Avtalade aktieöverlåtelserestriktioners verkan gentemot ondtroende aktieförvärvare

 

 

Av advokaten ERIK SJÖMAN

När aktier har bytt ägare i strid med en avtalad överlåtelserestriktion uppkommer ibland frågan huruvida avsaknaden av fullödig sakrättslig verkan av restriktionen innebär att avtalet under inga omständigheter har någon verkan gentemot tredje man. Det har förekommit att liknande rättigheter i rättspraxis tillerkänts verkan mot en tredje man som förvärvat den av rättigheten belastade egendomen med vetskap om rättigheten. Rättsläget är emellertid inte klart. De ändamålsöverväganden som erfordras måste ytterst utmynna i en bedömning av om omsättningsintresset bör vika för intresset av skydd för rättigheten eller vice versa.

 

1 Inledning
Ett vanligt förekommande tema för reglering i aktieägaravtal är vad som ska gälla vid förändringar i ägarkretsen. Dels kan ägarnas samverkan i fråga om förvaltningen av det aktiebolag som avtalet avser vara personberoende eller beroende av en viss maktbalans, varvid parterna redan av den anledningen har ett intresse av att kunna utöva ett inflytande över ägarförhållandena. Dels har parterna typiskt sett ett intresse av att så långt det är möjligt säkerställa att den i övrigt överenskomna — och avtalsrättsligt bindande — samverkansordningen inte kan ställas på ända genom att aktier byter ägare och ny ägare inte är bunden vid avtalet.
    Ett aktieägaravtal binder avtalsparterna, men — som utgångspunkt — inte en aktieförvärvande tredje man. Fullödigt skydd mot oönskade ägarförändringar kan därför inte åstadkommas enbart genom avtalsreglering. Lagstiftaren erbjuder i stället möjligheter för aktieägarkollektivet att kontrollera ägarkretsen genom bolagsordningsbaserade hembuds-, förköps- och samtyckesklausuler. Aktieöverlåtelser som sker i strid med en förköps- eller samtyckesklausul i bolagsordningen är ogiltiga.1 Den som förvärvar hembudspliktiga aktier får inte införas i aktieboken och får därmed inte utöva rösträtt för aktierna förrän hembudsförfarandet är avklarat.2 När aktier har bytt ägare i strid med en avtalad överlåtelserestriktion uppkommer ibland frågan huruvida avsaknaden av fullödig sak-

 

1 Se 4 kap. 17 och 26 §§ aktiebolagslagen. Se, om ogiltighetens natur i dessa fall, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke — en kommentar, 3 uppl. 2013, 4:17 och 4:26, med hänvisningar. 2 Se 4 kap. 35 § aktiebolagslagen.

rättslig verkan av restriktionen innebär att avtalet under inga omständigheter har någon som helst verkan gentemot tredje man.

 

2 Frågeställning
Antag att ett antal aktieägare har träffat ett aktieägaravtal avseende sitt aktieägande i ett visst aktiebolag. Antag vidare att det föreligger en i aktieägaravtalet fastlagd rätt (förköpsrätt) för en av parterna till aktieägaravtalet (inlösaren) att förvärva en viss avtalsparts (säljarens) aktier. Antag slutligen att en utomstående part (köparen) förvärvar säljarens aktier med vetskap om inlösarens rätt att förvärva säljarens aktier.
    Kan inlösaren gentemot köparen göra gällande sin förköpsrätt enligt aktieägaravtalet?3

