CARL HENRIK EHRENKRONA, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — en kommentar, Karnov Group, 2016, 341 s.

 

 

Inledning
Få personer i Sverige är mer lämpade att skriva en kommentar till Europakonventionen än vad Carl Henrik Ehrenkrona är. Han har varit rättssakkunnig och departementsråd i Utrikesdepartementet och regeringens ombud i mål mot Sverige inför Europadomstolen i Strasbourg. Han var rättschef i Utrikesdepartementet under åren 2002–2010 och var ambassadör och chef för Sveriges ständiga representation vid Europarådet under åren 2010–2014. Vid en slagning i HUDOC (Europadomstolens digitala databas med domar, beslut m.m.) förekommer Carl Henrik Ehrenkrona som statens ombud i 19 domar (beslut borträknade) mellan åren 1992 och 2012. Den period som Carl Henrik Ehrenkrona har uppträtt som statens ombud har varit mycket formativ för Europakonventionens genomslag i Sverige. Carl Henrik Ehrenkrona har även arbetat med flera av de reformer av konventionssystemet som utarbetats i Europarådet.
    Boken är en bearbetning av Carl Henrik Ehrenkronas kommentar avseende Europakonventionen i Karnov. Som kommentar skiljer sig boken från andra juridiska kommentarer i det att den inte är en lagkommentar. Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är inte vad som i huvudsak kommenteras, inte heller är det enbart artiklarna som sådana som kommenteras. Europakonventionens artiklar kan snarast ses som principer, medan de konkreta reglerna utformas genom Europadomstolens praxis. Boken är således i stor utsträckning en kommentar av Europadomstolens rikhaltiga praxis.

 

Disposition och syfte
Boken inleds med några kortare introduktionskapitel (kap. 1–6) som innehåller en matnyttig och lättillgänglig introduktion till Europakonventionen och dess övervakningssystem: Europakonventionens bakgrund och tillkomst (kap. 1), Rättigheterna (kap. 2), Övervakningssystemet (kap. 3), Europadomstolens allmänna tolkningsprinciper (kap. 4), Europakonventionen och svensk rätt (kap. 5), Europakonventionens förhållande till EU och unionsrätten (kap. 6).
    Efter dessa inledande kapitel följer kommentaren till Europakonventionens materiella bestämmelser i vilken de enskilda artiklarna i Europakonventionen (kap. 7) och i dess tilläggsprotokoll (kap. 8) kommenteras. Här är det alltså inte bara de materiella rättigheterna som följer av Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll som kommenteras, utan även förfarandereglerna, det vill säga de artiklar som reglerar formella och processuella frågor m.m.
    Syftet med vad som i förordet anges vara en ”kort” kommentar är ”att ge svenska jurister och andra en allmän övergripande överblick över konventionssystemet och den praxis som utvecklats av domstolen för att underlätta för dem som kommer i kontakt med konventionsrättsliga problem i sitt arbete eller på annat vis”. Det uttrycks även en förhoppning om att kommentaren kan vara till hjälp i juristutbildningen.

 

Innehåll
Att kommentera en kommentar är en uppgift på ”metanivå”. Vidare är det en närmast omöjlig uppgift när det handlar om rättspraxis och rättsfallsregistret omfattar ca 700 domar från Europadomstolen. Mina kommentarer kommer därför i stort att bli översiktliga, men jag kommer att göra några mer konkreta nedslag.
    Vad gäller den inledande delen av boken anser jag att den bör utgöra obligatorisk läsning — allra helst kunskap — för Sveriges juristkår. Kapitel två kan dock knappast kallas ”kapitel”, då det utgörs av lite drygt en sida där rättigheterna som sådan räknas upp med angivande av i vilken artikel respektive eventuellt tilläggsprotokoll de återfinns. Detta ger förvisso en god översikt, men det hade kanske gjort sig bättre som en bilaga än som ett eget kapitel.
    Istället för att i kapitel 5 om Europakonventionen och svensk rätt ta upp de svenska domstolarnas ökade benägenhet att ta sig an konventionsrelaterade frågeställningar, har Carl Henrik Ehrenkrona valt att redogöra för sådana rättsfall under respektive artikel i kapitel 7 och 8. Jag som läsare uppskattar förvisso de löpande hänvisningarna till inhemsk praxis, men jag hade föredragit om utvecklingen i svensk praxis även hade sammanställts på ett och samma ställe. Dispositionsmässigt hade det lämpligen placerat i just kapitel 5.
    I kapitel 6 redogörs på ett ovanligt lättbegripligt sätt för den komplicerade relationen mellan EU-rätten och Europakonventionen.
    Vad sedan gäller den faktiska kommentaren till artiklarna i Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll i kapitel 7 och 8 finns det två stora behållningar av boken.
    För det första: Under de materiella artiklarna ges en pedagogisk uppdelning av olika rättigheter som kan utläsas genom Europadomstolens praxis. Exempelvis framgår det att artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) kan aktualiseras vid frågor som knyts till familjen såsom vid omhändertagande, fosterhemsplacering och därmed sammanhängande frågor, vid adoptionsfrågor, vid bortförande av barn vid vårdnadstvister och vid konstgjord befruktning. Under dessa underrubriker har sedan relevant praxis för frågan redogjorts för på ett kortfattat sätt. Här måste dock framhållas att man som jurist inte enbart kan nöja sig med vad som framgår av kommentaren ifråga om man avser att använda sig av målen i praktiken. Meningen med boken är att den ska ge en ”allmän övergripande överblick”, inte att ge en djupare analys av olika avgöranden. Man måste gå till källan och själv läsa om varför utfallet blev som det blev innan man väljer att hänvisa till det för att stödja en tes. För det andra: Boken är en kommentar till alla artiklar i Europakonventionen, även till förfarandereglerna och alltså inte bara till rättigheterna. Detta är något som saknas i de sedvanliga standardverken om Europakonventionen som mest handlar om rättigheterna som sådana, t.ex. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Kjölbro, Den
Europæiske Menneskerettighedskonvetion — for praktikere, van Dijk, van Hoof m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights,
Jacobs & White, The European Convention on Human Rights och Harris, O´Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights. En liten detalj som jag uppskattar är fotnoterna till tilläggsprotokollen i vilka det framgår när Sverige tillträdde protokollet och vilka andra stater som tillträtt, en information som annars inte är så lätt att hitta. Vad

