Bevistalan – åklagarsynpunkter på regelverket när våra allra yngsta begår allvarliga brott

 

 

Av chefsåklagaren PER LINDQVIST

Inte minst från samhällets sida finns starka skäl att få klarhet i hur särskilt allvarliga brott har gått till. Det gäller även om den misstänkte inte är straffmyndig. Frågan som ställs i artikeln är om dagens regelverk svarar upp mot dessa krav, eller om det bör skapas större utrymme för att väcka bevistalan i domstol och på så sätt fullfölja en reform som tidigare genomförts på området.

 

Inledning
Regelverket kring de utredningar som polis och åklagare kan utföra avseende brottsmisstänkta personer som inte fyllt 15 år enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och de regler som styr möjligheterna till bevistalan i 38 § samma lag har fått en medial blixtbelysning efter att skuldfrågan ifrågasatts i ett par uppmärksammade äldre ärenden. Av debatten framgår att det finns förhoppningar om att utredningar av detta slag ska kunna ge svar på om den unge gjort sig skyldig till brottet eller inte. Problemet för de åklagare och poliser som ansvarar för utredningarna och därför förväntas besvara de, många gånger berättigade, frågor som ställs från samhällets sida om den unge gjort sig skyldig till brottet eller inte är att lagstiftaren inte avsett att utredningarna ska ge några sådana svar. Debatten förs parallellt med ökade krav på att samhället ska utveckla bärkraftiga strategier för att på ett effektivt sätt komma till rätta med allvarlig ungdomskriminalitet. Det kan leda till att diskussionen om vilket syfte utredningar enligt 31 § LUL bör ha i framtiden kan komma att fösas i en repressiv riktning. Inte desto mindre framstår regelverket i vissa avseenden som ofullständigt i dag. Det gäller inte enbart frågan vad utredningarna bör inriktas på, utan också hur målsägandenas intressen tas om hand när personer under 15 år är misstänkta för allvarliga brott.

Dagens regler
Straffmyndighetsåldern i Sverige är 15 år.1 En person som är under 15 år kan begå brott men däremot inte straffas och heller inte åtalas för samma brott.2 I stället är det socialtjänsten som har huvudansva-

 

1 1 kap. 6 § brottsbalken. 2 Enligt 1864 års strafflag däremot ansågs brott över huvud taget inte kunna begås av barn under 15 år, se Kerstin Nordlöf, Unga lagöverträdare i social-, straff- och

 

ret för samhällets eventuella ingripanden i dessa fall. För att socialtjänstens insatser ska bli ändamålsenliga och sättas in i tid är det viktigt att få omständigheterna kring ett brott som begåtts av någon under 15 år klarlagda. Inom socialtjänsten finns inte alltid möjlighet att utreda sådana omständigheter, bland annat eftersom uppgifter som har karaktären av brottsutredningar anses oförenliga med socialtjänstpersonalens yrkesroll och kan försvåra fortsatt samarbete med familjen för stöd och behandling.3 Polis och åklagare har därför getts möjligheter att med stöd av 31 § LUL under vissa villkor genomföra brottsutredningar där de misstänkta inte uppnått straffmyndighetsåldern trots att syftet inte är att det ska ske någon lagföring.4 Det är också så att under vissa omständigheter kan en domstol pröva om någon före 15 års ålder har begått ett brott vid en s.k. bevistalan enligt 38 § LUL. Åklagare får besluta att väcka en sådan talan om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare. Domstolens avgörande sker genom dom. Domen innehåller ett uttalande i vilken ska anges om domstolen funnit styrkt att den unge begått brottet.5 Det är mycket sällsynt att bevistalan väcks.6 Enligt statistik från Åklagarmyndigheten har under tiden 2011–2017 bevistalan väckts i endast två fall. Anledningarna till att bevistalan endast undantagsvis har kommit att väckas kan vara flera. Av förarbeten till bestämmelsen om bevistalan framgår att sådan talan redan från början var tänkt att användas mycket restriktivt och endast vid misstanke om allvarliga brott. Även i senare förarbetsuttalanden uttalas att bevistalan närmast är avsedd att användas för det fall barnet misstänks för en gärning av mycket allvarlig beskaffenhet och då det föreligger ett betydande intresse av att få ett domstolsavgörande.7 Åklagarmyndigheten har uppfattningen att bevistalan bör kunna komma i fråga endast vid misstankar som rör mycket allvarlig brottslighet, såsom exempelvis mord, dråp, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grovt rån.8

