2019 års Haagkonvention — ett globalt regelverk om erkännande och verkställighet av domar

 

 

Av rättssakkunnige JONAS ÖHLUND

Det har länge saknats ett globalt instrument som reglerar erkännande och verkställighet av domar. Den 2 juli 2019 antogs 2019 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område. Konventionen har beskrivits som en potentiell ”game changer” för internationell tvistelösning. Den här artikeln redogör för konventionens bakgrund och dess syfte, funktion och innehåll.

 

Inledning
Med den ökade globaliseringen blir gränsöverskridande tvister allt vanligare. Även om en nationell domstol är behörig att pröva en gränsöverskridande tvist på privaträttens område kan domstolens dom komma att ha begränsad nytta för den vinnande parten. Så kan vara fallet om motparten eller motpartens tillgångar finns i en annan stat. Vilken verkan domen får i den andra staten avgörs av den statens internationella privat- och processrätt. Det finns stora skillnader mellan olika nationella regelverk om erkännande och verkställighet av utländska domar. Det kan därför vara svårt att på förhand bedöma om en dom från en stat kommer att kunna erkännas och verkställas i en annan stat. Många stater har dessutom en restriktiv inställning till att erkänna och verkställa utländska domar. Sverige anses vara ett exempel på det. Utgångspunkten i svensk rätt är att utländska domar i princip varken erkänns eller verkställs.1 Staters restriktivitet i det avseendet kan innebära att en part behöver inleda nya processer om samma sak i flera stater för att nå önskat resultat i var och en av dem. Denna rättsosäkerhet kan leda till att det blir svårt eller tar lång tid att få sin tvist slutligt reglerad och till stora processkostnader för parterna. I kommersiella tvister kan ett skiljeförfarande många gånger vara det mest gångbara alternativet för att ett avgörande ska kunna erkännas och verkställas i andra stater. Det beror på att 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar har fått stor internationell spridning.2 Genom bilaterala, regionala och internationella överenskommelser har det på vissa håll skapats enhetliga regler om erkännande och verkställighet av domar. Sådana överenskommelser har dock ofta materi-

 

1 Se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2014, s. 280–281. 2 Konventionen har tillträtts av 161 stater.

ella eller territoriella begränsningar. Bryssel- och Luganoreglerna i Europa är exempel på det.3 De gäller mellan EU:s medlemsstater respektive i förhållandet mellan EU och Island, Norge och Schweiz. För svenskt vidkommande innebär reglerna att en dom som har meddelats i en av dessa stater ska erkännas i Sverige utan att något särskilt förfarande behöver användas. En dom som har meddelats i en annan EU-medlemsstat och som är verkställbar där är direkt verkställbar i Sverige. En motsvarande dom som har meddelats i Island, Norge eller Schweiz ska verkställas i Sverige men först efter att den förklarats verkställbar här (s.k. exekvatur).
    Det första försöket till globalt instrument på området — 1971 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område — har betraktats som ett misslyckande. Konventionen trädde formellt i kraft 1979 och har tillträtts av endast fem stater.4 Det är dock inte känt att den har kommit att tilllämpas i praktiken. Konventionens komplicerade system för hur den får verkan mellan konventionsstaterna, som förutsätter kompletterande bilaterala avtal, är en av de troliga orsakerna till att den inte fått något genomslag.
    Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt5 inleddes i början av 1990-talet ett projekt med inriktning på gränsöverskridande tvister på privaträttens område, det s.k. domsprojektet (the ”Judgments Project”). I juni–juli 2019, ca 27 år efter projektstarten, genomfördes organisationens 22:a diplomatiska konferens. Den avslutades den 2 juli med antagandet av 2019 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område.6

Domsprojektet
Domsprojektet7 inleddes 1992 med inriktning på att ta fram en konvention som skulle reglera både domstols internationella behörighet, dvs. domsrätt, och erkännande och verkställighet av domar (i form av en s.k. dubbel eller blandad konvention). Mellan 1992 och 2001

 

