Uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken — obsolet eller outnyttjad möjlighet till bevisefterforskning?
Av jur.kand. OLLE ANDERSSON1
Uppgiftsskyldigheten i 42 kapitlet 8 § 1 stycket 4 meningen rättegångsbalken ger enligt dess ordalydelse part i tvistemål möjlighet att få information från motparten om vilka skriftliga bevis denne innehar. Bestämmelsen har på vissa håll i doktrinen betecknats som obsolet och på andra håll ansetts möjliggöra bevisefterforskning. Om uppgiftsskyldigheten skulle möjliggöra bevisefterforskning kan det få stor inverkan på tvistemålsprocessen och parternas möjlighet att anskaffa bevis och tillvarata sin rätt. I denna artikel analyseras uppgiftsskyldighetens eventuella existens och omfattning. Slutligen diskuteras bestämmelsen i förhållande till rättegångsbalkens system för bevisanskaffning.
1 Inledning
Det förekommer frekvent att parterna i en tvistemålsrättegång har olika uppfattning om väsentliga delar av händelseförloppet (rättsfaktan) som ligger till grund för en tvist. Den av parterna åberopade bevisningen är då avgörande när domstolen bestämmer vilken av parternas versioner av händelseförloppet som ska läggas till grund för domstolens prövning. Bevisningen är alltså många gånger central för målets utgång.
För att en part ska ha möjlighet att på tillfredsställande sätt tillvarata sin rätt är det mot denna bakgrund nödvändigt att parten har tillgång till all relevant bevisning till stöd för sin talan. Om en part själv inte har tillgång till all relevant bevisning kan parten behöva anskaffa bevisning som innehas av motparten. I denna situation förefaller uppgiftsskyldigheten enligt rättegångsbalken vid en första anblick av lagtexten vara ett relevant verktyg för part att ta hjälp av. Bestämmelsen återfinns i 42 kapitlet 8 § 1 stycket 4 meningen rättegångsbalken och anger följande:
Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.
Bestämmelsen har dock av vissa författare i doktrinen betecknats som obsolet, oanvänd och endast existerande på pappret.2 Av andra har
1 Biträdande jurist i Advokatfirman Vinges tvistlösningsgrupp och försäkringsgrupp i Stockholm. 2 Se t.ex. Bertil Södermark i Förhandlingarna vid det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors
15–17 augusti 2002, del 2, s. 246 och Per Henrik Lindblom i SvJT 1996 s. 820.