Om vissa juridiska föreställningars sanning

 

 

Av professor PATRICIA MINDUS1

Det juridiska tänkandet rör det som vi idag ofta kallar institutionella fakta, där man tillskriver en funktion till ett något som det inte har genom sina empiriska egenskaper. Tänk att vi ställer upp en regel att i vissa sammanhang ska något räknas som en poäng i ett sällskapsspel. Det är inte sakens beskaffenhet som gör den till en poäng, utan den konstitutiva regeln. Det påminner om hur många regler fungerar inom rätten. Insikten spelar roll för vår förståelse av juridiska föreställningar i allmänhet. Men den spelar även stor för roll för vissa juridiska föreställningars sanning. I synnerhet diskuteras här hur insikten påverkar vår förståelse av migration och medborgarskap, samt vilka följder insikten får för juristen.

 

1 Om att föra en uppsaliensisk tradition vidare
Den 18 mars 1911 höll Axel Hägerström sin installationsföreläsning Om moraliska föreställningars sanning. Det var en kall morgon, men aulan var fullsatt. Den dagen blev det kalabalik, en riktig skandal. Nathan Söderblom undrade i efterhand hur det ens var möjligt att Hägerström ändå sades vara snäll mot fru och barn. En student berättar att han stötte på Hägerströms gamla kollega och mentor, Sahlin. ”Det sköt blixtar ur hans ögon”, påstår vittnet.
    Tidigare hade traditionen velat att professorn i praktisk filosofi vid Uppsala Universitet tillika var kronprinsens informator. Traditionen avslutades. Det jag vill meddela i denna installationsföreläsning bör inte ge upphov till liknande upprördhet men jag vill ändå, i enlighet med den uppsaliensiska rättsrealistiska traditionen, ge uttryck åt en tanke som jag tror få tänkt.
    Den gamle Hägern framförde vid installationsföreläsningen ett nonkognitivistiskt forskningsprogram2 som kom att spela en viktig roll för den praktiska filosofin, ett ämne som funnits sedan universitetets grundande 1477 och som omfattar flera grenar, varav rättsfilosofin — den inriktning jag som första kvinnliga professor i ämnet främst bedrivit forskning inom — är en. Hägerström kom att på olika sätt även påverka en rad rättsliga frågor och synen på dessa.3 Här vill jag enbart spinna

 

1 Professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Artikeln är en lätt bearbetning av den installationsföreläsning som författaren höll den 14 november 2019. 2 Han hävdade som bekant att det inte finns kunskap i normativa frågor, utan enbart om dessa.3 Mindus, Patricia (2009), A Real Mind. The Life and Work of Axel Hägerström. Springer; ’Social Tools and Legal Gears: Hägerström on the Nature of Law’ in

 

vidare på en tanke som Hägerström framför på flera ställen i sina verk. I Filosofi och vetenskap, utgiven postumt av Martin Fries 1957, skriver han följande:

 

Jag har tillämpat principen om den förment praktiska kunskapens intighet huvudsakligen på rättsfilosofiens område (…). Jag har sökt visa att den moderna rättsvetenskapen i sitt beroende av nedärvda idéer om bestående rättigheter och plikter å ena sidan samt med sin tendens att fasthålla vid positiviteten hos all rätt å andra sidan kommit till helt förvirrande föreställningar om staten (…). Vad är för övrigt staten, som skall ge rätten, annat än en mängd människor, som är bundna vid ett visst område och organiserade just genom rätten, dvs i verkligheten genom särskilda handlingsregler, vilka har en faktisk makt över sinnena?4

Ja, vad är vår samlevnad egentligen om inte just den av en mängd människor organiserade just genom rätten som har faktisk makt över oss? Hägerström förstod tidigt att det juridiska tänkandet rör det som vi idag ofta benämner institutionella fakta5; alltså inte empiriska fakta, utan fakta av en annan typ som dock kan undersökas empiriskt. Genom institutionella fakta tillskriver vi något en funktion som det inte har genom sina empiriska egenskaper. Ett vanligt sätt genom vilket sådana fakta uppkommer är genom konstitutiva regler, vanliga inom rätten. Ur det perspektivet framstår rätten som status-generativ: den skapar, eller konstituerar, olika former av status. Nu är en status lite som en poäng i ett sällskapspel: något man kan vinna eller förlora; något som kan vara värt att ha, trots att saken i sig (poängen, statusen) inte korresponderar till något empiriskt och inte kan bytas ut emot en empirisk sak hur som helst. Status är ett begrepp som kan ges en empirisk förklaring, även om det inte handlar om ett empiriskt begrepp. Vi utövar vår deontiska makt genom att skapa olika former av status.6 Rätten kan härvid liknas vid en teknik som vi använder oss av för att åstadkomma viss ordning i världen; en teknik för att ordna världen, inte beskriva den. I viss mån gör rätten att världen är som den är, kan man säga, och det främsta sättet på vilket rätten ordnar världen är genom att konstituera och reglera olika former av status. Denna insikt spelar roll för vår förståelse av juridiska föreställningar i allmänhet förstås. Men det är inte ämnet för min installations-

Eliaeson, Sven, Mindus, Patricia, Turner, Stephen P. (eds.) (2014) Axel Hägerström and Modern Social Thought, Bardwell Press, ss. 257–281; Mindus, Patricia (2013) ’Axel Hägerström on Law-Making’, in Legisprudence. The Theory and Practice of Legislation, 1:1, ss. 7–32.4 Hägerström, Axel (1957) Filosofi och vetenskap. Ehlin, ss. 178–9.5 Searle, John (1995) The Construction of Social Reality. Free press; Miller, Seumas ’Social Institutions’ in The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2019 Edition), Edward N. Zalta (ed.), https://plato.stanford.edu/archives/sum2019/ entries/social-institutions/.6 Avsaknaden av en semantisk referens eller beteckning i form av ett empiriskt objekt omöjliggör inte en empirisk eller naturalistisk analys, men den innebär att man måste ta hänsyn till vilken roll statusen spelar i sammanhanget för att kunna förstå den. Vid en naturalistisk undersökning fokuserar man på statusens funktion, inte dess natur.

föreläsning. Istället vill jag understryka vad denna insikt spelar för roll för vissa juridiska föreställningar; i synnerhet, de föreställningar som rör migranter och medborgare.
    Medborgarskap har kommit att bli en mycket omdiskuterad fråga i samtiden. Det handlar om ett rättsligt område under ständig förändring.7 Trots den omfattande vetenskapliga verksamhet som bedrivs och trots att frågan ständigt kommer upp den politiska agendan och i samhällsdebatten i övrigt verkar diskussionen länge ha försiggått i något av ett rättsfilosofiskt tomrum. Ändå förstår man vikten av att använda klara begrepp när dessa frågor diskuteras. Det handlar, trots allt, om en nyckelmekanism för att förstå delaktighet och utanförskap i samhället.
    Om det stämmer att rätten är beskaffad som ovan beskrivits påverkar det vår förståelse av vad både migranter och medborgare är. I det som följer kommer jag att förklara och försvara två anspråk gällande, å ena sidan, migration; å andra sidan, medborgarskap. För det första vill jag hävda att migration inte är detsamma som mobilitet, och att det spelar roll för juristens förståelse. För det andra vill jag hävda att medborgarskap är ett begrepp (och inte en ’diskurs’) som i sig varken är omstritt (som en del tycks mena) eller innehållslöst (som andra hävdar). Medborgarskap är inte något slags odefinierat medlemskap, utan består i en funktionell relation av ett visst slag som jag utvecklar nedan. Ur båda dessa synsätt härrör en rad följder av intresse för juristen. Låt oss börja med att stava ut dessa två påståenden om migration och medborgarskap.