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och 2007 års Luganokonvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 4 Albanien, Cypern, Kuwait, Nederländerna och Portugal har tillträtt konventionen. 5 Haagkonferensen för internationell privaträtt är en internationell organisation som funnits sedan 1893. Verksamheten består huvudsakligen av att förhandla och utarbeta internationella överenskommelser inom den internationella privaträttens olika områden. Organisationen har f.n. 83 medlemmar, däribland EU och unionens medlemsstater. 6 The Convention of 2 July 2019 on the Recognition and Enforcement of Foreign Judgments in Civil or Commercial Matters (”HCCH Judgments Convention”). Konventionstexten finns på Haagkonferensens webbplats: https://www.hcch.net/ en/instruments/conventions/full-text/?cid=137. 7 En översikt över projektet finns på https://www.hcch.net/en/projects/ legislative-projects/judgments.

genomfördes förberedande arbete och förhandlingar om ett utkast till konvention. När utkastet till konvention därefter behandlades vid Haagkonferensens 19:e diplomatiska konferens i juni 2001 visade det sig dock inte möjligt att nå konsensus om domstols behörighet på flera områden. Detsamma gällde konventionens förhållande till andra internationella instrument och formerna för hur förbindelser uppkommer mellan konventionsstaterna. En bred konvention om både domstols behörighet och erkännande och verkställighet visade sig ha varit en för ambitiös målsättning.
    Mot bakgrund av misslyckandet med en bred konvention skiftade domsprojektet fokus 2002. Avsikten var att arbeta med mer begränsade områden där det framstod som troligt att kunna nå konsensus om ett enhetligt regelverk. Arbetet kom att inriktas på exklusiva avtal om val av domstol (s.k. prorogationsavtal). Den nya, mer fokuserade inriktningen ledde fram till antagandet av 2005 års Haagkonvention om avtal om val av domstol.8 Konventionen innehåller regler om domstols behörighet när parterna har avtalat om att en eller flera domstolar i en konventionsstat ska pröva en internationell tvist mellan dem. Den innehåller även regler om erkännande och verkställighet av domar som meddelats av en domstol som pekats ut i ett sådant avtal. Dessa är minimiregler och konventionen begränsar inte erkännande och verkställighet med stöd av nationell rätt.
    De närmast följande åren arbetade Haagkonferensen med att uppmuntra tillträde till 2005 års konvention. Under 2011 återupptogs domsprojektet. En expertgrupp fick i uppdrag att identifiera möjliga områden för fortsatt arbete. Expertgruppen rekommenderade att ett arbete skulle inledas med en konvention om erkännande och verkställighet av domar. Däremot fanns det inte samma stöd för att inleda arbete med en konvention om domstols behörighet. En arbetsgrupp tillsattes 2012 för att ta fram ett utkast till konvention om erkännande och verkställighet. Den nyss nämnda expertgruppen fick samtidigt i uppdrag att fortsätta undersöka om det vore önskvärt och möjligt att reglera domstols behörighet i en konvention.
    I oktober 2015 hade arbetsgruppen slutfört sitt arbete med utkastet till konvention om erkännande och verkställighet. Haagkonferensens allmänna rådsmöte beslutade i mars 2016 att sammankalla ett särskilt utskott för att med utkastet som grund inleda förhandlingar om en konvention.9 Det särskilda utskottet, som var öppet för alla konferen-

 

8 Konventionen trädde i kraft 2015. F.n. är Mexiko, Montenegro, Singapore och EU och unionens medlemsstater parter till konventionen. Kina, Nordmakedonien, Ukraina och USA har signerat konventionen men inte tillträtt den. 9 EU-kommissionen har förhandlat konventionen för EU och dess medlemsstater (förutom Danmark). Rådet beslutade den 27 maj 2016 om ett bemyndigande för kommissionen att inleda förhandlingar och om förhandlingsdirektiv. I förhållande till medlemsstaterna har EU exklusiv kompetens i fråga om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (se EU-domstolens yttrande 1/03 av den 7 februari 2006).

