Näthat i form av hot

Några reflektioner kring elektroniska tjänsteleverantörers ansvar

 

 


Av professor LENA OLSEN1

Uppsatsen utgår från det i viss media skisserade fall där en ung flicka protesterade mot en av ett klädföretags produkter på Facebook och fick ett enormt antal svar varav många innehöll bl.a. rena hot. Trots påstötningar underlät klädföretaget att ta bort meddelandena. Eftersom det rör sig om ansvaret för innehållet i chattutrymmen kan två svenska lagar vara tillämpliga för tjänsteleverantörens ansvar. Det gäller lagen om elektroniska anslagstavlor och lagen om elektronisk handel m.m. Den förstnämnda innehåller regler om ansvar för tjänsteleverantören men omfattar dock inte brottet olaga hot. Den andra innehåller inga ansvarsregler utan bara, om ett ansvar väl föreligger enligt andra regler, en regel i 18 § om ansvarsfrihet under vissa omständigheter. Det är alltså nödvändigt att söka stöd i andra regler för ett ansvar. En grund kan vara ansvar för kränkningsersättning enligt skadeståndslagen 2:3, vilken också gäller vid olaga hot enligt brottsbalken 4:5. Det krävs emellertid antingen att näringsidkare genom passiviteten brutit mot en särskild skyldighet att agera, dvs. en garantställning, eller att denne kan anses ha medverkat till den enskilde gärningsmannens brott. Skulle ett ansvar för kränkningsersättning föreligga enligt nu nämnda regler är det osäkert om ansvarsbefrielsen i lagen om elektronisk handel m.m. 18 § tillför något extra. Ett ansvar kan vidare tänkas föreligga enligt marknadsföringslagen. Här kan dock ansvarsbefrielsen vara av större betydelse. Det är enligt författarens mening viktigt att de regelverk som faktiskt finns prövas med hänsyn till den stora praktiska betydelse näthat och liknande företeelser kommit att få i det moderna samhället, även om en ny och bredare lagstiftning också kan vara en framkomlig väg.

 


1 Inledning
Den följande uppsatsen utgår från den situation som för något år sedan behandlades i tv-programmet Uppdrag granskning. Det rörde bl.a. en omkring 20 år gammal flicka som reagerade på att ett välkänt svenskt klädföretag sålde en t-tröja med en påtryckt bild föreställande

 

1 Författaren är professor i civilrätt vid Uppsala universitet, Juridiska institutionen. Viktiga synpunkter på tidiga versioner av uppsatsen har erhållits dels vid ett miniseminarium inom ramen för forskningsprojektet elektroniska avta, finansierat av Torsten Söderbergs stiftelse, där docent Torbjörn Ingvarsson och doktorand Andreas Kotsios, Uppsala, samt jur. dr Anna Hammarén, Högskolan Väst, medverkade, dels skriftligen av högskolelektor Lena Holmqvist som särskilt fokuserat på de straffrättsliga aspekterna. Författaren av uppsatsen är självklart ensamt ansvarig för alla återstående brister.

298 Lena Olsen SvJT 2015 en känd våldtäktsman och kritiserade det i ett chattinlägg på klädföretagets Facebooksida. Hon fick svar från av allt att döma ett mycket stort antal personer och meddelandena kunde innehålla t.ex. förolämpningar, där mottagarens fysiska eller psykiska företräden beskrevs eller sammanfattades på ett elakt sätt, eller t.o.m. hot där olika tänkbara fysiska risker för flickan beskrevs ingående. Dessa meddelanden fick sedan ligga kvar under åtminstone en månad, av allt att döma trots påstötningar på företaget. Dylika inlägg har i den allmänna debatten sammanfattats under benämningen näthat.
    Den efterföljande debatten har kanske särskilt rört 20-åringens skydd mot de enskilda personer som skickat in hoten.2 För en som de senaste 20 åren forskat kring skilda juridiska problem utifrån ett konsumentperspektiv (som författaren till denna uppsats) ter det sig märkligt att näringsidkarens skyldigheter inte uppmärksammas. Det finns i det här fallet åtminstone två näringsidkare som skulle kunna övervägas, nämligen Facebook och det svenska klädföretaget som ingått avtal med Facebook. Vid en ytlig läsning av villkoren för användarna framgår att båda parter är skyldiga att vidta åtgärder och att hatiskt innehåll, våld och hot respektive trakasserier inte är acceptabla. Vid en undersökning av skyddet för svenska konsumenter ligger det dock närmast till hands att begränsa framställningen till det svenska bolagets ansvar enligt svensk rätt vid sidan av villkoren.
    Näthat kan utövas i olika sammanhang. Inom sociala media förekommer regelmässigt chattutrymme där alltså vem som helst kan tycka till. Det kan ingå som en del i en blogg eller Facebooksida eller utgöra tjänsten som helhet som på Flashback. Eventuellt näthat kan vända sig mot den som har det ifrågavarande utrymmet, t.ex. en bloggare. Det kan också vända sig mot andra chattare. Som framgår av det ovan nämnda typfallet är det främst situationen när näringsidkare bereder enskilda tillgång till ett chattutrymme inom ramen för sin näringsverksamhet och där näthatet riktar sig mot en annan chattare som diskuteras i det följande.
    När det gäller tillämplig lagstiftning kan det till en början vara värdefullt att särskilja operatören, dvs. den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I dagens elektroniska värld ingår operatörer avtal om elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster med såväl fysiska som juridiska personer. Dessa användare använder nät och signaler till att sända olika meddelanden. Det kan röra sig om privata meddelanden till enskilda. Det kan också röra sig om offentliga meddelanden, såsom reklam, där mottagarna generellt sett är så många fler. De centrala offentligrättsliga reglerna i det hänseendet framgår av lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (e-kommunikationslagen). Lagen är bl.a. tillämplig i samband med elektroniska kommunikationsnät och

 

