Det nordiska juristsamarbetet
Av expeditionschefen JOHAN DANELIUS och kanslirådet KERSTIN BYNANDER1
Det rättsliga samarbetet mellan de nordiska länderna har lett till både mellanstatliga överenskommelser och ett antal samnordiska lagar och konventioner. EU-rättens ökade betydelse på flera relevanta områden har inneburit en stor utmaning för det samarbetet. I artikeln diskuteras de ändrade förutsättningarna och om det nordiska samarbetet mellan jurister behöver ändra inriktning och form.
Stefan Strömberg och nordiska juristmöten
Nordiska juristmöten hålls vart tredje år i någon av de fem nordiska huvudstäderna enligt ett rullande schema. Vid mötena diskuteras aktuella juridiska och rättspolitiska frågor. Juristmötena brukar samla kring 1 000 deltagare med en någorlunda bred representation av olika juridiska yrkeskårer. Nordiska jurister har mötts på detta sätt i snart 150 år. Juristmötena innebär både ett rättsligt utbyte av idéer från våra olika nordiska rättssystem och en möjlighet att knyta nya kontakter på de högtidliga och festliga arrangemang som omgärdar juristmötena. Varje juristmöte förbereds och planeras gemensamt i Stockholm vid ett s.k. delegerademöte där delegater från de fem nordiska lokalstyrelserna tar fram ett gemensamt program och överläggningsämnen som lämpar sig för en diskussion på nordisk nivå. Stefan Strömberg har sedan början av 1980-talet engagerat sig i det nordiska samarbetet inom ramen för de nordiska juristmötena.
Stefan var sekreterare under en lång och krävande period på 1980- och 1990-talen. Han arbetade under denna period tillsammans med bland andra den dåvarande rektorn vid Uppsala universitet Stig Strömholm, som länge var mycket tongivande i arbetet med de nordiska juristmötena. Stefan är sedan sex år tillbaka ordförande för den svenska lokalstyrelsen efter att dessförinnan ha varit styrelseledamot. Stefan leder arbetet i den svenska styrelsen och är också den som leder arbetet vid delegerademötena. Utan att yppa några hemligheter kan nämnas att ordförandeskapet vid delegerande möten sätter ordförandens uppfinningsrikedom och diplomatiska förmåga på hårda prov. Stefan har klarat den uppgiften utmärkt och förtroendet för hans lättsamma och humoristiska men samtidigt raka och bestämda ordförandestil är stort bland de nordiska kollegorna. Stefans långa
1 Delar av texten utgörs av Johan Danelius korreferat till sessionsmötet ”En återgång till ett proaktivt samarbete – är tiden mogen?” vid det 41:a nordiska juristmötet i Helsingfors 2017.
engagemang och arbete har betytt mycket för samarbetet och gemenskapen inom de nordiska juristmötena.
Denna text är dock inte tänkt som en hyllningstext till Stefan Strömberg och hans mångåriga och starka engagemang för de nordiska juristmötena och hur väl fungerande detta nordiska samarbete är. Stefan själv skulle förmodligen tycka det vara ointressant att läsa en sådan text. Det som har präglat Stefans engagemang i de nordiska juristmötena är nämligen hur han på sitt personliga och raka sätt outtröttligt har framfört synpunkter på vad som kan förbättras och hur mötena måste bli modernare med en mer levande debatt och diskussion. Istället för att nöja sig med allt som är bra och välfungerande är Stefans kraft riktad mot hur det kan bli bättre, hur saker och ting kan utvecklas. Med envishet och konsekvens uppmanar han ständigt till nya perspektiv och förnyade arbetsformer. I Stefans framåtblickande anda vill vi därför fråga oss om det finns utrymme för och behov av ett nordiskt rättsligt samarbete i framtiden och under vilka former ett sådant skulle kunna bedrivas.
