Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten

 

 

Av f.d. justitierådet, professor BERTIL BENGTSSON

I artikeln kommenteras två färska HD-domar där staten ålagts skadeståndsansvar mot enskilda på grund av överträdelse av regeringsformen. I kommentaren utvecklas att avgörandena visserligen har stort principiellt intresse från olika synpunkter men knappast ger anledning anta att det allmänna numera generellt skulle svara för sådana överträdelser.

 

1. HD visar som bekant för närvarande en betydande aktivitet inte minst på skadeståndsrättens område. I nästan varje nytt häfte av NJA dyker det upp avgöranden som åtminstone i någon mån avviker från tidigare uppfattning om rättsläget. Bl.a. har på de senaste tio åren det allmännas ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning förändrats på ett genomgripande sätt — inte bara genom ansvaret för överträdelse av Europakonventionen utan också i andra avseenden. Utvecklingen har tämligen konsekvent gått mot ett strängare ansvar för staten. Ett färskt exempel är NJA 2013 s. 842, där domstolen tog avstånd från vad som verkat som en vedertagen ansvarsprincip vid domstols och myndigheters felaktiga rättstillämpning: att skadestånd förutsatte uppenbart oriktiga bedömningar.1 Den grundsats som nu slogs fast blev betydligt mera nyanserad än så.
    HD:s praxis har setts med tillfredsställelse bland rättsvetare och advokater, till synes också i massmedia — vem kan missunna en behövande skadelidande ersättning när det är staten som betalar? Argumenten om rättssäkerhet och förutsebarhet har ju inte heller samma tyngd i detta läge. Tjänstemän som har hand om statens skadereglering — främst hos Justitiekanslern — har däremot haft goda skäl att känna sig bekymrade och vilsna när kartan på detta sätt ritas om på deras specialområde. De lär inte ha blivit bättre till mods när de tagit del av de senaste avgörandena om statens skadeståndsansvar, från april 2014,2 där HD behandlat ett besvärligt och kontroversiellt problem som domstolen inte tidigare tagit ställning till: statens skadeståndsansvar för överträdelse av regeringsformen, närmast dess rättighetsregler i 2 kap.
    Det är inte så konstigt att frågan nu kommit upp i rättspraxis — man kunde snarare ha väntat ersättningskrav på denna grund långt

 

1 Jfr tidigare avgöranden, bl.a. NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 och NJA 2010 s. 112. 2 Se domar 23 april 2014 i mål nr T 5516-12 och T 5628-12. — Redaktionen har ansett en kort kommentar till avgörandena böra tas in redan i detta nummer; de kommer säkert att senare analyseras mera ingående av olika författare.

tidigare, sedan HD slagit fast att överträdelse av Europakonventionen kunde leda till skadestånd, t.o.m. för ideell skada. Frågan har legat nära till hands, varför en överträdelse av regeringsformens regler — som ändå ger uttryck för vad vi i Sverige anser som fundamentala rättsprinciper — skulle bedömas med större överseende än brott mot Europakonventionen.3 Det kan ha verkat naturligt att föra samma resonemang i båda fallen. Visserligen brukar en så genomgripande ändring i gällande rätt normalt kräva lagstiftning; när det gäller Europakonventionen har ett förslag till nya regler i skadeståndslagen lagts fram (se SOU 2010:87). Men i det fallet hade HD inga sådana hämningar utan hade redan långt innan förslaget tillkom ändrat sin praxis, med omfattande skadeståndsrättsliga konsekvenser. De senaste åren tycks man rentav ha sett som domstolens uppgift att ingripa när inte lagstiftaren visat önskvärd aktivitet på ett rättsområde.4 — Att juristerna inom Regeringskansliet tänker sig för innan man startar en lagstiftning av denna räckvidd är dock inte så anmärkningsvärt.

