Gemensam vårdnad för alla föräldrar — Barnets bästa eller social ingenjörskonst?

 

 

Av professor ANNA SINGER

Ett gemensamt vårdnadsansvar är numera en huvudregel för särlevande föräldrar eftersom det anses kunna främja goda förhållanden mellan ett barn och barnets båda föräldrar. Dessutom antas en sådan ordning kunna minska antalet vårdnadsrelaterade tvister i domstol. Under senare år har emellertid antalet vårdnadstvister ökat och frågan måste ställas om den nuvarande samhälleliga hanteringen av föräldrars vårdnadstvister verkligen är den som bäst tillgodoser barns intressen.

 


1. Inledning — Hakuna matata1
Reglerna rörande vårdnaden om barn har som få andra regelkomplex varit föremål för kontinuerlig reform under de senaste decennierna. Målsättningen har varit att stärka barnets rättsliga ställning och att markera att barnets bästa ska sättas främst vid beslutsfattande som rör barnet. Verkligheten ger dock vid handen att dessa strävanden inte alltid har varit framgångsrika. Dagligen kan vi ta del av berättelser om hur föräldrar och barn far illa i vårdnadsrelaterade tvister. Ett jämställt föräldraskap och gemensam vårdnad för barnets bästa är nyckelord. Men vad betyder de egentligen? Om man är lite kritiskt lagd kan frågan ställas om det inte är fråga om ord eller snarare visor som, i likhet med mottot Hakuna Matata i Disneys Lejonkungen, är ord som är bra, ord som gör att man blir glad, inga bekymmer, man är lycklig var dag. En härligt fri filosofi.
    Familjerätten anges ofta har en konfliktlösande uppgift. Lagen ska exempelvis underlätta för föräldrar, som inte längre vill dela sin vardag, att på ett civiliserat sätt skiljas åt. Lagen ska också skydda de intressen som en sårbar part, ofta ett barn, har. Vi talar om att tillgodose barnets bästa. Lagreglerna på familjerättens område anges därtill ofta ha en normbildande och handlingsdirigerande funktion. Genom lagen kan vi slå fast hur individer ska bete sig, inte minst hur föräldrar ska vara.
    Regleringen och handläggningen av vårdnadstvister aktualiserar dessa olika funktioner på ett tydligt sätt. Det är barnets bästa som ska

 

1 Artikeln är en bearbetad version av ett anförande som hölls vid ett seminarium den 30 maj 2013 vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm i samband med att professor Maarit Jänterä-Jareborg, Uppsala universitet, tilldelades det Söderbergska priset inom rättsvetenskap.

SvJT 2014 Gemensam vårdnad för alla föräldrar 349 vara vägledande men frågan kan ställas om inte den normbildande funktionen tillåtits ta överhanden. Det starka betonandet av ett gemensamt vårdnadsansvar för särlevande föräldrar innebär i realiteten att regelsystemets främsta funktion i många fall är att uppfostra föräldrar att bete sig på ett sätt som anses önskvärt. Konfliktlösning och skyddet för barnet kommer i skymundan och det kan ifrågasättas om barnets bästa verkligen tillgodoses genom den nuvarande samhälleliga handläggningen av vårdnadstvister.

 

