugglat in 375 kg cannabis till landet. Narkotikan fanns i kartonger som låg dolda i utvändiga förvaringsutrymmen i en lastbilstrailer. Hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till sex år. I motiveringen till detta angav hovrätten:

 

I förevarande fall har M.K., såsom kurir, fört in en synnerligen stor mängd cannabis till Sverige. Någon beaktansvärd förmildrande omständighet finns inte. Narkotikapartiets mycket höga värde indikerar att det rör sig om ett led i en omfattande och systematisk organiserad verksamhet. Införseln skulle, om den hade lyckats, varit av sådan omfattning att den kunde ha bidragit till att sprida missbruk i landet. Dessa försvårande omständigheter har M.K. haft klart för sig. Vid straffmätningen bör även i någon mån beaktas att M.K. tidigare dömts för liknande brottslighet.

 

D. Förhållandena var i stort sett identiska i Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 1913-13, dom 2013-08-29. Smugglingssättet var detsamma och mängden cannabis 395 kg. Även i detta fall blev straffet fängelse i sex år. I domskälen angavs:

 

F.H. har smugglat in en mycket stor mängd cannabis och cannabisharts, närmare 400 kg totalt sett. I avsaknad av annan utredning måste F.H:s egna uppgifter att han endast agerat som chaufför godtas. Han har dock haft direkt uppsåt att smuggla narkotikan. Detta tillsammans med den stora mängden narkotika, sättet som narkotikan varit förpackad på och omständigheterna kring hans uppdragsgivare medför att det inte råder någon tvekan om att F.H. har förstått att han deltagit i en internationell yrkesmässig och organiserad brottslighet, att brottsligheten har varit ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika och att en försäljning av narkotikan skulle gett en betydande vinst. F.H. har dessutom fått ersättning för uppdraget.

 

E. Ett längre fängelsestraff, sju år, dömdes ut i Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 1874-13, dom 2013-09-03. Den tilltalade hade smugglat in 3,5 kg kokain, 19 kg amfetamin och 48 kg cannabis. Narkotikan var gömd i olika utrymmen i en personbil. Påföljden motiverade tingsrätten, vilket sedan fastställdes av hovrätten på följande sätt.

 

M.B. ska dömas för grov narkotikasmuggling avseende en synnerligen stor mängd narkotika. Han måste ha varit medveten om att smugglingen var ett led i en omfattande och systematisk organiserad brottslighet av internationellt slag. Han har också, genom att själv ha tagit initiativet till och genomfört ilastningen av narkotikan i olika dolda utrymmen, som han själv ordnat, intagit en roll i narkotikahanteringen som skiljer sig från den normale kuriren. Straffvärdet för brottsligheten ligger därför betydligt högre än vad en bedömning av enbart sort och mängd annars skulle ha medfört för en mera ordinär kurir enligt den rättspraxis som under senare år vuxit fram genom avgöranden av Högsta domstolen (se t.ex. NJA 2012 s. 528 och NJA 2012 s. 535).

 

F. Ännu större mängder var det fråga om i Hovrätten för Västra Sveriges mål B 3501-13, dom 2013-09-24. Den tilltalade dömdes för att i en container ha låtit transportera 200,8 kg kokain med ett lastfartyg från Peru till Sverige och därefter förvara narkotikan i Göteborgs hamn. Påföljden bestämdes till tio års fängelse. Tingsrättens motivering beträffande fängelsestraffets längd som hovrätten instämde i löd:

 

Med hänsyn till den stora mängden kokain och vad som framkommit om A.E:s delaktighet i smugglingen, bestäms fängelsestraffet till fängelse i tio år.

 

G. Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 2033-13, dom 2013-1009, gällde 155 kg amfetamin. Det var flera tilltalade i målet. Jag tänker

här uppmärksamma tre. Beträffande de tre poängterade hovrätten inledningsvis omständigheter motsvarande de under punkten C.
    En av de tilltalade dömdes för att ha förvärvat amfetaminet i överlåtelsesyfte samt gemensamt och i samråd med annan planerat och genomfört en narkotikasmuggling av partiet från Holland till Sverige. Han dömdes för grovt narkotikabrott och för grov narkotikasmuggling. Slutligen dömdes han för försök till grovt narkotikabrott beträffande försök till överlåtelse av knappt två kg amfetamin. Hovrätten uttalade bl.a. att mannen var att betrakta som organisatör av smugglingen och att han hade intagit en central ställning i organisationen. Han dömdes till tio års fängelse.
    En annan av de tilltalade dömdes för att ha haft rollen som transportör. Han hade i Holland lastat och gömt narkotikan i en annan last, fört in den i Sverige och deltagit vid en omlastning. För det dömdes han till sju års fängelse.
    Samma påföljd fick en tredje person. Han dömdes för att ha deltagit i omlastningen, transporterat amfetaminet till sin bostad och sedan förvarat det där. H. I Svea hovrätts mål B 7471-13, dom 2013-10-11, dömdes tre personer för att tillsammans och i samförstånd ha planlagt och genomfört att knappt 97 kg cannabis skaffades i överlåtelsesyfte och transporterades från Holland till Sverige och sedan transporterades vidare genom Sverige till Huddinge. De dömdes för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott. En av de tre ansågs ha haft en mer central och framträdande roll än de två andra. Han ansågs ha haft en mycket viktig roll i planeringen och genomförandet vid anskaffandet och transporten, bl.a. hade han varit den avgörande länken i kontakten med leverantören i Holland. Han dömdes till åtta års fängelse.
    De två andra dömdes till fängelse i sju år. Den ansågs ha haft en mindre framträdande roll samtidigt som hovrätten framhöll att deras inblandning inte hade varit begränsad till någon enstaka åtgärd.
    En fjärde tilltalad bedömde hovrätten hade haft rollen av kurir. Han dömdes för att i sin lastbil ha transporterat, inte bara de tidigare nämnda 97 kilona cannabis, utan dessutom knappt 47 kg amfetamin och 23 kg cannabisharts. Han dömdes till sex års fängelse. Hovrätten tryckte sammanfattningsvis på omständigheter som att smugglingen hade varit en del av en större, internationell och yrkesmässig verksamhet, att värdet var ett mångmiljonbelopp, att hanteringen kunde ha lett till spridning av narkotika till ett mycket stort antal missbrukare, att den tilltalade insett detta samt att han inte bara hade transporterat narkotikan till Sverige utan även levererat den till olika mottagare i Sverige. I. Hovrätten för Västra Sveriges mål B 4369-13, dom 2013-11-29, gällde smuggling av 186,5 kg cannabisharts. Den tilltalade dömdes för grov narkotikasmuggling och, på grund av en efterföljande transport inom landet, grovt narkotikabrott. Tingsrätten bestämde påföljden till

fängelse i sju år medan hovrätten sänkte straffet till fyra år och sex månader. Hovrätten angav att den tilltalade hade haft roll som kurir, att underlaget om hans närmare roll var knapphändigt samt att det i övrigt inte hade framkommit några betydelsefulla omständigheter vid sidan av mängden cannabis.

