COCOM och neutralitetspolitiken

 

 

Av jur. dr ROLF H. LINDHOLM1

USA ville under det kalla kriget genom exportkontroll förhindra att ”strategiska” varor (högteknologi) överfördes till Sovjetblocket. Man förhandlade med de västeuropeiska länderna för att förmå dessa att införa en exportkontroll som motsvarade den amerikanska. En särskild organisation — COCOM — upprättades 1949 med uppdrag att övervaka tillämpningen.
Också Sverige och Schweiz, som bedrev neutralitetspolitik, utsattes för påtryckningar. Sverige mottog varulistorna som information och anpassade sig autonomt till systemet. Det har både utomlands och i Sverige påståtts att detta innebar ett avsteg från neutralitetspolitiken. I artikeln undersöks vilka krav som neutralitetspolitiken ställde.

 


Inledning
Under det kalla kriget ville USA genom exportkontroll förhindra att ”strategiska” varor (högteknologi) överfördes till Sovjetblocket. Också andra länder — även Sverige och Schweiz som bedrev neutralitetspolitik — utsattes för påtryckningar för att varor som upptagits på särskilda listor inte skulle säljas till öststaterna.
    Övervakningen inleddes 1948. Långa listor upprättades på strategiska varor som inte fick exporteras eller reexporteras till öst. En särskild organisation — COCOM (Coordinating Committee for EastWest Trade, senare Coordinating Committee for Multilateral Export Controls) — bildades i november 1949 med uppdrag att övervaka tilllämpningen. Organisationen var hemlig till 1953, men mycket tyder på att Sovjetunionen redan tidigt kände till den.
    USA förhandlade med många regeringar för att få dem att ansluta sig till embargot. Enskilda företag riskerade amerikanska sanktioner om de inte anpassade sig. För Sveriges del gällde det bl.a. SKF. Sverige betraktades som ett ganska besvärligt fall, dels på grund av sin relativt stora export till öststaterna, dels på grund av sin neutralitetspolitik.
    I praktiken gick dock den svenska anpassningen smidigt. Sverige anslöt sig inte formellt till den amerikanska embargopolitiken, men i exportlicensgivningen följde Sverige de amerikanska listorna.
    Frågan kan ställas om det svenska agerandet var förenligt med neutralitetspolitiken. I och för sig gäller neutralitetsreglerna först sedan ett krig brutit ut, men man brukar säga att neutralitetsavsikten har vissa ”Vorwirkungen” av politisk, ekonomisk och militär art. Neutralitetspolitikens trovärdighet ställer krav på fasthet och konsekvens i utrikespolitiken.

 

1 Anmärkning: En litteraturförteckning finns på www.rolflindholm.se

416 Rolf H. Lindholm SvJT 2014 COCOM:s framväxt
Genom förhandlingar som inleddes i augusti 1948 ville USA förmå de västeuropeiska länderna att införa en exportkontroll som motsvarade den amerikanska. Intresset var svalt — främst av ekonomiska skäl — men på hösten 1949 hade de flesta länderna gått med på att införa en sådan kontroll. 1949 tillkom en Consultative Group (CG) med uppgift att diskutera utformningen av embargopolitiken. Den löpande tillämpningen sköttes av en Coordinating Committee (COCOM eller CoCom). Den utgick från listor över förbjudna eller reglerade varuslag. Listorna omfattade krigsmateriel, kärnvapen och industrivaror för militärt bruk samt varor av s.k. ”dual-use”, dvs. användbara för både militära och civila syften. — Formellt inledde COCOM sitt arbete den 1 januari 1950. COCOM upplöstes 1994.

 

