Överrätternas roll

 

 

Av f.d. lagmannen K-G EKEBERG

År 2014 fyller Svea hovrätt 400 år. I samband med hovrättens jubileum hölls den 12 juni 2014 tre rättspolitiska seminarier i Wrangelska palatset.
Vid vart och ett av seminarierna medverkade en senior skribent med uppdrag att skriva en kommenterande och reflekterande sammanfattning av seminariet. Svensk Juristtidning publicerar i detta häfte skribenternas texter från seminarierna. Med utgångspunkt från diskussionerna vid seminariet
Överrätternas roll1 behandlas i artikeln bland annat frågor om en ändamålsenlig process, prövningstillstånd, nämndemän, ny teknik, TV-sända rättegångar och hovrätternas organisation.

 


Utgångspunkter
I inbjudan till seminariet fanns en bakgrundsbeskrivning och anvisningar om vilka punkter som kunde vara av särskilt intresse att diskutera. Där hade man på ett koncentrerat och uttömmande sätt fångat upp de frågor som är aktuella i den pågående debatten om överrätternas roll. I min redogörelse för seminariet kommer jag att använda mig av dessa punkter som rubriker.
    Såväl hovrättens jubileum som panelens sammansättning borgade för att diskussionen i hög grad kom att uppehålla sig vid de allmänna domstolarna och särskilt då hovrätterna. I det system med två parallella domstolsorganisationer som vi har i vårt land är detta kanske ofrånkomligt. Detta hindrar inte att impulser och erfarenheter kan förmedlas och tas till vara mellan de olika domstolsslagen. Ur lagstiftningssynpunkt kan man dra nytta av att exempelvis de processuella reglerna varierar mellan domstolsslagen. Samtidigt skall man inte försöka trolla bort de skillnader som finns mellan de båda domstolsslagen. En tingsrätt är i de allra flesta fall första beslutande instans medan förvaltningsrätterna typiskt sett är överinstanser, som prövar mål som överklagas från förvaltningen.

 

Instansordningens grundläggande funktioner
Föga överraskande var deltagarna i princip ense om instansordningens grundläggande funktioner. Att alla skall ha rätt till en grundläggande prövning i tingsrätten, att hovrätten skall ha en överprövande, kvalitetssäkrande roll och att Högsta domstolen skall vara en renodlad prejudikatinstans är principer som nu har slagit rot i den juridiska

 

1 Panelen bestod av riksdagsledamoten Maria Abrahamsson, hovrättspresidenten Per Hall, lagmannen Petra Lundh, ordföranden i Högsta domstolen justitierådet Marianne Lundius, riksåklagaren Anders Perklev, generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och hovrättspresidenten Lennart Svensäter. Moderator var hovrättspresidenten Fredrik Wersäll.

612 K-G Ekeberg SvJT 2014 opinionen. Hovrätterna skall granska och säkra kvaliteteten i tingsrättens domar och rätta det som blivit fel. Uppgiften skall vara överprövning och inte omprövning.
    Per Hall ifrågasatte om inte hovrätterna borde få övergå till att endast pröva de frågor som parterna har aktualiserat. Med hovrättens uppgift att kontrollera om tingsrätten dömt materiellt rätt och att rätta fel skall hovrätterna granska alla frågor, oberoende av om part har åberopat felen eller inte. Hovrätten borde få hålla sig till det som klaganden är missnöjd med. Om man inför prövningstillstånd skulle hovrätten kunna avstå från att pröva sakfrågor som klaganden inte kritiserat.
    Marianne Lundius noterade att Högsta domstolen numera är en ren prejudikatinstans som har en viktig och bred roll att vägleda om Europarätten. På senare tid har det diskuterats om Högsta domstolen har tagit över delar av lagstiftarrollen och hur det i så fall ligger till med den demokratiska legitimiteten. Hon framhöll mot detta att det är lagstiftaren som givit Högsta domstolen den prejudikatbildande rollen och som integrerat Europarätten i den svenska lagstiftningen. Det är också lagstiftaren som svarar för den helt övervägande normbildningen. Det är synpunkter som man helt kan hålla med om. En aktiv och vägledande Högsta domstol som vaket ingriper med varlig hand när lagstiftaren sover eller är beslutsfeg är önskvärd för varje eftertänksam underrättsdomare.
    Flera framhöll att EMR (som här är en förkortning för reformen En modernare rättegång och inte för Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna) har bidragit till att förtydliga hovrättens roll.
    Anders Perklev framhöll att hovrättens uppgift är att erbjuda en mer kvalificerad rättslig bedömning, rätta fel i tingsrättens domar och tjäna som en trygghet för den dömde. Men hovrättsprövningen i sin nuvarande form har också nackdelar i form av kostnader för parterna och staten, tidsutdräkt och längre häktningstider. Dessa nackdelar blir, som Anders Perklev framhöll, särskilt påtagliga i de stora, långdragna brottmålen.
    För den som då och då gästspelat som ordförande i hovrätt men som i grunden är tingsrättsdomare är det påtagligt att de stora målen är ett centralt problem både i tingsrätt och hovrätt. Det är dessa mål som blockerar verksamheten och slukar resurser i bägge instanserna och som får kostnaderna för försvarare och målsägandebiträden att skena. De åtgärder som nyligen vidtagits av lagstiftaren för att motverka detta på tingsrättsstadiet är vällovliga. För hovrätternas del finns den i EMR-utvärderingen förordade möjligheten att i de långa målen hänvisa till inspelningarna av den muntliga bevisningen i stället för att parterna skall inställa sig till hovrätten för att bevittna hur hovrättsdomarna tar del av de förhör som parterna själva närvarit vid i tingsrätten. Dessa åtgärder kan göra det bättre men riktigt bra kan det nog aldrig bli.