2. Barnets bästa
Barnets bästa som rättslig målsättning har funnits i svensk rätt i hundratals år. Ett av de tidigaste omnämnandena återfinns i ett protokoll från Lagkommissionen år 1690 där det apropå det faktum att det kan uppstå strid om vem som ska få behålla ett barn konstateras att eftersom omständigheterna differera och att det som kan vara rättvist i ett fall inte är det i ett annat så får domaren sörja för ”barnens wähl och [som] bäst giörligit är”.2 I 1920 års lag om barn i äktenskap slogs fast att vårdnadstvister skulle avgöras efter vad som med hänsyn till barnets bästa befanns skäligt.3 Vårdnadstvisterna som samhälleligt fenomen blir synligt i början av 1970-talet i takt med en ökande separationsfrekvens. Det blev då enklare att få skilsmässa, man började sammanbo utan att gifta sig och jämställdheten mellan föräldrar ökade. Reglerna om vårdnad innebar vid denna tid att det endast var gifta föräldrar som kunde ha ett gemensamt vårdnadsansvar. Vid samboende och efter skilsmässa kunde bara en av föräldrarna ha det rättsliga vårdnadsansvaret — oftast barnets mamma. Pappan hamnade vid sidan av. Men 1970-talets pappor ville på ett annat sätt än tidigare vara delaktiga i sina barns liv. Barn borde ha rätt till båda sina föräldrar menade man och omvänt förstås att båda föräldrarna hade rätt till sina barn.
    Vårdnadsreglerna ansågs därför vara i behov av översyn. Utredningen om barnets rätt gavs år 1977 i uppdrag att se över bland annat vårdnadsreglerna för att bringa dem i takt med tiden.4 Tillgodoseendet av barnets bästa skulle vara vägledande för reformen. Men vad är barnets bästa? Utredningen om barnets rätt slog i sitt betänkande från år 1979 fast att det var tillgodoseendet av barnets behov i olika avseenden som skulle vara avgörande vid bedömningen av vårdnadsfrågan.5 Exempel på barns grundläggande behov var omvårdnad och skydd, men också, och inte minst, ett stabilt och varaktigt förhållande till båda sina föräldrar.
    Ett resultat av utredningens förslag var den bestämmelse som återfinns i 6 kap. 1 § föräldrabalken om att barn har rätt till omvårdnad,

 

2 Sjögren, W., Förarbetena till Sveriges rikes Lag 1686–1736 s. 267. 3 9 § lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap. 4 Dir. 1977:25. 5 SOU 1979:63 Barnets rätt 2. Om föräldraansvar m.m. s. 63.

350 Anna Singer SvJT 2014 trygghet och god fostran.6 Barnets bästa som målsättning lyftes fram och finns i dag i en egen bestämmelse i 6 kap. 2 a § föräldrabalken som anger att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Barnets bästa nämns dessutom i ytterligare fem lagrum bara i 6 kap. föräldrabalken. Detta är ord som inte kan upprepas nog ofta! Men vad innebär de i praktiken, i vårdnadstvister?

 

3. Barnets bästa i lagen — gemensam vårdnad
Samtidigt som lagstiftaren tryfferat lagtexten med hänvisningar till barnets bästa måste de konkreta tvisterna hanteras. Och lösningen är i många fall ett gemensamt vårdnadsansvar; det är till barnets bästa. Gemensam vårdnad antas kunna bidra till att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna.7 Synsättet har under lång tid präglat utvecklingen av vårdnadsreglerna.
    År 1976 gavs särlevande föräldrar för första gången möjlighet att efter begäran få ett gemensamt vårdnadsansvar.8 Innebörden är att alla beslut som rör barnets personliga förhållanden ska tas av föräldrarna tillsammans. Erfarenheterna av den införda ordningen var goda. Barn vars föräldrar hade ett gemensamt ansvar hade bättre kontakt med båda föräldrarna än när endast den ena var vårdnadshavare.9 Resultatet kan knappast anses vara överraskande eftersom enighet mellan föräldrarna var en förutsättning för att ett beslut om ett gemensamt vårdnadsansvar skulle kunna fattas. De goda erfarenheterna av 1976 års reform motiverade att det år 1991 infördes en möjlighet att förordna om gemensam vårdnad i de fall den ena eller båda föräldrarna helst ville ha ensam vårdnad. En förutsättning var att inte någon av föräldrarna motsatte sig detta.10 Kravet på enighet mellan föräldrarna om vårdnadsformen ersattes således med ett krav på tolerans. Gemensam vårdnad för separerade föräldrar började bli ett mål i sig.
    Genom 1998 års reform togs toleranskriteriet bort.11 Någon närmare förklaring till varför detta var en önskvärd ordning ges inte i förarbetena; endast ett återupprepande av vad som tidigare sagts vid reformer av vårdnadsreglerna:12

”Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning på barnets intresse, och möjligheterna till gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Syftet med bestämmelserna om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och

 

6 Prop. 1981/82:168 om vårdnad och umgänge m.m. 7 Se t.ex. prop. 1990/91:8 om vårdnad och umgänge s. 31; prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge s. 49; prop. 2005/06:99 Nya vårdnadsregler s. 50 8 Prop. 1975/76:170 Faderskap och vårdnad s. 141 ff. 9 Ds 1989:52 Vårdnad och umgänge s. 48–49. 10 Prop. 1990/91:8 s. 31 ff. 11 Prop. 1997/98:7 s. 48 ff. 12 Prop. 1997/98:7 s. 49. Se också prop. 1990/91:8 s. 31. Även senare återkommer samma uttalanden, se prop. 2005/06:99 s. 50.

SvJT 2014 Gemensam vårdnad för alla föräldrar 351 båda föräldrarna. Ett gemensam rättsligt ansvar kan många gånger bidra till detta.”

 

Regeringen ansåg därför att det fanns anledning att gå vidare på den inslagna vägen och ytterligare öka möjligheterna till gemensam vårdnad.13 Gemensam vårdnad kan numera beslutas mot den ena förälderns uttryckliga vilja. Tillämpningen av 1998 års reform innebar att domstolarna närmast regelmässigt dömde till gemensam vårdnad, även i fall där det fanns tydliga indikationer på att ett samarbete inte skulle fungera i praktiken. Uppfattningen i praxis synes ha varit att det förelåg en presumtion för gemensam vårdnad som kunde brytas endast om det förelåg särskilda omständigheter.14 Mot bakgrund av utvecklingen vad gällde användningen av gemensam vårdnad, fann regeringen därför år 2006 anledning att föreslå att regleringen skulle omformuleras något för att åstadkomma en ”uppstramning av rättspraxis”.15 I 6 kap. 5 § st. 2 föräldrabalken infördes därför en erinran om att domstolen vid bedömningen av en vårdnadsfråga ska ”fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet”.

 

4. Gemensam vårdnad och samförstånd
Syftet med att införa en möjlighet till gemensamt vårdnadsansvar för särboende föräldrar var primärt att minska antalet tvister. Färre vårdnadstvister ansågs, med rätta, vara till fördel för barnet. Gemensam vårdnad antogs kunna utgöra lösningen på de prestigekonflikter som vårdnadsfrågan ibland medförde. I många fall, förklarade departementschefen, "torde förhållandena vara sådana att den ena maken förhållandevis lätt kan acceptera att den andre får ta hand om den faktiska vårdnaden, om han bara själv får stå kvar som rättslig vårdnadshavare jämte den andre".16 Ett gemensamt vårdnadsansvar ansågs också skapa jämlikhet mellan barnets föräldrar.17 Detta var en målsättning som passade väl in rättspolitiska ambitioner att skapa ett jämställt samhälle.
    Bäst är förstås om föräldrarna kan komma överens. Då försvinner ju så att säga problemet för rättsskipningen. Men det råder också konsensus om att långa och upprepade processer kan vara till skada för barn som berörs.18 Denna uppfattning har stöd i vetenskapen.19 Barn mår bättre när föräldrarna är överens.

 

13 Prop. 1997/98:7 s. 49. 14 NJA 1999 s. 451 och NJA 2000 s. 345. Se också prop. 2005/06:99 s. 49. Ang. presumtionen för gemensam vårdnad, Singer, A., Samarbetsförmåga och gemensam vårdnad. Juridisk Tidskrift 2007–08 nr 1, s. 148–155, s. 151. 15 Prop. 2005/06:99 s. 51. 16 Se prop. 1975/76:170 s. 143. Samma resonemang återfinns i prop. 1990/91:8 s. 32 och i prop. 1997/98:7 s. 51. 17 Prop. 1975/76:170 s. 141 ff. 18 Se t.ex. SOU 2005:43 Barnets bästa, föräldrars ansvar s. 265 ff. Se också BRIS, Lyssna på mig. Barnets upplevelse av skilsmässa och föräldrars konflikter, 2013.

