Bevistalan — några ytterligare synpunkter

 

 

Av universitetslektor ANDREAS ANDERBERG

Chefsåklagare Per Lindqvist har i SvJT 2018 s. 439 ur ett åklagarperspektiv lämnat synpunkter på bevistalan — ett instrument som aktualiserats på flera sätt under de senaste åren. I den här artikeln presenteras ytterligare synpunkter kring en möjlig ökad användning av bevistalan utifrån tre delvis disparata perspektiv.

 


1 Inledning
Per Lindqvist har i sin artikel förtjänstfullt tecknat bakgrunden till regelverket för unga lagöverträdare och särskilt då bestämmelsen om bevistalan, varför här enbart krävs en kortare rekapitulering för sammanhangets skull.1 Det bör här förtydligas att jag inte på något sätt går i polemik med Lindqvist, tvärtom, utan bara lyfter fram några ytterligare aspekter på temat.
    Av 1 kap. 6 § brottsbalken (1962:700), BrB, går att läsa att endast den som fyllt 15 år när brottet begås kan dömas till påföljd. Detta innebär dock inte att barn under 15 år inte kan begå brott. Den svenska rättsordningen brukar beskrivas som unik på det sättet att barn — och även psykiskt störda — anses kunna begå brott; i de flesta andra länder anses dessa kategorier av lagöverträdare inte vara tillräkneliga och straffansvar därför uteslutet.2 I stället särbehandlas unga lagöverträdare i Sverige genom påföljdssystemet, vilket inte minst kommer till uttryck i 29 kap. 7 § första stycket BrB där det stadgas att ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen. Kategorin som omfattas här är unga som fyllt 15, men ännu inte 21 år vid gärningstillfället.3 Även den särskilda lagstiftning som förekommer genom lag (1964:167) om särskilda bestämmelser för unga lagöverträdare, LUL, får ses som ett exempel på särbehandlingen. För de unga lagöverträdare som, enligt ovan, inte kan dömas till påföljd finns särskilda bestämmelser i 31–38 §§ LUL.
    I 38 § LUL återfinns regleringen om bevistalan: Om någon före 15 års ålder misstänks ha begått ett brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller den unges vårdnadshavare, begära prövning hos domstol huruvida den unge begått brottet. Det var i samband med brottsbalkens

 

1 Per Lindqvist, Bevistalan — åklagarsynpunkter på regelverket när våra allra yngsta begår allvarliga brott. SvJT 2018 s. 439–449. 2 Om ett eventuellt återinförande av tillräknelighetskravet se t.ex. Claes Lernestedt, Tillräknelighet som krav för straffansvar — några förhoppningar och farhågor, I: Andreas Anderberg (red.), Festskrift till Josef Zila, Iustus 2013, s. 113–134. 3 Alldeles särskilt gäller detta de som fyllt 15, men inte 18 år. Se t.ex. 30 kap. 5 § st. 1 BrB.

SvJT 2018 Bevistalan — några ytterligare synpunkter 877

 

ikraftträdande som den s.k. Strafflagberedningen föreslog att institutet bevistalan skulle införas. Detta skedde mot bakgrund av de dåvarande barnavårdsnämndernas bristande möjligheter att utreda brott. Det var inte främst som ett brottspreventivt medel som bevistalan tillkom, utan snarast som ett medel för att bistå de barnavårdande organen i arbetet med samhällsingripande åtgärder.4 År 1985 infördes vårdnadshavares möjlighet att påkalla bevistalan samtidigt som befogenhet gavs för åklagare att föra talan för att bevisa att barnet inte begått ett påstått brott, s.k. negativ bevistalan.
    Såvitt känt finns det, åtminstone i närtid, endast två fall där frågan om bevistalan prövats i domstol.5 I båda fallen kom domstolarna fram till att det inte blivit utrett att de minderåriga gjort sig skyldiga till mord.6

2 Bevistalan som…
a. Rättssäkerhetsinstrument
Under våren 2017 återuppmärksammades det s.k. Kevinfallet från 1998 då två pojkar, fem och sju år gamla, utpekades ha mördat en fyraårig lekkamrat. Enligt journalistiska undersökningar hade pojkarna utpekats på tvivelaktiga grunder där deras verkliga skuld kunde ifrågasättas. I den efterföljande debatten väcktes bl.a. frågan om inte de utpekade pojkarnas skuld borde ha prövats av domstol. Exempelvis menade dåvarande hovrättspresidenten Fredrik Wersäll att det var fel av polisen att slå fast skuldfrågan, något som inte är polisens uppgift utan som med hänvisning till den s.k. oskuldspresumtionen är en fråga för domstol.7 I stället borde skuldfrågan, enligt Wersäll, ha prövats av domstol genom bevistalan. Frågan om bevistalan väckte ytterligare intresse i ett annat mordärende, det s.k. Hovsjöfallet, och flera experter menade då att bevistalan borde ske regelmässigt i liknande fall.8 Barnombudsmannen, BO, har mot bakgrund av rapporteringen kring de nämnda fallen i en skrivelse uppmärksammat regeringen på behovet av en systematisk genomlysning av barns rättigheter vid brottsmisstanke, särskilt vad gäller icke straffmyndiga barn som misstänks för allvarliga brott.9 BO erinrar om FN:s barnkonvention, som nyligen beslutats bli gällande svensk lag, och art. 40 som stadgar att staten särskilt ska säkerställa att varje barn som misstänks för att ha begått ett brott