Närmare om utredningar enligt 31 § LUL
En förutsättning för att en bevistalan enligt 38 § LUL avseende en person under 15 år ska kunna aktualiseras är att det genomförts en utredning enligt 31 § LUL. Av 31 § första stycket LUL framgår enligt den s.k. presumtionsregeln, att om någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindri-

 

processrätt, 2:1 uppl., 2012, s. 176 f. och Nils Jareborg m.fl., Straffrättens påföljdslära, 5 uppl., 2017, s. 18. 3 Prop. 1983/84:187 s. 12 ff. 4 Prop. 2009/10:105 s. 13 och Karin Wistrand, SvJT 2016 s. 336. 5 I prop. 2009/10:105 s. 16 används i detta sammanhang uttrycket ”gärningen”. Det rätta synes dock vara ”brottet”. 6 Se Lagrådet i prop. 2000/01:56 s. 46. 7 Prop. 1964:10 s. 171 f. och prop. 2009/10:105 s. 16 f. 8 RättsPM 2013:6 Barn som begår brott – utredningar jämlikt 31 § LUL, s. 22.

gare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet som huvudregel inledas.9 Detsamma gäller vissa angivna osjälvständiga brottsformer. Vidare får enligt samma paragrafs andra stycke utredning om brott inledas på begäran av socialnämnden om nämnden bedömer att en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Det finns även utrymme, utan att det är fråga om ett presumtionsfall eller en begäran av socialnämnden, för att enligt 31 § tredje stycket LUL inleda en utredning om det behövs för att klarlägga om någon över 15 år har tagit del i brottet, om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt10 intresse. Om barnet inte fyllt 12 år krävs synnerliga skäl för att en utredning ska inledas.11 Den begränsningsregeln träffar dock inte presumtionsfallen i första stycket.12 Reglerna i 31 § LUL förändrades år 2010. Även om regeringen å ena sidan och Lagrådet å den andra inte var helt överens i fråga om hur genomgripande den förändringen var,13 innebar reformen att det blev möjligt att med stöd av 31 § LUL utreda fler brott av unga. Förändringarna innebar, såvitt är av intresse här, bland annat att den ovannämnda presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL infördes för mycket allvarliga brott och att en utredning kan inledas enligt tredje stycket om det är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. I förarbetena angavs att formen inte är oförenlig med det primära syftet med en utredning, nämligen att av klarlägga behovet av sociala insatser och att socialtjänsten ska ha bästa möjliga underlag i sina bedömningar.14 Den grundläggande tanken att behovet av sociala insatser skulle vara styrande ansågs inte heller oförenlig med ett mera uttalat hänsynstagande även till andra intressen, t.ex. målsägandens intresse av att brottet blir utrett eller, vid mycket allvarliga brott, intresset från samhällets sida att det blir klarlagt vad som ägt rum.15

 

9 Presumtionen för en utredning kan brytas om det finns särskilda skäl. Så kan vara fallet om det redan från början står klart att omständigheterna är tillräckligt klarlagda. Om barnet är väldigt ungt kan det också vara en omständighet som gör att en utredning inte inleds, även om åldern får mindre betydelse vid synnerligen allvarliga brott såsom mord eller dråp (prop. 2009/10:105 s. 33 f.). 10 Det finns möjlighet att öppna en utredning enligt denna bestämmelse avseende brott som inneburit en allvarlig integritetskränkning för målsäganden, exempelvis misshandel som inte är grov, eller sexualbrott som inte utgör våldtäkt, eller som inneburit stor ekonomiskt skada för målsäganden, exempelvis skadegörelse som orsakat omfattande skador (se prop. 1983/84:187 s. 17 f., prop. 2009/10 s. 30 ff., Brå PM 1982:3 De unga lagöverträdarna, s. 117–121 och JO 1975/76 s. 82). I praktiken bedrivs dock utredningar sällan på denna grund (Brå rapport 2014:20 s. 67 f.). 11 Prop. 1983/84:187 s. 33 f. och prop. 2009/10:105 s. 34. 12 Prop. 2009/10:105 s. 33 f. och 66. 13 Prop. 2009/10:105 s. 21 f. 14 Prop. 2009/10:105 s. 22, se även prop. 1983/84:187 s. 13. 15 Se även JO 2000/01 s. 90.

