Litteratur
EMIL ELGEBRANT, Kryptovalutor. Särskild rättsverkan vid innehav av bitcoins och andra liknande betalningsmedel, Ackordcentralens skriftserie, Wolters Kluwer, 2016, 134 s.
Emil Elgebrant har skrivit den veterligen första svenska rättsvetenskapliga analysen av kryptovalutor i ett brett affärs- och förmögenhetsrättsligt sammanhang. Boken spänner över vida fält, från frågan om huruvida kryptovalutor utgör egendom, via redovisnings- och skatterättsliga frågor till frågor om utmätning och konkurs. Boken är kort och omfattar i brödtexten, det vill säga utan innehålls- och litteraturförteckning och register, endast 118 sidor.
Boken har i huvudsak handbokskaraktär. Varje kapitel kan läsas fristående; i den mån ett avsnitt bygger på tidigare resultat, hänvisas till dessa. I varje avsnitt dras de viktigaste argumentationslinjerna upp och föreslås en lösning på det centrala problemet. Denna teknik för dock med sig problem när boken ska läsas i ett svep (som inför en recension): upprepningarna blir något tröttsamma och distraherar. Boken kan därför inte betraktas som något sammanhållet bidrag till den rättsvetenskapliga diskussionen om kryptovalutor, utan utgör en probleminventering. Detta stämmer också väl överens med författarens syfte, som anges vara:
[…] att identifiera, analysera, sammanställa förmögenhetsrättsliga, obeståndsrättsliga, redovisningsrättsliga och skatterättsliga frågeställningar som aktualiseras av införandet av kryptovalutor […] (s. 22)
Författaren har dock också ambitionen att ”[…] stärka den rättsteoretiska förankringen av kommande rättsliga ställningstaganden.” (s. 22). Han gör det enligt egen uppgift med utgångspunkt i ett ”inifrånperspektiv” (s. 23), där fiktioner och analogislut utgör bärande delar av argumentationen.
Avseende detta senare syfte förefaller bokens karaktär av handbok delvis stå i vägen för de rättsvetenskapliga ambitionerna. Diskussionerna är korta och av argumentationsinventerande slag. Någon mera utförlig vägning av argumenten under hänsynstagande också till policy-frågor sker inte. Å ena sidan torde detta öka bokens användbarhet som handbok, men å andra sidan framstår författarens egen ståndpunkt ofta som inte helt förankrad i den föregående debatten, utan som en möjlig lösning bland flera mot bakgrund av den tidigare förda argumentationen. Rättsvetenskapligt sett inhägnar denna bok, och öppnar grindarna till, ett hittills obearbetat fält, snarare än att författaren själv verkligen sätter spaden i marken för bearbetning. Den eller de som följer efter Elgebrant, kommer att behöva förhålla sig till hans inventering av problemen, men inte nödvändigtvis till hans argumentation i alla delar.
Vid läsning av boken upplever jag ett visst språkligt tuggmotstånd. Elgebrant skriver på ett sätt som i mycket avviker ifrån mitt eget, och ibland noterar jag att jag tappar bort mig och behöver läsa om meningar för att rätt förstå innebörden. Emellanåt får jag känslan att korthet varit ett eget syfte (vilket skulle väl stämma överens med bokens karaktär av