 

352 Anna Singer SvJT 2014 För att få föräldrarna att komma överens, helst om gemensam vårdnad, har olika alternativa metoder för handläggning av vårdnadskonflikter utarbetats. Socialtjänsten har sedan 1970-talet erbjudit samarbetssamtal och är sedan år 1991 skyldiga tillhandahålla sådana.20 Domstol har också enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken möjlighet att uppdra åt socialnämnd att anordna samarbetssamtal för föräldrar i tvist. Genom 2006 års reform gjordes 42 kap. 6 § p. 5 rättegångsbalken tilllämplig även i vårdnadsmål vilket innebär att domstolen inledningsvis i en process ska klarlägga om det finns förutsättningar för parterna att nå en samförståndslösning. Bestämmelsen följdes upp med ett tillägg i 42 kap. 17 § rättegångsbalken som därmed gjordes tillämplig även på vårdnadsmål och nu anger att domstolen, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, ska verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning. Om domstolen inte lyckas få föräldrarna att enas i vårdnadsfrågan men gör bedömningen att det ändå finns förutsättningar för dem att nå en överenskommelse kan domstolen enligt 6 kap. 18 a § föräldrabalken uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa.21

5. Vårdnadstvisterna ökar
Trots alla ansträngningar att minska antalet vårdnadstvister i domstol visar statistiken att de istället ökar.22 Man räknar med att mellan 40 000 och knappt 50 000 barn varje år är med om att deras föräldrar separerar. Antalet varierar något mellan åren och statistiken visar på en viss minskning under 2000-talet.23 Men antalet vårdnadstvister i domstol ökar. Mellan åren 2005 till 2012 kan man i Domstolsverkets statistik notera en nära 100 procent ökning av antalet vårdnadsmål!24 År 2012 gjorde socialtjänsten vårdnadsutredningar som berörde 7 500 barn.25 Det är cirka 15 procent av barnen vars föräldrar separerar varje år. Eftersom vårdnadsutredningar inte görs i alla mål kan man utgå ifrån att det är fler barn som berörs av vårdnadstvister i domstol, ett antagande som också

 

Finns tillgänglig på http://www.bris.se/upload/Articles/BRIS_Lyssnapamig.pdf. (2013-12-03) 19 Se t.ex. Gähler, M. & Garriga, A., Has the Association between Parental Divorce and Young Adults’ Psychological Problems Changed over Time? Evidence from Sweden, 1968–2000”. Journal of Family Issues 2013, 34:6, s. 784–808 och där angivna källor. 20 Prop. 1981/82:168 s. 46–50; prop. 1990/91:8 s. 27 ff. 21 Prop. 2005/06:99 s. 62 ff. 22 Domstolsverket, Domstolsstatistik 2012, tabell 1.4. 23 Statistiska centralbyrån (SCB), Barn, föräldrar och separationer. Utvecklingen under 2000-talet. Demografiska rapporter 2013:1 s. 11 ff. 24 Domstolsverket, Domstolsstatistik 2008, tabell 1.5 Talan om vårdnad av barn m.m. som anger 2 628 mål och motsvarande uppgifter i Domstolsstatistik 2012 tabell 1.4 som anger 5 109 mål om vårdnad av barn m.m. 25 Socialstyrelsen, Familjerätt 2012 s. 17.