 

2.3 Kommentarer
2.3.1 Kurirer Inledningsvis kan man fundera över vad som krävs för att det ska vara fråga om ett alldeles extremt fall enligt Högsta domstolen. Eftersom domstolen talar om extrema fall i relation till mängden förefaller den ha tänkt sig att mängden i sig, när den är tillräckligt stor, ska kunna motivera ett längre fängelsestraff än annars. När det gäller cannabis går den övre gränsen, som tidigare nämnts, i praktiken vid fängelse i fyra och ett halvt år och mängden är då 40 kg. I avgörandena C och D var mängden knappt tio gånger större än så. Straffen låg i båda fallen 1,5 år över den i normala fall övre gränsen utifrån sort och mängd. Även andra omständigheter anfördes i båda fallen. Motiveringarna tar dock sin utgångspunkt i mängderna, och mängderna får därför antas i båda fallen ha haft en grundläggande betydelse för överskridandet. I sammanhanget bör nämnas att de tabeller utifrån sort och mängd som finns har sin utgångspunkt i kuriren (se t.ex. SvJT 2012 s. 852).
    Avgörandet E är något svårare att dra slutsatser utifrån. Smugglingen gällde tre olika preparat och då kan man ha olika uppfattningar om vad som bör utgöra utgångspunkten. De befintliga tabellerna avseende sort och mängd har amfetamin som utgångspunkt (se vidare om detta SvJT 2012 s. 853). Om samtliga preparat beräkningsmässigt så att säga omvandlas till amfetamin motsvarar det en mängd om cirka 45 kg amfetamin. Den övre gränsen för amfetamin går vid 5 kg, så även här rör det sig alltså om en nästan tio gånger större mängd.
    Normalt går den övre gränsen för amfetamin vid fem år. Eftersom kokain ingick kan man snegla även på detta preparats övre gräns, vilken är fem och ett halvt år. Även här tog domstolarna sin utgångspunkt i att det hade rört sig om en synnerligen stor mängd. De tryckte emellertid även på att den tilltalade genom att packa bilen hade intagit en roll som avvek från den sedvanlige kurirens. Det går således inte att utläsa om mängden narkotika i sig har ansetts motivera ett överskridande av den övre gränsen, även om avstampet i resonemanget i viss mån får anses tala för det.
    Också kuriren i fallet H hanterade olika preparat. Räknar man om allt till amfetamin blir även detta en mängd som är cirka tio gånger större än de 5 kg amfetamin som utgör övre gränsen vid fängelse i fem år. De andra preparaten var cannabis och cannabisharts, där den övre gränsen alltså går vid 4,5 års fängelse. Beroende på vilket preparat man utgår från har den övre gränsen alltså överskridits med ett el-

ler ett och ett halvt års fängelse. Noteras kan att hovrätten framhöll att kuriren även hade ombesörjt leveranserna inom landet.
    Fallet G gällde just amfetamin. Mängden där var i runda tal 30 gånger större än den nyss nämnda mängden 5 kg vid den övre gränsen fängelse i fem år. Den person som var kurir dömdes till fängelse i sju år, dvs. två år mer än vad den övre gränsen utifrån sort och mängd indikerar. Här var alltså mängden klart större än i de föregående fallen. Vidare beaktade domstolen enligt motiveringen att denna kurir, liksom i fallet E, hade varit mer aktiv än vanligt då han hade lastat och gömt narkotikan och efter insmugglingen deltagit i en omlastning.
    Utifrån dessa avgöranden framstår det inte som alltför vågat att dra slutsatsen att mängder som överskrider de i tabellerna angivna största mängderna med cirka tio gånger, i hovrättspraxis, har bedömts som extrema fall. Påslaget för kurirerna har legat runt 1,5 års fängelse, möjligen att påslaget ska anses vara något mindre i fallet H och i stället motsvara 1 år.
    När mängderna blir ännu större än så, som i fallet G där kurirens mängd var cirka 30 gånger över den övre gränsen, kan man kanske tänka sig något ytterligare påslag. Samtidigt kan konstateras att domstolarna i kurirfall, i enlighet med av Högsta domstolen uttalat, verkar ha lagt sig vinn om att det ska finnas ett utrymme kvar så att man inte slår i taket för kurirer.
    Nästa fråga blir naturligtvis om extrema fall kan anses föreligga även om mängden är klart större än den mängd som anges som övre gräns utifrån sort och mängd men mindre än i de här angivna fallen, dvs. mindre än tio gånger mer än mängden vid den övre gränsen.
    I fallet B överskred hovrätten den övre gränsen med ett år och dömde till sex års fängelse. Det rörde sig då om lite mer än tre gånger över mängden vid den övre gränsen som är 5 kg. Det är i vart fall av domen svårt att utläsa att den där aktuella kuriren har haft en särskilt kvalificerad roll eller att andra särskilt försvårande omständigheter när det gäller den tilltalades roll har förelegat. Visserligen har överskridande skett med endast ett år jämfört med ett och ett halvt år i de fall mängden varit tio gånger större än mängden vid den övre gränsen. Men bedömningen framstår jämfört med de andra avgörandena som relativt sett sträng. Om detta är att se som ett enstaka avgörande eller om längre fängelsestraff mer frekvent kommer att dömas ut även i fall där den mängden inte är större än här får den fortsatta praxisbildningen visa. Det framstår dock som tveksamt om gränsen bör dras så pass lågt.
    Högsta domstolens formulering att det ska röra sig om extrema fall talar för att det ska vara större mängder. Avgörandet I är ett exempel på ett sådant synsätt. Hovrätten bedömde den tilltalade som en renodlad kurir. Den mängd cannabisharts som hade smugglats, 186 kg, var nästan 5 gånger större än mängden vid den övre gränsen, dvs. 40 kg. Här hänvisade hovrätten uttryckligen till att den övre gränsen

utifrån mängd gick vid fyra och ett halvt års fängelse och bestämde påföljden på det sättet.
    Naturligtvis kan det hävdas att man med en sådan gränsdragning får en olycklig tröskeleffekt. Samtidigt befinner vi ju oss på nivåer där mängderna, enligt Högsta domstolens avgöranden, ska ges en underordnad betydelse. Av det följer enligt min mening att det bör krävas ordentliga avvikelser i mängden för att man vid straffmätningen ska överskrida den övre gränsen utifrån sort och mängd. I övrigt ska längre fängelsestraff än de som ”taken” indikerar bero på andra omständigheter än narkotikans sort och mängd. Ett sådant resonemang talar för att kräva ett mängdöverskridande på i vart fall cirka tio gånger för att sort och mängd ska medföra ett överskridande av de övre gränserna.

