Litteratur

 

 

KARLDAHLSTRAND, Kränkning och upprättelse — en rättssociologisk studie av kränkningsersättning till brottsoffer, Lunds universitet 2012, 335 s.

 

Vetenskapssocieteten i Lund har tilldelat Karl Dahlstrand 2013 års pris ur Olga och Thorild Dahlgrens fond för bästa doktorsavhandling inom humaniora och samhällsvetenskap.
     Dahlstrands undersökning rör problematiken att värdera och ersätta kränkning genom brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet, frid eller ära. Ämnet är högaktuellt och representerar i förhållande till tidigare generationer av svensk rättstradition helt nya teoretiska mönster med praktiska effekter för rättstillämpningen. Genom valet av rättssociologisk ansats och metod ger författaren genom denna avhandling rejält med bränsle inte bara åt den rättsvetenskapliga debatten utan också åt åklagare, målsägandebiträden, försvarsadvokater och domare, liksom åt politiker och jurister med lagstiftande uppgifter.
     Låt det bli sagt först som sist: Avhandlingen ger språkpoliserna näring för kritik. Den som är känslig för korrekturfel och ordval som ”öppna upp” eller ”ta tillvara på” kommer därför att haka upp sig på ett och annat irritationsmoment. Snart överskuggas dock sådana detaljer av författarens vetenskapliga omsorg och eleganta bearbetning av sitt ämne. Hans tänkande kretsar energiskt och målmedvetet kring den fascinerande historien om rättsordningens möjligheter och tillkortakommanden i uppgiften att värna grundläggande mänskliga rättigheter.
     Utgångspunkten är 2002 års ändringar i skadeståndslagen med syfte bland annat att ge upprättelse åt den som utsatts för ett brottsligt angrepp utan att därför ha drabbats av vare sig sakskada, förmögenhetsskada eller personskada i fysisk eller medicinsk mening.1 Undersökningen avser inte ersättning enligt skadeståndslagen utan ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) som hanteras av Brottsoffermyndigheten. Mot bakgrund av de paralleller i värdering av skadestånd och brottsskadeersättning som kan avläsas i domstolarnas och Brottsoffermyndighetens praxis, kan läsaren dock tillåta sig åtskilliga slutsatser med bäring även på rent skadeståndsrättslig ersättning för olika former av s.k. ideell skada.
    Med avhandlingen vill författaren framhålla vikten av rättssociologisk förståelse av rättens interaktion med det omgivande samhället

 

1 2 kap. 3 § skadeståndslagen: Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.

och samtidigt påvisa att den kunskap som empiriska forskningsmetoder kan generera har praktisk relevans. Det intressanta i författarens val av kränkningsersättning som undersökningsområde är, att man i lagens förarbeten finner konkret bekräftelse på att just rättssociologisk kunskap har omedelbar juridisk betydelse för denna ersättningsform. Entydiga förarbetsuttalanden ger nämligen gott stöd för att värdering av icke ekonomisk skada ska ske med utgångspunkt i förhärskande etiska normer och sociala värderingar.2 En rättstillämpning i lagstiftarens anda fordrar med andra ord kunskap om hur sådana normer och värderingar i själva verket gestaltar sig. Ett viktigt led i Dahlstrands avhandlingsarbete har därför varit två omfattande enkätundersökningar som ger flera intressanta besked om i vad mån rådande praxis i rättstillämpningen har normativ förankring hos brottsoffer och allmänhet.
     Avhandlingen inskränker sig emellertid långtifrån till de genomförda enkätundersökningarna och den teoretiska analysen därav. Med hjälp av en omfattande litteraturstudie har författaren låtit undersökningarna föregås av en grundlig betraktelse av två seklers doktrin och filosofi i gränslandet mellan rättssociologi och rättsvetenskap. Det är ingen överraskning att kränkningar som innefattar angrepp på någons person, frihet och frid i sådana sammanhang oftast anses vanskliga att värdera i ekonomiska termer, åtminstone om det ska ske på saklig eller logisk grund. Rättsvetenskapen vet faktiskt inte hur det ska ske, inte heller domstolarna. Av avhandlingen framgår att inte ens Bertil Bengtsson vet! Till skillnad mot sakskador, som med marknadens hjälp kan åsättas ett grundat värde och personskador som sedan gammalt hanteras via väl uppkörda spår av schabloner för sveda och värk, har domstolar och myndigheter stått utan vägledning inför uppgiften att prissätta kränkningar av det slag som nu är aktuellt. Lagstiftaren å sin sida har överlämnat åt rättstillämparen att hämta värden ur det ekonomiska systemet för att mäta/kompensera/ersätta något som i ett rättsdogmatiskt perspektiv tycks vara höggradigt inkommensurabelt med samma ekonomiska system. Författaren relaterar till Nils Nygaard: Det är som att mäta avstånd med ett litermått3 och för var och en som kommit i kontakt med likartade problem i verkligheten är det uppenbart att vedertagen rättsdogmatisk metod saknar instrument för att ge praktikern användbart stöd för bestämning av ersättningens storlek. Resultatet i vår egen rättstradition har fram till för bara några år sedan blivit att nästan all form av kompensation för s.k. ideella skador, utom i särskilt av lagstiftaren utpekade situationer, har varit bannlyst eller i vart fall obefintlig. I brist på bättre har sedan, efter hand som ideella skador vunnit skadeståndsrättsligt erkännande, mer eller mindre skönsmässigt grundade avgö-

