Helgar ändamålet medlen?

Emissionsgarantimålet och processrätten

 

 

Av docenten och hovrättsrådet PATRIK SCHÖLDSTRÖM

Emissionsgarantimålet har väckt stor uppmärksamhet. En anledning är att Högsta domstolen (HD) verkar ha bifallit en skadeståndstalan trots att skadestånd uttryckligen inte yrkades. En annan är den efterföljande domvilloklagomålet över HD:s dom, där HD förordnade att HD skulle inkomma med yttrande i domvilloärendet. HD:s dom har redan analyserats utförligt i två artiklar, den ena av Alexander Unnersjö med civilrättsligt fokus och den andra av Torgny Håstad med processrättsligt fokus. Ytterligare processrättslig granskning och diskussion är emellertid motiverad. Det gäller sådana saker som samband mellan framställt yrkande och åberopad grund för yrkandet. Det gäller också hur fritt en domstol ska kunna behandla en parts angivna grund för sin talan.

 

1 Inledning
Emissionsgarantimålet — NJA 2016 s. 107 — och det sammanhängande domvilloärendet1 väcker en rad processrättsliga frågor. Den viktigaste avser den för dispositiva tvistemål grundläggande dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB, att domar i dispositiva tvistemål inte får grundas på icke åberopade omständigheter. Håstad har dragit slutsatsen att HD:s bedömningar i emissionsgarantimålet och domvilloärendet skulle ”kunna få en betydande återverkan på hur dispositiva processer förs i rättegångar och skiljeförfaranden.”2 Håstads analys, som är väsentligen processrättslig, är ingående och övertygande. Hans uppfattning är att grovt rättegångsfel har förekommit i HD i emissionsgarantimålet genom att HD har grundat sin dom på en övertagen rätt till skadestånd trots att käranden inte åberopat sig därpå, utan tvärtom uttryckligen förklarat sig inte göra det. Men det finns ytterligare att säga om målets processrättsliga aspekter. Syftet med denna artikel är att göra detta.
    I nästa avsnitt redogörs kort för målet. I de därpå följande två avsnitten lyfts fram och diskuteras bl.a. några inkonsekvenser och bristande överensstämmelser. Sålunda framhålls i avsnitt 3 exempelvis att den rättsföljd, som käranden enligt sin angivna grund för käromålet eftersträvade, inte passar ihop med rättsföljden i det av käranden framställda yrkandet. I avsnitt 4 påpekas bl.a. att HD:s redogörelse i domvilloärendet för kärandens talan inte stämmer överens med den

 

1 HD i Ö 1810-16. 2 Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT net 2016–17 [s. 102].

av käranden själv angivna grunden för käromålet. Avsnitt 5 handlar om intrycket av HD:s dom, nämligen att HD i realiteten har bifallit en skadeståndstalan trots att käranden inte förde en sådan och trots att HD enligt sitt yttrande i domvilloärendet inte biföll en skadeståndstalan. I det avslutande avsnitt 6 diskuteras frågan om i vilken utsträckning domen kan anses ha förändrat dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB. Svaret är: troligen inte så mycket, såvitt nu kan bedömas.

 

2 Emissionsgarantimålet i korthet
Tre parter var inblandade i den faktiska situation som bedömdes i målet: Företaget Labs2 och garanterna (några privatpersoner3) samt Trygghetsbolaget. Det som hade hänt var följande. Labs2 skulle genomföra en nyemission av aktier. Garanterna hade garanterat emissionen, eller mera precist: garanterna hade i avtal med Labs2 åtagit sig att, om emissionen inte blev fulltecknad, teckna det antal aktier som saknades samt betala för dem, dvs. betala teckningslikviden. Emissionen blev inte fulltecknad, men garanterna infriade inte sin garanti — de vägrade att teckna och betala för de aktier som fattades för att emissionen skulle bli fulltecknad. Det gjorde sedan i stället Trygghetsbolaget, som därigenom blev ägare av dessa aktier. Labs2 överlät sedan till Trygghetsbolaget sina krav på garanterna med anledning av dessas bristande infriande av garantierna. Trygghetsbolaget väckte därefter en fullgörelsetalan mot garanterna.
    Med sin talan ville Trygghetsbolaget åstadkomma samma praktiska resultat som skulle ha åstadkommits om garanterna hade infriat sina garantier. Trygghetsbolagets yrkande var att garanterna till bolaget skulle betala det som bolaget hade betalat för aktierna i utbyte mot dessa. Konsekvensen skulle då bli att garanterna blev ägare av aktierna mot betalning av samma belopp som teckningslikviden. HD talar i sin dom om Trygghetsbolagets ”rätt att bli utlöst” av garanterna. HD fann att Trygghetsbolaget hade sådan rätt och förpliktade garanterna att till bolaget betala samma belopp som teckningslikviden i utbyte mot aktierna.

