Litteratur

 

 

ERIKA P BJÖRKDAHL, Hyra Arrende Bostadsrätt, Iustus, 2017, 348 s.

Inledning
Boken, Hyra Arrende Bostadsrätt, är en lärobok som övergripande behandlar nyttjanderättsliga avtalstyper inom fastighetsrättens område. Boken är i huvudsak avsedd för studerande på juristprogrammet. Läroboken omfattar i princip samma ämnen och frågor som behandlas i Bengtsson, Hager och Victorins, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, och Grauers, Nyttjanderätt: Hyra, bostadsrätt, arrende och tomträtt.1 Läroboken kan ämnesmässigt betraktas som ett motsvarande tillskott till nämnda upplagor av läroböcker i ämnet avsedda huvudsakligen för studenter på juristprogrammet.
    Boken är lättläst och har en tydlig koppling till hur avtal och bestämmelser hanteras och fungerar i praktiken. Den övergripande ambitionen med läroboken, vilket enligt Björkdahl är att illustrera allmänna nyttjanderättsliga principer samt beskriva de materiella reglerna mer ingående, kan överlag anses uppfyllas. Vidare behandlas bokens olika avsnitt och kapitel konsekvent mot bakgrund av och med stöd av relevant praxis, förarbeten och doktrin.
    Framställningen syftar enligt Björkdahl även till att belysa sambandet mellan fastighetsrätten och den allmänna avtals- och kontraktsrätten. Detta syfte framgår genomgående i boken genom reflektioner om i vilket avseende och på vilket sätt reglerna kan kopplas till allmänna principer, samt i viss mån hur detta framgår genom reglernas utformning och tillämpning. Björkdahls ambition att behandla ämnet mot bakgrund av allmänna kontraktsrättsliga principer präglar genomgående läroboken och är det som huvudsakligen skiljer den från de andra läroböckerna i ämnet. I denna recension hålls det dock för tveksamt om Björkdahls ambition kan anses medföra någon pedagogisk eller systematisk fördel. Den huvudsakliga kritiken grundas i att det nyttjanderättsliga regelverket i JB skiljer sig från allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer i sådan stor utsträckning att framhållande av samband med allmänna principer, i stället för att hjälpa läsaren, riskerar att försvåra läsarens förståelse för ämnet.
    I det följande redogörs inledningsvis övergripande för bokens innehåll och disposition. Därefter ges korta kommentarer om språkbehandlingen samt några reflektioner angående behandlingen av ämnet mot bakgrund av allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer. Avslutningsvis ges några sammanfattande avslutande kommentarer om läroboken.

Närmare om bokens övergripande innehåll
Framställningen inleds i kap. 1 med en övergripande introduktion till de olika nyttjanderättsformer som behandlas i boken. Detta kapitel har en klar och motiverad funktion för en framställning av detta slag. Den

 

1 Se Bengtsson, B., Hager, R. och Victorin, A., Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, Norstedts Juridik, 2013, uppl. 8:1 och Grauers, F., Nyttjanderätt: Hyra, bostadsrätt, arrende och tomträtt, Studentlitteratur AB, 2014, uppl. 14.