 

2. De nya avgörandena gällde överträdelse av två olika regler i RF: om rätten till svenskt medborgarskap (2 kap. 7 § 2 st.) och om egendomsskyddet (tidigare 2 kap. 18 §, sedan 2010 15 §).
    Medborgarskapsdomen är nog den principiellt viktigaste. Den gäller en svensk medborgare (i domen kallad BP) som förvärvat svenskt medborgarskap på grund av att fadern RP var svensk; år 2002 ändrade skattemyndigheten denna uppgift och registrerade honom i stället som medborgare i Storbritannien på den grund att RP förklarats inte vara far till BP. Efter överklagande upphävde Regeringsrätten år 2006 registreringsbeslutet; RF:s regel ansågs i princip inte ge möjlighet till att någon på detta vis mot sin vilja berövades sitt medborgarskap (se närmare RÅ 2006 ref. 73). BP hade på detta sätt varit ofrivilligt avregistrerad som svensk medborgare i 4 ½ år. Han yrkade nu ideellt skadestånd för denna överträdelse av RF. Skadeståndstalan ogillades av hovrätten, som liksom tingsrätten fann det inte komma i fråga att utan lagstöd utvidga rätten till ideellt skadestånd till att omfatta överträdelse av 2 kap. 7 § RF. HD kom emellertid till annat resultat.
    HD konstaterade till en början, att regeln i 2 kap. 7 § RF att ingen svensk medborgare som är eller varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap är absolut och alltså inte får begränsas. Enligt HD kunde medborgarskapet sägas representera det formella medlemskapet i det svenska samhället; det utgjorde grunden för folkstyrelsen och var den grundläggande förutsättningen för den enskildes rätt att delta i riksdagsval, liksom också en förutsättning för sådana offentliga anställningar och uppdrag som polis- och domaryrkandena. Det var ytterst medborgarna som beslutade och tillämpade samhällets grundläg-

 

3 Frågan har behandlats av Clarence Crafoord bl.a. i SvJT 2009 s. 1062 ff samt av Bengtsson i SvJT 2011 s. 610 ff och i Juridisk publikation 2013 s. 137 ff. 4 Inställningen har kommit till direkt uttryck i Stefan Lindskogs särskilda yttrande i NJA 2012 s. 535.

gande formella regler. Medborgarskapet skapade ett rättsligt förhållande mellan den enskilde och staten, något som också följde av folkrättsliga principer, och medförde ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
    Överträdelsen av 2 kap. 7 § 2 st., fortsatte domstolen, innebar att staten bröt mot sin grundläggande skyldighet i detta rättsförhållande. Det hade skadeverkningar som inte låter sig värderas efter en allmän måttstock. Även om bestämmelsen i första hand riktade sig till lagstiftaren och myndigheter, utgjorde en överträdelse av den ett sådant avsteg från statsskickets grunder att den även kunde åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet för staten. Utgångspunkten i svensk rätt var att rätt till ersättning för ideell skada krävde lagstöd, vilket saknades i detta fall. En överträdelse av 2 kap. 7 § var dock av sådant slag att övervägande skäl talade för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut av domstol. Varken svenska regler om kränknings- eller diskrimineringsersättning eller de normer som utvecklats för bestämning av ideell skada vid brott mot Europakonventionen gav direkt vägledning hur skadeverkningarna kunde uppskattas; man fick göra en på etiska och sociala värderingar baserad skönsmässig bedömning av skadan, med beaktande av de syften som motiverade ersättning och överträdelsens varaktighet. I detta fall rörde det sig om överträdelsen av en grundläggande rättighet under lång tid, skadeståndet bestämdes till 100 000 kr.
    En skiljaktig ledamot (Kerstin Calissendorff) ogillade skadeståndstalan. Visserligen fanns synnerligen goda skäl för ersättning vid överträdelse av 2 kap. 7 § 2 st. RF, och det var principiellt betänkligt om staten inte skulle bli ansvarig samtidigt som skadestånd kunde utgå vid rättigheter av lägre dignitet som skyddades av Europakonventionen: för skadeståndsansvar saknades det emellertid stöd vare sig i lag, i någon allmän skadeståndsrättslig princip eller i någon folkrättslig förpliktelse. Det borde enligt henne ankomma på lagstiftaren att vidta erforderliga åtgärder och ta ställning till uppkommande principiella frågor.
    HD har alltså dömt ut skadestånd utan att åberopa något vållande på statens sida; skadan har orsakats av en feltolkning av gällande rättsregler som rättats till först i Regeringsrätten, och sådana feltolkningar har långtifrån alltid betraktats som culpa.5 I stället har betonats det allvarliga i den rättighetskränkning som förekommit. Man har vidare gjort avsteg från den huvudregel som kräver lagstöd för att ideellt skadestånd skall utgå. Ingendera av dessa avvikelser från skadeståndslagens principer är emellertid särskilt märklig, om man jämför med rättsläget vid brott mot Europakonventionen. Inte heller i sådana fall

