Notiser
Minnesord över Madeleine Leijonhufvud
Professor emerita Madeleine Leijonhufvud har avlidit i juni 2018, 75 år gammal.
Efter studier vid Lunds universitets juridiska fakultet, tingstjänstgöring och en kortare anställning vid åklagarmyndigheten i Jönköping, påbörjade Madeleine Leijonhufvud en lång och framgångsrik karriär som straffrättsforskare och pedagog.
Hon disputerade 1971 vid Lunds universitet på avhandlingen Om urkundsförfalskning. Mellan åren 1971–1978 undervisade hon vid universiteten i Lund och Stockholm. Från 1978 hade hon en forskartjänst vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. 1984 blev hon professor i straffrätt vid Stockholms universitet, en tjänst som hon behöll till pension.
Madeleine Leijonhufvuds forskning omfattade flera fält, med huvudinriktning mot ekonomisk brottslighet. Bland hennes vetenskapliga verk inom detta område kan nämnas Gäldenärsbrotten (1982), Insiderbrott och svindleri (1988), Om brott mot borgenärer (1991) och Trolöshet mot huvudman (2007). I sin forskning uppmärksammade Madeleine även andra tidsaktuella juridiska spörsmål, respektive vissa allmänna frågor (se exempelvis Straffrättens konkurrensproblem ((1974), HIV-smitta: straff och skadeståndsansvar (1993), DS 1993:15 (Efter Lindome), Etiken i juridiken (1996)). Hon var även författare eller medförfattare till flera läroböcker (t.ex. Straffansvar (tillsammans med Suzanne Wennberg, första upplagan 1985) och medförfattare i den ”blåa” Brottbalkskommentaren (Norstedts Juridik). Madeleine Leijonhufvud publicerade också ett stort antal artiklar och bidrag i olika antologier.1 Från 1990-talet engagerade sig Madeleine Leijonhufvud, både i sitt arbete och i den offentliga debatten, mer och mer i frågor rörande sexualbrottslagstiftningen samt kvinnors ställning. Hon var också mycket aktiv i debatten om förbud mot innehav av barnpornografi och våld mot kvinnor i nära relationer. Hon var en drivande kraft vid tillkomsten av den s.k. samtyckelagstiftningen på sexualbrottsområdet (Samtyckesutredningen — Lagskydd för den sexuella integriteten (2008)). Hon deltog i ett flertal statliga utredningar inom området, samt var en flitig och orädd debattör i det offentliga rummet. Hennes sista bok var Svensk sexualbrottslag: en framåtsyftande tillbakablick (2015).
Madeleine Leijonhufvud hade flera viktiga administrativa uppdrag inom akademi och forskning. Hon var prorektor vid Stockholms universitet (1988–1995), biträdande generaldirektör vid Vetenskapsrådet (2001–2004) och ordförande för fackförbundet Jusek (1995–2001). Hon var vidare ledamot i Statens ansvarsnämnd och i Advokatsamfundets disciplinnämnd samt vice ordförande i etiknämnden vid Institutet mot mutor.
Madeleine Leijonhufvud var den första straffrättsprofessor jag träffade i Sverige efter min ankomst från Tjeckoslovakien 1984. Jag blir för alltid tacksam för hennes välkomnande attityd och all hennes generösa hjälp. Madeleine underlättade avsevärt för mig att kunna hitta min plats
1 Fram till 1992 publicerade Madeleine Leijonhufvud sina arbeten under det tidigare efternamnet Löfmarck.