sens medlemmar, möttes fyra gånger under perioden juni 2016 till maj 2018. I allmänhet gjordes goda framsteg och vid sitt möte i maj 2018 bedömde utskottet att tiden var mogen för att sammankalla en diplomatisk konferens för att slutförhandla och om möjligt anta konventionen.
    Den 22:a diplomatiska konferensen genomfördes den 18 juni–2 juli 2019. I samband med att konventionen antogs vid avslutningsceremonin den 2 juli signerade Uruguay konventionen som första stat. Den 3 juli meddelade EU-kommissionen att den skulle inleda processen med att förbereda EU:s tillträde till konventionen.10 Med domsprojektets andra konvention i ordningen antagen går Haagkonferensens arbete med projektet vidare. Den tidigare nämnda expertgruppen återupptog i februari 2020 sitt arbete angående domstols behörighet. Samtidigt pågår arbete inom konferensen med att ta fram en förklarande rapport (”Explanatory Report”) till konventionen som ska kunna vara till hjälp vid tolkningen av den. Den förklarande rapporten kommer innehålla bl.a. kommentarer till alla artiklar.11

2019 års Haagkonvention
Konventionens övergripande funktion och syfte
I motsats till den konvention som Haagkonferensen inte lyckades enas om 2001, och till Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen, är 2019 års konvention en s.k. enkel konvention. Den reglerar bara erkännande och verkställighet. Den innehåller alltså inte några regler om domstols behörighet. Konventionen påverkar därmed inte vilken domstol som är behörig att avgöra den ursprungliga tvisten. Det avgörs i stället av nationell rätt och eventuella andra internationella överenskommelser.
    Likt 2005 års Haagkonvention innehåller konventionen minimiregler. Den är inte utformad för att uttömmande reglera i vilka fall domar från en konventionsstat ska erkännas och verkställas i en annan konventionsstat. Det har liknats vid att konventionen utgör ett golv, inte ett tak. I de fall en dom uppfyller konventionens bestämmelser ska den erkännas och verkställas. I de fall en dom inte gör det är det fortfarande, med ett undantag,12 öppet för en konventionsstat att erkänna och verkställa domen med stöd av nationell rätt eller andra internationella överenskommelser. Konventionen reglerar inte heller hur konventionsstaterna ska förhålla sig till domar från stater som inte har tillträtt konventionen.

 

10 EU-kommissionens pressmeddelande på https://ec.europa.eu/commission/ presscorner/detail/en/MEX_19_3629. 11 Förklarande rapporter till Haagkonventioner syftar till att tillhandahålla information om vad delegaterna vid den diplomatiska konferensen avsåg med konventionen. Rapporterna är inofficiella dokument och har inte antagits eller godkänts av de förhandlande staterna. De har inte karaktären av förarbeten. 12 Se nedan om domar som rör sakrätt i fast egendom i artikel 6 och 15.

På ett övergripande plan har 2019 års konvention samma syfte som 2005 års konvention. Den ska förbättra tillgången till effektiva rättsmedel och underlätta gränsöverskridande handel och investeringar genom att minska kostnaderna och riskerna som är förknippade med sådana transaktioner. Syftet ska uppnås på flera sätt.
    För det första ska konventionen säkerställa att de domar som omfattas av den kommer erkännas och verkställas i alla konventionsstater. Det innebär att en vinnande part får bättre tillgång till effektiva rättsmedel.
    För det andra ska konventionen minska behovet av flera domstolsprocesser om samma sak. Med konventionen kommer en dom från en konventionsstat att kunna få verkan i andra konventionsstater, utan att parten måste inleda processer i de staterna om en ny prövning i sak.
    För det tredje ska konventionen minska den tidsåtgång och de kostnader som ofta är förknippade med att få en dom erkänd och verkställd i en annan stat.
    För det fjärde ska konventionen öka förutsebarheten för personer och företag. Med minimiregler på området kommer parter lättare att på förhand kunna bedöma i vilka fall en dom från en stat kommer att erkännas och verkställas i andra stater.
    För det femte ska konventionen underlätta för en part som avser att inleda en process att fatta ett välgrundat beslut om var talan bör väckas. Möjligheten att få en kommande dom erkänd och verkställd kan vägas in i bedömningen.

