Den successiva relevansens princip — några reflektioner med anledning av Högsta domstolens domvillobeslut i NJA 2019 s. 802

 

 

Av doktoranden ALEXANDER HARDENBERGER1

Under mitt dryga år som doktorand i processrätt på juridiska fakulteten vid
Lunds universitet har frågor om i vilken turordning en domstol ska pröva olika faktapåståenden inom ramen för ett dispositivt tvistemål uppkommit förvånansvärt ofta. Vid diskussioner med domare, advokater och akademiker har åsikterna inte alltid varit samstämmiga och när jag hänvisat till vad vi inom processrätten kallar den successiva relevansens princip har förståelsen för denna princip varierat. När Högsta domstolen (HD) i oktober
2019 tydliggjorde sin syn på frågan var det därför ett välkommet klargörande.2 I artikeln presenteras några reflektioner med anledning av domstolens uttalande.

 

1 Inledning
Rättegångsbalken (RB) saknar uttryckliga regler om i vilken turordning olika faktapåståenden ska prövas inom ramen för ett dispositivt tvistemål. Det besked som ges är att domstolen endast får lov att pröva de omständigheter som parterna åberopat till stöd för sin respektive talan (jfr 17 kap. 3 § andra meningen). Detta brukar sägas följa av den s.k. dispositionsprincipen; det är parterna som disponerar över tvistefrågorna och parterna har full bestämmanderätt över vilka omständigheter som domstolen ska ta ställning till vid avgörandet av tvisten. Några uttryckliga direktiv om i vad mån de av käranden åberopande omständigheterna ska prövas före svarandens dito (osv.) ges inte.
    Av 42 kap. följer vissa ytterligare instruktioner. I kapitlet anges vad stämningsansökan, svaromålet och den fortsatta konversationen mellan parterna ska innehålla. Här framgår att käranden i sin stämningsansökan ska ange en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet (42 kap. 2 § första stycket 2 p.), att svaranden i svaromålet ska ange grunden för sitt bestridande med yttrande rörande de omständigheter som käranden grundar sin talan på och med angivande av de omständigheter som svaranden själv vill anföra (42 kap. 7 § första stycket 3 p.) samt slutligen att parterna under

 

1 Författaren vill rikta ett tack till professor Peter Westberg (handledare), universitetslektor Lotta Maunsbach (biträdande handledare), docent Martin Sunnqvist samt doktoranderna Marcus Utterström och Gunnar Bramstång för värdefulla synpunkter. 2 Se Högsta domstolens beslut från den 18 oktober 2019 i NJA 2019 s. 802, p. 14.

förberedelsen ska ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört (42 kap. 8 § första stycket). Av kapitlet framgår m.a.o. den grundläggande tanken om att rättegången ska utformas som en växelvis konversation parterna emellan.3 Av denna tanke följer att det först är käranden som gör vissa faktapåståenden, vilka svaranden sedan bemöter, varvid diskussionen fortlöper i nämnda ordning. I de nämnda bestämmelserna sägs dock inte något om i vad mån domstolen också ska följa denna turordning när den prövar parternas faktapåståenden, eller om domstolen exempelvis har möjlighet att hoppa direkt till ett av svaranden åberopat motfaktum och pröva detta innan kärandens grund.
    Även 16 kap. har viss relevans för turordningsfrågan. Kapitlet behandlar det i praktiken sällan tillämpade omröstningsförfarandet. Kapitlet aktualiseras om det vid överläggning till dom framförs skiljaktiga meningar bland rättens ledamöter (16 kap. 1 § första stycket). Av intresse för turordningsfrågan är framför allt 16 kap. 2 § andra stycket. I bestämmelsen behandlas omröstningsförfarandet för frågor som angår själva saken. Den outtalade huvudregeln är att omröstningen ska ske i ett sammanhang, dvs. att varje domare ska ta ställning till samtliga för utgången relevanta frågor varvid domarens slutsats är det som kommer att räknas. Ett för turordningsfrågan intressant undantag följer dock av 16 kap. 2 § andra stycket tredje meningen. I bestämmelsen anges att rätten, om tvistens karaktär kräver det, ska hålla omröstning för varje rättsfaktum där ledamöterna är oense.4 Av bestämmelsen följer med andra ord att ledamöterna, om de exempelvis är oense dels rörande huruvida en försträckning är för handen, dels huruvida den påstådda fordran är preskriberad, ska rösta särskild rörande respektive fråga. Av regeln framgår inte uttryckligen i vilken ordning domstolen ska rösta om frågorna. Vid införandet av bestämmelsen påpekade dock processlagberedningen att ordningen för omröstningen bör följa omständigheternas ”rättsliga sammanhang”.5 Uttalandet tycks således förutsätta att omröstning först sker avseende den aktuella försträckningen och först därefter rörande frågan om preskription.
    Den praktiska relevansen av dessa turordningsfrågor för domstolens beslutsfattande ska inte förringas. Inte sällan förekommer det att svaranden, oaktat sin inställning till själva grunden, gör gällande att

 

3 Bl.a. Westberg har benämnt denna grundläggande konversationstanke som den kontradiktoriska samtalsmetoden; det är parterna som genom sina motsägelser (kontradiktioner) av varandras påståenden avgör vad tvisten kommer att handla om, se Westberg, Civilrättskipning (2 uppl.), 2013, s. 138 ff. 4 Se lagkommentaren till 16 kap. 2 § (Fitger m.fl, Rättegångsbalken m.m., Juno, 2019-10-01). Notera att jag med rättsfaktum här avser såväl omständighetens existens (sakfråga) som dess rättsföljd (rättsfråga). 5 Uttalandet är refererat i NJA II 1943 s. 195. Av intresse är att processlagberedningen verkar se reklamationshandlingen som en del av grunden (vid ett krav på felpåföljder). Se härtill Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1948, s. 164 ff. För ett annat synsätt, se Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, 1964, s. 257 ff.

käranden inte har framställt en reklamations- och/eller en hävningsförklaring i rätt tid alternativt att ett aktuellt anspråk av en eller annan anledning är preskriberat. Av processekonomiska skäl kan det ofta framstå som naturligt att domstolen inleder sakprövningen med frågan om preskription, hävning eller reklamation; om fordran är preskriberad förefaller det omotiverat att parterna ska finanasera en omfattande och kostsam prövning av grunden för käromålet. Men är det möjligt för domstolen att pröva preskriptionsfrågan direkt? Eller finns det processuella regler som sätter stopp för en sådan ordning? I ett domvillobeslut från oktober 2019 skriver HD följande (min kursivering):

 

Ett åberopande av en omständighet till grund för käromålet måste stå på egna ben. Det förhållandet att en kärande invänt mot ett åberopat motfaktum från svarandens sida innebär inte i sig att invändningen också utgör en grund för käromålet. Ett åberopat motfaktum ska, till skillnad mot ett förnekande eller en rättsinvändning, prövas först sedan det prövats om grunden för käromålet räcker för ett bifall till talan på dess egna meriter.6

Av uttalandet framstår det som att den successiva relevansens princip hindrar en domstol från att redan inledningsvis pröva ett motfaktum från svaranden, t.ex. en invändning om reklamation eller preskription. Av uttalandet följer att ett motfaktum endast ska prövas då domstolen kommit fram till att grunden i och för sig räcker för bifall.
    En första fråga är hur den successiva relevansens princip har uppkommit? En andra fråga är vilket rättsligt stöd som finns för nämnda princip? Frågorna behandlas i det följande avsnittet.

 

2 En historisk återblick
2.1 Principens ursprung
Den successiva relevansens princip lanserades 1960 av Karl Olivecrona i den första upplagan av boken Rätt och dom. Principen används i detta sammanhang inte som en explicit regel för domstolens beslutfattande utan snarare som en förklaringsmodell för vad det är domstolen gör när den fördelar bevisbördan mellan parterna.7 Olivecronas bevisbördelära (vilken han framför allt utvecklade i ett tidigare verk8) bygger på tanken att domstolen i sin sakprövning har att göra en uppdelning (differentiera) mellan de av parterna åberopade omständigheterna (rättsfakta). Parterna kommer genom sina åberopanden att peka på ett antal sakförhållanden som de menar leder till, förändrar eller upphäver en viss rättsföljd. Enligt 17 kap. 3 § RB är det endast dessa omständigheter — vilka parterna påstår är omedelbart relevanta för den aktuella rättsföljden — som domstolen

 

6 NJA 2019 s. 802, p. 14. 7 Olivecrona, Rätt och dom (1:a uppl.), 1960, s. 208 f. 8 Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930.

