Skapas det allmänna rättsmedvetandet av att vi är medvetna eller omedvetna?

 

 

Av jur. dr PER OLE TRÄSKMAN

Hänvisningar till ”det allmänna rättsmedvetandets” krav dyker ofta upp i den kriminalpolitiska debatten och då vanligen i samband förslag om strängare straff. Men vad ska man egentligen förstå med det allmänna rättsmedvetandet och vilken betydelse ska det ges vid kriminalpolitiskt beslutsfattande? Frågor om detta kan med fördel granskas med utgångspunkt i en artikel som författats av Dag Victor och med referens till nyare nordisk forskning.

 


1 Värderingarna och synen på brott och straff förändras
Låt oss börja i nutiden med ett aktuellt citat:

 

Synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid till följd av samhällsutvecklingen. När synen har förändrats mera varaktigt och inte kan få eller inte ges ett tillräckligt genomslag inom ramen för gällande lagstiftning om hur domstolarna ska bestämma straff måste lagstiftningen ändras.

 

Citatet är taget ur betänkandet ”Straffskalorna för allvarliga våldsbrott” (SOU 2014:18).1 Det är uppenbart att man här hänvisar till det allmänna rättsmedvetandet och förändrade värderingar som kommer till uttryck i detta. Det sagda framgår tydligt vid en mer bred läsning av betänkandet som konkluderar att det finns goda skäl för att skärpa straffen för vissa våldsbrott — inte med hänsyn till brottsprevention men just med hänsyn till att alltför låga straff kränker människornas rättskänsla.
    Skärpta straff skulle teoretiskt kunna bidra till minskad brottslighet genom att människor under ett hot om strängare straff i högre utsträckning skulle avhålla sig från att begå brott. Det finns dock inte något empiriskt stöd för att generellt skärpta straff skulle medföra minskad brottslighet. Detta gäller i synnerhet för allvarliga våldsbrott som i stor utsträckning begås impulsivt och inte sällan under alkoholrus. Det finns inte heller några belägg för att längre eller mer ingripande fängelsestraff mer allmänt leder till att avhålla från brottslighet. Snarare kan verkställigheten av straffet för fängelsedömda påverka den enskilde i helt olika riktningar beroende på bl.a. ålder, ut-

 

1 SOU 2014:18. Straffskalorna för allvarliga våldsbrott. Betänkande av utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott, s. 136–137. Fråga är egentligen om ett citat ur en tidigare utredning, Straffnivåutredningen, Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85).

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 429 bildning, social situation, psykisk hälsa och missbruk. En förhöjd straffnivå för allvarliga våldsbrott bör sammanfattningsvis inte motiveras med att den skulle kunna leda till minskad brottslighet.2 Detta aktuella kriminalpolitiska ställningstagande ger en anledning till att något mer allmänt kasta sig över den besvärliga problematiken kring det allmänna rättsmedvetandet och dess betydelse för det kriminalpolitiska beslutsfattandet. Och här kan man till all lycka finna stor hjälp i en artikel som Dag Victor har skrivit och som finns intagen i Förhandlingarna vid Det tjugonionde nordiska juristmötet i Stockholm 1981.3

2 Vad förstås med det ”allmänna rättsmedvetandet”
Dag Victors artikel om det allmänna rättsmedvetandet är mycket ”lärd” och samtidigt tidstrogen. Vi ska hålla i minnet att slutet av 1970talet och början av 1980-talet var en period präglad av nytänkande och ett kriminalpolitiskt ideologiskifte, från en vård- och behandlingstanke till en typ av ”nyklassicism”. Jag citerar Dag Victor:

 

Den nyklassiska kriminalpolitiken har sin grund i behandlingsoptimismens död. Man har fått belägg för att de skäl som låg bakom vårt behandlingsorienterade system inte varit hållbara.4

Med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet har Dag Victor tidigare i artikeln slagit fast att det allmänna rättsmedvetandet inte har någon plats och betydelse i ett straffsystem som bygger på en behandlingstanke:

 