2 Den aspekten ställs i fokus i Schultz m.fl., Näthat. Rättigheter och möjligheter, 2013.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 299 kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster, 1:4 1 st. Däremot är lagen inte tillämplig på det innehåll som transporteras genom nätet, 1:4 2 st. Det faktum att en näringsidkare också är operatör är alltså irrelevant för vårt vidkommande. Däremot skulle dennes ansvar respektive frihet från ansvar kunna diskuteras mot bakgrund av lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen), i synnerhet i §§ 16 och 17. Enligt 16 § är alltså den tjänsteleverantör som enbart vidarebefordrar information (s.k. mere conduit) i princip utan ansvar för innehållet. Det gäller också i samband med s.k. caching, 17 §.3 Allmänt sett är det i första hand den som utformat ett chattmeddelande som är ansvarig för dess innehåll. När det gäller andras ansvar för innehållet är läget mer svårbedömt och det finns ett antal regelverk som tar sikte på detta. De generellt sett viktigaste lagarna rörande innehållskontroll i allmänhet återfinns som bekant i yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen.4 De bestämmelserna är dock inte tilllämpliga i vårt fall av två skäl. Dels rör det sig om kommersiella sammanhang utan något särskilt skäl för grundlagsskydd vid sidan om yttrandefriheten, vilket det ju inte är fråga om här, dels utmärks nu relevanta tjänster av att privata aktörer kan gå in och skriva inlägg och därigenom ändra i befintligt material på sidan, vilket ju direkt utesluter yttrande- och tryckfrihetsregler.5 Nämnas kan också vissa straffrättsliga regler och några berörs nedan. Andra mer omfattande regler som ger möjlighet för innehållskontroll av annan än den som utformat innehållet är i vårt fall särskilt marknadsföringslagen (2008:486).
    Det finns också lagar av mindre omfattning som rör innehållskontroll och som är av särskilt intresse här. Det gäller den s.k. BBS-lagen, eller med den term som används i det följande, e-anslagstavlelagen, dvs. lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Ovan har också e-handelslagen berörts. Det är inte alldeles enkelt att direkt se förhållandet mellan dem. Det finns därför anledning att jämföra dem i olika hänseenden (avsnitt 2). En av allt att döma betydelsefull bestämmelse är e-handelslagen 18 §, som innehåller ansvarsfrihet för tillhandahållaren av värdtjänster under vissa omständigheter. Så kan dock bara ske i samband med skadeersättning respektive sanktionsavgifter. Den centrala lagstiftningen rörande skadeersättning återfinns i skadeståndslagen (1972:207), vilken hänvisar tillbaka till vissa regler i brottsbalken (avsnitt 3) Såväl skadestånd som sanktionsavgift skulle kunna aktualiseras vid en prövning enligt marknadsföringslagen (avsnitt 4). Slutligen fördjupas framställningen när det gäller bestämmelsen i e-handelslagen 18 § (avsnitt 6).

 

3 För mer om detta se Olsen (red.), Kommunikationsrätt i det elektroniska medielandskapet, 2013 s. 326 f. 4 Innehållskontrollen behandlas i kap. 9–11 i Olsen (red.) a.a. 5 A.a. s. 291.

300 Lena Olsen SvJT 2015 Avslutningsvis bör två saker understrykas. För det första går uppsatsen inte specifikt ut på att undersöka det välkända svenska klädföretagets ansvar i olika hänseenden eftersom ett tv-program av det slaget inte alltid kan antas beskriva samtliga relevanta rättsliga aspekter. Det beskrivna händelseförloppet ses därför i det följande enbart som ett typfall. För det andra är gällande rätt mager när det gäller tjänsteleverantörers ansvar för näthat. Den följande framställningen får därför snarast ses som en mer allmän diskussion om och i vad mån olika relevanta regler skulle kunna vara gällande i sammanhanget.6

2 Lagen och förmedlingen av chattjänster
2.1 Inledning
E-anslagstavlelagen respektive e-handelslagen har delvis skilda fokus vilket gör det svårare att se hur de förhåller sig till varandra. Båda lagarna rör ändå i viss mån kontrollen av innehållet i de meddelanden som omfattas. När det gäller den ifrågavarande aktören är det delvis samma synsätt som används. I förslaget till e-anslagstavlelagen talas i synnerhet om tillhandahållare av en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden medan man i e-handelslagen särskilt tar sikte på tjänsteleverantören, e-handelslagen 2 §. I samband med ansvarsfrihetsreglerna i §§ 16–18 skiftar dock fokus något i propositionen och man talar i stället om mellanhänders ansvar. 7 Det som för ”en vanlig dödlig” utmärker chattjänster är att man som mottagare av tjänsten har tillgång till ett utrymme för mer eller mindre omfattande synpunkter. Det kanske kan jämföras med tillhandahållandet av en parkeringsplats. Utifrån ett sådant konsumentperspektiv kan alltså motparten lämpligen beskrivas som tillhandahållare av chatutrymme alternativt tjänsteleverantör. De uttrycken används sålunda i det följande

 

2.2 E-anslagstavlelagen
Vad först gäller e-anslagstavlelagen är den tillämplig i samband med elektroniska anslagstavlor varmed enligt lagen avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden, 1 § 1 st. I det ursprungliga förslaget anslöt också lagens namn till detta och den benämndes lag om elektroniska förmedlingstjänster.8 Orsaken till att lagstiftaren ändå valde att i lagens namn ta fasta på elektroniska anslagstavlor var endast att det uttryckssättet då var mer etablerat.9 Det kan ifrågasättas om det idag inte vore bättre att ansluta till just förmedlingstjänsterna.
    Den ifrågavarande aktören bestäms bara som den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla. Det ställs alltså inga krav på att denne

 