SvJT 2014 Överrätternas roll 613 Roten till det onda, och då menar jag de stora målen och dess konsekvenser för rättskipningen i tingsrätt och hovrätt, ligger enligt min uppfattning i det grundläggande processuella systemet. Som jag utvecklat i hovrättens jubileumsskrift har tiden och utvecklingen måhända ridit förbi de vördade principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, i vart fall i de stora målen. Med det nuvarande regelsystemet är det lockande för åklagaren att bygga upp mål med delvis gemensam bevisning och frestande för försvararna att sitta av långa rättegångar där kanske endast en obetydlig del berör deras egna klienter. Det är förvånande att inte fler av dessa mödosamt uppbyggda mål rasar ihop som korthus. Enligt min uppfattning finns det anledning att i ljuset av de senaste årens lagändringar och erfarenheter göra en förutsättningslös översyn av det grundläggande processuella regelverket. För hovrättens del skulle detta med tiden kunna leda till en mer specifik hovrättsprocess, något som Lennart Svensäter förutspådde.
    I samband med EMR-reformen var det en målsättning i hovrätterna att rättegången där i görligaste mån skulle likna den i tingsrätten. Med tanke på de olika funktioner som tingsrätt och hovrätt har kan det te sig som ett slags systemfel att för hovrätternas del kalkera tingsrättens ordning med huvudförhandling som centralt verktyg. Vad som är bra för första instans är inte med nödvändighet bra en trappa upp. Att hovrätten, med eller utan prövningstillstånd, avgör fler mål på handlingarna, dvs. utan huvudförhandling, underlättas av EMRtekniken och har stora fördelar i fråga om effektivitet och kostnader. Det skulle innebära något av en återgång till det system med muntlighet i första instans och skriftlighet i andra instans som rått under större delen av hovrättens tillvaro.

 

Tyngdpunkten i första instans
Att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans är ett av lagstiftare och debattörer sedan länge upprepat mantra, som genomsyrade också detta seminarium. Tyngdpunktsresonemanget bör innebära att domstolsväsendet i fråga om struktur, anslag och personal bör ha formen av en pyramid med spetsen uppåt. Som Anne Ramberg påpekade har vi nog inte kommit dit än. Bland annat handlar det om hur tingsrätterna är organiserade och rekryterade.
    Själv har jag, som inbiten tingsrättsdomare, tyckt att fru Justitia i Sverige är lite väl rund om midjan, dvs. att alltför mycket resurser lagts på hovrätterna. Men detta innebär inte att hovrätterna har varit övergödda utan har haft med måltillströmning och regelverk att göra. Med EMR och det utökade kravet på prövningstillstånd har det öppnats nya möjligheter att omfördela resurserna. Hovrätternas omloppstider och effektivitet har förbättrats markant. Ytterligare utnyttjande av de möjligheter EMR erbjuder och en utbyggnad av systemet med