Framtiden för det nordiska rättsliga samarbetet
Det rättsliga samarbetet mellan de nordiska länderna har lett till både mellanstatliga överenskommelser och ett antal samnordiska lagar och konventioner som förhandlats fram i nordiska ministerrådets regi. Bland annat EU-rättens ökade betydelse på många relevanta områden har inneburit en stor utmaning för detta samarbete. De ändrade förutsättningarna har väckt frågor om huruvida det nordiska samarbetet behöver ändra inriktning och form samt om vilka former man i sådana fall kan tänka sig för samarbetet framöver. Vi tar vår utgångspunkt i tre grundläggande frågor:
1. Kan vi samarbeta? 2. Bör vi samarbeta? 3. Hur ska vi i sådana fall samarbeta?
Kan vi samarbeta?
EU-rätten har medfört stora konsekvenser för samarbetet mellan de nordiska länderna. På vissa områden påverkar EU-rätten nordiska arrangemang på ett mer omfattande sätt än vad man kanske från svensk sida hade tänkt vid EU-inträdet. Möjligheterna till nordiskt samarbete minskar också i och med att EU-rätten utvecklas och EUlagstiftningen utvidgas till nya områden. Det är trots den här utvecklingen intressant att undersöka vilka förutsättningar det finns för nordiskt rättsligt samarbete och kanske framförallt för det nordiska lagstiftningssamarbetet.
Är det möjligt att jämka samman det nordiska samarbetet och samarbete inom ramen för EU i de fall då man har kunnat uppnå ett mervärde med det nordiska samarbetet? Tanken att ge upp det nordiska samarbetet ter sig onödigt pessimistisk. EU-rätten utesluter inte
ett nordiskt samarbete och det finns goda exempel på hur nordiska lösningar har kunnat upprätthållas även på områden som omfattas av EU-rättslig reglering. Därtill kommer att det finns många områden där EU-rätten inte lägger hinder i vägen för nationella särlösningar och där det således står oss relativt fritt att samarbeta mellan de nordiska länderna, så länge som samarbetet inte handlar om att det ska träffas särskilda nordiska överenskommelser eller att samarbetet på andra sätt formaliseras i strid med de kompetensbegränsningar som EU-medlemskapet innebär.2 På stora delar av den centrala civilrätten är sådana samarbeten tänkbara. Även exempelvis på straffrättens och processrättens områden kan man tänka sig nordiska lösningar på gemensamma problem utan att detta skulle komma i konflikt med våra åtaganden inom eller i förhållande till EU.
Trots att det således i betydande utsträckning finns rättsliga förutsättningar för ett nordiskt samarbete, i vart fall av mer informellt slag, kan man konstatera att över tiden så har det nordiska lagstiftningssamarbetet blivit mindre omfattande och mindre långtgående än vad det en gång var. EU-rätten är förstås en starkt bidragande orsak till det. Utöver de rättsliga svårigheter som de nordiska ländernas anslutning till EU respektive EES har inneburit, har de praktiska konsekvenserna av dessa förändringar haft avgörande betydelse. Det EUrelaterade arbetet har kommit att sluka resurser i sådan utsträckning att det helt enkelt inte har varit möjligt att prioritera det nordiska samarbetet i samma utsträckning som förr.
Samtidigt har de nordiska ländernas anslutning till EU respektive EES i viss mån skapat nya möjligheter och incitament för samarbete. Och det finns exempel där de nordiska länderna framgångsrikt har samarbetat inom ramen för förhandlingar om nya EU-instrument. Bland annat av det skälet att de nordiska länderna har arrangerat sina förhållanden till EU på så olika sätt har det dock varit svårt att få den kraft i detta samarbete som måhända hade varit önskvärt. Norge och Island ingår inte i unionen, Danmark har en speciallösning på det rättsliga området och Finland och Sverige har i vart fall tidvis haft ganska olika förhållningssätt till samarbetet inom EU.