 

5 Jfr t.ex. NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862. Märk att kammarrätten kommit till motsatt resultat och att delade meningar förekom i Regeringsrätten; om något klart misstag var inte fråga.

kräver man ju culpa i vanlig mening för skadestånd,6 och HD har som sagt även då dömt ut ersättning för ideell skada utan stöd av lag. Det avgörande har varit att en rättighet kränkts, inte hur pass försvarligt myndigheten handlat. Det är ett synsätt som blivit alltmer framträdande i rättspraxis från senare år. Såtillvida är domen visserligen intressant men ligger samtidigt i linje med flera tidigare avgöranden.
    Den väsentliga nyheten är förstås att skadestånd utgått beträffande en rättighet som inte skyddas av Europakonventionen utan av grundlagen. Frågan blir vad avgörandet säger om den allmänna möjligheten till skadestånd på grund av överträdelse av RF:s rättighetsregler. De handlar ju om delvis andra rättigheter än konventionen skyddar, och de är i varje fall formulerade annorlunda än i konventionens text. En skadelidande skulle många gånger ha intresse av att grunda sitt krav på RF i stället för på Europakonventionen, om det gav möjligheter till ersättning.
    Vid en läsning av domskälen är det emellertid påfallande att HD inte diskuterar möjligheten av någon allmän grundsats av denna innebörd. På senare år har man annars märkt en återkommande benägenhet hos domstolen att behandla problem av denna typ i sitt rättssystematiska sammanhang, med allehanda uttalanden om närliggande frågor som egentligen ligger utanför tvistefrågor i målet (alltså s.k. obiter dicta). Något sådant förekommer inte i denna dom; bara i skiljaktigheten berörs i korthet den diskrepans som förekommer med reglerna om brott mot Europakonventionen. I domen påpekas i korthet att regleringsformens regler om enskildas fri- och rättigheter har olika utformning, men sedan koncentrerar sig domskälen på den fundamentala rättighet som 2 kap. 7 § RF garanterar. Man talar här om ett särskilt rättsförhållande mellan den enskilde och staten — ett resonemang som inte hört hemma i målen om överträdelse av Europakonventionen och knappast heller passar så väl när det gäller andra rättigheter enligt RF.
    Det är tydligt att HD i detta fall velat gå försiktigt fram; domstolen har betonat situationens särdrag och inte gett anledning till några slutsatser om hur den ser på kränkningar av andra grundlagsfästa rättigheter. Här vet man knappast något om domstolens inställning. Inte bara den skiljaktiga ledamoten utan också avdelningen i övrigt kan ha ansett det angeläget med lagstiftning på området.

 

3. Vad angår den andra domen, beslutad av samma ledamöter (i detta fall enhälligt),7 rörde den mera komplicerade grundlagsfrågor. Det gällde den överenskommelse med bestämmelser om bl.a. visst fiskeförbud i Torne älv (gränsälvsöverenskommelsen), som redan gett upphov till en rad prejudicerande avgöranden av HD. I NJA 1996

 

6 Se bl.a. NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584. 7 Referent var också densamme i båda målen — Johnny Herre, som påfallande ofta haft referentskapet när HD kommit med nyheter på civilrättens område.