Sverige och COCOM
I januari 1949 deltog Dag Hammarskjöld i diskussioner i franska utrikesdepartementet. Syftet med diskussionerna var att koordinera handelsembargot gentemot östblocket. Den franske ordföranden betonade betydelsen av definitioner av kontraband och transithandel. Den frågan ansatte den svenska regeringen under ett och ett halvt år. Vid ett möte i oktober 1950 förklarade Hammarskjöld att Sverige inte formellt kunde ansluta sig till embargot, eftersom detta skulle stå i strid med den svenska neutralitetspolitiken. Sverige kunde inte ingå avtal om att diskriminera handeln med öst.
    Informellt kunde emellertid problemet lösas genom att Sverige utsträckte definitionen av kontraband så att varor på COCOM-listorna inte skulle kunna reexporteras till öst. Det svenska beslutet att följa COCOM-listorna var dock bara ett unilateralt löfte. Inga dokument undertecknades om att Sverige skulle följa handelsembargot. Sverige fick COCOM-listorna som information och kunde ta hänsyn till dem i förhandlingar med öststater och vid avgörandet om svenska exportlicenser skulle beviljas. Efter Koreakrigets utbrott sommaren 1950 ökade svårigheterna för Sverige att få amerikanska strategiska produkter. Från amerikansk sida ville man inskränka SKF:s export av kullager till Sovjetunionen. SKF gick med på att frivilligt följa COCOM-listorna. Man ville inte riskera att hamna på amerikanernas ”svarta lista” och avslog order från öststater med argumentet att produktionskapaciteten var helt utnyttjad.
    Den 15 juni 1951 överlämnade Dag Hammarskjöld till den amerikanske ambassadören i Stockholm W. W. Butterworth ett textutkast i fem punkter. Hammarskjöld påpekade samtidigt ”att vår skriftliga fixering av en politik — som dock under alla förhållanden skulle vara vår — ju hade till förutsättning en korresponderande 'moral obligation' å den amerikanska sidan”. Butterworth förklarade att han fullt

SvJT 2014 COCOM och neutralitetspolitiken 417 insåg detta. Han skulle rapportera texten till Washington med förklaring att ambassaden funne denna ”entirely satisfactory”. (UD:s dossier HP 64 Ea i Riksarkivet: HP 2685). Så ingicks den s.k. Stockholmsöverenskommelsen, som innebar att Sverige i praktiken anpassade sig till den amerikanska embargopolitiken.
    Genom en noteväxling den 30 juni och den 1 juli 1952 träffades en överenskommelse om de villkor på vilka Sverige skulle få köpa militär utrustning, material eller tjänster från den amerikanska staten. Sverige åtog sig bl.a. att inte vidareexportera förvärvad amerikansk utrustning utan USA:s samtycke samt att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder till skydd för sådan utrustning, material, tjänster och upplysningar. Undertecknare var Östen Undén respektive den amerikanske ambassadören W. W. Butterworth. Enligt önskemål från den svenska regeringen offentliggjordes noteväxlingen först efter ett par år (SÖ 1954:74).
    Anledningen till fördröjningen av publiceringen var den s.k. DC 3affären. En svensk DC 3:a med åtta mans besättning försvann öster om Gotland den 13 juni 1952. En svensk Catalina, som deltog i sökandet efter DC 3:an och dess besättning, sköts ner den 16 juni av sovjetiskt jaktflyg. Catalinaplanets besättning räddades av ett tyskt fartyg. (Se min bok ”Folkrätt och utrikespolitik”). På svensk sida ansåg man det inte lämpligt att vid denna tidpunkt publicera det svenskamerikanska avtalet. (Jfr Sverker Åströms bok ”Ögonblick”, s. 63 ff.).
    Den 31 augusti 1962 undertecknade Sverige och USA ett Memorandum of Understanding Concerning Technical Information, vilket blev utgångspunkten för ett omfattande och nära militärtekniskt samarbete mellan Sverige och USA.
    I december 1967 beslöt den svenska regeringen att Sveriges unilaterala åtagande mot COCOM skulle upphöra.

 

Omdömen om det svenska agerandet
Efter tillkomsten av Stockholmsöverenskommelsen rapporterade den amerikanska ambassaden i Stockholm i december 1951 till State Department att uppgörelsen innebar att Sverige hade accepterat att föra en handelspolitik enligt samma linjer som de NATO-allierade och att detta utgjorde det dittills största avsteget från neutralitetspolitiken (SOU 1994:11, s. 130).
    Birgit Karlsson skrev i en tidskriftsartikel 1995:

 

”Through discrimination against Sweden on the issuing of export licences, concern for the development of Swedish trade and for Swedish economic growth had forced Sweden to adapt its policy in a way that must be regarded as a deviation from neutrality. The reward for this adaptation was that Sweden henceforth came to be treated almost as a NATO member when US export licences were issued.”

