Var står nyklassicismen idag?
Av f.d. justitierådet JOHAN MUNCK
För fyrtio år sedan väckte den s.k. nyklassiska rörelsen en livlig debatt på det kriminalpolitiska området. Dag Victor tillhörde de tongivande debattörerna. Men vad hände sedan med nyklassicismen? I artikeln görs ett försök att reda ut detta.
1 Vad var nyklassicismen?
När man nämner ordet nyklassicism i dag för yngre jurister är det inte många som sätter det i samband med straffrätt. De flesta tror att man talar om konst, litteratur eller möjligen musik.
Ändå var det inte ens 40 år sedan som den riktning som man brukar kalla nyklassicism gav upphov till en livaktig och för den kriminalpolitiska utvecklingen synnerligen betydelsefull debatt.
Bakgrunden var följande. De grundläggande begrepp som präglade brottsbalken vid dess tillkomst år 1965 var anpassning, vård och individualiserade påföljder. Påföljden skulle bestämmas efter brottslingens behov av vård eller behandling. Detta var ett uttryck för den positiva eller sociologiska straffrättsskolan som från 1800-talets slut hade dominerat inom kriminalpolitiken. De mest kända namnen var Enrico Ferri och Franz von Liszt.
Med viss tillspetsning kan man säga att denna behandlingsideologi innebar att brottslighet skulle vårdas bort. Den enskilde lagöverträdarens eget bästa skulle vara grunden för påföljdssystemet.
Ungefär samtidigt framträdde i de nordiska länderna en reaktion mot detta synsätt som gick mer eller mindre långt och tog sig skilda uttrycksformer i de olika länderna. I Danmark lades våren 1977 fram ett debattinlägg ”Alternativer till frihedsstraf” (betaenkning nr 806/1977). I Norge överlämnades våren 1978 en s.k. melding till stortinget betecknad ”Om kriminalpolitikken” (Stortingsmelding nr 104 (1977–78). I Finland lade en straffrättskommitté i mars 1977 fram ett principbetänkande (kommittébetänkande 1976:72) i vilket det föreslogs en totalreform av strafflagen.
I Sverige representerades startpunkten för debatten av en rapport från Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp betecknad Nytt straffsystem – Idéer och förslag (BRÅ-rapport 1977:7).
Varför kallades denna frambrytande riktning nyklassisk? Det berodde på att den hade vissa likheter med den s.k. klassiska straffrättsideologiska skolan som hade utvecklats i kölvattnet på upplysningen, ursprungligen av Cesare Beccaria med inspiration från Voltaire och senare av bl.a. av Anselm von Feuerbach. Humanitet, propor-
tionalitet, legalitet, ekvivalens, enkelhet och förutsebarhet var honnörsord för denna straffrättsideologi.
Den i slutet av 1970-talet frambrytande riktningen i Norden hade samma honnörsord. Vad man framför allt vände sig mot var tanken att den enskilde lagöverträdarens eget bästa skulle ligga till grund för påföljdsvalet och att påföljd skulle bestämmas efter någon sorts prognos. Dels blev detta orättvist, dels fanns det inget stöd för att behandling inom kriminalvården hade lett till resultat eller för att det var möjligt för domstolarna att göra prognoser.
Det är ingen tvekan om att nyklassicismens ledande ideologer i Sverige var Sten Heckscher och Dag Victor. Sten var sekreterare i Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp och huvudförfattare till Nytt straffsystem. Dag deltog visserligen inte officiellt i detta arbete, även om jag tror mig veta att han då och då anlitades som någon sorts grå eminens. Men han tillhörde liksom Sten författarna till den nordiska antologin Straff och rättfärdighet (Lund 1980) och har i åtskilliga tidsskrifts- och festskriftsartiklar utvecklat synen på dessa frågor.
2 Mottagandet av Nytt straffsystem
Trots att rapporten Nytt straffsystem enligt en allmänt omfattad mening var mycket skickligt, logiskt och övertygande skriven fick den ingalunda enbart applåder. Till de mera framträdande kritikerna hörde två förgrundsgestalter inom kriminalpolitiken, Lennart Geijer och Björn Kjellin. Geijer betecknade rapportens synsätt som ett jättekliv tillbaka, och Kjellin varnade för att arbetsgruppens resonemang kunde vara farligt genom att sätta i gång en djupt reaktionär utveckling. Liknande synpunkter anfördes av många andra. Även kriminologerna Nils Christie och Ulla Bondeson hörde till kritikerna.
Kanske kan man säga att kritiken inte så mycket gick in på frågan om rapportens argumentation var riktig eller inte utan snarare på att budskapet skulle kunna användas för att driva en repressiv linje.
En del kritiker, däribland straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud, anklagade nyklassicismen för att avskaffa behandlingstanken utan att ge något i stället. Jag minns inte riktigt hur företrädarna för nyklassicismen svarade just på detta, men de kunde ju ha sagt ungefär som Strindberg, ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?”.
3 Praktiska resultat
Om således rapporten Nytt straffsystem i den allmänna kriminalpolitiska debatten kan sägas ha fått ett något blandat mottagande, var mottagandet mer odelat positivt i Justitiedepartementet och hos de lagstiftande organen. Det synsätt som låg till grund för rapporten har utan tvekan fått ett mycket stort inflytande över lagstiftningen på detta område.