Såväl reglerna om i vilka fall en utredning kan inledas enligt presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL som reglerna om bevistalan i 38 § tar sikte på de mest allvarliga brotten som personer under 15 år kan vara misstänkta för.16 Som framgår ovan lyfts behovet av sociala insatser tydligt i förarbetena till bestämmelserna om presumtionsregeln. Inte desto mindre sker i förarbetena en glidning i fråga om tyngdpunkten hos de skäl som kan motivera en sådan utredning. Även om skapandet av presumtionsregeln främst kan sägas syfta till att optimera socialtjänstens möjligheter till insatser tycks det som om utredningarna i presumtionsfallen samtidigt ska sätta allmänna samhällsintressen och målsägandeintressen i första rummet för att händelseförloppet avseende allvarliga brott ska utredas, låt var att socialnämnden även i dessa fall ska förses med ett underlag för eventuella åtgärder.17 Frågan är då om det går att ha några större förväntningar på att en utredning med stöd av presumtionsregeln ska kunna klarlägga händelseförloppet kring brottet och om detta svarar upp mot samhällets och enskilda aktörers intressen av att allvarliga brott klaras upp.
    Före 2010 års reform var systemet tydligt i den meningen att behandlingsbehovet stod i första rummet. Om inte en återgång till vad som gällde då anses kriminalpolitiskt möjligt, trots att det systemet i och för sig skulle kunna vara att föredra framför dagens otydliga regelverk, är det rimligt att fråga sig om systemet med bevistalan fått en lämplig utformning.

Går det att förvänta sig att en utredning enligt presumtionsregeln i 31 § LUL leder till att brottet blir utrett?
Som en utgångspunkt vid bedömningen av vad en utredning enligt 31 § LUL kan ge svar på är det viktigt att påminna sig om att en sådan inte på samma sätt som vid en förundersökning avser brottet och skuldfrågan. En utredning enligt 31 § LUL avser alltid ett särskilt barn och syftar primärt till att ge underlag för en bedömning av behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge eller till att tillgodose det allmänna intresset och ett eventuellt målsägandeintresse av att ett allvarligt brott klaras upp. Avsikten att låta polis och åklagare utreda brott i dylika situationer är alltså, som det uttrycks i förarbetena, inte att polis och åklagare ska anlägga ett mera renodlat straffrättsligt synsätt när det gäller brott begångna av barn under 15 år. Rubriceringsfrågor och uppsåtsfrågor m.m. – som är centrala för förundersökningar vilka utgår från brottet och där skuldfrågan söker sitt svar liksom vem som kan misstänkas för brottet – ansågs åtminstone i tidigare förarbeten i princip vara ovidkommande i ut-

 

16 Se Brottsförebyggande rådets rapport (2014:20) Brott begångna av barn, s. 52. I rapporten konstateras också att mer än hälften av utredningarna enligt 31 § LUL avser 14-åringar och att endast fem procent avser barn under 12 år. 17 Se 37 § LUL.