får lov att beakta vid sin prövning av tvisten.9 När domstolen jämför det beskrivna händelseförloppet (åberopade rättsfakta) med de i målet aktuella civilrättsliga reglerna, kommer domstolen ofta att sakna faktapåståenden som korresponderar mot samtliga tänkbart relevanta regler (på ett abstrakt plan). I en tvist rörande avtalsförpliktelser förefaller det t.ex. ovanligt att parterna åberopar omständigheter hänförliga till avtalets giltighet. För att domstolen i avsaknad av sådana åberopanden ska ges möjlighet att avgöra tvisten — dvs. utan att ha kunskap om samtliga potentiellt relevanta sakförhållanden — menar Olivecrona att domstolen måste dela in omständigheterna i olika relevansnivåer.10 Domstolen måste först konstatera vilka omständigheter som minst krävs för bifall till den yrkade rättsföljden (nedan benämnda bifallsvillkoren11). Vid ett krav på återbetalning av ett påstått penninglån kanske det räcker att domstolen konstaterar att ett försträckningsavtal ingåtts samt att borgenären överlämnat lånebeloppet, för att rätten till återbetalning ska inträda?12 Efter detta behöver domstolen konstatera vilka av de åberopade omständigheterna som skulle kunna medföra fordringsrättens upphörande. Ett klassiskt exempel är att svaranden påstår sig ha återbetalt skulden jämte eventuell ränta (rättsupphävande motfaktum). Det aktuella återkravet skulle dock, i avsaknad av åberopanden från svaranden, kunna bifallas utan att domstolen tagit ställning till exempelvis frågan om parterna haft rättshandlingsförmåga.
    Olivecrona menar att denna uppdelning i olika relevansnivåer är vad vi inom juridiken normalt benämner ”frågan om bevisbördan”.13 Om en åberopad omständighet hänförs till bifallsvillkoren skulle det innebära att det är nödvändigt att domstolen blir övertygad om att omständigheten har inträffat för att käromålet ska kunna bifallas. Annorlunda uttryckt skulle käranden bära bevisbördan. Om det däremot konstateras att sakförhållandet inte utgör en förutsättning för bifall, men att dess existens/icke-existens skulle kunna medföra att rättsföljden uteblir eller förändras, skulle bevisbördan i stället åligga svaranden. Om domstolen blir övertygad om en sådan omständighet skulle domstolen m.a.o. kunna helt eller delvis ogilla ett käromål, som i och för sig bygger på en hållbar grund. Avgörande för vem av parterna som har att presentera utredning med avseende på sakförhållandet

 

9 För påpekandet att det är upp till parterna att sortera vilka av de i målet aktuella omständigheterna som utgör rättsfakta och vilka som utgör bevisfakta, se NJA 1992 s. 375. 10 Nedan sker viss förenkling. För den exakta indelningen, se Olivecrona, a.a., 1930, s. 159 ff. samt Rätt och dom (2:a uppl.), 1966, s. 201 ff. 11 Olivecrona benämner denna nivå som ”grundrekvisit”. Olsson använder samma begrepp i Förberedelse i tvistemål, 1964. Begreppet bifallsvillkor är taget från Westberg, se Civilrättskipning (2:a uppl.), 2013, s. 148. 12 För en annan uppfattning, se Lindskog, Prövningsordningen vid återkrav av överlämnad egendom, SvJT 2020 s. 297. 13 Olivecrona, a.a., 1930, s. 159.

skulle vara i vilken relevansnivå det placeras. Resonemanget har likheter med det vi idag benämner åberopsbördans fördelning.
    Robert Boman har påpekat att Olivecronas resonemang har en brist i det att någon skillnad inte görs mellan vem av parterna som måste åberopa en viss omständighet (rättsfaktum) och vem som måste presentera utredning om densamma för att domstolen ska kunna lägga sakförhållandet till grund för domen.14 Denna skillnad ska dock inte ägnas mer uppmärksamhet i denna artikel.
    Oberoende av om själva relevansindelningen sker under epitetet åberopsbörda eller bevisbörda är följande tillägg från Olivecrona av särskilt intresse (det är här den successiva relevansens respektive den successiva verifikationens princip lanseras):

 

Lösningen av problemet hur domen i princip alltid skall kunna grundas på utredda fakta, trots att mångfalden in abstracto relevanta fakta är oöverskådlig, ligger däri, att man på sätt som nu skisserats differentierar de relevanta fakta. Man ställer dem icke på samma plan och fordrar icke utredning om dem alla i lika mån. I stället indelas de i [bifallsförutsättningar, utvidgade bifallsförutsättningar] och motfakta av olika grader, vilka blir relevanta i tur och ordning.

 

Man kan beteckna denna fundamentala grundsats som den successiva relevansens princip. Blir verifikation behövlig, fortskrider man så, att de olika grupperna av fakta verifieras i tur och ordning: först [bifallsförutsättningar resp. utvidgade bifallsförutsättningar], så motfakta av första graden o.s.v. Mot den successiva relevansens princip svarar alltså den successiva verifikationens princip.15

Som framgår av citatet använder Olivecrona den successiva relevansens princip för att förklara hur domstolen ska differentiera mellan i målet åberopade fakta samt den successiva verifikationens princip för att förklara i vilken turordning domstolen ska pröva dessa fakta. Vad avser turordningsfrågan påpekar dock Olivecrona att svaranden kan tänkas anföra ett motfaktum som, oavsett hur det förhåller sig med föregående led i kedjan, ska föranleda att käromålet ogillas. I en sådan situation menar Olivecrona att talan kan ogillas till följd av att motfaktumet styrks, utan någon prövning av om grunden i sig räcker för bifall.16 Det bör påpekas att Olivecrona inte anger något lagstöd eller prejudikatstöd för att domstolarna inom ramen för sin sakprövning går tillväga, eller bör gå tillväga, på det beskrivna sättet.17 I stället rör det

 

14 Se Boman, Åberopsbördan i bilmål i SvJT 1960 s. 387, not 10 samt Boman, a.a., 1964, s. 194. Även Ekelöf är inne på denna linje i sin recession av Rätt och dom, se SvJT 1961 s. 359 (särskilt på s. 362). Se även Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, 1951, s. 112. 15 Se Olivecrona, a.a., 1960, s. 208. 16 Olivecrona, a.a., 1966, s. 209. 17 I sammanhanget gör Lindskogs ett intressant påpekande i Vänbok till Fredrik Wersäll, 2018, s. 342. Lindskog påpekar att särskilt Svea hovrätt för något eller några decennier sedan utgick från en processlägesöversikt (jfr 42 kap. 16 § RB)

 

sig om en logisk förklaringsmodell av vad en fördelning av den s.k. bevisbördan rent faktiskt innebär. Ingenstans i Olivecronas text framgår det att det skulle utgöra ett rättegångsfel att avvika från principen eller att en annan turordning för sakprövningen skulle medföra att domen blir felaktigt på något sätt. Jag återkommer till detta nedan.
    Som begrepp verkar den successiva verifikationens princip inte ha fått fäste i den juridiska litteraturen utan idag behandlas både relevansindelningen och turordningsfrågan under rubriken den successiva relevansens princip.18 Även jag kommer fortsättningsvis att använda den successiva relevansens princip både avseende relevansindelningen och turordningsfrågan. I det följande avsnittet redovisas hur den successiva relevansens princip behandlats av andra författare.

 

2.2 Några kommentarer i litteraturen
I svensk rättsvetenskap är det främst Boman och Hans Gustaf Olsson som har behandlat frågor om civilrättslig relevansindelning av partspåståenden.19 Både Boman och Olsson förefaller i stort ge Olivecrona medhåll vad gäller den successiva relevansens princip.20 Som ovan påpekats menar dock Boman att relevansindelningen ska ske i två nivåer. Den första indelningen sker utifrån ett abstrakt civilrättsligt perspektiv (åberopsbördan/den successiva relevansen) medan den senare sker med hänsyn till vem av parterna som i den ifrågavarande tvisten har att bevisa det aktuella faktapåståendet (bevisbördan/den successiva verifikationen). Boman skriver:

 

Därvid bör man — sedan den första differentieringen är slutförd — granska varje grupp av fakta för sig. Med tillämpning av de av Olivecrona uppställda grundlinjerna undersökes först, vilka omständigheter i grunden som skola styrkas av käranden och vilka av svaranden. Därefter förfar man på motsvarande sätt med motfakta o.s.v.21

I en senare artikel framför Boman synpunkten att den successiva relevansen princip inte hindrar domstolen från att avgöra ett mål genom att enbart pröva ett motfaktum, som i sig själv är en tillräcklig förutsättning för ett ogillande.22

 

upprättad utifrån den successiva relevansens princip vid författandet av sina domskäl. Lindskog förklarar dock att så inte längre sker. Se även Schöldström, Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, 2017, s. 78 f. samt Rune, Domens retorik, i Retorik och rätt, 1994, s. 235 ff. 18 Frågor om själva relevansindelningen förekommer även under begreppet åberopsbörda. 19 Boman, a.a., 1964 samt Olsson, a.a., 1964. Se även Larssons recension av Bomans avhandling i SvJT 1967 s. 11 ff. 20 Jfr not 14 ovan. Olsson skriver uttryckligen att hela hans avhandling ”väsentligen bygger på” den successiva relevansens princip, se s. 22 f. 21 Boman, a.a., 1960, s. 387, not 10. Se även Boman, a.a., 1964, s. 194. 22 Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter i Festskrift till Lars Welamson, 1988, s. 96. Boman anför dock mellandomen som en lämplig lösning i en sådan situation.