Till detta kommer ett antal faktorer som inte direkt har med EU att göra. En allt snabbare politisk verklighet där medias arbetssätt och nya former för nyhetsförmedling och politisk diskussion skapar förväntningar på politiska företrädare att allt snabbare ta fram och kommunicera åtgärder för att hantera allehanda problem som uppmärksammas i debatten. Arbetet i regeringskanslierna är i växande grad reaktivt snarare än proaktivt. Det säger sig självt att det är svårt att i en sådan verklighet bedriva sådant mer långsiktigt och systemun-
2 Se om dessa frågor Päivi Leino Sandberg, Liisa Leppävirta & Samuli Miettinen, Har det nordiska rättsliga samarbetet en framtid i europeiska unionen?, EFT 2016 s. 399.
derhållande lagstiftningsarbete som det tidigare nordiska samarbetet inte sällan avsåg.
Det nyss sagda är något som har noterats i diskussioner om nordiskt rättsligt samarbete i vart fall sedan 1970-talet men utvecklingen i denna riktning har eskalerat med åren.3 Något utrymme för av opolitiska tjänstemän ”fritt valt arbete” finns knappast i dagens regeringskanslier. Av betydelse i sammanhanget är också att tjänstemannaresurserna i allt högre utsträckning styrs mot de områden som står högt på den politiska dagordningen för stunden. Som exempel kan nämnas att under innevarande mandatperiod (2014–) har bemanningen i det svenska Justitiedepartementet på de enheter som arbetar med migrationsrelaterade frågor ökat med närmare 50 procent medan bemanningen på de enheter som ansvarar för civilrättslig, straffrättslig och processrättslig lagstiftning har minskat med mellan 5 och 15 procent.
Några av de behov och intressen som tidigare burit upp det nordiska samarbetet gör sig heller inte gällande med samma styrka som förr. Värnandet av den nordiska gemenskapen för gemenskapens egen skull upplevs t.ex. knappast som lika angeläget i dag som det gjorde under det nordiska lagstiftningssamarbetets guldålder. Och undanröjande av gränshinder är visserligen alltjämt en viktig sak för exportberoende länder som de nordiska men i en alltmer globaliserad värld är det inte självklart att därvid prioritera det nordiska perspektivet lika högt som tidigare.
Orsakerna till den negativa utvecklingen när det gäller nordiskt rättsligt samarbete låter sig alltså bara till viss del förklaras av de rättsliga hinder som EU-rätten innebär. Vår slutsats är därför att det är rättsligt möjligt med ett mer långtgående nordiskt rättsligt samarbete än vad vi har i dag. Nästa fråga blir det om det finns behov och intresse av ett sådant samarbete.
Bör vi samarbeta?
Genom åren har framtiden för det nordiska rättsliga samarbetet varit ett återkommande tema på de nordiska juristmötena. En sådan diskussion som tilldrog sig mycket uppmärksamhet på sin tid var diskussionen om ”den nordiska rättsenhetens problem i dag” på 1972 års möte i Helsingfors. Sveriges representant i den diskussionen, statsrådet Carl Lidbom, gav där uttryck för en skeptisk syn på värdet av nordisk rättslikhet. Hans ståndpunkter finns återgivna i en artikel i Svensk Juristtidning som publicerades året efter.4 Lidbom skriver att
3 Se bl.a. Förhandlingarna vid det tjugosjätte nordiska juristmötet i Helsingfors den 24–26 augusti 1972, 1975, s. 35–37 och 45–74 och Förhandlingarna vid det 37:e nordiska juristmötet i Reykjavik, 2005, s. 435 ff. 4 Carl Lidbom, Den nordiska rättsenhetens problem i dag, SvJT 1973 s. 273. Artikeln bemöttes av framstående jurister från andra nordiska länder, se Mogens Koktvedgaard, Nordisk retsenhed: Principper eller realiteter?, SvJT 1973 s. 398, Curt Olsson, Bör vi alltjämt sträva efter likartade lagar i Norden?, SvJT 1973 s. 400
lagstiftningssamarbete och nordisk rättslikhet inte längre kan vara självändamål. För möjligheterna att fortsätta det nordiska lagstiftningssamarbetet var det, enligt Lidbom, av alldeles avgörande betydelse att vi inte ställde upp krav på rättslikhet som i verkligheten blir krav på att det bestående ska konserveras. Den utveckling mot minskad nordisk rättslikhet och lägre ambition i lagstiftningssamarbetet som Lidbom såg framför sig var inget som han sörjde:
De finns de som inte vill se vad som har förändrats utan föredrar att nostalgiskt drömma sig tillbaka till en svunnen tids förhållanden. Min reaktion är en annan. Jag känner inte någon stor sorg över att de skandinaviska drömmarna har skingrats – drömmarna om ett enhetligt nordiskt rättssystem i den bokstavliga betydelsen av likadana lagar. Om vi nu framhärdade i de ursprungliga ambitionerna och koncentrerade oss uteslutande eller huvudsakligen på frågor där det finns utsikter att få till stånd likadana lagar skulle vi snart finna att samarbetet i allmänhet kunde leda till resultat bara i detaljfrågor av ringa intresse.