 

Konventionens struktur och huvudsakliga innehåll
Det framgår av konventionens preambel att den är avsedd att komplettera 2005 års konvention. Den har utarbetats med 2005 års konvention som förlaga. Även om 2019 års konvention har ett betydligt bredare tillämpningsområde har de båda konventionerna samma övergripande struktur och många artiklar har ett liknande innehåll.
    Konventionen är indelad i fyra kapitel. Kapitel I reglerar konventionens tillämpningsområde och innehåller definitioner.
    Konventionen ska tillämpas på erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Den omfattar exempelvis inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor. Den är tillämplig på erkännande och verkställighet i en konventionsstat av en dom som har meddelats av en domstol i en annan konventionsstat (artikel 1). Konventionen innehåller inte någon definition av ”privaträttens område” (”civil or commercial matters”). Frågan om en dom ska anses vara på privaträttens område får avgöras av domstolen i den stat där erkännande eller verkställighet söks. Avsikten är att uttrycket ska ges en autonom innebörd. Gränsdragningen ska göras utifrån sakens art och ska inte påverkas av exempelvis vilken domstol som meddelat domen eller vilka som är parter i målet.

Från tillämpningsområdet är en rad privaträttsliga frågor undantagna (artikel 2).13 Undantagen är tillämpliga bara om frågan utgör själva saken i målet. De gäller alltså inte om frågan kommer upp enbart till prejudiciell bedömning, exempelvis på grund av en invändning från svaranden. Undantagen omfattar bl.a. frågor om fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet och rättshandlingsförmåga, frågor om underhållsskyldighet, familjerättsliga frågor och frågor om arv och testamente. Andra frågor som är undantagna är frågor om konkurs, ackord och liknande, frågor om transport av passagerare och gods och frågor om förtal. Även immaterialrättsliga frågor är undantagna.
    Just huruvida immaterialrätten skulle omfattas av tillämpningsområdet eller inte var den enskilt största frågan under förhandlingarna om konventionen. Inför den diplomatiska konferensen innehöll konventionsutkastet två alternativ; att immaterialrätten helt skulle vara undantagen eller att den skulle inkluderas med särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet för just det området. Vid den diplomatiska konferensen stod det dock tidigt klart att det inte skulle gå att uppnå konsensus om att inkludera något område inom immaterialrätten. Den diplomatiska konferensen lämnade däremot viss öppning för fortsatt arbete vad gäller immaterialrätten.14 En ”dom” definieras i konventionen som alla avgöranden i sak som meddelats av en domstol, oavsett hur avgörandet rubriceras (artikel 3). Även beslut om rättegångskostnader omfattas av definitionen, under förutsättning att kostnaderna rör ett avgörande i sak som kan erkännas eller verkställas enligt konventionen. Däremot omfattas inte beslut om säkerhetsåtgärder.
    I kapitel II finns de operativa bestämmelserna om erkännande och verkställighet.
    Artikel 4 innehåller flera grundläggande bestämmelser. Den primära skyldighet som konventionsstaterna åtar sig är att en dom som har meddelats av en domstol i en konventionsstat (ursprungsstaten) ska erkännas och verkställas i en annan konventionsstat (den anmodade staten). Erkännande eller verkställighet får vägras bara på de grunder som anges i konventionen och domen får inte omprövas i sak i den anmodade staten. Domen ska erkännas bara om den har verkan i ursprungsstaten och verkställas bara om den är verkställbar i ursprungsstaten, men den behöver inte ha fått laga kraft i ursprungsstaten.

 

13 Artikel 18 gör det möjligt för en konventionsstat att genom en förklaring undanta ytterligare frågor från tillämpningsområdet. 14 I den s.k. slutakten som antogs av den diplomatiska konferensen uppmanas Haagkonferensens allmänna rådsmöte att vid sitt möte i mars 2020 överväga vilket, om något, fortsatt arbete som det önskar att organisationen ska vidta i skärningen mellan internationell privaträtt och immaterialrätt.

