Litteratur

 

 

STIGSTRÖMHOLM, Resonerande katalog. Minnen 1958–2003, Atlantis, 2014, 545 s.

 

Förutvarande professorn och rector magnificus med mycket mera Stig Strömholm kan som de flesta redan vet och som varje läsare av hans verkligt imponerande memoarbok med ovanstående titel annars snabbt förstår förknippas med väldigt mycket, men kanske inte främst med djärva, smått avantgardistiska litterära formexperiment. En aning om inte revolutionärt så väl okonventionellt och smått genreöverskridande är det kanske dock att låta en bred återblick av detta slag inledas vid tjugosju års ålder och avslutas ett drygt decennium före färdigställandet. Nu förekommer i boken även ett flertal återblickar på barndoms- och ungdomsupplevelser, men författaren anger i dess förord inte bara skrivarmödornas djupt personliga drivkrafter utan också en önskan att träda tillbaka och låta boken handla om vad han sett och upplevt, snarare än vad han tänkt eller vem han är. Det ena är dock, som läsningen med all önskvärd tydlighet visar, inte helt oberoende av eller lätt att skilja från det andra.
    För denna tidnings läsare är Stig Strömholm förmodligen mest känd som jurist och livfulla interiörer från domstolar och lärda akademier, liksom från utredningssfären och åtskilliga internationella juristmiljöer har sin beskärda del i den digra boken. Ändå är det väl, vid sidan av den allmänna intellektuella skärpan, främst bredden i hans verksamhet som imponerar. Strömholm är inte bara en av ytterligt få svenskar som utan någon som helst ironisk biton kan benämnas lärdomsgigant. Frågan är om någon annan svensk person överhuvudtaget i modern tid med någon grad av framgång varit verksam inom så många och skilda områden; förutom de mest givna, dvs. juridiken och universitetsvärlden, förekommer här interiörer från militära miljöer, näringsliv, litteratur och kulturliv, samhällsdebatt med — återigen — mycket mera. Någon läsare blir möjligen matt av den lättflytande men stundom kompakta minnesredovisningen. Det är också fullt möjligt att vid läsningen hemfalla åt beklaganden över egna brister vad gäller organisation och tidsoptimering. Till syvende och sist är det väl dock främst på sin plats att beundra inte bara författarens överlägsna talanger därvidlag utan också den mönstergilla redovisningen för alla de skilda uttryck dessa genom åren tagit sig. Den i förordet uttryckta oron för minnesluckor och dylikt förefaller alldeles omotiverad.
    Något tvång att tillgodogöra sig framställningen i ett enda svep eller sammanhang finns som bekant inte. För de främst juridiskt intresserade läsarna har bokens uppläggning den möjliga nackdelen att interiörer från den traditionella juristvärlden inklusive Uppsala universitet blandas ganska friskt med skildringar från helt andra områden av samhällslivet. Ett intresse för kultur- och samhällsfrågor i vidare mening än vad strikt rättsdogmatiska eller allmänjuridiska perspektiv medger ökar sannolikt läsarens utbyte av boken ganska väsentligt.
    I stället för en traditionell genomgång eller presentation av bokens tjugoen kapitel ska här några särskilda, intressanta aspekter behand-

Litteratur SvJT 2015 558 las. Slående är till en början de genomgående mycket milda personkarakteristikerna. Så gott som ingen person skildras alltigenom negativt. Gamla strider tonas genomgående ner. När en viss miljö eller yrkeskategori beskrivs uttalat kritiskt — t.ex. svenska yrkesförfattare (s. 280) — spärrar man som läsare upp ögonen. Detta milda tonfall är naturligtvis sympatiskt i sig, men sätter samtidigt läsaren på vissa prov, eftersom även några till synes vänliga ord eller för den delen en helt obefintlig personteckning kan inrymma nog så vass, om än ironiskt inlindad kritik.
    Ironin är emellertid en väsentlig del av den humor som är en av bokens stora förtjänster. Strömholm är inte bara en gudabenådad stilist utan också ofta helt enkelt väldigt rolig. Skildringar av mötena eller kontakterna med så skilda personligheter som exempelvis bankdirektören Ernfrid Browaldh och (indirekt) finansministern Gunnar Sträng (s. 143), moderatledaren Gösta Bohman (s. 152), brottningsvärldsmästaren och sedermera advokaten Pelle Svensson (s. 169), den förre franske presidenten Valery Giscard d’Estaing (s. 337), litteraturprofessorn Victor Svanberg (s. 359), sociologikollegan Eva Lundgren (s. 455) eller rentav kristdemokraternas riksdagsgrupp (s. 533) är faktiskt storartad underhållningslitteratur med smått absurda undertoner, inte blott genom person- utan väl så mycket genom livfulla miljöskildringar. Också det inledande kapitlet om tingstjänstgöringen i Uppsala vid 1950-talets slut är mycket livfullt. Strömholm har en verkligt god — genom den flitiga och mångskiftande mötesverksamheten sannolikt förstärkt — blick för situationskomik, vilket också gäller då konferenser och andra arrangemang tycks spåra ur. (En räddningsexpedition ”var framgångsrik åtminstone i så måtto att den bar tydligt vittnesbörd om organisatörernas goda vilja” heter det t.ex. på s. 69.) Särskilt många misslyckanden eller kalamiteter av skilda slag rymmer boken annars inte. Bortsett från att författaren fått några verk refuserade, en gång svimmat under en föreläsning (s. 269) samt möjligen under en akademisk procession i Åbo genom osedvanligt häftigt språkbruk råkat skrämma slag på en oförskämd ung man från Stockholm (s. 453) så är detta som han själv konstaterar främst en berättelse om framgång, som inte hör hemma inom den bekännande och självförebrående grenen av memoarlitteraturen. Det är egentligen först i det näst sista kapitlet, om rektorstiden i Uppsala 1989–1997, betitlat ”Huvudspåret byter spårvidd”, som tonläget ändras genom att problem och motgångar bereds vederbörligt utrymme.
    Alltnog, den stilistiska briljans, djupa bildning och lärdom, erfarenhetsmängd och minnesskärpa som präglar boken är helt enkelt enastående. Den bär talrika vittnesbörd om Stig Strömholms rika bidrag till det svenska samhällslivet. Att berättelsen om alla hans uppdrag, prestationer och utmärkelser lett till det troligen oundvikliga problemet ”namedropping” (eller ”names dropping”?) är han själv medveten om (s. 347 f.). Detta har påpekats av några andra recensenter och ska inte behandlas här. Vad som däremot kan vara av intresse och som inte tycks ha behandlats närmare på annat håll är vad hans berättelse säger (eller inte säger) om utvecklingen i Sverige under det knappa halvsekel som den avhandlar.
    Ämnet är intressant inte minst för att Stig Strömholm på 1970-talet, i ett helt annat samhälls- och kulturklimat än dagens, framträdde som en livfull och orädd samhällskritiker, som från värdekonservativa ut-