Även om Carl Lidboms inlägg från 1972 då var kontroversiellt och än i dag kan uppfattas som provokativt kan man knappast förneka att den bild som han målade upp ligger ganska nära hur verkligheten ser ut i dag för dem som arbetar i lagstiftningsmaskineriet. Vi är emellertid av uppfattningen att det inte finns anledning att se alltför pessimistiskt på framtiden för det nordiska samarbetet på det rättsliga området. Det finns nämligen alltjämt goda skäl för ett sådant samarbete, om än måhända med en annan ambitionsnivå och inriktning än vad som en gång var fallet.
Om man anlägger ett EU-perspektiv på frågan om nordiskt samarbete är skälen till varför vi har anledning att värna om och utveckla det nordiska samarbetet tämligen uppenbara. För de nordiska länder som är med i EU är det nödvändigt att i olika förhandlingar hitta allierade. Vi är små länder som var för sig har mycket litet formellt inflytande. Tillsammans har vi bättre förutsättningar att göra våra röster hörda. En samordnat nordiskt agerande kan komma att bli än viktigare nu när Storbritannien, som inte sällan haft en liknande hållning som de nordiska länderna i rättsliga frågor, är på väg ut ur samarbetet. Bland EU:s medlemsstater finns ett antal mer eller mindre formaliserade länderblock och att helt stå utanför den typen av samarbeten kan vara kostsamt. För Island och Norge kan samarbete med de nordiska länder som ingår i EU vara ett bra sätt att indirekt få insyn och inflytande i förhandlingsprocesser som förstnämnda länder annars inte har tillträde till men vars resultat ofta har stor påverkan också på dem.
Det kan också finnas anledning att tro att utvecklingen inom EU leder till att utrymmet och behovet av samarbeten vid sidan av EU-
och Helge Seip, Lovgivningssamarbeidet i Norden – enhetslinje eller pionérteori?, SvJT 1973 s. 402.
strukturerna ökar. Storbritanniens utträde och utvecklingen i Central- och Östeuropa kan göra att alternativa och kompletterande lösningar vid sidan av EU framstår som mer intressanta än vad de gjorde i vart fall under den period då Sverige och Finland var nya i EU och måhända särskilt angelägna att visa upp sig som lojala och engagerade unionsmedlemmar. Det kan också tänkas att ambitionsnivån på samarbetet inom EU på vissa områden sänks, vilket frigör kraft och resurser för bl.a. nordiskt samarbete.
Men varför ska vi då i så fall välja att samarbete just mellan de nordiska länderna? Med risk för att låta högtravande skulle vi vilja hävda att de likartade värderingar som ligger till grund för våra nordiska samhällen är ett gott skäl för att värna och utveckla det rättsliga samarbetet mellan länderna. Även om det förstås finns betydande skillnader mellan våra samhällen, och de politiska kartorna delvis har ritats om under senare år, finns det hos de nordiska länderna en likartad syn i många grundläggande frågor. Det är också på många områden fortfarande relevant att tala om en nordisk rättsgemenskap där de rättsliga lösningarna och regleringsmetoderna bär gemensamma drag som skiljer sig från andra rättsordningar. Detta skapar goda förutsättningar för ett givande samarbete och för att lära oss av varandra.