Ett vård- och behandlingsorienterat påföljdssystem lämnar därför rättsmedvetandefrågor åt sidan. Det är vid ett sådant inte en normativ bedömning som skall vara avgörande, utan behovet hos gärningsmannen.5

Men nu när normativa värderingar åter har tagit till heders genom det nyklassiska synsättet blir det allmänna rättsmedvetandet åter en viktig faktor. Det får — kan man säga — en renässans. Men Dag Victors artikel är alltså inte bara tidstypisk utan också mycket kunnig och lärd — så som det anstår för en ambitiös docent. Han lägger ut med att klargöra vad det allmänna rättsmedvetandet är, och här gör han en tydlig skillnad mellan det reduktionistiska synsättet och det holistiska synsättet.6 Han konstaterar att det reduktionistiska synsättet är det som numera dominerar och med det förstås inte annat än ”att ett tillräckligt stort antal enskilda individer [...] rent faktiskt har likartade attityder i ’rättsliga’ frågor”. Begreppet har alltså en

 

2 Ibidem, s. 137–138. 3 Dag Victor: Rättsmedvetande och straffvärde. Förhandlingarna vid Det tjugonionde nordiska juristmötet i Stockholm 19–21 augusti 1981. Del II. Utgivna av den svenska styrelsen 1982, s. 151–168. 4 Victor (1982), s. 166. 5 Ibidem, s. 151. 6 Ibidem, s. 152–156.

430 Per Ole Träskman SvJT 2015 empirisk bestämning som möjliggör bearbetning med statistisk metod efter intervju- eller enkätundersökningar.
    Enligt det holistiska synsättet innebär det allmänna rättsmedvetandet något helt annat. Enligt Victor har detta synsätt sin grund i uppfattningen att ”den kollektiva enheten, det allmänna, [utgör] något annat och mer än endast summan av de enskilda delarna”. Vetenskapsteoretiskt betyder detta att man inte kan acceptera den metodologiska individualism som utgör grunden för den reduktionistiska uppfattningen. Kollektivet och dess värderingar är någonting mer.
    Den holistiska traditionen kan härledas från den historiska skolan och historismen. Det gemensamma draget för de synsätt som kan inordnas under detta kan sägas vara att ”vetenskapen eller kunskapen borde omfatta mer eller mindre komplexa organiska sammanhang som [ska] studeras i sin historiska utveckling”. Detta synsätt innebar att det allmänna rättsmedvetandet inom den historiska skolan inte bara fick ställning som rättskälla men som den enda rättskällan. Rättsmedvetandet var alltså själv en källa till rätten.
    Dag Victor fastslår att det numera är det reduktionistiska synsättet som är det accepterade och dominerande. Men han vill inte helt avvisa det holistiska synsättet:

 

Personligen menar jag dock att även om mycket av det som framförts inom olika läror i [den historiska] skolans tradition förtjänar att avvisas, så är ett generellt avståndstagande olyckligt. Det finns väsentliga inslag i traditionen att ta till vara.7

Det inslag som han sedan särskilt framhäver är förståelsen av rättssystemet ”såsom avhängigt av de historiskt utvecklade samhällsförhållandena, av sociala och ekonomiska förhållanden”. Utrymme lämnas för en förståelse av vad varje praktiskt verksam jurist vet — att i rättssystemet ingår en mängd principer och normer som inte har stöd i lag — och vad varje lagstiftare vet (eller borde veta) — att rättssystemet i lika hög grad styr lagstiftaren som vad denne styr rättssystemet.8 Till denna del konkluderar Victor att det allmänna rättsmedvetandet som princip utgör ett led i en teori om rättens existensform. Men i en given historisk situation tillerkänns rättsmedvetandet också ett materiellt innehåll.9 När det gäller det reduktionistiska synsättets betydelse fastslår Dag Victor att det är mycket betydelsefullt för allt kriminalpolitiskt arbete att få kunskaper genom empirisk forskning beträffande allmänhetens uppfattning om sådant som betyder att rättssystemet eller någon del av det upplevs som orättfärdigt. ”Sådana kunskaper kan utgöra underlag för åtgärder av olika slag beroende på grunden för missnöjet. Förändringar kan exempelvis krävas av det straffbelagda området, av