 

418 Rolf H. Lindholm SvJT 2014 Dessa svepande omdömen måste ställas i relation till neutralitetsrättens och neutralitetspolitikens krav. Vad är tillåtet och vad är förbjudet för den neutrala staten i dess utrikeshandel? Först skall för tydlighetens skull krigsfallet tas upp. Här har vi att göra med neutralitetsrätten, som bara gäller under ett krig mellan andra stater och automatiskt skall tillämpas från krigsutbrottet.

 

Neutralitet och vapenhandel
I min avhandling ”Sveriges neutralitet” (1987) skrev jag:

 

”Folkrättens regler om handel med krigsmateriel är mycket knapphändiga. Härtill kommer att de traktatsbestämmelser som finns är av gammalt datum, från 1907 års Haagkonventioner. I huvudsak innebär de ett förbud för en neutral stat att exportera krigsmateriel till en krigförande stat. Däremot är den neutrala staten inte skyldig att förbjuda sina medborgare att exportera krigsmateriel till krigförande stater. En annan sak är att krigförande parter kan ingripa mot kontrabandstrafik och t.ex. uppbringa fartyg med last av krigsmateriel. Om en neutral stat väljer att införa restriktioner eller förbud för sina medborgares handel med krigsmateriel måste dessa tillämpas likformigt med avseende på de krigförande. Det innebär också att de måste införas respektive upphävas samtidigt. Det är osäkert om de liberala reglerna för medborgarnas vapenexport fortfarande äger giltighet. De neutrala staterna har valt att kontrollera all utförsel av krigsmateriel. Tillstånd krävs generellt — även i fredstid och för export till helt lugna områden. Sverige, Schweiz och Österrike har jämförbara föreskrifter. Utförseltillstånd beviljas endast för leveranser till statlig myndighet eller av staten auktoriserad vapenimportör. Intyg krävs om att materielen skall användas av köparlandets egna försvarsstyrkor och inte kommer att återutföras. Några generella folkrättsliga förpliktelser att iaktta restriktivitet redan i fredstid i fråga om export av krigsmateriel föreligger inte. De ständigt neutrala staterna Schweiz och Österrike, liksom det ”faktiskt” permanent neutrala Sverige, måste dock i sitt eget intresse underlåta allt som skulle kunna leda till att de dras in i ett krig. De mycket restriktiva reglerna för krigsmaterielexport är därför en viktig del av neutralitetspolitiken. - - - Förbud mot export av krigsmateriel har rått i Sverige alltsedan första världskriget (SFS 1918:411). Regeringen ägde dock medge undantag genom licens. Enligt en ny kungörelse (SFS 1930:437) fick krigsmateriel inte exporteras utan tillstånd av chefen för handelsdepartementet eller, när det rörde sig om utförsel i större omfattning eller om ärenden av större vikt, av regeringen. Dessa bestämmelser upprepades i nästa kungörelse (SFS 1949:614).”

 

Neutralitetspolitik och vapenhandel
Den av Sverige deklarerade neutralitetspolitiken enligt formeln ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig” medförde vissa begränsningar för den svenska vapenexporten också under fredstid. En ständigt neutral stat måste göra allt för att inte bli indragen i ett krig och underlåta allt som skulle kunna leda till att den dras in i ett krig. Den får inte företa sig något som skulle omöjliggöra eller all-

SvJT 2014 COCOM och neutralitetspolitiken 419 varligt försvåra dess uppfyllande av de vanliga neutralitetsförpliktelserna om ett krig skulle utbryta mellan andra stater.
    Den ständigt neutrala statens åligganden i fredstid sammanhänger med dess förpliktelse att förbli neutral. Man brukar tala om den permanenta neutralitetens ”Vorwirkungen”, och det anses numera allmänt att dessa är av rättslig natur. En auktoritativ sammanfattning av den permanent neutrala statens rättigheter och skyldigheter gjordes 1954 av det schweiziska utrikesdepartementet. Den ständigt neutrala statens plikter är av politisk, militär och ekonomisk art. Det påpekades att den neutrala staten inte i fredstid avsiktligt får stödja andra staters politiskt motiverade ekonomiska åtgärder mot deras motståndare. Annars skulle den neutrala statens ställning om ett krig utbryter kunna bli ifrågasatt.
    I Schweiz ledde de västliga påtryckningarna kring COCOM-listorna till att förbundsrådet den 26 april 1951 utvidgade exportkontrollen i enlighet med en ny lag. I sammanhanget anförde en källa att:

 

”Schweiz måste undvika alla handlingar - - - som kan tänkas hjälpa den ena av parterna i ett potentiellt krig, medan de hindrar den andra sidans politik”.