 

3 Trygghetsbolagets yrkande och angivna rättsföljd samt åberopade rättsfakta
Det brukar sägas att kärandens yrkande anger den rättsföljd som käranden vill åstadkomma med sin talan samt att kärandens grund för talan anger det rättsfaktum — eller oftast komplex av rättsfakta — som enligt käranden leder till den yrkade rättsföljden. För det mesta räcker det att säga så, men ibland behövs mer precision.
    Kärandens yrkande ska ange innehållet i det domslut som käranden vill ha. Käranden kan t.ex. yrka att ”tingsrätten ska förplikta svaranden att till käranden betala 100 kr”. Ett så utformat yrkande kan

 

3 Det var således egentligen inte tre parter, men här behandlas garanterna som en enda part och deras garantier som en enda garanti.

domstolen vid bifall till käromålet enkelt göra om till presens i domslutet: ”Tingsrätten förpliktar svaranden att till käranden betala 100 kr.” Ett sådant domslut — liksom många andra käromålsbifallande domslut vid en fullgörelsetalan — avslöjar dock inte varför svaranden förpliktas att betala, dvs. vilken rättsföljd som uttrycks genom domslutet. Svarandens betalningsförpliktelse enligt domslutet kan vara ett uttryck för rättsföljden skadeståndsskyldighet eller köpeskillingsskuld eller något annat. 4 När kärandens fullgörelsetalan inte går ut på endast en betalningsförpliktelse kan det hända att kärandens yrkande är helt eller delvis oförenligt med den rättsföljd som käranden säger sig, t.ex. i samband med angivande av grunden för käromålet, eftersträva. Eller med andra ord: oförenligt med den rättsföljd som käranden enligt sin grund hävdar att åberopade rättsfakta leder till. Så var det i emissionsgarantimålet, vilket nu ska utvecklas. Trygghetsbolagets yrkande — som HD alltså biföll — var att garanterna skulle förpliktas att mot erhållande av [X antal] aktier i Labs2 betala [Y] kronor till bolaget. Det av Trygghetsbolaget begärda domslutet var således betalningsskyldighet i utbyte mot aktier. Det yrkandet kan jämföras med den rättsföljd som Trygghetsbolaget angav i sin grund för yrkandet.
    Med smärre nu betydelselösa förenklingar var den av Trygghetsbolaget angivna grunden för yrkandet — alltså de rättsfakta som enligt bolaget skulle medföra den rättsföljd som skulle komma till uttryck i domslutet — följande (kursiverat här).5

Nyemissionen blev inte fulltecknad. Enligt garantiavtalen är garanterna därför skyldiga att teckna de saknade nyemitterade aktierna till teckningskursen. Garanterna har inte följt avtalen. Labs2 har till Trygghetsbolaget överlåtit sina krav på garanterna enligt avtalen. Trygghetsbolaget har därmed rätt att av garanterna kräva fullföljd av avtalen med den rätt som Labs2 hade mot svarandena före överlåtelsen till Trygghetsbolaget, dvs. rätten att kräva att garanterna tecknar sig för aktuellt antal aktier till teckningskursen samt betalar teckningslikviden. Det är inte fråga om någon skadeståndstalan.

 

Man slås omedelbart av en sak: den bristande korrespondensen mellan det framställda yrkandet och den i grunden angivna rättsföljden. De passar inte ihop. Den rättsföljd som anges i grunden avser en skyldighet för garanterna att teckna och betala för aktier, medan yrkandet avser en skyldighet för garanterna att betala för och i utbyte få aktier som redan är tecknade, betalade och utgivna. Med andra ord: den rättsföljd som Trygghetsbolaget anger i sin grund är att garanterna ska förpliktas att infria sin garanti, medan bolagets yrkande är att garanterna ska förpliktas att göra något annat.