6 Detta inverkar stundom på den valda litteraturen. 7 Prop. 2001/02:150 s. 31 f. 8 SOU 1996:40. 9 Prop. 1997/98:15 s. 6. Idag är det tveksamt om uttrycket elektroniska anslagstavlor används mer allmänt.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 301 ska vara näringsidkare utan lagen gäller oavsett om det rör sig om kommersiella eller icke-kommersiella sammanhang. Tillhandahållaren ska vidare lämna information till den som ansluter sig om sin identitet, 3 §. I vårt fall är det bara kommersiella aktörer som det kan vara fråga om, dvs. den ansvarige för det aktuella Facebookkontot.
    Meddelandet kan gå ut på bild, text, ljud eller information i övrigt, 1 § 2 st. Lagen omfattar alltså uppenbarligen sådana textmeddelanden som är aktuella i vårt typfall.
    Det finns flera belysande avgränsningar när det gäller lagens tilllämpningsområde, 2 §, och det finns anledning att ta upp några. Till en början gäller den inte för den som enbart tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät respektive -tjänster där rimligtvis ekommunikationslagen blir tillämplig. Vidare gäller den inte när yttrande- respektive tryckfrihetslagstiftningen är tillämplig. Det följer ju också av det faktum att användaren faktiskt genom sitt meddelande ändrar innehållet i det som ligger ute. Slutligen gäller den inte ”meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post)”. Detta skulle kunna ta sikte på såväl en viss teknisk struktur på meddelandet, som att det rör sig om privata till skillnad från offentliga meddelanden. Vad som faktiskt avsågs borde kanske ha diskuterats ytterligare med tanke på att lagrådet också gav uttryck för tvekan. Handlar det om en distinktion mellan offentliga och privata elektroniska meddelanden behöver denna rimligtvis analyseras närmare, eftersom chattmeddelanden inte sällan också riktas till en speciell person som i vårt typfall.
    När e-anslagstavlelagen är tillämplig ska den som tillhandahåller chattutrymmet ha en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten, 4 §.10 Det innebär att meddelanden som strider mot lagen ska tas bort från tjänsten eller annars förhindras att de sprids. Däremot bör de inte utplånas eftersom det kan finnas behov av dem i samband med eventuell polisutredning.
    Det är dock inte alla meddelanden av olämpligt innehåll som ska uppmärksammas av tillhandahållaren/tjänsteleverantören. De som uttryckligen nämns är endast dels ett antal brottsbalksbrott och närmare bestämt 16:5 om uppvigling, 16:8 om hets mot folkgrupp, 16:10a om barnpornografibrott samt 16:10c om olaga våldsskildring, dels reglerna om upphovsrättsintrång enligt upphovsrättslagen. Brott mot frihet och frid enligt brottsbalken 4 kap. nämns inte alls. Dessutom krävs att meddelandets innehåll uppenbarligen utgör ett lagbrott.11 Bryter tillhandahållaren mot den här delen av bestämmelsen kan denne dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. Lagen är dock subsidiär

 

10 Olsen (red.) a.a. s. 291. 11 E-anslagstavlelagens ansvarsregler i samband med hets mot folkgrupp har diskuterats i NJA 2007 s. 805 (I).

302 Lena Olsen SvJT 2015 och blir alltså tillämplig först om brottsbalken inte skulle vara det. Eanslagstavlelagen gäller alltså överhuvudtaget inte situationen i vårt fall, dvs. när det ifrågavarande brottet går ut på olaga hot , även om det är betydelsefullt att en viss tillsynsskyldighet föreligger.

 

2.3 E-handelslagen
Utifrån ett konsumentperspektiv är kanske e-handelslagen av större intresse eftersom lagen åtminstone delvis är tvingande i förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter, 14 § 2 st. Vad först gäller tilllämpningsområdet är e-handelslagen ibland svårbedömd. Allmänt sett är den tillämplig förutsatt att det rör sig om informationssamhällets tjänster, varmed avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare, 3 §.12 Tolkningen av detta skulle kunna göras på ett översiktligt sätt så att lagen gäller i kommersiella, elektroniska sammanhang.13 I propositionen analyseras emellertid rekvisiten ingående så det bör rimligtvis krävas en tolkning av dem när lagen tillämpas. Allmänt sett är det, när det gäller begreppet tjänst, viktigt att tänka på att lagen implementerar ett EU-rättsligt direktiv, nämligen direktiv 2000/731/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden. Begreppet tjänst bör sålunda tolkas i enlighet med fördraget och dess regler om fri rörlighet för bl.a. varor och tjänster, och inte enligt det snävare svenska språkbruket där tjänst t.ex. kan ses som en civilrättslig avtalstyp där näringsidkaren levererar någon form av arbete mot betalning. Fråga uppstår ändå vad den ifrågavarande tjänsten går ut på eftersom det dessutom krävs att den normalt ska utföras mot betalning. Här rör det sig dock om kommersiell kommunikation som sker elektroniskt dvs. på distans. Också kravet på individuell begäran av tjänstemottagare är uppfyllt eftersom tjänstemottagaren inte tar del av budskapet via linjär tv. Lagen är alltså tillämplig i vårt fall.
    Till skillnad från e-anslagstavlelagen innehåller e-handelslagen inte några materiella rättsregler som preciserar vilket ansvar en tjänsteleverantör har för olagligt innehåll i chattutrymme som denne ansvarar för. Den enda regel som finns är den ovan nämnda bestämmelsen i 18 § att tjänsteleverantören under vissa förutsättningar är fri från ansvar. Bestämmelsen gäller vid s.k. värdtjänster, såsom webbhotell,

 

12 Tolkningen av bestämmelsen diskuteras bl.a. i prop. 2001/02:150 s. 55 ff. Jfr även Olsen (red.), s. 106 ff. 13 Jfr Nielsen/Sandfeld Jakobsen E-handelsret 3 udg. 2011 s. 30. Ett problem i sammanhanget är i vad mån leverantörer av fysiska prestationer som t.ex. ett klädföretag någonsin skulle kunna omfattas av lagen. Ett synsätt som a priori utesluter elektroniska distansavtal av sådana produkter från lagens tillämpning skulle vara olyckligt från ett konsumentskyddsperspektiv eftersom lagen främst innehåller regler om näringsidkares informationsskyldighet i samband med ingående av avtal. Dessa bör rimligtvis vara av stort värde också i samband med distansavtal rörande fysiska produkter.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 303 chattjänster och elektroniska anslagstavlor,14 där det alltså pågår interaktivitet mellan parter utan att värdtjänstleverantören är direkt inblandad. Ansvarsfriheten gäller i fråga om skadeersättning respektive sanktionsavgifter. Diskussionen om e-handelslagen 18 § återupptas senare i uppsatsen.