SvJT 2015 Anm. av Stig Strömholm, Resonerande katalog 559 gångspunkter genom böcker och artiklar i skilda fora engagerat varnade för en allmän urspårning i samhället. Försämringar i utbildningsväsendet, allmänt elakartad nivellering och tendenser till normupplösning stod i fokus för hans kritik. Denna period och hans väsentliga opinionsbildande insats ägnas i boken ganska litet utrymme (främst kap. 11) och ses liksom det skönlitterära författarskapet (kap. 17) som ett sidospår. Huvudspåret är den akademiska karriären, innefattande både forskning, professurer och efterhand alltmer betungande administrativa uppdrag. Han betecknar sig mot slutet av boken (s. 525) som gammal ämbetsman. Kanske har andra sidor av hans personlighet här fått stå oförtjänt mycket tillbaka.
    Stig Strömholm säger sig redan vid inträdet i Svea hovrätt 1961 ha varit bekymrad över utvecklingen i Sverige, som här och även senare liknas vid hästen Grålle i Olof von Dalins berömda Sagan om hästen. Hans oro förstärktes sedan under de två följande decennierna, för att möjligen avta något från och med 1980-talets inträde (då han å andra sidan med skärpa reagerar mot tendenser till marknadstänkande inom universitetsvärlden, se s. 436). Kanske har var tid sina speciella dumheter; även en något yngre och måhända mindre konservativ bedömare instämmer exempelvis helhjärtat i Strömholms beskrivning (s. 340) av bloggar och twitter som ”offentliga avstjälpningsplatser för trivialiteter”. När uppstår en motrörelse mot de s.k. sociala mediernas fördumning och infantilisering av samhällsdebatt och offentligt samtal? Ibland är det lätt att bli konservativ.
    Strömholm var tidigt en sådan och försöker i boken också beskriva vad detta djupast sett innebär. Han kände exempelvis vid sin första arbetsdag i hovrätten ”den glädje, samhörighet och stolthet som är det naivt renhjärtade historiedrömmeriets belöning” (s. 49). På ett annat ställe kallar han allmänt institutionella lojaliteter för ”hederliga konservativas farligaste sjukdom” (s. 264), samtidigt som han menar att en person med denna läggning bara har ett regemente, läroverk eller universitet, nämligen det första (s. 127), till synes i visst trots mot samtidens önskemål om mobilitet inte minst för personer verksamma inom dessa sektorer. Möjligen är det mot denna bakgrund en aning förvånande att han anger Erik Gustaf Geijer som sin husgud (s. 492), eftersom denne väl rent ideologiskt främst förknippas med sitt berömda ”avfall” till liberalismen 1838. Å andra sidan har han som få andra idealiserat ”det svenska kynnet av balans och äventyrslust”, för att citera Nationalencyklopedin. Och att Geijer som författare och periodvis även universitetsrektor varit en inspiratör för Strömholm är naturligt.
    Mot denna bakgrund och med tanke på de skiftande och högt belägna utsiktsposter Stig Strömholm under så lång tid haft, hade det varit av stort värde om han något mer samlat hade redogjort för sin syn på hur Sverige under det knappa halvsekel boken behandlar har förändrats. Hur mår Grållen i dag? Sedan 1958 har naturligtvis Sverige förändrats i grunden. Hur ser Stig Strömholm på de förändringar som skett inom rättsväsendet och universitetsvärlden? Vad betyder det rättsliga och möjligen även politiska eller rentav kulturella närmandet till det Europa som utgör hans andliga hemvist? Visserligen är det en god regel, inte minst i rättsvetenskapliga sammanhang, att endast bedöma en skrift utifrån vad den innehåller, inte vad som sak-

Litteratur SvJT 2015 560 nas, men här beklagar åtminstone jag att författaren inte skrivit mer om vad han tänker och känner.
    Detta hindrar dock inte att slutintrycket blir att detta är en till stil, form och innehåll storslagen överblick över ett smått unikt liv. Trots att den bara delvis — låt säga drygt till hälften — handlar om juridik i vid mening så torde det vara en av de förnämsta och tyngst vägande juristmemoarer som utkommit i Sverige på mången god dag. Att rekommendera den för denna tidnings läsare känns självklart.

 

 

 

 

 

Joakim Nergelius