 

2.3.2 Personer med en mer central roll Som nämndes inledningsvis har ett centralt budskap i Högsta domstolens ändrade praxis varit att andra omständigheter vid sidan av sort och mängd ska ges ett större utrymme vid straffmätningen. Bland de i det tidigare återgivna fallen kan konstateras att exempel finns på personer som har bedömts ha en mer central roll i hanteringen än kurirens. De har då genomgående fått strängare straff än vad narkotikans sort och mängd indikerar.
    I fallet H dömdes den person som ansågs ha haft den mest centrala rollen som organisatör till åtta års fängelse. I minnet ska då hållas att den mängd han dömdes för var klart mindre än den mängd som kuriren i det målet dömdes för. Den mängd huvudmannen dömdes för var 97 kg cannabis, dvs. en lite drygt dubbelt så stor mängd jämfört med mängden vid den övre gränsen för cannabis, 40 kg. Kuriren däremot dömdes för införsel även av amfetamin och cannabisharts, en mängd som enligt vad som sagts i det föregående avsnittet kan beräknas till cirka tio gånger mer än mängden vid den övre gränsen.
    Men beträffande huvudmannen har hovrätten dömt ut ett straff som nästan är det dubbla jämfört med den övre gränsen utifrån sort och mängd, dvs. fyra och ett halvt år. Och detta alltså för en mängd som ”endast” var drygt den dubbla. Det är således helt uppenbart att andra omständigheter än sort och mängd har haft en avgörande betydelse för denna straffmätning. Det motsvarande gäller för de två andra personer som dömdes till fängelse i sju år och ansågs ha varit mindre framträdande men ändå organisatörer.
    Avgörandet F från Hovrätten för Västra Sverige gällde en mängd kokain som överstiger den övre gränsen drygt 140 gånger. Att straffet där blev längre än fem och ett halvt år framstår därför inte som särskilt överraskande. Eftersom maxstraff, tio år, dömdes ut inställer sig dock frågan om detta berott endast på mängden eller om andra omständigheter bidragit till detta.

I målet ansågs utrett att det var den tilltalade som hade förfogat över den container som narkotikan hade smugglats i och som låtit smuggla kokainpartiet från Peru till Göteborg. Det rör sig alltså om en roll som är väsentligen annorlunda än den sedvanliga kurirens. Domstolarna hänvisade följdriktigt också till vad som hade framkommit om den tilltalades delaktighet i smugglingen. Rimligt är att anta att denna roll har haft betydelse när maxstraff dömdes ut.
    I Göta hovrätts fall A var mängden amfetamin knappt 20 gånger större än mängden vid den övre gränsen. Därutöver gällde det cannabisharts. Det rörde sig om flera brott och här angavs den tilltalade ha haft en central roll. Även här bör rollen ha haft en stor betydelse när hovrätten inte bara dömde ut maxstraffet för ett narkotikabrott utan utnyttjade möjligheten att döma till ett längre straff än så på grund av att det rörde sig om flera brott.
    För att avrunda detta avsnitt kan påminnas om att Högsta domstolen i NJA 2012 s. 144 har angett att ett skäl till att betydelsen av sort och mängd skulle tonas ned var att det i straffskalan ska finnas ett tillräckligt utrymme för beaktande av sådana faktorer som omfattningen av brottsligheten, den eventuella yrkesmässighet som präglat den, dess farlighet samt graden av hänsynslöshet (p. 17). Den övre delen av straffskalan ska förbehållas fall i vilka man kan tala om brottslighet som har präglats av en verkligt betydande farlighet eller hänsynslöshet (p. 18).
    Det kan sägas vara den typen av faktorer som domstolarna pekat på i de nu aktuella fallen och dessutom, i ett par av dem, det faktum att den tilltalade hade en central roll i organisationen. Samtidigt är det inte helt lätt att sluta sig till vad Högsta domstolen menar med brottslighet som präglas av en verklig farlighet eller hänsynslöshet. Därmed kan naturligtvis frågan ställas om hovrätterna dömt i linje med Högsta domstolens avsikter i de här aktuella fallen eller om Högsta domstolen menade att det ska krävas ännu mer för att maxstraff eller straff strax därunder ska dömas ut.

 

3 Införsel för eget bruk
3.1 Inledning
Som tidigare nämnts utgår de befintliga tabellerna från en kurir (se t.ex. SvJT 2012 s. 852). Med kurir avses då en person som olovligen och för annans räkning för in narkotika i landet, dvs. den som fysiskt genomför en narkotikasmuggling.
    Frågan inställer sig därmed om det är mindre straffvärt att införa narkotikan för eget bruk än för annans räkning.

 

3.2 Ett refererat avgörande i frågan
Det finns ett refererat avgörande i frågan RH 2012:83. Målet gällde införsel av 10 g heroin, vilket utifrån sort och mängd motsvarar fängelse i sju månader. Hovrätten angav att, utöver narkotikans sort och

mängd, borde beaktas att den tilltalade inte var att betrakta som en sedvanlig kurir utan att införseln av narkotikan hade skett för eget bruk. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i sex månader.

 

3.3 Kommentar
Just i denna fråga är praxis något skral. Det avgörande som finns indikerar dock att straffvärdet är lägre för den som för in narkotika för eget bruk än för den sedvanliga kuriren. I det aktuella fallet bedömdes straffvärdet vara knappt 20 procent lägre.
    Möjligen kan detta vara någon form av riktmärke, i vart fall så länge mängden narkotika har en relativt stor betydelse. Vid större mängder torde det för övrigt vara ovanligt med införsel för eget bruk, så den frågeställningen är antagligen helt teoretisk.
    Jag tror vidare att det här med att tabellerna avser kurirer inte stämmer längst ned i skalorna. Då är mängderna så små att det vanligen inte rör sig om brott för annans räkning. Det är å andra sidan förenligt med tanken att vid mindre mängder har sort och mängd normalt sett störst genomslag. Med andra ord har frågan om för vems räkning införseln skett underordnad betydelse.