 

3 Skadeståndsrättsligt ansvar
3.1 Inledning
Uppenbarligen kan näthat utformas på olika sätt och innebära olika brott. Jag har dock valt att för den fortsatta diskussionen utgå från att det rör sig om någon form av hot enligt brottsbalken 4:5. Den skada som ett brottsoffer lider vid det brottet omfattas inte av skadeståndslagens regler för personskada. I stället blir bestämmelserna om kränkningsersättning enligt bl.a. skadeståndslagen 2:3 tillämpliga.15 För att en sådan ersättning ska kunna utgå krävs att skadelidanden blivit allvarligt kränkt bl.a. genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes frid, vilket uttryck innefattar brottet olaga hot.16 Däremot krävs inte att gärningsmannen faktiskt blivit dömd.17 Tidigare tog man sikte på det lidande som skadelidanden åsamkats. Numera är det klarlagt att det snarare rör sig om den typiska kränkning som uppstår genom brottet.18 Även om det, för att skadestånd ska kunna utgå, krävs att ett olaga hot faktiskt föreligger är det ju inte säkert att ett sådant brott skulle anses föreligga i vårt fall. Det är ju inte tjänsteleverantören som har skapat innehållet. Vill man att denne ska bli ansvarig måste gärningen alltså formuleras på ett delvis annorlunda sätt, och fråga uppstår alltså vad det egentligen är man vill lägga tjänsteleverantören till last. Det kan till en början vara att tjänsteleverantören tillåtit någon att överhuvudtaget lägga in ett hotande meddelande på chattutrymmet (avsnitt 3.2). Det kan också vara så att denne underlåter att ta bort olagliga chatmeddelanden som finns inlagt redan (avsnitt 3.3).

 

3.2 Olagliga meddelanden läggs in på chattutrymmet
Det är endast enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarnas regler om ansvarig utgivare som lagstiftaren knyter ansvaret för vad som läggs ut på ett skyddat medium till åtminstone en presumtiv förhandsgranskning.19 I övrigt bör ett ansvar för bristande övervakning av vad som överhuvudtaget kommer in på upplåtet utrymme vara uteslutet mot bakgrund av förbudet mot censur men kanske också av kost-

 

14 Prop. 2001/02:150 s. 121. 15 Kränkningsersättningen har utförligt behandlats av Friberg, Kränkningsersättning, 2010. 16 Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar m.m., 5 uppl. s. 73 f. 17 A.a. s. 73. 18 A.a s. 72. 19 Olsen (red.) s. 290 f.

304 Lena Olsen SvJT 2015 nadsskäl.20 Som framgått finns det en viss skyldighet att utöva tillsyn för tjänsteleverantören enligt e-anslagstavlelagen 5 §. Trots detta finns ingen skyldighet att hindra att material läggs in på utrymmet.21 Ehandelslagen innehåller som framgått ingen tillsynsplikt alls. Det bör alltså inte finnas någon som helst skyldighet för tjänsteleverantören att hindra att olagligt material läggs in på chattutrymmet.

 

3.3 Olagliga meddelanden tas inte bort från chattutrymmet
3.3.1 Några inledande frågor Allmänna straffrättsliga bestämmelser återfinns som bekant i brottsbalken. Ett straffansvar förutsätter att det ska föreligga en otillåten gärning och att kraven för det personliga ansvaret i form av uppsåt eller vårdslöshet är uppfyllda. Det krävs t.ex. normalt att det rör sig om en handling, även om stadgandet i vissa fall också täcker underlåtenhet. Detta måste alltså undersökas för varje specifik regel.22 Det ställs vidare krav när det gäller den ifrågavarande personen. Det är bara fysiska personer som kan dömas för brott. När det gäller företag kan det t.ex. röra sig om personer i ledande befattningar som har brustit vad gäller ledningen eller underordnad personal som vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter agerat brottsligt.23 Det finns också en särskild sanktion för företag, nämligen företagsbot, BrB 36:7. Även förutsättningarna för det personliga ansvaret ska vara uppfyllda. Det krävs alltså uppsåt, dvs. direkt uppsåt, indirekt uppsåt (insiktsuppsåt) respektive likgiltighetsuppsåt, om inte oaktsamhet är straffbelagd.
    I avgörandet NJA 2007 s. 805 (I) behandlades situationen att en utomstående chattade på ett sätt som innebar hets mot folkgrupp. Fråga uppkom om tjänsteleverantören (av allt att döma en privatperson) hade varit skyldig att ta bort inlägget. Två grunder anfördes för straffansvar och båda utgick från att tjänsteleverantören inte hade tagit bort det olagliga meddelandet. Det kunde ha rört sig om medverkan till huvudmannens brott, brottsbalken 23:4, eller så kunde det underlåtna borttagandet betraktas som gärningsmannaskap.

 

3.3.2 Tjänsteleverantören som gärningsman vid olaga hot Det ska föreligga en otillåten gärning i det enskilda fallet. När det gäller olaga hot krävs alltså att tjänsteleverantören ”hotar med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom”, brottsbalken 4:5. Hot om brottslig gärning ska kunna uppfattas som ett påstå-

 

