Litteratur

 

 

THERESE ENARSSON, Brottsoffer i rättskedjan. En rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan brottsoffers rättigheter och rättsväsendets skyldigheter, 258 s.

 

Leif GW Persson beskriver i boken Den döende detektiven ett samtal mellan två poliskollegor, den ene har just vaknat upp på sjukhuset efter en blodpropp och fått frågor kring ett gammalt mordfall, men minns ingenting till sin egen förvåning. ”— Det är väl inte så konstigt sa Jarnebring och flinade. Du satt ju på Rikspolisstyrelsen vid den tiden. Satt där begravd bland alla pärmar, varken såg eller hörde” (Persson, 2011, s. 59). Kanske är det så, att bilden som ofta målas upp i kriminalromaner om hur chefernas, juristerna och andras ”direktiv från högre ort” har mycket lite med den faktiska verksamheten att göra då de betraktas som skrivbordsprodukter utan reell betydelse, pekar på någonting relevant.
    Medan jag läser avhandlingen Brottsoffer i rättskedjan. En rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan brottsoffers rättigheter och rättsväsendets skyldigheter av Therese Enarsson kommer avslöjandet om polisens kartläggning av tusentals romer. Rikspolischefen fördömde registret direkt och justitieministern bad romerna om ursäkt medan lokala polischefer berättar att liknande registrering förekommer på flera polismyndigheter. Går registren därmed att finna i myndighetens regleringsbrev, verksamhetsplan eller årsredovisning? Jag tar upp dessa två bakgrundsbilder då Enarssons avhandling om hur införlivandets av brottsoffers rättigheter (tillgång till information, ett gott bemötande och en rättsprocess där rättsväsendets aktörer samverkar) står i överensstämmelse med andra bestämmelser och principer i myndigheternas verksamhet söker svaret i myndigheternas verksamhetsplaner, olika rättskällor, årsredovisningar, handlingsplaner, regleringsbrev m.m. Det viktimologiska forskningsområdet är tvärvetenskapligt, skriver Enarsson inledningsvis, och det är nog därför avhandlingen ger ett nära artificiellt intryck. Det är samtidigt olyckligt eftersom den utifrån sin utgångspunkt är ett ambitiöst och välskrivet verk som grundligt och detaljrikt redovisar de interna styrdokumentens innehåll, inbördes relation och dess förankring i normhierarkin. En sådan fixeringsbild av den officiella och formella redovisningen av rättsväsendets verksamhet avseende bemötande av och information till brottsoffren har naturligtvis ett slags rättshistoriskt värde, men avhandlingen hade kunnat nå en betydligt djupare förståelse av införlivandet av brottsoffrens rättigheter om materialet analyserats utifrån någon relevant teoretisk ansats. Då hade även dess resultat kunnat införlivas i en bredare förståelseram och studien hade också kunnat ingå i framtida

274 Litteratur SvJT 2014 analyser som bedrivs inom det aktuella teoretiska paradigmet — oberoende av det materiella rättsområdet som studeras. Så bedrivs vetenskaplig verksamhet, nya studier länkas samman, reanalyseras och ges förnyad förståelse och betydelse — eftersom forskning är teoretisk just i betydelsen att den är kumulativ (Esaiasson m.fl. 2007). Exempel på sådan teorilöshet är när Enarsson skriver om norm- och målrationalitet, relaterat till olika rättsområden i allmänhet och inom brottsofferområdet i synnerhet, utan att beröra Håkan Hydéns 30åriga författarskap i ämnet eller det faktum att han är upphovsmannen till begreppsparet i fråga.
    Avhandlingens syfte ”är att med utgångspunkt i brottsoffers rättigheter studera och analysera om ett införlivande av brottsoffers rättigheter står i överensstämmelse med andra bestämmelser och principer i myndigheternas verksamhet” (Enarsson, 2013, s. 22). De myndigheter som studeras är polisen, åklagare och de allmänna domstolarna. Med brottsoffrens rättigheter avses ”information till brottsoffer och bemötande av brottsoffer samt rättsväsendets samverkan av insatser för brottsoffer, från brottsanmälan till eventuell huvudförhandling” (ibid). De för rättskedjan gemensamma rättsliga principerna som ska genomsyra dess verksamhet och som genom avhandlingen analyseras mot brottsoffrens rättigheter och införlivandet av dessa är objektivitet, självständighet och effektivitet. Avhandlingen studerar således i detalj den rättsliga regleringen av brottsoffrens rättigheter och vilka intentioner lagstiftaren har men även hur det ser ut på tillämparnivån, hur Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket införlivat regelverket och lagstiftarens målsättningar. Som nämnts ovan får avhandlingens upplägg till resultat att det blir en stor detaljredovisning av olika normer och myndighetsskrivelser. Materialet redovisas uppdelat på två tidsperioder, en mellan 2000–2006 och en 2007–2012. En sådan genomgång, även av det semi-rättsliga materialet, är intressant men frågan är vilka forskningsfrågor som kan besvaras utifrån studien och dess material. Enarsson skriver ”(d)e rättsliga aspekterna som studeras i de interna styrdokumenten är därför hur aktörernas arbete med information till brottsoffer, bemötandefrågor och samverkan bedrivs internt inom myndigheterna och externt med andra aktörer, med bakgrund i lagstiftning och krav som riktas mot aktörerna genom budgetpropositioner och regleringsbrev” (ibid, s. 29). Enarssons ambition går alltså utöver ett fastställande av gällande rätt (ibid, s. 25). Men kan man sluta sig till hur aktörerna bedriver sitt arbete utifrån att läsa och återge regelmassan och de interna styrdokumenten? Detta är en paradigmatisk begränsning som ofta omgärdar rättsvetenskapen, när man uttalar sig om praktiken, utgår man från att verkligheten ser ut som den gör enligt reglerna. Istället är det nog snarare som Enarsson själv skriver ”(p)å detta sätt skapas en bild av den lagstiftning och de allmänna rättsprinciper, som objektivitets- och själv-