 

7 Ibidem, s. 159. 8 Ibidem, s. 160. 9 Ibidem s. 160.

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 431 påföljdssystemet och dess handhavande eller av de processuella reglerna.”10 Här kan vi återkoppla till ställningstagandena i Utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott och den tidigare Straffnivåutredningen. Det de föreslår är ju just en sådan förändring som krävs för att stävja ett påstått missnöje. Men här finns det också anledning att se på de varningar som Dag Victor kommer med när det gäller att anpassa rättsläget till vad som anses krävas med referens till det allmänna rättsmedvetandet.
    Att det finns plats för varningar har flera orsaker. För det första är det svårt att empiriskt komma fram till vad det allmänna rättsmedvetandet menar eller förutsätter. Ett påstått missnöje har ofta sin grund i bristande kunskaper om de faktiska problemens karaktär och rättsliga behandling. Det kan också handla om tillfälliga starka opinionssvängningar som inte bör få genomslag i rättsskipningen. Och slutligen är det en viktig uppgift för rättssystemet att påverka det allmänna rättsmedvetandet, och inte bara tvärtom.11 Dag Victors slutdom beträffande empiriska undersökningar för att komma fram till vad det allmänna rättsmedvetandet anser och sedan låta dessa avgöra kriminalpolitiska beslut är ganska hård:

 

Vetenskapsteoretiskt är de [empiriska undersökningarna] långtifrån så oskyldiga som många föreställer sig. Den vetenskapsuppfattning som ligger i grunden har utsatts för en omfattande kritik. Alternativa vetenskapsuppfattningar som har större släktskap med den tradition i vilken den historiska skolan ingår har fått ökad aktualitet och betydelse. Ett viktigt inslag i kritiken har varit just att metodologisk individualism riskerar att förhindra adekvat teoribildning. Genom att stanna vid ytfenomenen får man en splittrad och sammanhangslös verklighetsbild.12

3 Aktuella undersökningar av det allmänna rättsmedvetandet
Det finns numera ett stort antal undersökningar av det allmänna rättsmedvetandet — både nationellt och särskilt internationellt.13 Det finns inte en tillräcklig anledning att beröra dem alla här. Jag begränsar mig till att referera till en av de senaste, nämligen den samnordiska undersökningen som delvis var initierad och finansierad av det

 

10 Ibidem, s. 158–159. 11 Ibidem, s. 159 12 Ibidem, s. 159. 13 I sin artikel hänvisar Dag Victor specifikt till Bondeson, Det allmänna rättsmedvetandet — en legal fiktion (i Rationalitet i rättssystemet, red. Bondeson, Uddevalla 1979, s. 123 ff.), Bondeson, Rättsmedvetande rörande straffens straffvärde och domarens straffmätning, samt Lindén & Similä, Allmänhetens syn på olika handlingars grovhet och straffvärde (bägge i Påföljdsval, straffmätning och straffvärde. Rapport från ett forskarseminarium, BRÅ Rapport 1980:2). Se Victor (1982), fotnot 3 s. 153. Av senare svenska undersökningar kan särskilt nämnas Hans-Gunnar Axberger, ”Det allmänna rättsmedvetandet”.BRÅ-rapport 1996:1.