20 A.a. s. 290; jfr även C-360/10 Sabam v. Netlog. 21 I utredningen SOU 1996:40 s. 174 övervägdes om ett ansvar mer likt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna borde införas. Tanken tillbakavisades bl.a. med hänsyn till att idén om ansvarig utgivare byggde på tanken om ensamansvar, vilken inte ansågs vara lämplig i samband med elektroniska anslagstavlor. 22 Wennberg, Introduktion till straffrätten, 2014 s. 27. Det rör sig då om s.k. oäkta underlåtenhetsbrott och tar sikte på att brottsbeskrivningen är så pass allmän att den kan innefatta såväl handling som underlåtenhet. 23 A.a. s. 27.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 305 ende om att brottet kommer att utföras. Det behöver inte vara uttryckligt utan kan också vara indirekt, t.ex. ”jag vet var du bor”, även om det då också måste finnas andra omständigheter som visar att det verkligen rör sig om en otillåten gärning.24 Det ska vidare röra sig om våld som inte är ringa på person eller egendom. Det krävs i princip inte att hotet inger allvarlig fruktan hos mottagaren i det enskilda fallet. Det räcker att hotet typiskt sett är ägnat att göra mottagaren rädd. Att gärningsmannen inte avser att fullfölja hotet kan påverka påföljdsbestämningen. Om mottagaren de facto inte blir rädd kan det vara så att rekvisitet inte är uppfyllt även om hotets form skulle tala för det.25 Det säger sig självt att ett hot från en privatperson inte i sig innebär att tjänsteleverantören hotar. För att tjänsteleverantören ska ha gjort sig skyldig till olaga hot genom underlåtenheten att ta bort olagliga meddelanden krävs att denne intar någon form av garantställning, dvs. att denne på grund av sin ställning haft en särskild skyldighet att hindra vidare spridning. Det kan gälla för övervakning eller skydd av t.ex. andra aktörer på den ifrågavarande chattsidan.26 Frågan belystes i ovannämnda rättsfall NJA 2007 s. 805 I. I rättsfallet hänvisade RÅ till regeln i e-anslagstavlelagen 4 §, enligt vilken bestämmelse tjänsteleverantören ska ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas. HD fann emellertid att den bestämmelsen inte kunde ses som ett allmänt uttryck för en garantställning enligt brottsbalken i de här situationerna. Det krävs sålunda i stället ”att det är fråga om särskilt kvalificerade fall i vilka en underlåtenhet att hindra fortsatt spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning av ett meddelande” vilket bedöms efter omständigheterna i det enskilda fallet. I det angivna rättsfallet, som uppenbarligen gällde en privatpersons handhavande av ett chattutrymme och brottet hets mot folkgrupp, ansågs några sådana omständigheter inte föreligga.
    Vad gäller vårt typfall kan ändå argumenteras för att en garantställning skulle kunna föreligga, vilken också innefattar krav på en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas eftersom det rör sig om en näringsidkare som i första hand vänder sig till fysiska personer såsom konsumenter. Det positiva som sägs på ett chattutrymme om företaget fungerar de facto som reklam för företaget. Det kan knappast vara acceptabelt att konsumenter ska kunna försättas i en gatloppsliknande situation om denne säger något negativt om tillhandahålla-

 

24 Jareborg och Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010 s. 53. 25 A.a. s. 54. När det gäller den fysiska person som lagt ut hotet kan fråga uppstå om och i vad mån denne verkligen tänkt hota eller om denne bara öser ur sig på nätet av de känslor som denne tillfälligtvis råkar vara uppfylld av. Det faktum att många inte blir rädda utan utgår från att gärningsmannen bara öser galla på chattsidor, kan som framgått innebära att rekvisitet om rädsla inte är uppfyllt. Detta är dock ett diskutabelt synsätt när det kommer många inlägg av liknande slag. Bland ett stort antal inlägg finns sålunda en risk att någon verkligen menar det som sägs och har möjlighet att leta upp mottagarens identitet och adressuppgifter. 26 Wennberg, a.a. s. 54

306 Lena Olsen SvJT 2015 ren av chattutrymmet. Det allmänna kravet på personligt ansvar, såsom ett krav på insikt om de relevanta omständigheterna skulle kanske kunna anses tillgodosett i sådant fall och senast när denne blir informerad om de olagliga inläggen.

 

3.3.3 Tjänsteleverantörens ansvar för medhjälp till olaga hot Underlåtenhet att ta bort olagliga meddelanden kan som framgått också ses som medverkan till huvudgärningsmannens brott enligt brottsbalken 23:4. Det krävs då att tjänsteleverantören kan anses ha främjat gärningen med råd eller dåd. Det finns flera problem när det gäller tjänsteleverantörens tänkbara ansvar för medverkan till olaga hot. En aspekt är att medhjälp måste ske innan brottet är avslutat. Den frågan aktualiserades också i ovannämnda rättsfall, NJA 2007 s. 805 (I), som ju dock rörde hets mot folkgrupp. Någon medverkan ansågs dock inte föreligga bl.a. med hänvisning till att hets mot folkgrupp inte kan ses som perdurerande. Till skillnad mot det brottet anses olaga hot avslutat först när mottagaren nåtts av hotet.27 Det förefaller alltså möjligt att tjänsteleverantören kan göra sig skyldig till medverkan till olaga hot genom att låta bli att ta bort meddelandet. Den medverkande tjänstleverantören ska dock också ha haft uppsåt när det gäller såväl medhjälpen i sig som medverkansobjektet, dvs. det olaga hotet. För att denne ska ha det krävs att denne vet om vilka meddelanden som finns på dennes sidor. Det är i hög grad diskutabelt om man kan kräva av tjänsteleverantören att denne på eget initiativ håller reda på innehållet i de meddelanden som finns. Blir denne däremot upplyst om att uppenbarligen olagliga meddelanden finns på chattutrymmet borde kravet på uppsåt i princip vara uppfyllt.

