Notiser
Till minnet av Hans Ragnemalm
Helt oförberedd och med stor bestörtning mottog jag meddelandet att Hans Ragnemalm hastigt hade avlidit söndagen den 7 augusti. Han blev 76 år. För mig innebar meddelandet slutet på en lång och förtroendefull vänskap.
Hans och jag kom i kontakt med varandra på Juridiska fakulteten i Lund genom våra fortsatta studier efter grundutbildningen. Året bör ha varit 1966. Hans hade då redan två års doktorandstudier bakom sig, medan jag själv var nybliven doktorand. Vi hade båda valt avhandlingsämnen inom den offentliga rätten, och vi hade fått samma handledare, nämligen professor Håkan Strömberg. Jag hade stor nytta av att Hans kommit litet längre i sina studier för då kunde jag fråga honom till råds när olika problem dök upp i mitt eget skrivande. En dag upptäckte vi att vi utan den andres kännedom hade kommit att flytta till samma ställe i Lund. Men inte nog härmed. Våra arbetsrum var så placerade att vi med lätthet kunde se när det var släckt eller tänt i den andres rum. Detta kom antagligen att medföra en gynnsam inverkan på vårt forskningstempo. När det nådde oss att man på fakulteten sade sig ha svårt att skilja på de två doktoranderna i offentlig rätt, bestämde Hans sig för att anlägga mustasch. Därefter hette det på fakultetskansliet: ”han med mustasch och han utan”.
Hans disputerade 1970 på avhandlingen Förvaltningsbesluts överklagbarhet. Tre år senare publicerade han boken Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen. Båda dessa verk håller hög vetenskaplig standard. Böckerna har också visat sig vara mycket användbara i praktiken.
Hans lämnade Lund 1975 för att tillträda en professur i offentlig rätt vid Stockholmsfakulteten. Vi upprätthöll en nära kontakt även efter flytten, särskilt under de år då vi samtidigt var dekaner och brottades med likartade arbetsuppgifter. Under sin tid på Stockholmsfakulteten författade Hans en lärobok med titeln Förvaltningsprocessrättens grunder. Boken är mycket uppskattad — särskilt för sin pedagogiska uppläggning — av både studenter och lärare i den juridiska grundutbildningen. Den utkom i sin tionde upplaga 2014.
Under åttiotalets senare hälft lämnade vi båda den akademiska världen och övergick till praktisk, juridisk verksamhet i Stockholm. Oftast blev det på det sättet att Hans var först att inneha en tjänst eller ett uppdrag och sedan kom jag efter när han övergått till annan verksamhet. Det medförde att vi under en begränsad period på nittiotalet hann vara JO, regeringsråd och ledamot av Venedigkommissionen. För mig som kom efter var det tryggt att veta att jag alltid kunde kontakta Hans när något överraskande problem dök upp.
Ett osedvanligt gott val gjorde regeringen när den utsåg Hans till vår förste domare i EU-domstolen. Det är allmänt omvittnat att han i domstolen kom att spela en viktig roll vid behandlingen av rättssäkerhetsfrågor. Under Hans tid i EU-domstolen var våra kontakter mera oregelbundna. Men det skulle komma en tid när vi än en gång gavs möjlighet att dagligen arbeta tillsammans. Under innevarande sekels första fem år tjänstgjorde vi båda nämligen som domare i Regeringsrätten (nuvarande