är avsedd att förklara avtalstypens systematik och skapa förståelse för det nyttjanderättsliga regelverkets uppbyggnad och särskilda karaktär. Boken är därefter indelad i tre avdelningar.
    Avdelning I, kap. 2–7, behandlar hyra av bostad och lokal utgör i två avseenden bokens huvudsakliga innehåll. Avdelningen är det klart längsta avsnittet, den disponerar mer än hälften av framställningen, och den redogör på ett mer ingående sätt för de olika reglerna och systematiken än de följande avdelningarna. Denna disposition motiveras dels av hyresavtalets samhälleliga vikt, dels av det faktum att systematiken i 12 kap. JB i flera avseenden även används som utgångspunkt för såväl 8–11 kap. JB avseende arrende som de nyttjanderättsligt präglade bestämmelserna i bostadsrättslagen, vilka behandlas i efterföljande avdelningar. Ur såväl pedagogiskt som dispositionsmässigt hänseende föreligger fördelar med att inledningsvis genomföra en grundläggande genomgång av reglerna i 12 kap. JB.2 Avdelning II, kap. 8–10, behandlar arrende, bostadsrätt, benefika och partiella nyttjanderätter samt tomträtt. De två mest framträdande delarna av avdelningen är kapitlen om arrende och bostadsrätt som behandlas i angiven ordning, kap. 8 och 9. Därefter behandlas i kap. 10 övriga nyttjanderätter i JB, nyttjanderätter som faller enbart inom 7 kap. JB samt tomträtt, som till sin natur skiljer sig väsentligt från övriga nyttjanderätter. Avdelningen behandlar, i enlighet med Björkdahls syfte med boken, på ett genomgående grundläggande sätt de ovan nämnda nyttjanderättsformerna. Dispositionen av materialet är dock något osystematisk ur traditionellt hänseende och även lite ojämnt fördelad ur omfattningshänseende.
    En mer systematisk behandling av materialet kunde vara att behandla de nyttjanderätter som faller inom ramen för JB:s tillämpning och i övrigt på många sätt har liknande karaktär, det vill säga hyra och arrende, i avdelning I och att i en egen avdelning behandla bostadsrätt och tomträtt. Gemensamt för dessa nyttjanderätter är att de i princip gäller på obegränsad tid och att de ur klassificeringshänseende närmar sig äganderätten på ett sätt som hyra och arrende inte gör.3 Bostadsrätt skiljer sig därutöver från de övriga nyttjanderätterna genom att området regleras särskilt i bostadsrättslagen och kan i flera avseenden närmast kan betraktas som ett eget rättsområde.
    Utöver frågan om hur materialet ska disponeras ur systematiskt hänseende framstår behandlingen av tomträtt och övriga nyttjanderätter, i förhållande till hur de övriga nyttjanderättsformerna behandlas, väl kortfattad. Kap. 10 skiljer sig påtagligt i omfång och djup från behandlingen av övriga frågor och ämnen och kan med fördel utökas något i en kommande upplaga.
    Avdelning III, kap. 11, Behandlar sakrättsliga frågor om nyttjanderätters bestånd. Framställningen omfattar en tydlig beskrivning och förklaring av rättigheters bestånd efter överlåtelse enligt bestämmelserna i 7 kap. JB. Därefter behandlas kortfattat rättigheters bestånd efter exekutiv försäljning samt dubbeldisposition i 17 kap. JB och godtrosförvärv

 

2 Björkdahls övergripande disposition skiljer sig endast obetydligt från Bengtsson, Hager och Victorins samt Grauers läroböcker i ämnet. 3 Bostadsrätt upplåtes på obegränsad tid, 1 kap. 4 § BRL och tomträtt upplåtes på obestämd tid men med uppsägningsrätt för fastighetsägaren om det är av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare, se 13 kap. 12–14 §§ JB.

i 18 kap. JB. Även detta avsnitt kunde med fördel utökas något i en kommande upplaga.

Korta kommentarer om den språkliga precisionen
Boken är skriven med ett genomgående enkelt språk. Även om ett enkelt språkbruk i många avseenden är att föredra framför exempelvis ett alltför tillkrånglat eller ålderdomligt språkbruk är språkanvändningen i boken i vissa avsnitt så pass enkel att den språkliga precisionen blir lidande. Det förekommer exempelvis en del meningsbyggnadsfel och begreppsanvändning och beskrivning av den materiella rätten är inte i alla avseenden så precis som den borde vara. För att ange några exempel anges det i det inledande kapitlet att ändamålet avgör vilken sorts nyttjanderätt som föreligger i ett enskilt fall.4 Ändamålet utgör dock inte det ensamt avgörande rekvisitet för vilken nyttjanderätt som föreligger, utan endast ett av flera rekvisit. Avgörande är också att avtalet som sådant uppfyller de rekvisit som uppställs genom rättsordningen för ett visst avtal. I ett annat stycke anges att ett utmärkande drag för nyttjanderättsavtal är att uthyraren inte har någon kontroll över egendomen.5 Detta är dock endast delvis sant, det föreligger krav på exklusivitet vid upplåtelse av de flesta nyttjanderätter, men exklusivitet är inte synonymt med att fastighetsägaren inte har någon kontroll över egendomen. Avskärande av kontroll kan till exempel inte sägas föreligga avseende hyra eftersom hyresvärden under vissa omständigheter har rätt till tillträde, samt då underlåtenhet att ge hyresvärden tillträde till lägenheten kan leda till förverkande.6 Ett annat exempel från det inledande kapitlet är att begreppen härskande och tjänande fastighet inte används för en beskrivning av servitut, utan Björkdahl beskriver i stället institutet med egna ord.7 Även om servitut inte behandlas särskilt inom ramen för framställningen, skulle en något mer ingående beskrivning av servitutet, med användning av de grundläggande begreppen, kunna tas upp då servitutet är ett centralt fastighetsrättsligt institut.
    Ett ytterligare exempel på bristande språklig precision är beskrivningen av en förstahandshyresgästs upplåtelse av lägenheten i andra hand som inte sker mot ersättning.8 Björkdahl anger att sådan upplåtelse per definition är andrahandsuthyrning. Att upplåtelse till annan som inte sker mot ersättning inte kan vara andrahandsuthyrning framgår av 12 kap. 1 § JB. En upplåtelse till annan för självständigt brukande som inte sker mot ersättning utgör dock en upplåtelse som enligt 12 kap. 39 och 40 §§ JB ska behandlas på samma sätt som andrahandsuthyrning. För uppnående av god systematik och tydlighet är det lämpligt att tydligt förklara att det rör sig om upplåtelser som ska behandlas på samma sätt avseende krav på samtycke eller tillstånd till upplåtelse, eftersom det i båda fallen rör sig om självständigt brukande av lägenheten, men att det ur klassificeringshänseende inte i båda fallen rör sig om andrahandsuthyrning. Ett annat gott skäl att vara tydlig i detta avseende är att studenter ofta undrar över just detta och att det av den anledningen kan vara bra att vara tydlig i en lärobok i ämnet.