gäller det materiella innehållet i kommentaren har jag några synpunkter som följer nedan.

 

Artikel 6 — Rätt till en rättvis rättegång
Avsnittet om rätten till en rättslig prövning inom skälig tid kan tyckas vara oskäligt kort med tanke på hur mycket inhemsk praxis det finns på området. Det är i mångt och mycket frågan om långsam handläggning vid domstolsprövningar som lett fram till den praxisbildning om Europakonventionens verkningar i svensk rätt som vi har idag. Här saknar jag därför relevanta hänvisningar till svensk praxis, som t.ex. NJA 2003 s. 217, NJA 2005 s. 462, NJA 2010 s. 363, NJA 2012 s. 211 (I och II) och NJA 2012 s. 1038. Enbart NJA 2003 s. 414 nämns här. De övriga rättsfallen nämns dock under artikel 13. Det är förvisso korrekt att de nämns även där; nedsatt straff och skadestånd är rättsmedel som kan härledas ur artikel 13, men anledningen till att det behövs ett rättsmedel är att det skett en konventionskränkning — i dessa fall en överträdelse av artikel 6 på grund av långsam handläggning.
    I frågan om jäv i avsnittet om kravet på oavhängig och opartisk domstol saknar jag referenser till svensk praxis, t.ex. till HFD 2011 ref. 14 där en domare inte ansågs jävig att handlägga ett mål rörande inkomsttaxering och skattetillägg enbart på den grunden att han tidigare prövat frågan om anstånd med att betala den aktuella skatten eller till NJA 2014 s. 482 där en åklagare, som hade varit tjänstledig från Åklagarmyndigheten och tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätten ansågs jävig att handlägga ett brottmål.

 

Artikel 11 — Frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet
Under rubriken ”negativ föreningsfrihet”, vilket behandlas på s. 158 f., anges att HD i NJA 2015 s. 899 prövade frågan om skadestånd kan utgå till följd av fackliga stridsåtgärder i strid med Europakonventionen och att HD fann att så inte var fallet. Detta är dock en sanning med modifikation (här måste dock flaggas för att undertecknad var ett av ombuden på klagandesidan i sagda mål). I målet yrkade en byggföretagare ersättning av ett fackförbund för både ideell och ekonomisk skada. Högsta domstolen konstaterade att skadestånd inte omedelbart kan grundas på de rättighetskränkningar som skulle förutsättas enligt mellandomstemat. Det utesluter enligt HD emellertid inte en rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer om det rättighetskränkande handlandet med hänsyn till omständigheterna är att anse som kvalificerat otillbörligt. Frågeställningen är komplicerad, men Carl Henrik Ehrenkronas slutsats att skadestånd inte kan utgå är felaktig. Frågan huruvida ersättning för ren förmögenhetsskada ska utgå i det specifika fallet ska nu prövas av Stockholms tingsrätt sedan målet efter mellandomen i HD återupptagits där (mål nr T 11087-09).

 

Tilläggsprotokoll 7 artikel 4 — Ne bis in idem
I frågan om ne bis in idem tar Carl Henrik Ehrenkrona upp NJA 2013 s. 502 (Plenimålet) när han skriver om det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och att EU-domstolens dom i Åkerberg Fransson-målet torde ha varit av avgörande betydelse för utgången i målet (s. 262). När man väl är inne på den aktuella frågan om ne bis in idem anser jag att det hade varit på sin plats att i boken även nämna NJA 2013 s. 746 (Resningsmålet) och att samma sekvens av avgö-

