Bindande påföljdsyrkanden i brottmål — dags att ta ställning!

 

 

Av hovrättspresidenten ANDERS PERKLEV1

Domstolen prövar självständigt frågor om påföljd och straffmätning utan att vara bunden av parternas yrkande och inställning. Frågan om denna ordning bör förändras har aktualiserats i ett flertal lagstiftningsärenden, men lagstiftaren har inte gett något besked. Det är nu dags att ta ställning.
Risken är annars att viktigt reformarbete förhindras eller försenas.

 

Inledning
Brottmålen i svenska domstolar växer sig allt större och tar allt längre tid att handlägga. Ett av skälen till detta är att den misstänkte har få incitament att medge eller uttala sig om förhållanden som har betydelse för utredningen av den egna brottsligheten. Följden blir att åklagaren måste åberopa och lägga fram mycket omfattande bevisning för att på så sätt kunna styrka varje enskild omständighet som kan komma att ifrågasättas under huvudförhandlingen. Visserligen föreskrivs numera att det vid straffmätningen ska beaktas om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet, men åklagaren kan inte göra några utfästelser om detta. Frågan hur strängt straff som kan följa på en viss gärning är en öppen fråga ända fram tills domstolen har avgjort målet genom en dom. Det är därför svårt för polis och åklagare att motivera en misstänkt att medverka i en brottsutredning genom ett förespegla att detta kommer att betala sig i form av ett lägre straff eller en mildare påföljd. Detta är något som åklagaren inte råder över trots sin ställning som part.

 

Bakgrund
En grundläggande processrättslig princip är att domstolen inte får döma över mer än vad part har yrkat. Detta kan ses som en naturlig följd av att endast parten, och inte domstolen själv, kan initiera en domstolsprocess. Eftersom den part som inleder en process råder över frågan om saken överhuvudtaget ska prövas i domstol är det naturligt att parten också får bestämma den yttre ramen för domstolens prövning. Även för den som ska svara i domstol fyller principen en viktig funktion. Genom kärandens yrkande får svaranden klart för sig

 

1 Svea hovrätt har med början vid sitt 400-års jubileum 2014 återkommande anordnat jubileumsseminarier med rättspolitiskt innehåll. Den frågeställning som behandlas i denna artikel var ett ämne för diskussion på hovrättens jubileumsseminarium den 14 februari 2020. Artikeln utgör en bakgrund och upptakt till diskussionen.

vad processen handlar om och vad denne ytterst riskerar genom processen. Detta har betydelse för hur svaranden ska lägga upp sin talan.
    Den nu beskrivna principen gäller inte fullt ut i brottmål. Domstolen får visserligen inte döma över någon annan gärning än vad som ingår i åklagarens gärningsbeskrivning. Hur denna rättsligt ska kvalificeras och vilken påföljd som ska dömas ut råder emellertid domstolen själv över. Det finns inte ens något krav på att åklagaren ska lägga fram ett preciserat yrkande i påföljdsdelen, utan åklagaren kan överlämna den frågan till rättens bedömning.
    Att domstolen självständigt prövar påföljdsfrågan har gällt sedan länge. Denna ordning kan, åtminstone delvis, förklaras av att åklagarkåren tidigare var väsentligt mindre kvalificerad än den är idag och ofta saknade juristutbildning. Domstolen hade då en mer aktiv roll för att se till att saken blev utredd. Den ackusatoriska principen, där parterna svarar för att föra målet framåt, fick alltså stå tillbaka för en mer inkvisitorisk processordning. Trots att domstolens roll har förändrats i detta hänseende har domstolen fortfarande att bevaka samhällets intresse av att brottsliga gärningar möts av en tillräckligt ingripande reaktion.
    Frågan om att förändra denna princip för påföljdsbestämningen i brottmål har diskuterats i flera sammanhang, men har ännu inte lett fram till något principiellt ställningstagande från lagstiftarens sida. I praktiken torde domstolarna ganska sällan döma ut påföljder som är strängare än vad åklagaren i sin plädering har föreslagit som en lämplig reaktion på brottet. Vid en ytlig betraktelse kan det därför framstå som ganska odramatiskt att låta ett preciserat påföljdsyrkande från åklagarens sida utgöra ett tak för domstolens påföljdsbestämning. I förlängningen av resonemangen kring en sådan förändring uppstår emellertid en rad frågor om både nyttan och nackdelarna som denna kan medföra.

