Litteratur

 

 

FRAUKE ROSTALSKI, Das Natürlichkeitsargument bei biotechnologischen Maßnahmen (Schriften zur Rechtstheorie, Band 290), Duncker & Humblot, Berlin 2019, 219 s. naturam expellas furca, tamen usque recurret — Horatius

 

I den samhällspolitiska debatten förekommer ofta argument kring vad som kan betraktas som ”naturligt” och vilket (etiskt eller moraliskt) värde det ”naturliga” har. Inte sällan används naturlighetsargument som ett slags trumfkort. Företeelsen är på intet sätt ny. Under t.ex. 1700- och tidigt 1800-tal ställdes förställning ofta mot det naturliga, ”det sanna, det av Gud givna, det medicinskt riktiga, det förnuftsenliga, de naturliga behoven, den naturliga skönheten, de[n] ursprungliga dräkten, den gamla redligheten, den nödvändiga hierarkin”.1 Samtidigt ansåg tidens merkantilistiska teoretiker att det fanns ”en avgrundsdjup skillnad mellan naturen och den av människor skapade kulturen”; man antog ofta att ”allt som människor lagt sin hand vid också måste underkastas deras ständiga uppsikt och omtanke”.2 Emellertid förefaller det ”naturligas” etiska eller moraliska, och därmed politiska och därför rättsliga, ställning inte sällan vara oklar eller förvirra(n)d(e). Således har motståndet mot att göra den redan tidigare materiellt könsneutrala äktenskaps- respektive sambolagstiftningen3 också formellt könsneutral baserats på föreställningen om att homosexualitet vore något ”onaturligt”. På samma sätt bygger det omfattande motståndet mot genetiskt designade grödor, och ännu mer genetiskt designade djur och kloning, ofta på föreställningen att sådana förfaranden vore ”onaturliga”4. Hit hör också ofta den avvisande inställningen till surrogatmödraskap. Både födoämnen och hälsokost marknadsförs ofta under förevändningen att de vore ”naturliga”; samma föreställningar ligger till grund för ofta framförda tankar kring amning och barnuppfostran. ”Naturlighet” anses således vara ett positivt värde och normativ måttstock,5 en slags given begränsning av människans (i alla fall under ”kapitalismen”) begränsade självsvåld. ”Naturlighet” uppfattas som progressivt: ”naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl”.6

 

1 L. Runefelt, Att hasta mot undergången (2015), s. 288. 2 Se S.-E. Liedman, Den synliga handen (1986), s. 17; se också s. 132. 3 Se D. Hanqvist, ”En könsspecifik äktenskapsbalk — ’distinction without a difference’?”, JT 2003–04 s. 964. 4 Jfr MB 13 kap. 4 §. 5 Jfr MB 13 kap. 13 §. 6 MB 1 kap. 1 § första stycket, andra meningen.

Å andra sidan är det inte ovanligt att ”naturlighet” eller ”naturenlighet” uppfattas som något negativt i andra sammanhang — inte sällan av samma personer, grupper och politiska intressen som i de tidigare fallen uppfattar ”naturlighet” som något positivt. Sålunda bygger föreställningen om könsidentiteten som en blott social konstruktion på föreställningen att en sådan identitet inte ska uppfattas som ”naturlig”. ”Naturliga” skillnader i t.ex. intelligens eller andra personliga egenskaper anses stötande; genetikens betydelse för individens förutsättningar och utveckling avvisas inte sällan indignerat som ”biologism”. Människan anses ha övervunnit ”blotta naturen”. Idén om att det finns en mänsklig natur som inte godtyckligt kan förändras enligt politiska önskemål anses utgöra en politisk heresi (”fascism”7) som ska bekämpas med alla till buds stående medel. Tankar kring samhället som ett lämpligt föremål för biologiska studier avvisas indignerat som ”scientism” (och säkert ofta som ett hot mot de samhällsvetenskapliga ämnenas akademiska budgetar och karriärmöjligheter8). Tanken på naturliga begränsningar av de politiska ambitionerna avvisas bestämt och indignerat. ”Naturligheten” ses i dessa fall som något konservativt eller t.o.m. reaktionärt, alltså som något avgjort negativt. I ett BBC-program från 2003 kunde de deltagande biologerna med emfas hävda att ”we are no longer Darwinian creatures” och att ”we can make up the rules, if we so choose”.9 Det biologiska arvet ses ofta som ett slags belastning, något som vi behöver ”övervinna”. Resonemanget påminner om Friedrich Nietzsches Zarathustra, som förkunnade övermänniskan: ”Människan är något som skall övervinnas. […] I viljen vara ebben till denna stora flod och hellre återgå till djuret än övervinna människan? Vad är apan för människan? Ett åtlöje eller en bitter blygsel. […] I haven gjort resan från mask till människa och mycket uti eder är ännu mask. En gång voren I apor, och ännu i dag är människan mer apa