614 K-G Ekeberg SvJT 2014 prövningstillstånd skulle ge möjligheter att slimma hovrättsorganisationen och förstärka tingsrätterna.
    Anders Perklev vädrade en del djärva tankar som är kopplade till en starkare roll för tingsrätterna. Skulle det vara möjligt att låta tingsrättens bevisvärdering vara bindande för överinstanserna? Ja, om man gör sammansättningen i tingsrättens starkare, menade han.
    För egen del menar jag att det finns åtskilliga brottmål som borde ges en starkare sammansättning, antingen genom en ren juristdomarsammansättning eller genom experter. Komplicerade mål om ekonomisk brottslighet är det mest närliggande exemplet. Men om det skall medföra att tingsrättens bevisvärdering skall bli bindande för överinstansen i sådana mål är tveksamt. I de flesta komplicerade mål är bevisfrågorna centrala. Det är på bevisningen som målet står och faller. Det skulle verka egendomligt om bevisvärderingen skulle undandras hovrättens prövning i just de stora eller komplicerade mål där tingsrätten haft en starkare sammansättning.
    Ett annat uppslag från Anders Perklev var att åklagaren bara skulle få överklaga tingsrättens dom om den innehöll en prejudikatfråga. Det skulle onekligen stärka tingsrättens ställning men jag är tveksam om det är så mycket vunnet med det i form av färre överklaganden. Vill man undvika onödiga överklaganden av åklagaren skulle nog Riksåklagaren kunna utfärda interna föreskrifter om detta. För tingsrätten är det knappast en fjäder i hatten att uppenbart felaktiga domar förblir orättade. Och så har vi hela problematiken med målsäganderätten, som genom åren visat sig mer livskraftig än rationella lagstiftare har räknat med.
    Att tyngdpunkten i första instans är nära förbunden med frågan om utvidgat eller generellt prövningstillstånd var flera talare inne på. Petra Lundh menade att generellt prövningstillstånd skulle ytterligare markera hovrättens roll som överprövningsinstans och ge större utrymme för en omfördelning av resurserna från hovrätt till tingsrätt. Men frågan om prövningstillstånd är värd en egen mässa eller i vart fall en egen rubrik, här nedan kamouflerad under samlingsbeteckningen filtermekanismerna.

 

Utvecklingen av teknik och processrätt
Många inlägg berörde den omvälvning som EMR-reformen har inneburit såväl tekniskt som processuellt. Petra Lundh underströk EMRreformens fördelar: färskare bevisning, skonsamhet mot förhörspersonerna, ökad respekt i tingsrätterna för hovrätternas domar, bättre kvalitet i hovrätternas avgöranden och frigjorda ekonomiska resurser.
    Maria Abrahamsson menade att fotograferingsförbudet i praktiken var överspelat genom EMR-reformens system med inspelning och slog ett slag för TV-sända rättegångar med den norska Breivikrättegången som framgångsrikt exempel. TV-sända rättegångar är enligt henne ett helt överlägset sätt att låta allmänheten få insyn i rättskipningen jäm-

SvJT 2014 Överrätternas roll 615 fört med den indirekta insynen genom nämndemännen. Trots att det är valår drog hon en lans för att avskaffa nämndemännen, i vart fall i hovrätterna. Att nämndemännen, som infördes i hovrätterna år 1977, har spelat ut sin roll i överinstanserna som en konsekvens av EMRreformen och dess inriktning på överprövning var den allmänna uppfattningen under seminariet, där man uttryckte förvåning och besvikelse över att lagstiftaren inte gått vidare med förslag i den riktningen.
    Beträffande TV-sända rättegångar framhöll Per Hall att det finns en risk för att TV-sända rättegångar skadar förhörspersonerna och deras tillförlitlighet. Det är något att tänka på om man avskaffar fotograferingsförbudet och tillåter TV-sända rättegångar. I förlängningen kan det leda till att människor inte vill vittna och inte medverkar under förundersökningarna. Men utan tvivel finns det mål som har stort allmänintresse och där den utvidgade offentligheten inte är till skada för parterna eller förhörspersonerna. I sådana mål kan jag, i likhet med de flesta som yttrade sig i frågan, hålla med om att tiden kan vara mogen för att försiktigt öppna dörren för TV-sända rättegångar.