 

2 Om migration och flyttfåglar
Låt oss börja med att skilja migration från mobilitet. Det främsta skälet till att man bör göra denna distinktion är att rätten är den teknik vi använder oss av för att definiera vem som räknas som migrant respektive medborgare; under vilka förhållanden det är så, hur länge det förblir så och vad som krävs för att det inte längre ska vara fallet. Inget dylikt kan påstås om mobilitet i allmänhet.
    Med mobilitet menas här enbart en rörelse av kroppen i rummet. En sådan förflyttning kan äga rum över en gräns mellan två stater, eller en inomstatlig gräns. Den kan även äga rum där det inte finns några gränser eller inom ett gränsland. Mobilitet är ett empiriskt fenomen som äger rum i världen och som bäst undersöks med empiriska metoder. Mobilitet kan också ge upphov till intressanta normativa frågor, men

 

7 Enligt en nyligen sammanställd rapport för CEPS i Bryssel inom projektet EUCITZEN, har den nationella medborgarskapslagstiftningen ändrats över 100 gånger i medlemsstaterna under perioden 2013–2019 och bland de mest framträdande förändringarna har skett inom frågor som underlättande av förvärv av medborgarskap på grundval av investeringar, förlust av medborgarskap genom återkallelse samt ökad tolerans för dubbelt medborgarskap. Se Dzankic, Jelena m.fl (forthcoming 2020) Acquisition and loss of citizenship in the 27 Member States of the European Union, Type A report. GLOBALCIT European University Institute for the EU-CITZEN Network. Sverige är inte något undantag i denna mer övergripande trend.

de sammanfaller inte nödvändigtvis med de normativa frågor som migration ger upphov till.
    Med migration åsyftar jag en förändring i en persons rättsliga ställning gentemot en/flertal stat(er) eller överstatliga organisationer. Migration rör alltså de juridiska positioner (rättigheter och skyldigheter) som reglerar individens rätt att stanna i ett land, att skyddas mot utvisning eller att återförenas med familjemedlemmar, för att enbart nämna några av den mångfald av juridiska positioner som bestämmer en människas migrationsstatus. Andra sådana rör t.ex. arbetslivet och det socioekonomiska samhällslivet i övrigt. Status civitatis, eller medborgarskap, kan i enlighet med denna definition kallas för en ’migrationsstatus’. Det är en status som positionerar en människa i relation till en/flera politiska gemenskaper och kan innehålla många olika rättigheter och skyldigheter; och dessutom reglerar denna status vanligen också sådant som just rätt till bosättning, skydd mot utvisning m.m.
    Distinktionen som jag föreslår skiljer sig radikalt från hur man inom medborgarskaps- och migrationsstudier vanligen tänker sig migration. Jag vill ta ett steg bort från den gängse förståelsen av migration. Skälet beror på den ontologiska insikten att en juridisk status inte är ett empiriskt faktum. Om insikten stämmer och rätten konstituerar en människas status som migrant respektive medborgare då bör vi se över vad vi tror oss veta om migration i samtida samhällsvetenskap.
    Låt oss tala bildligt och använda en annan metafor som de skandinaviska rättsrealisterna ibland hemföll åt: pengar.8 Relationen mellan mobilitet och migration är snarlik den mellan papper och pengar: det finns papper som räknas som pengar, men inte allt papper är pengar och alla pengar är inte papper. Likaså finns det mobilitet som räknas som migration, men all mobilitet innebär inte migration och all migration är inte grundad i mobilitet. Ibland är mobilitet — in- eller utvandring — juridiskt relevant, alltså skäl för en förändrad migrationsstatus, men en migrant är inte någon som nödvändigtvis flyttat eller rört sig över en gräns. Man kan förbli immobil och likväl bli migrant. Mobilitet kan trigga en förändrad migrationsstatus, men mobilitet krävs inte för en förändrad migrationsstatus. Ur denna synvinkel är migration alltså inte detsamma som en rörelse över gränserna. Ibland är en persons fysiska plats irrelevant för att bestämma dennas migrationsstatus. Migration behöver därmed inte ske i det fysiska rummet, utan det kan ske till följd av (i) en förändring i personlig status (äktenskap, skilsmässa, barnafödsel, adoption m.fl.), (ii) en lagändring (t.ex. införande av förlust av medborgarskapet under vissa omständigheter), (iii) förändringar av jurisdiktionens territoriella validitet (t.ex. Brexit9), (iv) till följd av avsaknad av en viss åtgärd

 

8 Olivecrona, Karl (1957) The Problem of the Monetary Unit. Almqvist & Wiksell. Om Olivecrona, se Spaak, Torben (2014) A Critical Appraisal of Karl Olivecrona's Legal Philosophy. Springer.9 Mindus, Patricia (2017) European Citizenship After Brexit: Freedom of Movement and Residence Rights. Palgrave; Mindus, Patricia (2019) ‘A Constitutional Eyesore

 