 

7 ”Fascism” är en av de kanske mest missbrukade termerna i modern politisk diskurs (se diskussionen i R. Eatwell & M. Goodwin, National Populism (2018), s. 57 ff.). Man kan fråga sig vilken roll historieundervisningens djupa förfall har spelat i detta avseende. Förflackningen av terminologin är allvarlig, eftersom verklig — till skillnad från inbillad — fascism utgör ett verkligt existentiellt hot mot den liberala och demokratiska rättsstaten. Ett flitigt missbruk av termen ökar i själva risken för en fascistisk politisk utveckling. Det finns en lärdom att dra från den stalinistiska Tredje internationalens fundamentala och ödesdigra politiska analys under 1920- och 30-talen, som byggde på just ett sådant missbruk av fascismetiketten (se t.ex. O. A. Westad, The Cold War (2017), s. 37). Alla icke-kommunister är inte fascister; i synnerhet utgör varken klassisk socialdemokrati eller liberalism ”fascismens vänsterkant”. Demokratin har alltid burits upp av liberaler (med olika partibeteckningar). Dagens lösen borde vara: ”Liberaler i alla länder, förenen Eder!”. Det vore det bästa vapnet mot fascism. 8 Se D. Andler, La silhouette de l’humain (2016), s. 26. 9 ”In Our Time: Lamarck and Natural Selection”, BBC Radio 4, 2003-12-26. Se också t.ex. S. M. Killeen, The Philosophy of Labor According to Thomas Aquinas (1939), s. 19; J. Herrmann, Die Menschwerdung (1985), s. 88 ff.; och www.svd.se/dynamiskt/ ledare/did_16662258.asp, 2007-08-13. Detta motsvarar den idealtypiska debattören ”ANAT” i Daniel Andlers redogörelse och, i en kritisk variant, försvar för filosofisk och vetenskaplig naturalism (se Andler (2016)).

än någon apa.”10 Frågan om det naturvetenskapliga studiet av människan är ofta starkt politiserad, för att inte säga moraliserad.11 Det är således uppenbart att ”naturlighetsargumentet” är komplext och att det inte alltid nödvändigtvis används på ett konsekvent eller ens intellektuellt koherent sätt. Det är just detta som Frauke Rostalski behandlar i sin här anmälda avhandling, framlagd och godtagen vintern 2017 vid Filosofiska fakulteten vid Friedrich-Schiller-universitetet i Jena. Utöver sedvanliga komponenter som källförteckning och register innehåller avhandlingen fem huvuddelar:

 

A. Inledning och tematisk avgränsning B. Rättsfilosofi som rättens reflexionsteori12 C. Om naturlighetsbegreppet i debatten om bioteknologiska förfaranden D. Naturlighetsbegreppets giltighet för den rättsliga legitimeringen av beteendenormer inom det biomedicinska området E. Avslutning

 

Delarna C och D upptar avhandlingens lejonpart. I del C genomför författarinnan ett slags inventering av naturlighetsargumentet i debatten om bioteknologiska förfaranden, särskilt i anslutning till den aristoteliska naturuppfattningen (I) och en kritik av naturlighetsbegreppet i denna debatt (II); hon lämnar sedan en redogörelse för resultatet av undersökningen (III). I del D diskuterar hon de allmänna kraven på legitimering av rättsliga beteendenormer (I); i en exkurs behandlar hon straffets uppgift och legitimering i rättsstaten (II); och i avhandlingens enskilt mest omfattande avsnitt behandlar hon de rättsliga beteendenormernas legitimitet för att skydda det naturliga inom biomedicinens område (III).
    Rostalski ansluter sig till en lång tradition av naturvetenskapligt informerade debattörer. Den principiella åtskillnaden mellan människa– kultur–historia och djur–natur bygger på uppfattningen att det skulle finnas en motsvarande distinktion mellan människan och andra djur: den bygger på att människan är speciell på ett sätt som andra djur inte