 

Neutralitetspolitikens trovärdighet
Neutralitetsrätten — som bara gäller i krig — hade ingen relevans när det var fråga om de amerikanska påtryckningarna för att få Sverige att följa COCOM-listorna. Neutralitetspolitiken i fred hade viss relevans.
Först bör framhållas att det finns både en krigstida neutralitetspolitik — vid sidan av neutralitetsrätten — och en fredstida neutralitetspolitik. En neutral stat har ett intresse av att inte bara beakta neutralitetsrättens regler — med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för neutrala stater och krigförande makter — utan att också därutöver föra en frivillig neutralitetspolitik som avser att öka dess förutsättningar att förbli neutral under kriget. På samma sätt är den fredstida neutralitetspolitikens syfte att minska risken för att staten skall bli indragen i ett framtida krig.
    De permanent neutrala staterna är förpliktade att föra en fredstida neutralitetspolitik. För Sverige som var en ”faktiskt” permanent neutral stat gällde ingen sådan skyldighet. I praktiken var emellertid skillnaden inte så stor. Sverige hade ju samma intresse som t.ex. Schweiz och Österrike att dess neutralitetspolitik uppfattades som trovärdig.
    Ett land som vill vara neutralt i händelse av krig måste acceptera vissa inskränkningar i politiskt, militärt och ekonomiskt avseende. Det är självklart att ett sådant land inte får ingå i några militära allianser. Även ekonomiskt beroende kan emellertid strida mot förpliktelsen att förbli neutral om ett krig utbryter. Detta problem var aktuellt i samband med EEC/EG/EU-förhandlingarna.

420 Rolf H. Lindholm SvJT 2014 Däremot måste krav på ”åsiktsneutralitet”, ”ideologisk neutralitet” eller ”moralisk neutralitet” tillbakavisas. Neutralitetsrätten, som framför allt regleras i 1907 års Haagkonventioner, har ingen enda bestämmelse som inskränker åsikts-, yttrande- eller tryckfriheten. (Neutralitetsrätten är för övrigt, som redan påpekats, bara tillämplig sedan ett krig mellan andra stater har utbrutit).
    I min första artikel i Svensk Juristtidning 1982 ställde jag frågan: ”Är Sverige en ständigt neutral stat?”. Min slutsats var att det i vårt fall rörde sig om en ”faktisk” permanent neutralitet. De regler som gäller för permanent neutrala stater fick dock betydelse även för Sverige. Vi kunde inte avvika mycket från den schweiziska och österrikiska politiken i viktiga frågor som hade neutralitetsaspekt. Annars riskerade vi att andra staters förtroende för vår neutralitetspolitik kunde rubbas.
Trovärdighetsargumentet framhölls bl.a. av statsminister Tage Erlander i ett anförande i riksdagen den 24 november 1959. Han sade bl.a.:

 

”Neutralitetspolitiken innebär, att vi eftersträvar fördelen av att kunna undgå att omedelbart dras in i ett framtida världskrig. Den medför emellertid också förpliktelser och krav på fasthet och konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken förutsätter, att omvärlden kan hysa förtroende för vår vilja att orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska linjen. Den får inte göras beroende av tillfälliga faktorer utan måste vara ett uttryck för ett varaktigt program. Man skall kunna lita på våra försäkringar, att alliansfriheten i fred innebär, att vi i händelse av krig skall hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken får icke skapa vare sig misstro hos någon stormakt eller förväntningar hos någon annan stormakt om avsteg från den valda handlingslinjen. Den medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige, efter utbrottet av ett stormaktskrig, kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt läge under yttre tryck inträda på någon av de krigförandes sida.
Omvärlden skall vidare kunna lita på att svenskt territorium och svenska resurser icke skall kunna utnyttjas för angreppshandlingar. Vi kan inte underlåta att bjuda motstånd mot varje angripare eller underlåta att motsätta oss kränkningar av landets neutralitet. Försvaret är i nuvarande världsläge ett nödvändigt stöd för utrikespolitiken. Det skall skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna. Men det är ett svenskt försvar för svenskt territorium. Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikespolitik och försvarspolitik.”