redningar enligt 31 § LUL.18 Detta för med sig att det knappast går att förvänta sig att en utredning i presumtionsfallen enligt 31 § första stycket ska mynna ut i att skuldfrågan slås fast.19 Genom de begränsade möjligheterna till användning av tvångsmedel i utredningar enligt 31 § LUL mot brottsmisstänkta under 15 år är också utredningsmöjligheterna och möjligheten att uppnå ett bevisläge som skulle varit tillräckligt för åtal naturligt mer begränsade än vad som gäller för en förundersökning mot straffmyndiga20. Även det gör att förväntningarna på vad som rimligen kan komma att klarläggas bör sänkas ytterligare jämfört med en normal brottsutredning.
    Förhoppningarna på vad en utredning enligt presumtionsregeln kan skapa klarhet i bör därför vara begränsade. Det är också lätt att resa principiella invändningar mot att polis och åklagare ska anförtros uppgiften att ge svar på skuldfrågan i ärenden av detta slag. Och tanken har nog egentligen heller inte varit att ge polis och åklagare denna uppgift, även om krav härpå förs fram i debatten och önskas från socialtjänstens sida.21 Däremot finns, även om jämförelsen haltar något, på andra håll i rättssystemet exempel på att åklagare har sådana möjligheter. Dit hör åtalsunderlåtelseinstitutet enligt 20 kap. rättegångsbalken där åklagares beslut att meddela en åtalsunderlåtelse innebär en s.k. sakerförklaring avseende den enskilde. Detta gäller dock normalt sett brott av mindre allvarlig beskaffenhet såsom trafikförseelser, olovliga körningar, ringa stöld och liknande där bevisfrågorna ofta är helt okomplicerade. På så sätt skiljer sig utredningar enligt 31 § LUL första stycket från utredningar som avslutas genom en åtalsunderlåtelse. De förra kan, som antytts ovan, innehålla mycket komplexa bevisfrågor och är inriktade på mycket allvarlig brottslighet.
    Det går att ställa frågan, om inte polis och åklagare har eller ens egentligen är tänkta att ha ansvar för att brottet blir utrett i betydelsen att skuldfrågan besvaras enligt nuvarande system, vem ska då ha det ansvaret? Den frågan leder över till frågan om reglerna om bevistalan är ändamålsenligt utformade.

 

 

18 Uppsåtsliknande frågeställningar tas däremot upp i förarbetena när det gäller i vilka fall utredningar enligt 31 § andra stycket (dvs. utanför presumtionsfallen) ska kunna inledas. Där sägs att sådana utredningar ska kunna inledas vid vissa överlagda brott och brott som vittnar om en hög grad av hänsynslöshet eller grov tanklöshet (prop. 2009/10:105 s. 66). 19 Prop. 1983/84:187 s. 14 f. och 34, prop. 2009/10:105 s. 21 f., SOU 2008:111 s. 109 f. och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., kommentaren till 23 kap., Zeteo 2017-12-05, där det påminns om, även om det inte hör till grundsyftena bakom en förundersökning, att en förundersökning ger den misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial och gör det möjligt för den misstänkte att få detta justerat och berikat. Se även JO beslut 2001-03-30, dnr 3556-1998, särskilt s. 13 f.. Notera även s. 12 y där uttalanden görs i skuldfrågan avseende två barn som varit föremål för utredning enligt 31 § LUL. Se också JO 2007/08 s. 77. 20 Se 36 § LUL. 21 Brottsförebyggande rådets rapport (2007:16) Barn som begår brott, s. 44 f.

Bevistalan – är reglerna ändamålsenligt utformade?
Bestämmelserna om möjligheterna till bevistalan i 38 § LUL har givits en restriktiv utformning. Till att börja med framgår av förarbetena att bevistalan är avsedda för gärningar av mycket allvarlig beskaffenhet. Det får också, vilket framhålls när reglerna infördes och i senare sammanhang, förutsättas att det föreligger ett betydande intresse av att få ett domstolsavgörande med stöd av en bevistalan.22 I praktiken torde, vilket nämnts ovan, bevistalan från dessa utgångspunkter kunna aktualiseras främst vid misstanke om mord, dråp, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grovt rån.
    I förarbetena understryks vidare att det finns skäl att låta endast överordnade åklagare handlägga ärenden med bevistalan med hänsyn till att ärendena förutsågs bli ömtåliga och sällan förekommande.23 Även det kan uppfattas som ett uttryck för den restriktiva hållning som gäller för bevistalan.
    Tillämpningsområdet är ytterligare insnävat med hänsyn till den begränsade krets som kan initiera en bevistalan. En sådan talan kan initieras24 hos åklagare endast av socialnämnd, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare. Målsägande däremot saknar möjligheter att initiera en bevistalan, något som kan framstå som onödigt restriktivt, inte minst mot bakgrund av de behov en målsägande torde kunna ha i detta avseende och att en målsägande inte har någon laglig25 rätt att utanför förundersökningsramen få ett målsägandebiträde förordnat för sig samt de svårigheter som kan uppstå för en målsägande att få en inblick i en utredning som utförts enligt 31 § LUL.26 Erfarenhetsmässigt kan sägas att i utredningar om allvarliga våldsbrott enligt presumtionsregeln i 31 § har målsägande/efterlevande frågor som inte sällan får lämnas obesvarade av åklagare med hänsyn till målsägandes begränsade möjligheter till insyn i utredningen.