SvJT 2014 Anm. av Therese Enarsson, Brottsoffer i rättskedjan 275 ständighetsprincipen, som på olika sätt påverkar information, bemötande och samverkan” (ibid, s. 27).
    Vilken bild är det då som framträder? Bilden som ges är att rättskedjan verkar utifrån principerna objektivitet, självständighet och effektivitet — dock i varierande grad. Begreppet rättskedjan har på senare tid kommit att kritiserats eftersom begreppet, särskilt efter de ändringar i regeringsformen som Grundlagsutredningen resulterade i rörande en separation mellan rättsskipningen och förvaltningen, ger en felaktig bild av rättsväsendet som en organisk helhet. Delvis bidrar tyvärr framställningen i avhandlingen till en sådan bild. Särskilt när införlivandet av brottsoffrens rättigheter redovisas på tillämparnivå utifrån samverkans- och samordningsfrågor. Men här framkommer även en intressant spänning mellan samverkanskravet, som främst styrs utifrån effektivitetshänsyn, och aktörernas självständighet, dess oberoende ställning och kraven att de ska stå bortom yttre påverkan när de utför sitt arbete (ibid, s. 59). Flera liknande centrala motsättningar identifieras i avhandlingen, som exempelvis den mellan åklagarens objektivitetsplikt och ett fördjupat brottsofferarbete inom åklagarväsendet som bl.a. lyfter fram värdet av ett gott bemötande. Medan brottsofferarbetet är mer operativt integrerat i polisens och åklagarnas verksamhet framträder det, enligt Enarsson, en skillnad gentemot domstolsväsendets arbete som är mer präglat av distans och där har brottsofferarbetet mer handlat om olika administrativa åtgärder och praktiska frågor kring lokaler, vittnesstödsverksamhet och utbildning av den administrativa personalen.
    Avhandlingens styrka ligger i beskrivningen av de olika normativa mellanrum som uppstår mellan lagstiftningen och myndighetsspecifik policy, mellan generella målsättningar och motsättningar utifrån de olika aktörerna och de olika principerna för deras verksamhet men också mellan vaga formuleringar om gott bemötande och brottsoffrens rätt till information i relation till den konkreta implementeringen på myndighetsnivån. Enarsson gör en relativt stor poäng av den senare aspekten, om ”bemötandets vaga natur” och att brottsoffrens rättigheter är vagt reglerade. Detta riskerar att ge upphov till olika lokala rutiner vilket kan påverka det faktiska stöd som enskilda brottsoffer får tillgång till och det kan innebära att brottsoffrens rättigheter realiseras i varierande grad. Det är dock enligt min mening inte säkert att de målsättningar som det här är frågan om lämpar sig för detaljreglering i ett komplext och differentierat samhälle. Samtidigt är den vaghet som Enarsson identifierar ett välbeforskat område kring välfärdsrättens ramlagstiftning och den s.k. materiella/responsiva rätten ur såväl en svensk som internationell horisont (Nonet & Selnick, 1978, Teubner, 1983, Hydén, 1984, Åström, 1988, Gustafsson, 2002). Där finns den diskretionära maktutövningen liksom dess beroende av resurser beskrivna på ett teoretiskt plan och en etablerad diskurs kring olika vägar för att hantera problematiken. I själva verket inne-

276 Litteratur SvJT 2014 bär väl varje regeltillämpning tolkning med viss osäkerhet kring regelinnehållet som följd (Hart, 1961) — det kan t.o.m. uttryckas så att regeln inte själv kan ange sin egen tolkning. Nåväl. Om de lokala myndigheterna delvis arbetar olika med sitt brottsofferarbete ger det samtidigt en möjlighet att beforska vad som ibland benämns som ”best practice” inom ett område. En sådan inventering är viktig och kanske ett lämpligt postdok-projekt för Enarsson då det inte är troligt att någon har en bättre överblick över regleringen av brottsoffrens rättigheter och rättsväsendets skyldigheter när det kommer till information till brottsoffer, bemötande av brottsoffer och rättsväsendets samverkan ur ett brottsofferperspektiv.

Karl Dahlstrand