 

3.3.4 Vem har gjort sig skyldig till straffbar handling hos tjänsteleverantören? Ytterligare ett problem i samband med tjänsteleverantörens ansvar för innehållet på t.ex. chattutrymmen, är det faktum att det rör sig om kommersiella aktörer. Det brukar visserligen anges vem som är ansvarig för sidan men detta innebär inte att denne ses som något slags ansvarig utgivare. Den ansvarige kan därför vara den som enligt företagets arbetsordning är ansvarig för eventuell kontroll av sidan. Finns ingen sådan arbetsordning kan det ifrågasättas om företagsledningen kan bli ansvarig.28

3.4 Åter till skadeståndsansvaret för kränkning
Ett skadeståndsansvar för att ett meddelande, som innehåller olaga hot, inte blir borttaget från chattutrymmet skulle som framgått kunna grundas på såväl ett gärningsmannaansvar för underlåtenhet, BrB 4:5,

 

27 Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, version den 1 juli 2014, under 4 kap. 5 §. 28 Se härom bl.a. i Leijonhufvud och Wennberg, Brott och straff i affärslivet. En lärobok för ekonomer, 3 uppl. s. 34.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 307 i vilket fall det krävs en garantställning, som på medverkan enligt BrB 4:5 och 23:4.
    Dessutom krävs för skadestånd att det rör sig om en allvarlig kränkning, vilket bl.a. har uttryckts så att den ifrågavarande kränkningen motiverar ersättning.29 Det är svårt att se att det underlåtna borttagandet av ett jämförelsevis stort antal hotfulla chattmeddelanden som i vårt typfall inte skulle kunna ses som en allvarlig kränkning. Det faktum att skadelidanden anfört en avvikande eller kritisk åsikt kan knappast motivera att skadestånd inte skulle utgå.
    Skadan ska värderas efter vad som är skäligt med hänsyn till gärningens art och varaktighet. Bland annat ska beaktas om handlingen varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, SkL 5:6.30

4 Marknadsföringslagens ansvarsregler
Vid sidan om allmänna skadeståndsrättsliga regler kan såväl skadeersättning som sanktionsavgift enligt e-handelslagen 18 § utgå i enlighet med marknadsföringslagen. Den gäller enbart för marknadsföring av näringsidkare, 2 §. Lagen har alltså ingen relevans för den privatperson som hotar en annan privatperson inom ramen för sociala media. För att lagen ska vara tillämplig krävs vidare att det rör sig om marknadsföring av produkter, 2 § 1 st. 1. Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som bl.a. är ägnade att främja avsättningen av produkter. Eftersom marknadsföringsbegreppet ska omfatta det som i direktivet beskrivs som affärsmetoder innefattas allmänt sett näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare, 3 §.31 Med begreppet produkt menas varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter, vilket alltså bör täcka i princip alla konsumentprodukter.
    Lagen är teknikneutral till sin tillämpning, vilket innebär att den gäller marknadsföring oavsett tekniskt medium.32 Att den sker via internet eller t.o.m. via ett socialt medium har alltså inte någon betydelse när det gäller tillämpligheten.
    Det finns i princip tre sätt på vilka näringsidkaren kan bryta mot lagen. Marknadsföringen kan vara vilseledande, 8 § m.fl., aggressiv, 7 §, eller bryta mot god marknadsföringssed, 5 och 6 §§. Förutom angivna mer allmänna bestämmelser rörande vilseledande och aggressiv marknadsföring finns också mer specificerade förfaranden i den sär-

 

29 A.a. s. 74 ff. 30 I Schultz (red.) a.a. s. 46 finns ett antal tings- och hovrättsdomar anförda med data om olaga hot och ersättningsbelopp angivna med uppgift om bl.a. de belopp som utdömts. Också i Bengtsson/Strömbäck finns några avgöranden från Brottskademyndigheten i samband med ny teknik och olaga hot, 363 f. 31 Prop. 2007/08:115 s. 63. 32 Olsen (red.) a.a. 2013 s. 219.

308 Lena Olsen SvJT 2015 skilda svarta listan, vilken implementerar bilaga I till direktivet.33 Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga i det relevanta fallet. Oavsett ansvarsgrund krävs att marknadsföringen på något sätt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut, det s.k. transaktionstestet. Vid vilseledande marknadsföring räcker det att marknadsföringen sannolikt påverkar mottagarens förmåga. Vid aggressiv marknadsföring eller marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed krävs att marknadsföringen i märkbar mån sannolikt påverkar. Det ställs alltså lägre krav på hur marknadsföringen påverkat mottagarens förmåga att fatta välgrundade affärsbeslut i samband med vilseledande marknadsföring jämfört med de två andra.
    Utifrån ett marknadsföringsperspektiv kan det aktuella förfarandet beskrivas som att näringsidkaren, som ett led i sin marknadskommunikation med bl.a. konsumenter, tillhandahåller ett chattutrymme inom ramen för sociala medier utan att utöva någon kontroll över hur utrymmet faktiskt utnyttjas.34 Inte heller här bör det vara aktuellt att diskutera näringsidkarens ansvar för att olagliga meddelanden överhuvudtaget läggs ut på chattutrymmet. I stället kan ifrågasättas om näringsidkaren inom ramen för sin marknadskommunikation på sociala media ska vara skyldig att dels hålla viss uppsikt över utrymmet, dels ta bort material med olämpligt innehåll.
    Vid en prövning om ett på detta sätt beskrivet förfarande skulle kunna strida mot marknadsföringslagen uppstår till en början fråga om tillhandahållandet av ett chattutrymme inom ramen för sociala media kan ses som en marknadsföringsåtgärd. Så bör definitivt vara fallet. En tänkbar reaktion från kunderna bör ju rimligtvis vara att företaget har en bra verksamhet i olika hänseenden vilket inkluderar bra produkter. Det bör inte spela någon roll att näringsidkaren själv inte har utformat de olika påståendena på chattutrymmet utan enbart tillåter att de får stå kvar. Att ha en Facebooksida eller liknande med chattutrymme för bl.a. konsumenter är uppenbarligen en tänkbar marknadsföringsmetod eftersom det rör sig om marknadskommunikation bl.a. ifråga om produkter. Förfarandet bör därför kunna omfattas av lagen.
    Problem i samband med tillämpningen av marknadsföringslagen uppstår också i fråga om det i frågavarande ”marknadsföringsbrottet”. Det faktum att olagliga chattinlägg inte tagits bort bör åtminstone kunna ses som marknadsföring i strid mot god marknadsföringssed enligt 5–6 §§. Vid den bedömningen är det viktigt att uppmärksamma bl.a. näringslivets egenåtgärder och i ICC:s Marknadsföringskod artikel 23 sägs följande: ”Ansvaret för att reglerna iakttas gäller marknadskommunikationen i dess helhet, dvs. dess innehåll såväl som dess

 

33 Regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av marknadsföringslagen (2008:486) och direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder. 34 Det skulle kanske kunna jämföras med att lämna provrum utan någon som helst uppsikt så att våldtäkter ostört skulle kunna begås där.