När rapporten lades fram fanns det framför allt två tidsobestämda påföljder, ungdomsfängelse och internering. Båda dessa påföljdsformer har avskaffats, ungdomsfängelse år 19791 och internering år 1981. Som en tredje tidsobestämd påföljd kan man beteckna skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Även denna påföljdsform har avskaffats och ersatts med skyddstillsyn i förening med fängelse.
Därmed finns det inte några tidsobestämda frihetsberövande påföljder kvar i det svenska påföljdssystemet. Jag bortser då från överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I Nytt straffsystem föreslogs att den påföljden skulle avskaffas och att man skulle återgå till tillräknelighetsläran. Trots energiska ansträngningar av Sten Heckscher och Dag Victor inom ramen för den s.k. Psykansvarskommittén (den förre som ordförande och den senare som sakkunnig) är vi inte där än, men det är möjligt att en sådan förändring kommer så småningom. Några steg på vägen har tagits genom 2008 års lagstiftning En mycket betydelsefull reform som hade förordats i rapporten och som blev verklighet år 1988 var införandet i brottsbalken av regler om påföljdsval och straffmätning. Dessa regler bär i allra högsta grad Dag Victors signum. En av de stora vinsterna med de reglerna är att de ger underlag för att systematisera alla de många rättsfallen på området, vilka därmed blir lättare att finna och att använda. Reglerna är lyckligtvis inte så skrivna att de ger omedelbar anvisning om vilken påföljd som ska tillämpas i det särskilda fallet. Ett sådant regelverk skulle kunna vara farligt eftersom det skulle göra det alltför lätt för en tillfällig politisk majoritet att snabbt åstadkomma en ändring.
I några avseenden blev rapporten mindre framgångsrik. Arbetsgruppen ansåg övervägande skäl tala för att institutet villkorlig frigivning skulle avskaffas, och jag vet att Dag Victor i allra högsta grad delade denna mening.
Denna tanke har inte förts vidare till lagstiftning och kommer nog aldrig att göra det heller. Hur man än skulle skriva lag och motiv som underlag för en sådan förändring skulle den riskera att medföra en mycket betydande straffskärpning, eftersom många domstolar sannolikt skulle tillämpa ungefärligen samma straffnivåer som tidigare. Dessutom förekommer villkorlig frigivning i alla länder som vi brukar jämföra oss med.2 Sedan halvtidsfrigivningen avskaffats sker dock numera villkorlig frigivning enligt någorlunda fasta regler, något som stämmer med arbetsgruppens synsätt.
I Nytt straffsystem ställde man sig skeptisk till olika ofta diskuterade alternativ till frihetsstraff. De skulle riskera att komma i konflikt med det grundläggande intresset av att påföljdssystemet skulle vara enkelt
1 Arbetet på att avskaffa ungdomsfängelse hade dock inletts före rapportens tillkomst. 2 Det åberopades på sin tid ofta att Malta skulle utgöra ett undantag, men detta var nog missvisande, eftersom det på Malta tillämpades ett nådesystem som i stor utsträckning motsvarade villkorlig frigivning. Numera tillämpar landet villkorlig frigivning enligt vanliga principer.
och överskådligt. Vi har emellertid fått alternativa påföljder, särskilt skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, och dessa påföljder har nog kommit för att stanna. Att detta har påverkat enkelheten och överskådligheten i sanktionssystemet är dock obestridligt. Principerna på området är subtila och ibland något motsägelsefulla, och det är lätt att trampa fel.
De farhågor som Kjellin enligt det föregående förde fram för att de nyklassiska tankegångarna skulle ge upphov till en repressiv utveckling har väl knappast infriats. Det är visserligen ett faktum att sådana tankegångar inte så sällan förs fram som motiv för straffskärpningar (se t.ex. nu senast prop. 2013/14:194 om skärpt straff för mord), men initiativ till sådana skärpningar hade nog kommit under alla förhållanden.
4 Har nyklassicismen segrat?
Även om alltså utvecklingen inte till etthundra procent blev sådan som nyklassikerna hade hoppats i mitten av 1970-talet, måste det återigen konstateras att de nyklassiska tankegångarna har haft en mycket stor betydelse. Ingen kommer i dag på idén att motivera frihetsberövande påföljder med brottslingens behov av vård eller behandling. Lagen om kriminalvård i anstalt heter numera fängelselagen. Fortfarande finns väl ett visst prognostänkande kvar när det gäller icke frihetsberövande påföljder, men detta är mycket nedtonat.
Över huvud taget har både terminologi, argumentation och praktiska lösningar anpassat sig till nyklassiska tankegångar. Den nyklassiska rörelsen har blivit den härskande skolan. Det är därför som yngre jurister inte alltid känner till begreppet. En härskande skola behöver inget namn.
Den som har nedkämpat sin motståndare kan i allmänhet lägga ned vapnen. Men kampen för ett på en gång humant och rättvist straffrättsligt system behöver föras vidare, om än kanske med andra förtecken. Och även om Dag har lämnat den omedelbart aktiva yrkesrollen bakom sig, har han fortsatt att stå på barrikaderna för sanning, rätt och vett.