(t.ex. som i Sverige vid avsaknad av ansökan om bibehållet medborgarskap efter 22 års ålder för bosatta i utlandet10) och (v) ibland till följd av tidens gång (t.ex. vid 18 år, efter 5 år, efter den 24 november 2015). En jurisdiktion kan äga extraterritoriell giltighet och ibland har delar av territoriet förklarats ogiltigt för vissa ändamål som t.ex. asylansökan.11 En jurisdiktions tillämpningsområde diskuteras ständigt; det är lagvals- och kollisionsreglernas raison d’être. Man bör alltså vara aktsam på att inte sammanblanda territorium och jurisdiktion när man talar om migration.
    Värt att nämna är också att själva ordet migration etymologiskt inte betyder rörelse i rummet, utan snarare förändrad status. Det som idag kallas migrera i bemärkelsen att förflytta sig över gränser, resa eller vandra heter på latin alltså inte migrare, utan peregrinari. Nu skulle man kunna invända att den etymologiska roten som ger ordet migratio på latin också ger ameibein på grekiska, alltså verbet att förändras. Men det vore fel att tro att migratio därför refererar till mobilitet eller någon slags förändring i allmänhet. Istället har det med en förändrad juridisk status att göra: som rätten för vissa individer (Latinii) att bli romerska medborgare genom ius migrandi. Ius migrandi var således inte rätten att flytta, utan rätten att naturaliseras.12 Det var först i modern tid som latinets migrare började användas för att beskriva en rörelse i rummet. Vi tänker lätt på flyttfåglar som beskrivs som just migrating birds. Inte förrän i slutet av 1800-talet blir det vanligt att använda migration för att beskriva djurs rörelser över stora ytor. De första tillfällena som verbet migrare används i denna nya, moderna bemärkelse finner vi på 1640talet och då i relation till människor, inte djur. De som flyttade från den gamla till den nya världen var de första moderna migranterna. Det hade heller inte kunnat vara på annat sätt för under tidigmodern tid visste man nämligen inte vart flyttfåglarna tog vägen. Dr Johnson lär exempelvis ha trott att svalorna sov under sjöarna om vintern.13 Distinktionen mellan migration och mobilitet har en rad följder. Låt mig nämna två. För det första kanske vi inte forskar om det vi borde. I den samtida migrationsdebatten verkar det råda en slags pensée unique där man är övertygad om att migration skulle vara någon slags rörelse

 

After Brexit: EU Citizenship and British Nationality’ in Prabhat, Devyani (2019) Citizenship in Times of Turmoil, Edward Elgar 2019, ss. 151–173.10 En aspekt i svensk medborgarskapslagstiftning som med all säkerhet kommer kräva reform efter Europa domstolens dom i fallet Tjebbes et al. från den 12 mars 2019.11 I augusti 2001 seglade en grupp asylsökande, främst afghaner på flykt från talibanerna, från Indonesiens sydkust i en provisorisk båt. När den sjönk strax utanför Julön räddade det norska fartyget Tampa människorna men förbjöds att docka: Australien stängde sina territoriella vatten enbart för ändamålet att söka asyl. Se Kim Rubenstein, ‘Citizenship, Sovereignty and Migration: Australia’s Exclusive Approach to Membership of the Community’, Public Law Review, 13, 2002, s. 102.12 Mindus, Patricia (2014) Cittadini e no. Forme e funzioni dell'inclusione e dell'esclusione. Firenze University Press; (2019) Hacia una teoría funcionalista de la ciudadanía. Marcial Pons, kapitel 2.13 Morris, F.O. (1870) A History of British Birds. Groombridge & Sons.

över gränser, och dessutom ofta av någon slags hydraulisk karaktär. Man talar ständigt om gränser, gränsland, frontlinjer, strömmar, kanaler, flöden m.m. Denna fixering vid rummet gör att vi glömmer att jurisdiktioner — som faktiskt till syvende och sist bestämmer vem som räknas som migrant och medborgare, hur, när och var det är fallet — är en juridisk konstruktion, inte ett ställe i rummet. Det kanske inte är så att vi genom migrationsrätten bestämmer var personer befinner sig i rummet, utan hur långt bort i tid de befinner sig från vissa institutionella strukturer? Det kanske förklarar den omfattande användningen av preskription, tidsfrister och åldersgränser inom migrationsrätten? Därutöver är jurisdiktioner inte speciellt fluida. Kanske kommer intrycket av fluiditet snarare av att man inom migrationsrättens område inte sällan tillåter skönsmässiga åtgärder?14 Tänk om det inte är själva rörelsen, det blotta empiriska faktumet som håller människor borta från institutionella strukturer? Tänk om det kanske är rätten? Att det skulle kunna vara möjligt stod klart för en poet som Berthold Brecht: i Reisen im Exil undrade han ironiskt om det ädlaste hos människan inte, trots allt, var passet.

 

3 Om medborgarskap
Det andra jag vill hävda rör medborgarskap: det är inte främst ett medlemskap, utan i en funktionell relation mellan vilka som är medborgare och vad medborgare är. Jag försvarar den funktionalistiska medborgarskapsteorin15 som menar att kriterier för tilldelande och förlust av medborgarskap är funktionellt beroende av typen av rättigheter och skyldigheter som tillskrivs medborgare. Det är så för att medborgarskap är en typ av begrepp som kallas middle term eller vox media som förbinder kriterier för tilldelande (och fråntagande) av en juridisk status med de olika juridiska positioner (rättigheter och skyldigheter) som tillskrivs medborgare i kraft av medborgarskapet. För att förstå vad det innebär; låt oss belysa vad som menas med att medborgarskap är ett begrepp som i sig varken är omstritt eller innehållslöst.

 

 

14 Detta verkar i Sverige vara kopplat till en administrativ modell som legislative policy model inom migrationsrätten, samt att man sedan flyktingkrisen 2015/2016 gjort undantag i lagstiftningsprocessen. Se Thorburn Stern, Rebecca (2020, i tryck) ’When the Ends Justify the Means? Quality of Law-making in Times of Urgency’ i Mindus, Patricia, Prats, Elena (red.) Discretion at Work: Quality of Legislation in Migration Policy. Special issue in Theory and Practice of Legislation, vol. 8; Zamboni, Mauro (2020 i tryck) ’Swedish Legislation and the Migration Crisis’, i Mindus, Patricia, Prats Elena (red.) Discretion at Work: Quality of Legislation in Migration Policy. Special issue in Theory and Practice of Legislation, vol. 8.15 Adjektivet refererar till matematikens, inte samhällsvetenskapens, användning av ”funktion”. Mindus, Patricia (2019) ‘Begreppet medborgarskap’. In: C. Dahlman & L. Wahlberg (red.) (2019) Juridiska grundbegrepp, Studentlitteratur, ss. 377–402; Mindus, Patricia (2016) ‘Filosofisk syn på medborgarskap’ i Filosofisk Tidskrift 37(3), ss. 38–44.