 

10 F. Nietzsche, Also sprach Zarathustra (1883/84), Zarathustras företal (i Eriksson och Peterson-Bergers svenska version 1913). 11 Se Andler (2016), s. 26 f. Exempelvis redogör Mikael Klintman i sin studie om kunskaps- och faktaresistens — Knowledge Resistance (2019) — för reaktionerna från studenter med en bakgrund i ”genusvetenskap” när han, inom ramen för en kurs i vetenskapsfilosofi vid Lunds universitet, redogör för välkända biologiska skillnader mellan kvinnor i allmänhet och män i allmänhet. Studenterna ifrågasätter vanligen forskningens motiv och finansiering, menar att man bör göra motstånd mot sådana rön, ofta anser att sådan forskning inte skulle få bedrivas med offentliga medel, att sådana studier inte borde publiceras i respekterade vetenskapliga tidskrifter och i vissa fall också att sådana rön ska avlägsnas från universitetens kurslitteratur (s. 179 f.). Ett annat exempel är sociologer som i en enkät visade sig vara mindre benägna att acceptera människans evolutionsbiologiska arv ju politiskt och kulturellt känsligare frågor det handlade om (s. 178). 12 Under rubriken ”Rättsetisk nihilism” behandlar — och avfärdar på ett övertygande sätt — författarinnan Olivecronas rättsfilosofiska teser.

är.13 ”Natur” och ”kultur” ses som antiteser.14 Jean-Marie Schaeffer har idealtypiskt kritiserat tesen om ”det mänskliga undantaget” (l’exception humaine). Han beskriver tesen såsom vilande på fyra pelare i ömsesidigt beroende: (1) Ett ”ontiskt brott” skulle föreligga bland de levande varelserna, som så skulle delas in i två radikalt olika klasser: människan, å ena sidan, och alla andra levande varelser, å den andra. (2) En ”ontisk dualism” skulle föreligga mellan ett ”materiellt” plan och ett ”andligt” plan, en distinktion som reproduceras även inom varje mänsklig individ såsom ”kropp” och ”ande/själ”. (3) En ”gnoseocentrisk” föreställning om människan skulle föreligga, d.v.s. det som kännetecknar människan — och endast människan — vore hennes medvetande. (4) Vetenskaperna om människan skulle vara ”segregationistiska”, d.v.s. kunskapssökandet beträffande människan skulle skilja sig principiellt från kunskapssökandet om alla andra företeelser i världen. Med Schaeffer kan man förneka alla fyra punkterna: (i) Alla sorters levande varelser är unika sorter (arter, species) och kan inte reduceras till någon annan. Människan är visserligen en unik art men inte unikt en unik art. Det är en artskillnad — och inte blott en gradskillnad — mellan t.ex. gorillor och schimpanser på samma sätt som det är en artskillnad mellan gorillor och människor, och människor och schimpanser — även om människan betraktas som ett högt utvecklat djur. (ii) Människan är inte ”egentligen” en immateriell själ som ”bebor” en materiell kropp utan en materiell kropp med den immateriella själens form. (iii) Även om människan medvetande är unikt är hon inte unik i att ha ett medvetande; och alla arters medvetande är av en unik art. (iv) Människan kan i princip studeras på samma sätt som andra levande varelser.15 Det går emellertid inte — särskilt inte numera — att tala om en ”ren natur” som vore fri från mänsklig påverkan:

 

Rivers are regulated, drainage systems are installed and weirs and levees are built. Therefore most floods can be and will be attributed to bad decisions and inadequate engineering and technology, in this case inaccurate calculation of the maximum water pressure or failure to build levees high enough. In most cases there are good reasons for this, but clearly the boundary between what is nature and what is human responsibility can be hard to establish”16

Alla levande varelser påverkar sin miljö. Alla levande varelser är samtidigt en produkt av sin miljö och bidrar till att forma denna miljö. Länge föreställde man sig att den amerikanska dubbelkontinenten före européernas ankomst utgjorde ett slags orörd vildmark; i själva verket var kontinentens invånare som alla andra människor och manipulerade sin

 

13 Se J.-M. Schaeffer, La fin de l’exception humaine (2007), s. 26 och D. Lestel, Les origines animales de la culture (2003), s. 7. Jfr G. J. Vermeij, Nature (2006), s. 43 ff. 14 Se Lestel (2003), s. 7. 15 Se Schaeffer (2007), s. 25 ff. (kritiken av tesen om människan unicitet diskuteras löpande genom hela boken). 16 J. Arnoldi, Risk (2009), s. 11.