432 Per Ole Träskman SvJT 2015 Nordiska samarbetsrådet i kriminologi.14 Vad visar den och ger den stöd för Dag Victors synpunkter? I projektet undersöktes tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet mättes genom att ett representativt urval respondenter fick ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen [i Sverige] för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att över tusen människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättsfall och därefter utgående från en lista ange vilket straff man tyckte vara bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att ett antal respondenter i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av rättsfallen från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan lämpligt straff skulle bedömas på samma sätt som i postenkäten.
    De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, smuggling av 250 gr heroin, butiksrån där gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet, våldtäkt under en företagskurs på ett hotell, förskingring av 350 000 kr från en äldre bankkund, och gatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. Fråga är alltså om relativt allvarliga brott som i rättspraxis vanligen leder till fängelsestraff. För fyra av fallen filmades fingerade rättegångar.
    Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visade generellt sett att befolkningen vill ha hårdare straff. I Sverige ansåg två tredjedelar att straffen är för milda, mer än hälften av respondenterna förespråkade allmänt längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tyckte att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad fallet är i dag. Slutsatsen av denna delstudie tycks alltså vara att en skärpning av strafflagstiftningen och hårdare straff i domstolarna har ett starkt stöd i befolkningen.
    När allmänheten sedan fick ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfallen blir bilden en ganska annan. De svarande har fått ange vilket straff de tror skulle dömas ut i en domstol och vilket straff de själva tycker är rimligt. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av professionella domare vid ett antal domstolar.
    Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än de gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under vad de tillfrågade domarna föreslagit. Särskilt anmärkningsvärt för resultaten i Sverige var den stora skillnaden i bedömningen av narkotikabrottet. I fallet med relationsvåld dömde

 

14 Se Flemming Balvig, Helgi Gunnlaugsson, Kristina Jerre, Leif Petter Olaussen & Henrik Tham: Den nordiske retsbevidsthedsundersøgelse. NTfK 2010, s. 232–250. Se också Kristina Jerre & Henrik Tham: Svenskarnas syn på straff. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Rapport 2010:1.

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 433 respondenterna lika som domarna. Men i mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslog de en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömde med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.
    Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika, som juridiskt sett är ett grovt brott, ville i Sverige hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angett över fem års fängelse.
    Kärnfrågan är naturligtvis vad detta betyder och hur det ska förklaras. 15 Jag citerar den svenska undersökningen:

 

Frågan blir hur skillnaden mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet ska förklaras? En förklaring är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — i denna undersökning underskattade allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå. En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i olika länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Dessa ”tilläggspåföljder” kan tolkas på olika sätt. De kan ses som att allmänheten föreslår ett tredelat straff. En del gäller rättvisa och proportion, en annan del upprättelse av och hjälp till brottsoffret, och en tredje del åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen. Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är dock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan, och politiska krav har rests på att hela straffskalan i högre grad ska utnyttjas.

 

15 Det ska nämnas att det fanns viss oenighet mellan de ansvariga forskarna. Leif Petter Olaussen riktade senare kritik mot den metod som använts och de konklusioner som dragits. Denna kritik bemöttes och avvisades av de andra. Se Leif Petter Olaussen: De nordiske rettsbevissthetsundersøkelsene — noen metodekritiske betraktninger, NTfK 2011, s. 209–227; Flemming Balvig, Helgi Gunnlaugsson & Henrik Tham: Ikke kun strenghed — replik om de nordiske retsbevidsthedsundersøgelser, NTfK 2011, s. 228 –238; Leif Petter Olaussen: Tilsvar til replikk om rettsbevissthetsundersøkelsene. NTfK 2011, s. 239–244.

434 Per Ole Träskman SvJT 2015 De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Ett minimiresultat av denna undersökning är att frågan om det allmänna rättsmedvetandet och människors uppfattning om vad som är en lämplig straffnivå bör problematiseras.16

Den nordiska undersökningen om det allmänna rättsmedvetandet hör klart till de viktigaste kriminologiska undersökningarna i de nordiska länderna under det senaste decenniet. Resultaten bekräftar i mycket resultat från motsvarande tidigare undersökningar och dementerar tydligt de politiska krav på strängare straff som ofta framställs i debatt och i lagstiftningsinitiativ. Resultaten stöder också de varningar med avseende på en praktisk tillämpning av uppfattningar som finns beträffande vad det allmänna rättsmedvetandet kräver. De vederlägger inte alls de generella kritiska ståndpunkter som Dag Victor framförde tre decennier tidigare.