 

4 Kerstin Nordlöf, Unga lagöverträdare i social-, straff- och processrätt, 2 uppl. (2012), s. 336. 5 Malmö tingsrätts dom 2015-02-06 i mål B 7420-14 respektive Hovrättens för Västra Sverige dom 2016-06-23 i mål B 2578-16. 6 I hovrättsfallet ansågs dock utrett att de två minderåriga gjort sig skyldiga till grov stöld. 7 Ekots lördagsintervju 2017-05-13. Se även ”Hög jurist riktar hård kritik mot Arvikapolisen i fallet Kevin” https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6695740 (hämtad 2018-08-22). 8 Se t.ex. https://www.dn.se/arkiv/nyheter/pojken-hade-aldrig-fallts-i-en-rattegang /(hämtad 2018-08-22). 9 Grundläggande mänskliga rättigheter för barn som misstänks för brott. Dnr 3.5.1:0710/17.

 

878 Andreas Anderberg SvJT 2018

 

ska betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd. BO menar att det är viktigt att omständigheterna kring ett brott på ett rättssäkert sätt klarläggs och att barnets eventuella skuld prövas genom bevistalan.10 I sammanhanget bör även påminnas om den s.k. oskulds- eller oskyldighetspresumtionen i art. 6 EKMR som också innefattar rätten att betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats i domstol. Några undantag för icke-straffmyndiga misstänkta torde inte finnas.

 

b. Alternativ till åtal vid okänd ålder hos gärningspersonen
En aktualiserad fråga under senare år är den om åldersbestämning i brottmålsprocessen. Frågan om en gärningspersons ålder vid gärningstillfället har uppmärksammats endast i ett fåtal fall sett under en längre period men har fått ökad aktualitet sedan förekomsten av personer utan klarlagd ålder ökat genom migration. I rättsfallet NJA 2016 s. 719 besvarades ett antal frågor kring bl.a. hur säkert det måste vara att någon var över 15 år gammal vid gärningstillfället.11 Högsta domstolen, HD, uttalade att det måste vara klarlagt att gärningspersonen fyllt 15 år för att kunna dömas till påföljd.12 Den närmare innebörden av detta kan diskuteras, men det kan konstateras att kravet är högre än för andra åldersbedömingar, exempelvis om någon är under 18 år och det krävs synnerliga skäl för att döma till fängelse, där åldern endast måste avgöras vara ”mest sannolik”.13 HD besvarar dock inte frågan om samma krav, att någon omständighet ska vara klarlagd, behövs för att också inleda och bedriva förundersökning samt vidta tvångsmedel under densamma.
    Åklagaren måste på förhand utreda om den misstänkte hade fyllt 15 år vid gärningstillfället. Är åklagaren osäker kan han eller hon inte på objektiva grunder förvänta sig en fällande dom. Skulle det då vara möjligt för åklagaren att i stället föra bevistalan mot någon vars ålder är osäker? Domstolen har inte möjlighet att ex officio fastslå skuld i de fall bevistalan inte väckts, även om åtal väckts i tron att gärningspersonen varit över 15 år vid gärningstillfället.14 Frågan blir då om det hade varit möjligt för en åklagare att föra bevistalan som ett alternativ till ett åtal.

 

c. Medel för ökad repression mot unga lagöverträdare
Per Lindqvist lyfter också den omständigheten att diskussioner om vilket syfte § 31-utredningar bör ha kan komma att fösas i en repressiv riktning som en konsekvens av samhälleliga krav på åtgärder mot allvarlig ungdomskriminalitet. Även om åldern för straffansvar inte påverkas genom att den s.k. ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldern

 

10 A.a. s. 3. 11 Fallet är kommenterat av Simon Andersson i JT 2016–17 s. 712–721. 12 NJA 2016 s. 719 p. 22. 13 Se diskussion i Andersson a.a. s. 719. 14 Jfr Svea hovrätts dom 22 december 2015 i mål B 10485-15, det s.k. Fåfänganmålet, vad gäller den tilltalade MM. Fallet är också kommenterat av Karin Wistrand i SvJT 2016 s. 332–345.

