Hur ska rätten sitta?

Om rättens möjligheter att närvara på distans

 

 

Av biträdande juristen SIMON GÖRANSSON1

På grund av den covid-19-pandemi som drabbat världen detta år har frågan uppkommit om rätten helt eller delvis kan närvara på distans eller inte. Enligt författarens mening kan hela rätten, men inte enskilda ledamöter, ibland närvara vid en huvudförhandling på distans. Enskilda ledamöter kan dock delta i överläggningar på distans om det är lämpligt.

 

1 Inledning
Rättens ledamöter infinner sig normalt i rättssalen. Med anledning av rådande pandemi har frågan uppkommit om t.ex. äldre nämndemän kan närvara vid en huvudförhandling via telefon eller videolänk. Många nämndemän har en så hög ålder att de tillhör en riskgrupp och därför rekommenderas att stanna hemma för att minska risken att bli smittade.2 Om enskilda ledamöter kunde närvara på distans skulle det göra det möjligt att hålla fler förhandlingar än annars. Frågan har främst betydelse för brottmål varför jag i det följande i princip kommer att förbigå detaljer som bara rör tvistemål. Artikeln är disponerad på så vis att jag först behandlar huvudregeln och därefter eventuella undantag. Artikeln avslutas med en kort sammanfattning och reflektion de lege ferenda.

 

2 Rättens ledamöter ska som huvudregel närvara fysiskt
Det framgår inte uttryckligen av rättegångsbalkens (RB) ordalydelse att rättens ledamöter ska infinna sig i rättssalen. Av reglerna rörande huvudförhandlingens genomförande framgår endast vilka åtgärder rätten kan eller ska vidta (se t.ex. 46 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ RB). Och av t.ex. 1 kap. 3 b § första stycket RB, som rör domförhet, framgår endast följande. Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Rätten är dock domför med en lagfaren domare och två nämndemän om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats. Av praxis följer emellertid att rättens ledamöter ska närvara personligen (fysiskt) vid en huvudförhandling.3 Regeln hänger samman med

 

1 Författaren riktar ett tack till alla som bidragit med synpunkter. Ett särskilt tack riktas till juristen William Lund för granskning och kommentarer. 2 Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLFS-FS 2020:12) om allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 m.m., vid underrubriken ”Personer över 70 år och andra riskgrupper”. 3 NJA 1994 s. 545. Jfr SOU 1938:44 s. 86, som behandlar sammanträden i rådhusrätt, och Dahlström, A., Hermansson, M., Julstad, B., och Bonde, F., Fastighetsbildningslagen, 2019-10-02 (2020-05-13), https://juno.nj.se, kommentaren till

 

koncentrations-, muntlighets-, omedelbarhets- och bevisomedelbarhetsprinciperna. Det ligger nämligen i principernas natur att utgångspunkten för en huvudförhandling är att rättens ledamöter ska få omedelbar tillgång till processmaterialet genom bästa möjliga presentationssätt och därefter genom en överläggning tillsammans nå ett väl övervägt avgörande.4 Till det kommer så klart att frågan om närvaro på distans inte var aktuell när RB utformades.5 RB har dock förändrats. Genom lagen (2005:683) om ändring i rättegångsbalken infördes 5 kap. 10 § RB som numera har följande lydelse.

 

Den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls. Om det finns skäl för det, får rätten besluta att den som ska delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beakta 1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen, 2. om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla för att vara närvarande i rättssalen, 3. om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet utsätts för påtryckningar, och 4. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska anses ha inställt sig inför rätten.