 

4 Se härtill Lindell, Civilprocessen (tredje upplagan, 2012) s. 352 f. Se även Håstad, ibid. [s. 110]. 5 Tingsrättens dom under ”GRUNDER”, ”Trygghetsbolaget”.

Ett yrkande som passar ihop med den i grunden angivna rättsföljden skulle gå ut på att garanterna skulle förpliktas att teckna aktier och betala teckningslikvid. På motsvarande sätt skulle en rättslig grund som passar ihop med det framställda yrkandet handla om de faktiska förhållanden (rättsfakta) som enligt gällande rätt skulle ha medfört (dvs. ha som rättsföljd) skyldighet för garanterna att till Trygghetsbolaget betala samma belopp som teckningslikviden i utbyte mot de av bolaget ägda aktierna i Labs2.
    Man kan fråga sig om inte den bristande korrespondensen innebar att käromålet var uppenbart ogrundat enligt 42 kap. 5 § RB. De rättsfakta som Trygghetsbolaget enligt sin grund åberopade kunde nämligen inte medföra den rättsföljd som bolaget med sitt yrkande begärde skulle uttryckas i domslutet. Man kan dessutom fråga sig om inte käromålet möjligen var uppenbart ogrundat också därför att den enligt den angivna grunden eftersträvade rättsföljden — skyldighet att teckna och betala — inte längre ens i teorin kunde förverkligas. I Trygghetsbolagets grund och utveckling av talan i det avseendet — såsom återgivna i tingsrättens dom — anges inte att nyemissionen hade blivit fulltecknad. I grunden anges att nyemissionen inte blev ”fulltecknad av de befintliga aktieägarna”, vilket ju inte utesluter att den blev — som ju också var fallet — fulltecknad av någon annan. I Trygghetsbolagets utveckling av talan anges att Labs2 kom ”överens med Trygghetsbolaget om att [bolaget] skulle teckna” resterande aktier; det anges inte att så också hade skett. Trygghetsbolagets ickeangivande av emissionens fulltecknande kan inte gärna ha att göra med något annat än den i grunden hävdade skyldigheten för garanterna att teckna resterande aktier. Om Trygghetsbolaget uttryckligen hade angett att nyemissionen var fulltecknad, dvs. att inga resterande aktier fanns att teckna, skulle det ha legat i öppen dag att den skyldigheten inte kunde fullgöras. Att emissionen hade blivit fulltecknad var också det grundläggande skälet för både tingsrättens och hovrättens ogillande av käromålet.
    Man kan tycka att den bristande korrespondensen mellan Trygghetsbolagets yrkande och den i grunden angivna rättsföljden borde ha uppmärksammats under målets förberedelse. Emellertid var den inte något praktiskt problem för domstolen — så länge käromålet inte bifölls. Och det gjorde ju varken tingsrätten eller hovrätten.
    Men det gjorde som sagt HD. Tydligen uppmärksammade HD den bristande korrespondensen mellan Trygghetsbolagets yrkande och den i grunden angivna rättsföljden. Man kan förmoda att HD — när domstolen hade kommit så långt att den ville bifalla käromålet — fann bristen besvärande, kanske rentav så besvärande att den i sig omöjliggjorde bifall. Hur som helst måste HD ha betraktat den bristande korrespondensen som ett problem i behov av lösning. HD ”löste” problemet genom att säga (p. 12 i domen, kursiverat här):

 

Att Trygghetsbolaget i samband med sin rättsliga argumentering har formulerat det så, att garanterna ska ”teckna” det antal aktier som belöper på henne eller honom och betala däremot svarande ”teckningslikvid” kan inte förstås på något annat sätt [än att Trygghetsbolaget begär att garanterna ska lösa bolaget från vad fyllnadsteckningen resulterade i] bl.a. eftersom aktierna är utgivna och innehas av Trygghetsbolaget.

