Ett fall av ”restitution” från norska Høyesterett

 

 

Av professor MÅRTEN SCHULTZ

I ett färskt avgörande från norska Høyesterett har offer för människohandel som tvingats att sälja sexuella tjänster tillerkänts ersättning med grund i den vinst som uppkommit genom brottsligheten. Domen är unik i sitt slag och av intresse även för resten av Norden.

 

1. Principen om obehörig vinst tar sikte på situationer där någon obehörigen (eller, som det alternativt kan utryckas: utan rättsgrund) berikas på någon annans bekostnad. När principen används så innebär den att rättsordningen korrigerar en i rättslig mening otillåten förmögenhetsöverföring mellan två (eller ibland flera) personer. Det krav som den förfördelade kan ställa på den person som berikats kan kallas för olika saker: vinstersättning eller obehörig vinstersättning. I vissa sammanhang används istället termen ”restitution”.
    Obehörig vinst är inom ramen för denna terminologi rättsgrunden och restitution rättsföljden.1 I vissa common law-rättsordningar, främst England, användes tidigare uttrycket ”the law of restitution” för att beteckna rättsområdet, medan ”unjust enrichment law” undveks eftersom det fanns en skepsis mot att beskriva rättsgrunden för restitutionsfallen på ett enhetligt sätt — rättsföljden restitution behöver inte bygga på en obehörig vinst-princip och det är därför metodologiskt olämpligt att systematisera utifrån en sådan princip.2 Synsättet har

 

1 1950 lades två inflytelserika doktorsavhandlingar fram på temat, eller om man så vill: dessa temata, i Norden. Jan Hellner behandlade rättsgrundssidan av myntet i Om obehörig vinst, Stockholm 1950, medan Anders Vinding Kruse i stället utgick från rättsföljden i sin Restitutioner, Köpenhamn 1950. I sin recension av Vinding Kruses framställning skrev Karlgren följande, vilket kanske kan bidra till terminologisk klarhet: ”Med restitutionskrav förstås i förevarande doktorsavhandling sådana rättsanspråk, som varken härröra från kontraktsförhållanden eller grunda sig på rättsstridiga handlingar. Närmast avses att analysera »berigelsesgrundsætningen» (grundsatsen om »obehörig vinst») i dansk och utländsk rätt. Men även andra restitutionskrav än sådana, som traditionellt hänföras under nämnda grundsats, ha dragits in i undersökningen.”, Hjalmar Karlgren, Recension av A. Vinding Kruse, Restitutioner, SvJT 1951 s. 441. 2 Så förstår jag även Jan Kleinemans inställning vad gäller svensk rätt, Jan Kleineman, Obehörig vinst och vårt behov av rättsliga tvångströjor, TfR 2013 s. 531 ff. och tidigare Fritjof Lejman, Principen obehörig vinst i svensk lagstiftning, SvJT 1949 s. 641 ff., på s. 642 f. Jan Hellners avvisande inställning i Om obehörig vinst, Stockholm 1950, är välkänd (och en av förklaringarna till institutets motvind därefter). Även Svante Bergström var skeptisk i Om vinstregler och vinstgrundsats, SvJT 1951 s. 247 ff. Se för allmänna synpunkter utifrån ett norskt respektive finskt perspektiv Erik Monsen, Berikelseskrav. Vederlagskrav og vinningsavståelseskrav ved urettmessig utnyttelse av ting og rettighet, Oslo 2007, s. 55 f. och Olli Norros, Inledning till obligationsrätten, Helsingfors 2012, s. 46.

förändrats och nu används obehörig vinst-terminologin även i England, även om relationen mellan begreppen fortfarande ger upphov till diskussion.3 Nordisk rätt har intagit en mer skeptisk inställning till obehörig vinst än andra rättsordningar och vi har inte heller någon tradition av att i dessa sammanhang använda uttrycket restitution. Det har emellertid Norges högsta domstol gjort i ett intressant fall från förra året som det finns anledning att se närmare på även utifrån ett svenskt perspektiv. Jag använder mig nedan alltså av uttrycket ”restitution” på det sätt som det förstås i norsk rätt. Ur ett svenskt perspektiv är uttrycket restitution diffust. På svenska torde vinstersättning vara den mest adekvata termen — alldeles oavsett vad man anser om existensen av ett självständigt obehörig vinst-institut.4 Men eftersom det i norsk rättsvetenskap gjorts en distinktion mellan ”berikelsekrav” och ”restitutionskrav” håller jag här fast vid den norska begreppsbildningen.5

2. Jag har i andra sammanhang hävdat att det finns stöd för att betrakta obehörig vinst som en allmän rättsprincip i svensk förmögenhetsrätt och skisserat hur en sådan princip kan förstås.6 Andra är mer skeptiska.7 Även om man delar min uppfattning är det dock uppenbart så att obehörig vinst inte hör till de rättsliga normer som domstolarna arbetar med mer frekvent och när de väl gör det så landar det inte sällan i ogillande. Obehörig vinst-principen kan därför betraktas som närmast en säkerhetsventil, som kan användas för att undgå att orimliga resultat uppkommer när ett krav på ersättning inte kan bifallas på skadeståndsrättslig eller avtalsrättslig grund. Ett sådant ”användande” kan ske antingen genom att en ersättning grundas direkt på obehörig vinst-normen eller genom att andra normer tolkas utifrån obehörig vinst som idé eller värdering.
    I övriga nordiska länder har obehörig vinst-argument betraktats på ett liknande sätt som i Sverige, även om finsk och norsk rätt inte varit fullt lika avvisande.8 Det är därför som en färsk dom om restitution från norska Høyesterett är av stort intresse.9