3.1. Två motståndare
Jag har i min forskning hävdat att medborgarskap är ett begrepp som i sig varken är omstritt eller innehållslöst. Jag har därmed två motståndare.
    En dominant syn inom samhällsvetenskapen när det gäller medborgarskap är att det handlar om en föreställning som inte är intellektuellt vägledande. Det skulle inte finnas någon sanning att söka efter och därmed gör man det heller inte. En del förnekar, kunskapsrelativistiskt, att det ens skulle röra sig om ett begrepp, utan hävdar att medborgarskap enbart kan ses som en ’diskurs’ som kan fyllas med det mesta; eller så tonar man ner det och säger att begreppet skulle vara i sig ’problematiskt’.16 Idag tar forskare ofta ett steg vidare genom att hävda att begreppet skulle vara omstritt i sig.17 I den nyligen utkomna Oxford Handbook on Citizenship läser vi exempelvis att handboken ”does not articulate a single definition of citizenship, which would be either a hopeless task or a sectarian project”.18 Här är alltså en handbok som behandlar något som inte låter sig definieras! Att det råder ovisshet gällande vad som åsyftas när det talas om medborgarskap behöver inte betyda att det faktiskt handlar om ett omstritt begrepp19 eller att det inte skulle gå att ta reda på vad medborgarskap egentligen betyder i olika sammanhang. Vi har inga goda skäl till att hävda att begreppet skulle vara omstritt i sig.
    En syn som är svårare att avfärda och som därmed utgör en mer förträfflig motståndare är den som dominerar inom juridiken. Där faller man inte på eget grepp som de som menar att man inte kan veta vad medborgarskap egentligen är. Man hävdar istället att medborgarskapet i sig är innehållslöst, ett tomt skal som kan fyllas med vilket ideologiskt innehåll som helst, vilket förklarar att status civitatis återfinns i politiska organisationer så vitt åtskilda som diktaturer och demokratier, moderna nationalstater och forna kejsardömen. Man kan dock ta reda på, i efterhand, vilka regler som gällt eller fortfarande gäller på olika ställen. Eventuellt kan dessa också kritiseras, men då krävs det att man

 

16 Till exempel pionjärforskaren inom medborgarskapsstudier, Van Steenbergen, hävdar att ”there also seems to be agreement that citizenship is a problematic concept”: Van Steenbergen, Bart (1994) The Condition of Citizenship. Sage, s. 1.17 Se Gallie, W.B. (1956) ‘Essentially Contested Concepts’ Proceedings of the Aristotelian Society, ss. 167–168: ”when we examine the different uses of these terms and the characteristic arguments in which they figure we soon see that there is no one clearly definable general use of any of them which can be set up at the correct or standard use”.18 Shachar, Ayalet m.fl. (2017) ‘Citizenship – Quo Vadis?’, in Oxford Handbook of Citizenship Studies. Oxford University Press, s. 5.19 De som hävdar detta tar sällan tagit hänsyn till de villkor Gallie ställer upp för att ett begrepp ska vara omstritt: ”(I) it must appraisive in the sense that it signifies or accredits some kind of valued achievement. (II) This achievement must be of an internally complex character, for all that its worth is attributed to it as a whole. (III) Any explanation of its worth must therefore include reference to the respective contributions of its various parts of features (…). (IV) The accredited achievement must be of a kind that admits of considerable modification in the light of changing circumstance; and such modification cannot be prescribed or predicted in advance.”

mobiliserar extrajuridiska härar och utomvetenskapliga argument. Juristen menar inte att medborgarskap inte är intellektuellt vägledande, utan att det inte är normativt vägledande.
    För den vedertagna rättsliga modellen är medborgarskap den status som förlänas av staten till de personer som är berättigade vissa aktiva och passiva positioner relativt staten. Modellen har sina rötter i den romerska rätten20 och går vidare i modern tid genom en rad banbrytande teoretiker som t.ex. Jean Bodin och Francis Bacon, samt givetvis den tyska offentligrättsliga skolan under det sena 1800-talet. I den rättsliga modellen ställs medborgaren, som ofta motsvarar den som har en viss nationalitet,21 i kontrast till ”icke-medborgaren” eller den som inte tillhör en given rättslig ordning, alltså i kontrast till både utlänning och statslös. Nästan alla moderna rättsteoretiker, med eventuellt förbehåll för Kelsen,22 har nöjt sig med att okritiskt upprepa tesen enligt vilken medborgare är den som så definieras av gällande rätt: en tautologi.
    Det ges alltså inget begreppsligt utrymme i den vedertagna juridiska modellen för att besvara frågan ”vem bör vara medborgare?”. Den frågan överlåtes åt politiker och aktivister, på sin höjd etiker eller politiska filosofer. För synsättet som menar att medborgarskap är ett tomt skal, en form, som kan fyllas med det makthavarna åstundar, framställs medborgarskap som ett ideologiskt epifenomen. Det betyder ofta att de som vill ändra reglerna sällan samarbetar med de som vet vilka regler som gäller: en sällsynt osund arbetsfördelning.
    Jag menar att medborgarskap inte är ett ideologiskt epifenomen, utan att man kan besvara frågan om vem som bör vara medborgare på ett mer förnuftigt sätt än att hänge sig åt individuella åsikter och preferenser. Vilka egenskaper är då rimliga att kräva av framtida medborgare? Vem bör bli medborgare? Jo, svaret är: det beror på. Det beror på vilka rättigheter och skyldigheter som hör medborgarskapet till, alltså på medborgares författningsmässiga roll. Det varierar alltså. Det varierar

 

20 Den bästa allmänna översikten förblir Sherwin-White, A.N. (1939) The Roman Citizenship. Clarendon Press.21 Nationalité på franska användes fortfarande under 1800-talet som synonym till tyskan Volkstum, men kom att betyda Staatsangehörigkeit. Nationalitet (”Nationalité”, ”nationality”) som en juridisk idé är ett sent påfund. På 1700-talet menade fortfarande franska akademin att nationalité var en neologism som inte tillhörde det franska språket. Ordet används för första gången i juridiskt språkbruk 1848, när Jean Jacques Gaspard Foelix — en väletablerat tysk advokat som naturaliserat sig till fransman — använder termen i en lärobok i folkrätt som kom i flera upplagor och blev ett standardverk under den senare delen av 1800-talet: (1848) Traité de droit international privé ou du conflit des lois des différentes nations en matière de droit privé, Maresq et Dujardin. Ordet nationalité kom att ersätta citoyennté, starkt förknippat med revolutionen. Detta underlättades sannolikt att att le Code Napoléon i början av 1800-talet redan «avkonstitutionaliserat» termen citoyenneté som inte förekommer i texten. Den nämner enbart français(es). Att nationalitet skulle vara en grundbult i folkrätten försvarades för första gången av Pasquale Stanislao Mancini i januari 1851 när han tog upp lärostolen i folkrätt vid Universitet i Torino i Italien och höll talet Del principio di nazionalità come fondamento del diritto delle genti; han menar att nationalitetsprincipen grundar den auktoritet staten äger gentemot individen.22 Kelsen, Hans (1945) General Theory of Law and State.

med det konstitutionella regelverket. Vi vet hur det varierar. Det finns viss konceptuell nödvändighet att beakta i begreppet medborgarskap. Men innan vi går in på detta, låt oss först ge kejsaren det som tillhör kejsaren: till stöd för teorin att status civitatis skulle vara innehållslöst anför juristen två skäl.
    Å ena sidan konstaterar juristen att de rättigheter och skyldigheter som är kopplade till medborgarskap förändras genom tid och rum. Traditionellt sett har dessa inkluderat rätt att vistas på territoriet, skydd mot landsförvisning, rösträtt, militärtjänst, rätt att testamentera och/eller disponera viss typ av egendom, m.m. Å andra sidan ser juristen att även kriterier för förvärv och förlust av medborgarskap förändras genom tid och rum. Traditionellt sett brukar sådana kriterier bestå av ius sanguinis principen (genom att födas som barn till en eller två medborgare), ius soli principen (genom att födas inom ett visst territorium), genom naturalisation eller suverän koncession, m. fl. Låt oss gå vidare och syna juristens skäl.