 

 

Rättens ledamöter skulle i och för sig kunna anses vara personer ”som ska delta i ett sammanträde” enligt andra stycket men någon sådan förändring av rättens eventuella möjligheter att delta på distans var inte avsedd. Lagstiftarens avsikt var istället att dels samla och utvidga dåvarande regler om närvaro via telefon, dels permanenta och ut-

 

4 kap. 14 § fastighetsbildningslagen (1970:988) (FBL), om samma utgångspunkt i FBL. 4 Se och jfr t.ex. SOU 1938:44 s. 22, prop. 1986/87:89 s. 82–83, Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Heuman, L., Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009, s. 28, Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011, s. 11–12 och 14–15, och Nordh, R., och Lindblom, P. H., Kommentar till RB. Häfte 1. Kapitel 1–9, Iustus 2001, s. 12–13. Jfr prop. 1978/79:88 s. 4 och prop. 1998/99:65 s. 7 och 11. Jfr även Strömberg, H., och Lundell, B., Allmän förvaltningsrätt, 27 uppl., Liber 2018, s. 123, som motiverar motsvarande ordning för andra myndigheter än de allmänna domstolarna med att den gör det möjligt för ledamöterna att överlägga inbördes. 5 Jfr prop. 1978/79:88 s. 16 och Bylander, E., Muntlighetsprincipen. En rättsvetenskaplig studie av processuella handläggningsformer i svensk rätt, Iustus 2006, s. 285–286.

vidga reglerna rörande närvaro via videolänk.6 Tidigare regler om närvaro på distans hade bara gällt andra än rättens ledamöter.7 Det saknas stöd för att de utvidgningar som gjordes skulle ha avsett rättens ledamöter, snarare tvärtom. Av t.ex. femte styckets ordalydelse framgår att den som deltar via distans ska anses ha inställt sig inför rätten. Ledamöter av rätten kan svårligen anses inställa sig inför vad som delvis är de själva.8 Frågan är dock om det är möjligt att göra något undantag från kravet på att rättens alla ledamöter ska närvara personligen i rättssalen. Frågan kan delas upp i följande situationer.

    1. Hela rätten vill närvara på distans. 2. Några ledamöter vill närvara vid huvudförhandling på distans. 3. Några ledamöter vill närvara vid överläggning eller fortsatt överläggning på distans.

 

3 Andras möjligheter att delta på distans
Vad som gäller för andra än rättens ledamöter skulle kunna ge ledning för i vilka fall det kan vara motiverat att avvika från huvudregeln. Den första frågan är alltså i vilken mån andra än rättens ledamöter får närvara på distans på grund av någon extraordinär situation.
    5 kap. 10 § RB ger parterna möjlighet att närvara på distans under vissa förutsättningar. Det krävs dels att det föreligger något skäl för närvaro på distans, dels att ett deltagande på distans inte vore olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.
    När det gäller skäl för distansnärvaro passar de uppräknade skälen mindre väl in på omständigheten att någon som ska medverka i ett sammanträde ingår i en riskgrupp inom ramen för en pågående pandemi. De kostnader och olägenheter som huvudsakligen avses med 5 kap. 10 § tredje stycket första punkten är t.ex. kostnader för att transportera frihetsberövade personer.9 Det som huvudsakligen avses med att den som ska delta i ett sammanträde känner rädsla enligt den andra punkten är t.ex. rädsla för hot eller trakasserier i eller utanför rättssalen från parter eller åhörare.10 Det rör sig uppenbart inte om några påtryckningar enligt tredje punkten. Det som huvudsakligen avses med att ett deltagande på distans ska vara nödvändigt av säkerhetsskäl enligt fjärde punkten är t.ex. att det finns en konkret hotbild mot en viss person.11

 

6 Prop. 2004/05:131 s. 87 och 97–99. 7 Prop. 2004/05:131 s. 82–84. Jfr t.ex. prop. 1978/79:88 s. 11–13 och prop. 1998/99:65 s. 7–8 och 27. 8 Jfr prop. 2004/05:131 s. 89–90 på vilket ställe kan utläsas att regeringens mening utgår från att rätten är den aktör som aldrig förflyttar sig någonstans och därmed inte heller behöver inställa sig inför någon. 9 Prop. 2004/05:131 s. 224. 10 Prop. 2004/05:131 s. 94 och 224 samt prop. 2018/19:81 s. 88. 11 Prop. 2018/19:81 s. 89.