SvJT 2015 Näthat i form av hot 309 form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord, ljud och/eller bild som härrör från annat håll. Att marknadskommunikationens innehåll eller form helt eller delvis hämtats från annat håll kan inte åberopas som ursäkt för att reglerna överträtts.” Regeln skulle kunna ses som stöd för att näringsidkaren inte kan bli fri från ansvar för innehållet på chattutrymmet med hänvisning till att andra lagt dit materialet. Man skulle kanske t.o.m. kunna argumentera så att marknadsföring som, genom att tillhandahålla ett chattutrymme, inbjuder konsumenter att säga positiva eller negativa saker om företagets produkter eller verksamhet i övrigt bör skydda den som säger något så att denne inte blir onödigt utsatt. Det skulle även kunna diskuteras om marknadsföringen i ett fall som det relevanta till och med skulle kunna betraktas som aggressiv enligt 7 §. Den bestämmelsen är tilllämplig t.ex. om trakasserier, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel innefattas i marknadsföringen. Så är ju fallet här och med hänvisning till ICC:s Marknadsföringskod artikel 23 bör det inte spela någon roll att det är andra än näringsidkaren som lagt dit materialet. Det är ju ändå denne som försett dem med utrymmet.
    Ytterligare ett problem när det gäller marknadsföringslagens tilllämpning är det ovan nämnda transaktionstestet, dvs. att marknadsföringen i viss grad och med viss sannolikhet ska påverka konsumenternas affärsbeslut. Som framgått ställs kraven i samband med 5–6 §§ samt 7 § ganska högt och det krävs att förfarandet i märkbar mån sannolikt påverkar konsumentens affärsbeslut. Möjligen kan man argumentera på följande sätt. Det är väl känt att många konsumenter, kanske särskilt i de yngre generationerna, i stället för att gå till konsumentprogram på radio eller tv eller till konsumenttidskrifter, vänder sig till chattutrymmen i sociala media för att informera sig om hur företaget och företagets produkter mottas av konsumenterna. Det är därför sociala media kan vara så effektiva också som marknadsföring. Att intressera sådana presumtiva kunder för företagets verksamhet och eventuella produkter bör innebära att det i märkbar mån sannolikt kan påverka konsumenternas köpbeteende. Också transaktionstestet bör alltså vara uppfyllt.
    Skulle alltså förutsättningarna för lagens tillämpning vara uppfyllda uppstår fråga om den ifrågavarande sanktionen. Skulle näringsidkarens beteende strida mot god marknadsföringssed enligt 5–6 §§ blir effekten till en början endast att denne ska förbjudas att fortsätta med verksamheten. Ett sådant föreläggande ska också regelmässigt kombineras med ett vite, 26 §. Något skadestånd i övrigt utgår först om tjänsteleverantören inte följer förbudet, MFL 37 §. Marknadsstörningsavgift får däremot inte åläggas i anslutning till förbud med vite, MFL 30 §. Skulle tillhandahållandet av ett chattutrymme i sociala media i vårt fall kunna innebära aggressiv marknadsföring kan såväl marknadsstörningsavgift som skadestånd utgå, 29 och 37 §§.

 

310 Lena Olsen SvJT 2015 5 Ansvarsfrihet enligt e-handelslagen 18 §
Diskussionen ovan om kränkningsersättning enligt skadeståndslagen och skadestånd respektive marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen utgick ju från e-handelslagen 18 § om ansvarsfrihet under vissa förutsättningar i samband med olika värdtjänster, bl.a. tillhandahållande av chattjänster. För ansvarsfrihet enligt bestämmelsen krävs allmänt sett att tjänsteleverantören inte känner till den olagliga informationen, dvs. det chattinlägg som innehåller olaga hot. Det krävs vidare, så snart tjänsteleverantören får kännedom om det olagliga meddelandet, att denne utan dröjsmål förhindrar fortsatt spridning av informationen. Grundtanken är alltså att tjänsteleverantören fram till den tidpunkten inte ansvarar för det innehåll som lagras. Tas inte meddelandet bort inom angiven tid uppstår inte ansvarsbefrielse. Det betyder dock inte att tjänsteleverantören blir ansvarig. För det krävs som framgått ansvar enligt t.ex. skadestånds- respektive marknadsföringslagen.
    De angivna rekvisiten för ansvarsfrihet, nämligen bristande kännedom om det olagliga meddelandet respektive skyldighet att ta bort meddelandet inom viss kortare tid från det att kunskap faktiskt erhållits påminner dock mycket om i synnerhet de straffrättsliga rekvisiten vad gäller kraven på otillåten gärning och uppsåt. Tjänsteleverantören ska alltså ha gjort sig skyldig till olaga hot genom att han intar en garantställning vad gäller t.ex. uppsiktsskyldighet, och sedan underlåter att fullgöra denna. Alternativt kan tjänsteleverantören svara för medverkan till olaga hot. Kravet på uppsåt inrymmer också ett krav på insikt. Det kan alltså ifrågasättas om ansvarsfrihetsgrunden i ehandelslagen 18 § egentligen medför någon ändring i sak jämfört med skadeståndsansvaret enligt skadeståndslagen 2:3. Några reflektioner kan det kanske ändå vara lämpligt att göra. En tjänsteleverantör med garantställning behöver rimligtvis utöva viss tillsyn för att upptäcka de olagliga meddelandena. Detta bör dock knappast krävas när denne medverkar till olaga hot. En skyldighet att ta bort det olagliga meddelandet vid erhållen kunskap om att det finns på chattutrymmet bör dock föreligga i båda fallen. Hur snabbt det ska ske kan dock möjligen variera mellan de olika ansvars- respektive ansvarsfrihetsgrunderna. Allmänt sett ter det sig också märkligt om en bestämmelse i ehandelslagen skulle kunna medföra frihet från skadeståndsansvar som bygger på att brott föreligger enligt brottsbalken.
    När det gäller tjänsteleverantörens ansvar enligt marknadsföringslagen bör det som framgått finnas möjligheter för ansvar enligt såväl bestämmelsen om aggressiv marknadsföring, 7 §, som bestämmelsen om marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed, 5 och 6 §§. För att skadestånd och marknadsstörningsavgift ska kunna utgå krävs uppsåt alternativt vårdslöshet. Möjligheten enligt e-handelslagen 18 § att undgå ansvar genom att ta bort det olagliga meddelandet fö-