omgivning för egen nytta. Den amerikanska ”vildmarken” var liksom all annan miljö ”artificiell”.17 På motsvarande sätt är den vegetariska dieten hos dagens brunbjörn troligen inte ursprunglig. Istället är den resultatet av att björnen konkurrerade om viltet med människan och efter ett ”långt krig” under medeltiden fördrevs från sina äldre jaktmarker och därför fick anpassa sig till en övervägande växtbaserad diet.18 T. R. Malthus menade att, oavsett hur högt över de andra djuren människan kan stå i intellektuellt avseende, ”it is not to be supposed that the physical laws to which he is subject should be essentially different from those which are observed to prevail in other parts of animated nature”.19 Av särskild vikt här är kanske termodynamikens lagar — den andra lagen som säger att universum som helhet obönhörligt rör sig i riktning mot största möjliga oordning (entropi) är kanske av mest central betydelse som konstant i den mänskliga ekonomins historia20. Den mänskliga ekonomins fysikaliska förankring och begränsning uppmärksammades t.ex. redan av Karl Kautsky i boken Vermehrung und Entwicklung in Natur und Gesellschaft (1920), som menade att naturlagarna måste tas med också i den ekonomiska och sociologiska diskussionen om befolkningsökningen21 och att ”samhället är blott ett särskilt stycke natur”,22 liksom också i The Stern Review (2007) om den globala uppvärmningen: ”The economics of climate change is shaped by the science. That is what dictates the structure of the economic analysis”.23 Åtminstone sedan Charles Darwin vet vi att människan till sitt biologiska ursprung inte skiljer sig från andra djurs.24 Människan har inte utvecklats i en s.a.s. rak linje med oss själva som slutmål, utan som för andra linjer har det synkront funnits evolutionsbiologiska ”experiment” som visserligen varat länge men som nu alla är utdöda.25 Mot den moderna oviljan att acceptera en mänsklig natur kan bl.a. invändas att förekomsten av en sådan natur betyder just att det är skillnad på människan och t.ex. schimpansen, katten, abborren, maskrosen och diamanten: de har alla egna naturer, och vad som är gott för en av dem (d.v.s. vad som främjar en av dem såsom just det den är) behöver inte vara gott för de andra; vad som är gott för andra primater behöver inte vara gott för människan. Det gäller alltså för ”progressivt” att förneka en biologiskt gi-

 

17 Se Ch. C. Mann, Ancient Americans (2005), kap. 10. 18 Se M. Pastoureau, L’ours (2007), s. 91 f. 19 Se R. Malthus, An Essay on the Principle of Population (red. Flew) (1798/1970), s. 225. 20 Argumentet återkommer upprepade gånger på centrala ställen i E. Beinhocker, The Origin of Wealth (2007). 21 K. Kautsky, Vermehrung und Entwicklung in Natur und Gesellschaft (1920), s. 17. 22 Kautsky (1920), s. 11 (”Die Gesellschaft ist bloß ein besonderes Stück der Natur”). 23 Se The Stern Review (2007), s. xiii. Se också K. Raworth, Doughnut Economics (2017). 24 Se The Descent of Man (1871) i E. O. Wilson (red.), From So Simple a Beginning (2006), s. 777. 25 ”In Our Time: Human Evolution”, BBC Radio 4, 2006-02-16; ”Origins Revisited”, Programme 2, BBC Radio 4, 2007-02-01 och M. Patou-Mathis, Neanderthal (2008).