Uppräkningen av skälen för deltagande på distans är dock inte uttömmande. Det är självklart att den omständigheten att någon som ska medverka i ett sammanträde ingår i en riskgrupp för en sjukdom med pandemisk spridning är skäl för att tillåta närvaro på distans. Rättssäkerhetshänsyn kan svårligen motivera en ordning som skulle utsätta medverkande personer för risk att drabbas av en svår sjukdom som kan leda till att de avlider.12 Rätten får göra en bedömning i varje enskilt fall, bl.a. mot bakgrund av smittorisken och sjukdomens art.
    Även om det finns skäl för distansnärvaro kan dock sådan närvaro ändå vara olämplig. Närvaro på distans får inte leda till att kvaliteten på rättsprocessen försämras eller att rättssäkerheten på annat sätt äventyras.13 I t.ex. NJA 1997 s. 822 ansågs det inte lämpligt att hålla ett målsägandeförhör på telefon när målsägandens förhör var avgörande för utgången och bevisvärderingen av förhöret inte var okomplicerad.14 Andra än rättens ledamöter kan alltså få närvara på distans på grund av en pandemi eller liknande. Utrymmet för distansnärvaro varierar dock beroende på vem det gäller, målets art, m.m. Det går inte att säga att distansnärvaro alltid kan motiveras med hänsyn till en extraordinär situation. Om distansnärvaro inte är möjlig och personens bristande närvaro utgör hinder för förhandling måste förhandlingen istället ställas in (jfr 46 kap. 2 § RB).15

4 Hela rätten kan ibland närvara på distans
Fall då hela rätten närvarar på distans bör behandlas som om rätten beslutat att hålla sammanträdet på annat ställe än ordinarie tingsställe och låtit samtliga övriga aktörer närvara via videolänk eller telefon. Utgångspunkten i RB är att sammanträden hålls på ordinarie tingsställe och av kravet om att rätten ska närvara personligen vid sammanträdet följer att det är på det ordinarie tingsstället som rättens ledamöter ska infinna sig.16 Det står dock rätten i princip fritt att välja ett annat ställe för sammanträde (jfr 1 kap. 6 § RB).17 När det gäller huvudförhandlingar krävs dock att det föreligger särskilda skäl enligt 1 kap. 6 § RB. Regeln är fakultativ. Vägledning för vad som utgör särskilda skäl finns i förarbetena till de lagrum som 1 kap. 6 § RB har ersatt eftersom lagstiftaren inte avsåg att förändra rättsläget i sak. I de äldre förarbetena uttalas att rätten ska välja den

12 Jfr prop. 2018/19:81 s. 30 och 89. 13 Prop. 2004/05:131 s. 95. 14 Jfr NJA 2017 s. 955 i vilket en förhörsperson fick närvara via videolänk utan att synas i bild eftersom det även fanns annan bevisning och möjligheterna att värdera utsagan inte försämrades av att personen inte syntes i bild. 15 Utevarohandläggning enligt 46 kap. 15 a § RB, om det är den tilltalade som inte kan inställa sig, är inte möjlig eftersom det i sådana fall nog ofta föreligger laga förfall (jfr SOU 1938:44 s. 362 samt de exempel som uttryckligen nämns i 32 kap. 8 § RB). 16 Jfr Dahlström, A., m.fl., kommentaren till 4 kap. 14 § FBL, för motsvarande sätt att se på frågan enligt FBL. 17 Nordh, R., och Lindblom, P. H., a.a., s. 54.

plats som är lämplig med hänsyn till kostnader, välbelägenheten för parterna och andra omständigheter.18 Relevanta skäl är alltså främst processekonomiska.
    Av tidigare ordning framgår dock att den också avsåg att säkerställa förhandlingsoffentligheten, varför även sådana hänsyn är relevanta. I t.ex. häradsrätt skiljde man mellan allmänna och andra ting. Reglerna var skrivna med utgångspunkt från de allmänna tingen, som hölls på tingsstället, och för vilka tid och plats för sammanträdena offentliggjordes i förväg.19 Vikt lades alltså vid att säkerställa att allmänheten visste var sammanträdena skulle hållas. En annan sak är att hänsynen till förhandlingsoffentligheten inte är särskilt stark eftersom förhandlingsoffentligheten kan säkerställas genom att domstolen t.ex. låter allmänheten närvara på distans genom s.k. sidosal enligt 5 kap. 12 § RB.
    Det säger dock sig självt att rätten i dessa fall även måste säkerställa att övriga aktörer får närvara på distans.