 

3.2 Vad gör en till medborgare?
Ett starkt argument som juristen framför rör de kriterier som man ställer upp för att reglera inträde eller utträde ur status civitatis. Låt oss nämna några olika sätt på vilka man vara medborgare, de grunder som åberopas för att bli medborgare och de procedurer som används i reglering av medborgarskapet. Genomgången visar att de juridiska regelverken kring vem som är medborgare onekligen utmärks av en överrumplande mångfald under ständig omvandling.
    Det finns i princip två vägar in i medborgarskapet: antigen så är man medborgare eller så blir man det; med andra ord, antingen har man ett givet medborgarskap sedan födelsen eller så förvärvar man denna status genom det juridiska institutet som kallas naturalisation. Båda vägarna kan liknas vid en inträdesport till den politiska gemenskapen.
    Det står bortom allt tvivel att den oftast använda vägen in i medborgarskapet går via födelsekanalen. Enbart en bråkdel av alla medborgare har blivit sådana. Trots detta självklara faktum verkar debatten om medborgarskap fokusera uteslutande på den sistnämnda vägen. Få intresserar sig idag för de normativa frågor som kan komma att ställas i relation till den politiska gemenskapen genom den första, mest brukade vägen in i medborgarskapet. Men tidigare i historien tänkte man ofta på befolkningens mängd och sammansättning som en källa till styrka. Man har under historiens gång ändrat medborgarskapsreglerna för att uppnå syften som att t.ex. skaffa män till krigshärar, undvika ansvar för vissa socioekonomiska grupper eller bli av med mer eller mindre bråkiga minoriteter. I den mån antalet individer utgör en del av olika sociala gruppers politiska makt, kommer befolkningstillväxten påverka den politiska maktfördelningen i ett samhälle. Medborgarskapsreglerna kan alltså brukas i syfte att förskjuta makt från en grupp till en annan.

Ett samtida exempel på en sådan maktförskjutning är jakten på de illegala migranterna som pågår i Indien, i Assam regionen, där man istället för att finna och åtala de man påstår sig vilja utvisa till Bangladesh har valt att kräva att invånarna, varav många är analfabeter, ska bevisa att de verkligen är medborgare.23 De som misslyckas sätts i förvar i väntan på utvisning. Tekniskt sett handlar det om att deklarera s.k. quasi-loss of citizenship: giltigheten hos statusen ogiltigförklaras ex tunc. I de flesta fall finns inga belägg för att det handlar om annat än indier. De som får sitt medborgarskap ogiltigförklarat är i överväldigande grad muslimer och på så sätt förvärras den sekteriska spänningen mellan hinduer och muslimer; då politiken följer religiösa identiteter blir effekten förvisso partipolitisk.24 Man skymtar indirekta former av valkretsmissbruk och experiment i befolkningsdesign. Det finns många exempel, från forntid till nutid, på dylik eugenik i blankettform.
    Sedan bör nämnas att man föds till medborgare på olika sätt. De vanligaste sätten är börd- och ortsbaserade grunder, alltså principerna ius sanguinis och ius soli (och dess undervarianter, ius loci, ius domicilii osv): m.a.o. på grund av att en persons föräldrar är medborgare eller på grund av att man föds inom en viss jurisdiktion. Vidare skiljer sig medborgarna åt beroende på varför de blivit sådana, alltså de grunder som åberopats vid naturalisation. Vanligast är nog äktenskap. Tidigare följde makans medborgarskap ofta makens, men det har förändrats successivt under 1900-talet. En annan vanlig grund är som bekant att man länge varit bosatt i ett land.25 Men det finns många andra spännande grunder för naturalisation. Låt mig här nämna tre som kuriosa: principerna om ämbetsutövning, hjältedåd, och ekonomiska bidrag.
    I vissa länder är ämbetsutövning grunden för medborgarskap: ex iure officium. Man är del i staten i den mån man utövar visst ämbete. Detta är inte helt ovanligt i diplomatiska kretsar. Det var det på denna grund som Hitler, ursprungligen österrikare, naturaliserades tysk 1932. Att erhålla medborgarskap ex iure officium betyder att medborgarskapet ofta är förgängligt och innehas, precis som ett ämbete, enbart pro tempore. Vatikanstaten är ett sällsynt exempel på en stat där man blir medborgare till följd av att man utövar någon form av ämbete eller innehar anställning där, vilket även inkluderar schweizergardet.26 Påven lär

 

23 https://www.economist.com/leaders/2019/07/11/indias-hunt-for-illegal-imm...is-aimed-at-muslims.24 Se Sten Widmalms föreläsning Vägen in i det asiatiska århundradet och demokratins framtid, som 2019 års hedersföreläsare vid Uppsala Universitets Forsskålsymposium: https://tcs.video.slu.se/tcs/?fbclid=IwAR3LNIWvtGc4svWPdbiV4lhFP7IlaxG 0bcNijnVXbCHSUU6ViwunBir48SI#page:recordingList&pageNumber:1&id:0FB52 68C-046F-43E6-8F36-CB12610AE36D.25 Även bosättning är en juridisk fråga. Man talar dock ofta om bosättning som vore det ett givet empiriskt faktum. I Portugal är f.n. tiden man ska ha varit fysiskt på plats för att vara bosatt i syfte att hävda s.k. golden residence 7 dagar om året.26 Se lag n. CXXXI från 2011. Se även Heller, Hellmuth (1958) Das Staatsangehöriggkeitsrecht von Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino, der Vatikan Stadt. Metzer Verlag, s. 96; Fermanelli, G. (1975) ‘Considerazioni in ordine alla doppia cittadinanza delle persone residenti in Vaticano’ in Il Diritto ecclesiastico e