Från politiskt håll framförs visserligen rätt sällan konkreta önskemål om nordiskt samarbete i enskilda lagstiftningsärenden. Däremot händer det ganska ofta att det framförs påståenden om att ett visst problem som uppmärksammats i Sverige, ska ha funnit sin lösning i ett annat nordiskt land. Vid en närmare granskning är verkligheten ofta mer komplicerad än så men det råder ingen tvekan om att det från politiskt håll finns ett stort intresse för hur problem och utmaningar har hanterats i andra nordiska länder. Eftersom våra samhällen är förhållandevis lika varandra och den rättsliga kontexten är likartad, är övriga nordiska länder särskilt intressanta i dessa hänseenden. Och eftersom våra värderingar ofta ligger nära varandra, är det sannolikt att lösningar som har valts och visat sig fungera i ett nordiskt land kan fungera och vinna acceptans också i ett annat nordiskt land.
För att hitta funktionella och i bästa fall t.o.m. beprövade lösningar på de problem som politiker och tjänstemän vid regeringskanslierna ställs inför kan vi således ha stor nytta av kontakter mellan de nordiska länderna. Vi kan spara tid och resurser samt förbättra träffsäkerheten i de lösningar som tas fram om vi använder oss av varandras erfarenheter och kunskaper. En positiv bieffekt av att på detta sätt bevara viss rättslikhet är också att vi därigenom kommer att ha likartade intressen att bevaka när internationella regelverk tas fram eller utvecklas, såväl i EU som i andra internationella fora. Det kommer göra att incitamenten för nordiskt samarbete i internationella organ blir tydligare än vad de annars är.
Hur ska vi i sådana fall samarbeta?
Den tid då stora reformer på exempelvis civilrättens område i huvudsak var en angelägenhet för opolitiska jurister vid de nordiska departementen är sedan länge förbi. I dagens politiserade miljö inom regeringskanslierna finns litet utrymme för tjänstemannaambitioner om nordisk rättslikhet. Det samarbete som vi bedriver på departementsnivå måste därför ligga på en rimlig ambitionsnivå och tydligt kunna motiveras av den typen av nyttoargument som vi har varit inne på i det föregående. Det tror vi ganska lätt låter sig göras i fråga om sådant mer informellt utbyte som redan i dag förekommer på flera rättsområden mellan de nordiska departementen och ministerierna och som primärt handlar om att utbyta information och kunskap samt att lära av varandras erfarenheter (”verkstadstanken”).5 En del av dessa utbyten är redan i dag livaktiga. Det finns goda skäl att bevara dessa och att försöka väcka till liv utbyten på områden där sådana har gått i stå. Inte sällan har sådana utbyten som växer fram av sig själv i det dagliga arbetet utan formella beslut och riktlinjer bäst förutsättningar att bli lyckade.6
Lagstiftningsarbete
I takt med att tempot i lagstiftningsarbetet i regeringskanslierna skruvas upp blir det allt viktigare att den nordiska dimensionen – när denna är relevant – kommer in i det förberedande arbetet på utredningsnivå. Även om mer långtgående nordiska samarbeten inte kan förväntas bedrivas av de utredare och kommittéer som tillsätts är det angeläget att de nordiska länderna ägnas särskild uppmärksamhet i sådana kartläggningar av utländska rättssystem som regelmässigt förekommer i utredningsbetänkanden och departementspromemorior. Så sker redan i dag och det är rimligt att anta att detta i vart fall ibland också får betydelse för hur de förslag som läggs fram utformas. Betydelsen av detta både för att upprätthålla viss nordisk rättslikhet och för att undvika att i onödan ”uppfinna hjulet” flera gånger ska inte underskattas. Här kan och bör vi tjänstemän i departementen ta vårt ansvar genom att se till att kartläggning och bedömning av hur en viss sak är reglerad i andra nordiska länder ingår i kommittédirektiv och uppdragsbeskrivningar, när detta är relevant.