s. 370 hade det bemyndigande som föreskrifterna byggde på befunnits strida mot regeringsformen, varför förbudet var ogiltigt. Regeringen beslöt då en ny förordning av 1997 med väsentligen motsvarande fiskeförbud. I en rad rättsfall (NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8) hade prövats olika frågor om skadestånd på grund av det begångna felet, varvid skadeståndslagen åberopats. I det nu aktuella målet yrkade däremot vissa fiskare ersättning för ekonomisk skada på den grund att fiskeförbudet enligt 1997 års förordning utgjorde en sådan rådighetsinskränkning beträffande deras fastigheter som enligt dåvarande 2 kap. 18 § 2 st. RF (numera 2 kap. 15 § 2 st.) gav rätt till ersättning. Staten bestred yrkandet bl.a. på den grund att enskilda inte kunde grunda rätt till ersättning på paragrafen och att begränsningarna av fisket gjorts av miljö- och hälsoskäl, varför den inte omfattades av paragrafens ersättningsregel.
    En bakgrund till tvisten var en oklar formulering av regeln om rådighetsinskränkningar i 2 kap. 18 § 2 st. Dess lydelse, som tillkom år 1994, kunde uppfattas som om den tillförsäkrade fastighetsägaren ersättning för alla sådana inskränkningar, oavsett vad de grundades på — en tolkning som stred mot förarbetena men man på borgerligt håll fann tilltalande. Efter åtskillig diskussion i frågan, där man bl.a. inom den socialdemokratiska regeringen menade att inskränkningar av miljö- och hälsoskäl trots ordalagen inte omfattades av grundlagsskyddet, förtydligades slutligen paragrafen år 2010 så att denna innebörd klart framgick (se 2 kap. 15 § 3 st.). Dröjsmålet berodde framför allt på de politiska motsättningarna i frågan.
    Skadeståndskraven i målet grundades emellertid som sagt på bestämmelsen i dess äldre lydelse. Talan ogillades av underinstanserna; hovrätten fann liksom tingsrätten att även om 2 kap. 18 § varit tilllämplig inskränkningarna inte innebar att pågående markanvändning avsevärt försvårades (något som ju är en av förutsättningarna för ersättning enligt paragrafen). HD biföll däremot talan även i detta mål.
    Efter en ganska ingående redogörelse för diskussionen kring denna bestämmelse yttrade HD i stora drag följande. Av bestämmelsens formulering fick anses framgå att den i första hand riktade sig till lagstiftaren; den syntes inte vara avfattad för att direkt kunna tillämpas i domstol som en regel om ersättning i det enskilda fallet utan gav i huvudsak uttryck för en princip som riksdagen skulle respektera vid lagstiftning på området. Den hade fått en utformning som inte fullt speglade lagstiftarens syften med stadgandet; avsikten hade varit att ett inte obetydligt antal förbehåll skulle gälla för den till synes oinskränkta skyldigheten att tillförsäkra den enskilde rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar. Regeln gav anvisningar för tolkning av oklara lagregler och fick anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall. I allmänhet medförde dock ingripanden motiverade av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl inte någon rätt till ersättning; när detta

ändå föreskrevs byggde lagregeln på en avvägning mellan arten av det allmänna intresse som skulle skyddas och effekten av ingreppet för den enskilde. Där inte lagstiftning om en rådighetsinskränkning gav någon ledning i ersättningsfrågan låg det nära till hands att en motsvarande proportionalitetsbedömning i stället fick göras i det enskilda fallet, med beaktande av att ersättning normalt inte utgick vid ingripanden grundade på t.ex. miljöskyddsskäl. Ersättning kunde i sådana fall utgå när inskränkningen berodde på omständigheter som låg utanför den enskildes kontroll och drabbade denne särskilt hårt (förutsatt att, som 2 kap. 18 § 2 st. föreskrev, avsevärt försvårande av pågående marknadsanvändning eller betydande skada förelåg).
    I det aktuella fallet gav inte tillämpliga författningar, deras förarbeten eller förhållandena i övrigt någon vägledning i ersättningsfrågan. Enligt domstolen fick denna avgöras med tillämpning av den nämnda allmänna rättsgrundsatsen om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall. Rörande denna fråga framhöll HD bl.a. att till grund för fiskerestriktionerna visserligen låg allmänna miljöskäl, om också närmast med syfte att bevara miljön — inte att avvärja miljörisker. Fiske hade emellertid sedan lång tid bedrivits i det aktuella området utan några omfattande begränsningar, och de skadelidande hade blivit mer eller mindre beroende av fisket för sin försörjning. Någon möjlighet för dem att förutse ett fiskeförbud som det meddelade fanns inte när fastigheterna förvärvades. Restriktionerna utgjorde en så väsentlig begränsning i den verksamhet som de hade byggt upp med användning av sina mark- och vattenområden att det måste anses råda ett klart missförhållande mellan det allmännas fördel av rådighetsinskränkningen och den belastning som denna medförde. Vid en intresseavvägning framstod det — även med beaktande av att ersättning normalt inte utgick vid inskränkningar av miljöskyddsskäl — inte som rimligt att inte någon ersättning skulle utgå för deras förlust. Vad angick statens invändning att motsvarande restriktioner i fisket gällde redan före 1997, anförde HD att de baserades på ett grundlagsstridigt bemyndigande och därför inte kunde åberopas av staten. Skadeståndsansvar förelåg alltså.
    Detta är en förkortad redogörelse för HD:s resonemang, vilket bitvis kan verka något svårtillgängligt. Men det sammanhänger med att också ersättningsfrågan har varit komplicerad. Både förarbetena till lagstiftningen och den efterföljande diskussionen gör ett ganska förvirrande intryck, och det kan inte ha varit lätt för HD att mot den bakgrunden slå fast en någorlunda rimlig princip till ledning för den fortsatta rättstillämpningen. Man kan i varje fall konstatera, att i brist på lagstadgade ersättningsregler vid en rådighetsinskränkning det finns möjlighet att efter en intresseavvägning tillämpa en allmän princip om ersättning i sådana fall, en tillämpning som dock bara undantagsvis blir aktuell vid ingrepp av hälso-, miljö- eller säkerhetsskäl. Efter 2010 års lagändring lär det dock stå klart att ersättning inte alls