 

5 Delar av rätten kan inte närvara vid en förhandling på distans
NJA 1994 s. 545 rör frågan om någon av rättens ledamöter kan få närvara vid en fortsatt huvudförhandling i brottmål på distans. Omständigheterna var följande. Efter två dagars huvudförhandling i hovrätt beslutade hovrätten att inhämta kompletterande personutredning. Vid fortsatt huvudförhandling ca två veckor senare hade en av två nämndemän hastigt insjuknat med luftvägsproblem och deltog via telefon. Dåtidens domförhetsregler hade inte tillåtit hovrätten att fortsätta huvudförhandlingen med bara en nämndeman. Den fortsatta huvudförhandlingen pågick i 25 minuter. Under förhandlingen föredrogs den kompletterande personutredningen varefter parterna slutförde talan en andra gång. Omedelbart därefter höll hovrätten enskild överläggning och avkunnade dom.
    HD ansåg det självklart vara så att rättens ledamöter ska närvara personligen vid en huvudförhandling. Från denna regel drog HD slutsatsen att rättens ledamöter inte kan närvara vid en fortsatt huvudförhandling på distans. Något mer utförligt resonemang än så fördes inte. HD:s bedömning är dock ändå tydlig och innebär ett avsteg från RH 1990:105 i vilket hovrätten nådde motsatt slut. HD:s uttalanden

 

18 SOU 1938:44. s. 84, prop. 1969:44 s. 242 och prop. 1974:149 s. 32. Den ändring som gjordes senast var bara frångåendet av den i förväg formellt fastställda sammanträdesordningen, se Ds Ju 1974:5 s. 45 och prop. 1974:149 s. 32. Jfr rörande tillämpningen av fakultativa regler, Wallander, A., Om fakultativa regler. En studie av svensk och unionsrättslig reglering av skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor, Iustus 2015, s. 58–59, samt Nordh, R., och Lindblom, P. H., a.a., s. 54, som möjligen ska förstås som att de menar att bedömningen är friare än så. 19 Se t.ex. Processlagberedningens förslag till 1 kap. 6 och 7 §§ RB (SOU 1938:43 s. 2). Jfr Gärde, N., Engströmer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949, s. 19. Det saknas anledning anta att senare lagändringar avsåg att göra något annat än att undanröja sådana formella inslag som hade blivit onödiga, jfr prop. 1974:149 s. 32.