 

4 Vilken betydelse ska det allmänna rättsmedvetandet ges vid kriminalpolitiska beslut?
Det allmänna rättsmedvetandet är viktigt, men också problematiskt, eller för att citera den svenska delen av den nordiska undersökningen: ”Ett minimiresultat av denna undersökning är att frågan om det allmänna rättsmedvetandet och människors uppfattning om vad som är en lämplig straffnivå bör problematiseras.” Problemen kring det allmänna rättsmedvetandet har flera orsaker. En första orsak är att ”det allmänna rättsmedvetandet” ofta används som ett kraftigt slagord i debatt och politisk argumentation. ”Det allmänna rättsmedvetandet kräver ...” blir ofta det argument som kriminalpolitiska ändringsförslag motiveras med, utan att det egentligen finns någon tillförlitlig evidens för att detta har stöd i verkligheten. Här handlar det ofta om mer eller mindre populistiska kampanjer — i många fall med massmedia som centrala agenter. Patrik Törnudd, ledande kriminologisk forskare i Finland under flera decennier, varnade kraftigt för resultaten av sådana kampanjer:

 

Emedan realiserandet av rättvisan förutsätter sans och omdöme utgör även den allmänna debattens kortvariga iver ett hot. I den kriminalpolitiska opinionsbildningen i vårt grannland Sverige har man under de senaste åren kunnat märka kampanjer som vissa redaktörsgrupper drivit och som utmärkt sig av att tidningarnas nyhets- och reportagespalter har använts för åsiktsstyrning, av populistisk hets och framför allt av åsiktsperspektivets frapperande snävhet: frågan har varit om kampanjer och ej om debatt [...] Om tvärbrant lynchmentalitet hotar rättvisan vid domstolsbehandlingen av enskilda fall så kan samma hets på ett ännu ödesdigrare sätt äventyra rättvisan vid bestämmandet av kontrollpolitikens riktning.17

 

16 Jerre & Tham (2010), s. 4–5. 17 Patrik Törnudd: Oikeusmukaisen rikosoikeudellisen kontrollijärjestelmän mahdollisuus. [Möjligheten för ett rättvist straffrättsligt kontrollsystem]. I Jukka Kek-

 

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 435 Detta uttalande gjordes för mer än 30 år sedan. Den massmediala företeelse som Patrik Törnudd påtalade har knappast blivit mindre utbredd sedan dess. Och inte heller de problem som är sammanknippade med denna typ av journalistik.18 Saken kan helt enkelt också vara den att ett allmänt rättsmedvetande avseende en enskild fråga inte existerar:

 

Men inte heller det allmänna rättsmedvetandet i meningen gemensamma attityder hos en stor majoritet av befolkningen kan vara avgörande. I många fall är det uteslutet redan genom att något sådant allmänt rättsmedvetande inte existerar.19

En annan orsak till det besvärliga att använda ”det allmänna rättsmedvetandet” på ett konstruktivt sätt är de svårigheter — och därigenom ofta brister — som finns med avseende på de vetenskapliga undersökningarna om det allmänna rättsmedvetandet: det besvärliga i att finna en representativ grupp respondenter, svårigheterna att uttrycka sig tillräckligt enkelt och samtidigt precist i enkäter, metodologiska problem, problemen att sammanställa och tolka enkätsvaren etc. Allt detta är välkänt från flera undersökningar.
    Och slutligen har vi det kriminalpolitiska dilemmat att omsätta kunskapen om det allmänna rättsmedvetandet till argument i ett rationellt beslutsfattande. Som Dag Victor påpekade i sin artikel är det ofta en viktig uppgift för rättssystemet att påverka det allmänna rättsmedvetandet och inte bara låta rättsmedvetandet bestämma rättspolitiken och rättstillämpningen.
    Men hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet är också viktigt — bl.a. med hänsyn att upprätthålla tilltron till rättssystemet och rättstilllämpningen. Människorna måste känna att rådande rättssystem är ”deras” system som de godkänner och bidrar till. I praktiken har missnöjet med rättsläget i form av kritik som bygger på innehållet i det allmänna rättsmedvetandet vanligen kommit till uttryck när det gäller straffen. En gängse generell uppfattning är att ”straffen är alltför milda” och att de därför ska skärpas betydligt. Det intressanta är att internationella undersökningar har visat att folk i allmänhet aldrig har tyckt att straffen är tillräckligt stränga — oberoende av hur stränga de är.