3 Tredjemansskydd för ”rent” obligatoriska rättigheter
Vissa rättigheter — främst äganderätt och panträtt — kan åtnjuta sakrättsligt skydd gentemot tredje man, t.ex. på så sätt att äganderätten/panträtten medför separationsrätt/förmånsrätt i konkurs, att utmätning inte kan ske till förfång för rättighetshavaren och att konkurrerande förvärv som huvudregel inte är giltiga. En rent obligatorisk rättighet är en rättighet — ett på avtal grundat anspråk på fullgörelse av en viss positiv eller negativ förpliktelse — som inte åtnjuter sakrättsligt skydd och således endast har rättsverkningar avtalsparterna emellan.
    Om ett aktieägaravtal innehåller en bestämmelse av innebörd att en part under vissa omständigheter har rätt att förvärva en annan parts aktier, utgör förvärvsrätten en rent obligatorisk rättighet. Den första partens rätt att förvärva den andra partens aktier innebär, i den här diskuterade typsituationen, också ett rent obligatoriskt anspråk på att den andra parten inte ska överlåta sina aktier till annan annat än om den första parten avstår från sin förvärvsrätt. Den andra partens förpliktelser utgör en s.k. betingelse, dvs. en på avtal vilande belastning knuten till den partens aktier.
    Det är klart att den första partens rättigheter inte i sig medför fullödiga sakrättsliga verkningar. Avtalets rättsverkningar är alltså i princip begränsade till förhållandet mellan avtalsparterna. Även sådana i princip rent obligatoriska rättigheter anses emellertid under vissa omständigheter kunna medföra begränsade verkningar gentemot tredje man. Vad som här kommer i fråga är att skydda belastningens bestånd gentemot ondtroende förvärvare av den egendom till vilken belastningen är knuten, dvs. ett visst omsättningsskydd.4 Hessler påpekar att

 

3 Eftersom vetskap antas, saknas anledning att bedöma om redan ”borde insett” är tillräckligt för att de här diskuterade rättsverkningarna mot köparen ska inträda. Jfr t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f. — Uppsatsen diskuterar inte köparens eventuella skadeståndsansvar gentemot inlösaren. Se, beträffande sådant skadeståndsansvar, NJA 2005 s. 608. 4 En särskild fråga är huruvida ett skydd av det slag som här diskuteras innebär att inlösaren kan göra gällande sin rätt enligt aktieägaravtalet gentemot köparen eller om köparen inte alls gör ett giltigt förvärv av aktierna. I formuleringen av pro-

 

det kan synas ”principvidrigt” att tala om skydd, låt vara begränsat, mot tredje man för rent obligatoriska rättigheter.5 Om en rättighet faktiskt åtnjuter visst skydd även mot tredje man är den ju inte rent obligatorisk. Sådant begränsat tredjemansskydd för obligatoriska rättigheter har likväl i rättspraxis och litteraturen ansetts kunna föreligga.

 

4 Rättspraxis, litteratur och förarbeten
Att märka i fråga om rättspraxis är NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297 och 1993 s. 188 samt en av Pehrson refererad skiljedom. De första tre rättsfallen rör utfästelse av panträtt i lös egendom. De behandlar sådan utfästelses ställning när utfästelsen inte fullbordats genom tradition och sakrättsligt skydd därmed enligt gängse synsätt inte uppkommit. Pantutfästelserna — som i ofullbordat skick således i princip endast utgör rent obligatoriska förpliktelser (betingelser) — har i rättsfallen ansetts ha verkan mot förvärvare som hade kännedom om att den förvärvade egendomen var föremål för en dylik obligatorisk belastning. Den som förvärvar lös egendom med vetskap om en sådan belastning blir alltså bunden på så sätt att han eller hon måste respektera den belastning som pantutfästelsen innebär.
    I 1924 års fall hade en bil pantförskrivits till säkerhet för en viss avtalsförpliktelse. Bilen blev aldrig överlämnad till panthavaren, men pantutfästelsen var bindande mellan pantsättaren och panthavaren. Pantsättaren sålde emellertid bilen till en tredje man som ostridigt hade kännedom om pantutfästelsen, att den pantsäkrade förpliktelsen inte var fullgjord och att panthavaren fortfarande gjorde pantutfästelsen gällande. Högsta domstolen fann mot den bakgrunden att förvärvaren ”…med sitt förvärv av automobilen ådragit sig den förpliktelse, som ålåg [pantsättaren], att hålla densamma [panthavaren] tillhanda såsom pant för [pantsättarens] förberörda skuld,...” I 1925 års fall tillämpades 1924 års princip på en liknande situation, varvid Högsta domstolen fann att en för säljaren/pantsättaren bindande, men sakrättsligt oskyddad, pantförskrivning av vissa lösören kunde göras gällande gentemot en köpare som hade vetskap om pantutfästelsen.
    I 1940 års fall fann Högsta domstolen i ytterligare en liknande, men måhända mer speciell, situation att köparen saknade kännedom om pantförskrivningen, varför denna inte tillerkändes verkan mot köparen.
    I 1993 års fall (Gillette) hade aktiebolaget P genom avtal förpliktat sig gentemot G att inte bedriva viss säljverksamhet. Därefter hade P:s systerbolag M börjat bedriva den förbjudna verksamheten och för det ändamålet bl.a. anställt säljare som tidigare varit anställda i P. Högsta domstolen fann att vad som förekommit i målet fick anses ge vid han-