I sin recension av Rätt och dom konkretiserar Per Olof Ekelöf problematiken med att använda den successiva relevansens princip som en turordningsregel för domstolens beslutsfattande.23 För att förklara sin kritik tar Ekelöf en avtalstvist som exempel. I exemplet gör svaranden två invändningar. I första hand förnekar svaranden att ett avtal överhuvudtaget slutits (endast preliminära förhandlingar påstås ha ägt rum). I andra hand påstår svaranden som ett motfaktum att käranden innan rättegången ”medgivit att hur det än förhöll sig med avtalsslutet, han inte hade något anspråk mot svaranden”.24 Ekelöf skriver (min kursivering):

 

Sedan bevisning upptagits rörande båda frågorna, finner rätten vid överläggning till dom att medan frågan om avtalsslutet är mycket svårbedömbar, medgivandet uppenbarligen styrkts i målet. Som bekant anses rätten i denna situation kunna ogilla käromålet på den senare grunden utan att överhuvudtaget uttala sig om avtalsslutets existens.25

Vid en prövning i enligt den successiva relevansens princip skulle domstolen ha att pröva om ett avtal slutits (grunden för talan) före det att svarandens motfaktum prövas. Ekelöf menar dock att den successiva relevansens princip i detta läge inte styr i vilken ordning domstolen ska pröva faktapåståendena. Samma ståndpunkt kommer till uttryck i den första upplagan av Rättegång V26 och återkommer även i senare upplagor.27 I den första upplagan anges t.ex. att ”den av parten angivna rangordningen inte är bindande för rätten, ty oavsett på vilken grund käromålet ogillas, är ju domens rättsliga betydelse densamma”.28 Vidare anges att ”det ej är nödvändigt att rätten i sina domskäl uttalar sig om mer än som krävs som motivering för domslutet”.29 Undantag från domstolens bestämmanderätt skulle endast föreligga när domens rättsliga betydelse påverkas av turordningsfrågan, t.ex. vid en preskriptionsinvändning från svaranden.30 I en sådan situation menar Ekelöf att domstolen inte kan begränsa sin prövning till preskriptionsfrågan, givet att även en preskriberad fordran under vissa förutsättningar får användas till kvittning.31

 

23 Ekelöf, a.a., 1961, s. 359 (särskilt på s. 362). Notera att Ekelöf diskuterar turordningsfrågan under rubriken ”den successiva verifikationens princip”. 24 Ibid, s. 363. Notera att handlingen påstås ha vidtagits innan rättegången och därför varken utgör ett medgivande (jfr 48 kap. 18 § 1 stycket 3 p. RB) eller ett erkännande (jfr 35 kap. 3 § 1 stycket). 25 Ibid. 26 Ekelöf, Rättegång V (1:a uppl.), 1966, s. 173 ff. 27 För senaste upplagan, se Ekelöf m.fl. Rättegång V (8:e upp.), 2011, s. 238 ff. Diskussionen sker under rubriken ”Mellandom”. De synpunkter som Ekelöf ursprungligen framförde under rubriken ”Alternativa grunder och invändningar” (Ekelöf, a.a., 1966, s. 173 ff.) är dock i stort oförändrade varför jag tolkar texten i den senaste upplagan som att den gäller turordningen för domstolens prövning även utanför ramen av en mellandom. 28 Ekelöf, a.a., 1966, s. 174. 29 Ibid. Jfr även Lindell, Civilprocessen (4:e uppl.) 2017, s. 334. 30 Ibid. 31 Jfr 10 § preskriptionslagen (1981:130) (PreskL). Se även 11 §.

I sin egen framställning av den successiva relevansens princip fokuserar Ekelöf på principens funktion som en förklaringsmodell för parternas växelvisa konversation.32 Principen skulle då endast förklara hur parternas påståenden i en process ska komma växelvis, styrt av deras civilrättsliga relevans. Ekelöf noterar dock att principen med en sådan innebörd knappast har en normativ karaktär. Låt mig ta ett exempel.
    Anta att käranden vid ett krav på prisavdrag med grund i ett påstått fel känner till att svaranden bär åberopsbördan för att reklamation inte har skett i rätt tid. Käranden vet dock att svaranden av allt att döma kommer att invända att reklamation inte har skett i rätt tid och väljer därför, i sin iver att skynda på processen, att redan i stämningsansökan göra ett anteciperat åberopande om att reklamation skett genom viss specifik handling, viss specifik dag och tid. Ett sådant anteciperat åberopande skulle strida mot den successiva relevansens princip i den betydelsen som Ekelöf använder principen.33 Ekelöf påpekar själv att ett sådant åberopande knappast är förbjudet. Ekelöf konstaterar dessutom att en sådan ordning kan skynda på förberedelsen genom att parternas ståndpunkter klarläggs snabbare.34 Till följd av åberopsbördans fördelning kommer dock reklamationshandlingen att bli föremål för domstolens prövning först vid det tillfället att svaranden åberopat att reklamation inte skett i rätt tid.35 Med denna förståelse av den successiva relevansen principen blir dess betydelse begränsad till att endast avse själva tågordningen för parternas växelvisa konversation.
    Ekelöfs förståelse av den successiva relevansens princip har även färgat av sig i efterföljande litteratur. I Fitgers kommentar till RB används den successiva relevansens princip t.ex. framför allt som en förklaring till parternas växelvisa processföring.36 I modern litteratur är det främst Peter Westberg som använder den successiva relevansens princip som en turordningsregel för domstolens beslutsfattande.37 Westberg tar en vanlig fordringstvist som exempel. Käranden åberopar som grund för sin talan en viss specificerad händelse som medfört fordrans uppkomst. Utöver att förneka grunden åberopar svaranden som ett motfaktum att viss angiven tid löpt sedan det senaste preskriptionsavbrottet (om fordran nu finns). Svaranden gör m.a.o. gällande att fordran under alla omständigheter är

 

32 Se t.ex. Ekelöf, Rättegång V (6:e upp.), 1987, s. 25 ff. 33 För en annan syn, se processlagberedningens uttalande i not 4 ovan. 34 Ekelöf, a.a., 1987, s. 25 ff. För uppfattningen att det snarare kan medföra att målet blir rörigt, se Schöldström, a.a., 2017, s. 77. 35 Boman, a.a., 1964, s. 258 f. 36 Se t.ex. lagkommentarerna till 17 kap. 3 §, 42 kap. 8 § samt 43 kap. 4 § (Fitger m.fl, Rättegångsbalken m.m., Juno, 2019-10-01). Samma betydelse begagnas av Brolin m.fl. i Tvistemålsprocessen I (5:e uppl.), 2019, s. 101 samt av Schöldström i Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, 2017, s. 78. 37 Se t.ex. Westberg, Civilrättskipning (2:a uppl.), 2013, s. 332.

preskriberad.38 Westberg konstaterar att domstolen enligt den successiva relevansens princip, i den skisserade situationen, är förhindrad att inledningsvis pröva preskriptionsfrågan. Först måste kärandens grund för talan prövas och först därefter svarandens eventuella påståenden om motfakta. Westberg noterar i sammanhanget att motsatt ordning skulle innebära ett logiskt tankefel; en fordran som inte finns kan aldrig vara preskriberad. Skulle domstolen konstatera att fordran är preskriberad utan att ha tagit ställning till om fordran överhuvudtaget existerar menar Westberg att domstolen begår ett logiskt tankefel.
    Sammanfattningsvis kan konstateras att förståelsen av den successiva relevansens princip skiftar mellan olika författare. I den fortsatta framställningen kommer jag att fokusera på principen som turordningsregel för domstolens beslutsfattande.

 

3 HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802
3.1 Bakgrund
Det aktuella målet nådde HD genom en klagan över domvilla med grund i ett påstående om att hovrätten i sitt avgörande dömt över icke åberopade omständigheter. Att döma över en icke åberopad omständighet utgör ett grovt rättegångsfel.39 Tvisten rörde ett krav på betalning för utfört entreprenadarbete. Käranden var ett factoringbolag och svaranden ett byggbolag. I målet förekommer även en A.S., ägare till svarandebolaget. I målet var det ostridigt att käranden (factoringbolaget) hade förvärvat en faktura från en entreprenör som inte var part i målet. Det var även ostridigt att käranden vid förvärvet av fakturan underrättat A.S. om överlåtelsen. I tingsrätten gjorde käranden som enda grund för ett yrkande om betalning gällande att A.S., i sin roll som ställföreträdare för svarandebolaget, genom att underteckna en handling i samband med överlåtelsen av fakturan erkänt en ovillkorlig betalningsskyldighet för svarandebolaget.40 Käranden menade att handlingen skulle ses som ett skuldebrev gällande en helt ny betalningsförpliktelse (novation) eller som en överenskommelse mellan parterna om att svarandebolaget inte kunde åberopa några invändningar mot betalningsskyldigheten gällande det bakomliggande rättsförhållandet (entreprenaden). I tingsrättens dom noteras särskilt att käranden uttryckligen utformat sin talan på så sätt att om domstolen fann att svarandebolaget inte åtagit sig en betalningsskyldighet genom att underteckna handlingen, skulle käromålet ogillas.

 

38 Jfr 2 § och 5 § PreskL. 39 Se t.ex. NJA 2003 s. 58. 40 Se den skiljaktiga meningen där justitierådet Asp anför att ett åberopande av att undertecknandet av handlingen medför ovillkorlig betalningsskyldighet även måste anses innefatta ett åberopande av att handlingen medför en betalningsskyldighet som inte är ovillkorlig.