 

4. Metadon
4.1 Bakgrund
Metadon är ett preparat som inte har omfattats av något av Högsta domstolens nya avgöranden om påföljdsbestämningen. Det finns inte heller någon etablerad tabell utifrån sort och mängd för metadon när det gäller brott av normalgraden eller grova brott.
    Däremot finns i Martin Borgekes m.fl., Påföljdspraxis utgångspunkter för var gränsen utifrån sort och mängd går för normalgraden av narkotikabrott och för grovt brott. I äldre upplagor (se t.ex. a.a., 4 uppl., s. 650) angavs att gränsen för brott av normalgraden gick vid 5 tabletter á 10 mg dvs. 50 mg eller motsvarande vätska/ampuller (50 ml vätska eller 5 ampuller). Dessutom tillades att, när det rör sig om tabletter, koncentrationen metadon kan beaktas i större utsträckning än annars. Gränsen för grovt brott angavs till 1 000 doser, vilket angavs innebära 1 000 tabletter á 10 mg eller motsvarande mängd vätska/ampuller. Det motsvarar alltså 10 g.
    De nu angivna gränserna torde i underrättspraxis ha varit accepterade och således fått ett genomslag som utgångspunkter.
    I den senaste upplagan, 5 uppl., anges att 0,1 g dvs. 100 mg eller motsvarande vätska/ampuller (100 ml vätska eller 10 ampuller) ”utifrån 1996 års fall och med beaktande av senare praxis” kan vara en utgångspunkt utifrån sort och mängd för att det rör sig om ett brott av normalgraden. För grovt brott anges 100 g metadon som utgångspunkt.

 

4.2 Diskussion
Av det nu sagda följer att gränsen för brott av normalgraden i den senaste upplagan har dragits vid en fördubblad mängd (tidigare 50 mg och nu 100 mg). Däremot har gränsen vad gäller grovt brott ökats tio gånger (tidigare 10 g och nu 100 g). När det gäller den nya gränsen för brott av normalgraden kan skäl anföras både för och emot att den är riktig. Däremot torde den angivna nya gränsen för grovt brott på grund av ett misstag ha blivit felaktig.
    De tidigare utgångspunkterna torde ha sin grund i NJA 1996 s. 478 och NJA 1997 s. 193. Det första avgörandet avser metadon och det andra heroin. I korthet har praxis byggt på att 50–60 mg ren metadon utgjorde brott av normalgraden enligt NJA 1996 s. 478 medan det andra avgörandet avsåg 0,17 g heroin varav i vart fall 30 mg utgjorde verksam substans (heroinet innehöll således cirka 20 procent verksam substans). Mängdmässigt har det alltså blivit så att det har krävts dubbelt så mycket rent metadon jämfört med rent heroin för att uppnå samma straffvärde.
    Denna relation kan kanske ifrågasättas. Det kan säkert också diskuteras om det i dag finns fog för att utgå från att heroin är 20procentigt när jämförelsen görs. Det finns emellertid inte något nytt avgörande från Högsta domstolen som gäller metadon. När det gäller de nu befintliga tabellerna utifrån sort och mängd har farlighetsbedömningen för olika preparat ändrats endast i de fall Högsta domstolen har uttalat sig i frågan. Skäl finns att inta samma hållning beträffande metadon.
    Högsta domstolens senare avgöranden beträffande påföljdsbestämningen vid narkotikabrottslighet har inneburit att gränsen för grovt brott utifrån sort och mängd generellt har fördubblats (se t.ex. SvJT 2012 s. 853 f.). För vissa preparat, t.ex. mefedron, har Högsta domstolen också gjort en ändrad farlighetsbedömning, vilket har medfört att gränsen utifrån sort och mängd ytterligare har höjts. Gränsen för när brott ska anses vara av normalgraden har i de nya tabeller som tagits fram behållits oförändrade beträffande flera preparat. Det har då i allt väsentligt berott på att det finns äldre avgöranden från Högsta domstolen som pekar ut denna gräns. I de fallen har en fördubbling av mängderna gjorts ner till ett års straffvärde och därefter har så att säga en avtrappning gjorts ner till gränsen för normalgraden. För preparat där någon av Högsta domstolen fastslagen gräns inte finns eller där Högsta domstolen i sin nya praxis har gjort ändrade farlighetsbedömningar, har däremot gränsen för brott av normalgraden förändrats. Denna bundenhet till äldre avgöranden från Högsta domstolen har Martin Borgeke kritiserat (SvJT 2013 s. 64). Enligt honom har så mycket av äldre praxis nu frångåtts att det kan ifrågasättas om det finns tillräckligt goda skäl för att hålla fast vid de tidigare gränserna.