 

blemställningen ovan har det förra antagits, men rättighetens karaktär är sådan att även det senare är tänkbart. 5 Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 494.

den att P och M — systerbolag i samma ägares hand och med samma företagsledning — samverkat i syfte att kringgå konkurrensförbudet. Detta medförde, enligt Högsta domstolen, att G hade rätt att göra gällande konkurrensförbudet gentemot M på samma sätt som tidigare gentemot P.
    I en av Pehrson refererad skiljedom i Juridisk Tidskrift var, genom ett aktieägaravtal, vissa rättigheter och skyldigheter knutna till aktierna i ett aktiebolag. Aktieförvärvare för vilka detta ”måste ha stått klart” ansågs skyldiga att respektera aktieägaravtalet i de aktuella avseendena.6 Huruvida rättsfallen ger uttryck för en mer allmän princip, och i så fall hur allmän, kan diskuteras. Nial hänför sig till de tre äldre ovan refererade rättsfallen och konstaterar, med allt fog, att det åtminstone inte är nödvändigt att av denna praxis dra en så allmän slutsats, att varje rent obligatorisk rättighet till lös egendom gäller mot en förvärvare som känt till rättighetens existens. Nial fortsätter: ”Även en obligatorisk rättighet kan och bör beredas det skydd som vid en avvägning av de sakliga skälen för och emot finnes påkallat.” Nial uttrycker sig med säkerhet endast om de fall där förvärvaren i samförstånd med säljaren gör sitt förvärv ”blott eller huvudsakligen i syfte att undantränga” rättigheten (jfr sedermera 1993 års fall).7 Karlgren uttryckte först skepsis beträffande de tre rättsfallens allmänna räckvidd,8 men ändrade sedan uppfattning. I en framställning utgiven 1966 uttalar han att en rent obligatorisk rättighet ”säkerligen [är] i viss utsträckning skyddad” mot en förvärvare av den av rättigheten belastade saken. Karlgren hänvisar till 13 kap. 2 § handelsbalken om dubbellega och anför: ”Härur synes man kunna härleda den allmännare regeln, att om, efter det en obligatorisk rätt till en individuellt bestämd sak uppkommit för en viss person A, en annan person B genom överlåtelse eller upplåtelse förvärvat en därmed oförenlig rätt och B vid sitt förvärv haft vetskap om den för A stiftade rätten, måste B — åtminstone om hans beteende, såsom väl oftast är fallet, framstår som obehörigt — vika för A.” Karlgren hänvisar här till NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297 och tillfogar: ”Att samma regel gäller för den händelse B varit i ond tro allenast så till vida, att han ’bort’ känna till den obligatoriska rättighetens existens, är tänkbart men ingalunda säkert.”9 Jan Sandström pläderar i fråga om föryttringsbegränsningar i aktieä-

 

6 Pehrson, Skiljedom angående fastställande av lösningsrätt till aktier m.m., JT 1990–91 s. 491 (s. 495 och 497). 7 Nial, Nya sakrätter, SvJT 1940 s. 673 (s. 681). Jfr, tidigare, Nials utlåtande i NJA 1942 s. 627 med hänvisning till densamme, Aktiebolagsrättsliga studier, 1935. 8 Se Karlgrens särskilda yttrande i NJA 1949 s. 645. 9 Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, 1966, s. 11 ff. Se även densamme, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 ff.) Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f.

