Notiser

 

 

Tingshusen tillhör kulturarvet1
Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsagas häradsrätt hade kansli i Söderköping med tingshus vid Göta kanal. Till denna idyll kom jag som sommarnotarie 1966. Några år senare gick domsagan upp i prosaiska Norrköpings tingsrätt, när stad och land indelades i kommuner samt häradsrätter och rådhusrätter ersattes av tingsrätter. ”Land skall med lag byggas” hade Karl XV som valspråk. Redan 1734 års Bygninga Balk stadgade att varje härad skulle bygga en tingsstuga ”så stor, som tarfvas och två kamrar”. Först 1971 tog staten på sig att uppföra domstolsbyggnader.
    I Sveriges utveckling till demokratisk välfärdsstat har självständiga och opartiska domstolar varit en hörnpelare alltsedan landskapslagarna, då fria män skipade rätt på tinget under tingsfrid garanterad i Birger Jarls fridslagar. I ett fruktbart samspel blev tinget statsmakternas redskap för genomslag av ny lagstiftning medan allmogen fick en mötesarena, en plats för konfliktlösning, kommunikation och information. Tinget, kyrkan och marknaden blev ”offentliga rum”.
    Flera hundra bevarade tingshus och rådhus på landsbygd och i städer minner om det förflutna. Även om merparten inte längre används i rättvisans tjänst, är de en del av kulturarvet — juridiskt, politiskt, socialt och byggnadshistoriskt — vissa anslående som Haga tingshus i jugend-barock (1907), andra blygsamma. Alla bär de på en historia, som är värd att bevara och berätta. Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla är en god inkörsport för den nyfikne medan den vetgirige går till Eva Löfgrens doktorsavhandling ”Rummet och Rätten” (2011). Heder åt Domstolsverkets generaldirektör Lars Åhlén, bortgången förra året, som 1989 tog initiativ till en nationell dokumentation av domstolarna som kulturskatt.
    Rättsordningen utvecklades länge i kyrkans hägn med domaren och kyrkoherden som viktigaste aktörer. Ännu i början på 1970-talet när jag satt ting, svors vittneseden med handen på bibeln och domareden avlades ”inför Gud den allsmäktige”. Fram till 1990 var tingspredikan vid årets början obligatorisk, en fin sed där domstolens personal träffar andra rollinnehavare. Domaren behöver titta upp från lagboken.
    Det förekom säkert att domare uppfattade sitt yrke som ett kall och utomlands är domarkåpan inte ovanlig. Men i Sverige kom vi inte längre än att justitieråden ännu på 1930-talet bar slitna, ärvda, guldgalonerade uniformsrockar som kunde föra tankarna till artillerikapten Edgar i Strindbergs ”Dödsdansen”. Länge var domstolarna en manlig bastion, först 1963 utsågs den första kvinnan som en rättvisans ”valkyria” till häradshövding. Nu stormar kvinnorna fram på bred front och är i majoritet i domarkåren. Många jurister ser nostalgiskt tillbaka på sin notarietid, då husrum på tingshuset tillhandahölls till ringa penning, ägg köptes av nämndemän och man ingalunda stod nederst på samhällsstegen. Bistrare tider väntade då Byggnadsstyrelsen 1971 övertog tingshusen med krav på marknadsmässiga hyror. Värre var att staten lät uppföra hiskliga komplex såsom Rättscentrum i Luleå

 

1 Texten har i januari 2020 publicerats i tidningar inom Mittmedia-koncernen, men nu efter särskilt medgivande och viss justering även i SvJT.