Konventionen tar sikte på situationer där erkännande och verkställighet bör anses i stort vara okontroversiellt i de olika rättssystem som finns i världen. Den ska säkerställa att parterna eller tvisteföremålet i varje enskilt fall har en rimlig anknytning till domstolen i ursprungsstaten.
    Vilka domar som är berättigade till erkännande och verkställighet regleras i artikel 5. Där finns en uttömmande lista på grunder för erkännande och verkställighet.15 Grunderna kan delas in i tre bredare kategorier baserade på svarandens anknytning till ursprungsdomstolen (t.ex. hemvist i ursprungsstaten), på att svaranden samtyckt till ursprungsdomstolens behörighet (t.ex. uttryckligen inför domstolen under rättegången) eller på tvistens anknytning till ursprungsstaten (t.ex. fullgörelseorten för ett avtal). Konsumenter och arbetstagare skyddas genom att ett antal grunder inte är tillämpliga på dem.
    Grunderna är alternativa i förhållande till varandra. Det är därmed tillräckligt att domen omfattas av en av grunderna för att konventionsstaterna ska vara skyldiga att erkänna och verkställa den. Om domen i exempelvis en avtalstvist har meddelats i den stat där svaranden har sin hemvist (artikel 5.1 punkten a), behöver den staten inte även vara fullgörelseorten för avtalet (artikel 5.1 punkten g).
    När det gäller domstols behörighet att pröva tvister om fast egendom innehåller nationell rätt och internationella instrument ofta regler om exklusiv behörighet som ska säkerställa att tvisten prövas i den stat där egendomen är belägen. För domar som rör sakrätt i fast egendom innehåller därför konventionen, i stället för grunderna i artikel 5, en exklusiv grund i artikel 6. En dom som rör sakrätt i fast egendom ska erkännas och verkställas bara om den fasta egendomen är belägen i ursprungsstaten. Den exklusiva grunden innebär alltså en skyldighet för konventionsstaterna dels att erkänna och verkställa domar som kommer från den konventionsstat där den fasta egendomen är belägen, dels att inte erkänna och verkställa domar som kommer från andra konventionsstater.
    I vilka fall erkännande och verkställighet får vägras framgår av artikel 7. Vägransgrunderna är knutna till antingen processen i ursprungsdomstolen (t.ex. bristande delgivning) eller domens art eller innehåll (t.ex. då erkännande eller verkställighet skulle stå i uppenbar strid med grunderna för rättsordningen, s.k. ordre public). I vissa fall får erkännande och verkställighet skjutas upp eller vägras på grund av att en parallell domstolsprocess pågår i den anmodade staten (litispendens). I fråga om skadestånd får erkännande och verkställighet även vägras i den mån det skadestånd som dömts ut går utöver att kompensera den faktiska skadan, t.ex. skadestånd i avskräckande eller bestraffande syfte (artikel 10). I de fall som anges i artikel 7

 

15 Grunderna kan även betecknas som ett behörighetsfilter eller, med mer traditionell terminologi, som indirekta behörighetsgrunder.

och 10 får, men behöver inte, erkännande och verkställighet vägras. Artiklarna ålägger alltså inte den anmodade staten någon skyldighet att vägra erkänna och verkställa en dom.
    Förlikningar kan verkställas på samma sätt som en dom (artikel 11). Det gäller under förutsättning att förlikningen har godkänts av eller ingåtts inför en domstol och att förlikningen är verkställbar i ursprungsstaten på samma sätt som en dom.
    Det är lagen i den anmodade staten som reglerar förfarandet för att en dom ska erkännas, förklaras verkställbar eller registreras för verkställighet, liksom förfarandet för verkställighet (artikel 13). Konventionen påverkar därmed inte möjligheten att i nationell rätt föreskriva ett särskilt förfarande för att en utländsk dom ska förklaras verkställbar (exekvatur). Att konventionen är en minimikonvention, dvs. att den inte begränsar erkännande eller verkställighet med stöd av nationell rätt, framgår av artikel 15. Det innebär att en konventionsstat i sin nationella rätt kan möjliggöra erkännande och verkställighet av domar som faller utanför konventionens tillämpningsområde. Detsamma gäller domar som faller inom tillämpningsområdet men som inte berättigar till erkännande och verkställighet enligt konventionens bestämmelser. Den möjligheten gäller dock med undantag för artikel 6, dvs. med undantag för domar som rör sakrätt i fast egendom.
    Kapitel III innehåller allmänna bestämmelser. Av artikel 16 framgår att konventionen ska tillämpas på erkännande och verkställighet av en dom om konventionen hade verkan mellan ursprungsstaten och den anmodade staten vid den tidpunkt då processen inleddes i ursprungsstaten.16 Att konventionen inte gäller retroaktivt ska göra det möjligt för parterna att innan processen inleds bedöma om den kommande domen kommer kunna erkännas och verkställas med stöd av konventionen.
    Några av de allmänna bestämmelserna gör det möjligt för konventionsstaterna att genom särskilda förklaringar begränsa konventionens tillämpningsområde. Möjligheterna har tillkommit för att främja ett brett tillträde till konventionen. För att skapa en balans gentemot övriga konventionsstaters intressen och konventionens övergripande syfte är förklaringsmöjligheterna förenade med vissa begränsningar.
    Förklaringar som begränsar konventionens materiella tillämpningsområde regleras i artikel 18. Det är möjligt för en stat som har ett starkt intresse av att inte tillämpa konventionen på ett visst område att inte göra det. En sådan förklaring innebär att konventionen inte ska tillämpas på det aktuella området, dels i den konventionsstat som avgett förklaringen, dels i andra konventionsstater om erkännande eller verkställighet söks där av en dom från staten som avgett förkla-