Det finns också goda skäl att höja ambitionsnivån när det gäller samarbeten kring genomförande av EU-rättsakter eller andra internationella instrument. Här ställs vi inför samma frågeställningar och de rättsliga och samhälleliga betingelserna i vilka lösningarna ska på plats är likartade. Vi har mycket att vinna på en tät dialog mellan regeringskanslierna. Ofta ligger det också ett värde i att de lösningar
5 En redogörelse för ett antal sådana samarbeten finns i Johan Danelius, Svensk Juristtidning och nordiskt juridiskt samarbete, SvJT 2016 s. 1. 6 Jfr Dag Mattsson, Nordiskt samarbete i EU i praktiken, SvJT 2001 s. 12.
som tas fram i de olika länderna är likartade, inte minst när det gäller regler som riktar sig till näringslivet.
Samarbete inom Nordiska rådet
Mycket av det som har beskrivits i det föregående är sådant som tjänstemännen vid departementen kan påverka inom ramen för sina nuvarande uppdrag och mandat. Och visst kan vi jurister åstadkomma en del och ta egna initiativ men för att det ska bli verklig kraft i samarbetet krävs ett politiskt engagemang. Från demokratiska utgångspunkter är det förstås också nödvändigt att ett nordiskt samarbete i lagstiftningsfrågor har sin grund i politiska beslut och prioriteringar. Ur det perspektivet är det arbete som bedrivs i Nordiska rådet högintressant. Resultaten av det arbetet på lagstiftningsområdet har måhända historiskt sett inte varit så imponerande. Om det är någonstans ifrån som den politiska styrningen ska få kraft så är det ändå rimligen härifrån. Det finns inom det Nordiska rådet etablerade strukturer för samarbeten och utbyten och resurser avsatta för detta. Det finns också en politisk överbyggnad som, rätt utnyttjad, kan generera verkningsfulla styrsignaler i de olika departementen och ministerierna.
Vad kan vi då vänta oss av det Nordiska rådet framöver? Den nordiska överenskommelse (”Helsingforsavtalet”) som ligger till grund för det rättsliga samarbete som sker inom Nordiska rådets ram ger uttryck för en hög ambitionsnivå.7 Om man ser tillbaka på de senaste decennierna måste man konstatera att dessa ambitioner inte har infriats och det skulle knappast vara rättsligt möjligt med sådana omfattande och långtgående nordiska harmoniseringar som avtalet indikerar.8 Nyligen har emellertid en process inletts som skulle kunna leda till en viss ambitionshöjning i det rättsliga samarbetet jämfört med hur det har sett ut under en tid.
På ett möte i Nordiska ministerrådet för samarbetsministrarna (MR-SAM) i februari 2016 fick generalsekreteraren för Nordiska ministerrådet i uppdrag att förbereda reformarbetets nästa fas som efter ”Nytt Norden-reformen” skulle bidra till att öka Nordiska ministerrådets relevans för de nordiska regeringarna, näringslivet och civilsamhället. Mot bakgrund av generalsekreterarens rekommendation att ”revitalisere det nordiske lovsamarbejde” beslutade MR-SAM runt årsskiftet 2016/2017 om ett uppdrag att värdera möjligheten för det framtida nordiska lagstiftningssamarbetet, i syfte att utveckla nordiskt
7 Samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige av den 23 mars 1963 (”Helsingforsavtalet”). I överenskommelsen sägs att de fördragsslutande parterna ska ”eftersträva enhetliga regler i de nordiska länderna i så många avseenden som möjligt” (ingressen) samt ”skola fortsätta lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område” (artikel 4), ”böra eftersträva enhetliga bestämmelser om brott och brottspåföljder” (artikel 5) och ”skola eftersträva inbördes samordning av annan lagstiftning än som nu sagts på sådana områden, där detta ter sig ändamålsenligt”. 8 Jfr Thomas Wilhelmsson, Det bristfälliga nordiska lagstiftningssamarbetet och Helsingforsfördraget, TemaNord 2005 s. 117.