 

Som framgår av den av bolaget angivna och ovan återgivna grunden för käromålet var emellertid det av Trygghetsbolaget anförda inte något som bolaget hade formulerat ”i samband med sin rättsliga argumentering”. Det av bolaget angivna var i stället de faktiska omständigheter — de träffade garantiavtalen och dessas innehåll samt ickeinfriande m.m. — som bolaget åberopade och som enligt bolaget medförde den i bolagets grund angivna rättsföljden, dvs. skyldighet för garanterna gentemot bolaget att infria garantierna genom att teckna och betala. Omständigheterna var alltså rättsfakta. Bolagets rättsliga argumentering innehöll inget om någon skyldighet för garanterna att teckna och betala.
    Den strax ovan citerade delen av p. 12 i HD:s dom avslutas: ”Målet angår alltså inte huruvida den som har utfäst sig att teckna aktier kan förpliktas att göra det.” Men det var just det — och endast det — som Trygghetsbolaget enligt sin grund åberopade, dvs. en skyldighet för garanterna att teckna och betala.
    Med sin ”lösning” kom HD dessvärre ur askan i elden. Om det som Trygghetsbolaget angav som sin grund bara var — som HD fann — bolagets ”rättsliga argumentering”, blev nämligen ingen grund för käromålet kvar. HD har då bifallit Trygghetsbolagets yrkande trots avsaknad av åberopade rättsfakta inte bara för den i yrkandet och domslutet uttryckta rättsföljden, utan alla rättsföljder. I strid med 17 kap. 3 § RB har då HD grundat sin dom på andra omständigheter än de som Trygghetsbolaget åberopade till grund för sin talan.

 

4 HD:s yttrande i domvilloärendet
HD inkom med yttrande i domvilloärendet.6 Yttrandet inleds med följande redogörelse för Trygghetsbolaget talan i målet (kursiverat här).

 

I det aktuella målet gjorde Trygghetsbolaget gällande att bolaget, genom att teckna de aktier som garanterna rätteligen skulle ha tecknat, tog över Labs2:s rätt mot garanterna. Den övertagna rätten innebar, enligt Trygghetsbolaget, att bolaget kunde kräva fullföljd av [garanti]avtalen med den rätt som Labs2 hade mot garanterna.

 

 

6 Ö 1810-16, aktbilaga 12. Som Håstad noterat, ibid. [s. 108], avgavs yttrandet noga räknat inte av samtliga ledamöter som deltog i avgörandet, utan av ordföranden och referenten ”efter samråd” med övriga ledamöter. Vanligtvis avges ett sådant yttrande av samtliga ledamöter, med undantag endast för ledamot som t.ex. inte längre tjänstgör i domstolen.

Redogörelsen kan jämföras med Trygghetsbolagets grund såsom den med smärre nu betydelselösa förenklingar återgetts ovan (kursiverat här, men på annat sätt än ovan):

 

Nyemissionen blev inte fulltecknad. Enligt garantiavtalen är garanterna därför skyldiga att teckna de saknade nyemitterade aktierna till teckningskursen. Garanterna har inte följt avtalen. Labs2 har till Trygghetsbolaget överlåtit sina krav på garanterna enligt avtalen. Trygghetsbolaget har därmed rätt att av garanterna kräva fullföljd av avtalen med den rätt som Labs2 hade mot svarandena före överlåtelsen till Trygghetsbolaget, dvs. rätten att kräva att garanterna tecknar sig för aktuellt antal aktier till teckningskursen samt betalar teckningslikviden. Det är inte fråga om någon skadeståndstalan.

 

Man kan konstatera följande betydande skillnad mellan HD:s redogörelse och Trygghetsbolagets angivna grund. Enligt redogörelsen ska Trygghetsbolaget ha gjort gällande att det var bolagets aktieteckning som medförde att bolaget ”tog över” Labs2:s rätt mot garanterna. Men enligt Trygghetsbolagets angivna grund var det Labs2:s överlåtelse till bolaget av sina krav på garanterna som medförde att bolaget hade rätt att av dem kräva teckning och betalning.
    Håstads uppfattning är att det — utöver att utgöra ”ett grovt rättegångsfel att HD grundat sin dom på en övertagen rätt till skadestånd” — kan ”ha varit ett grovt rättegångsfel att domen grundas också på subrogation till följd av betalning, fastän Trygghetsbolaget åberopade subrogation till följd av överlåtelse.”7 En möjlig skillnad finns också mellan HD:s redogörelse och vad HD anförde i sin dom som ”lösning” av problemet med den bristande korrespondensen mellan Trygghetsbolagets yrkande och den i grunden angivna rättsföljden. I redogörelsen talar HD nämligen om Trygghetsbolagets rätt att kräva fullföljd av garantiavtalen, alltså kräva teckning och betalning, medan HD i sin ”lösning” talar om Trygghetsbolagets begäran att garanterna ska lösa bolaget från resultatet av fyllnadsteckningen.