bör utgå vid sådana rådighetsinskränkningar — i vart fall inte med stöd av 2 kap. 15 § RF, där den nya formuleringen ju avsåg just att undanta dessa fall från grundlagens egendomsskydd.8 Såvitt angår ingrepp efter 2010 kan man därför knappast följa HD:s riktlinjer för bedömningen i alla delar. Men man kan vänta sig att också en del krav på ersättning enligt äldre rätt kommer att framställas i domstolarna, och då blir denna dom vägledande.

 

4. HD:s båda domar kommer säkert att ge anledning till utläggningar av rättsvetare och andra engagerade jurister om deras omvälvande betydelse för skadeståndsrättens framtida utveckling. Att överträdelse av grundlagen i princip bör behandlas på liknande sätt som överträdelse av Europakonventionen är inte svårt att hålla med om; men vi är inte där än. Det kan finnas skäl att i viss mån tona ner avgörandenas vikt för den allmänna frågan om ersättning vid grundlagsbrott. De förtjänar i och för sig stor uppmärksamhet, inte minst som ett tecken på utvecklingen mot ett rättighetstänkande när det gäller det allmännas ansvar. Men som redan antytts förefaller deras räckvidd trots allt begränsad.
    Domen om medborgarskapet innebär i vart fall en påtaglig nyhet: HD drar sig inte för att utan lagstöd döma ut ideellt skadestånd vid överträdelse av RF, liksom man tidigare gjort vid överträdelse av Europakonventionen. Culpa på statens sida tycks inte krävas. Det innebär dock knappast något sensationellt steg. Situationerna är så pass lika att det är naturligt om de behandlas på samma sätt. Det finns inget skäl att tro att HD nu lämnat fältet fritt för utdömande av ideellt skadestånd i alla möjliga nya sammanhang. Man vet inte ens om alla kränkningar av grundlagsrättigheter skulle bedömas på samma vis. Domstolen har understrukit vilken väsentlig rättighet som fråntagits den skadelidande, och man får räkna med att i fortsättningen åtskilliga skadeståndskrav mot staten kommer att grundas på brott mot andra rättigheter, som påstås vara minst lika fundamentala som rätten till medborgarskap. Det är emellertid svårt att gradera de olika rättigheterna; det riskerar att delvis bero på en politisk värdering — exempelvis äganderätten synes i vart fall på regeringshåll betraktas som en fundamental mänsklig rättighet, en uppfattning som dock inte är okontroversiell. Man kan också fråga om ersättning bara skall utgå vid kränkning av absoluta rättigheter — en tolkning som kan ligga nära till hands — eller om detta är möjligt också när en rättighet kan inskränkas av riksdagen (jfr 2 kap. 20–24 §§). Över huvud taget upp-

 

8 Här är förstås grundlagstexten inte riktigt klar — ”miljöskydd” kunde uppfattas som om det också inbegrep beslut att skydda naturmiljön, vilket tydligen inte var meningen. Jfr Bengtsson i SvJT 2010 s. 728. Möjligen ansåg HD att fiskeförbudet snarare kunde likställas med sådant områdesskydd som avses i 2 kap. 15 § 2 st. (jfr uttalandet att fiskerestriktionerna närmast syftade till att bevara miljön). Å andra sidan talas det om inskränkningar ”av miljöskyddskäl”. Förbudet tycks ha setts som ett gränsfall.