garavtal för ett skydd mot aktieförvärvare med vetskap om betingelsen. Han frågar retoriskt: ”Måste inte [en sådan förvärvare] finna sig i att aktierna frånvinns honom av någon som har ’bättre rätt’ till dem, just därför att det brister i hans goda tro?” Sandström hänvisar till de ovan refererade äldre rättsfallen och till att en avsaknad av sakrättsligt skydd just mot ondtroende förvärvare kunde uppfattas som ”synnerligen stötande”. Sandström fortsätter: ”Det mest framträdande rättspolitiska skälet att underkänna alla sakrättsliga verkningar av en blott obligatorisk rättighet är omsättningsintresset. Det har t.ex. sagts, att en motsatt regel skulle försvåra omsättningen av aktier. Men det är ju just det man vill åstadkomma med de särskilda avtalen om föryttringsbegränsningar. I de flesta aktiebolag finns ingen marknad för aktierna, medan det däremot existerar högst legitima behov att förhindra från aktieägarmajoritetens synpunkt olämpliga personer att inträda i bolaget. Omsättningsintresset som rättspolitiskt skäl har alltså ingen bärkraft i de slutna bolagen.” Sandström anför att den av honom förordade ordningen tvärtom skulle bidra till att ge nödvändig stadga åt de vanligt förekommande och från samhällssynpunkt direkt önskvärda och accepterade aktieägaravtalen. Han avslutar: ”Det finns ett praktiskt behov av att erkänna ett begränsat sakrättsligt skydd för privata överenskommelser mellan aktieägare avseende möjligheterna att förfoga över aktierna. Det är rimligt att den förvärvare, som, med vetskap om att avtalade föryttringsbegränsningar föreligger, åtkommer aktier från en av de konsortiebundna aktieägarna, inte kan tillåtas negligera de föreliggande förvärvshindren utan får bära risken av att överlåtaren inte haft konsortiemedlemmarnas samtycke till överlåtelsen eller att förköpsrätt görs gällande. Förvärvaren kan skydda sig mot denna risk genom att hos konsortieledningen efterhöra om några anspråk vilar på de aktier, som han har för avsikt att förvärva.”10 Rodhe betecknar rättsläget som ”labilt” och fortsätter: ”Såsom Forssell påvisat har man ibland intagit en avvisande hållning mot möjligheten, att en viss typ av belastning skulle skyddas mot ny ägare, av den anledningen att man velat motverka användningen av denna belastningstyp över huvud taget eller i varje fall motverka användningen av alltför långvariga sådana belastningar. Det finns emellertid numera all anledning att — sedan den i begreppsjurisprudens förankrade utgångspunkten förlorat sin auktoritet — med Forssell ställa problemet så, att man för varje typ av belastning har att undersöka, dels huruvida belastningen skall godtagas såsom giltig mellan de ursprungliga parterna, dels — om denna fråga besvaras jakande — i vad mån en tänkt huvudregel, nämligen att en oinskriven belastning skall tålas av en förvärvare i ond tro men ej av en förvärvare i god tro, skall i särskilda

 

10 Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, 1976, s. 280-290. Se även Forssell, Tredjemansskyddets gränser, 1976, s. 175 f., 191 f. m.fl. ställen. Sandströms och Forssells framställningar innehåller vissa ytterligare relevanta källhänvisningar än dem som görs i denna artikel.

fall frånvikas antingen så, att belastningen skall tålas av en förvärvare vare sig han är i ond tro eller i god tro, eller också så, att belastningen aldrig skall behöva tålas av en förvärvare.”11 Tydliga ställningstaganden saknas hos Hessler12 och Håstad13. Lindskog pläderar för att inte tillerkänna rent obligatoriska rättigheter verkan mot tredje man, oavsett god eller ond tro. Lindskog påpekar att det har ett särskilt värde att samma principer gäller för omsättningsskydd och borgenärsskydd samt framhåller att den av honom förordade ordningen är tydlig och medför ordning och reda.14 Bland ställningstaganden för ett visst omsättningsskydd för rent obligatoriska rättigheter i aktieägaravtalssammanhang märks Arvidsson15 och Torsten Sandström16. Kansmark & Roos uttalar ingen egen uppfattning men anför att den ståndpunkten numera ”vunnit anslutning” att den som med vetskap om avtalade begränsningar förvärvar aktier blir ”bunden” av de kända begränsningarna.17 I SOU 1929:22 s. 288 anförs, med hänvisning till 1924 års och 1925 års rättsfall, att ”[d]en uppfattningen numera synes hava trängt igenom, att även om någon har allenast en obligatorisk rätt till viss lös egendom, en förvärvare av egendomen är skyldig att låta rätten gälla mot sig, därest han vid förvärvet ägde kännedom om dess existens”.18

 