 

5 Intryck av HD:s dom
Det är svårt att frigöra sig från tanken att HD helt enkelt har tyckt att den faktiska situationen, såsom domstolen bestämde sig för att se den, varit sådan att Trygghetsbolagets yrkande skulle bifallas samt att vägen från det ena till det andra inte var så viktig — till skillnad från den faktiska situationen som inspirationskälla till skadeståndsrättsliga funderingar, oavsett att Trygghetsbolaget uttryckligen sagt sig inte föra en skadeståndstalan. Det gjorde ju heller inte Trygghetsbolaget; bl.a. hävdade bolaget ingen skada eller anförde något om skadeberäkning.

 

7 Håstad, ibid. [s. 115]. Se härtill ytterligare en bristande överensstämmelse, nämligen följande i HD:s yttrande till HD i domvilloärendet. I yttrandet s. 2 fjärde stycket talas om Labs2:s rätt ögonblicket före Trygghetsbolagets ”betalning”, medan det i nästa stycke talas om samma rätt ögonblicket före ”fyllnadsteckningen” av Trygghetsbolaget.

Tidigt i domskälen skapas och långt in i skälen består intrycket att HD prövar ett skadeståndsmål. Det tar sin början i p. 13, under mellanrubriken ”Frågorna i målet”. Där identifierar HD två huvudfrågor:

 

Den första gäller huruvida ett brutet teckningsåtagande i en emissionsgaranti grundar rätt till skadestånd för det emitterande bolaget. Om så är fallet uppkommer den andra huvudfrågan […].

 

Skadeståndsresonemanget pågår i närmare 50 stycken, till p. 61. Där säger HD:

 

Labs2:s skada på grund av garanternas avtalsbrott får alltså anses ha blivit läkt till följd av att Trygghetsbolaget gjorde det tillskott som garanterna hade utfäst sig att göra.

 

Därefter kommer fyra stycken. De mynnar ut i följande (p. 66).

 

Inte heller i övrigt har det anförts några omständigheter som talar emot att Trygghetsbolaget genom att infria garanternas förpliktelser till fyllnadsteckning har en på subrogation grundad regressrätt mot garanterna.

 

Efter denna korta utflykt till subrogationsgrundad regressrätt återvänder HD till skadeståndsresonemanget (p. 69, kursiverat här):

 

Eftersom aktierna i detta fall har emitterats och innehas av Trygghetsbolaget har det bolaget både rätt och skyldighet att vid utövandet av det övertagna skadeståndsanspråket föra över aktierna på garanterna, varvid skadeståndsbeloppet kommer att svara mot den erlagda teckningslikviden.

 

Av detta kan man knappast få annat intryck än att HD i realiteten betraktade sitt bifall till Trygghetsbolagets yrkande — betalningsskyldighet med teckningslikvidens belopp i utbyte mot de tecknade aktierna — som bifall till en skadeståndstalan, även om domslutet i enlighet med yrkandet snarare går ut på en utväxling av huvudsakliga prestationer enligt garantierna, dock med Trygghetsbolaget i stället för Labs2 som garanternas motpart.8 Intrycket bekräftas av rättsfallsreferatets rubrik i NJA. I rubriken sägs att en emissionsgaranti under närmare angivna förutsättningar är ”rättsligt bindande i den meningen att avtalsbrott kan grunda skadeståndsansvar”. 9

6 Konsekvenser för dispositiva tvistemål
Som framgått ställer man sig undrande till HD:s dom i flera avseenden. Det gäller bl.a. HD:s ”lösning” av problemet med den bristande

 