 

22 Prop. 1964:10 s. 166 ff., prop. 1983/84:187 s. 11 och prop. 2009/10:105 s. 16 f. 23 Prop. 1964:10 s. 172. I linje med förarbetsuttalandena anges i 11 § åklagarförordningen (2004:1265) att en åklagares uppgifter i fråga om bevistalan endast får utföras av riksåklagaren, vice riksåklagaren, överåklagare, vice överåklagare, chefsåklagare eller vice chefsåklagare. Uttrycket överordnad åklagare är dock normalt reserverat för åklagare som verkar på andra och tredje rättsliga nivån i åklagarväsendet, dvs. inte chefsåklagare och vice chefsåklagare. Den föreskrivna begränsningen av vilka slags åklagare som tillåts handlägga bevistalan kan möjligen ifrågasättas idag mot bakgrund av specialiseringen på ungdomsärenden bland åklagare. 24 Initiativfrågan är hos åklagare emellanåt föremål för diskussion i fråga om det kan anses godtagbart att åklagaren närmar sig exempelvis en vårdnadshavare eller socialnämnden eller om åklagaren har att passivt vänta in ett eventuellt initiativ. 25 Det finns exempel från tingsrätter där målsägandebiträde förordnats ändå. Såvitt känt har frågan inte prövats i högre rätt. 26 Kammarrättens i Stockholm dom den 29 november 2017 i mål 5958-17. Utredningsprotokollet efter en utredning enligt 31 § ska enligt 37 § LUL sändas till socialnämnden. Det gäller även utredningar som inletts med stöd av presumtionsregeln; jfr. 35 kap. 8 § andra stycket 3 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

När möjligheten för vårdnadshavare att göra en framställning om bevistalan infördes underströk departementschefen att man visserligen bör kunna utgå från att socialnämnden i sitt handlande normalt förutsätter att barnet inte har begått brott i större utsträckning än barnet medgett eller möjligen som nämnden tillsammans med vårdnadshavaren finner klarlagt samt att om fråga angående omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skulle komma upp, bevisningens styrka får prövas i förvaltningsdomstolarna.27 Inte desto mindre hävdades att det i vissa av de fall som det här gäller kan tänkas finnas ett befogat intresse för vårdnadshavarna att, om de är övertygade om barnets oskuld, kunna utverka att frågan blir prövad av [allmän] domstol.28 Typiskt sett syftar initiativrätten för vårdnadshavare till att rentvå den unge, dvs. genom en negativ bevistalan. Genom att talan förs av åklagaren får åklagaren, som nästan alltid annars ska bevisa en persons skuld, en omvänd uppgift; att föra talan för att bevisa att någon inte är skyldig. Detta lite egenartade förhållande behandlas inte närmare i propositionen. Utskottet fångade dock upp frågan och sade sig vara tveksamt till att göra det möjligt till negativ bevistalan men stannade till slut vid att instämma i regeringens förslag. Utskottet konstaterade att kravet på att talan enligt åklagarens uppfattning ska vara påkallad från allmän synpunkt ger åklagaren ett visst manöverutrymme i förhållande till vårdnadshavarnas önskemål, vilket kan anses lämpligt från principiella och processekonomiska utgångspunkter.29 Konstruktionen för samtidigt med sig att ett litet udda resultat kan uppstå, vilket inte belyses närmare vare sig i propositionen eller av utskottet. Exempelvis tycks inget hindra att åklagaren, om denne bedömer att talan är påkallad från allmän synpunkt, väcker en bevistalan efter ett initiativ från vårdnadshavare, men domstolen, i motsats till vårdnadshavarna, finner det bevisat att den unge gjort sig skyldig till brottet, vilket kan vara olyckligt för den unge. Sådana resultat synes knappast vara avsikten med regeln och kan anses problematiskt i ljuset av Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen). Konsekvenser av detta slag röjer vissa svagheter i modellen och det är förståeligt om vårdnadshavare kan känna tvekan till att ta initiera en bevistalan hos åklagare.
    De övriga organ som förutom vårdnadshavare har rätt att hos åklagare ta initiativ till en bevistalan är socialnämnden och Socialstyrelsen. Vad gäller socialnämnden borde enligt de ursprungliga förarbetena en förutsättning för att en framställning om bevistalan ska få göras vara att det som då benämndes barnavårdsorgan, inte kunde bemästra bevissvårigheterna och att det fanns ett behov av att klar-