 

I denna framställning återfinns de nyckelord som sedan upprepades många gånger: ”fasthet och konsekvens”, ”förtroende”, ”misstro eller förväntningar”, ”vilja och förmåga”. I stället för ”förtroende” användes ibland ”tillit”, och senare talades mest om ”neutralitetspolitikens trovärdighet”.
    Av väsentlig betydelse för neutralitetspolitikens trovärdighet är att potentiella krigförande makter litar både på en stats vilja och på dess

SvJT 2014 COCOM och neutralitetspolitiken 421 förmåga att förbli neutral i krig. Det har påpekats att trovärdigheten har en politisk och en militär sida. Den politiska trovärdigheten gäller viljan att vara och förbli neutral, medan den militära trovärdigheten avser förmågan att hävda neutraliteten. Det räcker inte med viljan om förmågan saknas, och det räcker inte heller med förmågan om viljan saknas. Det krävs både politisk vilja och militär förmåga.

 

Den svenska argumenteringen
Det var i huvudsak Dag Hammarskjöld som fick sköta COCOM-frågan på svensk sida. En utförlig redogörelse för hans insats finns i Hans Landbergs bok från 2012. I sina samtal framhöll Hammarskjöld att Sverige vid sin export måste hålla fast vid principen om likabehandling. Man kunde inte avtala om diskriminering av östeuropeiska stater.
    Sverige ville givetvis inte bli medlem i COCOM. Hammarskjöld hävdade en autonom hantering med svenska listor över exportförbjudna varor. COCOM-listorna mottogs från amerikanerna som information.
    Av Landbergs framställning framgår att Hammarskjöld var mer positiv till de amerikanska önskemålen än utrikesminister Östen Undén. Den lösning som uppnåddes tillfredsställde dock både svenska och amerikanska intressen. På svensk sida var formen viktigare än innehållet, för amerikanerna var tvärtom innehållet viktigare än formen.
    Ett argument som användes var ”normal handel”. I en promemoria till de amerikanska, brittiska och franska ambassadörerna den 28 januari 1951 åberopade Sverker Åström principen om ”normal trade”.
    I en cirkulärskrivelse (nr 116) på tio sidor till de svenska utlandsmyndigheterna den 20 maj 1951 använde Dag Hammarskjöld också argumentet ”traditionell handel”. Han hävdade att Sverige autonomt måste utforma sin exportpolitik. Man kunde inte diskriminera till nackdel för något land eller någon ländergrupp. En viss export österut kunde betraktas som en del av det handelspolitiska priset för den försörjningsmässigt utomordentligt betydelsefulla importen österifrån. I denna ingick kol, kemikalier, malmer och maskiner. När det gällde krigsmateriel förekom traditionellt ingen export till östblocket. I fråga om ”krigsviktiga” eller ”strategiska” varor, som inte var krigsmateriel i teknisk mening, förekom en viss export till östblocket. Denna föga omfattande svenska export föll inom ramen för traditionell handel.
    Inte ens under krig mellan andra stater finns någon skyldighet för en icke krigförande stat att begränsa sin utrikeshandel till ”normal trade” (”courant normal”). Eftersom utrikeshandeln (bortsett från krigsmateriel) är oreglerad i folkrätten kan en neutral stat alltefter behov öka eller minska sin handel med de krigförande eller behålla den oförändrad. Argumentet ”normal handel” kom emellertid väl till pass för att bemöta de krigförandes ofta motsatta önskemål om minskningar respektive ökningar av handeln (som när det gällde de

422 Rolf H. Lindholm SvJT 2014 svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland under andra världskriget). I fredstid är givetvis manöverutrymmet ännu större.