 

4 Se avsnitt 1.2. 5 Se avsnitt 1.3. 6 Se 12 kap. 26 § och 12 kap. 42 § första stycket 7 JB. 7 Se avsnitt 1.2. 8 Se avsnitt 6.3 och 7.2.2.2.

Några reflektioner om behandlingen av ämnet mot bakgrund av allmänna avtalsrättsliga principer
Björkdahl har som nämnt inledningsvis som uttalad ambition att försöka framhålla kopplingen till allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer i beskrivningen av rättsområdet. Denna ambition kan förklaras utifrån det faktum att rättsområdet vid det lärosäte där Björkdahl är verksam behandlas inom ramen för inläsning av allmän avtals- och kontraktsrätt. Huruvida ambitionen utgör en fördel ur pedagogiskt hänseende är dock diskutabelt. I boken framhålls allmänna principer tyvärr i flera avsnitt på bekostnad av en tydligare beskrivning ämnets särprägel, vilket medför att vissa delar av boken blir onödigt svårbegripliga. Utgångspunkten för det nyttjanderättsliga regelverket är intresseavvägningen mellan äganderätt, social skyddshänsyn och samhällsekonomiskt effektiv fastighetsanvändning. Av tydlig särprägel för området är även kopplingen till sakrättsliga principer och till viss del även offentlig rätt. Att lyfta fram hur dessa utgångspunkter präglar och förklarar lagstiftningen, i stället för att lyfta fram allmänna principer som lagstiftningen i så stor utsträckning avviker ifrån, underlättar förståelsen för ämnet så som det är uppbyggt enligt den svenska systematiken.9 De problem, ur såväl pedagogiskt som tolkningsmässigt hänseende, som uppstår genom behandling av ämnet med en uttalad ambition att

 