SvJT 2014 Gemensam vårdnad för alla föräldrar 353 styrks av det faktum att socialtjänsten år 2012 lämnade snabbupplysningar enligt 6 kap. 19 § st. 2 föräldrabalken för 9 800 barn.26 Det finns flera möjliga förklaringar till ökningen av antalet vårdnadsmål i domstol. En är att statistiken är missvisande. I en undersökning genomförd som examensarbete vid juridiska institutionen i Uppsala år 2013 framkom att statistiken förmodligen inte bara omfattar vårdnadstvister mellan föräldrar utan även exempelvis mål om överflyttning av vårdnadsansvaret till familjehemsföräldrar och begäran om vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn.27 Ökningen av antalet föräldrar som tvistar om vårdnaden i domstol kan därmed vara mindre än vad siffrorna visar.
    Mot en sådan slutsats talar möjligen det faktum att det förefaller vara oklart om det är enbart tvister rörande vårdnaden som statistikförs som vårdnadsmål. Det kan inte uteslutas att mål som endast rör frågan om barnets boende eller umgänge registreras som övriga familjemål i Domstolsverkets statistik. Det är förmodligen inte ovanligt att en tvist mellan separerade föräldrar ofta rör just boende eller umgänge eftersom vårdnaden i de allra flesta fall blir gemensam och som det därför inte är meningsfullt att tvista om. Vårdnadstvister finns också i vissa fall statistikförda som mål om äktenskapsskillnad. Allmänt kan sägas att Domstolsverkets statistik rörande vårdnadsmål inte är helt enkel att förstå.
    Mycket talar dock för att det har skett en de facto ökning av vårdnadsrelaterade tvister i domstol. I vart fall har det skett en ökning av sådana tvister som ansetts kräva en vårdnadsutredning.
    Ökningen av antalet vårdnadsmål kan också vara en följd av lagändringen år 2006 som innebar att det blev något lättare att få ensam vårdnad.28 Det kan vara fler föräldrar som ”prövar lyckan” i domstol, trots att gemensam vårdnad enligt anekdotisk information fortfarande är det vanligaste beslutet. Men även i Danmark och Norge har antalet vårdnadsmål ökat under de senaste åren.29 Betydelsen av den svenska lagändringen för ökningen av antalet vårdnadstvister kan mot den bakgrunden ifrågasättas.

 

26 Socialstyrelsen, Familjerätt 2012 s. 17. 27 Söderberg, H., Vårdnadstvister i praktiken: En studie av tingsrätternas rättstilllämpning efter 2006 års reform av vårdnadsreglerna. Examensuppsats 2013. Finns tillgänglig på http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:641440. 28 Se NJA 2007 s. 382 där föräldrarnas långdragna konflikt i domstol ansågs spegla sådana samarbetssvårigheter mellan dem att gemensam vårdnad inte var till barnets bästa. 29 I Danmark har det skett en 60 procent ökning av antalet fall i Statsförvaltningen efter år 2007. Familiestyrelsen, Evaluering af forældreansvarsloven, København: Familiestyrelsen 2011, s. 10. I Norge ökade antalet vårdnadstvister i domstol med 50 procent under åren 2001–2006, T. Sverdrup, ‘Equal parenthood: Recent reforms in child custody cases’ in B. Atkin (ed.) The International Survey of Family Law 2011 Edition, Bristol: Jordan Publishing 2011, s. 311.

354 Anna Singer SvJT 2014 Det faktum att vårdnadsmål numera måste få prövningstillstånd i hovrätt kan också ligga bakom en del av ökningen.30 Möjligheterna att få prövningstillstånd i hovrätt för vårdnadsrelaterade frågor är numera i praktiken mycket små.31 Istället för att överklaga en dom kan det i vissa fall kanske vara enklare att börja om i tingsrätt.
    Ytterligare en förklaring som förts fram i den allmänna debatten är att pappor har blivit mer angelägna att få del i vårdnaden och därför oftare än tidigare vänder sig till domstol. En lika sannolik förklaring skulle i så fall kunna vara att mammor har blivit mer angelägna om att få vara ensamma vårdnadshavare. Det omvända är också, åtminstone teoretiskt, möjligt. Eller så har vi en ny generation av föräldrar som har svårigheter att lösa sina egna konflikter. Behovet av kunskap om vårdnadstvisters bakgrund är stort.