 

Og vi er ikke alene. Også de fleste svenskere synes, at straffene i Sverige skal være strengere. De fleste nordmænd synes, at straffene skal være strengere i Norge. De fleste finner synes, at straffene skal være strengere i Finland.De

konen (red.): Oikeudenmukaisuudesta. [Om rättvisa]. Studia Juridica 1982, s. 74. Översättning från finskan av POT. 18 Se också Per Ole Träskman: Vem är kriminapolitikens nyckelperson: brottslingen, brottsoffret eller ”jag” själv? JT 2008–09 s. 497–515. 19 Dag Victor: Rättsmedvetande och straffvärde. Förhandlingarna vid Det tjugonionde nordiska juristmötet i Stockholm 19–21 augusti 1981. Del I. Utgivna av den svenska styrelsen. Stockholm 1982, s. 274.

436 Per Ole Träskman SvJT 2015 fleste englændere,de fleste amerikanere,de fleste canadiereosv. osv.Trods omfattende søgning i den videnskabelige litteratur og — bogstavelig talt — blandt alverdens opinionsmålingsinstitutter har det ikke vist sig muligt at finde et eneste land på jordkloden, hvor ikke et klart flertal af befolkningen synes, at straffene bør være strengere. Hvad mere er, så er der ingen form for systematik i, hvor stort dette flertal er på den ene side og strafniveauet på den anden. Der er ikke relativt færre, der ønsker strengere straffe i de lande, der generelt set har relativt strenge straffe, end der er i de lande, der generelt set har et relativt mildt strafniveau. Der sidder ti gange flere mennesker i fængsel i USA end i Danmark, men der er (stadig) flere mennesker i USA, der ønsker strengere straffe, end i Danmark.20

Det är uppenbart att kriminalpolitiska beslut inte kan eller får byggas på sådana generella tyckanden som detta avspeglar utan att det hela resulterar i ett fullständigt olidligt rättssystem.
    Det är egentligen ganska naturligt att det är just straffens stränghet som har varit mest i fokus då det gäller det allmänna rättsmedvetandet. Brott intresserar och attraherar människor och konkreta brott får ofta stor uppmärksamhet.21 De straff som döms ut och grunderna för dem granskas och diskuteras — och därtill ofta kritiseras. Detta är i grunden något positivt: Rättssystemet och dess verksamhet ska noteras, accepteras, kritiseras och vid behov påverkas. Men andra argument än en hänvisning till vad ”allmänheten tycker och menar” är vanligen långt viktigare, t.ex. referens till mer bestående värderingar som humanitet, rationalitet, rättvisa etc.
    Men det allmänna rättsmedvetandet kan — och ska — också ha en betydelse för andra frågor än den om straffens stränghet. Här möter vi en mångfald av frågor som gäller kriminalisering och utformningen av bestämmelserna om flera av de allmänna grunderna för straffansvar. Och slutligen avseende vissa former av påföljder för brott.

 

5 Referens till det allmänna rättsmedvetandet vid beslut om kriminalisering samt i vissa andra fall
Då det allmänna rättsmedvetandet diskuterades vid det tjugonionde nordiska juristmötet 1981 — Dag Victors artikel som citerats ovan var inledningsupplägg till debatten — berördes rättsmedvetandets betydelse för annat än straffen i mindre utsträckning. Det var naturligt för debatten var egentligen begränsad till det allmänna rättsmedvetandet och straffvärdet. Men i vissa av inläggen, bl.a. i koreferentens, kom man också in på frågan om hur rättsmedvetandet ska påverka frågan om kriminalisering av en gärning.22 I sitt inlägg nämnde koreferenten exempel på fall då ett förändrat rättsmedvetande lett till avkriminaliseringar (homosexuella handlingar, pornografi, fosterfördrivning) samt fall då ett ”nytt” rättsmedvetande har föranlett nykriminali-

 

20 Flemming Balvig: Danskernes syn på straf. Advokatsamfundet 2006, s. 11. 21 Per Ole Träskman: Den allmänna opinionen, massmedia och rättssäkerheten. NTfK 1984, s. 249–264. 22 Høyesterettsadvokaten Johan Hjort (1922–2001). Se i fotnot 19 a.a., s. 277–286.