SvJT 2015 Näthat i form av hot 311 refaller dock ändå innebära att en ytterligare aspekt i händelseförloppet uppmärksammas. Ytterligare en fråga som uppstår i sammanhanget är vilken domstol som ska beakta ansvarsfrihetsregeln i e-handelslagen 18 §. Fråga om ansvarsfrihet från skadestånd bör kunna beaktas i allmän domstol men också i domstol varigenom sanktionsavgift kan utdömas. Marknadsdomstolen bör alltså också vara behörig att ta upp frågan.
    Fråga kan slutligen uppstå om näringsidkaren kan åläggas att ta bort sådana inlägg på chatsidan som utgör ett olaga hot eller på annat sätt ”rätta” den uppkomna situationen. Enligt skadeståndslagen kan den skadeståndsskyldige, på yrkande av den kränkte, åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av domen i målet. Lagrummet förefaller ha fått en mycket snäv tolkning i rättspraxis (NJA 2014 s. 11). Anses ett brott däremot ha ägt rum kan påföljder också dömas ut. Det är exempelvis möjligt att en skyldighet att undanröja situationen skulle kunna föreligga enligt reglerna om särskild rättsverkan i brottsbalken eller rentav processrättsliga regler.35 Någon sådan rättsverkan förefaller dock inte finnas i samband med det här relevanta problemet. Det är även svårt att hitta en rättsgrund för en civilrättslig fullgörelsetalan enligt rättegångsbalken 13:1. Frågan behöver uppenbarligen dryftas vidare.

 

6 Avslutning
Näthat har alltmer kommit att framstå som den stora risken för internet som ett ”frihetens rum”. Näthatare kan vända sig mot t.ex. bloggare eller andra chattare och det kan gå ut på hot, förolämpningar, hets mot folkgrupp m.m. Inte sällan är kvinnor utsatta vilket gör det till ett demokratiskt problem och i samband med dataspel har det blivit så vanligt i USA att man talar om ”gamergate”. Näthat kan självklart ha politiska förtecken och förutom hets mot folkgrupp kan det av allt att döma utgöra en säkerhetsrisk för samhället som sådant.
    Frågor om näthat har i juridiska sammanhang kanske särskilt aktualiserats i samband med den enskilde som utövat det. Tillhandahållaren av den chattjänst som vidarebefordrar näthatet och dennes ansvar har knappast uppmärksammats alls. En orsak till det kan ha varit ett önskemål att tillhandahållaren så långt som möjligt ska vara fri från ansvar för att våga ta på sig sådana uppgifter som ren överföring av signaler eller förvaring av information. I dagens läge kan det dock diskuteras om och i vad mån lagstiftningen ger uttryck för tillhandahållarens/tjänsteleverantörens ansvar på ett adekvat sätt bl.a. i och med att e-anslagstavlelagen gäller såväl kommersiella som ickekommersiella situationer medan e-handelslagen bara rör kommersiella.
    Ett visst ansvar vad gäller tillsynen av chattsidor föreligger enligt eanslagstavlelagen, vilket dock inte är tillämpligt i vårt fall. Chattsidor

 

35 Frågan har diskuterats i dansk rätt — jfr Udsen, IT-ret, 2013 s. 272 f.

312 Lena Olsen SvJT 2015 berörs också i e-handelslagen men där återfinns bara en ansvarsfrihetsregel i 18 §, inga ansvarsregler i övrigt. Det måste därför föreligga ansvar för skadestånd eller sanktionsavgift enligt andra regler för att ansvarsfrihet kan vara aktuell. De viktigaste ansvarsreglerna återfinns av naturliga skäl i dels skadeståndslagen 2:3, där fråga kan uppkomma i vad mån tjänsteleverantören kan göra sig skyldig till brott genom att låta bli att ta bort olagliga meddelanden, dels marknadsföringslagen. Problemen har knappast alls prövats i domstol och framställningen ovan visar att rättsläget är extremt svårt att bedöma.
    Det finns ett antal sätt för i synnerhet lagstiftaren att förhålla sig till situationen. Ett är att avvakta de domstolsprövningar som förhoppningsvis kommer att ske i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns dock tecken på att näthat redan idag upplevs som ett påtagligt samhällsproblem. I det läget är det viktigt att lagstiftaren tar tag i ämnesområdet som helhet för att utreda ansvaret inte bara för de enskilda näthatarna men också för tjänsteleverantörerna. Som framgått ovan är det också viktigt att konsumentskyddsperspektivet uppmärksammas. Med hänsyn till att regeln i e-handelslagen 18 § bygger på EUdirektiv kan detta föranleda problem. Det är ändå angeläget att en ingående utredning görs som kan beakta svensk lagstiftning mer övergripande och, om det behövs, kunna bilda en grund för en svensk hållning inom ramen för ett fortsatt arbete inom EU på området.
    Den genomförda diskussionen har visat att ansvaret för tjänsteleverantörer av chattsidor idag är närmast omöjligt att bedöma med någon grad av säkerhet. Det är inte rimligt att sådana tillhandahållare i princip ska vara fria från ansvar. Det är också svårt att se om och i vad mån ansvarsfrihetsregeln i e-handelslagen tillför något ytterligare i förhållande till de viktigaste ansvarsreglerna. Det finns uppenbarligen ett starkt behov av åtgärder från lagstiftaren.