Svarandebolaget invände mot grunden för käromålet dels genom ett påstående om att bolaget inte undertecknat handlingen (förnekande41), dels genom ett påstående om att ett eventuellt undertecknande inte medfört att det uppkommit någon ovillkorlig betalningsskyldighet (rättsinvändning42). Svarandebolaget invände även att det inte fanns någon betalningsskyldighet för den ursprungliga fakturan dels eftersom det var A.S., inte bolaget, som ingått ett avtal avseende den bakomliggande entreprenaden (anteciperat förnekande43), dels eftersom det arbete som fakturan avsåg inte hade utförts (anteciperat motfaktum44). Käranden (factoringbolaget) bestred invändningen att arbetet inte skulle vara utfört (förnekande45) men gjorde inget ytterligare åberopande för egen del. Väl i hovrätten åberopade käranden att det arbete som låg till grund för den ursprungliga fakturan hade utförts.46 Tingsrätten ogillade käromålet eftersom grunden för talan inte räckte för bifall; någon ovillkorlig betalningsförpliktelse för svarandebolaget ansågs inte ha uppkommit genom A.S. undertecknande av den aktuella handlingen. Hovrätten kom till samma slutsats avseende undertecknandet av handlingen (grunden för käromålet) men valde att gå vidare och pröva huruvida svarandebolaget hade ett betalningsansvar på den grunden att arbetena som den förvärvade fakturan avsåg var utförda. Hovrätten fann i denna del att svarandebolaget hade bevisbördan för att de arbeten som fakturan avsåg inte var utförda och då svarandebolaget inte uppfyllt denna börda biföll hovrätten käromålet.

 

3.2 Högsta domstolens bedömning
HD tog i sin domvilloprövning utgångspunkt i 17 kap. 3 § RB och den s.k. dispositionsprincipen. Domstolen konstaterade att en dom i ett dispositivt tvistemål endast får grundas på omständigheter som har åberopats av part till stöd för dennes talan.

 

41 Svarandebolaget förnekande att bolaget, genom A.S, undertecknat den aktuella handlingen. 42 Svarandebolaget menade att skrivelsen i handlingen, för det fall bolaget ansågs ha undertecknat densamma, endast begränsade möjligheten att göra gällande motfordringar kvittningsvis. 43 Påståendet riktar sig mot en alternativ grund som bygger på betalningsförpliktelse till följd av utfört arbete. För att en sådan prövning ska bli aktuell hade dock käranden som grund för sin talan behövt åberopa omständigheter (rättsfakta) kopplade till den ursprungliga fakturan. Käranden påstod dock att denna betalningsförpliktelse upphört genom novation. 44 Det ska påpekas att det är HD som benämner denna invändning som ett motfaktum (ett påstående om fel i entreprenaden), se p. 16 i beslutet. För egen del skulle jag vilja lyfta tanken att invändningen skulle kunna ses som ett anteciperat förnekande av en alternativ grund som bygger på betalningsförpliktelse till följd av utfört arbete. För att invändningen ska ses som ett anteciperat förnekande krävs att käranden anses ha åberopsbördan för att de aktuella arbetena har utförts. 45 HD benämner detta som ”kärandens blanka invändning” mot ett av svaranden åberopat motfaktum, se p. 16 i beslutet. 46 Observera att hovrätten menade att det till följd av det i tingsrätten framställda förnekandet inte var fråga om en ny omständighet (jfr 50 kap. 25 § 3 stycket RB).

HD gjorde i sammanhanget en distinktion mellan svarandens olika invändningar. Medan förnekanden och rättsinvändningar riktar sig direkt mot kärandens grund, utgör motfakta omständigheter som medför att kärandens grund inte har den rättsliga betydelse som den annars skulle ha haft.47 Med stöd i denna distinktion konstaterade HD att ett åberopat motfaktum, till skillnad mot ett förnekande eller en rättsinvändning, ska prövas först sedan domstolen tagit ställning till om grunden för käromålet i sig själv räcker för ett bifall.48 Vidare konstaterade HD att kärandens förnekande av svarandens påstående om att arbetena inte hade utförts, inte i sig kunde tolkas som att käranden till grund för sin talan åberopat omständigheter kopplade till svarandens betalningsansvar för den ursprungliga fakturan. HD konstaterade följaktligen att hovrätten omvandlat ett förnekande från käranden till ett åberopat rättsgrundande rättsfaktum. Detta hade enligt HD skett i strid med 17 kap. 3 §. Hovrätten hade med andra ord grundat domen på andra omständigheter (rättsfakta) än de som åberopats till stöd för käromålet. Eftersom ett sådant fel utgör ett grovt rättegångsfel slöt sig HD till att hovrättens dom skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till hovrätten för ny handläggning.

 

3.3 Kommentar
Av HD:s beslut går det att utläsa två viktiga poänger. Den första är att det är av central betydelse att skilja mellan å ena sidan åberopanden av rättsfakta (inklusive motfakta) och å andra sidan invändningar mot av motparten åberopade rättsfakta (förnekanden och rättsinvändningar). För att domstolen ska ges möjlighet att beakta en omständighet såsom ett rättsfaktum inom ramen för sin sakprövning (jfr 17 kap. 3 § andra meningen RB) måste parten klart och otvetydigt ge uttryck för att omständigheten åberopas till grund för talan.49 Detta är inte minst av vikt för att motparten ska veta vilka påståenden om rättsfakta som denne försvarar sig mot. Ett förnekande som i och för sig kan tolkas som att en viss omständighet åberopas till stöd för en talan räcker således inte för att sakförhållandet ska kunna läggas till grund för domen. Parten måste genom en klar och otvetydig processhandling åberopa omständigheten såsom ett rättsfaktum till grund för sin egen talan.50 Den andra poängen är att domstolen i sin sakprövning ska pröva grunden före eventuella påståenden om motfakta. Annorlunda uttryckt ska domstolen i sin sakprövning följa den successiva relevansens princip. Invändningar från svaranden som riktar sig direkt mot kärandens grund ska prövas tillsammans med grunden. Om svaranden exempelvis förnekar att det gått till på det sätt som käranden påstår

 

47 Jfr t.ex. Rättegång I (9:e uppl.), 2016, s. 45. 48 Se p. 14 i beslutet. 49 Se p. 13 i beslutet. 50 Jfr även NJA 1980 s. 352, NJA 1996 s. 52 samt NJA 2016 s. 791, p. 7.

blir det naturligt att pröva båda parternas inställning till samma sakförhållande i ett sammanhang. Samma sak gäller för en invändning om att händelsen inte har den rättsliga innebörden som käranden påstår (rättsinvändning). Om svaranden däremot åberopar en ny omständighet som visserligen påstås vara av omedelbar relevans för rättsföljden (rättsfaktum) — men som är relevant i det avseende att den ändrar den rättsliga betydelsen av kärandens grund (dvs. motfaktum) — ska ett sådant faktapåstående endast prövas för det fall grunden för käromålet räcker för bifall i sig självt. Skulle käranden ha förnekat eller gjort en rättsinvändning mot ett motfaktum prövas denna invändning tillsammans med motfaktumet, precis på samma sätt som sker avseende motsvarande invändning mot grunden för käromålet. Skulle det ha åberopats ett motfaktum mot ett motfaktum (motfaktum av andra graden51) prövas detta påstående först sedan det klarlagts att motfaktumet av första graden i och för sig ändrar den rättsliga betydelsen av kärandens grund. Allt med utgångspunkt i omständigheternas successiva civilrättsliga relevans.52 Svårigheten blir att avgöra vilka påståenden om rättsfakta som ska hänföras till det som måste ligga i grunden för käromålet och vilka påståenden som ska behandlas som motfakta av olika grader.
    I sammanhanget är det värt att notera att HD inte gör någon distinktion mellan olika typer av motfakta. Som konstaterats i avsnitt 2 ovan verkar Olivecrona, Ekelöf och Boman mena att motfakta som medför att käromålet ska ogillas oavsett hur det förhåller sig med grunden, kan prövas utan någon undersökning av om grunden för käromålet räcker för bifall i sig självt.53 Av HD:s uttalande att döma är dock turordningen mellan grund och motfakta undantagslös; ett motfaktum ska endast prövas efter att det konstaterats att grunden i och för sig räcker för bifall. Jag återkommer till distinktionen nedan.
    Avslutningsvis är det värt att notera att HD:s uttalande endast tar sikte på turordningen mellan invändningar som riktar sig mot en och samma grund. Skulle käranden till stöd för sin talan åberopa två eller flera alternativa grunder finns det inget i HD:s uttalande som hindrar domstolen från att pröva andrahandgrunden före förstahandsgrunden, givet att bifall på respektive grund leder till samma domslut.54 För att åskådliggöra innebörden av HD:s uttalande finns det anledning att studera några avgöranden från landets underrätter.

 

 

51 Replikfakta med Bomans språkbruk och motfakta av andra graden med Olivecronas språkbruk. 52 Jag återkommer till för- och nackdelarna med denna turordning i avsnitt 5. 53 Se vid not 16, 22 och 26. 54 Jfr t.ex. Westberg, Domstols officialprövning, s. 503. Jfr även situationen då svaranden åberopar flera alternativa motfakta.