ven mänsklig natur, väl eftersom det skulle sätta gränser för människans perfektibilitet efter en viss ideologisk mall. Denna uppfattning kan dock inte godtas.26 Det är nämligen just vägran att acceptera att inte vad som helst är gott för ett djur sådant som vi som i modern tid har givit upphov till så många missförhållanden, inte endast inom den realt existerande socialismen27 utan också inom den kapitalistiska karriärkulturen. Istället för att utgöra ett hot mot vår frihet innebär insikten om vår biologiska och fysiska natur snarare en förutsättning för vår frihet.28 Alla totalitära (även de förment ”liberala”) försöken att ändra människans natur ”founder […] on the rocks of reality […]: human nature moves more slowly than ruling ideologies or society. This is perhaps the one enduring moral lesson of the Russian Revolution — as it is indeed of the terrible history of [the 20th] century”.29 Som Oswald Spengler sade: ”mänskligheten” är ett zoologiskt begrepp eller annars bara ett tomt ord.30; med Eric Beinhockers slående formulering: ”The economy is ultimately a genetic replication strategy”.31 Kulturen är alltså inte ”an alternative or replacement for instinct, but its outgrowth and supplement. […] (1) Culture is essential to us; we cannot live without it. But (2) it is essential because of our innate needs”.32 I själva verket utgör väl de genetiska förutsättningarna just förutsättningen för den kulturella transmissionen: kulturen kan inte reduceras till ”endast” biologi, men biologin utgör en förutsättning för kulturen.33 Skillnaden mellan människan och andra djur kan inte längre diskuteras i termer av en ”kulturell människa” till skillnad från djur utan kultur; istället måste vi idag — mot bakgrund av etiologins upptäckter — avstå ifrån att se en motsättning mellan kultur och natur för att istället acceptera en mängd olika kulturer hos olika arter.34 Det är den mänskliga naturen — bl.a. den individuella människans svaghet och oförmåga att själva tillhandahålla allt som krävs för ett fullödigt mänskligt liv — som gör att hon är beroende av en kultur: människan är naturligen social.35 Det ligger i

 

26 J.-P. Changeux, Du vrai, du beau, du bien (2008), s. 75 f., med flera exempel på moderna ”progressiva” tänkare som här har misstagit sig. 27 O. Figes, A People’s Tragedy (1999), s. 732 ff. 28 Jfr Schaeffer (2007), s. 202 ff. 29 Figes (1999), s. 751. Även R. J. Evans, The Third Reich in Power 1933–1939 (2005), s. 709, som menar att de nazistiska försöken att skapa en ”ny människa” inte varade tillräckligt länge ”to achieve the scale and depth of the transformations the Nazis sought. In one area after another, the totalitarian impulse was forced to compromise with the intractability of human nature”. 30 Se O. Spengler, Der Untergang des Abendlandes I (1918/1950), s. 27. 31 Se Beinhocker (2007), s. 317. 32 M. Midgley, Beast and Man (1995), s. 274. Resonemangen illustreras konkret av förhållandet mellan ”staden” (”kulturen”) och ”naturen”: ”Citynaturen”, SVT 2, 2009-08-03. 33 Se Schaeffer (2007), s. 205 ff. 34 Se Lestel (2003), s. 8. 35 Thomas av Aquino, Summa contra Gentiles III 129, 5 (”Est autem homini naturale quod sit animal sociale: quod ex hoc ostenditur, quia unus homo solus non sufficit ad omnia quæ sunt humanæ vitæ necessaria. Ea igitur sine quibus societas humana conservari non potest, sunt homini naturaliter convenientia”).

människans natur att vara en biologisk varelse36 — med ”allt vad det innebär”.37 Vi behöver knappast vad gäller lösningar på våra problem räkna med att människan ändrar biologisk natur.38 Med Göran Palm39 ställer jag mig kallsinnig till idén

 

 

att vi har upphört med att vara djur.

Vi är att se som »samhällsfenomen»,

försäkrar forskarna, för vilka djur

kan gå i skolan, skriva dikter, kriga,

predika fred och köra bil som vi?

Vi skulle ha förlupit skapelsen

och blivit något slags »kulturprodukter»,

helt ojämförliga med tvåbensapan,

precis som flaggorna vi viftar med,

kulturprodukter vilka liksom bara

råkar bli till i sapienshonors bukar.

 

Människan — liksom alla andra naturliga agenter — kan egentligen endast utföra vad J. R. R. Tolkien kallade sub-creation40 inom de naturliga ramar som Gud satt upp.41 Människan manipulerar endast de gudagivna naturliga substanserna.42 Karl Marx gjorde en liknande iakttagelse i Das
Kapital: ”Der Mensch kann in seiner Produktion nur verfahren, wie die Natur selbst, d.h. nur die Formen der Stoffe ändern”;43 och Darwin menade, i sin analogi mellan den mänskligt inducerade aveln och det naturliga urvalet, att ”Man […] can never act by selection, excepting on variations which are first given to him in some slight degree by nature”.44

 