 

alltså enbart äga ett temporärt medborgarskap, vilket kanske inte betyder mycket då ämbetet är på livstid. Den vatikanske medborgare som förlorar medborgarskapet till följd av att man inte längre utövar ämbetet, t.ex. vid pensionering, återgår oftast till sitt medfödda medborgarskap, men när detta inte är fallet (till exempel för att ursprungslandet inte tolererar dubbla medborgarskap eller för att landet inte längre erkänns som stat), blir personen automatiskt italiensk medborgare genom art. 9 i Lateranfördraget. Vad jag vet har ingen ännu påpekat det anmärkningsvärda i att en stat som Vatikanen kan, ensidigt och fullt lagligt, inte bara ändra antalet medborgare med ett pennstreck utan även se till att de blir medborgare av en annan stat och därigenom erhåller europeiskt medborgarskap med fri rörlighet inom Unionen, med precis samma lätthet.
    Ytterligare en kuriös grund för naturalisation gäller hjältedåd, s.k. ius honorarium.27 Ni kanske minns Mamoudou Gassama, en ung papperslös från Mali som Emanuel Macron naturaliserade i maj förra året då han klättrat upp på ett höghus för att rädda ett spädbarn från en säker död i fallet från en balkong på fjärde våningen? Hjältedåd är en anrik grund som var känd redan i det forna Grekland. Vår tid har en bred syn på hjältar: genom ius honorarium blir många sportstjärnor, operasångare, kända skådespelare, framgångsrika entreprenörer och vackra fotomodeller till just medborgare. Det är vanligt att naturalisation ex iure honorarium sammankopplas med skönsmässiga åtgärder: 22 av de 27 medlemsstaterna i EU har bestämmelser om diskretionär eller skönsmässig naturalisation pga. nationellt intresse eller exceptionella prestationer. Ibland, som i Estland, är dock antalet personer som kan naturaliseras på denna grund reglerat i lag.28 Särskilt intressant idag är också grunden ius pecuniae där medborgarskapet erhålles på ekonomiska grunder som i s.k. citizenship by-investment programs som möjliggör ”köp” av medborgarskap och därmed rätten att rösta i allmänna val. Det går också att uppnå samma resultat på ett indirekt sätt, genom investment immigration policies. I EU är den första typen av regelverk gängse främst i östra och södra delarna av Europa. Den senare typen är mer utspridda: 70% av EU:s medlemsländer erbjuder idag någon form av investment immigration policy29. Man kan ofta få permanent uppehållstillstånd, som sedan omvandlas till medborgarskap efter ett tag, i utbyte mot investeringar av olika typ.30

 

Rassegna di diritto matrimoniale, 86; Sarais, Alessio (2012) La cittadinanza vaticana, Libreria Editrice Vaticana.27 Att inte sammanblanda med ius honorum, den rättighet till myndighetsutövande som tillskrevs det antika Roms medborgare. 28 Tio personer om året. Bauböck, Rainer, Wallace-Goodman, Sara (2011) Naturalisation. Eudo Citizenship Policy Brief 2011/02: https://cadmus.eui.eu/handle/ 1814/51625.29 Se EU Kommissionens rapport (2019) rörande investor citizenship: https:// ec.europa.eu/info/sites/info/files/com_2019_12_final_report.pdf. 30 Det kan gälla t.ex. donationer, förvärv av statsobligationer, fastigheter, företagsaktier eller andra investeringar. För en komparativ översikt se Mindus, Patricia,

 

Ofta beskrivs användningen av ius pecuniae som grund för naturalisation som en form av försäljning av medborgarskap.31 Det rör sig inte bara om svävande uttryck, utan missvisande kognitiva metaforer: status civitatis är inte något som kan underkastas den typen av transaktion som en försäljning innebär. Egentligen handlar det om att införa en grund för beviljande av medborgarskap knutet till en ekonomisk transaktion. En del menar att vi alltid ägnat oss åt att sälja medborgarskap, fast i annan tappning.32 Jag känner mig mindre säker på att det stämmer. Den samtida företeelsen började först på 1980-talet: man började bevilja medborgarskap i utbyte mot ekonomiska bidrag på en rad ö-stater som Nauru, Vanuatu och Marshallöarna. Även om många länder utanför Stillahavsområdet därefter börjat erbjuda medborgarskap på ekonomisk grund började man inte uppmärksamma fenomenet förrän 2006 när Henley & Partners, ett globalt konsultföretag som arbetar med investeringsmedborgarskap, deltog i utformningen av medborgarskapslagstiftningen på Saint Kitts. Inom EU kan man naturaliseras ex iure pecuniae i Österrike, Bulgarien, på Cypern, Malta, i Rumänien, Slovakien och Slovenien. Detta har dock fått vissa att dra öronen åt sig. Programmet på Malta har föranlett en reaktion från EU;33 Bulgarien håller f.n. på att se över sin lagstiftning och även på Cypern pågår förändringar.34 Ändå blir ekonomiska grunder allt vanligare: marknaden för ’medborgarskapsförsäljning’ ökar 20 procent årligen.35 Bevis på inkomst eller anställning krävs för att åtnjuta fri rörlighet inom EU, samt i USA och på många andra håll för uppehållstillstånd, permanent bosättningstillstånd eller för att ansöka om medborgarskap. I samhällsdebatten åberopas ofta bidrag, eller brist därav, i diskussioner rörande

 

Prats, Elena (2018) ‘La cittadinanza «a pagamento» nell'Unione europea’ in Quaderni costituzionali. Rivista italiana di diritto costituzionale, 1: 246–252.31 Man talar om kommodifiering och utförsäljning och menar att medborgarskapet skulle vara till salu eller kunna rabatteras: Shachar, Ayalet, Bauböck, Rainer (2014) Should Citizenship Be for Sale? Robert Schuman Centre for Advanced Studies Research Paper No. 2014/01. 32 Džankić, Jelena (2019) The Global Market for Investor Citizenship, Palgrave.33 EU-kommissionens generaldirektorat för rättsliga frågor inledde ett överträdelseförfarande emot Malta i förhållande till dess investerarprogram som inleddes 2013 och som starkt kritiserats av Europaparlamentet: Se Viviane Reding, ”Citizenship must not be up for sale” European Parliament Strasbourg Plenary Session Speech 15/01/2014. Den 16 januari 2014 antog Europaparlamentet en resolution om EUmedborgarskap till salu som fördömer medlemsländernas användning av ius pecuniae (2013/2995(RSP). Se även EU-kommissionens rapport från 2019 om Investor Citizenship. Malta la till en skrivelse om att man skulle ha varit bosatt i 12 månader på ön innan ansökan godkändes och därefter lades överträdelseförfarandet ner.34 Den 13 februari 2019 antog det cypriotiska ministerrådet ett beslut om att införa förändringar av det cypriotiska investerarprogrammet. Man har bl.a. sett över säkerhetsåtgärder angående ansökandes bakgrund. I november 2019, efter en nyhetsrapport om den kambodjanska eliten som fick EU-medborgarskap, meddelade Cyperns finansminister Harris Georgiades att det begåtts vissa misstag och det cypriotiska medborgarskapet återkallades för 26 individer som naturaliserats mellan 2013– 2019. Se ”Cyprus to strip ‘golden passports’ from 26 people”, Financial Times, 6 November 2019. https://www.ft.com/content/5c80c6b4-00b6-11ea-b7bc-f3fa4e77dd47.35 https://www.migrationpolicy.org/research/selling-visas-and-citizenship-p...global-boom-investor-immigration