4 Några exempel från underrätterna
4.1 Preskriptionsinvändningar
En inte helt ovanlig invändning i mål rörande krav på betalning i en eller annan form är att den aktuella fordran påstås vara preskriberad. Preskriptionsinvändningen består i processuella ordalag av motfakta av rättsupphävande karaktär.55 Frågan blir av omedelbar relevans ur rättsföljdshänseende först efter att det är klarlagt att fordran finns. I annat fall kan den tid som påstås ha löpt mellan senaste preskriptionsavbrott och kravet på betalning inte upphäva den rättsliga betydelsen av grunden; denna betydelse har aldrig funnits. Enligt HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 (p. 14) skulle en domstol först ha att ta ställning till grunden för fordran och först efter att denna har klarlagts skulle frågan om preskription prövas.56 En fråga som uppstår är om preskriptionsinvändningar hanteras på detta sätt i landets underrätter? I ett mål rörande en småhusentreprenad57 invände svaranden mot ett krav på betalning för utförda arbeten i första hand att en del av de aktuella fordringarna var preskriberade och i andra hand mot fordringarna i sak. Det framgår inte uttryckligen av domen vad som motiverat denna ordning, men en tänkbar och inte sällan förekommande anledning är att prövningen skulle kunna begränsas avsevärt om domstolen helt enkelt konstaterade att kravet — oberoende av om det har grund för sig eller ej — ska ogillas med anledning av preskriptionsfrågan. Såväl Attunda tingsrätt58 som Svea hovrätt59 valde i den aktuella tvisten att pröva fordringarna i sak före det att frågan om preskription behandlades. Ingen av domstolarna motiverade sitt ställningstagande närmare.60 Värt att notera är att båda domstolarna kom fram till att grunden i sig inte räckte för bifall. Preskriptionsfrågan prövades därför aldrig.61 En liknande invändning gjordes i en skadeståndtvist med anledning av påstått avtalsbrott.62 I målet invände svaranden bl.a. att skadeståndsfordran var preskriberad. I domen anges inte uttryckligen i vilken ordning som svaranden framställde sina invändningar. I inledningen av sina domskäl skriver Varbergs tingsrätt följande (min kursivering):

 

Den avgörande frågan för utgången i målet är om [svaranden] har gjort sig skyldig till avtalsbrott eller inte. Innan tingsrätten kan pröva den frågan bör emeller-

 

55 Se Boman, a.a., 1964, s. 207 ff. Normalt påstår svaranden att viss tid löpt sedan senaste preskriptionsavbrott och att fordran därför är preskriberad (se 2 och 5 §§ PreskL). 56 Jfr även den vid not 30 diskuterade problematiken rörande domens rättsliga betydelse. 57 Svea hovrätt dom 2019-11-29 i mål nr T 796-19. 58 Attunda tingsrätts dom 2018-12-21 i mål nr T 5646-16 och T 7742-16. 59 Se not 57. 60 Se s. 3 i hovrättens dom och s. 29 i tingsrättens dom. 61 Se s. 6 i hovrättens dom och s. 40 i tingsrättens dom. 62 Varbergs tingsrätts dom 2018-01-12 i mål nr T 2675-15.

tid en bedömning göras av om [kärandens] anspråk på skadestånd är preskriberat eller inte, vilket [svaranden] har hävdat att det är. Tingsrätten inleder alltså med att ta ställning till preskriptionsfrågan och bedömer därefter, om anspråket inte anses preskriberat, frågan om avtalsbrott.63

I en annan skadeståndstvist med anledning av påstått felaktig myndighetsutövning rangordnade svaranden uttryckligen sina invändningar.64 Svaranden (kommunen) invände i första hand att fordran var preskriberad och i andra hand mot grunden för käromålet (genom fem separata invändningar). Avgörande för om något skadeståndsansvar förelåg var frågan om vad som sagts mellan käranden och en representant för kommunen under en upphandlingsprocess. Avgörande för frågan om preskription var om skadeståndskravet skulle bedömas enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) eller 16 kap. 5 § i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (LOU). I sin dom valde Gotlands tingsrätt att inte pröva vad som sagts under upphandlingsprocessen och frågan om en skadeståndsskyldighet lämnades således obesvarad. Gotlands tingsrätt nöjde sig i stället med att konstatera att oavsett vad som sagts mellan parterna var 16 kap. 5 § LOU tilllämplig, vilket innebar att en eventuell skadeståndsfordran skulle vara preskriberad. Med stöd i den slutsatsen ogillade tingsrätten käromålet.65 Det kan sammanfattningsvis konstateras att Varbergs tingsrätt och Gotlands tingsrätt i sina avgöranden gjorde ett annat val än vad Attunda tingsrätt och Svea hovrätt gjorde i den förstnämnda entreprenadtvisten. Där Attunda tingsrätt och Svea hovrätt valde att följa den successiva relevansens princip valde Varbergs respektive Gotlands tingsrätt att pröva preskriptionsfrågan först. En möjlig förklaring till Varbergs respektive Gotlands tingsrätt val av turordning är kanske det ovan nämnda processekonomiska argumentet. En annan tänkbar förklaring till skillnaden i prövningsordning är att även en preskriberad fordran kan ha viss rättslig betydelse, varför ett ogillande av grunden för fordran inte nödvändigtvis har samma rättsliga betydelse som en dom där det konstateras att en eventuell fordran är preskriberad.66 Oberoende av domstolarnas skilda motiv uppstår frågan varför vissa domstolar följer den successiva relevansens princip medan andra avviker från principen? Och vilken roll spelar svarandens rangordning av sina invändningar? Av dessa få fall går det inte att identifiera något mönster.

 

63 Ibid., s. 29. 64 Gotlands tingsrätts dom 2011-03-15 i mål nr T 554-10 (även refererad i NJA 2013 s. 909). 65 Värt att notera är att när Svea hovrätt och slutligen HD tog upp målet så hanterades målet i form av mellandom. I referatet anges att följande: ”Hovrätten har i samråd med parterna beslutat att frågan om tillämplig lag och därmed följande fråga om preskription ska prövas genom mellandom.” Hovrätten och HD gjorde en annan bedömning än tingsrätten i frågan om tillämpligt lagrum. För en motsvarande lösning se t.ex. Svea hovrätts mellandom 2016-10-21 i mål nr T 8323-15 66 Se vid not 30 ovan.

4.2 Reklamationsinvändningar
Ett annat typexempel på invändningar från svaranden är reklamationsinvändningar. Ofta rör det sig om att säljaren av en utförd tjänst eller levererad vara, för att freda sig mot ett krav på felpåföljder, gör gällande att köparen inte har reklamerat i rätt tid. Precis som vid en preskriptionsinvändning utgör reklamationsinvändningen ett motfaktum.67 Anledningen till detta är att säljaren (svaranden) bär åberopsbördan för att reklamation inte skett i rätt tid. I enlighet med HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 skulle en domstol, på samma sätt som avseende preskriptionsinvändningen, ha att pröva frågan om reklamation först sedan grunden för talan blivit prövad. Även avseende reklamationsinvändningarna uppkommer frågan om dessa hanteras på ett systematiskt sätt i underrätterna? I en tvist rörande felpåföljder med anledning av ett vattenläckage i en förvärvad bostadsrätt68 gjorde svaranden (säljaren) i första hand gällande att käranden inte reklamerat felet inom skälig tid och i andra hand att det inte förelåg något fel i bostadsrätten. I sina domskäl hänvisade Malmö tingsrätt uttryckligen till den successiva relevansens princip samt HD:s dom i NJA 2019 s. 802. Tingsrätten konstaterade att det av principen följer att domstolen ska börja med att pröva om något fel föreligger och först om så är fallet pröva frågan om reklamation skett för sent, oberoende av hur svaranden rangordnat sina invändningar. I sina domskäl konstaterade tingsrätten att ett fel förelåg samt att reklamation skett i rätt tid. Käromålet bifölls följaktligen i den delen.
    I ett annat mål från Malmö tingsrätt,69 denna gång rörande felpåföljder vid ett köp av en Ferrari, gjorde svaranden i första hand gällande att käranden inte reklamerat de påstådda felen inom rätt tid. I andra hand gjordes diverse invändningar mot grunden. Även i detta fall hänvisade Malmö tingsrätt uttryckligen till den successiva relevansens princip och angav att tingsrätten ansåg det vara ”lämpligast att i detta fall först pröva om fel föreligger och därefter om reklamation har skett i rätt tid beträffande respektive fel”.70 Käromålet bifölls till viss del.

 

67 Se Boman, a.a., 1964, s. 257 ff. samt s. 85 ff. för en diskussion rörande vilken grad av motfakta invändningen utgör (jfr dock not 5 ovan). Nivån av motfakta blir givetvis beroende av om den yrkande rättsföljden är betalning för varan/tjänsten eller om tvisten i stället rör ett eventuellt krav på felpåföljder. Se Olsson, a.a., 1964, s. 95 f. för synpunkten att reklamationsinvändningen utgör ett "utvidgande påstående", dvs. ett påstående som medför att käranden behöver åberopa ytterligare fakta (reklamationshandlingen) i grunden för käromålet. Olssons synsätt ger stöd för att reklamationsfrågan prövas tillsammans med grunden. 68 Malmö tingsrätts dom 2019-11-28 i mål nr T 11337-18. Turordningsfrågan berörs på s. 12. 69 Malmö tingsrätts dom 2018-03-29 i mål T nr 4160-16. 70 Se s. 12 i domen.

I en tvist rörande påstått felaktig revision valde däremot Stockholms tingsrätt71 och Svea hovrätt72 en annan lösning. I sammanhanget är det värt att notera att tvisten var mycket omfattande. Av domen framgår inte någon uttrycklig rangordning av svarandens invändningar. Vad som anges är att svaranden både invänt mot grunden för käromålet och därtill gjort ett antal ”särskilda bestridanden”, bl.a. i form av en reklamationsinvändning. Oberoende av svarandens rangordning valde såväl Stockholms tingsrätt som Svea hovrätt att inledningsvis pröva reklamationsfrågan. Ingen av domstolarna motiverade sitt val av turordning.73 Båda domstolarna kom dock fram till att reklamation framställts i rätt tid och gick därför vidare till att pröva käromålet i sak. Till följd av att såväl tingsrätten som hovrätten kom fram till att svarandens revisioner i allt väsentligt varit förenliga med kravet på god revisionssed ogillades kravet på skadestånd.
    Även vid reklamationsinvändningar kan vi alltså se att det finns en skillnad mellan hur olika domstolar väljer att hantera de aktuella turordningsfrågorna. Om nu Malmö tingsrätt ansåg sig vara bunden av den successiva relevansens princip, varför ansåg inte Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt att de var bundna på samma sätt? Är det endast när målet är omfattande och komplext som processekonomiska övervägande motiverar att pröva ett motfaktum redan inledningsvis, eller vilka motiv styr hur domstolen väljer att ordna sin prövning? Och vilken betydelse har svarandens rangordning? Inte heller av dessa få underrättsfall går något mönster att finna.