randen motsvaras i Högsta förvaltningsdomstolen av HFD 2013 ref. 71 och HFD 2014 ref. 35. NJA 2013 s. 746 nämns förvisso i boken, men då under artikel 13 (Rätt till ett effektivt rättsmedel; s. 167) och artikel 46 (Bindande kraft och verkställighet av domar; s. 212), men alltså inte under tilläggsprotokoll 7 artikel 4 där frågan om ne bis in idem, själva resningsgrunden, regleras. I frågan om ne bis in idem och återkallelse av körkort (s. 262) hänvisas det till RÅ 2000 ref. 65. En mer uppdaterad hänvisning hade inkluderat HFD 2015 ref. 31 där återkallelse av körkort för en körkortsinnehavare som gjort sig skyldig till annat brott än trafikbrott inte ansågs stå i strid med förbudet mot ne bis in idem samt NJA 2015 s. 587 där den svenska ordningen för körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott inte heller ansågs stå i strid med förbudet mot ne bis in idem. Ett annat likartat fall är även HFD 2015 ref. 20 där återkallelse av vapentillstånd på grund av en tidigare meddelad brottmålsdom inte ansågs stå i strid med förbudet mot dubbla förfaranden.

 

Uttömmande av inhemska rättsmedel
Boken är något knapphändig i frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel. Frågan är av stor relevans för praktiserande jurister. På s. 199 anförs att en anmälan till JO eller JK inte är ett sådant rättsmedel som behöver uttömmas. JK är traditionellt sett inte ett sådant rättsmedel som måste uttömmas innan man vänder sig till Europadomstolen med sitt klagomål (se t.ex. Segerstedt Wiberg m.fl. mot Sverige, dom den 6 juni 2006). Genom en rad avgöranden har Europadomstolen emellertid kommit fram till att en talan om krav på skadestånd inför allmän domstol eller JK utgör sådana effektiva rättsmedel att endera av dem som huvudregel måste prövas innan man kan vända sig till Europadomstolen med sitt klagomål (se bland annat Eskilsson mot Sverige, beslut den 24 januari 2012, Eriksson mot Sverige, dom den 12 april 2012, Ruminski mot Sverige, beslut den 21 maj 2013, och Marinkovic mot Sverige, beslut den 10 december 2013).
    Europadomstolen uttalade i målet Ruminski mot Sverige att om det finns mer än ett effektivt rättsmedel (dvs. både allmänna domstolar och JK) att uttömma, så får den klagande själv välja vilket rättsmedel denne vill använda. Man måste alltså inte vända sig till JK, men man kan välja att vända sig till JK istället för att gå till allmän domstol för att anses ha uttömt inhemska rättsmedel (i vart fall vad gäller frågan om skadestånd på grund av långsam handläggning).

 

Avslutande kommentarer
I förhållande till redan utgiven litteratur om Europakonventionen tillför boken flera positiva saker: den är översiktlig och lätt att tillgodogöra sig samt innehåller en kommentar till alla artiklar, inte bara till de materiella rättigheterna. Det är uppenbart att Carl Henrik Ehrenkrona själv inte har sett verket som någon form av uttömmande uppslagsverk, utan mer som en kompass för att ta ut riktningen över Europadomstolens djupa hav av avgöranden.
    Det som framförallt tilltalar mig med boken är att den tillgängliggör Europakonventionen för svenska jurister. Inte minst för att boken är på svenska, medan Europadomstolarnas domar är främst på engelska och/eller franska. Formatet, en djupare Karnov-kommentar, gör informationen mer åtkomlig än om man ser till de sedvanliga standardver-

ken, eller till Europadomstolens domar som sådana. Svenska praktiker och rättstillämpare har hittills varit hänvisade till att använda sig av standardverket Mänskliga rättigheter i europeisk praxis av Hans Danelius. Den boken växer sig i takt med avgörandena från Europadomstolen alltmer omfångsrik och är i sin senaste upplaga över 700 sidor lång. Om jag får gissa kommer många jurister nu istället ta genvägen till Europadomstolens praxis via Carl Henrik Ehrenkronas bok.
    Formatet av en kommentar förtar tyvärr möjligheten till egna funderingar och reflektioner från Carl Henrik Ehrenkronas sida. Det hade varit intressant att läsa mer om dessa, när en person med djup kunskap och bred erfarenhet ändå fattat pennan. Kanske finns det utrymme för en monografi eller till och med en självbiografi? En annan reflektion kring formatet och förlagets intention att boken ska användas som ett arbetsverktyg för jurister är att boken är en kommentar och inte en handbok. Carl Henrik Ehrenkrona är ett av Sveriges mesta ombud inför Europadomstolen och besitter därigenom stora praktiska erfarenheter. Dessa erfarenheter kommer tyvärr inte läsaren fullt ut till del genom en kommentar. Detta skulle eventuellt kunna vara ett ytterligare kapitel i nästa upplaga: Processen i praktiken. Eller ytterligare en bok.
    Sammanfattningsvis kommer Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — en kommentar att bidra till ett ökat genomslag av fri- och rättigheter i praktiken. Det syfte som Carl Henrik Ehrenkrona har haft med boken kommer med största sannolikhet att uppnås. Jag kommer i min undervisning om Europakonventionen, och säkert fler med mig, att tipsa studenterna om denna bok. Även målet om att kommentaren kan vara till hjälp i juristutbildningen kommer att nås.

 

 

 

 

 

Sebastian Scheiman