 

27 Se även Socialstyrelsen allmänna råd (SOFS 1997:15) om tillämpningen av LVU, s. 23. 28 Prop. 1983/84 s. 187 s. 38. 29 JuU 1984/85:6 s. 12 f. och Kerstin Nordlöf a.a. s. 337, se även Nordh, Processens ram i brottmål, Zeteo 2016-07-07 s. 28.

lägga skuldfrågan för att kunna bestämma barnavårdsorganens åtgärder beträffande den unge. Att det, bortsett från vårdnadshavare, är socialnämndens eller Socialstyrelsens (i kraft av Socialstyrelsens tillsynsansvar inom socialtjänstens område) bedömning av bevisvärderingsfrågor som i praktiken blir avgörande för om en bevistalan ska komma till stånd ter sig betänkligt. Det gäller särskilt med hänsyn till att bevisfrågorna emellanåt kan vara komplexa och kräva ingående rättsliga överväganden30 utan att komplexiteten behöver framstå som uppenbar för de som har initiativrätt till en bevistalan. Inte heller fall där den unge erkänner att han eller hon gjort sig skyldig till brottet utesluter att bevisläget kan vara komplext. Släktband, vänskapsförhållanden eller lojalitet gentemot äldre straffmyndiga personer i en kriminell struktur där den unge ingår kan göra att den unge erkänner något som han eller hon inte gjort sig skyldig till. Risken ökar förstås om de verkliga gärningsmännen kan undgå straff genom att den unge tar på sig ansvaret för brottet och att den unge används som ett brottsverktyg av äldre gärningspersoner.
    Om socialnämnden bedömer att bevisläget är tillräckligt klart för nämnden, utifrån de intressen den har att bevaka, är det förstås osannolikt att den tar något initiativ till en bevistalan.31 För det fall den unge i själva verket är oskyldig uppstår en viss risk för såväl att åtgärder vidtas i onödan mot den unge med brottet som utgångspunkt som att de rätta gärningsmännen går fria. Även om risker av detta slag inte ska överdrivas32, bör de inte helt bortses ifrån, särskilt med tanke på de mycket allvarliga brott som bestämmelserna i 31 § första stycket och 38 § LUL är avsedda att tillämpas på.
    Åklagaren kan alltså inte själv initiera en fråga om bevistalan. Däremot har åklagaren till uppgift att självständigt pröva om bevistalan ska väckas utifrån det krav som ställs upp i 38 § LUL om att en sådan talan endast ska väckas om det kan anses påkallat ur allmän synpunkt. Av förarbetena framgår att åklagaren vid sitt ställningstagande självständigt måste beakta om bevisläget motiverar att en bevistalan väcks. Åklagaren ska iaktta stor försiktighet i de fall då bevisläget är svagare än vad som skulle ha krävts för åtal om den unge fyllt 15 år. I förarbetena utesluts dock inte att åklagaren för talan även i fall där bevisningen inte är tillräckligt stark för att väcka åtal när det framstår som ett betydande intresse av att få domstols avgörande av frågan om utredningen ger vid handen att den unge är skyldig till gärningen eller inte33. Tre av ledamöterna i Lagrådet uttryckte tve-