36 Se Schaeffer (2007), s. 63. 37 Se Schaeffer (2007), s. 13. 38 Se P. C. Jersild, Darwins ofullbordade (1997), s. 10. 39 G. Palm, Sverige. En vintersaga (1989), s. 14. 40 Se J. R. R. Tolkien, The Monsters & the Critics and Other Essays (red. Ch. Tolkien) (1997), s. 139. 41 Thomas av Aquino, Summa theologiæ I Qu. 45, art. 3 corpus (”creatio in creatura non sit nisi relatio quædam ad creatorem, ut ad principium sui esse”); art. 8 corpus (”Unde in operibus naturæ non admiscetur creatio, sed præsupponitur ad operationem naturæ”); Summa contra Gentiles III 65 (”Sicut opus artis præsupponit opus naturæ, ita opus naturæ præsupponit opus Dei creantis: nam materia artificialium est a natura, naturalium vero per creationem a Deo. Artificialia autem conservantur in esse virtute naturalium: sicut domus per soliditatem lapidum. Omnia igitur naturalia non conservantur in esse nisi virtute Dei”); In De causis I 1 (”nam omnibus artificialibus materiam primam exhibit natura; deinde per artes quasdam priores materia naturalis disponitur ut congruat particularibus artificiis”); och U. Eco, Art and Beauty in the Middle Ages (1959/2002), s. 95 (”The objects produced by art did not introduce a new order, but remained within the limits of their substance. […] They existed by virtue of the material which sustained them, whereas natural objects existed by virtue of divine participation”). 42 Se Thomas av Aquino, Summa theologiæ I Qu. 45, art. 2 corpus. G. Steiner, Grammars of Creation (2001) menar att ”[a]ll human constructs are combinatorial. Which is simply to say that they are arte-facts made up of a selection and combination of pre-existent elements. We have seen how vexed is the question of divine or astro-physical creation ‘out of nothing’ (ex nihilo). That option is not open to human beings” (s. 141); och att ”[t]echnique channels; it does not initiate” (s. 52); ”[h]uman experience is a response to factualities, to prior existentiality” (s. 331). 43 K. Marx, Das Kapital I (MEW 23) (1867/1986), s. 57. 44 Ch. Darwin, The Origin of Species (1849/1979), s. 96.

Mänskligt ”skapande” är således i ontiskt avseende ett ”upptäckande” av givna potentialiteter; mänsklig ”kreativitet” är endast kreativitet i en analogisk mening. P. C. Jersild menar att det är en kontroversiell fråga huruvida genmanipulation ska betraktas som en upptäckt eller en uppfinning, eftersom utbyte av genetiskt material mellan olika arter har visat sig förekomma också ”i naturen”.45 Rostalski menar att, eftersom människan naturligen utvecklar ett förnuft, är det svårt att se varför detta förnufts resultat (kulturen, samhället, konstruktioner) skulle vara ”onaturliga” (s. 48).
    Rostalski avvisar generella åberopanden av ”allmänhetens tillit” eller ”förtroende” som grund för lagstiftning. Det är ännu okänt vad det är som ger upphov till sådan tillit eller sådant förtroende, varför det inte kan uteslutas att irrationella hänsyn på denna väg påverkar normgivningen (s. 103). Hon pekar på att de ”naturliga” exempel som används i normativa argument ofta är godtyckligt utvalda (s. 106; se också s. 77). Alla ”naturliga” förhållanden anses dock inte vara normerande, varför hänvisningen till ett specifikt ”naturligt” förhållande inte kan vara normerande (s. 113). Hon erinrar om den fundamentala logiska principen att ett böra-sats inte kan härledas enbart ur satser avseende faktiska omständigheter. Detta gäller också s.a.s. ”negativt” i den meningen att frånvaron av någon företeelse i den utommänskliga naturen inte i sig säger något om företeelsens etiska värde (s. 115 f.).
    Författarinnan tar upp ett annat aktuellt tema: paternalismen. Hon avvisar paternalismen som medel att skydda den enskildes autonomi. Istället bör den enskildes förståelse av sig själv och inte minst sina egna rättigheter stärkas (s. 169). Hon menar att t.ex. förbud inom biotekniken som syftar till att det enskilda subjektet ska få insikt i vad som utgör olika slags oönskad påverkan kan vara kontraproduktiva: den som inför paternalistiskt motiverad reglering tillåter inte att den enskilde konfronteras med specifika faror. Om emellertid individen inte behöver eller får befatta sig med vissa frågor kan hen heller inte lära sig något om dem. Detta medför i sin tur en risk för att sådana personer också inom andra områden där de kan möta liknande faror får svårare att förhålla sig autonomt. Följden blir då en ändlös kedja med regleringar, som slutar med att medborgaren omyndigförklaras. Regleringar av detta slag blir därför självmotsägande. Ett verkligt skydd av den enskildes autonomi mot socialt tvång kan istället endast erbjudas om den enskilde har möjlighet att själv skaffa sig insikt i de aktuella frågorna. Det är endast den som förstår att hen är föremål för (ev. otillåten) påverkan i strid med den egna friheten som kan värja sig. Den fria viljan kan skyddas endast om just denna vilja stärks, t.ex. genom att insikter om de sociala förhållandena fungerar som hjälp till självhjälp. Alternativet riskerar annars att leda till att den frihet som skulle skyddas begravs under alla de nya förbuden (s. 171). Rostalski understryker att den enskilde i en liberal rättsstat t.o.m. har rätt att vara oförnuftig. Advokatsamfundet har på motsva-