 

Flera utredningar har behandlat frågan
Flera utredningar har genom åren behandlat frågan om åklagaren bör åläggas att framställa ett preciserat yrkande om påföljd och om domstolen i så fall ska vara förhindrad att överskrida i detta.
    Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) föreslog i sitt slutbetänkande SOU 2005:117 en ordning som skulle öka möjligheterna för tingsrätterna att meddela dom utan huvudförhandling. En av de förutsättningar som då skulle vara uppfyllda var att åklagaren hade lagt fram ett bestämt yrkande i fråga om påföljd och att rätten inte fann skäl att avvika från detta annat än i mildrande riktning. Syftet med förslaget var att åstadkomma en effektivare brottmålsprocess. Straffnivåutredningen diskuterade i sitt slutbetänkande SOU 2008:85 frågan från ett delvis annat perspektiv. Utredningens uppdrag var bland annat att överväga hur frågor om påföljd för brott kan ges större uppmärksamhet i brottmålsprocessen för att på så sätt öka

förutsebarheten och enhetligheten i rättstillämpningen. Bland utredningens förslag ingick att åklagaren alltid skulle lämna ett förslag till påföljd för brottet. Förslaget skulle som huvudregel lämnas redan i stämningsansökan och i andra hand i åklagarens slutanförande. Ett sådant förslag, som dock inte skulle vara bindande för domstolen, skulle enligt utredningen sätta ökat fokus på försvårande och förmildrande omständigheter vid påföljdsbestämningen, öka förutsebarheten och bidra till tydligare domskäl.
    Straffprocessutredningen hade i uppdrag att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande för att ytterligare förbättra lagföringens kvalitet och effektivitet. I sitt betänkande SOU 2013:17 föreslog utredningen att åklagaren i åtalet alltid skulle ange ett påföljdsyrkande som dock, om det fanns skäl till det, skulle kunna ändras under målets handläggning. Domstolen skulle vara förhindrad att döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren slutligt yrkat.
    Utredningen om processrätt och stora brottmål har haft i uppdrag att bland annat lämna förslag på hur handläggningen av stora brottmål med omfattande bevisning kan effektiviseras och moderniseras med bevarande av krav på rättssäkerhet. I slutbetänkandet SOU 2019:38 har utredningen föreslagit att det ska införas en möjlighet för åklagare att fatta ett så kallat utfästelsebeslut om ett högsta straff i de fall en misstänkt har lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av brottsmisstankar mot honom eller henne. Åklagaren ska i så fall i stämningsansökan ange ett högsta straff för de gärningar som omfattas av beslutet. Rätten ska inte kunna överskrida detta tak.
    Förslagen som genom åren har lagts fram av olika utredningar har alltså huvudsakligen grundats på uppfattningen att brottmålsprocessen skulle kunna effektiviseras om åklagaren gavs möjlighet att lämna påföljdsförslag som rätten inte får överskrida. Om det görs obligatoriskt för åklagaren att lämna ett preciserat påföljdsyrkande kan detta också bidra till att frågorna om straffmätning och påföljdsval hanteras mer utförligt i rättegången vilket skulle kunna öka kvaliteten i dömandet. I viss utsträckning återfinns också principiella resonemang bakom förslagen, som bland annat går ut på att de sista resterna av de inkvisitoriska inslagen i brottmålsprocessen bör utmönstras ur rättegångsbalken.

