Bunge-domen — slutreplik
Av f.d. generaldirektören ROLF STRÖMBERG
Jan Darpö har i en replik1 kommenterat min artikel2 i denna tidskrift som behandlade Högsta domstolens avgörande i det s.k. Bungemålet, NJA 2013 s. 613. Redaktionen har berett mig tillfälle till en kortfattad replik på Jan Darpös artikel. Jag vill framhålla att jag har all respekt för Darpö som rättsvetenskapsman och för hans eminenta kunskaper om EU- och miljörätten. Med min artikel ville jag inte polemisera mot Darpös artikel i Nordisk Miljörättslig Tidskrift3 utan peka på vissa oklarheter och ofullständigheter i HD:s dom, vilken ju är av större betydelse för rättstillämpningen. Jag vill därför återkomma till två frågor, dels den formella grunden för Miljööverdomstolens uppdelning av målet i domen om återförvisning år 2009 och dels frågan om rättskraften hos denna dom.
HD och Darpö har utgått från att uppdelningen av Miljööverdomstolens dom i en tillåtlighetsdel och en tillståndsdel gjordes med stöd av 22 kap. 26 § miljöbalken, medan jag hävdat att uppdelningen gjordes på grund av instansordningsprincipen, som förvisso inte är en ny rättsfigur på grund av tillkomsten av miljöbalken. Den tillämpades också på vattenlagarnas tid. Jag grundar min ståndpunkt på domstolens domskäl, som också återges i HD:s recit, i den näst sista meningen före domslutet: ”Med hänsyn till instansordningen bör det ankomma på miljödomstolen att meddela tillstånd till verksamheten och föreskriva de villkor och bestämmelser i övrigt som skall gälla.” Om det inte förhöll sig så, borde meningen inledas: Det ankommer på… Detta är bara ett litet påpekande, som inte är av någon betydelse för mitt resonemang, eftersom jag ändå funnit att instansordningsfallen, liksom även den uppdelning som sker vid tillåtlighetsprövning av regeringen, bör jämställas med de fall som prövas enligt 22 kap. 26 § miljöbalken och alltså omfattas av HD:s dom. Där har jag och Darpö samma uppfattning.
Och så rättskraftsfrågan. HD:s beslut om prövningstillstånd av Mark- och miljööverdomstolens dom år 2012 avsåg just frågan vilken betydelse Miljööverdomstolens lagakraftvunna dom år 2009 hade vid bedömningen av den nya prövningen av tillståndsfrågan. HD:s ställningstagande i denna viktiga fråga, som ju skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen, avvaktades med spänning av bl.a. mig. Men jag blev som sagt besviken, eftersom motiveringen i denna del
1 SvJT 2014 s. 735. 2 SvJT 2014 s. 487. 3 Nordisk Miljörättslig Tidsskrift 2012:2, s. 4 ff.