 

45 Se Jersild (1997), s. 17.

rande sätt kritiserat delar av konsumentkreditlagstiftningen. Advokatsamfundet underströk att det46

inte är lagstiftarens sak att säkra att konsumenterna beter sig på ett sätt som enligt en eller annan ekonomisk skolriktning anses vara ’rationellt’. Människor har rätt att bete sig på ett sätt som av ekonomisk teori kan uppfattas som ’irrationellt’, om det är det de önskar göra. Det är således inte godtagbart att lagstiftaren förbjuder eller annars förhindrar e[tt] i skolekonomisk mening ’irrationellt’ agerande från konsumenternas sida. Ett legitimt uppdrag för lagstiftaren är däremot att förbättra möjligheten för konsumenterna att fatta så välinformerade beslut som möjligt.

 

Den bättre uppfattningen om vad ”natur” (φύσις) betyder, eller hur uttrycket förnuftigt används, förefaller vara den som försokratikerna använde. Gerard Naddaf har sammanfattat begreppet som ”the origin and growth of the universe as a totality. And since humanity and the society in which they reside are also part of this totality[,] explanations of the origin and development of humanity and society must necessarily follow an explanation of the world”.47 Trots att de ofta hade en aristokratisk bakgrund, var dessa filosofer vanligen anhängare av demokrati och rättsstaten; de var mer intresserade av sanning (ἀλήθεια) än av ära (κλέος); och för dem utgjorde den rationella diskussionen den intellektuella grundvalen.48 Detta förhållningssätt kontrasterar mot det tidigare och konkurrerande mytiska förhållningssättet, som istället föreställde sig den kosmiska ordningen med utgångspunkt i den samtida sociala strukturen.49 Det är en felaktig romantisk föreställning att naturen ”is in ‘delicate balance’ and, a fortiori, any human development is destructive of that equilibrium. Nature, of course, is neither in nor out of balance in any meaningful sense of the word. After all, one can only know what is in balance by knowing what to weigh (and similarly, one knows the rate of loss of ‘biodiversity’ only by knowing the baseline of what is present). Rather, Nature is dynamic, exemplified by natural disturbances on a small scale to catastrophic proportions, and is fully capable of accommodating human disturbance within the dynamic. There is no ‘natural state’ in Nature; there is only change, and change has no way of differentiating between human and [‘]natural[’] disturbance.”50 Mycket av det som numera gäller för ”progressivt” — dvs. olika varianter av en radikalt relativistisk51 postmodernism — har mer gemensamt med det mytiska förhållningssättet. I sin bok kan Rostalski sägas avslöja en viss sorts inlägg av detta mytiska slag i den moderna debatten om bioteknologiska förhållanden.

Dan Hanqvist

 

46 Remissvar R-2016/2022, Ju2016/06971/L2, 2017-01-24, s. 2. 47 G. Naddaf, The Greek Concept of Nature (2005), s. 1. Se också Andler (2016), s. 11. 48 Se Naddaf (2005), s. 8 f. 49 Se Naddaf (2005), s. 4. 50 A. Gidari, ”The Economy of Nature, Private Property, and the Endangered Species Act”, Fordham Environmental L. Rev. 2011 s. 661 (s. 661 f.). 51 Jfr R. A. Epstein, ”Linguistic Relativism and the Decline of the Rule of Law”, Harvard J. of L. & Pub. Policy 2016 s. 583.