 

Remissutfallet
Remissutfallet av de olika förslagen kan beskrivas som blandat. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Justitiekanslern har tillstyrkt de två senaste utredningsförslagen medan Sveriges advokatsamfund har avstyrkt dem. Många av de domstolar som har yttrat sig över förslagen avstyrker att domstolen ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande. Såväl principiella som praktiska skäl anförs för denna uppfattning. En del domstolar, som i och för sig godtar att

åklagarens yrkande ska vara utgångpunkt för påföljdsbestämningen, anser att det ska införas en ventil så att domstolen kan döma ut strängare påföljd om det finns starka skäl för det. Ett stort antal av remissinstanserna har pekat på olika tänkbara konsekvenser av förslagen och framhållit att dessa måste utredas närmare.

 

Frågan om bindande påföljdsyrkanden aktualiseras i ny utredning
Regeringen har nyligen tillsatt en utredning med uppgift att bland annat analysera om det finns ett behov av och är lämpligt att införa en möjlighet till strafflindring för den som medverkar till utredningen av någon annans brottslighet, det vill säga ett system med vad man brukar kalla kronvittnen (Dir. 2019:85). I direktiven uppmärksammar regeringen behovet av att kunna ge den som ska medverka i utredningen incitament att göra detta. Den väg som pekas ut som tänkbar för att uppnå detta är att ge åklagaren ökade befogenheter att förfoga över följderna av brottet så att den misstänkte redan på ett tidigt stadium kan få en uppfattning om vilken strafflindring som kan komma ifråga. Direktiven hänvisar till det förslag som har lämnats av Utredningen om processrätt och stora brottmål som alltså innebär att åklagaren ska kunna fatta ett så kallat utfästelsebeslut om ett högsta straff som domstolen sedan inte får överskrida. Regeringen ger dock inte uttryck för något ställningstagande till om man avser att genomföra den utredningens förslag eller inte.

 

Fördelarna med en reform
Som flera utredningar har kommit fram till finns fördelar från effektivitetssynpunkt med ett system där åklagaren lämnar ett konkret påföljdsyrkande som domstolen inte får avvika från annat än i mildrande riktning. Dessa fördelar ligger på flera plan och är beroende av hur systemet är utformat i övrigt, inte minst när det gäller åklagarens befogenheter att utnyttja de incitament som detta kan skapa.
    På ett allmänt plan skulle handläggningen av mål i domstolarna förenklas om det redan i åklagarens stämningsansökan angavs ett yrkande om vilken påföljd som maximalt ska kunna dömas ut. Ett sådant yrkande skulle underlätta för domstolen att välja en lämplig form för handläggningen. Om det tilltalade erkänner brottet och accepterar påföljdsförslaget torde behovet av att hålla huvudförhandling regelmässigt minska, vilket innebär att fler mål skulle kunna avgöras på handlingarna till en lägre kostnad. Det är inte otänkbart att en tilltalad som får klart för sig vilket högsta straff som han eller hon riskerar vid en fällande dom skulle vara mer benägen att erkänna brott och därmed få saken avgjord på ett enkelt sätt. Här kan man jämföra med systemet med strafföreläggande som kan antas innefatta en sådan funktion.
    Även i fall där den tilltalade förnekar brott kan ett bindande påföljdsyrkande förenkla handläggningen. Om det genom åklagarens