 

3 Se t.ex. Charlie Webb, What is Unjust Enrichment?, Oxford Studies of Legal Studies 2009, s. 215 ff. Mest inflytelserik är härvid Peter Birks, Unjust Enrichment, 2 uppl., Oxford 2005. 4 Ang. kategoriseringen av olika ersättningstyper, se Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 12 f. och Stefan Lindskog, Betalning, Stockholm 2014, s. 76 ff. 5 Se Monsen i n. 2 a.a. 6 Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva, SvJT 2009, s. 946 ff. och Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012 s. 372 ff. 7 Se n. 2 ovan. 8 Se ang. norsk rätt Erik Monsen, Berikelseskrav. Vederlagskrav og vinningsavståelseskrav ved urettmessig utnyttelse av ting og rettighet, Oslo 2007 och för finsk rätt Olli Norros, Inledning till obligationsrätten, Helsingfors 2012, s. 45 ff. 9 Dom den 8 december 2016, i HR-2016-2491-A (sak nr 2016/1334 och sak nr 2016/1681).

3. Bakgrunden till det norska fallet var att ett flertal kvinnor utnyttjats för prostitution av tre åtalade personer. De åtalade dömdes för brott. I samband med brottmålet framställdes krav på ersättning. Dessa krav formulerades dels på skadeståndsrättslig grund, dels på restitutionsrättslig. Det senare byggde på att de utnyttjade kvinnorna hade förmåtts lämna över intäkterna från prostitutionen till några av de dömda personerna. Domstolen gick på restitutionslinjen.
    Domare Ringnes som var förstevoterande uttryckte sig på följande sätt (st. 80):

 

Etter mitt syn er det mest nærliggende å basere kravene på ulovfestede obligasjonsrettslige prinsipper om restitusjon av ytelser som er gitt uten å være forpliktet til det. I motsetning til erstatningsansvaret, som skal dekke skadelidtes økonomiske tap, eller — i noen tilfelle — skadevolders berikelse, dreier det seg her om tilbakeføring av verdier som mottakeren ikke var berettiget til.

 

Det rättsliga stödet fann domaren i 31 § avtaleloven, som närmast motsvaras av vår ockerregel och i läran om restitutionsförpliktelser vid condictio indebiti. Det noterades att det i och för sig fanns svårigheter med att använda avtalsrättsliga regler på situationen, men han resonerade runt detta på följande sätt:

 

Riktignok er det lite naturlig å si at betalingen fra de fornærmede var uttrykk for noen viljeserklæring. De har vært i en tvangssituasjon, og pengene ble tatt fra dem. Men jeg ser det slik at bestemmelsen i § 31 gir uttrykk for et prinsipp som må få anvendelse i en situasjon som vår sak gjelder, selv om forholdet ikke direkte omfattes av bestemmelsen.

 

En invändning om pactum turpe underkändes, liksom att ersättningen skulle sättas ned med stöd av principen compensatio lucri cum damno. Det senare tog sikte på en invändning om att avdrag skulle göras för de skadelidandes levnadskostnader (logi, mat och kläder etc.) som hade betalats av de dömda. I denna del konstaterades att det skulle vara stötande att göra ett avdrag för de fördelar brottsoffren erhållit i samband med utnyttjandet.10

4. Den norska domen är mig veterligen unik i modern nordisk förmögenhetsrätt. Det har i den rättsvetenskapliga litteraturen framförts att vid just människohandel så borde en ersättning av ett sådant här (eller liknande) slag kunna utgå, även om det därvid har hävdats att det i första hand skulle kunna hanteras inom ramen för en skade-

 

10 Compensatio lucri cum damno är en princip som i sig, understundom, anses vila på en obehörig vinst-grund. Se vidare Mårten Schultz, Compensatio lucri cum damno, i: Velferd och Rettferd. Festskrift till Asbjørn Kjønstad, Oslo 2013, s. 517 ff. Norden har nyligen berikats med en avhandling i ämnet, Arnt E. Skjefstad, Erstatningsberegning: særlig om fradrag for fordeler, Oslo 2015.

ståndsrättslig kränkningsersättning.11 Domstolen har här dock valt att inte ”stretcha” den skadeståndsrättsliga begreppsapparaten utan använder ett renodlat restitutionsresonemang. Liknande lösningar har valts i andra rättsordningar.12 Är den också ett uttryck för obehörig vinst? Det är väl, för att apostrofera Olli Norros, närmast en smaksak hur man väljer att systematisera saken.13 Och det är en sak det lär finnas anledning att återkomma till.

 

11 Det var min tidigare uppfattning, Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 4. Jag föredrar den norska lösningen men såg inte utrymme för den i svensk rätt när boken skrevs för snart tio år sedan. 12 Se härvid Tsachi Keren-Paz, Sex Trafficking. A Private Law Response, Oxon 2013, s. 36 ff. 13 Olli Norros, Inledning till obligationsrätten, Helsingfors 2012, s. 46.