 

16 Att konventionen har verkan förutsätter dels att den har trätt i kraft (artikel 28), dels att varken ursprungsstaten eller den anmodade staten gjort en anmälan om att förbindelser inte ska uppkomma mellan dem (artikel 29).

ringen (reciprocitet). I artikel 19 finns en möjlighet att genom en förklaring undanta domar där staten eller en statlig myndighet, eller en fysisk person som agerar för någon av dem, är part. Ett undantag för en juridisk person är alltså bara möjligt om den juridiska personen är en myndighet. Även för förklaringar enligt artikel 19 föreskriver konventionen reciprocitet. Både artikel 18 och 19 ställer krav på att förklaringen inte får vara bredare än nödvändigt och att undantaget ska vara klart och tydligt definierat. Förklaringar får inte retroaktiv verkan (artikel 30).
    Förhållandet mellan konventionen och andra internationella instrument regleras i artikel 23. Bestämmelserna reglerar förhållandet till traktat som tillkommit både före och efter konventionen. De reglerar även förhållandet till regelverket för erkännande och verkställighet mellan medlemsstaterna inom en regional organisation för ekonomisk integration, t.ex. EU. Konventionen ger företräde till den regionala organisationens regelverk om det antagits före konventionen. Om EU tillträder konventionen kommer reglerna om erkännande och verkställighet i 2012 års Bryssel I-förordning alltså att ha företräde om den anmodade staten och ursprungsstaten båda är medlemmar i EU. Ett regelverk som en regional organisation antar efter att konventionen antagits kommer också att ha företräde, dock bara i den utsträckning det inte påverkar skyldigheterna enligt artikel 6 gentemot konventionsstater som inte är medlemsstater i organisationen.17 I kapitel IV finns slutbestämmelser om bl.a. tillträde till konventionen och konventionens ikraftträdande. Konventionen är öppen för alla stater att tillträda och även för regionala organisationer för ekonomisk integration (artikel 24 och 26–27).18 Att en konventionsstat själv ska kunna bestämma vilka andra stater som förbindelser uppkommer med ansågs vara av grundläggande betydelse för flera av Haagkonferensens medlemmar. Vid den diplomatiska konferensen var det tydligt att någon form av begränsande regler för hur förbindelser uppkommer mellan konventionsstaterna skulle vara nödvändiga för att kunna nå konsensus om en konvention.19 Artikel 29 innehåller därför en möjlighet för en konventionsstat att anmäla till konventionens depositarie att förbindelser inte ska uppkomma med en angiven stat (s.k. opt-out). Konventionen har verkan mellan två konventionsstater bara om ingen av dem har gjort en sådan anmälan. En

 