 

4.3 Invändningar om ansvarsbegränsande händelser
Det sista exemplet på motfakta som ska behandlas är påståenden från svaranden om att den aktuella rättsföljden, t.ex. rätten till skadestånd eller till försäkringsersättning, är begränsad till följd av en eller flera specifika händelser. Sådana invändningar förekom i ett försäkringsfall från 2019 i Svea hovrätt.74 I det aktuella målet krävde en försäkringstagare försäkringsersättning från ett försäkringbolag till följd av brand i ett varulager. Mot kravet invände försäkringbolaget i första hand att vissa omständigheter begränsade rätten till försäkringsersättning (motfakta) och i andra hand att käranden inte kunde styrka skadans omfattning (förnekande).75 Försäkringstagaren (käranden) invände i sin tur mot försäkringsgivarens (svarandens) påståenden om ansvarsbegränsande händelser genom att påstå att svaranden inte gjort gällande ansvarsbe-

 

71 Stockholms tingsrätts dom 2016-07-08 i mål nr T 1340-13, T 8242-13 samt T 8247-13. 72 Svea hovrätts dom 2018-09-28 i mål nr T 7073-16. 73 Jfr s. 233 i tingsrättens dom och s. 25 i hovrättens dom. 74 Svea hovrätts dom 2019-05-22 i mål nr T 11693-17. 75 Stockholms tingsrätts dom 2017-11-15 i mål nr T 12733-16, s. 4. Den noggranne läsaren ser att svaranden gjorde flera påståenden om brott mot s.k. biförpliktelser. Jag läser samtliga invändningar som att de skulle få ansvarsbegränsande verkan och har därför valt att behandla dem under samma rubrik.

gränsningen i rätt tid och att svaranden därmed förlorat möjligheten att använda sig av ansvarsbegränsningen (motfaktum av andra graden i form av en reklamationsinvändning).
    I målet var det ostridigt att branden omfattades av försäkringen. Däremot var det stridigt hur stor skadan varit samt om något i kärandens agerande gjort att rätten till försäkringsersättning gått förlorad/var begränsad (ansvarsbegränsning). Angående turordningen för prövningen angav Stockholms tingsrätt följande:

 

Tingsrätten har först att pröva om [svaranden] förlorat rätten att åberopa ansvarsbegränsningar. Om tingsrätten besvarar frågan jakande har tingsrätten att pröva om [käranden] styrkt skadan. Om tingsrätten besvarar frågan nekande har tingsrätten att pröva om det trots detta föreligger ett ersättningsgillt försäkringsfall. Om tingsrätten anser att branden utgör ett ersättningsgillt försäkringsfall har tingsrätten att pröva om [käranden] styrkt skadan.76

Även Svea hovrätt valde denna turordning för sin prövning av tvisten.77 Båda domstolarna valde alltså att pröva svarandens påståenden om ansvarsbegränsande händelser (motfakta) och kärandens påstående att ansvarsbegränsningen inte gjort gällande i rätt tid (motfaktum av andra graden) före det att frågan om skadans omfattning (grunden för käromålet) prövades. Turordningen följer svarandens rangordning av invändningarna. Båda domstolarna kom fram till att svaranden inte hade gjort gällande de ansvarsbegränsande händelserna i rätt tid samt att käranden styrkt skadans omfattning. Käromålet vann alltså bifall i såväl tings- som hovrätt.
    Även vad gäller ett påstående om ansvarsbegränsande händelser avviker alltså domstolarna från den turordning som uppställs enligt den successiva relevansens princip. Med en tillämpning av den ordning som föreskrivits av HD i NJA 2019 s. 802 hade domstolarna först haft att pröva kärandens grund, inklusive i vad mån skadans omfattning blivit styrkt. Först därefter hade domstolarna haft att pröva huruvida försäkringbolagets ansvar var begränsat till följd av någon ytterligare händelse.

 

4.4 Sammanfattning av underrättspraxis
Sammanfattningsvis kan det genom några få stickprov från underrättspraxis konstateras att det inte går att finna någon samstämmig bild avseende i vad mån domstolarna i sin sakprövning anser sig vara bundna av den successiva relevansens princip. Några domstolar uttrycker sig som att man ”väljer” att pröva invändningar mot grunden (förnekanden och rättsinvändningar) före eventuella påståenden om motfakta, oberoende av svarandens rangordning av invändningarna. Andra domstolar uttrycker att de är bundna av den successiva relevan-

 

76 Se not 75 ovan, s. 15. 77 Se not 74 ovan, s. 4.

sens princip och därför ska pröva grunden först. Ett tredje exempel är att domstolarna följer svarandens upplägg och helt enkelt prövar invändningarna i den ordning de presenterats, oberoende av om de riktar sig mot grunden eller utgör motfakta. Ett fjärde och sista exempel är att domstolen på eget initiativ lyfter upp ett tydligt och distinkt motfaktum och prövar detta inledningsvis, oaktat svarandens processupplägg.
    Några långtgående slutsatser kan inte dras av den genomförda studien. En slutsats som dock kan dras är att den successiva relevansens princip inte verkar vara en princip som strikt följs av underrätterna. Möjligen kommer detta förändras till följd av HD:s uttalanden i NJA 2019 s. 802. Nedan ska jag belysa några för- respektive nackdelar med att följa den turordning som uppställs enligt den successiva relevansens princip.

 

5 Något ytterligare om turordningsfrågan
I kravet på en rättvis rättegång (jfr 2 kap. 11 § andra stycket 1 p. regeringsformen samt artikel 6.1 EKMR) ligger att var och en som i rätt domstol framställer ett bestämt yrkande jämte grunder och bevisning till stöd för yrkandet (jfr 42 kap. 2 § första stycket RB) ska vara berättigad till en prövning av detta krav, såtillvida det inte föreligger processhinder78 (42 kap. 4 § andra stycket), framställningen saknar laga skäl eller det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat (42 kap. 5 § första stycket andra meningen). Utöver dessa begränsningar har var och en rätt att få ett civilrättsligt krav prövat i domstol.79 Vad avser utformningen av detta krav är den grundläggande tanken med den s.k. dispositionsprincipen att det inledningsvis är käranden som på egen hand disponerar över tvistens yttre ram och avgör på grundval av vilket processmaterial som domstolen har att avgöra tvisten. Käranden bestämmer över vilken rättighet eller skyldighet som dom ska ges samt mot bakgrund av vilket händelseförlopp som domstolen har att bedöma tvisten. I ett dispositivt tvistemål ska domstolen inte blanda sig i dessa frågor.80 Som utgångspunkt är det med andra ord käranden som genom sitt yrkande kommer att sätta ramen för processen (jfr 17 kap. 3 § första meningen). Svaranden ges i denna del ingen möjlighet att inskränka processen.81 Käranden kommer även att bestämma vilka omständigheter (påståenden om rättsgrundande rättsfakta) som domstolen ska ta ställning till när den ska avgöra om yrkandet ska bifallas eller ej (jfr

 

78 Jfr 34 kap. RB. I begreppet inbegriper jag tvister som inte är reella eller seriösa och därför ska avvisas redan på den grunden, exempelvis pactum turpe-situationen (jfr NJA 1997 s. 93 och NJA 2002 s. 322). 79 Notera att de s.k. tokmålen avgörs genom dom. 80 Se dock t.ex. 42 kap. 8 § andra stycket och 43 kap. 4 § andra stycket ang. materiell processledning. 81 Svaranden har visserligen möjlighet att medge yrkandet (jfr 42 kap. 18 § första stycket 3 p.) eller att genstämma käranden (jfr 14 kap. 3 § om kumulation).