8 Se härtill Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2015–16 s. 409, 413 fotnot 3 och 427 fotnot 62. 9 Rubriken i sin helhet: ”Nyemission. Under förutsättning att ett avtal om s.k. emissionsgaranti är skriftligt och garanten vid avtalets ingående har tillgång till adekvat information om nyemissionens villkor och förutsättningar, är avtalet rättsligt bindande i den meningen att avtalsbrott kan grunda skadeståndsansvar.”

korrespondensen mellan det framställda yrkandet och den i grunden angivna rättsföljden. Med sin lösning har HD förvandlat den av Trygghetsbolaget angivna grunden till ”rättslig argumentation”, synbarligen för att möjliggöra bifall till bolagets yrkande. Ovan har konstaterats att de av bolaget i sin grund anförda sakomständigheterna inte var rättslig argumentation, utan åberopade rättsfakta. Ovan har också konstaterats konsekvensen av ”lösningen” blev att inga rättsfakta fanns kvar; det fanns inte längre någon åberopad grund för Trygghetsbolagets yrkande.
    Till undran bidrar den betydande skillnaden mellan å ena sidan redogörelsen i HD:s yttrande för Trygghetsbolagets angivna grund och å den andra den av Trygghetsbolaget självt angivna grunden. Som påpekats säger HD i sin redogörelse att var det bolagets aktieteckning som medförde att bolaget ”tog över” Labs2:s rätt mot garanterna, medan det enligt Trygghetsbolaget självt var Labs2:s överlåtelse till bolaget av sina krav på garanterna som medförde att bolaget hade rätt att av dem kräva teckning och betalning.
    Också bidragande till undran är den ovan framhållna möjliga skillnaden mellan HD:s redogörelse i yttrandet och HD:s ”lösning” av problemet med den bristande korrespondensen mellan Trygghetsbolagets yrkande och den i grunden angivna rättsföljden. I redogörelsen är det tal om Trygghetsbolagets rätt att kräva fullföljd av garantiavtalen, alltså kräva teckning och betalning, medan det i ”lösningen” är tal om Trygghetsbolagets begäran att garanterna ska lösa bolaget från resultatet av fyllnadsteckningen.
    Det är som sagt svårt att undvika slutsatsen att HD i realiteten har bifallit Trygghetsbolagets yrkande på skadeståndsrättslig grund. Håstad är inne på en liknande linje:

 

Den som subrogerar måste subrogera i något, och enligt vad avdelningen själv skriver i yttrandet, liksom i domen, har det varit den rättsställning som emittenten hade före fyllnadsteckningen. Denna rättsställning anges på en mängd ställen i domen ha varit en rätt till skadestånd […]. Skadeståndsskyldighet har alltså varit ett rättsfaktum i domen trots att varken skada eller skadeståndsskyldighet var åberopad och fastän Trygghetsbolaget t.o.m. anfört att det inte förde en skadeståndstalan. Utan denna skadeståndsskyldighet hade HD inte kunnat komma fram till en bifallande dom i förhållandet mellan Trygghetsbolaget och garanterna.10

Det som talar mot att HD i realiteten har bifallit käromålet på skadeståndsrättslig grund är väl bara HD:s yttrande i domvilloärendet samt HD:s avgörande i det ärendet.
    Rättsfallsreferatets rubrik i NJA talar också för att HD i realiteten har bifallit Trygghetsbolagets yrkande på skadeståndsrättslig grund. Skillnaden mellan referatrubriken å ena sidan och å den andra innehållet i HD:s domskäl och HD:s yttrande är förvånande. Enligt refe-

 