talan redan på förhand står klart att påföljden kommer att stanna vid skyddstillsyn behöver den tilltalades försvarare inte åberopa omständigheter som talar emot en dom på fängelse. Är det å andra sidan så att åklagaren yrkar på ett straff som ligger högt inom den tillämpliga straffskalan blir det nödvändigt för åklagaren att också tydliggöra vilka försvårande omständigheter som påstås föreligga. Detta innebär i så fall att påföljdsfrågan blir bättre belyst i rättegången och att den tilltalade får större möjligheter att försvara sig i detta hänseende.
    Den största effektivitetsvinsten torde dock uppstå när det gäller utredningen av skuldfrågan. Om en misstänkt kan påräkna en inte obetydlig strafflindring för att medverka i utredningen av egen och eventuellt även andras brottslighet kan detta utgöra incitament för att lämna upplysningar som kan leda polisen vidare i förundersökningen. Detta förutsätter givetvis att åklagaren på ett tidigt stadium av utredningen och på ett bindande sätt kan precisera hur ett kommande påföljdsyrkande i domstolen kommer att se ut. Graden av incitament för den misstänkte blir i stor utsträckning beroende av vilken frihet åklagarna ges i detta hänseende.
    Inom den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten finns idag en starkt tystnadskultur. Det är långt ifrån säkert att en ordning där åklagaren ges möjlighet att utlova strafflindring i utbyte mot upplysningar i en brottsutredning skulle vara tillräckligt för att undanröja de svårigheter som detta medför i brottsutredningar. Vid en mer generell tillämpning är det dock inte otänkbart att en sådan ordning skulle kunna innebära en ganska betydande besparing av utredningsresurser och även minska omfånget av bevisning i stora mål. Det skulle i så fall innebära att resurser frigörs för att utreda fler misstänkta brott och hantera målen i domstol snabbare.

 

Nackdelar och svårigheter
En förändring av den nuvarande ordningen för handläggning av påföljdsfrågan i domstol skulle få konsekvenser för målets hantering också i övrigt och även väcka ett antal följdfrågor.
    Först kan konstateras att den möjlighet som idag finns för en målsägande att biträda åklagarens talan och i samband med detta framställa egna yrkanden måste begränsas. Om en målsägande tilläts framställa ett eget påföljdsyrkande som är strängare än åklagarens skulle detta medföra att förutsebarheteten för den tilltalade och därmed nyttan med systemet skulle gå förlorad.
    Vidare innebär ett krav på konkreta påföljdsyrkanden från åklagarens sida en viss förskjutning av uppgifter från domstolarna till åklagarna. Inom rättsväsendet är det idag domstolarna som har den mest ingående kunskapen om och erfarenheten av straffmätning och påföljdsbestämning. En förändrad ordning skulle medföra behov av en ökad sådan kunskap inom åklagarkåren. För att kunna göra ett korrekt påföljdsval krävs också tillgång till utredning om den tilltalades

personliga förhållanden. Uppgiften att hämta in denna skulle övergå från domstolen till åklagaren. Detta kan möjligen medföra ett behov av att flytta resurser inom rättskedjan.
    Om åklagarens påföljdsyrkande ska utgöra ett tak för domstolens straffmätning innebär detta att domstolen inte i skärpande riktning kan korrigera ett felaktigt yrkande från åklagarens sida. Det finns därmed en risk att domstolen tvingas döma på ett sätt som står i strid med praxis och att intresset av en enhetlig rättstillämpning därmed sätts åt sidan.
    Härutöver kan den föreslagna ordningen leda till att ett antal frågor av mer teknisk natur uppkommer. Om åklagaren exempelvis har framställt ett gemensamt påföljdsyrkande för flera olika brott och domstolen ogillar något av åtalen, kan domstolen fortfarande döma ut en påföljd i enlighet med yrkandet eller måste en avräkning göras? Man kan också tänka sig att domstolen anser att gärningen ska hänföras till en annan brottsrubricering än den som åklagaren utgått ifrån. På vilket sätt påverkar detta i så fall taket för påföljdsbestämningen? Den kanske viktigaste invändningen mot den föreslagna ordningen är att den som förespeglas strafflindring i utbyte mot att medverka i utredningen av egen eller annans brottslighet även kan få incitament att lämna oriktiga uppgifter. Systemet skulle alltså kunna leda till falska erkännanden och felaktiga utpekanden av medbrottslingar. Detta innebär i så fall risker från rättssäkerhetssynpunkt. Invändningen aktualiserar frågan hur uppgifter som har lämnats i utbyte mot strafflindring ska värderas i bevishänseende. Denna fråga har dock mindre betydelse i de fall de lämnade uppgifterna leder fram till fortsatta utredningsåtgärder, som i sin tur resulterar i att viss bevisning säkras. Exempel på en sådan situation kan vara att en misstänkt pekar ut var ett vapen eller ett parti narkotika finns gömt.