exempelvis invandring, men också angående diasporarörelser och utvandrade personer. Attitydundersökningar har också bekräftat intrycket att många tycker att ekonomiska bidrag spelar roll för vilka som ska bli medborgare.36 Förutom sätt på vilka man kan vara medborgare på och grunder för naturalisation används likaså olika tekniker för att tilldela, återkalla eller bekräfta en persons status civitatis: man kan erhålla (och förlora) statusen automatiskt ope legis, man kan förklaras medborgare, ansöka om medborgarskap, m.fl. Mycket kan sägas om dessa procedurer men låt mig här enbart nämna en mindre känd procedur: naturalisationsreferendum. I den typen av referendum röstar myndiga medborgare på personer som ansöker om naturalisation.37 En intressant sak med dessa referendum är att man kan jämföra naturaliserade med icke-naturaliserade, exempelvis i syfte att undersöka hur väl dessa två grupper integreras i samhället. Vid naturalisationsreferendum råder ingen self-selection bias: egenskaperna hos de som blir medborgare skiljer sig inte nämnvärt från de hos dem som inte blir det; utfallet kan bero på ströröster. Forskare har också gjort komparativa studier av dessa två grupper på ställen där naturalisationsreferendum används och funnit att naturalisation pådriver social och politisk integration.38 Efter denna genomgång står det klart att medborgarskap onekligen varierar mycket. Jag ifrågasätter därför inte juristens iakttagelser. Premisserna stämmer: reglerna kring medborgarskap varierar. Jag ifrågasätter dock slutledningen av juristens resonemang. Att kriterier för förvärv och förlust av medborgarskap varierar samt att de juridiska positioner som medborgare har i kraft av medborgarskapet också varierar innebär inte att variationen skulle vara obegriplig. Teorin om medborgarskapets innehållslöshet är grundad på den felaktiga slutsatsen att man inte skulle kunna förstå hur variationen sker.
    De premisser som juristen pekar på är inte tillräckliga grunder för slutledningen: att dra slutsatsen att ingenting är konceptuellt nödvändigt i vårt sätt att tänka på medborgarskap är — för att tala med Hegel — att undvika begreppets ansträngning. Att dessa två saker varierar betyder inte att man inte kan förstå hur de varierar. Hur de varierar, menar jag, går att begripa. Genom att begripa det står vi bättre rustade för att besvara frågan om vem som bör vara medborgare. Vi kan alltså ta oss an den normativa frågan på ett mer förnuftigt sätt än att hänge oss åt individuella åsikter och preferenser.

 

 

36 Hultin Rosenberg, Jonas, Wejryd, Johan, ‘Exclusionary attitudes on voting rights among pro-democratic Americans: Evidence from a conjoint analysis’, unpublished ms.37Det är inte ovanligt i Schweiz; t.ex. St Margrethen i kantonen St Gallen eller Hergiswil i kantonen Nidwalden.38 Hainmueller, Jens m.fl. (2015) ‘Naturalization fosters immigrant integration’, PNAS Proceedings of the National Academy of Science of the United States, October 13, 2015 112 (41) 12651-12656.

4 Den funktionalistiska medborgarskapsteorin
Vad är då konceptuellt nödvändigt i vårt sätt att tänka på medborgarskap? Det kan ju tydligen inte bestå i statusens innehåll (vilka rättigheter och skyldigheter medborgare har), ej heller i dess form (vem som erkänns som medborgare). Av begreppslig nödvändighet är dock att kriterier för tilldelande och förlust av medborgarskap är funktionellt beroende av typen av rättigheter och skyldigheter som tillskrivs medborgare. Det är poängen med den funktionalistiska medborgarskapsteorin som jag försvarar.
    Likt en matematisk funktion beskriver ett samband mellan två eller flera variabler, där varje invärde associeras med ett utvärde, beskriver den funktionalistiska medborgarskapsteorin sambandet mellan två dimensioner. Dessa två dimensioner utgör begreppets intension och extension, innehåll och omfång39. Att medborgarskapet begriper dessa två dimensioner är nödvändigt. Man kan tänka sig att svaret på frågan ”vilka rättigheter och skyldigheter har medborgare i kraft av att vara medborgare?” beskriver konnotationerna som man tänker sig att begreppet medför (intension eller innehåll), och att svaret på frågan ”vem är medborgare?” beskriver vilka subjekt som åsyftas (extension eller omfång).
    De juridiska positioner man tillskriver en medborgare i kraft av medborgarskapet ger oss alltså information om begreppets intension. För att ta reda på vilka dessa juridiska positioner är så krävs en gedigen genomgång av rättsordningen. Lite förenklat kan vi säga att vi finner dessa juridiska positioner beskrivna främst i konstitutionella texter och rättighetsdeklarationer, och andra källor som framställer vilka rättigheter och skyldigheter medborgare har i kraft av medborgarskapet (och inte i kraft av annat, som att de är personer, bosatta, m.m.).
    Kriterier för tilldelning, eller förlust, av medborgarskap ger oss information om begreppets extension, alltså vilka som åsyftas. För att ta reda på vilka dessa personer är behöver vi typiskt sett analysera s.k. medborgarskapslagar och regler angående tillämpning av dessa. Lägg märke till att det handlar om juridiska källor av en annorlunda typ än källorna som typiskt används för att fastställa medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
    Bildligt talat kan man säga att medborgarskap fungerar lite som en bro som kopplar samman två sidor: man kan inte förstå denna juridiska status om man inte tar hänsyn till bägge sidor och det gör man inte alltid. Givet arbetsfördelningen inom juridiken är detta inte egendomligt: information om dessa två sidor står att finna i juridiskt material av mycket skiftande karaktär som förutsätter olika kompetenser. Variationen av regler framstår därmed som oändlig och rationellt oreducer-

 

39 Extension och intension är filosofiska termer som för det mesta i samtida filosofisk semantik och logik sammanfaller med mening och referens; grovt sagt är en utsagas intension det påstående utsagan uttrycker och dess extension det föremål till vilket det refererar.