9 Jfr exempelvis med Hellner, J., Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, Norstedts Juridik, 1984, där Hellner i inledningen som motivering till varför arrende och hyra av fastighet inte tas upp i framställningen anger att dessa avtal inte lämpar sig för en framställning om allmänna överväganden och principer eftersom dessa avtal regleras utförligt i särskild lagstiftning och att lagstiftningen präglas av sociala överväganden av olika slag. I Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, särskilda avtal, Häfte 1, 1996, uppl. 3., anges i avgränsningen att dessa avtal ingår i ”boenderätten” mer än den allmänna kontraktsrätten. Jämför även med den särskilda behandlingen av hyra och fastighetsrätt i allmänhet i Malmströms Civilrätt, där dessa avsnitt behandlas separat efter allmänna principer och särskilda avtalstyper, Ramberg, C., Malmströms Civilrätt, Liber, 2016, 24 uppl. Även efter jämförelse med hur hyra behandlas i Storbritannien och Tyskland finns skäl att i en lärobok inte behandla hyra och nyttjanderätter som andra avtal, med utgångspunkt i allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer. I Storbritannien regleras hyresrättsområdet särskilt och utgör därmed liksom enligt svensk rätt ett särskilt rättsområde som ur klassificieringshänseende hör hemma både i de sakrättsliga principerna enligt the Law of Property och de obligationsrättsliga principerna enligt the Law of Contract (Hyresavtal regleras på ett för Common Law avvikande sätt genom detaljerade bestämmelser i lag, bland annat genom the Landlord and Tenant Act 1954 samt the Housing Act 1988.) I läroböcker om Landlord and Tenant Law läggs stor pedagogisk betydelse till behovet dels att förklara att detta rättsområde i flera avseenden skiljer sig påtagligt från de allmänna reglerna och principerna, vilket görs dels genom en ingående beskrivning av de regler och principer som utgör utgångspunkten för området, dels att tydligt motivera varför rättsområdet i så stor utsträckning skiljer sig från de allmänna principerna, se till exempel Bright, S., Landlord and Tenant Law in Context, Hart Publishing, 2007, kap. 1 och 2, som utgör en omfattande förklaring och introduktion till det komplexa rättsområdet. Enligt den tyska systematiken, som på flera grundläggande sätt skiljer sig från den svenska, t.ex. betraktas hyresavtalet som ett avtal som enbart har obligationsrättsliga verkningar, behandlas ämnet mot bakgrund av allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer inom ramen för ämnet Schuldrecht, se t.ex. Emmerich, V., BGB Schuldrecht Besonderer Teil, C.F. Müller, 2015, 14 uppl. Enligt den tyska systematiken är det väl motiverat att utgå från allmänna principer, eftersom de har en avgörande del i den systematiska behandlingen av ämnet, som regleras i § 525–580a och 138 Bürgerliches Gesetzbuch, BGB, och är av direkt betydelse för tolkning och tillämpning.

framhålla allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer illustreras i det följande genom några konkreta exempel från läroboken.
    Ett exempel på problem i framställningen är framhållandet av principen om avtalsfrihet som utgångspunkt för beskrivningen av hyresavtal och tolkning av hyreslagens bestämmelser. Även om det teoretiskt kan framhållas att avtalsfrihet är utgångspunkt för alla avtal, är det tveksamt om framhållandet av denna princip hjälper studenten att förstå ämnets särprägel, att hyreslagen baseras på tvingande lagbestämmelser som ska tolkas och tillämpas till hyresgästens förmån. Ett exempel som kan nämnas är avsnitten om hyressättning. Det framhålls exempelvis av Björkdahl att förstagångshyran är fri och att det inte finns någon regel i 12 kap. JB som hindrar hyresvärd och hyresgäst att fritt avtala om hyran för perioden.10 Ett annat sätt att beskriva det svenska systemet för hyressättningen för bostadshyresavtal är att den i princip, sett till dess faktiska effekt och avsedda funktion, kan betraktas som direktreglerad. Bestämmelserna som reglerar hyressättningen utgör en fundamental del av besittningsskyddet. Hyreslagens regler ger tydligt uttryck för att parterna inte har rätt att själva förfoga över hyressättningen. Detta följer dels av hyresgästens rätt att begära prövning av hyrans skälighet under avtalstiden, en rätt som inträder redan sex månader efter att ett avtal slutits, dels av möjligheten för hyresvärd och hyresgäst att ansluta sig till förhandlingsordning. Har hyresvärden förbundit sig till förhandlingsordning kan inte förstagångshyran ens betraktas som teoretiskt fri, hyresvärden är då bunden till förhandlingsordningen och i praktiken till en hyressättning som motsvarar hyreslägenhetens bruksvärde.11 Björkdahls fokus på avtalsfrihet för förstagångshyra sker här på bekostnad av en tydlig förklaring av besittningsskyddets utformning och avsedda funktion. Regleringen av hyra för bostadslägenheter, som förvisso är en indirekt reglering och inte en lagstadgad hyresreglering,12 utgör ett sätt att balansera avtalsförhållandet och ge hyresgästen skydd mot fri hyressättning. Ett tydligare sätt att beskriva hyressättning än att framhålla den allmänna principen om avtalsfrihet, hade varit att beskriva på vilket sätt och varför reglerna formulerats på ett från avtalsfriheten direkt avvikande sätt. Att begränsning avseende parternas möjlighet att avtala fritt om hyran utgör en förutsättning för att besittningsskyddet ska få avsedd effekt, att det måste finnas en gräns för den fria hyressättningen eftersom helt fri hyressättning skulle eliminera besittningsskyddet.
    Framhållandet av allmänna kontraktsrättsliga principer i läroboken orsakar dock inte bara pedagogiska svårigheter. Björkdahls framhållande av allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer som utgångspunkt för tolkning och tillämpning leder i vissa fall även till något överraskande slutsatser. Exempelvis anger Björkdahl, avseende möjlighet att införa omförhandlingsklausuler i lokalhyresavtal, att det inte föreligger något hinder mot att parterna inför bestämmelser om omförhandling av villkor under löpande avtalstid i lokalhyresavtal. Björkdahl anger att omförhandlingsklausuler utgör ett uttryck för parternas rätt att fritt för-