 

2 Författaren hänvisar till prop. 1972:5 s. 572, prop. 1997/98:105 s. 56 och SOU 2010:87 s. 117. 3 Nils Nygaard, Skada och ansvar 2007.

randen snabbt slagit rot och blivit normbildande. Den binära variabeln mellan ekonomiskt och icke-ekonomiskt framstår emellertid, skriver Dahlstrand, vid närmare undersökning som konstruerad. Gränsdragningen är inte given utan snarare har en representation eller avbildning gett upphov till parallella begrepp som riskerar att successivt glida ifrån varandra. Det går, med stöd hos bland annat Carl Martin Roos, faktiskt att se ersättning även för icke-fysiska skador som en del av ett pragmatiskt behovsorienterat system och att vid prissättningen utgå från finansieringsfrågan ur ett skadelidandeperspektiv.
     Dahlstrand uppmärksammar att rättsläget i Sverige, bland annat som ett resultat av europeiseringen, ändrats i grunden genom att det numera är den objektiva ”kränkningen” och inte det subjektiva ”lidandet” som utgör ersättningens skyddsintresse. Han ser individens fri- och rättigheter som den objektiva utgångspunkten, medan rättssystemet utifrån en rättspluralistisk tolkning är något subjektivt som konstrueras utifrån betraktarens kontext och diskursen i övrigt. Härmed finns det, menar han, numera en mer objektiv grund än tidigare i det att de rena ideella skadestånden utgår från en skada relaterad till materiell rätt i form av det integritetsskydd för individen som utgör en del av de mänskliga fri- och rättigheterna. Det är lätt att hålla med — ett i rättsordningen implementerat synsätt som erkänner förekomsten av ”riktiga” mänskliga rättigheter är utan tvekan ägnat att underlätta framväxten av objektivt grundade ersättningssystem som förmår att fungera reparativt även i fall då skadorna inte låter sig mätas och vägas i förstörda ägodelar eller brutna ben.
     Vad som däremot fortfarande är rättspolitiskt mer eller mindre godtyckligt och subjektivt, är på vilken nivå ersättningen ska ligga. Att konstatera kränkning och rätt till ersättning är en sak, att sätta ett pris något helt annat. Här tar författaren hjälp av H.L.A. Harts teori om den s.k. igenkänningsregeln (the rule of recognition). Igenkänningsregeln lägger enligt Hart grunden för all gällande rätt. Regelns existens och auktoritet är en empirisk fråga om sociala fakta. Lärt och intresseväckande låter författaren Hart med väl valda utgångspunkter kryssa mellan den historiska skolan, rättspositivismen, naturrättsidéerna, den skandinaviska rättsrealismen, amerikansk rättssociologi och europeisk rättsfilosofi. Kanske, hoppas läsaren nyfiket, går det att där någonstans hitta en bas för att bygga mer nyanserade värderingsmetoder än de som vilar på hittills cirkulerande tabeller, lathundar, domstolsutslag och myndighetsbeslut som lätt tenderar att relatera tillbaka till självgenerande schabloner utan egentlig förankring i vare sig samhällsnormer, vetenskap eller ekonomisystem. Uppgiften är svår men inte omöjlig. I en djupgående analys konfronteras Harts teori med idéerna hos rättssociologer och rättsvetenskapsmän som Weber, Habermas, Ehrlich, Ihering, Renner, Wittgenstein, Ekelöf, Hydén, Schultz, Andersson, Hägerström, Lundstedt, Bengtsson, Hellner, Kle-

