Litteratur

 

 

 

ANDERS JOHNSON, GUNNAR LAGERGREN. Internationell domare för handel, fred och mänskliga rättigheter, Ekerlids Förlag, 2017, 300 s.

 

I januari 2017 firade Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut sin hundraåriga verksamhet. I det sammanhanget visades en film, The
Quiet Triumph, som lyfte fram det internationella skiljedomsväsendets obestridliga potential för fredlig lösning av tvister, samtidigt som boken Arbitrating for Peace, med olika artiklar i ämnet, presenterades.1 En svensk jurist som vid detta tillfälle gavs en framträdande plats i såväl filmen som boken var Gunnar Lagergren (1912–2008), under flera decennier en av världens främsta internationella skiljedomare vad gäller såväl kommersiella som politiska tvister. Därefter har det utkommit en biografi över just Lagergren, presenterad på Stockholms Handelskammare i maj. Författare är tidigare DN-journalisten Anders Johnson som skrivit ett flertal biografier om ekonomiska och politiska märkesmän. Bokens titel (se ovan) syftar på såväl skiljeuppdragen som en domargärning i Strasbourg.
    Johnson har lyckats väl med sin biografiska uppgift, mycket till följd av att han haft tillgång till Lagergrens efterlämnade papper och fått god kontakt med familjen, särskilt med änkan Nina Lagergren, halvsyster till den i Budapest försvunne Raoul Wallenberg.
    En av bokens tidigare berättelser ur Lagergrens händelserika liv rör just Raoul Wallenberg. Denne hade av svenska UD, efter påstötning från amerikanska War Refugee Board, fått i uppdrag att i Förintelsens slutskede rädda så många judar i Budapest som möjligt. Han reste dit via Berlin. Gunnar och Nina Lagergren hade som nygifta anlänt till Berlin i januari 1944. Gunnar var utlånad av Svea hovrätt för att tjänstgöra på svenska ambassaden. Hans uppgift var att leda den så kallade Bavdelningen, det vill säga hantera de skyddsmaktsuppdrag som Sverige åtagit sig till förmån för ett antal länder som inte var diplomatiskt eller konsulärt närvarande i krigets Tyskland. Den 7 juli anländer Raoul Wallenberg på genomresa och tas om hand av Nina och Gunnar. Efter en gemensam middag går flyglarmet och de tar skydd. Bomberna faller. Följande dag skjutsar Gunnar Raoul till järnvägsstationen. Det var sista gången någon i familjen såg Raoul Wallenberg.
    Lagergrens skyddsmaktsuppdrag innebar att han emellan de allierade luftangreppen kunde besöka krigsfångar i olika läger. I december 1944 skrev han i ett brev till Nina att han i sitt liv ville ”söka förhindra uppkomsten av mänsklighetetens förbannelse — kriget”. En diplomatisk karriär lockade, men i januari 1945 återgick han till det svenska domstolsväsendet.
    Utrikesminister Östen Undén skulle dock spela en roll i Lagergrens fortsatta karriär. Genom det 1947 grundade Institutet för rättsvetenskaplig forskning såg han till att Lagergren fick ett anslag för att studera handelsrätt utomlands. Det kom att innebära två år omväxlande i Paris

 

1 Ulf Franke, Annette Magnusson och Joel Dahlquist (Eds), Arbitrating for Peace. How Arbitration made a difference, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2016.