samarbete och stärka nordisk integration. MR-SAM bad generalsekreteraren att utse en person som ska genomföra analysen.9 På basis av förslag från länderna utsågs prof. em. Inge Lorange Backer till uppdraget. Resultatet av Inge Lorange Backers analys kommer att presenteras i början av 2018. Det finns all anledning att tro att denna analys kan utgöra en bra grund för ett stärkt rättsligt samarbete mellan de nordiska länderna på sådana områden där detta bedöms vara till nytta och förenligt med EU-rätten. Därefter återstår det att se om de politiska styrsignaler som krävs för att omsätta detta i praktisk handling blir tillräckligt starka. Risken är förstås att nyttorna med samarbetet från politiska utgångspunkter framstår som alltför abstrakta och långsiktiga och att det vid de konkreta prioriteringar som i slutänden måste göras blir frågor som för stunden står högre på den politiska dagordningen som väljs framför nordiska samarbeten. Det är inte svårt att gissa utfallet av en prioriteringsdiskussion mellan, låt oss säga, en gemensam nordisk översyn av stiftelselagstiftningen och en inhemsk reform om skärpta straff för terrorbrott. Och i en situation där det politiska handlingsutrymmet redan begränsas av europarätten och andra internationella förpliktelser är det långt ifrån givet att politikerna är beredda att avsäga sig ytterligare utrymme för egna initiativ till förmån för gemensamma nordiska lösningar.
Nordiskt samarbete i andra former
I detta sammanhang finns det anledning att också säga något om betydelsen av nordiskt samarbete och utbyte utanför regeringskanslierna. Resurserna i regeringskanslierna är begränsade och den politiska viljan till ambitiösa nordiska samarbetsprojekt har i alla fall under senare år inte varit särskilt stark. Dessutom innebär EU-rätten begränsningar i möjligheterna till mer formaliserat nordiskt samarbete på det rättsliga området. Detta skapar utrymme för och behov av samarbeten i andra former. Under senare år har vi också sett flera exempel på gemensamma nordiska initiativ och projekt av olika slag utanför regeringskanslierna. Ett exempel är boken ”The Nordic Corporate Governance Model” som genom näringslivsorganisationers försorg (och finansiering från bl.a. Nordiska rådet) togs fram för att öka förståelsen i framför allt Bryssel för nordiska lösningar på bolagsstyrningsområdet.10 På insolvensrättens område har det inom ramen för ett nordiskt-baltiskt nätverk, bestående främst av akademiker och praktiker, bedrivits ett ambitiöst nordisk-baltiskt samarbete som syftar bl.a. till att
9 Analysen förväntas innefatta följande element: bedömning av hittillsvarande nordiskt samarbete, diskussion om möjliga framtida former för samarbete, diskussion av hur ett stärkt samarbete kan medverka till att undanröja gränshinder, diskussion om på vilka områden potentialen är störst att bygga ut det nordiska samarbetet med respekt för ländernas EU-förpliktelser, bedömning av nyttorna med stärkt samarbete och bedömning av vilka hinder som finns mot stärkt samarbete och hur dessa kan hanteras. (Kommissorium den 8 december 2016, J.nr. 16-0108310.) 10 Per Lekvall (red.), The Nordic Corporate Governance Model, SNS Förlag, 2014.
få till stånd en ökad harmonisering och uppgradering av insolvensrätten i den nordisk-baltiska regionen.11 Gemensamma ”soft law”-projekt av detta slag kan bidra till att hålla samman de nordiska rättskulturerna och kan även ge värdefulla influenser till lagstiftarna när dessa väl ska agera. Samordnade insatser från exempelvis nordiska näringslivsageranden kan naturligtvis också bidra till att frågan om nordiskt rättsligt samarbete hamnar högre på den politiska agendan. I detta sammanhang är sådana mötesplatser som de nordiska juristmötena värdefulla komplement. Nya kontakter knyts och jurister möter varandra i debatter, sessionsmöten och vid kaffebordet. Man delar nya infallsvinklar och idéer.