 

30 Prop. 1983/84:187 s. 12 f., JO beslut 2001-03-30, dnr 3556-1998 och Kerstin Nordlöf, a.a. s. 268 f. 31 Se Brå rapport 2014:20 s. 78 där detta nämns som en av förklaringarna till att socialtjänsten sällan begär att en utredning enligt 31 § LUL ska utföras. 32 Bland annat med hänsyn till förvaltningsdomstolens ovannämnda uppgift att pröva bevisningen i mål enligt LVU och att eventuella alternativa gärningsmän normalt bör kunna upptäckas inom ramen för en utredning enligt 31 § LUL. 33 Prop. 1964:10 s. 166 ff.

kan när det gällde att införa ett regelverk som gör det möjligt att väcka en bevistalan mot en 14-åring men inte åtal mot en 16-åring om misstankarna mot dem är lika starka och antingen endera begått ett brott eller båda tillsammans34, en tvekan som det idag kan finnas goda skäl att instämma i.
    Under alla förhållanden bör skuldfrågan kunna ges en bättre och mer objektiv belysning om den prövas i domstol jämfört med en utredning enligt 31 § LUL. Vid en bevistalan behandlas skuldfrågan på det sätt som är brukligt i brottmålssammanhang, dvs. under ackusatoriska former där åklagarens motpart får insyn i utredningen, juridiskt biträde i princip undantagslöst ska förordnas för den unge35 och en domstol får möjlighet att pröva bevisning och motbevisning m.m. Att domstolen vid en bevisprövning enligt 38 § LUL inte anser att det är bevisat att den unge gjort sig skyldig till brottet behöver i sig inte utesluta åtgärder från socialtjänstens sida. Redan det förhållande att en person som inte fyllt 15 år exempelvis vistas i en kriminell miljö eller felaktigt erkänt ett allvarligt vålds- eller sexualbrott för att någon annan ska gå fri, kan motivera åtgärder. Det bör också framhållas att i ärenden av detta slag uttalas i förarbetena att förhandlingens offentlighet regelmässigt får anses vara till sådan uppenbar olägenhet för den unge att handläggningen bör ske bakom stängda dörrar.36 Det finns samtidigt skäl att känna tvekan till att öppna möjligheterna till bevistalan. För varje steg som tas i den riktningen kan det hävdas att straffbarhetsåldern i någon mån luckras upp.37 Bevistaleinstitutet skulle kunna kritiseras såsom ett förtäckt verktyg från samhällets sida för att möjliggöra viss repression även gentemot personer som inte fyllt 15 år och på så sätt dämpa tröskeleffekterna som straffbarhetsåldern för med sig. Brottsförebyggande effekter av polisförhör med barn, något som ibland anförs från polis och socialtjänst, är svåra att belägga.38 Redan i dag kan polis och åklagare vidta en lång rad åtgärder inom ramen för en utredning enligt 31 § LUL mot barn under 15 år som är misstänkta för brott. För dessa barn och deras vårdnadshavare kan det framstå som mindre viktigt huruvida utredningen är en utredning enligt LUL eller en förundersökning. Det centrala från deras utgångspunkter torde i stället vara vilka åtgärder som barnet i fråga utsätts för. Inte heller i fall där ett barn erkänner att han eller hon utfört ett allvarligt brott är det, som antytts ovan, helt givet att det därigenom står klart vad som har hänt. Å andra sidan innebär frågor som dessa inte sällan att olika intressen får vägas mot varandra där samhällsutvecklingen för med sig förändringar i

 

34 NJA II 1964 s. 184. 35 Prop. 2009/10:105 s. 41. 36 Prop. 1964:10 s. 172. 37 Något som Lagrådet och Sveriges advokatsamfund varnat för (prop. 2009/10:105 s. 21 ff.). 38 Brottsförebyggande rådets rapport (2007:16) Barn som begår brott, s. 10 f.

synen på exempelvis hur angeläget det är för samhället att allvarliga brott klaras upp och det mänskliga lidande som är en följd av sådan brottslighet. Reglerna om bevistalan infördes i mitten av 1960-talet och har i allt väsentligt varit oförändrade sedan dess, något som är ovanligt på kriminalpolitiskt intressanta områden.