SvJT 2017 685 och Rom. I Paris fanns Internationella handelskammaren (ICC) och i Rom Institutet för unifiering av privaträtten (UNIDROIT). Lagergren publicerade strax en skrift om internationella handelstermer och senare en bok om komparativ handelsrätt.2 I december 1952 ringde Undén och frågade om Lagergren var intresserad av att tillträda en tjänst som domare i den internationella domstolen i Tanger. Tanger hade internationaliserats genom ett avtal 1923, men sultanen av Marocko behöll den formella suveräniteten över staden. En internationell förvaltning styrde över en befolkning med olika nationaliteter och religioner. En internationell domarkår avgjorde brottmål och civilmål enligt fransk, spansk, muslimsk eller mosaisk rätt, allt efter omständigheterna i det konkreta fallet. Lagergren fick ett domarförordnande på tre år och han kom att verka i främst kommersiella tvister. I mars 1956 förklarade sig Marocko självständigt, Lagergren lämnade sitt uppdrag samma sommar och domstolen avvecklades året därpå.
    Nästa uppdrag innebar en återanknytning till Tyskland. Våren 1956 erbjöds Lagergren posten som vice-president i den tysk-allierade skiljekommissionen i Koblenz. Dess uppgift var att besluta om ersättning för egendom som nazisterna berövat individer och företag i ockuperade länder. Lagergren tackade ja. Han skulle senare också bli ledamot av en restitutionsdomstol i München som beslöt om återlämnande av konst och annan egendom som nazisterna orättmätigt berövat judar och andra i Tyskland.
    En framgångsrik bana som tvistlösare hade inletts och i fackkretsar skulle uttrycket ”the Big Swede” med tiden få genomslag.
    Mitt i natten i december 1965 ringde telefonen hemma hos familjen Lagergren i Djursholm. Det var FN:s generalsekreterare U Thant som erbjöd Gunnar att leda en skiljedomstol för gränstvisten om Rann of Kutch mellan Indien och Pakistan. Lagergren sa senare att när FN:s generalsekreterare ringer är man naturligtvis så artig att man tackar ja. Det omtvistade territoriet vid Indiska oceanen, stort som Södermanland, var ett obebott träskområde som ansågs lovande för framtida oljeutvinning. En väpnad konflikt hade uppstått på femtiotalet och våren 1965 rådde på nytt krigstillstånd. Ett vapenstilleståndsavtal i juni öppnade för skiljedom och gav FN:s generalsekreterare mandat att utse en neutral ordförande. Parterna hade själva utsett var sin domare, Indien en jugoslavisk ambassadör och Pakistan en iransk ambassadör. Lagergren kallade till ett första möte i Genève en bit in på det nya året. Hans metod var ”friendly arbitration”, parterna skulle känna att ordföranden var sympatiskt inställd till dem båda, lyssnade på dem och gav dem lika mycket tid.
    Rann of Kutch-målet kom att dra ut på tiden. Lagergren blev president för Hovrätten för västra Sverige 1966 och upprepade tjänstledigheter krävdes. I målet drev han en kompromisslinje som dock utgick ifrån att Indien hade bättre rätt till området. När dom avkunnades 1969 fick Indien 90 procent och Pakistan tio procent av territoriet. Parterna accepterade utslaget och konflikten löstes alltså på fredlig väg. Någon olja har aldrig påträffats i Rann of Kutch.

 

2 Gunnar Lagergren och Thor Carlander, Innebörden av vissa internationella handelstermer enligt svensk uppfattning, Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Stockholm 1952; Gunnar Lagergren, Delivery of the Goods and Transfer of Property and Risk in the Law of Sale, Institutet för rättsvetenskaplig forskning, Stockholm 1954.

