Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal
Av professor ULF BERNITZ
EU-direktivet om oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorsdirektivet) har genomgått en omfattande utveckling i EU-domstolens praxis. Detta har hittills varit föga observerat i svensk rättspraxis; ett läge som inte ter sig hållbart. På viktiga punkter behövs en omorientering. Det gäller bland annat de krav oklarhetsregeln ställer på transparenta villkor och begriplig information i konsumentavtal. Det gäller vidare den viktiga regeln att unionsrätten inte tillåter jämkning av oskäliga villkor i konsumentavtal; de ska lämnas utan avseende såsom ogiltiga. Artikeln diskuterar hur det svenska rättsläget bör ändras.
1 Problemet. Det aktiverade avtalsvillkorsdirektivet
Konsumenträtten bygger som bekant till stor del på EU-direktiv. Särskilt centralt är EU-direktivet av 1993 om oskäliga avtalsvillkor, i fortsättningen avtalsvillkorsdirektivet eller bara direktivet.1 Eftersom det är ett harmoniseringsdirektiv gäller det även för rent interna svenska förhållanden.2Det täcker hela fältet av standardvillkor3 i avtal mellan näringsidkare4och konsument. Det gäller alltså inte bara för vanliga konsumentköp och konsumenttjänster utan även t.ex. för köp av fast egendom och bostadsrätter, entreprenadavtal, hyresavtal, kreditavtal, försäkringsavtal och uppdragsavtal av olika slag där en konsument är avtalspart. Direktivet är också ett viktigt komplement till de särskilda konsumentdirektiven på olika områden såsom konsumentkrediter och distansavtal. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagändringar 1994 på två vägar: dels inom ramen för generalklausulen i 36 § avtalslagen och dels genom den särskilda lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, i fortsättningen avtalsvillkorslagen (AVLK).5 Som kom-
1 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. 2 Det har EU-domstolen uttryckligen framhållit i mål C-483/16, Sziber, EU:C:2018:367 punkt 58 och 59. 3 Härmed förstås villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. Hit hör alltid villkor som har utarbetats i förväg och där konsumenten inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll. Påstår en näringsidkare att ett villkor har varit föremål för individuell förhandling bär denna bevisbördan. Se artikel 3 i direktivet och 12 § AVLK. 4 Begreppet näringsidkare, som definieras i artikel 2 a) i direktivet, ska ges en vid tolkning, mål C-147/16, de Grote, EU:C:2018:320 punkt 48. 5 Prop. 1994/95:17, Oskäliga avtalsvillkor m.m. och den bakomliggande Ds 1994:29. Avtalsvillkorsdirektivet är ett minimidirektiv och hindrar alltså inte att nationell rätt har regler som ger ett längre gående konsumentskydd. Angående karaktären av minimidirektiv se mål C-484/08, Caja de Ahorros, EU:C:2010:309.