innebär att det inte heller är möjligt för någon av rättens ledamöter att närvara på distans under andra delar av en huvudförhandling. Mot denna bakgrund kan inte heller rådande pandemi utgöra skäl för närvaro på distans, särskilt inte om det endast är så att t.ex. en nämndeman som vill delta på distans inte är sjuk utan bara rekommenderas hålla sig undan för att minimera smittspridning eller smittorisk.
    Det går dock att argumentera för ett undantag i fall då det hade varit möjligt att låta samtliga andra aktörer än rätten närvara på distans. Reglerna om distansnärvaro i 5 kap. 10 § RB utgör redan avsteg från utgångspunkten att samtliga medverkande personer ska närvara fysiskt i rättssalen. Skulle man i ett visst fall kunna godta att samtliga andra personer än rättens ledamöter närvarar på distans vore det inkonsekvent att mena att det inte är möjligt att låta någon del av rätten närvara på distans. I båda fallen tar ledamoten del av det muntliga materialet på distans. Sker närvaron via videolänk har den ledamot som närvarar på distans goda möjligheter att tillgodogöra sig det som läggs fram, förutsatt att det inte förekommer några tekniska problem.20 Den enda kvarvarande väsentliga skillnad mellan rättens och andras närvaro hänför sig då till rättens möjligheter att kommunicera internt under pågående huvudförhandling.21 Sådan kommunikation kan dock ändå möjliggöras om rätten antingen tar pauser i förhandlingen eller säkerställer att samtliga ledamöter har tillgång till en ”chattgrupp” som bara rätten har tillgång till.
    Det sagda talar för att avvika från NJA 1994 s. 545 i särskilda fall men det är svårt att anse att nu framförda argument speglar gällande rätt.22 HD:s avgörande är tydligt och varken samhället eller rättsläget i övrigt har förändrats på något väsentligt sätt.23 Snarare får argumenten beaktas i frågan om högre rätt bör undanröja den lägre rättens avgörande och återförvisa målet eller inte på grund av att den lägre rätten inte varit domför. Följden av att någon del av rätten inte närvarat på föreskrivet sätt är nämligen att ledamoten varit frånvarande. I den mån sådan frånvaro innebär att rätten inte varit domför kan det innebära att rätten, genom att avgöra målet ändå, begått ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Har ett sådant rättegångsfel begåtts ska den lägre rättens avgörande undanröjas och målet återförvisas (50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § RB). Praxis är dock relativt tillåtande när det gäller bristande domförhet i denna typ av fall. I NJA 1994 s. 545 ansåg HD att hovrättens rättegångsfel inte kunde antas ha inverkat på målets utgång varför hovrättens dom inte

 

20 Jfr dock prop. 1998/99:65 s. 24. 21 Jfr Strömberg, H., och Lundell, B., a.a., s. 123. 22 Jfr Dahlström, A., m.fl., kommentaren till 4 kap. 14 § FBL. 23 Jfr Bylander, E., a.a., s. 282–286, rörande den tröghet som funnits att införa nya tekniska lösningar i domstolsprocessen. Jfr den restriktiva inställning som uttrycks i viss förvaltningsrättslig litteratur, se Strömberg, H., och Lundell, B., a.a., s. 123, och von Essen, U., Bohlin, A., och Warnling Conradson, W., Förvaltningsrättens grunder, 3 uppl., Norstedts Juridik 2018, s. 165. Skrivningen i sistnämnda verk är dock mindre restriktiv än motsvarande i bokens 2 uppl., s. 136.

undanröjdes. Domstolen ansåg i och för sig att bristande domförhet typiskt sett kan antas ha inverkat på målets utgång men att man inte kan anta att det skett någon sådan inverkan när det inte hänt något annat vid förhandlingen än att viss kompletterande personutredning föredragits och parterna slutfört talan en andra gång.24 I ljuset av HD:s sätt att argumentera är det naturligt att även argument som liknar de jag anfört ovan kan tala mot ett undanröjande.

 

6 Delar av rätten kan närvara vid en överläggning på distans
Även vid överläggning måste utgångspunkten vara att rättens ledamöter ska närvara personligen. Samma hänsyn till koncentrations-, muntlighets-, omedelbarhets- och bevisomedelbarhetsprinciperna gör sig gällande även vid överläggningar.25 Frågan är om det finns något undantag från denna regel. I den mån frågan diskuterats i doktrinen förefaller man vara enig om att i alla fall enstaka ledamöter kan få närvara via telefon.26 Uppfattningen stöds av ett icke-refererat fall från HD i vilket domstolen inte uttalar sig om möjligheten för nämndemän att närvara vid en hovrätts överläggning via telefon utan endast konstaterar att sådan närvaro inte var olämplig i de aktuella fallen.27 För egen del kan jag notera att det inte läggs fram någon ny bevisning under en överläggning som måste värderas. De betänkligheter som kan finnas mot att tillåta distansnärvaro för rättens ledamöter under en förhandling finns därför inte för distansnärvaro under överläggning. Eventuella svårigheter är endast av praktisk art, såsom att den som närvarar via telefon kan ha svårt att delta i diskussionen, vilket kan bli aktuellt om överläggningen innefattar diskussion av mer komplicerade frågor.28 Mot det sagda kan anföras att NJA 1994 s. 545 kan förstås som att det inte finns några undantag från kravet på ledamöternas personliga närvaro för överläggningar. HD uttalade sig visserligen endast direkt om vad som gäller för närvaro vid förhandling, men samma ledamot närvarade på distans även under överläggningen. Enligt min mening vore en sådan tolkning alltför långtgående då HD endast uttryckligen uttalat att distansnärvaro under förhandling inte är möjlig.29 När är det då möjligt att närvara vid överläggning på distans? Av den praxis som finns kan utläsas att distansnärvaron måste vara lämp-