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 437 seringar (bl.a. ”... at forhåne eller forfølge de homoseksuelle”). Hans huvudtes var enkel:

 

Nemlig at rettsbevisstheten er et dårlig ankerfeste i dagens urolige, ustabile og omskiftelige samfunn, ved avgjørelsen av om ett nytt lovingrep er nødvendig eller en bestemt holdnin fra rettshåndheverne — dvs. på strafferettens område påtalemyndigheten eller domstolene- er ønskelig. Dette betyr ikke at retsbevisstheten må afskaffes, eller reduseres til et ”ikkeargument”. Men den trenger supplement i form av påvislige, rasjonelle argumenter.23

I andra inlägg tog man fasta på hänsyn till en allmän preventiv effekt vid kriminalisering och det viktiga i att erkänna att kriminalisering ibland ska användas i strid med ett utbrett allmänt rättsmedvetande för att förändra det. Man kriminaliserar en gärning som bedöms vara oönskad och skadlig men av allmänheten inte uppfattas som moraliskt förkastlig i syfte att få människorna att tycka att den är moraliskt förkastlig.24 Alla dessa argument och referenser står sig väl också idag. Det har blivit svårare att hitta aktuella exempel på fall då ett ändrat rättsmedvetande har lett till avkriminaliseringar. I detta avseende har trenden vänt: nu handlar det om nykriminaliseringar eller uppkriminaliseringar.
    Området för vad som är kriminaliserat har ökat. Detta har inte bara skett som en konsekvens av den tekniska och sociala utvecklingen i samhället utan också i stor grad med hänvisning till att ändra politiska och ideologiska värderingar. Detta har särskilt varit fallet avseende sexualbrotten och brott med beröring till personlig integritet och sedlighet.25 Det förunderliga är att man numera också kan finna exempel på nykriminalisering med ren hänvisning till en förmodad fördömande moralisk attityd. Då tidelag återkriminaliserades i Sverige 2013 erkände man i förarbetena att ”kriminaliseringen kan uppfattas som ett förbud av moralisk karaktär”. Den ansvariga ministern gav tydligt uttryck för detta: ”Det här är ju någonting som varken jag eller regeringen tycker ska tillåtas i det svenska samhället överhuvudtaget, det ska inte förekomma. Då är det till att ha avskräckande straff i straffskalan.”26
Det allmänna rättsmedvetandet kan förmodas ha en betydelse också med avseende på flera av de allmänna grunderna för straffansvar — och ganska ofta kan man se en viss motsättning mellan gällande rätt och allmänhetens uppfattning. Detta ska jag bara beröra kort.

 

23 Ibidem, s. 281. 24 Se Johan Hjort a.a. s. 281, Jan Johnsson a.a. s. 291 och Sten Heckscher a.a., s. 296. 25 Per Ole Träskman: ”The Golden Age of Nordic Cooperation” Har de nordiska kronjuvelerna kommit på museum? — Den nordiska brottkontrollen: nutid, dåtid och framtid. NTfK 2013, s. 333–355. 26 Se ibidem, s. 343 med hänvisningar.