 

Filtermekanismerna
Att kalla fullföljdsbegränsningar och system med prövningstillstånd för filtermekanismer är ett fiffigt sätt att sockra en medicin, som genom åren har varit svår att svälja för den svenska lagstiftaren. Det var därför en stor framgång för förnuft och rationalitet att man genom EMR-reformen kunde införa ett generellt system med prövningstillstånd för tvistemål och domstolsärenden. Det innebar att man byggde vidare på ett system som introducerades genom den epokgörande småmålslagen på 1970-talet. Då det gäller brottmålen står man däremot och stampar ungefär i samma position som man intog i mitten av 1990-talet. Prövningstillstånd i brottmål sträcker sig fortfarande inte högre än till bötesnivån. Åtskilliga utredningar och internationella jämförelser har gjorts för att försöka komma längre men förgäves. Att frågan om generellt prövningstillstånd i brottmål är något av Justitiedepartementets eget Mission impossible är kanske inte så förvånande. Från min tid i det departementet minns jag ett lagstiftningsärende där den dåvarande justitieministern kom ner från ett regeringssammanträde illa åtgången av statsrådskollegor som uttryckte sin förvåning över att det inte var fritt fram för medborgaren att få sin sak prövad i Högsta domstolen. Att riksdagen i stor enighet hade förvandlat Högsta domstolen till en ren prejudikatinstans nästan tjugo år tidigare var inget som dessa statsråd blev särskilt imponerade av jämfört med den gamla devisen om medborgarnas urgamla rätt att gå till kungs! Det är därför föga förvånande att frågan om generellt prövningstillstånd i brottmål och kritik mot systemet med prövningstillstånd i tvistemål var den fråga där åsikterna bröts starkast. Per Hall, Petra

616 K-G Ekeberg SvJT 2014 Lundh, Anders Perklev och Lennart Svensäter var positiva till generellt prövningstillstånd i brottmål. Anne Ramberg var föga överraskande starkt negativ till generellt prövningstillstånd i brottmål och kritisk också till tillämpningen av prövningstillstånd i tvistemål. Maria Abrahamsson höll med om att med principen att tyngdpunkten skall ligga i tingsrätten är det naturligt att inte alla mål behöver överprövas i hovrätten. Hon var dock tveksam om ett system med prövningstillstånd i brottmål skulle klara en granskning i Europadomstolen och menade att stora och grova brottmål inte borde omfattas av regler om prövningstillstånd.
    Om generellt prövningstillstånd införs i brottmål innebär det i praktiken att prövningstillstånd krävs för samtliga överklaganden från tingsrätt till hovrätt. Det kan te sig som en veritabel dundermedicin, som i ett slag löser alla problem för hovrätterna. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Det beror naturligtvis på hur reglerna utformas. Som Per Hall var inne på skulle ett system som innebär att hovrätten bara tar upp de sakfrågor som parten klagat på och lämnar åt sidan de frågor som parten inte varit missnöjd med stämma bäst med hovrättens överprövande funktion. Detta kan man varmt instämma i. Framför allt i brottmål är det alltför vanligt att klaganden kortfattat framställer sina ändringsyrkanden och påstår att tingsrättens bedömning i största allmänhet är felaktig i stället för att påtala i vilka enskildheter som tingsrätten har missförstått en utsaga eller dragit felaktiga slutsatser. Under mina inhopp i hovrätten har jag aldrig upplevt att en åklagare eller försvarare i överklagandeskriften påtalat vilka delar av den muntliga bevisningen som bedömts felaktigt och hänvisat till var någonstans på inspelningen som sanningen eller lögnen återfinns. Och så gott som aldrig förekommer det att parterna under sakframställningen påpekar vilka delar av ett vittnesförhör som hovrätten bör vara särskilt uppmärksam på. Förvissningen om att allt skall manglas igenom vid hovrättens huvudförhandling och det processtaktiska greppet att spara kritiken till pläderingen är förmodligen förklaringen till att överklagandeskrifter och genmälen i brottmål ofta är mindre innehållsrika än i tvistemål. Med generellt prövningstillstånd i brottmål måste det bli en ändring härvidlag, till fördel för rättssäkerheten och förutsebarheten.
    Som flera i panelen framhöll är ett starkt argument för prövningstillstånd tidsaspekten. Rättvisa skall skipas i tid. Är det rimligt att dra alla mål två gånger med allt vad det kan medföra i fråga om försenat slutligt avgörande, långa häktningstider, fördröjd verkställighet och ökade kostnader? Snabbheten i förfarandet är en viktig del av rättssäkerheten.
    Frågan är då hur verkningsfullt ett generellt prövningstillstånd skulle kunna bli. Skall de stora (långa) målen och de grövsta brottmålen alltid få prövningstillstånd? Det är ju just dessa mål som blockerar hovrätterna och som drar de stora kostnaderna. Skall man bara sila

