Makten över regressrätten*
Av doktoranden ALEXANDER UNNERSJÖ1
En gäldenär som betalar en solidarisk skuld får i regel regressrätt mot övriga gäldenärer. Om borgenären dessförinnan har eftergett sin fordran mot en gäldenär kan förhållandena mellan borgenären och de återstående gäldenärerna förändras, men frågan är när och hur. Av NJA 2016 s. 1176 följer att eftergiften också får verkan mot övriga gäldenärer på så sätt att deras solidariska ansvar mot borgenären omvandlas till ett delat ansvar, men endast under förutsättning att borgenären befriat eftergiftsgäldenären från regressansvar. Menar Högsta domstolen därmed att det inte är gäldenärerna själva utan borgenären som styr över gäldenärernas regressrätt? Kan det i så fall stämma?
1 Inledning
I det sista häftet av Juridisk Tidskrift för läsåret 2016–2017 har Gunnar Brolin under artikelrubriken ”Solidariskt gäldskap — slut på funderingar?” kommenterat rättsfallet NJA 2016 s. 1176.2 Att Brolin inte anser att fallet innebär ett slut på funderingar kring solidariskt ansvar framgår tydligt av artikeltexten. Jag håller med om detta. Fallet väcker nämligen grundläggande systematiska frågor om regressrätten mellan personer som genom gemensamt rättshandlande åtagit sig att utge ett penningbelopp (konsensuellt medgäldsansvar).3 Jag vill därför tilllägga några ytterligare funderingar.
Rättsfrågan i fallet var vilken effekt en fordringseftergift mot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har för medgäldenärernas ansvar mot borgenären. Högsta domstolen (HD) når slutsatsen att medgäldenärernas solidariska ansvar omvandlas till ett delat ansvar och att varje gäldenär inför borgenären endast svarar för sin inbördes andel av skulden. Slutsatsen, får vi veta, är emellertid endast en utgångspunkt. Avgörande i det enskilda fallet ska vara vilken effekt eftergiften har på medgäldenärernas regressrätt mot den gäldenär som borgenären befriat. Upphör regressrätten delas ansvaret. Upphör den inte
* Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike). 1 Artikeln bygger på ett inledningsanförande som jag höll under ett seminarium vid Stockholm Centre for Commercial Law i maj 2017, vid vilket Johan Adestam agerade kommentator. Jag vill tacka Johan för hans mycket kloka och insiktsfulla kommentarer samt övriga seminariedeltagare för den engagerade och givande diskussionen. Tack också till Jori Munukka och Gustaf Sjöberg för värdefulla synpunkter under artikelns utkastskede. 2 JT 2016–17 s. 939 ff. 3 Artikeln är begränsad till frågor angående konsensuellt betalningsansvar. Vad som gäller vid utomobligatoriska flergäldenärsförhållanden lämnas således utanför behandlingen.