Litteratur

 

 

LARS HOLMGÅRD, Notarietvistemål. Norstedts Juridik, 2014. 314 s.

 

Det är ensamt, steget från hjälpreda till ordförande vid en tingsrättsförhandling. Många notarier har nog gjort som jag och instinktivt rört sig mot protokollförarplatsen på väg in i salen, bara för att inse att det inte finns någon annan som kommer att sätta sig i ordförandesätet. Att det plötsligt är min röst, mitt omdöme och mina beslut som måste fälla avgörandet.
    Då är den hjälp som finns att få naturligtvis dyrbar. Det finns kurser, det finns äldre notariekollegor och det finns förstås de ”riktiga” domarna att fråga. Men för en hel del som börjat ta sig an den ovana och lite skrämmande uppgiften som domare har numera chefsrådmannen Lars Holmgårds bok Notariebrottmål (2011) varit både en vägvisare och en räddare i nöden. Situationen man befann sig i visade sig ha inträffat förr, och Holmgård hade dessutom goda och handfasta råd att ge.
    Nu har uppföljaren, Notarietvistemål, kommit ut. Precis som i Notariebrottmål är ambitionen att ”ge svar på de frågor som brukar dyka upp”. Det handlar alltså om en praktisk handbok där notarien ska kunna slå och finna svaret på sina frågor under tvistemålshandläggningen. Och nog finns där svar. I 33 kapitel behandlar Holmgård alltifrån kumulation och ombuds behörighet till förlikningsförhandlingar och bevisning. Boken har en kronologisk uppbyggnad, där några kloka ord om domarrollen som även fanns med i Notariebrottmål får inleda. Därefter följer aktörerna, frågor om rättegångshinder, utfärdande av stämning, förberedelse, processledning och så domen. För att bara nämna något.
    Bokens styrka ligger i det samlade greppet och de handfasta råden. Här ska notarien kunna få en introducerande redogörelse för civilprocessreglerna och en erfaren domares vägledning i tillämpningen. Precis som i sin förra bok är Holmgård också som bäst när han lugnt och metodiskt redogör för det som sällan är fokus för böcker, artiklar och lagkommentarer. Vad ska man tänka på vid utfärdande av stämning? Vilka krav ska ställas på svaromålet? Och hur leder man ett sammanträde för muntlig förberedelse? Allra bäst är Holmgård kanske i sitt kapitel om förlikning. Här är det verkligen erfarenheten som talar. Ska man alltid försöka få parterna att träffa en förlikning? Vilka argument är bäst? Hur gör man om man är nästan säker på att ena sidan skulle vinna målet? Om man anar att en av parterna inte riktigt har rent mjöl i påsen? Holmgård har här goda förslag men skriver inte läsaren på näsan; notarien får begrunda problemen och bilda sig en egen uppfattning. Det är ett sympatiskt förhållningssätt

till notariens domarroll som något som måste mogna fram snarare än läras in.
    Notarietvistemål är nästan 100 sidor längre än Notariebrottmål. Trots det har Holmgård, som han själv medger, ställts inför en hel del avgränsningsproblem. Boken innehåller inget kapitel om huvudförhandling, vilket författaren motiverar med att notarier bara uppträder vid sådana som protokollförare eller tredje män. Det är till att börja med inte riktigt sant. Det följer av 18 § första stycket 8 tingsrättsinstruktionen (1996:381) att en behörig tingsnotarie får avgöra tvistemål efter huvudförhandling i två fall: dels om värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondels prisbasbelopp, dvs. ca 4 500 kr, dels om målet rör vissa trafikrelaterade krav, t.ex. kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering. Det är nog inte så ovanligt att en notarie åtminstone någon eller ett par gånger får leda en sådan huvudförhandling.
    Dessutom inträffar det sannolikt vid några tillfällen under notarietiden att det blir aktuellt att avgöra ett mål efter huvudförhandling i förenklad form i anslutning till den muntliga förberedelsen, där notariens behörighet egentligen bara begränsas av förbudet i 18 § tredje stycket tingsrättsinstruktionen för notarier att handlägga mål som är omfattande, svåra eller annars kräver särskild erfarenhet. Holmgård nämner förvisso förutsättningarna för sådan huvudförhandling, men egentligen inget om hur själva förhandlingen ska genomföras. När det slutligen gäller tresitsar har det visserligen föreslagits att notarier inte längre ska få delta som ledamöter vid sådana förhandlingar (Ds 2014:24). Oavsett hur det blir med den saken så småningom finns det utan tvekan en del frågor kring tredjemansskapet där en notarie skulle ha velat ha Holmgårds råd, inte minst avseende de särskilda utmaningarna i fråga om integritet i beslutsfattandet. Det kanske skulle ha varit bättre att avstå från kapitel om t.ex. säkerhetsåtgärder, inhibition och sekretess — frågor som notarier praktiskt taget aldrig får ta ställning till på eget ansvar — och i stället skriva det där kapitlet om huvudförhandlingen.
    Styrkan i Holmgårds bok — dess praktiska, problemorienterade anslag — för dessvärre också med sig en svaghet, som påpekades även i anmälan av Notariebrottmål (Fredrik Sjövall i SvJT 2012 s. 423 ff.): komplicerade eller omdebatterade frågor blir här och var lite ensidigt redovisade, eller förenklas på ett sätt som nog egentligen inte underlättar för notariens förståelse av den ganska komplicerade materia som tvistemålsprocessen är. Om något bara är ungefär sant är det inte alltid särskilt praktiskt användbart.
    Exempelvis gör författaren ingen skillnad mellan ett mål i rättegångsbalkens mening och ett sådant ”mål” som utgör handlingar samlade i en akt med ett nummer i målhanteringssystemet Vera enligt bestämmelserna i mål- och ärendeförordningen (1996:271). Redogörelserna för hur mål kan inledas och för reglerna om när en kärande