17 kap. 3 § andra meningen). Inte heller i denna del ges svaranden en möjlighet att inskränka vilka sakförhållanden som ska bedömas. Svaranden har dock en möjlighet att erkänna vissa rättsfakta och på så sätt begränsa domstolens prövning till tvistiga påståenden om rättsfakta (jfr 35 kap. 3 § första stycket).82 Svaranden har även en möjlighet att utvidga domstolens prövning till att omfatta fler sakförhållanden än de som käranden har åberopat. Detta sker genom åberopande av motfakta. Dispositionsprincipen innebär i en sådan situation att svaranden, på motsvarande sätt som käranden bestämt över grunden för käromålet, har full bestämmanderätt över vilka potentiella motfakta (av första graden) som domstolen ska pröva inom ramen för sin sakprövning (jfr 17 kap. 3 § andra meningen). Den fråga som varit i fokus för denna artikel är om domstolen till följd av svarandens åberopanden kan inleda sin sakprövning med att ta ställning till ett motfaktum? Ett argument mot en sådan ordning är att det är käranden som begärt domstolens prövning av vissa civila rättigheter eller skyldigheter och att tvisten därför ska prövas med utgångspunkt i hur käranden lagt upp sin talan. Om domstolen hoppar direkt till ett motfaktum som gjorts gällande av svaranden och ogillar käromålet på den grunden att motfaktumet befunnits styrkt, skulle det kunna argumenteras för att kärandes rätt till en prövning i sak gått förlorad.83 Domstolen har endast prövat svarandens påstående om motfaktum. Någon läsare kanske hävdar att det endast är en teoretisk skillnad, käromålet hade ogillats hur som helst. Det finns dock även mer konkreta problem med att göra avsteg från den successiva relevansens princip. Dessa uppstår dock först när vi lägger in överrättsprocessen som ett led i problematiseringen. Föreställ dig att käranden kräver betalning av en påstådd fordran varvid svaranden dels invänder mot grunden för fordran, dels invänder genom en preskriptionsinvändning. Tingsrätten väljer i strid med den successiva relevansens princip att ogilla käromålet direkt på den grunden att fordran, oavsett om den finns eller ej, är preskriberad.84 Käranden, som blir besviken över målets utgång, överklagar domen till hovrätten och beviljas prövningstillstånd. I sin prövning av preskriptionsfrågan kommer hovrätten fram till att fordran inte alls är preskriberad och att domstolen därför har att pröva fordran i sak. I den nämnda situationen, ska domstolen med stöd i instansordningens princip undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten?85 Eller ska käranden ha gått miste om sin

 

82 För frågan om hur domstolen ska hantera situationen när varken käranden eller svaranden berört några av de relevanta bifallsförutsättningarna, se NJA 2016 s. 668 p. 12–13. 83 Nämnda ordning förefaller dock möjlig i en situation då käranden i och för sig erkänner grunden (jfr 35 kap. 3 §) men som ensam invändning åberopar ett motfaktum. 84 Jfr t.ex. den i not 64 hänvisade domen. 85 För en diskussion ang. möjligheterna till återförvisning med stöd i instansordningens princip, se Cederberg, Återförvisning av mål och ärenden utan att det

 

prövning av grunden för käromålet i första instans till följd av tingsrättens turordningsval?86 Förmodligen hade hovrätten undanröjt domen och återförvisat den till tingsrätten för fortsatt handläggning.87 Ett argument mot att strikt följa den successiva relevansens princip skulle vara domstolens prövning inte ska göras mer komplicerad än vad som är nödvändigt. Om prövningen kan begränsas till ett motfaktum som utgör en tillräcklig förutsättning för ett ogillande, skulle det räcka med att domstolen tar ställning till ett sådant motfaktum. En sådan ordning har som ovan nämnts förespråkats av framför allt Ekelöf.88 Ordningen skulle utgöra ett avsteg från den av HD föreskrivna turordningen. Om vi utgår från Ekelöfs turordning skulle t.ex. en reklamationsinvändning mot ett krav på felpåföljder kunna prövas före det att domstolen undersöker förekomsten av fel, givet att reklamationen skulle släcka alla möjligheter till felpåföljder.89 Möjligheten att inledningsvis pröva ett motfaktum skulle dock inte gälla vid t.ex. preskriptionsinvändningar eller invändningar om medvållande. Anledningen skulle vara att dessa invändningar inte fullt ut släcker den rättsliga betydelsen av grunden. Vid preskription kan t.ex. fordran under vissa förutsättningar användas kvittningsvis90 och vid medvållande kan fortfarande viss ersättningsskyldighet kvarstå. Ett avsteg från den successiva relevansens princip skulle därför endast göras vid de tillfällen då ett motfaktum kan släcka den rättsliga effekten av grunden i sin helhet. Problematiken med att en sådan dom skulle kunna blir föremål för återförvisning hade dock kvarstått.
    Det finns även anledning att belysa de fall där det inte är lika enkelt att urskilja tydliga distinkta påståenden om motfakta. Lindskogs tilllägg i NJA 2008 s. 339 — vilket rör bl.a. en invändig om jämkning av skadestånd till följd av medvållande — åskådliggör problematiken på ett bra sätt. Målet rörde egentligen frågan om rättskraftens omfattning men har viss relevans även för turordningsfrågan. Lindskog skriver:

 

 

förekommit rättegångsfel — hovrätternas tillämpning av instansordningens princip i SvJT 2019 s. 922 ff. Se därtill t.ex. NJA 2019 s. 22, p. 25 (Tomträtten i Björkhagen) samt NJA 1991 s. 188. 86 Samma problematisering skulle kunna göras i förhållande till en dom där kärandens talan ogillas på den första av flera invändningar som i och för sig riktar sig mot grunden. I en sådan situation menar jag att problematiken inte gör sig gällande i samma utsträckning givet att domstolen separerat invändningarna mot grunden från svarandens påståenden om motfakta (jfr HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802, p. 14). Jfr även situationen då ett motfaktum prövas för första gången i hovrätten. 87 För samma syn, se Boman a.a., 1988, s. 80 och 96 ff. samt Norin och Wieslander om Mellandom i praktiken — hur skiljer sig rätten från målet? i SvJT 2003 s. 41 ff. En möjlig lösning är att preskriptionsfrågan prövas genom mellandom i hovrätten innan beslut om eventuell återförvisning fattas, se t.ex. NJA 2013 s. 909 och Svea hovrätts mellandom 2016-10-21 i mål nr T 8323-15 (not 65 ovan). 88 Se avsnitt 2.2 ovan. 89 Ett annat argument för en sådan ordning skulle vara att frågan om reklamation anses vara hänförlig till grunden för käromålet, se not 5 ovan. 90 Se not 30 ovan.

Det är emellertid inte alltid så att ett av skadegöraren åberopat motfaktum distinkt låter sig hänföras till visst skadeståndsrättsligt moment. Ibland kan olika rättsfakta vara så sammanvävda att de är svåra att hålla i sär, vilket återverkar på möjligheten att särskilja de skadeståndsrättsliga momenten. Det finns vidare fall då ett motfaktum kan ha dubbel relevans, dvs. att det har rättslig relevans för två moment i bedömningskedjan. Och det förekommer att domstolen har att göra en helhetsbedömning, som kommer att innefatta i stort sett alla av parterna åberopade rättsfakta. Så är inte sällan fallet beträffande en jämkningsinvändning.91

För det fall en jämkningsinvändning på det sätt som Lindskogs beskriver är hänförligt till olika moment i bedömningskedjan — alternativt att olika rättsfakta är sammanvävda på ett sätt som gör det svårt att hålla i sär dem — motiverar detta då ett avsteg från den successiva relevansens princip? Jag kan inte se att så är fallet. Precis som vid den mindre komplicerade preskriptionsinvändningen är svarandens påstående om att ett visst sakförhållande utgör medvållande i processuella ordalag att betrakta som ett motfaktum. Påståendet utgör ett åberopande som ska ligga till grund för jämkningsbedömningen, låt vara olika delar av denna. Motfaktumet blir civilrättsligt relevanta först då jämkningsfrågan aktualiseras, dvs. i en situation då domstolen kommit fram till att ersättningsskyldighet i och för sig föreligger med beaktande av grunden för käromålet.92 Har påståendet relevans både vad avser t.ex. effekten av ansvarsgrunden och beloppsbestämmingen av ersättningsskyldigheten finns det inget som hindrar att påståendet beaktas vid bedömningen av båda dessa frågor. Båda frågorna bör dock enligt den successiva relevansens princip prövas först sedan det har klarlagts att grunden räcker för bifall. Vad jag kan förstå är det inget i Lindskogs tillägg som motsäger detta synsätt.93 I sammanhanget är det även värt att notera att åberopsbördan fungerar så att ett åberopat rättsfaktum endast får läggas till grund för dom enligt 17 kap. 3 § andra meningen för det fall det åberopats av rätt part.94 En omständighet som käranden åberopat till grund för sin talan kan således inte användas som ett motfaktum (av första graden) och vice versa. För att det åberopade rättsfaktumet ska kunna beaktas som ett motfaktum i nämnd betydelse måste det åberopas av svaranden. Svarandens åberopanden av motfakta måste dessutom preciseras,

 

91 NJA 2008 s. 339 (Lindskogs tillägg). 92 Att sådana påståenden i och för sig kan behandlas i en mellandom resp. inom ramen för en fastställelsetalan rörande skadeståndsskyldighet uppfattar jag vara en annan sak, se t.ex. NJA 1973 s. 412, NJA 1976 s. 289 samt Ekelöf m.fl., a.a., 2011, s. 239. Jfr även NJA 1967 s. 504 och Ekelöfs kommentar av domen i Rättegång III (8 uppl.), 2018, s. 120 f. Den sistnämnda domen rör frågan om vållande och medvållande kan särskiljas vid omröstning enligt 16 kap. 2 § 2 stycket 3 meningen 93 Lindskog påpekar själv att ”[d]et är åberopade rättsfakta som är relevanta. Lämpligt är att dessa med utgångspunkt i den skadeståndsrättsliga systematiken och efter den successiva relevansens princip läggs ut i en stege, så att såväl parterna som rätten får klart för sig vad som skall prövas och vad som skall lämnas oprövat.” 94 NJA 1980 s. 352.

t.ex. till att avse en eller flera konkreta omständigheter.95 Detta innebär att det inte borde vålla några särskilda svårigheter att utröna vilka invändningar som är hänförliga till grunden och vilka som utgör invändningar i form av motfakta av olika grader.96 Att det sedan kan vara svårt att säga att en viss invändning utgör ett distinkt motfaktum uppfattar jag vara en annan sak.
    Möjligen har jag övertygat några läsare om fördelarna med att så långt som möjligt följa den successiva relevansen princip. I skrivande stund kan jag dock redan föreställa mig ett flertal invändningar om de processekonomiska kostnader som en strikt tillämpning av den successiva relevansens princip skulle medföra. Nedan kommer därför ett förslag på hur dessa situationer skulle kunna lösas på ett ännu mer kostnadseffektivt sätt.