11 Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 610. Jfr även s. 615 och 617. 12 Hessler, Allmän sakrätt, s. 446 ff. (se t.ex. s. 453 och 461 f.; Hessler är negativ till att låta de äldre pantutfästelserättsfallens princip gälla mera allmänt, men konstaterar också, liksom Nial, att i vart fall rena kollusionssituationer måste bedömas annorlunda). 13 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 445 (”Det torde dock vara en öppen fråga, om inte t.ex. en förköpsrätt skall få verkan mot tredje man som känner till förköpsrätten”). 14 Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, 2:0–5.3.3. Se även densamme i SvJT 2011 s. 265 (s. 287) och Betalning, 2014, s. 185 vid och i not 616. Jfr vidare Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. 15 Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010, s. 314 (”bör”, men frågan är inte avgjord). 16 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 5 uppl. 2015, s. 87 f. (förvärvaren ”förmodligen bunden” om denne ”bort förstå” att säljaren varit avtalsbunden avseende aktierna). 17 Kansmark & Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl. 1994, s. 30. Jfr, tidigare, Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 325. — Bland övriga författare som berör frågan utan att ta tydlig ställning märks Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 59 f. (”[s]om utgångspunkt gäller att tredje man endast är bunden av vad som framkommer i bolagsordningen”), Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 238, Stattin & Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2 uppl. 2013, s. 61 ff., Sjöman, Bolagsordningen aktieägaravtalet och minoriteten, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 55, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, 3 uppl. 2013, 4:7.1.4.3, Sjöman, Hembud av aktier — om villkorade aktieöverlåtelser samt avtalade överlåtelsebegränsningars verkan mot tredje man, JT 2004–05 s. 832 (s. 846 ff.), Stattin, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99 (s. 106 f.), Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män — särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2002–03 s. 504, Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, Festskrift till Gunnar Karnell, 1999, s. 268 f., och Grönfors, Ägande och brukande som kreditunderlag, Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969, s. 430 ff. 18 Jfr SOU 1965:14 s. 35 (”I detta sammanhang skulle kunna hänvisas till några fall i rättspraxis, där en ’blott obligatorisk’ rättighet skyddats mot ondtroende förvärvare av egendomen; det gällde här panträtt, som icke fullbordats genom besittningstagande. Frågan hur långt denna grundsats sträcker sig är emellertid för svensk rätts del ganska oklar”).

I prop. 1979/80:143 s. 105 anförs att aktieägaravtal inte har någon verkan mot den som i god tro förvärvar aktier i bolaget.19 Frågan om omsättningsskydd för rent obligatoriska rättigheter synes sakna klart svar i flera andra länder än Sverige. Tillerkännandet av visst sådant skydd för obligatoriska rättigheter torde ha sitt ursprung i äldre tysk rätt.20 I engelsk rätt kan obligatoriska rättigheter åtnjuta skydd mot en förvärvare med vetskap (actual knowledge) om rättigheten.21 I Danmark synes en vanlig uppfattning i litteraturen vara att obligatoriska rättigheter under vissa omständigheter kan åtnjuta skydd mot en förvärvare med vetskap därom.22 I Norge och Finland förs en diskussion liknande den i Sverige, dvs. rättsläget synes vara oklart och olika ståndpunkter intas av olika författare.23

5 Rättighetsskydd kontra omsättningsintresse
Den aktuella frågan applicerad på ett aktieägaravtalssammanhang är veterligen inte rättsligt prövad i något annat refererat domstols- eller skiljenämndsavgörande än den av Pehrson refererade skiljedomen. Som redovisats ovan har dock vissa liknande fall prövats av Högsta domstolen under 1900-talets första hälft. Ett annat exempel där Högsta domstolen, i ett kollusionsfall, tillerkänt en rent obligatorisk rättighet verkan mot tredje man är det ovan refererade NJA 1993 s. 188.24

 

