Bunge-domen — slutreplik

 

 

Av f.d. generaldirektören ROLF STRÖMBERG

Jan Darpö har i en replik1 kommenterat min artikel2 i denna tidskrift som behandlade Högsta domstolens avgörande i det s.k. Bungemålet, NJA 2013 s. 613. Redaktionen har berett mig tillfälle till en kortfattad replik på Jan Darpös artikel. Jag vill framhålla att jag har all respekt för Darpö som rättsvetenskapsman och för hans eminenta kunskaper om EU- och miljörätten. Med min artikel ville jag inte polemisera mot Darpös artikel i Nordisk Miljörättslig Tidskrift3 utan peka på vissa oklarheter och ofullständigheter i HD:s dom, vilken ju är av större betydelse för rättstillämpningen. Jag vill därför återkomma till två frågor, dels den formella grunden för Miljööverdomstolens uppdelning av målet i domen om återförvisning år 2009 och dels frågan om rättskraften hos denna dom.
     HD och Darpö har utgått från att uppdelningen av Miljööverdomstolens dom i en tillåtlighetsdel och en tillståndsdel gjordes med stöd av 22 kap. 26 § miljöbalken, medan jag hävdat att uppdelningen gjordes på grund av instansordningsprincipen, som förvisso inte är en ny rättsfigur på grund av tillkomsten av miljöbalken. Den tillämpades också på vattenlagarnas tid. Jag grundar min ståndpunkt på domstolens domskäl, som också återges i HD:s recit, i den näst sista meningen före domslutet: ”Med hänsyn till instansordningen bör det ankomma på miljödomstolen att meddela tillstånd till verksamheten och föreskriva de villkor och bestämmelser i övrigt som skall gälla.” Om det inte förhöll sig så, borde meningen inledas: Det ankommer på… Detta är bara ett litet påpekande, som inte är av någon betydelse för mitt resonemang, eftersom jag ändå funnit att instansordningsfallen, liksom även den uppdelning som sker vid tillåtlighetsprövning av regeringen, bör jämställas med de fall som prövas enligt 22 kap. 26 § miljöbalken och alltså omfattas av HD:s dom. Där har jag och Darpö samma uppfattning.
     Och så rättskraftsfrågan. HD:s beslut om prövningstillstånd av Mark- och miljööverdomstolens dom år 2012 avsåg just frågan vilken betydelse Miljööverdomstolens lagakraftvunna dom år 2009 hade vid bedömningen av den nya prövningen av tillståndsfrågan. HD:s ställningstagande i denna viktiga fråga, som ju skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen, avvaktades med spänning av bl.a. mig. Men jag blev som sagt besviken, eftersom motiveringen i denna del

 

1 SvJT 2014 s. 735. 2 SvJT 2014 s. 487. 3 Nordisk Miljörättslig Tidsskrift 2012:2, s. 4 ff.

var ytterst knapphändig. Jag skulle gärna ha sett att följande frågor belysts. Miljöbalkens rättskraftsregel i 24 kap. 1 § omfattar enligt sin ordalydelse lagakraftvunna domar och beslut om tillstånd och rättskraften träffar de frågor som har prövats i domen eller beslutet. Omfattar rättskraften också domar och beslut om tillåtlighet, vilket de rimligen bör göra? Miljööverdomstolen, liksom numera Mark- och miljööverdomstolen, var en allmän domstol i särskild sammansättning, varför även rättegångsbalkens rättskraftsregel i 17 kap. 11 § och den balkens rättskraftsprinciper bör gälla. Bland de senare återfinns principen om omständigheter som inträffar efter avgörandet (facta supervenientia), som kan medföra att den avgjorda saken omprövas. HD måste rimligen ha funnit, att den nationella rätten inte medgett omprövning av Miljööverdomstolens lagakraftvunna dom, eftersom man endast hänvisat till EU-rätten som grund för att bortse från denna.
    Men EU-rätten är i denna del inte entydig. De domar av EUdomstolen som HD hänvisar till är sinsemellan motstridiga. Darpö framhåller i sin artikel att EU-domstolen har varit försiktigare med att underkänna lagakraftvunna domstolsavgöranden, jämfört med att kräva omprövning av myndigheters beslut. Här var det fråga om en dom av svensk domstol, vars dom av HD inte ansågs ha prejudikatsintresse, eftersom prövningstillstånd inte lämnades, men där själva tillåtlighetsprövningen, som Darpö framhåller, i sig har starka förvaltningsrättsliga inslag. En redovisning av HD:s överväganden rörande denna fråga hade varit önskvärd.
    I avsaknad av en sådan redovisning i HD:s motivering framförde jag i min artikel, naturligtvis tillspetsat, min hemvävda konspirationsteori. Jag lämnade dock öppet för andra uppfattningar och Darpö har redovisat sin. Jag kan bara konstatera att Darpö för sin del är nöjd med inte bara domslutet utan även motiveringen i HD:s dom.