438 Per Ole Träskman SvJT 2015 Det finns bland allmänheten ett betydande stöd för att sänka åldern för straffansvar från nuvarande 15 år. Det gjorde man också i Danmark där åldern 2009 sänktes till 14 år. Efter ett regeringsskifte 2011 återinfördes 15 år som åldersgräns (se Straffeloven § 15). Stödet för att sänka straffansvarsåldern var i det närmaste helt obefintligt bland de kriminalpolitiskt och kriminalvetenskapligt sakkunniga. Beslutet var alltså helt grundat på en förmodad allmän opinion.
    Människor i allmänhet har sannolikt en ganska bestämd uppfattning om när en person har begått något med uppsåt respektive av oaktsamhet. Det finns skäl att anta att dessa gängse uppfattningar inte svarar mot de uppsåts- och oaktsamhetskonstruktioner som används idag. Detta kommer ibland till uttryck genom kritiska kommentarer till konkreta domar avseende dödande och annat våld. Det allmänna rättsmedvetandet ger förmodligen också uttryck när det gäller flera av grunderna som utesluter rättsstridighet eller skuld. Det har t.ex. anförts att gränserna för vad som är tillåtet försvar i en nödvärnssituation är alltför snäva.
    Då det gäller påföljderna och straffen är särskilt frågan om dödsstraff känslig. I de undersökningar som har gjorts om svenskarnas inställning till dödsstraffet har andelen som är positiva numera sjunkit till 14 procent.27 I andra delar av världen är bilden en helt annan. Enligt amerikanska undersökningar stöder 83 procent av amerikanerna att dömda mördare avrättas. Stödet är framför allt moraliskt grundat — bara 39 procent anser att straffet har en avskräckande effekt, och 81 procent är säkra på att oskyldiga har avrättats i USA. En majoritet av amerikanerna tycker att döden vore ett lämpligt straff även för andra brott än mord. 62 procent anser att våldtäkt borde ge dödsstraff, medan 51 procent förordar straffet för kidnappning. För väpnat rån är andelen nere på 40 procent.28 Ett annat känsligt område då det gäller allmänhetens syn och rådande rättspraxis är förmodligen utvisning från landet på grund av brott.

 

6 Konklusion
Vad ska vi då dra för en konklusion av allt detta? Trots att det allmänna rättsmedvetandets betydelse för utfallet i praxis av konkreta fall inte har berörts närmare ovan menar jag att allmänhetens möjliga uppfattningar ska ges mycket liten betydelse vid beslut om åtal och dom. Här bör kraven på legalitet, objektivitet och rationella argument vara helt utslagsgivande.29

 

27 Uppgifterna bygger på de s.k. SOM-undersökningarna som utförs vid Göteborgs universitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel= 2719308 och http://fof.se/tidning/2013/3/artikel/dodsstraff-pa-fallrepet. 28 http://www.dn.se/nyheter/varlden/massivt-folkligt-stod-for-dodsstraff-i-... 29 Se också Per Ole Träskman: Har den finska kriminalpolitiken varit framgångsrik? JFT 1981, s. 274–282.

SvJT 2015 Skapas det allmänna rättsmedvetandet… 439 Då det gäller andra kriminalpolitiska beslut, särskilt på lagstiftningsplanet, ger jag gärna ett starkt stöd för Dag Victors inställning till ”det holistiska synsättet”. Det har fortfarande ett visst fog för sig. Man ska som Victor anför utveckla ”det holistiska allmänna rättsmedvetandet”. 30 Och slutligen instämmer jag också i Dag Victors slutkläm från år 1981:

 

Både ur demokratisk synvinkel och för att systemet inte skall bli ineffektivt är det av stor betydelse att straffrättskipningen inte för folk i allmänhet framstår som orättfärdigt eller obegripligt. Det är viktigt att den har kontakt med ”det allmänna rättsmedvetandet” i reduktionistisk mening. Dess innehåll är visserligen endast ett av många skäl som måste vägas in vid straffrättssystemets utformning och tillämpning. För att trygga att straffrättssystemet inte förlorar kontakten med vanligt folks föreställningar kan olika metoder tillgripas. Hänsyn till rättsmedvetandeundersökningar är endast en och inte den viktigaste. Det är väsentligt att systemet är sådant att det lämnar utrymme för insyn, kontroll och påverkan. 31

 

 

30 Victor I fotnot 3 a.a. s. 167. 31 Ibidem s. 167.