i Plannjaplåt, varom rättshistorikern Kjell Å Modéer träffande sa: ”Domstolens integritet och självständighet, som så väl kom till uttryck i sekelskiftets domstolsbyggnader, har nu ersatts av nya nyckelord: Byråkratism och kollektivism … Totalt anonyma myndigheter inrymdes bakom tunga fasader, som närmast ger association till stalinistisk funktionalism.” Det var därför med lättnad jag lämnade Luleå för Gunnar Wetterlings nyklassicistiska hotellpalats Baltic i Gävle, ombyggt för domstolarna. När vi sen flyttade till mer funktionella lokaler invid Lantmäteriet, ryade Gefle Dagblads kulturredaktör om nidingsdåd. Hur kan makten, som enligt god sed och tradition ska vara synlig i representativa lokaler, försöka dölja sig i en domstolsbunker, utbrast han upprört.
    Överallt hittar man tingshus, där domaren lagt ned klubban. De första var påvra, ännu i slutet av 1800-talet kunde det saknas sittplatser för menigheten. När nya tingsplatser etablerades, var det nästan alltid nära järnväg, såsom tingshuset i Storvik. Kring år 1900 började man i mellersta Sverige bygga i sten, ofta monumentalt, men även i trä kunde det bli storslaget såsom arkitekt Folke Zetterwalls nationalromantiska tingshus i Sollefteå (1906), det sista tingshuset i trä uppfördes i Vittangi 1932. Domsagorna Åse, Viste, Barne och Laske i Skaraborg, liksom Flundre, Väne och Bjärke i Älvsborg, namn som sjunger av poesi, har gått till hävderna liksom självsvåldiga häradshövdingar: ”Vittnet Andersson gör ett opålitligt intryck, särskild sedd i profil.” Tingshusen har ofta blivit byggnadsminnen. Ett av de bäst bevarade är Karleby tingshus mellan Enköping och Sala från 1680-talet, där ”ElgKajsa” satt i fängsligt förvar innan hon avrättades 1839 efter att ha giftmördat sju av sina barn för att det åttonde skulle ärva gården. I domsagan inträffade det remarkabla att två häradshövdingar, Sven och Knut Björkenstam, far och son, tjänstgjorde efter varandra under jämnt 100 år (1794–1894), fadern adlad efter insatser som rannsakningsdomare efter mordet på Gustaf III.
    Villåttinge härads tingshus i Malmköping upphörde år 2000 att vara tingsställe för Katrineholms tingsrätt efter drygt 200 år, säkerligen det då äldsta i bruk varande tingshuset. Nu en idyll inbäddad i grönska, men så har det inte alltid varit. 22 maj 1811 fick sommartinget avbrytas på grund av att häradshövdingen skulle göra sig redo för rannsakning av upproriska bönder sedan oron över utskrivning av soldater hade spridit sig till Södermanland med sina stora jordegendomar, en utlöpare av det sista bondeupproret i Sverige. En av de likaså sista offentliga avrättningarna i landet skedde utanför Malmköping 1876, ett makabert skådespel med uppemot 200 bönder utkommenderade att med långa käppar stå i två ringar runt den dödsdömde (s.k spetsgård) och med 3 000 åskådare. I romanen ”Löwensköldska ringen” skulle Selma Lagerlöf låta ett kompani soldater bilda spetsgård framför Broby tingshus när tre mordmisstänkta skulle kasta tärning om vem som skulle mista livet.
    Härad motsvarades i Roslagen av skeppslag. Bro och Vätö skeppslag kom att ingå i Mellersta Roslags domsaga. Då domsagan fick ett nytt tingshus 1912 i Norrtälje, firades tilldragelsen med allmän flaggning i staden. I Nordisk Familjebok omnämns huset som ett av stadens förnämsta, jämbördigt med societetshuset och kyrkan. Från invigningen skildrar Roslagens Nyheter utförligt den fashionabla inredningen från stilbildande N.K., det bör ha fängslat läsekretsen.
    Ett blodigt drama inträffade 1 mars 1971 i tingshuset i Söderhamn då fyra personer, däribland två advokater och lagmannen, sköts till döds vid