 

10 Se avsnitt 2.2.5.3. 11 Se 5, 21, och 22 §§ HFL. 12 Jfr exempelvis direkt hyresreglering i Österrike som prövades av Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter, se Mellacher and others v Austria [1989] ECHR 25, 11070/84.

foga över sitt avtal samt anger vidare dels att ett villkor som anger att hyran ska omförhandlas under hyrestiden inte kan anses stå i strid med 12 kap. 19 § JB (som bland annat anger att hyran som utgångspunkt ska vara till beloppet bestämd, samt att den under vissa förutsättningar kan bestämmas enligt särskild beräkningsgrund), dels att bestämmelserna i 12 kap. 57, 58 och 58a §§ JB inte i sig kan anses innebära att hyresvärd och hyresgäst är förhindrade att omförhandla villkor på andra sätt än de som anges i lagtexten.13 Till att börja med är Björkdahls tolkning av möjligheten för parterna att fritt förhandla om hyra under löpande avtalstid är svårförenlig med den grundläggande princip som uttrycks i 12 kap. 1 § JB, att villkor som är mindre förmånliga för hyresgästen än vad bestämmelserna i 12 kap. anger inte är giltiga. Tolkningen är även svår att få ihop med den grundläggande tanken bakom det indirekta besittningsskyddet, som liksom avseende bostadshyra är direkt kopplat till en begränsning av avtalsfriheten avseende hyressättningen. Mot bakgrund av dessa utgångspunkter är ett annat sätt att beskriva parternas möjlighet att förhandla om hyra eller andra villkor under hyrestiden, att villkor om omförhandling under hyrestiden är utan verkan eftersom de strider mot bestämmelserna i 12 kap. 1 § 5 st, 19 § samt 57–60 §§ JB.
    Ett annat exempel på problem som följer av framhållande av allmänna avtals- och kontraktsrättsliga principer som förklaring till den hyresrättsliga systematiken i boken är beskrivningen av förbudet mot särskild ersättning i 12 kap. 65 § JB. Björkdahl menar att förbudet mot särskild ersättning grundas på bestämmelserna om ocker och allmänna avtalsrättsliga överväganden.14 Införandet av bestämmelsen om förbud mot särskild ersättning har dock sitt ursprung i att lagstiftaren fann det nödvändigt att genom tvingande bestämmelser se till att inte hyresvärdar, eller hyresgäster, genom att begära ersättning för upplåtelse eller överlåtelse av lägenhet, vid sidan av hyran, kunde sätta bestämmelserna som reglerar skälig hyra ur spel. Det vill säga, bestämmelsen som förbjuder begäran om särskild ersättning för upplåtelse av hyreslägenhet grundas i behovet av att kunna se till att inte hyreslagens tvingande sociala skyddsbestämmelser om hyra kunde kringgås. Behovet av en tvingande bestämmelse av detta slag uppstod eftersom allmänna avtalsrättsliga principer och bestämmelser inte ansågs kunna användas för att förhindra att hyresvärdar och hyresgäster utnyttjar allmän bostadsbrist för att kunna få extra ersättning för en lägenhet.15 Ytterligare exempel på när framhållandet av allmänna principer i stället för att fokusera på ämnets särprägel och reglering inte är av någon direkt pedagogisk fördel är behandlingen av reglerna om bostadshyresobjektets skick. Björkdahl har placerat de ändamål som ligger bakom lagreglerna om lägenhetens skick, som alltså inte avtalas fram mellan parterna utan utgör lagstadgad skyldighet, i kursivt,16 något som Björkdahl enligt instruktioner i inledningen menar inte ska läsas av alla såsom huvudsakligt innehåll i läroboken, utan dessa avsnitt utgör en form av extra fördjupning. Det är dock min uppfattning att detta avsnitt med fördel i stället kan behandlas som en del av det huvudsakliga innehållet, eftersom det behandlar ämnets huvudkaraktär och hur man ska