 

SvJT 2018 Bevistalan — några ytterligare synpunkter 879

 

18–20 år möjligen slopas, är det inte omöjligt att olika typer av följdverkningar uppkommer även för andra kategorier.15 Det är en uppfattning att repressionen generellt har ökat och i den kriminalpolitiska debatten ställs krav på hårdare tag, också mot unga lagöverträdare. Möjligen kan den repressiva riktningen leda till konsekvenser även för straffomyndiga.
    Lindqvist formulerar det som att en ökad användning av bevistalan skulle kunna uppfattas som en — de facto om än inte de jure — uppluckring av straffbarhetsåldern och utgöra ”ett förtäckt verktyg från samhällets sida för att möjliggöra viss repression även gentemot personer som inte fyllt 15 år”.16

3 Mot en ökad användning av bevistalan?
Bevistalan är något unikt för den svenska rättsordningen och hör ihop med det faktum att barn anses kunna begå brott men inte kan dömas till påföljd för detsamma. Bevistalan har då motiverats att fungera som ett slags ventil i de fall det kan anses behövligt att utreda någons skuld i samband med ett brott, även om någon påföljd inte kan utdömas. En öppen, men intressant, fråga är om bevistalan kan komma att användas i större omfattning än i dag. När det talas om detta är det dock utifrån ganska disparata perspektiv. Jag lyfter här fram tre av dessa.
    För det första skulle bevistalan i ett ökat antal fall kunna användas för att säkerställa att icke-straffmyndiga som misstänks för allvarlig brottslighet ges en rättslig prövning av sin skuld genom att saken behandlas i domstol. Detta är av yttersta vikt för att inte riskera att återupprepa de övertramp av rättssäkerheten som nog får sägas ha skett i tidigare ärenden. Det bör således förtydligas att frågan om en misstänkts skuld ska slås fast i domstol och ingen annanstans. På så sätt värnas den misstänkte unges intressen, inte minst ur ett barnrättsperspektiv. En lagändring kan behövas för att regelmässigt föra bevistalan i sådana fall. Här aktualiseras även frågan om initiativrätt för åklagare, vilken också Lindqvist lyft.
    För det andra skulle det kunna tänkas att bevistalan skulle användas i de fall där det inte är klarlagt att den misstänkte är över 15 år. Jag håller det för mindre sannolikt att så skulle ske, men kan inte heller definitivt utesluta det.
    Den tredje aspekten är att man skulle kunna använda bevistalan i fler fall från ett brottsofferperspektiv eller, indirekt, som en repressiv åtgärd mot bakgrund av en mer repressiv kriminalpolitik mot unga lagöverträdare. Det bör tilläggas att anläggandet av ett brottsofferperspektiv inte med nödvändighet hör ihop med ökad repression, även om det

 

15 Den s.k. Ungdomsreduktionsutredningen (Ju 2017:15) ska överväga och föreslå hur en ordning bör utformas som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18– 20 år behandlas som andra myndiga lagöverträdare vid straffmätningen. Utredaren ska också överväga vilka olika modeller för hur straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år skulle kunna ske. Uppdraget ska redovisas senast den 21 december 2018. 16 Lindqvist s. 447.

880 Andreas Anderberg SvJT 2018

 

kan finnas ett samband dem emellan. Om ungdomsreduktionen i ålderskategorin 18–20 år slopas kommer det sannolikt få följdverkningar även för den yngre gruppen lagöverträdare i åldersintervallet 15–17 år. Som ett led i en skärpt syn på ungdomsbrottslighet hade man då, som en typ av markering mot grova brott, från samhällets sida kunnat öka antalet domstolsprocesser. Här blir talerätten en fråga, liksom om man ser en ökad användning av ur ett brottsofferperspektiv. Målsägande ges ingen rätt att framställa egna yrkanden om skuld vid en bevistalan, vilket kan framstå som onödigt restriktivt.17 Målsägande anses därför inte heller kunna biträda åklagarens bevistalan vilket annars kan göras i samband med ett åtal. Däremot finns inga hinder för målsäganden att väcka och föra talan om skadestånd även i samband med bevistalan.18 Sammanfattningsvis menar jag att det finns goda skäl att se över lagstiftningen kring bevistalan, inte minst eftersom det, av skilda anledningar, kan bli aktuellt att använda institutet oftare. Eftersom bevistalan använts så sällan tidigare har ingen riktig praxis etableras och osäkerheten verkar stor. Ett förtydligande av regleringen vore därför önskvärd.

 

17 Lindqvist a.a. s. 444. 18 Se Hovrättens för Västra Sverige dom 2016-06-23 i mål B 2578-16, s. 5 f.