bar. Illusionen om det innehållslösa och ogripbara medborgarskapet föds ur det att man synar en dimension utan hänsyn till den andra.
    Utifrån denna insikt utvecklar den funktionalistiska medborgarskapsteorin två teser: tesen om konstitutionell känslighet och korrelationstesen.
    Tesen om konstitutionell känslighet hävdar att information om medborgarskap, i dess kombinerade form av svar på frågorna vem är medborgare? och vad är medborgare? är en källa till konstitutionell meta-data. En politisk gemenskap har en given konstitutionell identitet. Vi får information om denna identitet genom att utforska hur medborgarskapets intension och extension, innehåll och omfång förhåller sig till varandra. Med andra ord: då kriterier för tilldelande och förlust av medborgarskap är funktionellt beroende av typen av rättigheter och skyldigheter som tillskrivs medborgare så påverkar valen som görs i bägge dessa frågor statens konstitutionella identitet. Lagstiftning om medborgarskap är inte vilket politiskt område som helst. Den s.k. konstitutionella identiteten hos en stat (eller annan politisk gemenskap) avgörs av frågan omkring hur makten brukas och bland vilka, alltså vilka som räknas till folket. Den konstitutionella identiteten är på så sätt bestämd av statens ”makt att exkludera”:40att definiera vem som tillhör folket.41 Medborgarskapslagar reglerar hur folket, demos, eller uppsättningen av medborgare, är sammansatt; och de juridiska positioner som är knutna till status civitatis bestämmer medborgarnas andel av makten: hur, när och var de kan bruka makt. Folkets sammansättning (vem som är medborgare) och dess roll i den konstitutionella ordningen (vad medborgaren gör, eller vilka rättigheter och skyldigheter den har) bestämmer statens konstitutionella identitet. Redan Aristoteles insåg att regeringsformen eller statsskicket påverkas av antalet och typen av personer som tilldelas makt i samhället.
    Korrelationstesen hävdar att kriterier för förvärv och förlust av status civitatis inte är neutrala, utan beroende av medborgarskapets innehåll. Det betyder i praktiken att det är oberättigat att, utan hänsyn till medborgerliga rättigheter och skyldigheter, ändra på kriterier för förvärv och förlust av medborgarskap. Om korrelationstesen stämmer betyder det att man inte kan be politikerna att bara ’tycka’ kring vilka regler vi ska ha rörande medborgarskapet: reglerna måste anpassas till den roll medborgarna spelar i samfundet. Däremot bör politikerna självfallet tycka någonting om vilken roll medborgare bör spela i samfundet. Då det väl formats, eller råder, en konstitutionell konsensus kring den rollen bör regler kring förvärv och förlust av medborgarskap inte ändras oavhängigt den rollen.

 

40 Uttrycket myntades av USA:s högsta domstol i Trop v. Dulles, 356 U.S. 86, 101 (1958), 355.41 Mindus, Patricia (2016) ‘Citizenship and Arbitrary Law-Making: On the Quaintness of Non-national Disenfranchisement’, 7 Società Mutamento Politica 13, Special Issue ‘Citizenships of Our Times’, tillgänglig via http://www.fupress.net/ index.php/smp/article/view/18287/16968.

Av detta följer att man bör se medborgarskapslagar som av konstitutionell rang. Trots att medborgarskap ofta ger rösträtt (en mycket speciell rättighet i statsskick av demokratisk art) regleras medborgarskap i allmänhet i vanlig lag och är därmed inte kringgärdad av de omständliga procedurregler som krävs för ändring av grundlag. Det förklarar också varför dessa regler förändras allt oftare i takt med den politiska pendelns slag, vilket nöter på rättssäkerheten i längden.
    En annan följd är att om man inte kan påvisa en funktionell korrelation blir medborgarskap ett godtyckligt verktyg för att skilja insiders från outsiders. Att inte ha godtagbara och tillfredsställande kriterier för att skilja mellan medborgare och icke-medborgare innebär i praktiken att det blir svårt att argumentera mot förslaget att dela ut medborgarskapet genom att singla slant! Medborgarskap är alltså inte nödvändigtvis godtyckligt men blir med nödvändighet ett godtyckligt verktyg om vi inte kan påvisa att det finns skäl för att urskiljs-mekanismen regleras på ett sätt som samstämmer med det man tänker sig att medborgarskapet ska bestå i. Att komma till klarhet i vad medborgarskapet innebär är viktigt om vi inte vill skärma av vårt samhälle på ett godtyckligt sätt, om vi inte vill nöja oss med att skilja mellan medborgare och ickemedborgare med samma sorglöshet som om vore valet utan konsekvens för individ och samhälle.

 

5 Slutledning
Tre saker har hävdats. Först att en juridisk status inte är ett empiriskt begrepp utan ett institutionellt faktum. För det andra att migration och mobilitet bör skiljas åt, vilket bidrar till att åskådliggöra att det är rätten, inte rörelsen i rummet, som gör en människa till migrant. För det tredje att medborgarskap är en vox media, ett speciellt slags begrepp, som fungerar lite som en bro som kopplar samman två olika dimensioner. Medborgarskap förbinder kriterier för tilldelande (och förlust) av status civitatis med de olika juridiska positioner som tillskrivs medborgare i kraft av medborgarskapet (qua cives). Sammankopplingen, brobyggandet, har en viss direction of fit: kopplingen kan inte genomföras på vilket sätt som helst. Medborgarskap består i en funktionell relation mellan innehåll och omfång, intension och extension: kort sagt, vilka som är medborgare beror på vad medborgare är. På så sätt är medborgarskap en juridisk föreställning som i sig varken är sann eller falsk. Den är godtagbar så länge den skapar en koherent koppling mellan premiss och slutsats, i det här fallet mellan innehåll och omfång: med andra ord, medborgarskap är godtagbart så länge statusen skapar en koherent koppling mellan frågan om vilka som är medborgare och frågan om vad medborgare är. Den sistnämnda frågan rör vilken roll medborgare spelar i den konstitutionella ordningen, något som i sin tur ger oss information om statens konstitutionella identitet. Vad innebär det? Jo, vem som får medborgarskap är en fråga som man inte kan besvara om man är oklar över vad en medborgare har för roll

i samhället. Det är vi ofta oklara över. Dessutom har vi den dåliga vanan att låta staten besluta vem som får medborgarskap utan att ens avkräva svar på varför valet är passande, givet vad ett visst medborgarskap består i. Man stirrar sig blind på frågan om vilka som ska tilldelas medborgarskap, utan att fundera på vad det är som ska delas ut. Det har blivit allt viktigare i samtiden att vi tar oss an frågor om migration och medborgarskap på ett sätt som vilar på kortsiktiga ideologiska inslag. Frågan om vem som blir medborgare måste avgöras på ett sätt som överensstämmer med våra grundvärderingar. Genom medborgarskapet väljer vi vilka vi vill leva med, så låt oss då göra det i samklang med vår övertygelse om vilka vi vill vara imorgon.