Stöd till juristkollegor i andra länder
Efter finanskrisen och trycket från nya flyktingströmmar prövas rättsstaten och det demokratiska systemet inte bara i forna Sovjetdominerade stater i Central- och Östeuropa utan också i EU:s gamla medlemsländer i Västeuropa. Kontrasten är stor mot den optimism om ett framtida demokratiskt Europa grundat på rättsstatliga principer som i huvudsak präglat det kvartssekel som gått sedan Sovjetsystemet föll samman och det kalla kriget tog slut. Det är flera länder som haft bakslag ifråga om grundläggande rättsstatliga principer och en oroande utveckling har märkts bl.a. i Polen, Turkiet och Ungern. Rättsstatens utveckling i Europa under de senaste årtiondena har i stigande grad byggt på europeiskt samarbete i bl.a. Europarådet, EU och EES. EU och Europarådet har visat sig ha svårt att ingripa mot medlemsstater som inte följer grundläggande regelverk och normsystem. Utvecklingens oroväckande karaktär har framhävts av en rad internationella organisationer och sammanslutningar, t.ex. domarföreningar (European Association of Judges och International Association of Judges), advokatföreningar (Council of Bars and Law Societies of Europe (CCBE) och International Bar Association (IBA)), Europarådet (Venedigkommissionen och människorättskommissarien) och EU (Europaparlamentet och Europeiska kommissionen).
Vid juristmötet i Helsingfors 2017 uppkom frågan om huruvida tillbakagången för grundläggande rättsstatliga principer i vår omvärld var något som också borde lyftas av de nordiska juristerna inom de nordiska juristmötenas ram. Många ville att frågan skulle tas upp vid juristmötet och att juristmötets deltagare skulle skicka en tydlig signal om stöd till kollegor i de länder som berörs av den oroande utvecklingen. Frågan berördes på ett engagerat och tankeväckande sätt i Stefan Strömbergs tal på den avslutande banketten. Det blev ingen resolution vid juristmötet 2017. Istället beslutades att utvecklingen i Europa ska följas noga och att frågan om respekten för grundläg-
11 Se Nordic-Baltic Recommendations on Insolvency Law; Final Draft June 2015, drafted by the Nordic Baltic Insolvency Network
gande rättsstatliga principer ska behandlas på det 42:a nordiska juristmötet i Reykjavik i augusti 2020.
Det nordiska rättssamarbetet vilar på respekten för grundläggande rättsstatliga principer. Nordiska jurister bidrar dagligen till att upprätthålla rättsstaten och utveckla den oavsett om de arbetar som domare, advokater, ämbetsmän eller forskare eller på annat sätt som jurister. Som utvecklingen i vår omvärld nu ser ut är det – tyvärr – sannolikt att när nordiska jurister samlas framöver blir det nödvändigt att diskutera, förutom traditionellt rättsligt samarbete och idéutbyten inom olika juridiska områden, hur vi bör förhålla oss till hot mot grundläggande rättsstatliga principer i omvärlden och till kollegor i länder där sådana principer sätts ifråga. Det kan komma att behövas att nordiska jurister samlat framför sin kritiska mening om lagstiftningsåtgärder som hotar eller eliminerar den demokratiska rättsstaten i olika länder. Det kan också finnas behov av att nordiska jurister samlat invänder mot oacceptabla förhållanden som juristkollegor ställs inför i dessa länder. För att hitta gemensamma nordiska förhållningssätt i sådana frågor är det viktigt med nya perspektiv och förnyade arbetsformer. Vi ser med spänning fram emot att frågan om respekten för grundläggande rättsstatliga principer ska behandlas på det 42:a nordiska juristmötet i Reykjavik i augusti 2020 och kanske även på det därpå följande mötet 2023 i Köpenhamn och på juristmötet i Stockholm 2026.