 

6. Vem tvistar om vårdnaden?
Det finns förmodligen flera samverkande orsaker till att vårdnadstvisterna ökar. En faktor som hitintills inte närmare har uppmärksammats vid reformerna av vårdnadsrelaterade regler är vilka föräldrar det är som hamnar i en vårdnadstvist. Numera finns det dock viss kunskap om de föräldrar som är involverade i vårdnadstvister, en kunskap som måste beaktas vid fortsatta reformer av regleringen.32 Som grupp uppvisar de vissa karaktäristiska mönster. Det finns exempelvis en överrepresentation av föräldrar med utländsk etnicitet, vuxna skilsmässobarn, föräldrar med låg utbildning och inkomst, missbruks- eller psykiska problem.33 Föräldrar i vårdnadstvister har ofta en svår familjesituation som också påverkar barnen negativt. Denna uppfattning får tyvärr stöd bland annat av en kartläggning av barn som utretts av familjerätten i Södertälje under åren 2008–2009. Genom kartläggningen framkom att 77 procent av barnen som hade varit föremål för en vårdnadsutredning också var utredda i en barnavårdsutredning på grund av orosanmälningar att barnet for illa!34 Mot den bakgrunden kan det av flera skäl ifrågasättas om den nuvarande handläggningen av vårdnadstvister är adekvat om syftet är att tillgodose barnets bästa. Det finns en risk för att strävan mot det gemensamma, jämställda, föräldraskapet tvingar in föräldrar som har problem som de behöver hjälp att lösa, i ett system som utgår ifrån att

 

30 SOU 2005:43 s. 278 ff.; prop. 2007/08:139 En modernare rättegång — några ytterligare frågor s. 21 ff. 31 Se NJA 2009 s. 798 I–III. 32 Se t.ex. Rejmer, A., Vårdnadstvister. En rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa. Lund Studies in Sociology of Law. Ak. Avh. 2003. 33 Rejmer, A., Vårdnadstvister s. 72 ff. 34 Rooth, K., Delrapport BIFF 3 — Barn i Föräldrars Fokus, Södertälje kommun. Finns tillgänglig på http://www.sodertalje.se/mainupload/dokument/Kommunprocent20o%20demokrati/Politik%20och%20p%C3%A5verkan/N%C3%A4mnder/Social/Sammantr%C3%A4deshandlingar/2011/2011-10-25/BIFF.pdf.

SvJT 2014 Gemensam vårdnad för alla föräldrar 355 det är två jämnstarka, fullt fungerande individer som ska hjälpas fram till en samförståndslösning, helst kring ett gemensamt vårdnadsansvar.
    Handläggningen av vårdnadsrelaterade tvister syftar till att åstadkomma ett gemensamt ansvar och samförståndslösningar. Men en samförståndslösning är inte alltid möjlig. En del av de problem som ligger i botten av tvisten är inte sådana som går att förhandla bort.35 Det går inte medla fram en lösning som innebär att den ena föräldern inte ska vara så religiös, etnisk, missbrukande eller psykiskt instabil. Om utgångspunkten alltid är att föräldrarna ska enas kring ett gemensamt ansvar, tvingar vi föräldrar som behöver stöd och hjälp in i en situation som kan bidra till att fördjupa tvisten. När de vänder sig till domstol kan det vara för att få ett slut på samarbetet och konflikten, inte mer förhandling och medling.
    Men ett sådant perspektiv är frånvarande i den samhälleliga hanteringen av föräldrars vårdnadsrelaterade tvister. Strävan mot det gemensamma, jämställda föräldraskapet har blivit en överordnad norm som, under täckmanteln att det är för barnets bästa, styr utvecklingen.