Avslutande synpunkter
Förväntningarna på att samhället ska kunna få svar på hur allvarliga brott har gått till genom utredningar enligt presumtionsregeln i 31 § LUL är sannolikt för högt ställda. Systemet hänger inte riktigt ihop idag. Genom reformen 2010 övergavs de dittills strikt behandlingsstyrda intressena. Reformen blev något halvhjärtad och regelverket svårtillämpat i fråga om utredningarnas syfte. Om den nuvarande systematiken inte ska förändras i grunden borde det kunna övervägas om inte presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL borde kunna knytas närmare möjligheterna till bevistalan enligt 38 § LUL. En svaghet i dagens modell är att inte åklagare kan väcka en bevistalan utan ett föregående initiativ från vårdnadshavare, socialnämnd eller Socialstyrelsen. Frågan är om inte det kravet bör slopas och en mer ändamålsenlig regel skapas som gör det möjligt för åklagare att i vissa fall själv, utan föregående initiativ, kunna väcka bevistalan. Det skulle kunna motiveras av såväl målsägandeintressen som samhällets allmänna intressen av att under rättssäkra former få klarlagt i allmän domstol vem eller vilka som gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, även i de fall där de misstänkta är under 15 år.39 Reglerna skulle i så fall kunna behöva kompletteras med tydliga begränsningsregler för mycket unga personer som är misstänkta för brott där frågan om dessa personer haft uppsåt eller inte, knappast låter sig besvaras. Om sådana förändringar skulle anses för långtgående borde i vart fall övervägas om inte brottsoffers intresse av personlig upprättelse och möjlighet till ersättning för skada vid brott av barn under 15 år bör tas om hand på ett bättre sätt. Brottsförebyggande rådet (Brå) fann i en studie före reformen 2010 att personer som utsätts för brott av barn missgynnades när det gäller möjligheten att få brottsskadeersättning. Det ansågs till viss del bero på att beslutsunderlaget ofta är sämre när den misstänkte är under 15 år än i fall där den misstänkte är straffmyndig. Brå studerade samma fråga några år efter reformen och bedömde att inget tydde på att lagändringarna haft någon effekt ifråga om möjligheterna att få ekonomisk ersättning. Enligt Brå beror detta till stor del på att utredningar enligt 31 § LUL ofta inte le-

 

39 Om åklagare skulle ges möjlighet att utan något föregående initiativ få väcka en bevistalan öppnas också större möjligheter för de som har berättigade intressen i saken, såsom exempelvis brottsoffret eller dennes anhöriga att inom ramen för reglerna om överprövning i 7 kap. 5 § rättegångsbalken hos högre åklagare få till stånd en mer ingående prövning av en åklagares skäl att inte väcka en bevistalan.

der till något klargörande kring skuldfrågan.40 Ett försiktigt steg för att stärka målsägandens ställning i detta avseende skulle kunna vara att ge även målsägande initiativrätt till bevistalan. Ett annat kan vara att ge målsägande laglig möjlighet till målsägandebiträde i utredningar enligt 31 LUL.41

 

40 Brå rapport (2007:16) Barn som begår brott, s. 52 ff. och Brå rapport (2014:20) Brott begångna av barn, s. 92 ff. 41 Att det numera visserligen är möjligt att inleda även utredningar enligt 31 § LUL tredje stycket om det är av särskild betydelse till ett enskilt intresse, kan en utredning motiveras av målsägandens intresse av att brottet blir utrett framstår som en klen tröst så länge vägen till bevistalan alltjämt är stängd för målsäganden. (Se Lagrådet i bilaga 5 till prop. 2009/10:105.) Se även not. 25.