Detta synsätt har emellertid, såvitt känt, inte fått något genomslag i praxis. När det gäller metadon finns det alltså ett avgörande från år 1996 som, såvitt jag förstår, har varit vägledande för var den nedre gränsen tidigare har dragits. På motsvarande sätt som för t.ex. heroin och kokain skulle den nedre gränsen därmed kunna vara mängdmässigt oförändrad.
    I minnet ska i så fall hållas att när det talades om gränsen för brott av normalgraden var en månads fängelse den nedre gränsen i tabellerna (se t.ex. Georg Sterzel m.fl., Påföljdspraxis, 3 uppl.). Påföljden bestämdes också i NJA 1996 s. 478 till en månads fängelse. Påföljden avsåg då även ett ringa narkotikabrott i form av innehav av 12 g cannabis, vilket då motsvarade 70 dagsböter. Det rimliga är därmed att narkotikabrottet beträffande metadon har varit avgöranden för fängelsestraffets längd. På senare tid men innan Högsta domstolen ändrade praxisen för påföljdsbestämning har i tabellerna 14 dagars fängelse förts in som den nedre gränsen för normalbrott. Detta har dock i äldre upplagor av Påföljdspraxis inte påverkat skrivningarna om gränsen för brott av normalgraden.
    Intar man synsättet att Högsta domstolens äldre avgöranden fortfarande bör vara normerande för gränsdragningen borde således mängden 50 mg motsvara fängelse i en månad och t.ex. 25 mg utgöra gränsen för brott av normalgraden.
    Det skulle å andra sidan hamna i konflikt med de riktlinjer för metadon som Åklagarmyndigheten har gett i RättsPM 2012:7 och som återges i senaste upplagan av Påföljdspraxis. Där anges dagsböter som påföljd till, dvs. inte till och med, 50 mg.
    Mot den nu angivna bakgrunden vill jag ifrågasätta om det inte är lämpligt att låta 50 mg utgöra den nedre gränsen dvs. motsvara fängelse i fjorton dagar och sedan låta 100 mg motsvara en månads fängelse.
    När det sedan gäller gränsen för grovt brott utgör Högsta domstolens nya praxis för påföljdsbestämningen avseende narkotikabrottslighet underlag för att fördubbla mängden jämfört med tidigare. Därmed skulle gränsen för grovt brott gå vid 20 g i stället för vid 10 g.
    Något stöd för att tiodubbla mängden finns däremot inte i Högsta domstolens praxis. Förklaringen till tiodubblingen i Påföljdspraxis kan möjligen vara att man råkat jämföra med heroin där gränsen för grovt brott går vid 50 g. Den dubbla mängden är då 100 g och metadon har ansetts hälften så farligt. Men i så fall har man glömt bort att, när den jämförelsen en gång i tiden gjordes, så jämfördes rent metadon med mängden verksam substans i heroin. I det aktuella rättsfallet var halten verksam substans cirka 20 procent. Tas hänsyn till detta blir gränsen för grovt brott beträffande metadon i stället just 20 g.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg i B 2270-13, dom 201310-21, att gränsen för grovt brott utifrån mängden bör dras vid 20 g. I

det målet hade åklagaren för övrigt, utifrån ett resonemang om missbruksdoser, argumenterat för att det fanns skäl att behålla den tidigare gränsen vid 10 g. Men så blev det alltså inte.
    Sammantaget finns det enligt min uppfattning goda skäl för att beträffande metadon utifrån mängden dra gränsen för grovt brott vid 20 g.

 

5 Spice
5.1 Bakgrund
Syntetiska cannabinoider, s.k. spice, är preparat som förekommer sedan ett antal år tillbaka. Det finns olika strukturformler som namngetts, t.ex. JWH-018 och AM-2201.
    Spice har i färdigberedd form i flera fall jämställts med cannabis. Så skedde i t.ex. RH 2011:45 och Hovrätten över Skåne och Blekinges B 49-13, dom 2013-02-18. Med färdigberedd vara menas då att den syntetiska cannabinoiden har sprutats på växtmaterial. Högsta domstolen har inte på något närmare sätt behandlat spice, även om en mindre mängd av ett sådant preparat förekom i NJA 2011 s. 675 II. I vart fall tills vidare kan således cannabis och dess tabell tjäna som utgångspunkt när straffvärdet utifrån sort och mängd ska bedömas för färdigberedd vara.
    En särskild svårighet finns emellertid när det gäller att bedöma straffvärdet beträffande spice i pulverform. Såvitt framkommit används spice inte i denna form, utan det blandas med växtdelar och sedan är det vanligaste att det röks. Enkelt uttryckt gäller saken hur mycket spice behöver man spruta på växtdelarna för att få en färdig, användbar ”produkt”?

 

5.2 Några hovrättsavgöranden
Det finns ett refererat avgörande om spice RH 2011:45 från Hovrätten för Västra Sverige. Den nu aktuella delen av målet gällde innehav av 464 g pulver av den syntetiska cannabinoiden JWH-018. Hovrätten angav inledningsvis att det aktuella spicepreparatet skulle jämställas med cannabis vad gäller farlighet och straffvärde.
    Enligt åklagarens utredningsmaterial kunde den aktuella mängden pulver som hade en renhetsgrad om 97,3 procent jämställas med 23– 39 kg cannabis (enligt Jonas Hartelius) respektive 17,3 kg spice (enligt SKL). När det gällde straffvärdet jämställde hovrätten pulvret med ett innehav av den färdiga mängd Escape, dvs. den i målet aktuella typen av spice, som hade kunnat färdigställas Det var alltså 17,3 kg.
    Mängden pulver utslaget på färdigt material har därmed utgjort drygt 2,5 procent.
    Ett annat avgörande från samma hovrätt är B 4850-11, dom 201201-04. Det gällde också JWH-018. Även här angav hovrätten att preparatet i färdigberedd form bör jämställas med cannabis.

Liksom i det föregående målet hade både Jonas Hartelius och SKL gjort beräkningar av hur stor mängd färdigberedd vara pulvret motsvarade. Och även här varierade resultaten betydligt.
    Beträffande Jonas Hartelius beräkningar angav hovrätten att 290 g pulver med renhetsgraden 99,4 procent skulle motsvara 77,8 till 129,7 kg cannabis. Beräkningen utgick ifrån att en missbruksdos cannabis låg mellan 0,3 och 0,5 g. SKL hade i stället kommit fram till att pulvret skulle motsvara mellan 1,7 och 14,5 kg färdigberedd vara med en koncentration mellan 17 och 2 procent.
    Hovrätten konstaterade att de betydande variationerna främst verkade bero på att det inte var känt hur stor mängd JWH-018 i pulverform som motsvarar en missbruksdos samt att koncentrationerna varierade stort. Det ansågs därför i målet inte bevisat vilken mängd pulver som motsvarade en missbruksdos. Därför lades det för de tilltalade mest förmånliga beräkningsalternativet till grund för bedömningen. Mängden 290 g pulver ansågs därmed motsvara en mängd konsumtionsfärdig narkotika understigande 2 kg.
    Mängden pulver utslaget på färdigt material motsvarar i detta fall knappt 1,5 procent. Det finns jämfört med RH-fallet en viss skillnad beträffande koncentrationen, men den är så liten att den inte förklarar skillnaden på cirka en procentenhet vad gäller relationen mellan pulver och färdigt material.
    Ett tredje avgörande beträffande spice i pulverform är Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 49-13, dom 2013-02-18. Målet gällde dock en annan syntetiskt cannabinoid, nämligen AM-2201. Det narkotikaklassades så sent som den 1 maj 2012. Även här jämställdes den färdigberedda varan med cannabis. Mängden spice i pulverform var totalt 241,68 g fördelat på tre paket. Halten anges inte uttryckligen, men enligt tingsrätten rörde det sig om cirka 218 g 100-procentigt preparat. Det motsvarar i så fall en koncentration på ungefär 90 procent.
    I detta mål ställdes ett utlåtande av professorn Fred Nyberg mot ett utlåtande från SKL. Även här avvek de sakkunnigas uppgifter från varandra. Fred Nyberg angav att mängden som behövdes för en missbruksdos understeg 1 mg ren AM-2201. Det skulle således motsvara mer än 218 kg färdigberedd vara.
    SKL grundade sina beräkningar på uppgifter från internet om hur mycket spice som används vid beredning. Enligt SKL:s beräkningar motsvarade pulvret 5,47 kg färdig vara. Skillnaderna mellan beräkningarna var således väldigt stora.
    Utifrån uppgifter från de sakkunniga om missbruksdoser ansåg hovrätten att man kunde utgå ifrån att en missbruksdos motsvarar 0,3 g spice och att pulvret motsvarade ungefär 18 000 missbruksdoser. Det motsvarar i så fall 60 kg spice. Mängden pulver utslaget på färdigt material motsvarar därmed i detta fall cirka 4 procent.