SvJT 2014 Överrätternas roll 617 bort de mindre allvarliga brotten och de mindre komplicerade rättegångarna och erbjuda den organiserade brottsligheten eller de grövsta brotten ett slags processuell gräddfil? Själv menar jag att man bör ta steget fullt ut och varken i lag eller i praxis göra någon skillnad på olika typer av brott eller rättegångar. Ändringsdispens och prejudikatdispens bör vara de avgörande dispensgrunderna. Granskningsdispensen bör inte vara utformad så att den leder till att vissa typer av mål automatiskt släpps fram vid dispensprövningen. Men detta ställer samtidigt krav på tingsrättsdomar, som är skrivna så att de underlättar dispensprövningen. I större och komplicerade mål bör man i domen i tillräcklig utsträckning objektivt återge utsagor och annan bevisning och inte inskränka sig till den slutsatsbetonade metoden att skriva domskäl.
    I ett system med generellt prövningstillstånd måste också möjligheterna till partiell dispens utnyttjas och utvecklas. Det är inte rimligt att man tar om en hel rättegång för att tingsrättens bedömning på någon eller några åtalspunkter har blivit felaktig. Ingen kör ju om en hel tvätt för att fläckarna i ett enstaka plagg sitter kvar efter den första omgången.

 

Uppdelningen av domstolsslagen
Den tidigare livligt diskuterade frågan om uppdelningen av domstolsslagen kom inte upp i något av inläggen. Efter länsrätternas omorganisation till förvaltningsrätter framstår inte heller frågan som särskilt aktuell. Som Fredrik Wersäll framhöll finns det däremot anledning att notera att vi fått nya prejudikatinstanser genom tillkomsten av slutinstanser som Mark- och miljööverdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

 

Hovrättens domare och organisationsstrukturen
Som redan nämnts var paneldeltagarna i den mån de tog upp ämnet skeptiska till att behålla nämndemännen i hovrätterna. Såväl hovrättens överprövande funktion som EMR-tekniken med uppspelning av tingsrättens förhör talar i den riktningen. Som Maria Abrahamsson framhöll är inte heller insynsaspekten ett argument för att ha nämndemän i hovrätten. Ett ytterligare argument mot nämndemännen är den sannolika utvecklingen med mer skriftlighet i hovrättsprocessen. För den som var närvarande när den dåvarande justitieministern hösten 1975 beslöt att föra fram förslaget känns det bra att nu se det bortre parentestecknet skönjas för lekmännen i hovrätterna.
    Frågan om hovrättens domarstruktur i övrigt kommenterades endast av Petra Lundh, som på ett övertygande sätt påpekade att man inte bör sätta hovrättens domare över tingsrättens i fråga om befordran eller status om man menar allvar med att tyngdpunkten skall ligga i första instans.

618 K-G Ekeberg SvJT 2014 Petra Lundh var också den enda som konkret tog upp frågan om domstolsstrukturen och framhöll att den nya tekniken gör det möjligt att minska antalet hovrätter. För egen del medger jag att möjligheten finns och att det finns skillnader i olika domstolars attraktionskraft. Och verksamheten i Svea hovrätt skiljer sig väsentligt från det småskaliga arbetet i de båda norrländska hovrätterna. Jag är emellertid skeptisk till att centralisera och koncentrera hovrätterna på de mindre hovrätternas bekostnad. Hovrätterna har en central roll för rekrytering och utbildning av domare över hela landet. Svårigheterna att bemanna tingsrätterna på landet med erfarna domare skulle öka väsentligt om man minskar antalet hovrätter. I stället bör man försöka bygga ut verksamheten i de mindre hovrätterna, något som den nya tekniken ger möjligheter till.

 

Avslutning
Fredrik Wersäll konstaterade avslutningsvis att paneldeltagarna inom loppet av en och en halv timme hade lämnat uppslag och synpunkter i en mängd olika ämnen: en ändamålsenlig process, prövningstillstånd, nämndemän, ny teknik, TV-sända rättegångar och hovrätternas organisation. För att komma vidare med dessa frågor krävs det kraft hos lagstiftaren. Månne efterlyste han med dessa ord dådkraften och beslutsamheten hos Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna hos deras sentida efterträdare?