686 Litteratur SvJT 2017 År 1967 utsågs Lagergren till skiljeman i Världsbankens centralorgan för biläggande av investeringstvister (ICSID), i Sverige utsågs han 1976 till Riksmarskalk och året därpå blev han ledamot av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, en position han skulle inneha till 1988.
    Sedan shahen av Iran fallit 1979, amerikanska ambassaden i Teheran ockuperats och amerikanska diplomater tagits som gisslan, beslagtog president Carter iranska ekonomiska tillgångar i USA. Efter det att Ronald Reagan vunnit presidentvalet 1980 inleddes förhandlingar via regeringen i Alger. I januari 1981 presenterades Algerdeklarationen som innebar ett hävande av ambassadockupationen, ett frisläppande av gisslan och inrättandet av en skiljedomstol i Haag, the Iran US Claims Tribunal. Den skulle avgöra alla ekonomiska mellanhavanden mellan USA och Iran. Tre amerikanska och tre iranska domare skulle balanseras av tre neutrala domare, nämligen Lagergren som domstolens president, en fransman och ytterligare en svensk. Över 3 800 mål registrerades. Ordförandens målsättning om ”friendly arbitration” infriades inte. Förhandlingarna blev hätska och vid ett tillfälle tog en iranier struptag på den svenske domaren Nils Mangård. Ändå har Tribunalen blivit en framgång, även om dess arbete ännu inte är helt avslutat. Lagergren tog avsked efter några år och signerade sin sista dom sommaren 1985.
    Flera av skiljeuppdragens överläggningar lyckades Lagergren förlägga till det klassiska Alabama-rummet i Genèves rådhus. Det var där den första moderna skiljedomen avkunnades 1872. Bakgrunden var det amerikanska inbördeskriget. Den brittiska regeringen lät utrusta beväpnade fartyg som skulle bekämpa nordsidans sjöfart. Särskilt framgångsrik var ångaren Alabama som uppbringade, brände eller sköt sönder närmare 70 nordstatsfartyg under de två år hon var verksam. USA anklagade Storbritannien för neutralitetsbrott och krävde efter krigets slut ett gigantiskt skadestånd. Genom ett avtal i Washington 1871 hänsköts kraven till skiljedom. Domstolens fem ledamöter sammanträdde i Hôtel de ville i Genève i ett rum som i dag symboliserar en vändpunkt i den internationella rättens historia. Företeelsen mellanstatlig skiljedom, som ett medel för konfliktlösning, hade fått sitt genombrott.
    August Strindberg låter i sin novell ”Samvetskval” (1884) en pensionatsgäst vid Genèvesjön utbrista inför ett fyrverkeri på natthimlen: ”Detta betyder att den första internationella domstolen i Genève har slutat sitt arbete; det betyder, att ett krig mellan tvenne folk, eller vad värre kunde ha varit, ett krig mot framtiden är förekommet, att hundratusen amerikanare och lika många engelsmän kanske hava denna dag att tacka för att de ännu äro i livet. Alabamastriden är löst till förmån, icke för Amerika, utan för rätten, icke till skada för England, utan till framtida väl.” Sedan författaren till denna anmälan använt ovanstående citat i en artikel i SvJT 19993 hörde Gunnar Lagergren av sig. Han hade 1986 utsetts till skiljedomare i tvisten mellan Israel och Egypten om suveräniteten över turistorten Taba i östra Sinai. Han berättade nu att när domslutet skulle avkunnas i Genève 1988 — i Alabamarummet — återgav han Strindbergs ord för sina kolleger, professorerna Ruth Lapidoth från Israel och Hamed Sultan från Egypten. Den senare förde historien vidare till den egyptiske utrikesministern Boutros-Boutros Ghali, senare FN:s generalsekreterare. Denne uttalade sig i strindbergsk anda för Jerusalem
Post den 30 september 1988 och sa då att Taba-avgörandet ”inte var en

3 Ove Bring, ”Strindberg och folkrätten”, SvJT 1999 s. 656 ff.

SvJT 2017 687 seger för den ena sidan eller en förlust för den andra sidan, utan en konsolidering av fredsprocessen som sådan”.
    Israel förlorade Tabaremsan och skatteintäkterna från det femstjärniga strandhotellet Aviya Sonesta. Men hotellägaren tillerkändes en ersättning på 38 miljoner dollar. Skiljedomsinstitutet hade visat sin kapacitet i en konfliktpräglad region. Tabafallet var ett av Lagergrens sista uppdrag.
    Anders Johnson påpekar själv att han åstadkommit något ytterst sällsynt, en biografi över en svensk domare och dennes domargärning. Resultatet är bara att välkomna.

Ove Bring