kommer så besvärliga frågor om man vill uppställa en allmän princip att HD:s försiktiga formuleringar i medborgarskapsdomen framstår som välbetänkta.
    Vad angår domen om fiskeförbudet är det naturligtvis ett viktigt konstaterande att grundlagens regel om ersättning vid rådighetsinskränkningar skulle ge uttryck för en allmän ersättningsprincip, där dock det avgörande anses vara en intresseavvägning. Här har förmodligen inte 2010 års lagstiftning medfört någon ändring (frånsett att som sagt 2 kap. 15 § 3 st. numera inskränker ersättningsrätten). Men i övrigt synes också detta avgörande ha en begränsad betydelse för statens ansvar. Bl.a. torde man inte kunna åberopa domstolens resonemang när det gäller andra grundlagsskyddade rättigheter — inte ens när de är av ekonomisk natur och skadan därför kan uppskattas i pengar, t.ex. när det gäller rätten till näringsfrihet (2 kap. 17 §). Bestämmelsen om egendomsskydd är ju den enda som talar om rätt till ersättning i händelse av ingrepp i rättigheten, något som sätter denna paragraf i en viss särställning.9

5. Har man en traditionell (och troligen något föråldrad) inställning till HD:s uppgifter har det på senare år funnits anledning till någon undran över domstolens talföra och ibland svårgripbara sätt att utforma sina prejudikat och över dess benägenhet att ingripa i gällande rätt även när det inte verkar påkallat av någon passivitet hos lagstiftaren.10 Några betänkligheter av detta slag verkar dock inte motiverade när det gäller de båda domar som behandlats här. HD har i mitt tycke hållit en klok och lagom försiktig linje i medborgarskapsfallet och i fiskefallet knappast sagt mer än vad som dessvärre behövdes för att rätta till den juridiska oreda som politikerna ställt till. Domarna kan inte åberopas som skäl mot en lagstiftning om skadestånd för grundlagsbrott. Snarare illustrerar de det oklara och något inkonsekventa rättsläge som råder rörande dessa ansvarsfrågor, något som särskilt påpekats i skiljaktigheten i medborgarskapsmålet. Under alla förhållanden bör en lagreglering vara det bästa sättet att uppnå en väl fungerande ordning på ett så omfattande och komplicerat rättsområde. Det finns all anledning för regeringen att inte bara snarast genomföra den föreslagna lagstiftningen om skadestånd på grund av brott mot Europakonventionen utan också snarast tillsätta en utredning om en motsvarande lagstiftning om skadestånd vid överträdelse av regeringsformens rättighetsregler. I varje fall från lagstiftarens synpunkt får man hoppas att HD då om möjligt lämnar dessa frågor i fred; inhopp

 

9 Jfr NJA 1989 s. 20, där grundlagsregelns utformning lär ha spelat en roll för ledamöternas resonemang. 10 Se Bengtsson i Juridisk tidskrift 2012–13 s. 743 ff; jfr också Fredrik Wersäll i SvJT 2014 s. 1 ff och Elisabet Fura i SvJT 2014 s. 101 ff. — Ibland har HD dock avslutningsvis gjort en sammanfattning av sina resonemang som belyser prejudikatets innebörd, se t.ex. NJA 2013 s. 145.

under pågående lagstiftningsarbete kan erfarenhetsmässigt ställa till åtskilliga problem.
    Till dess är rättsläget som sagt oklart. Man kan trots allt inte utesluta att HD skulle göra en liknande bedömning när någon annan rättighet enligt RF har överträtts. En skadelidande kan i alla händelser ha skäl att föra upp en talan av detta slag till högsta instans — kanske hamnar den på en avdelning som inte har tålamod att vänta på den betänksamme lagstiftaren. Det är också något för JK att begrunda vid handläggning av ersättningskrav på grund av påstådda grundlagskränkningar. JK:s skadereglering brukar ju nära ansluta till gällande rätt, utan avsteg vare sig till statens eller till den enskildes förmån. Men liksom på åtskilliga andra skadeståndsrättsliga områden kan man fråga: vad kan egentligen anses som gällande rätt idag?