19 Se även Lagrådet på s. 204 f. i propositionen: ”Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet.” 20 Se t.ex. Karlgren, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 f.). 21 Se Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män, JT 2002–03 s. 504 (s. 511 f.), med hänvisning bl.a. till rättsfallet De Mattos v. Gibson, (1858) 4 De G&J 276. 22 Se t.ex. Christensen, Kapitalselskaber, 4 uppl. 2014, s. 239, Gomard, Aktieselskaber og anpartsselskaber, 5 uppl. 2006, s. 185, och Andersen, Enkelte transaktioner, 2 uppl. 2011, s. 72. Jfr även Schaumburg-Müller & Werlauff, Vedtægter og ejeraftaler, 2010, s. 96 ff., som anser att den rent obligatoriska rättigheten i vart fall är skyddad mot den ondtroende förvärvaren i ”omgåelsessituationer, hvor overdragelsen af kapitalandelene har fundet sted med det hovedformål at befri den hidtidige kapitalejer fra aftalens bindinger”. 23 Se t.ex. Andenæs, Aksjeselskaper og allmennaksjeselskaper, 2006, s. 64 ff., och Giertsen, Har aksjonæravtaler selskapsrettslige virkninger?, Festskrift til Nils Nygaard, 2002, s. 538 f. — Jfr, beträffande verkan av överlåtelseförbud vid överlåtelse av rätt till betalning eller annan fullgörelse, artikel 9.1.9 i UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, artiklarna 11:203 och 11:301 i Principles of European Contract Law, och artikel III.-5:108 i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Se härom även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733. Jfr vidare utlåtanden i Högsta domstolens mål nr T 916-13 (Myresjöhus). 24 Se även Stockholms tingsrätts dom 2015-04-29 i mål nr T 17878-12 (Di Luca) (ej laga kraft). I NJA 2005 s. 608 utdömdes skadestånd på kollusionsgrund i ett utomobligatoriskt förhållande när tredje man handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten. Tredje mans handlande bedömdes vara kvalificerat otillbörligt. Se också Högsta domstolens dom den 18 juni 2015 i mål nr B 6341-13 (Lamino) angående under vilka omständigheter en vitesadressat kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande. Högsta domstolen hänvisar i 2015 års fall till NJA 1993 s. 188 och 2005 s. 608 och fäster ånyo avseende vid huruvida det rört sig om kvalificerad otillbörlighet.

Litteraturen i ämnet är inte samstämmig, men fler uttalanden talar för ett begränsat sakrättsskydd än emot.25 De två ovan refererade förarbetsuttalandena drar åt samma håll som litteraturen.
    Rättsläget på området är dock uppenbarligen inte klart. Underlaget är otillräckligt för att dra några bestämda slutsatser. Som bl.a. Roos konstaterat kan ett skydd gentemot en vetande förvärvare i många fall ge ett rimligare resultat än en avsaknad av tredjemansverkningar.26 Ett sådant skydd är inte heller oförenligt med föreliggande rättspraxis och annat källmaterial. Ytterst är det emellertid fråga om att bedöma huruvida, i en viss given situation, omsättningsintresset bör vika för intresset av skydd för den obligatoriska rättigheten eller vice versa. Tillspetsat: Bör, i en sådan situation som den nu diskuterade, omsättningsintresset vika för intresset av att skydda obligatoriska rättigheter — tillskapade i det legitima syftet att möjliggöra kontroll över förändringar i aktieägarkretsen — gentemot en tredje man som med vetskap om rätta förhållandet väljer att förvärva aktierna i fråga? Det råder ingen tvekan om att en ordning där den ifrågavarande rättigheten inte tillerkänns någon tredjemansverkan alls, dvs. vare sig omsättnings- eller borgenärsskydd och oavsett förvärvarens goda eller onda tro, är en lättillämpad ordning som främjar omsättningsintresset. Somligt talar emellertid för att dessa intressen ibland inte bör anses väga erforderligt tungt i en situation där en dylik ordning skulle göra det möjligt för en avtalspart att dra sin medkontrahent vid näsan genom att helt enkelt sälja aktierna till någon annan, som är väl medveten om hur det förhåller sig (jfr de ovan refererade rättsfallen). Medkontrahentens, och måhända förvärvarens, skadeståndsansvar på grund av sådant agerande kan hävdas vara ett otillräckligt remedium i de aktuella fallen, där den obligatoriska rättigheten just syftar till att undvika oönskade förändringar i en aktieägarkrets. Det är svårt att se att saken skulle te sig på någon avgörande punkt principiellt annorlunda när, som i det här diskuterade aktieägaravtalsexemplet, den rent obligatoriska förpliktelsen består i en skyldighet att låta någon förvärva viss egendom än när, som i t.ex. 1924 års fall, förpliktelsen utgörs av en skyldighet att låta någon ta i anspråk viss egendom som pant.27 I båda fallen rör det sig om en avtalad förpliktelse, och en däremot svarande rättighet, som är oförenlig med en försäljning av egendomen till tredje man utan förbehåll för belast-