 

24 Jfr t.ex. NJA 1991 s. 783 och NJA 2004 s. 65, om hur andra fall av bristande domförhet behandlas. Jfr NJA 2017 s. 1029, som gällde en rent formell brist utan väsentlig betydelse för förtroendet för domstolens avgörande eller rättssäkerheten i förfarandet. 25 Jfr Rättsfall från Bostadsdomstolen (RBD) 1980:7. 26 Nordh, R., och Lindblom, P. H., a.a., s. 32 not 67 och Holmgård, L., Notariebrottmål, 2 uppl., Wolters Kluwer Sverige 2017, s. 157. 27 HD:s dom den 9 oktober 2014 i mål nr B 4616-13, p. 5. 28 Jfr RBD 1980:7. 29 I den allmänna förvaltningsrätten förekommer ett argument som jag har bemött ovan, se avsnitt 5.

lig.30 Jag har ovan antytt vad det är för skäl som bör beaktas — det rör sig om skäl som hänför sig till två motstående intressen. Tillåtandet av distansnärvaro fyller uppenbarligen ett processekonomiskt ändamål, varför ett beslut om distansnärvaro måste bidra till att minska kostnaderna för processen. Detta processekonomiska ändamål måste dock balanseras mot intresset av ett materiellt riktigt avgörande. Huvudregeln om rättens ledamöters personliga närvaro hänger samman med koncentrationsprincipen, etc. Principerna avser att tillåta en fri och god bevisvärdering, som i sin tur tillgodoser intresset av ett materiellt riktigt avgörande.31 Tillåtandet av distansnärvaro får därför inte väsentligt försämra rättens möjligheter att nå ett materiellt riktigt avgörande.32

7 Avslutning
Jag har kommit fram till följande slutsatser. Hela rätten, men inte enskilda ledamöter, kan ibland närvara vid en förhandling på distans. Enskilda ledamöter kan delta i överläggningar på distans. Det finns argument för undantag från denna ordning.
    Det finns anledning att överväga om rådande ordning verkligen är lämplig de lege ferenda eller om man inte bör öppna upp för undantag i särskilda fall. Rätten kan i princip alltid närvara på distans förutom om den består av flera ledamöter och någon enskild ledamot vill närvara på distans vid en huvudförhandling. Det finns ingen möjlighet att göra undantag från denna ordning även om förhandlingen t.ex. endast skulle avse uppläsning av personalia och kompletterande slutanföranden. Denna ordning är inte ändamålsenlig. Den bidrar till mindre god processekonomi utan att vara nödvändig för att tillgodose rättssäkerheten och intresset av ett materiellt riktigt avgörande. Det finns därför anledning att de lege ferenda öppna upp för undantag.33

 

30 HD:s dom den 9 oktober 2014 i mål nr B 4616-13, p. 5. Ev. a.m. Holmgård, L., a.a., s. 157. 31 Se t.ex. SOU 1938:44 s. 22. 32 Jfr RBD 1980:7, där Bostadsdomstolen uttrycker en mer restriktiv syn än HD, JO 1992/93 s. 465, som angick liknande frågor för de allmänna försäkringskassorna, och prop. 1990/91:117 s. 104–105. 33 En annan sak är att otillåten distansnärvaro inte alltid kan leda till återförvisning.