 

Fortsatta problem i öst-västhandeln
I sammanhanget kan det vara motiverat att i korthet nämna de s.k. Datasaab- och Containeraffärerna.
    1975 lyckades Stansaab få en sovjetisk order på ett datoriserat flygledningssystem, som byggde på den teknik som hade utvecklats för det svenska stridsledningssystemet Stril 60. 1977 uppstod problem för Stansaab och den svenska regeringen. Leveranserna till Sovjetunionen var i full gång, men de amerikanska myndigheterna avslog upprepade svenska licensansökningar med hänvisning till systemets militära potential. Stansaab, som nu hade bytt namn till Datasaab, reducerade sin ansökan och lyckades få amerikansk licens. Som motkrav ställdes dock att den svenska regeringen skulle konsultera USA och få skriftligt godkännande för varje utförsel.
    Det visade sig emellertid att leveransen av 24 vitala kretskort föll utanför licensen. Frågan löstes genom att kretskorten smugglades till Moskva. I slutet av 1980 avslöjades denna tekniksmuggling. Relationerna till USA påverkades utomordentligt negativt av Datasaabs agerande. I juni 1981 tvingades den svenska regeringen medge att otillåten teknikutförsel hade ägt rum. En ursäkt framfördes till amerikanska ambassaden i Stockholm. Det svenska önskemålet att köpa den amerikanska Sidewinder-missilen för jaktversionen av Viggen fördröjdes ändå gång på gång. Först 1984 kunde ett köp bli av.
    1983 avslöjades den s.k. Containeraffären som gällde illegal utförsel via Sydafrika och Sverige till Sovjetunionen av amerikansk datorutrustning. Här var det fråga om en svensk affärsman som för egen vinning ville smuggla varor till Sovjetunionen. Den svenska tullen stoppade emellertid utförseln av de fyra containrarna. Regeringen antog — med retroaktiv verkan — en förordning (SFS 1983:870) om förbud mot införsel av krigsmateriel från Sydafrika (senare kallad Lex Sydafrika). Det är dock tveksamt om smuggelvarorna hade karaktären av krigsmateriel. Däremot föll de under begreppet ”dual-use”, dvs. teknik som har både civil och militär användning. — Containeraffären stärkte snarast Sveriges anseende hos de amerikanska myndigheterna.
    En ny svensk författning — förordningen om förbud mot viss utförsel (SFS 1986:89) — trädde i kraft den 1 juni 1986. Den omfattade varor som angavs i en särskild varuförteckning, bl.a. automatiska databehandlingsmaskiner, tryckta kretsar och databand. Därmed hade Sverige — som sista land i Västeuropa — fått en exportkontrollagstiftning. Den upphävdes efter det kalla krigets slut genom SFS 1994:2062.
    Numera finns Wassenaar-arrangemanget, som kontrollerar produkter med dubbla användningsområden.

 

SvJT 2014 COCOM och neutralitetspolitiken 423 Slutomdöme
Det svenska agerandet när det gällde COCOM stred inte mot neutralitetsrätten. Ingen krigssituation förelåg ju. Inte heller stod den svenska anpassningen i strid med neutralitetspolitiken. Sverige hade strikta regler för export av krigsmateriel även i fredstid. Vad COCOMlistorna avsåg var ju att förhindra vidareexport till östblocket av de förtecknade varorna. Sverige gick med på detta och mottog listorna som information. Det svenska behovet av vissa amerikanska strategiska produkter gjorde att man utfäste sig att bara använda dem för eget bruk.
    För neutrala staters import av krigsmateriel innehåller neutralitetsrätten inga restriktioner. I fredstid finns givetvis ingen som helst begränsning.
    Frågan återstår om Sveriges agerande kunde riskera neutralitetspolitikens trovärdighet. Så var knappast fallet. Trovärdigheten gällde ju vår vilja och vår förmåga att förbli neutrala i krig. Ett starkt svenskt försvar ökade möjligheten härtill. Vi behövde vissa strategiska produkter från USA och gick bara med på att inte reexportera dem till östblocket.
    Både utländska och svenska bedömares påståenden att det svenska COCOM-agerandet innebar ett avsteg från neutraliteten måste därför avvisas. Det är tyvärr inte ovanligt med bristande kunskaper om vad som krävs — och inte krävs — av neutralitetsrätten. Det gäller för politiker, historiker, statsvetare, journalister och andra. Ofta tycks man utgå från en diffus uppfattning att neutraliteten kräver opartiskhet i förhållande till de krigförande på alla möjliga områden. Så är det inte. Neutralitetsreglerna är bestämda och begränsade. De omfattar vissa påbud och förbud för krigförande respektive neutrala stater. När det inte finns en bestämd regel kan den neutrala staten utforma sin politik fritt. Handeln är oreglerad — med undantag för exporten av krigsmateriel. I fredstid är en alliansfri stats handlingsfrihet mycket stor.