Litteratur

 

 

 

P. DE FILIPPI & AA. WRIGHT, Blockchain and the Law. The Rule of Code, Harvard University Press, Cambridge, Ma. & London 2018, 300 s.

 

Vi genomlever periodiskt tekniska revolutioner som inledningsvis hälsas som mänsklighetens nya gryning då alla samhällets problem och utmaningar förväntas få en teknisk lösning. Så var det under 1990-talet då internet fick sitt stora genombrott; idag ventileras liknande förväntningar avseende blockchain-tekniken och de s.k. kryptovalutorna. Precis som tidigare avseende internet ger blockchain-tekniken och kryptovalutorna1 upphov till en rad rättsliga frågeställningar. Primavera De Filippi (forskare vid CERS/CNRS/Université Paris II och Harvard Law School) och Aaron Wright (juridikprofessor vid Cardozo Law School, Yeshiva University, New York) har skrivit en bok om de rättsliga implikationerna av blockchain-tekiken. Boken består, utöver en inledning och en avslutning, av tolv kapitel uppdelade på fem delar:

 

Del 1: Tekniken

Kap. 1: Blockchain, Bitcoin och decentraliserade dataplattformar

Kap. 2: Huvuddragen i blockchain-tekniken Del 2: Blockchain, finans och avtal

Kap. 3: Digitala valutor och decentraliserade betalningssystem

Kap. 4: Smarta avtal som rättsliga avtal

Kap. 5: Smarta värdepapper och derivat Del 3: Blockchain och informationssystem

Kap. 6: Svårmanipulerade, certifierade och autentiserade data

Kap. 7: Motståndskraftiga och svårmanipulerade informations-system Del 4: Organisationer och automatisering

Kap. 8: Organisationernas framtid

Kap. 9: Decentraliserade självständiga organisationer

Kap. 10: Blockchain of Things Del 5: Regleringen av decentraliserade blockchain-baserade system

Kap. 11: Regleringsalternativ

Kap. 12: Code as Law

 

Författarna lämnar inledningsvis i Del 1 en av de mer lättillgängliga redogörelserna för den nya tekniken. I flera avseenden kvarstår visserligen i alla fall för mig en del frågetecken — t.ex. har jag svårt att riktigt förstå vad "tokenised shares" mer konkret betyder och hur man har löst det juridiskt-tekniska — men överlag ges i boken en god inledning och överblick över såväl styrkor och svagheter hos den nya tekniken.
    I Delarna 2–4 ges en intressant och tankeväckande överblick över de många praktiskt relevanta situationer där blockchain-tekniken kan tillämpas och potentiellt leda till stora förändringar i såväl marknadsstrukturer som institutionella och systemmässiga arrangemang.2

 

1 Se t.ex. E. Elgebrant, Kryptovalutor. Särskild rättsverkan vid innehav av bitcoins och andra liknande betalningsmedel, Wolters Kluwer 2016. 2 Frågor om blockchains roll som infrastruktur för finansiella marknader diskuteras i A. Walch, "The Bitcoin Blockchain as Financial Market Infrastructure: A Consideration of Operational Risk", NYU Journal of Legislation and Public Policy (2015) s. 837 och R. Surujnath, "Off The Chain! A Guide to Blockchain Derivatives

 