10 Håstad, ibid. [s. 114].

ratrubriken avser avgörandet ”skadeståndsansvar”, men i HD:s yttrande sägs att ”rättsföljden av den rättsregel som Högsta domstolen tillämpade […] inte är skadestånd”.
    Förvånande är också det som inte sägs i referatrubriken. Där sägs nämligen inget om subrogationsgrundad regressrätt, vilket enligt samma domskäl och samma yttrande var den rättsföljd som, citerat ur yttrandet, ”åberopade omständigheter gav stöd för”.
    I domvilloärendet bedömdes att HD:s ”prövning av målet [inte har] inneburit att domstolen i strid med bestämmelsen i 17 kap. 3 § RB grundat domen på andra omständigheter än de som åberopats av [Trygghetsbolaget] till grund för dess talan.” Man frågar sig vilka dessa var. Inga som rättsfakta åberopade omständigheter fanns kvar när HD med sin ”lösning” hade förvandlat Trygghetsbolagets angivna grund till rättslig argumentation.
    HD:s avgörande i domvilloärendet har ändå, åtminstone enligt ordalagen, bekräftat att 17 kap. 3 § RB gäller alltjämt.11 Som diskuterats ovan väcker HD:s dom undran — för att inte säga förundran — i flera centrala avseenden. Man kan inte gärna dra någon annan slutsats än att HD i emissionsgarantimålet har ansett att medlen fick helgas av ändamålet: bifall till Trygghetsbolagets yrkande. Medlen var betydande våld på kärandens grund för sin talan — så mycket våld att inget blev kvar — och på dispositionsprincipen genom att inte bry sig om kärandens klara och tydliga förklaring att bolaget inte förde en skadeståndstalan.
    Av domen framgår tyvärr inte varför HD tyckte att ändamålet var så viktigt. Det hade väl inte varit någon stor sak om HD, ungefär som tingsrätten och hovrätten, hade ogillat Trygghetsbolagets talan därför att utformningen av dels garantierna, dels bolagets käromål omöjliggjorde bifall.
    Vill vi verkligen att domstolar ska kunna ta sig sådana friheter som HD tog sig i detta mål? Det vill vi nog inte. Som Håstad framhållit motiveras bl.a. dispositionsprincipen inte bara av principiella skäl, utan den fyller också en väsentlig processekonomisk funktion genom att ett dispositivt tvistemål inte ska behöva omfatta mer än vad parterna vill ha prövat.12 En av flera mycket bekymmersamma processekonomiska konsekvenser av HD:s dom är följande. Hädanefter torde det i praktiken var omöjligt att inte tillerkänna en vinnande svarande full ersättning för yrkade rättegångskostnader i många fall, även om de är mycket stora

 

11 En detalj i avgörandet är värd lite uppmärksamhet. HD säger att det inte i emissionsgarantimålet ”har förekommit ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång” genom att HD inte beredde parterna tillfälle att framföra synpunkter rörande tillämpningen av andra rättsregler än de som parterna hade hänfört sig till. De citerade orden lämnar utrymme för att HD i domvilloärendet ansåg att underlåtenheten visserligen var ett grovt rättegångsfel, men inte ett som kunde antas ha inverkat på målets utgång. Jfr Unnersjö, ibid. s. 438 fotnot 102. 12 Håstad, ibid. [s. 112].

och i någon allmän mening framstår som onödiga. Om en domstol får ta sig sådana friheter som HD gjorde i emissionsgarantimålet måste ju rimligen en svarande i motsvarande mån få lägga ned kostnader på att värja sig mot allt som domstolen över huvud taget skulle kunna tänkas döma över — och lite till. Även om en kärande, exempelvis, uttryckligen säger sig inte föra en skadeståndstalan, måste det vara skäligen påkallat för svaranden att lägga ned kostnader på att värja sig mot att domstolen ändå bifaller kärandens talan på skadeståndsrättslig grund.
    Mot bakgrund av de ovan påpekade problemen får man nog göra den bedömningen, att det är för tidigt att säga att HD:s dom i emissionsgarantimålet på ett genomgripande sätt har förändrat dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB. En så stor omvälvning av den bestämmelsen som domen implicit innebär bör nog uttryckas explicit av HD innan omvälvningen kan betraktas som ett fullbordat faktum. I avvaktan därpå får nog slutsatsen bli att domen inte har förändrat dispositionsprincipen så mycket.
    Man drar sig till minnes det bekanta uttalandet om att ”endast tyngden av de skäl, som av Högsta domstolen åberopas till motivering av domsluten, bör vara avgörande för Högsta domstolens inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna”.13 I belysning av de i denna artikel diskuterade problemen framstår HD:s dom i emissionsgarantimålet inte som en tungviktare.

 

 

13 Återgivet från Strömholm, En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, SvJT 1984 s. 923, 935.