 

5.3 Kommentarer
Att jämföra de två första fallen med det tredje är i viss mån att jämföra päron med äpplen, eftersom det rör sig om två olika former av syntetiska cannabinoider. Intrycket är dock att underlaget för att göra beräkningar i samtliga fall varit ytterst begränsat och i de olika målen har de sakkunniga haft väldigt olika uppfattningar. Det är därför inte så konstigt att man har ett spann på mellan 1,5 och 4 procent.
    Detta är givetvis stora avvikelser. Även om man begränsar jämförelsen till fall ett och två blir mängden färdigberedd vara nästan dubbelt så stor om man använder relationstalet i det andra fallet i stället för talet i det första fallet.
    Med detta sagt kan dock sägas att de tre avgörandena ger en viss bild av i vilka trakter man ligger. Vidare får man vara öppen för att avvikelsen när det gäller det tredje fallet i vart fall delvis kan bero på att det var ett annat preparat. Men givetvis finns det mycket kvar att göra innan det kan sägas att beräkningsgrunderna beträffande spice i pulverform kan betraktas som tillförlitliga. Noteras kan också att hovrätten i det tredje fallet valde att resonera utifrån missbruksdoser, vilket var ett annat sätt att närma sig problematiken jämfört med de två förstnämnda fallen.
    Slutsatsen blir i vart fall att domstolarna tills vidare i stor utsträckning kommer att vara i händerna på den utredning som presenteras i det enskilda målet, särskilt om det gäller tidigare oprövade syntetiska cannabinoider. Det är bara att hoppas att man på sikt, om nu preparaten kommit för att stanna, forskningsmässigt kan bli mer överens.

 

6 Särskilt låg eller hög halt
6.1 Bakgrund
De tabeller som finns utifrån sort och mängd innehåller inga olika nivåer beroende på hur koncentrerat det aktuella preparatet är. I många år har en diskussionsfråga varit vilka avvikelser som bör göras om koncentrationen verksam substans i ett preparat är särskilt hög eller låg, var gränsen går när avvikelser ska göras och vilket genomslag detta bör få vid straffmätningen. En annan fråga är hur domstolen ska göra när det inte finns någon haltanalys av narkotikan.

 

6.2 Ett avgörande från Högsta domstolen
Högsta domstolen gjorde i NJA 2013 s. 321 vissa uttalanden i dessa frågor (p. 10). Inledningsvis hänvisade domstolen till det äldre avgörandet NJA 1998 s. 512 och angav att det ofta finns anledning att vid brottslig hantering av narkotika utgå från att narkotikan har haft en relativt ”normal” renhetsgrad. Detta uttalande har framför allt bäring, som jag ser det, på frågeställningen om vad domstolen ska göra när det inte finns någon analys. Beträffande de andra frågeställningarna angav Högsta domstolen:

 

Mindre variationer i fråga om renhetsgraden är inte heller ägnade att påverka den straffrättsliga bedömningen i någon mera påtaglig utsträckning. Om ett preparat har en halt verksam substans som tydligt skiljer sig från vad som är vanligt, förutsätter emellertid de bedömningar som Högsta domstolen har gjort beträffande betydelsen av sort och mängd att hänsyn tas till denna omständighet. En bedömning av detta slag har av naturliga skäl störst betydelse vid allvarlig brottslighet. Men även vid ringa brott måste renhetsgraden kunna påverka straffvärdebedömningen.

Målet gällde narkotikasmuggling vid två tillfällen. Det första tillfället avsåg att den tilltalade hade sänt ett brev med 3,40 g mefedron till Sverige. Brevet var avsett för den tilltalades far som var intagen på kriminalvårdsanstalt. Renhetsgraden var 42 procent.
    Det andra tillfället avsåg att den tilltalade hade 2,53 g på sig när han anlände till Sverige. Renhetsgraden var 8 procent.
    Mefedron har enligt Högsta domstolen en jämförelsevis hög renhetsgrad, koncentrationen verksam substans brukar överstiga 80 procent. Högsta domstolen menade att renhetsgraden i bägge fallen hade ”varit lägre än vad som framstår som normalt”.
    En första fråga man kan ställa sig är vad den nyss angivna lokutionen innebär. Är det detsamma som att halten verksam substans tydligt har skilt sig från vad som är normalt. Det är ju endast i de fallen som hänsyn ska tas till denna omständighet, enligt vad Högsta domstolen angav i p. 10. De fortsatta skrivningarna (p. 13 och 14) leder dock mig till slutsatsen att Högsta domstolens avsikt var att avvikelserna beträffande renhetsgraden var sådana i bägge fallen att de tydligt skilde sig från vad som är normalt.
    Är detta korrekt kan konstateras att det var tillräckligt att halten var ungefär hälften av vad som kan betraktas som normalt för att avvikelsen skulle ges betydelse vid straffmätningen.
    Högsta domstolens avgörande ger ingen närmare vägledning i frågan om hur en avvikelse i sig bör påverka straffmätningen. Det första tillfället avsåg smuggling in på en kriminalvårdsanstalt. Av p. 13 framgår att denna omständighet var av avgörande betydelse när brottet bedömdes vara av normalgraden.
    Det andra tillfället bedömdes som ett ringa brott. Men, som Högsta domstolen påpekade, skulle detta ha varit fallet också om mefedronet hade haft en normal renhetsgrad.