I den snabbt växande litteraturen om blockchain-tekniken är det mycket vanligt att fördelarna med tekniken trumpetas och framtiden målas i bjärta, soliga färger. De Filippi och Wright ger en annan, mer balanserad framställning3 — och här ligger nog i mitt tycke bokens verkliga styrka och främsta bidrag. Författarna redogör visserligen för de många fördelar som vanligen framhålls avseende den nya tekniken, men de redogör också — relativt utförligt, sakligt och överskådligt — för de olika problem eller t.o.m. hot som den nya tekniken medför. Vad jag särskilt uppskattar i framställningen är att författarnas diskussioner kring teknikens ofta framhävda frihetspotential. De drar paralleller till de optimistiska förväntningarna som fanns på internet och understryker hur auktoritära stater som Kina, Ryssland och Iran4 liksom dominerande kommersiella aktörer har lyckats "tygla" internet för sina egna syften, och de redogör för hur motsvarande utveckling pågår och kan förväntas fortskrida ytterligare vad gäller blockchain-tekniken.
    Det är särskilt två av författarnas poänger som jag vill framhålla ur ett rättsligt perspektiv. De påpekar att såväl blockchain-teknikens som de smarta avtalens styrkor också är deras svagheter. Ett av blockchainteknikens särdrag är att det är mycket svårt — men, med tillräcklig datakraft, inte omöjligt — att förändra den information som finns i en blockchain. För t.ex. fastighetsregistreringar kan detta vara av mycket stort värde (inte minst i länder som plågas av korruption och politisk instabilitet). Men att viss information är svår att förändra innebär inte att den är korrekt. Felaktiga registreringar — t.ex. felaktiga uppgifter om någons ekonomiska eller personliga förhållanden — som läggs in i en blockchain kan vara mycket svåra att avlägsna även om den utsatta vinner en domstolsprocess.5 För att ändra informationen behövs en majoritet av datorkraften i en viss blockchain; och denna datorkraft kan vara spridd på många händer över hela världen. De smarta avtalens framträdande drag är att de obevekligen genomför (exekverar) ett avtal enligt sina instruktioner. I många fall kan detta vara av stort (ekonomiskt) värde.6 Kanske utgör modellen ett alternativ för t.ex. remburser eller andra avtal enligt vilka fullgörelse ska ske enligt entydiga regler som medger att uppfyllandet av kraven kan konstateras objektivt, utan värderingar eller bedömningar. Många — troligen de flesta — avtal är emellertid av ett annat slag. Inte sällan är avtal medvetet vaga; kanske för att alla relevanta omständigheter inte kan förutses, kanske för att en lösning kräver en värdering eller en bedömning, kanske för att parterna inte har tid att utarbeta detaljerade villkor, kanske för att det inte är värt besväret att göra ett optimalt avtal tydligare i ytterligare något avseende. "Avtal" ska heller inte blandas samman med en viss "dokumentation", utan kan sägas utgöra ett visst slags social relation. Perdurerande avtal —

 

Markets and the Implications on Systemic Risk", Fordham Journal of Corporate &
Financial Law (2017) s. 256. 3 Se också den nyktra diskussionen i B. Arruñada, "Blockchain’s Struggle to Deliver Impersonal Exchange", Minnesota Journal of Law, Science & Technology (2018) s. 55. 4 Se också A. Chander & U. P. Lê, "Data Nationalism", Emory Law Journal (2015) s. 678. 5 Se också G. Gabison, "Policy Considerations for the Blockchain Technology Public and Private Applications", Science and Technology Law Review (2016) s. 327. 6 En optimistisk behandling av frågan, med fokus på försäkrings- och energibranscherna, ges i A. Cohn, T. West, & Ch. Parker, "Smart After All: Blockchain, Smart Contracts, Parametric Insurance, and Smart Energy Grids", Georgetown Law Technology Journal (2017) s. 273.

t.ex. associationsavtal — är av nödvändighet "ofullständiga" i den meningen att parterna förväntas utveckla sina mellanhavanden inom en i avtalet angiven ram. I båda fallen utgör tekniken ingen patentlösning som lämpar sig för alla typer av situationer. Istället gäller det att använda tekniken där den är lämplig och att inte använda den där den är olämplig.
    Författarnas realistiska syn kan sägas sammanfattas i Del 5. På gott och ont — för lite stat är ett problem lika mycket som för mycket stat — står flera alternativ till buds för att reglera och utnyttja också den nya blockchain-tekniken. Boken bekräftar den lite sura men realistiska insikten att historien inte tar slut med den nya tekniken — liksom den inte heller tog slut med Berlinmurens fall eller internet — och att tusenårsriket inte kommer att anlända med den här nya sinnrika tekniken heller.

 

Dan Hanqvist