Notiser
Minnesord över Håkan Friman
För några veckor sedan tog vi med bestörtning och överraskning emot beskedet att Håkan Friman gått bort allt för tidigt, blott 53 år gammal. Allt blev plötsligt svart.
Håkans skicklighet som jurist är omvittnad. Efter avslutad notarietjänstgöring på Stockholms tingsrätt genomgick han domarutbildning i Svea hovrätt, där han också var administrativ fiskal, vilka brukar väljas bland de främsta fiskalerna. Han blev rättssakkunnig på Justitiedepartementet där han arbetade mest med processrätt och straffrätt. Han gjorde viktiga insatser bl.a. inom det straffprocessuella området och inom konkursrätten. Han kom snart in i förhandlingsarbetet vid FN i New York och vid diplomatkonferensen i Rom som ledde till att Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC) antogs. Om hans deltagande i det arbetet har många uttalat sig. Om hans förmåga att i förhandlingarna vara konstruktiv, hitta lösningar som tillfredsställde alla och hans enorma kunskap och stora vänlighet — mot alla! — finns många goda vittnesmål. Håkan var också ansvarig handläggare för arbetet med Sveriges tillträde till Romstadgan och den lagstiftning detta föranledde. Hans insatser inom den internationella straffprocessrätten var mycket stora och internationellt erkända. Detta har visat sig på många olika sätt; många avskedsord har kommit från universitet och regeringskanslier på olika håll i världen och ICC självt har publicerat minnesord över Håkan på sin webbplats. Han avancerade sedan inom departementet och avslutade till sist sitt arbete där som departementsråd och var bl.a. chef för den enhet som ägnar sig åt internationellt rättsligt samarbete.
Håkan var enormt produktiv och publicerade sig mycket. Han arbetade då och då som bokstavsgubbe — alltså författare av promemorior i Ds-serien — åt departementet när han befann sig utomlands och skrev utredningar i olika ämnen. Han publicerade sig internationellt om framför allt ICC. Han skrev tillsammans med tidigare kollegor på Justitiedepartementet en kommentar om överlämnande enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder som publicerades i september i år. En gemensam bekant på förlaget berättade för mig att hon fått e-post från Håkan veckan före hans bortgång om ett nytt bokprojekt. Han var också verksam inom akademien. Han undervisade både i Sverige och internationellt och var mycket respekterad.
Själv lärde jag känna Håkan när vi var studenter i Uppsala på 1980talet. Vi umgicks inte så mycket inom juridikens värld, utan kanske mer inom studentvärldens nations- och ordensliv. Han var med i Östgöta nation, jag i Gästrike-Hälsinge bara några hus ifrån varandra på Trädgårdsgatan. Vi deltog i detta liv med kraft, med många skratt, spex och fester. Våra yrkeskarriärer löpte sedan parallellt under 1990-talet, med Håkan hela tiden något år före mig — notarier vid olika stockholmstingsrätter, domarutbildning i Svea hovrätt, rättssakkunniga på Justitiedepartementet, tidvis på samma enhet. Han fanns hela tiden där. Våra vägar skildes när han följde med sin dåvarande hustru på olika utlandsstationeringar, men han var ett namn som nämndes och var ständigt närvarande också då. Min glädje var stor när vi återförenades på Solna tingsrätt som chefer