 

6.3 Några hovrättsavgöranden
Frågan om halten avvek på sådant sätt att detta borde beaktas vid straffmätningen var uppe i Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 618-13, dom 2013-02-22, som alltså är avgjort år 2013 men i tiden något före Högsta domstolens senaste avgörande. Preparatet var amfetamin. Beträffande vad som är en normal renhetsgrad angav hovrätten att den halt som domstolarna dittills hade haft att räkna med och

som åklagaren dessutom hade hänvisat till var mellan 20 och 40 procent amfetaminsulfat.
    Den aktuella narkotikasmugglingen avsåg cirka 4 kg amfetamin i pulverform. Knappt hälften av pulvret hade en renhetsgrad om 13 procent samt återstoden mellan 7 och 8 procent. Därtill kom 0,9 kg amfetamin i tablettform med en halt om 1 procent amfetaminsulfat.
    Det amfetamin som hade en verksam substans om 13 procent ansågs ligga inom ramen för normal renhetsgrad. Resten av pulvret och samtliga tabletter ansågs ha så låg renhetsgrad att detta borde ges betydelse vid straffmätningen. Det faktum att två femtedelar av partiet hade en halt som understeg den normala gav en ”rabatt” som motsvarade i vart fall 20 procent.
    I Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 1845-13, dom 2013-1016, reducerade hovrätten det samlade straffvärdet från tre till ett år när renhetsgraden i 4-flouramfetamin var en procent. När det gäller hög halt beaktade Hovrätten för Övre Norrland i mål B 812-13, dom 2013-12-23, att amfetaminets renhetsgrad låg på 76 respektive 86 procent. Exakt vilken betydelse detta fick är dock svårt att utläsa.
    Hovrätten för Västra Sverige menade i mål B 4777-12, dom 2013-0204, att en halt om 17-18 procent inte hade någon påverkan på straffvärdet. Samma bedömning gjorde Göta hovrätt i mål B 1244-13, dom 2013-07-05, där halten i amfetaminet var 12 procent.
    Det finns också ett avgörande från Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål B 2597-12, dom 2013-12-02, där invändningen vid huvudförhandlingen i hovrätten gjordes att narkotikan inte hade haltbestämts. Målet gällde grovt narkotikabrott där tre personer var åtalade för olika former av befattning med knappt 100 g kokain.
    Hovrätten hänvisade, när det gällde den nyss nämnda invändningen, till Högsta domstolens uttalanden i NJA 1998 s. 512 om att det ofta finns anledning att utgå från att narkotika har en normal renhetsgrad och fortsatte:

 

Någon omständighet som ger skäl att anta att den aktuella narkotikan skulle avvika från vad som vanligen anses vara normal renhetsgrad har emellertid inte framförts. Under sådana förhållanden kan man enligt hovrättens mening utgå från att kokainpartiet haft en relativt normalt renhetsgrad. Avsaknaden av haltbestämning av kokainet kan därför inte leda till att åtalet ska ogillas och kan inte heller påverka bedömningen av brottens straffvärde.

 

6.4 Kommentarer
Såväl Högsta domstolens uttalanden i NJA 1998 s. 512 och NJA 2013 s. 321 som Hovrätten över Skåne och Blekinges sistnämnda avgörande kan tas till intäkt för att haltbestämning inte heller i fortsättningen måste göras i alla mål. Avsaknaden av sådan analys leder inte med automatik till att åtalet ska ogillas eller att straffvärdet ska dras ner.

Några mer exakta gränser eller riktlinjer för när halten avviker så pass mycket att det ska anses som en avvikelse från det normala finns inte. Det kan noteras att i Högsta domstolens mål var halten, som ansågs avvika från det normala, cirka hälften av den nedre gränsen för vad som angavs vara normalt. Hovrättsavgörandena avser framför allt låg halt och halten har beaktats när den varit mer än hälften så låg som normalt.
    Det är främst vid större mängder som renhetsgraden blir intressant. För straffmätningen i sådana fall ger Högsta domstolens avgörande ingen ledning. Det är med andra ord fortfarande en rätt öppen fråga, vilken påverkan på straffvärdet en tydligt avvikande renhetsgrad bör ha.
    I det förstnämnda hovrättsavgörandet fanns det cirka två kg narkotika som hade en i och för sig ganska låg halt men som ansågs ligga inom det normala. Två kg amfetamin motsvarar ett straffvärde om fyra år. En möjlighet är att den relativt låga halten har haft någon inverkan på straffmätningen. Men det kan konstateras att de ytterligare tre kilo amfetamin som normalt sett skulle lett till ytterligare ett års fängelse inte höjde straffvärdet alls. I ett fall där halten var så låg som en procent har straffvärdet reducerats med två tredjedelar.
    Några mer generella slutsatser är svåra att dra av de hittillsvarande avgörandena. Det framgår dock att en särskilt låg eller hög halt, i enlighet med Högsta domstolens uttalande, påverkar straffvärdet.
    Den tidigare hovrättspraxis på området som jag för egen del kan överblicka framstår inte på något sätt som oförenlig med de gränser som Högsta domstolens genom sina uttalanden har ställt upp och inte heller med här redovisad hovrättspraxis från år 2013. Det är därför möjligt att denna äldre hovrättspraxis tills vidare också kan ge viss ledning för hur straffmätningen närmare bestämt bör påverkas vid en tydligt avvikande renhetsgrad. Nämnas bör då RH 2008:14 som gällde amfetamin. Merparten av partiet var sexprocentigt. Detta medförde en halvering av straffet. Resultatet blev detsamma i Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 3126-11, dom 2011-12-14, där amfetaminet var fyraprocentigt. Även för sjuprocentigt kokain halverades straffvärdet i RH 2012:89. Jfr även RH 2006:61.

 

7 Fullbordanspunkten vid narkotikasmuggling via post
7.1 Bakgrund
För narkotikasmuggling döms den som i samband med införsel till landet bryter mot ett särskilt föreskrivet förbud eller villkor för införsel genom att underlåta att anmäla narkotikan. Denna utformning av smugglingsbrottet som omfattar allsköns gods kan på sitt sätt framstå som något lustig beträffande just narkotika. Utformningen av lagstiftningen medför att gärningsbeskrivningarna regelmässigt ger intryck av att allt hade ordnat sig om kuriren bara hade anmält det medförda

kokainet för tullen. Så är det ju inte riktigt. En annan sak är att narkotika får införas av den som har tillstånd till det.
    Men det är inte den saken som ska diskuteras här, utan situationen att narkotika anländer till riket i en brevförsändelse. Att ett tullbrott fullbordas i och med att gärningsmannen efter införseln underlåtit att i enlighet med tullagstiftningen anmäla den införda varan till föreskriven tullbehandling inom landet torde vara okontroversiellt. När en brevförsändelse kommer från ett land utanför EU torde saken också vara okomplicerad i normalfallet.
    Det som på senare tid varit föremål för diskussion är när en narkotikasmuggling är fullbordad i de fall postförsändelsen med narkotika kommer från ett annat EU-land.