 

25 En särskild fråga är om det bör vara tillfyllest att förvärvaren haft vetskap om överlåtelserestriktionen och trots den vetenskapen köpt aktierna, eller om omständigheterna dessutom måste ge vid handen att parterna genomfört transaktionen i syfte att kringgå eller skada (kollusion). I litteraturen görs inte sällan den distinktionen (se även NJA 1993 s. 188). Skillnaden kan dock i praktiken vara marginell (jfr straffrättens indirekta uppsåt). Samma uppfattning, Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, s. 12. 26 Roos, Anmälan av Jan Sandström: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, SvJT 1977 s. 712 (s. 713). Jfr dock densamme, Avtal och rösträtt, 1969, s. 321 ff. (särskilt s. 325). 27 Jfr Hessler, Allmän sakrätt, s. 461, och SOU 1965:14 s. 35.

ningen. Att egendomen i det första fallet är aktier och i det andra fallet en bil kan inte heller göra någon skillnad.
    Som berörts ovan (avsnitt 4) argumenterar Lindskog emot att tillerkänna obligatoriska rättigheter ett omsättningsskydd. Lindskog pekar på värdet av att samma principer gäller för omsättningsskydd och borgenärsskydd samt framhåller att den av honom förordade ordningen är tydlig och medför ordning och reda. Lindskog menar vidare att en regel innebärande ett visst omsättningsskydd för betingelser i sig vore tvistdrivande och att ett omsättningsskydd dessutom vore av begränsat värde utan borgenärsskydd. Det är just sådana aspekter som ska läggas i den ena vågskålen vid bedömning av om en viss belastning bör tillerkännas ett sådant omsättningsskydd som nu är i fråga. Det måste dock också bäras i åtanke att Högsta domstolen i några fall (se ovan) redan funnit att obligatoriska rättigheter ibland ska ges verkan gentemot en förvärvare med vetskap om belastningen.
    Vad Lindskog i första hand synes invända mot är det ingrepp i den sakrättsliga systematiken som det innebär att acceptera att vissa obligatoriska rättigheter under vissa omständigheter tillerkänns ett visst omsättningsskydd. Här kan dock finnas anledning att diskutera möjligheten att laborera med andra förklaringsmodeller än sakrättsliga. I vissa andra, speciella sammanhang har t.ex. förekommit att tredjemansavtal fingerats när det behövts för att uppnå ett rimligt resultat.28 Tillämpat på nu aktuell fråga: Skulle aktieöverlåtelseavtalet mellan säljaren och köparen under vissa omständigheter kunna anses innefatta ett för köparen förpliktande och inlösaren berättigande löfte (tredjemansavtal) att respektera förköpsrätten? Utrymmet för sådana avtalsrättsliga fiktioner måste vara mycket begränsat, men är inte obefintligt.29 Vidare tycks de av Högsta domstolen i några olika sammanhang förda resonemangen kring verkan av ”kvalificerad otillbörlighet” (kollusion, se ovan) ha potential att kunna aktualiseras även med avseende på den här aktuella frågeställningen.

 

6 Sammanfattning
En parts rätt enligt ett aktieägaravtal att förvärva en annan parts aktier är inte en sakrätt. Det är en obligatorisk rättighet, som för den förpliktade parten innebär att ett slags belastning (betingelse) knyts till dennes aktier. Inte desto mindre har det förekommit att liknande rättigheter i rättspraxis tillerkänts verkan mot en tredje man som förvärvat den av rättigheten belastade egendomen med vetskap om rättigheten. Rättsläget är emellertid inte klart. De ändamålsöverväganden som erfordras måste ytterst utmynna i en bedömning av om omsättningsintresset bör vika för intresset av skydd för rättigheten eller vice versa.

 

28 Se t.ex. NJA 1995 s. 197, 1996 s. 400 och 2000 s. 48. Se även Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 och jfr densammes tillägg i NJA 2009 s 570 (på s. 585). 29 Se t.ex. Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.