 

6 Mellandomen som ett processekonomiskt bättre alternativ
Frågan om att göra avsteg från den successiva relevansens princip aktualiseras framför allt i stora och tekniskt komplicerade tvister, där prövningen av grunden jämte invändningar mot grunden kräver omfattande bevisupptagning och bevisvärdering. Exempel på sådana tvister är entreprenad- och konsulttvister. I dessa tvister uppkommer ofta frågan om domstolen kan inleda sakprövningen med t.ex. frågan om preskription. Vinsten skulle ligga i att en omfattande och kostsam prövning av målet kan undvikas genom att domstolen konstaterar att anspråket under alla förhållanden är preskriberat.
    I det föregående avsnittet presenterades några av de nackdelar som kan följa av en sådan ordning. Samtidigt finns det givetvis stora fördelar med att kunna avgöra omfattande och kostsamma processer på tydliga och avgränsade påståenden om motfakta. En alternativ lösning för dessa situationer återfinns i 17 kap. 5 § andra stycket RB. I bestämmelsen regleras det som brukar kallas mellandom. I bestämmelsens första led anges att det, om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får meddelas mellandom över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången. Med omständigheter avses i bestämmelsen rättsfakta, antingen i form av åberopanden i grunden för kärandens talan eller i form av motfakta.97 En ytterligare förutsättning för mellandomen är att en uppdelad prövning kan medföra processekonomiska vinster. I förarbetena uttrycks detta som att mellandomen endast bör användas ”när den omständighet varom är fråga kan antas ha den rättsföljden att käromålet antingen bifalles el-

 

95 NJA 2016 s. 791, p. 7. 96 Se dock Heumans kommentar till NJA 2008 not 12 i JT 2007–08 s. 909 där Heuman menar att HD felaktigt behandlar ett förnekande som ett motfaktum (se särskilt s. 918). Se även Nordhs kommentar till NJA-fallet i Spridda tankar, 2008, s. 189 ff. 97 Notera att jag med rättsfaktum här avser såväl omständighetens existens (sakfråga) som dess rättsföljd (rättsfråga). För en problematisering av rättsfaktumbegreppet kopplat till frågan om mellandom respektive omröstningsreglerna, se Boman, a.a. 1988.

ler ogillas”.98 Som exempel på lämpliga mellandomsteman utpekas bl.a. invändningar om preskription och reklamation.99 I förarbetsuttalandena tycks det alltså närmast förutsättas att domstolen, efter en mellandom, genom slutlig dom100 kan avgöra målet i dess helhet enbart på sitt ställningstagande till t.ex. frågan om preskription eller reklamation.101 Är det då så att det är mellandomen som möjliggör ett avsteg från den successiva relevansens princip, eller är denna turordning möjlig även inom ramen för den ordinära ordningen? Frågan har såvitt jag kunnat hitta inte behandlats i förarbeten eller i praxis.102 Av HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 förefaller sakprövningen inte kunna begränsas till ett motfaktum inom ramen för den ordinära ordningen. Möjligen har HD inte tänkt på mellandomssituationen.
    Oberoende av svaret på den berörda frågan finns det en möjlighet till stora processekonomiska vinster vid användandet av en mellandom. Genom mellandomen begränsas inte enbart domstolens sakprövning till t.ex. preskriptions- eller reklamationsfrågan. Även parternas processföring, inklusive omfattande bevisföring, kan begränsas genom mellandomen. För det fall ställningstagandet till det aktuella motfaktumet medför att målet kan avgöras i dess helhet blir det upp till domstolen att bestämma om den ska häva beslutet om mellandom och i stället förbereda målet för slutlig dom, eller om mellandom ska ges.103 Om processekonomiska skäl är huvudargumentet för att göra avsteg från den successiva relevansens princip borde således mellandomsinstitutet vara än mer tilltalande; den processekonomiska vinsten blir större om även parternas processföring kan avgränsas.104 Vad är det då som gör att vi sällan ser mellandomar i dessa situationer? Jag har flera exempel från diskussioner med advokater och domare om att det skulle vara särskilt svårt att utforma tillfredställande mellandomsteman och att mellandomen sällan används vid rätt tillfälle.105 En annan förklaring skulle kunna vara att det ofta är sva-

 

98 SOU 1969:41 s. 143. 99 Se t.ex. prop. 1971:45 s. 67 ff. Jfr även NJA 2015 s. 862. Målet rörde krav på betalning för utförda arbeten samt ändrings- och tilläggsarbeten (ÄTA-arbeten) för en totalentreprenad. I målet bröts frågan om kraven på betalning för ÄTAarbetena var preskriberade eller ej ut som ett mellandomstema och prövades separat i samtliga instanser. 100 En särskild fråga är hur domstolen, efter det att t.ex. frågan om preskription eller reklamation avgjorts genom mellandom, skiljer målet från sig. Frågan är komplicerad och har diskuterats i ett flertal artiklar, se t.ex. Norin och Wieslander, a.a., 2003, s. 30 ff. samt Boman, a.a. 1988. Jfr även NJA 1999 s. 92. 101 För påpekandet att domstolen efter det att frågan om reklamation avgjorts genom mellandom kan bifalla ett käromål på betalning enbart på den grunden att köparen ”i allt fall reklamerat för sent”, se Ekelöf m.fl., a.a., 2011, s. 238. 102 Jfr dock det vid not 5 refererade uttalandet från processlagberedningen om att rättsfakta bör uppställas till särskild omröstning utifrån deras ”rättsliga sammanhang”. 103 Se not 100 ovan. 104 För påpekandet att mellandomsinstitutet i vissa situationer snarare kan medföra en mer kostsam prövning, se Ekelöf m.fl., a.a., 2011, s. 236 f. 105 Se även Johansson, Mellandom — nu och i framtiden, i SvJT 2001 s. 505. Johansson belyser att det ibland kan vara svårt att urskilja vad som är ett rättsfak-

 

randen som har ett intresse av att domstolen prövar ett motfaktum inledningsvis och att käranden motsätter sig en sådan ordning.106 Men om nu käranden motsätter sig en mellandomsprövning, blir det då inte märkligt om domstolen trots detta går direkt till att pröva svarandens påstående om motfakta inom ramen för den ordinära ordningen? En sista anledning skulle kunna vara att domstolen inte ser någon processekonomisk vinst med mellandomen eftersom grunden för talan kommer att behöva prövas oaktat domstolens ställningstagande till det aktuella motfaktumet.

 

7 Avslutningsvis
Det kan konstateras att den successiva relevansens princip används i ett flertal olika betydelser och att förståelsen för principen skiftar jurister emellan. Betraktad som en regel om i vilken turordning en domstol ska pröva olika faktapåståenden har principen genom HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 för första gången fått uttryckligt prejudikatstöd. Där principen tidigare följts av vissa domstolar och lämnats okommenterad av andra är det möjligt att HD:s beslut kommer att få vissa effekter på hur sakprövningen utformas framöver. Man ska dock inte dra alltför långtgående slutsatser av HD:s uttalande.
    Av den korta genomgång av underrättspraxis som presenterats kan konstateras att frågan om i vilken turordning åberopade rättsfakta ska prövas allt som oftast aktualiseras genom svarandens rangordning av sina invändningar. Frågan uppkommer primärt när svaranden i första hand invänder genom åberopande av motfakta och i andra hand invänder genom att förneka eller rättsinvända mot grunden. I dessa situationen förefaller domstolar hantera sakprövningen på skilda sätt. Vissa prövar påståenden om motfakta först medan andra prövar grunden först. I den berörda situationen, där en svarande vill komma runt en omfattande och kostsam prövning av grunden, har jag rekommenderat att svaranden (och domstolen) noga funderar på möjligheterna att utforma ett mellandomstema avseende det aktuella motfaktumet. I dessa situationer är det viktigt att komma ihåg att motfaktumet ensamt ska ha den rättsföljden att käromålet kan ogillas. I andra fall går den processekonomiska vinsten förlorad.
    Min ambition med den aktuella artikeln har inte varit att fullt ut klarlägga den normativa styrkan hos den successiva relevansens princip. Målsättningen har i stället varit att visa på principens ursprung

 

tum och således kan bli föremål för mellandom. Johansson pekar dock ut några av de i denna artikel behandlande situationerna som exempel på enklare former av mellandomsteman. 106 Jfr NJA II 1954 s. 277 ff. för rättegångskommitténs jämte departementschefens påpekande att det trots att svaranden kan begära mellandom ankommer på rätten att ta hänsyn till vad käranden anser i frågan, eftersom denne som regel har stort intresse av att få målet avgjort i ett sammanhang. Notera dock att den uttryckliga regeln om partsinflytande på mellandomsfrågan togs bort genom 1990 års lagändring och att det är domstolen som har den slutliga bestämmanderätten i frågan, se t.ex. prop. 1989/90:71 s. 46 ff.

och hur den kan förstås i ljuset av HD:s domvillobeslut i NJA 2019 s. 802. Min förhoppning är att jag lyckats lyfta upp frågor om turordningen för det rättsliga beslutsfattandet på en förhållandevis konkret nivå och visat varför den successiva relevansens princip kan tjäna som ett gott hjälpmedel inom ramen för domstolens sakprövning.