 

7.2 Några avgöranden från hovrätterna
Ser man några år tillbaka förefaller även den nu aktuella typen av narkotikasmuggling, dvs. när försändelsen har sänts från ett annat EU-land, ha varit okomplicerad i frågan om fullbordanspunkten.
    Inledningsvis kan som exempel på detta nämnas Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 2569-09, dom 2010-02-04. Målet gällde svampar som hade skickats med post från Nederländerna. Hovrätten konstaterade att paketet hade förts in över gränsen för svenskt territorium när det hade kommit till Arlanda. Den tilltalade hade inte på något sätt sett till att försändelsen, när den ankom till riket, skulle komma under tullbehandling. I stället hade han föranstaltat om att paketet skulle skickas till hans hemadress. Därigenom hade frågan om tullbehandling undvikits. Hovrätten jämställde detta med att kringgå en tullplats. Enligt hovrätten var brottet fullbordat i och med att paketet hade förts in till Sverige.
    I Svea hovrätts mål B 9032-11, dom 2012-02-17, började det bränna till. Målet gällde brevsmuggling inom EU av mefedron. Majoriteten i målet pekade på att den tilltalade hade underlåtit att anmäla narkotikan till tullen vid införseln till Arlanda och ansåg därmed att smugglingsbrottet var fullbordat.
    En ledamot i hovrätten var emellertid skiljaktig. Enligt honom var 4 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot annat land inom Europeiska unionen (införsellagen) tillämplig. Anmälan av narkotika och andra varor som omfattas av lagen ska göras utan dröjsmål vid närmaste bemannade tullplats. Tullverket har meddelat närmare föreskrifter. Enligt den skiljaktiga ledamoten innehåller dessa föreskrifter inte någon föreskrift som närmare klargör innebörden av det generella kravet på att en anmälan ska ske utan dröjsmål. Han menade att det därför är oklart om anmälningsskyldighet inträder när försändelsen beställs, när den anländer till Sverige, när beställaren aviseras om att försändelsen har anlänt till Sverige eller om skyldigheten inträder vid någon annan tidpunkt. Han ansåg att det inte stod klart att anmälningsskyldigheten hade inträtt

när brevförsändelsen beslagtogs på Arlanda flygplats. Den skiljaktiga ledamoten dömde utifrån detta resonemang den tilltalade för försök till narkotikasmuggling.
    I Hovrätten över Skåne och Blekinges mål B 931-12, dom 2012-0927, förde tingsrätten ett i det närmaste helt identiskt resonemang som den skiljaktiga ledamoten gjorde i det nyss nämnda avgörandet från Svea hovrätt. Försändelsen med narkotika hade skickats från Nederländerna och adresserats till den tilltalades bostadsadress men stoppats på Posten i Malmö. Tingsrätten dömde för försök till varusmuggling. En enig hovrätt instämde i tingsrättens resonemang.
    Samma hovrätt dömde emellertid senare för fullbordat brott i målet B 3530-12, dom 2013-05-14. Målet gällde brevsmuggling av opium från Grekland. Försändelsen stoppades på Arlanda. Tingsrätten hänvisade i sina domskäl till det här förstnämnda målet, B 2569-09 och menade att brottet var fullbordat. Hovrätten anslöt sig till denna bedömning. Dessförinnan hade för övrigt även Göta hovrätt dömt för fullbordat brott i B 3228-12, dom 2012-02-18.
    Hovrätten för Övre Norrland ansåg i målet B 726-13, dom 2013-1211, att den tilltalade som inte hade anmält en brevförsändelse från Nederländerna med ecstasytabletter hade gjort sig skyldig till försök till narkotikasmuggling. Hovrätten förde ett resonemang liknande de tidigare som gått på denna linje. Resonemanget mynnade ut i att det är oklart om anmälningsskyldigheten inträder när försändelsen har anlänt till Sverige eller vid någon annan tidpunkt.
    Svea hovrätt intog dagen efter i mål B 8958-13, dom 2013-12-12, motsatt ståndpunkt. Tingsrätten hade där dömt för försök till tre narkotikasmugglingar av ecstasy i brevförsändelser. Hovrätten ändrade detta och ansåg att brotten var fullbordade. Riksåklagaren har överklagat målet till Högsta domstolen.
    Hovrätten konstaterade inledningsvis att den tidigare nämnda 4 § införsellagen var tillämplig och att det innebär att den som för in en vara utan dröjsmål ska anmäla varan till Tullverket vid närmaste bemannade tullplats. När narkotika förs in till Sverige genom en postförsändelse och beställaren inte på något sätt har sett till att försändelsen, vid ankomsten till Sverige, ska komma under tullbehandling, är smugglingsbrottet, enligt hovrätten, fullbordat redan när narkotikan förs in i Sverige och påträffas i tullen. Hovrätten jämställde förfarandet med att uppsåtligen kringgå en tullplats och hänvisade till att detta enligt förarbeten och praxis innefattar underlåtenhet att anmäla vara till tullbehandling. Det är således samma jämförelse som Hovrätten över Skåne och Blekinge gjorde i det förstnämnda fallet.

 

7.3 Kommentarer
Konstateras kan alltså att man på hovrättsnivå i flertalet av de fall som här presenterats har bedömt smugglingsbrottet som fullbordat när gärningsmannen saknat införseltillstånd samt inte i förväg anmält den

försändelse som var adresserad till honom men som stoppades på posten när den hade anlänt till riket. I sammanhanget förtjänar nämnas att det inte i något av de aktuella fallen har framskymtat att gärningsmannen efter ankomsten har anmält varan eller att denne redogjort för någon avsikt att göra detta men förhindrats på grund av ett blixtsnabbt ingripande från tullens sida.
    Nu finns det ett mål i Högsta domstolen som överklagades så sent som i januari 2014. Det återstår därmed att se om domstolen tar tillfället i akt att slutligt avgöra saken.