 

7. En ny ordning?
Det finns flera problem med senare tids utveckling och, i synnerhet tillämpning, av reglerna rörande vårdnadsrelaterade frågor.
    Ett gemensamt föräldraansvar är i många fall det bästa för barn, om föräldrarna är överens och kan samarbeta. Men om de inte kan bli och förbli överens kan det bästa för barnet vara att helt enkelt sätta stopp för processandet i domstol. Dagens ordning innebär i alltför många fall att lagen och rättstillämpningens uppgift att lösa konflikter och tillvarata barnet intressen och bästa — att utgöra ett skydd för barnet — kommer i skymundan. Vi har fått en rättslig ordning som i stor utsträckning är helt inriktad på vad som skulle kunna beskrivas som social ingenjörskonst; att uppfostra föräldrar att leva upp till en ideal bild av en samlevande kärnfamilj i en situation där just den inte längre finns. Jämställt föräldraskap har en attraktiv klang men rättsordningen har mycket begränsade möjligheter att åstadkomma ett sådant i det enskilda fallet. Följden blir i många fall att vi tvingar in krisande föräldrar i ett system som förvärrar deras situation.
    Lösningen är knappast att ge domstolarna ökad befogenhet, genom exempelvis ytterligare medlingsmöjligheter och barnsakkunniga. En ökad ”juridifiering” av privatlivet har uppenbara nackdelar. Det finns också en risk att rättsväsendets auktoritet undergrävs om domstolarna istället för traditionell rättsskipning börjar ägna sig åt terapeutisk medling och förlita sig på egna barnexperter. Fru Justitia har en bindel för ögonen och bör, enligt min mening, ha den kvar. Hon ska inte ta av sig den och kasta sig in i föräldrarnas tvist.

 

35 Rejmer, A., Vårdnadstvister. Psykisk Hälsa nr 2013-2.

356 Anna Singer SvJT 2014 Det krävs därför en fördjupad diskussion om processens roll för att lösa familjerättsliga konflikter och om den familjerättsliga regleringens grunder och funktioner med utgångspunkt i den tid vi nu lever i Ett första och självklart steg mot en bättre samhällelig hantering av vårdnadsrelaterade tvister är att förbättra möjligheterna att identifiera de problem som tvistande föräldrar har. Finns det möjlighet till ett samarbete ska det uppmuntras. Målsättningen måsta vara att åstadkomma en handläggningsordning som klarar av att hantera de konflikter som föreligger på ett bättre sätt än nuvarande ordning. Det kan ifrågasättas om alla vårdnadstvister ska handläggas av domstol; finns det möjlighet för föräldrarna att nå en samförståndslösning är förmodligen andra instanser än domstolen bättre på att stötta föräldrarna.36 I de fall det är fråga om skillnader i grundläggande värderingar mellan föräldrarna hjälper emellertid inte medling eller andra metoder för att nå samförståndslösningar. Eftersom utdragna tvister kan ha mycket negativ inverkan på de barn som berörs kan det i dessa fall vara bättre att en domstol ger den ena föräldern ensam vårdnad. I en sådan situation måste drömmen om ett gemensamt vårdnadsansvar för alla separerade föräldrar överges. Även om konflikten mellan föräldrarna i ett sådant fall kvarstår, bidrar inte samhället med en arena för tvistens fortsatta bedrivande. Den ena föräldern får istället ges ensam rätt att bestämma i frågor som rör barnet, men barnet har förstås fortsatt rätt till kontakt med den andra föräldern. Om båda föräldrarna är lika lämpliga som vårdnadshavare bör vårdnadsansvaret därför som regel ges till den föräldern som är mest inriktad på samarbete och att ge barnet rätt till umgänge med den andra.
    Det är dags att släppa idén om att alla föräldrar ska ha gemensamt vårdnadsansvar efter en separation. De har gått skilda vägar och bor inte alltid båda med barnet. En samlevande kärnfamilj kan inte utgöra normen för hur en familj där barnets föräldrar inte längre lever tillsammans ska organiseras. Om tillgodoseendet av barnets bästa ska vara ledstjärna för utformningen av det samhälleliga konfliktlösningssystemet på vårdnadsrättens område, är det uppenbart att gamla sanningar måste omprövas och nya grepp måste tas.

 

36 Förslag på sådana har framförts i olika sammanhang. Se t.ex. Singer, A. & Rejmer, A., Vårdnadstvister och barnets bästa. Alternativa modeller för konfliktlösning på familjerättens område. Retfærd 2003, s. 63–72; SOU 2011:51 Fortsatt föräldrar — om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull s. 547 ff.