måste betala ansökningsavgift blir på det sättet ganska märkliga; t.ex. nämns att ett mål kan inledas genom att en part ansöker om återvinning av en tredskodom och att ansökningsavgift då inte behöver betalas, trots att ett nytt mål läggs upp. Här och var finns också påståenden som jag känner mig tveksam till. Är foton som lämnas in till rätten verkligen skriftlig bevisning, medan sådana som bara visas upp är föremål för syn? Och utgör genomläsningen av åberopade handlingar vid avgörande utan huvudförhandling verkligen bevisupptagning utom huvudförhandling? Om detta måhända är petitesser är det enligt min mening värt att anmärka att Holmgård på ett par ställen utan reservationer eller hänvisningar uttrycker bestämda uppfattningar som på intet sätt är okontroversiella. Han påstår t.ex. att inte bara rättsfakta utan också bevisfakta kan styrkas. Bevisvärderingsresonemang i domskäl innefattar i och för sig inte så sällan sådana ställningstaganden till bevisfakta. Men den traditionella uppfattningen får nog anses vara att bevisfakta bara har ett bevisvärde för existensen eller icke-existensen av rättsfakta, och att det alltså bara är rättsfakta som rätten kan anse styrkta. Denna från Holmgård avvikande uppfattning nämns inte alls, trots att den kommer till uttryck inte minst i den mycket spridda Praktisk process av Roberth Nordh.
    Samma iakttagelse kan göras i en fråga som då och då dyker upp när rättegångskostnaderna ska bestämmas. Om en ansökan om betalningsföreläggande inte kan delges svaranden och sökanden därför i stället tvingas ansöka om stämning, ska käranden då kunna få ersättning för sina kostnader i målet hos Kronofogden? I ett ordinärt tvistemål är svaret ja. När det gäller förenklade tvistemål finns det inte någon öppning för det enligt lagtexten, men frågan berörs inte i förarbetena och tycks förbisedd; ersättning utgår ju även i förenklade tvistemål om ansökan överlämnats efter bestridande. Jag har själv, tillsammans med Niklas Elofsson, i SvJT 2013 s. 150 ff. argumenterat för att skälen för en analogi här är starka. Holmgård har vänligheten att nämna artikeln ett par sidor tidigare i sin bok, men anför här att det ”inte råder någon tvekan” om att ersättning inte kan lämnas i den nyssnämnda situationen. Holmgård har kanske fog för sin uppfattning, men man bör akta sig för sådana påståenden i böcker som kan förväntas få så pass normerande verkan som Notarietvistemål. Bättre är, som Holmgård också gör i de mindre regelinriktade delarna av boken, att presentera även andra ståndpunkter som finns och på det sättet möjliggöra för notarien att bilda sig en egen uppfattning.
    Detta sagt tål det att understrykas att huvudintrycket av boken är mycket positivt. Lars Holmgårds initiativ att ge tingsnotarien en egen handbok också i tvistemålshandläggningen är både lyckat och lovvärt. Boken genomsyras, liksom den förra, av en tilltro till notariens omdöme och juridiska förmåga. Det är verkligen föredömligt av en erfaren domare som Holmgård att höja blicken över daglig målhantering

och författande av rutindokument vid den egna domstolen och i stället publicera böcker som dessa. Det kommer att höja kvaliteten på både beredningsarbete och dömande i våra domstolar. Och kanske blir också våra framtida domares första steg i dömandet lite mindre ensamt.

Gustaf Almkvist