en förhandling. Efterspelet till stjärnadvokat Henning Sjöströms bok ”Mördaren i byn” blev stormigt och ledde till åtal för förtal, Ernst-Hugo Järegård medverkade genom högläsning i rätten. Sällan har brott mot tingsfrid fått en sådan massmedial uppmärksamhet. Långt senare, något kusligt, visade vaktmästaren för mig kulhål i möblemanget.
    Vid invigningen 1892 av Ljusdals tingshus beskrev Norrlandsposten byggnaden som ”allvarligare till och med än rättvisans tempel skäligen kan kräva”. Dessförinnan hade rätten sammanträtt i gästgivargård och skolhus. I tingshuset för Medelpads västra domsaga, uppfört i Sundsvall 1913, fanns i tingssalen en devis hämtad från Olaus Petris domarregler, tillkomna omkring 1540: ”Den menige mans bästa är den yppersta lagen.” Domarreglerna är inte juridiskt bindande men har förts in i lagboken alltsedan 1734 som ett memento att ”domarämbetet är för den menige mans bästa insatt och icke för domarens eget bästa”. Devisens budskap blir en spegel av samhället och dess normer. Lagen ska ha folkets bästa för ögonen.
    I Jämtland och Härjedalen, svenska sedan freden i Brömsebro 1645, var tingsställena många till följd av de stora avstånden. I Svegs tingshus från 1870-talet fanns väggfasta dubbelsängar för 12 nämndemän i samma rum med hyllor för småsaker som snusdosor och pipor, ett framsteg för kroppslig integritet jämfört med äldre folklivsuppgifter om att tingsbesökare övernattade i gemensamma sängar med säckvävsbotten och med rocken som kudde. I Mo i Hammerdal, där ting hållits sedan medeltiden, byggdes ett tingshus 1854 med häradsrätten på övervåningen och folkskolan inunder. På annat håll hölls förhandlingar i gästgiverier, prästgårdar och på järnvägshotell. Nu, när det mesta utspelas i Östersund, vårdar hembygdsföreningar minnena.
    I Gagnef fick eleverna ledigt vid tingsförhandlingar i skolhuset. När fråga uppkom om att tingslaget skulle gå upp i Leksands tingslag, protesterade Gagnefsborna högljutt, de befarade att de inte skulle få den förståelse för lokala förhållanden man var van vid och oroade sig för höga omkostnader i turistmålet Leksand. Men Leksand, med ångbåtsförbindelse och prominenta sommarboende såsom Anders Zorn och Axel Munthe, tog hem spelet och 1918 invigdes det nya tingshuset efter ritningar av konstnären Gustaf Ankarcrona. Trots att han värnade om hembygden och senare skulle skapa Karlfeldtsgården Sångs i Sjugare, lät han sig inte inspireras av lokal tradition att bygga tingshuset i trä. I stället hade han de svenska stormaktsslotten som förebilder och påverkades säkert av att flertalet tingshus i Dalarna från denna tid såsom de i Mora, Ludvika och Falun uppfördes i sten.
    En domstol på Örebro slott dömde 1540 Olaus Petri till döden för högförräderi (benådad av Gustav Vasa), brodern Laurentius hade som bisittare tvingats underteckna domen. På Olaigatan lät bankkamreren L.P. Widestrand, tillika Örebro stadsfullmäktiges ordförande, 1850 uppföra ett hus som senare byggdes om för Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätt. Strindberg skulle som bekant skriva ett historiskt drama om den svenske reformatorn, "Mäster Olof". Mindre känt är kanske att Hjalmar Bergman i beskrivningen av häradshövding de Lorche i romanen ”Markurells i Wadköping” inspirerades av Widestrand, som rymt till Amerika efter en förskingring.
    I det moderna Domstols-Sverige får ståtliga fasader stå tillbaka när effektivitet, säkerhet, tillgänglighet och arbetsmiljö blivit ledorden för

Domstolsverket, krav som t.ex. Rådhuset i Gävle, uppfört i slutet av 1700talet efter ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz, inte kunde uppfylla. Statsmakterna använder inte längre byggnadernas utformning i maktspråk mot medborgarna. Snart sjunger tingshuset i Hudiksvall från början av 1900-talet med utsikt över stad och fjärd på sista versen. Idyll och småskalighet tillhör det förgångna.
    Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi, avbildas ofta med en balansvåg i ena handen och ett svärd i andra, ibland försedd med en ögonbindel som en symbol för allas likhet inför lagen. Ett samhälle utan lag och rätt är dömt att förtvina, utlämnat till blodshämnd och laglöshet. Tingshusen och rådhusen förblir handfasta markörer av oberoende domstolars betydelse för ett demokratiskt samhälle präglat av strävan efter rättvisa och tillit.

 

 

 

 

 

Tomas Attorps