 

Dags att ta ställning
Att förändra en processrättslig ordning som har tillämpats sedan lång tid tillbaka och som samtliga rättens aktörer är vana vid är inte enkelt. Medan det inte sällan finns en betydande acceptans för de anomalier som den rådande ordningen innefattar, får de nackdelar som ett förändrat system kan tänkas medföra ofta ett stort utrymme i diskussionen. Detta kan i och för sig vara ett uttryck för en sund skepsis som är ägnad att motverka förändring för förändringens egen skull, men kan också leda till att beslut om angeläget reformarbete onödigtvis fördröjs. Frågan om åklagaren i en brottmålsrättegång ska kunna lämna bindande påföljdsyrkanden som rätten inte får överskrida måste anses väl belyst genom de olika utredningsförslagen och de remissynpunkter som har lämnats med anledning av dessa. Visserligen har remissinstanserna aktualiserat ett antal frågor som rör den närmare utformningen och konsekvenserna av en sådan ordning. Det ligger

emellertid i sakens natur att alla sådana frågor inte fullt ut kan besvaras innan det står klart att förändring bör genomföras och vilken närmare inriktning den bör ha. I vart fall måste de redan lämnade förslagen anses fullt tillräckliga för att göra ett principiellt ställningstagande om vilken väg som ska väljas. Om lagstiftaren är beredd att ställa sig positiv till en ordning med bindande påföljdsyrkanden bör beredningen av åtminstone det senaste förslaget i den riktningen prioriteras. Det kan givetvis då finnas behov av att anpassa förslagen utifrån vad som har kommit fram vid remissbehandlingen. Att på nytt utreda frågan är emellertid knappast meningsfullt. Den föreslagna ordningen måste realiseras om än i begränsad omfattning, för att sedan kunna utvidgas allteftersom man vinner erfarenhet av den praktiska tillämpningen.
    Är det däremot så att lagstiftaren av principiella eller andra skäl anser att den nuvarande ordningen inte ska ändras bör man skyndsamt klargöra detta. I så fall saknas skäl att fortsätta att utreda frågan om att införa ett system med kronvittnen, eftersom ett sådant system förutsätter att åklagaren kan lämna bindande påföljdsyrkanden. Det skulle också brådska att påbörja arbetet med att överväga andra processrättsliga reformer både för att kunna hantera de allt fler större och komplicerade brottmålen och för att avlasta domstolarna generellt.

 

Avslutande synpunkter
Antalet brottmål i domstolarna har de senaste åren ökat kraftigt samtidigt som målen har blivit större och mer komplicerade. De resurser som har tillförts domstolsväsendet är långt ifrån tillräckliga för att möta den ökade belastningen. Följden har blivit att antalet icke avgjorda mål ökar och parterna får vänta allt längre på ett slutligt avgörande. Detta medför stora nackdelar för såväl enskilda brottsoffer som samhället i stort.
    Trots denna utveckling går arbetet med att bereda större straff- och processrättsliga reformer mycket långsamt, även inom områden där omfattande utredningsbetänkanden redan har lagts fram. Skälet till detta är knappast resursbrist. Kostnaderna för att ta fram förslag till ny lagstiftning är helt obetydliga i jämförelse med rättsväsendets kostnader för att hantera måltillströmningen. Snarare är det så att det saknas vilja att hantera de invändningar som nästan regelmässigt reses när förändringar föreslås som berör rättsliga systemfrågor. Erfarenheterna från bland andra EMR-reformen visar dock att även vid ett ganska stort initialt motstånd kan en genomgripande reform vinna bred anslutning när det väl prövats i praktiken. I vart fall krävs ett tydligt ställningstagande i vilken riktning man vill gå. Att vänta och se är i nuläget det sämsta alternativet.