ineman och flera andra. Slutsatsen — och avstampet för en empirisk undersökning — utgår till sist från Hart och Ekelöf: För Hart är förekomsten av ”social pressure” en viktig omständighet för att primära regler ska fungera. Och ersättningen för en möjlig skadegörelse, förklarar Ekelöf, måste vara ”adekvat” med skadan, måste på ett eller annat sätt undanröja de ofördelaktiga verkningar, som den ifrågavarande handlingen enligt rådande värderingar har för den förorättade. Så, skriver författaren med utropstecken, låt empirin tala! De enkätundersökningar som Dahlstrand genomfört söker svar på följande huvudfrågor: Kan den icke-ekonomiska skadan värderas i pengar och finns det uppfattningar om ersättningsnivåerna i samhället utifrån inkommensurabiliteten och differensproblematiken hos kränkningsersättningen? Speglar Brottsoffermyndighetens praxis normerna och värderingarna i samhället som det är tänkt enligt lagen? Den första frågan kan med stöd av undersökningarna entydigt besvaras med ett tvåfaldigt ja. Svarsfrekvensen och svarens tydlighet undanröjer allt tvivel om att icke-ekonomiska skador i allmänhetens och brottsoffrens ögon kan värderas i pengar, liksom det finns mycket bestämda uppfattningar om ersättningsnivåerna trots att det är så svårt att jämföra äpplen (kränkning) med päron (pengar). Lika entydigt kan den andra frågan besvaras med ett rungande nej: Både brottsoffren och allmänheten anger betydligt högre belopp än den praxis som Brottsoffermyndigheten redovisar i sin referatsamling. I stora drag speglar respondenternas svarsmönster praxisnivåns inbördes proportioner, men det är tydligt att myndighetens praxis i allmänhetens och brottsoffrens ögon nästan alltid leder till alldeles för njugg kompensation åt den som utsatts för ersättningsgrundande kränkning.
    Har Dahlstrand öppnat en dammlucka? Är vi på väg nu, mot utvecklingen i USA med gigantiska skadeståndsprocesser och jättelika ersättningar till offren och deras advokater? Nej uppenbarligen inte. Hans undersökning visar att rådande rättspraxis saknar stöd hos allmänhet och brottsoffer. Brottsoffermyndigheten tillämpar, precis som domstolarna, i förhållande till förhärskande etiska värderingar och sociala normer en alldeles för ”försiktig” prissättning när ersättningsbeloppen ska bestämmas. Den visar emellertid också, att kunskap om sådana värderingar och normer i samhället mycket väl kan fungera som rimlig måttstock på hur rättstillämpningen istället borde utvecklas utan att systemet för den skull behöver gå över styr. De ersättningsnivåer som allmänheten och brottsoffren vill se är fortfarande alldeles måttfulla och rimliga i ett vardagsekonomiskt perspektiv. Det är alltså inga fantasibelopp som artikuleras genom Dahlstrands undersökning och en domstols- eller myndighetspraxis för lycksökare är i allmänhetens ögon heller ingalunda önskvärd. Men om kränkningsersättningen — och för all del ersättning för s.k. ideella skador även i andra sammanhang — ska fylla sitt ändamål måste den uppen-

barligen återspegla värderingar som finns i ”det allmänna medvetandet”. Dahlstrands undersökning och avhandling ger i det perspektivet en stilfull och övertygande prognos om att ”något kommer att hända” i riktning mot högre — och mer rättvisa — ersättningsbelopp inom framtida svensk skadeståndspraxis. Avhandlingen är, annorlunda uttryckt, viktig läsning för både teoretiker och praktiker med uppgifter inom skaderegleringens och ersättningsrättens områden. Vetenskapssocietetens pris är mer än välförtjänt. Staffan Michelson