 

13 Se avsnitt 2.2.5.2 och 5.3. 14 Se avsnitt 2.2.2. 15 Se SOU 1966:14 s. 402 f. 16 Se avsnitt 3.4.2.

förstå lagstiftningen. Avsnittet kan användas för att lyfta fram och förklara dels de processekonomiska fördelar hyreslagstiftningen är formulerad för att uppnå, att parterna inte i onödan ska behöva tvista om vanligt förekommande frågor, dels det grundläggande skydd av hyresgästens intressen som formuleras och klargörs genom de olika bestämmelserna och vidare det samhällsekonomiska intresset av att bostäder och fastigheter hålls i ett för ändamålet gott skick.
    Avslutningsvis kan även kap. 11 om sakrättsliga frågor nämnas som ett avsnitt som skulle kunna bli tydligare och lättare för studenter att ta till sig om framställningen i större utsträckning fokuserade på de särskilda fastighetsrättsliga regler som präglar området. Björkdahl framhåller även i detta avsnitt i första hand allmänna avtalsrättsliga principer. Björkdahls inledande förklaring av området utgår från allmänna regler om borgenärsbyte som huvudsaklig förklaring till reglernas utformning.17 Framställningen skulle dock kunna bli mer pedagogisk om den sakrättsliga betydelsen av fastighetsregistret i allmänhet och av inskrivning i synnerhet, gjordes tydligare och förklarades på ett mer ingående sätt, eftersom fastighetsregistret och inskrivningsåtgärder tillmäts stor vikt för utredande av sakrättsliga förhållanden avseende fast egendom.
    Sammanfattningsvis skulle framställningen kunna förbättras genom att användningen av allmänna avtalsrättsliga principer som utgångspunkt ses över och justeras i kommande upplagor. I vissa avsnitt anger till exempel Björkdahl själv att hon inte till fullo kan motivera fokuserandet på likheter med allmänna principer i stället för en utgångspunkt som baseras på de särskilda intresseavvägningar och särregleringar som präglar området.18 Framhållandet av allmänna principer i de fall där det inte riktigt kan motiveras av Björkdahl själv kan med fördel tas bort. I de fall där kopplingen är tydligare motiverad, antingen på grund av att de allmänna principerna på ett tydligt sätt gör sig gällande eller för att framhållande av allmänna principer på annat sätt är motiverat, kan de givetvis behållas. Exempelvis används beskrivningen av allmänna principer i ett avsnitt om skadestånd på relevant och intressant sätt.19 Allmänna utgångspunkter och skadeståndsrättsliga principer används här för att förklara på vilket sätt bestämmelserna om skadestånd i 12 kap. JB skiljer sig från de allmänna skadeståndsrättsliga principerna. Ett sätt att förtydliga framställningen skulle kunna vara att ändra i dispositionen, att i varje stycke utgå från den särreglering av området som föreligger, för att sedan sätta reglerna i en vidare kontext genom att diskutera dem utifrån allmänna principer.

Några sammanfattande avslutande kommentarer
Boken är till stor del lättläst, även om det som nämnts förekommer vissa pedagogiska brister och oväntade slutsatser i vissa avsnitt. Boken bygger vidare genomgående på en verklighetsanknuten beskrivning av området, vilket framträder bland annat genom ett flertal praktiska och konkreta kopplingar till hur exempelvis slutande av avtal och förhandling sker i det verkliga livet.20 Framhållandet av allmänna avtalsrättsliga principer medför dock att rättsområdets särprägel i vissa avseenden be-

 

17 Se avsnitt 11.2.1 samt se vidare avsnitt 11.5.1. 18 Se avsnitt 3.1 och 4.1. 19 Se avsnitt 3.5.4. 20 Se exempelvis avsnitt 4.4.

skrivs på ett ur pedagogiskt hänseende mindre tydligt sätt än vad som skulle vara fallet om boken i stället utgick ifrån de fastighetsrättsliga allmänna principer som utgör huvudsaklig utgångspunkt för de intressebalanseringar och avväganden som ligger till grund för den nyttjanderättsliga systematiken i JB.

Elisabeth Ahlinder