17 Det innebär i praktiken att om EU tillträder konventionen, kan EU i framtiden inte anta interna regler som möjliggör erkännande och verkställighet mellan dess medlemsstater av domar som rör sakrätt i fast egendom som är belägen i andra konventionsstater. 18 Enligt artikel 27 kan en regional organisation för ekonomisk integration förklara att den utövar behörighet i alla frågor som regleras av konventionen och att dess medlemsstater ska vara bundna av organisationens tillträde. 19 Sådana regler finns i flera tidigare Haagkonventioner, se t.ex. 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (artikel 38) och 2007 års Haagkonvention om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (artikel 58).

anmälan kan göras vid det egna tillträdet till konventionen eller efter att en ny stat tillträtt den, och kan när som helst dras tillbaka. Vid nya staters tillträde kan anmälan göras inom tolv månader från det officiella meddelandet om tillträdet.
    För att tidpunkterna då konventionen träder i kraft respektive får verkan mellan två konventionsstater ska överensstämma har bestämmelserna om ikraftträdande anpassats till tolvmånadersfristen för anmälningar. Konventionen träder formellt i kraft efter att den andra staten i ordningen tillträtt konventionen och tolvmånadersperioden knuten till det tillträdet löpt ut (artikel 28). För varje ny stat som därefter tillträder konventionen träder den i kraft efter utgången av motsvarande tolvmånadersperiod.

 

Avslutande reflektioner
Under de nästan tre decennier som gått sedan arbetet i domsprojektet inleddes har den internationella handeln ökat markant. Det har inneburit ett ännu större behov av effektiva rättsmedel i internationella tvister. Vilken betydelse 2019 års Haagkonvention kommer att få för den internationella tvistelösningen är givetvis beroende av om stater kommer att tillträda den.
    I och med de kontroller av domen som den anmodade staten ska göra och att domar inte automatiskt blir verkställbara innebär konventionen ett mindre långtgående samarbete än exempelvis det som numera finns inom EU. Ett tillträde till konventionen förutsätter ändå en tillit till andra stater. Det är svårt att i nuläget sia om i vilken utsträckning stater kommer att känna ett tillräckligt förtroende för andra stater och deras rättsväsenden. Möjligheten att välja vilka andra stater som förbindelser ska uppkomma med, dvs. vilka staters domar som ska erkännas och verkställas, har tillkommit just i syfte att minska hindren mot tillträde. Den möjligheten tillförsäkrar konventionsstaterna kontroll men kan samtidigt leda till ett fragmenterat system som är svårare att överblicka.
    Konventionens genomslag kan även komma att påverkas av att skyldigheten att erkänna och verkställa en dom är beroende av att flera förutsättningar är uppfyllda. Domen ska omfattas av tillämpningsområdet och någon av grunderna för erkännande och verkställighet, samtidigt som inga vägransgrunder aktualiseras. Eftersom konventionen inte innehåller några regler om domstols behörighet är vissa av grunderna för erkännande och verkställighet relativt komplexa. De kräver att den anmodade domstolen gör en förhållandevis ingående granskning av tvisten i ursprungsdomstolen för att bedöma den domstolens anknytning till parterna eller tvisteföremålet.
    Med tanke på de olika intressen, rättssystem och rättstraditioner som finns hos staterna inom Haagkonferensen måste det betraktas som en framgång att en konvention till slut kunnat antas. Konventionen innehåller ett regelverk som är enklare och mer enhetligt och

förutsebart än den nuvarande ordningen på det globala området. Den skulle kunna innebära att tvistelösning i de allmänna domstolarna blir ett mer gångbart alternativ till skiljeförfarande, i vart fall med avseende på möjligheten att få en dom erkänd och verkställd. Om konventionen tillträds av många stater har den potential att bli en av de viktigare konventionerna på det civilrättsliga området och att kunna få stor betydelse för den internationella tvistelösningen i framtiden.
    Det kommer dock att dröja innan det blir möjligt att dra några slutsatser om konventionens eventuella framgång. Ännu har ingen stat utöver Uruguay signerat konventionen, än mindre tillträtt den. Eftersom erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område faller under EU:s exklusiva kompetens kan Sverige inte besluta att tillträda konventionen. Det är i stället EU som kan tillträda konventionen, som då blir gällande i dess medlemsstater. Någon tidplan för ett EU-tillträde är i nuläget inte känd.