Notiser

 

Dag Victor 1944–2019

Dag Victor dog den 12 augusti2019, kort före sin 75-årsdag. När Dag pensionerades som justitieråd och domare i Högsta domstolen hade han hunnit med en synnerligen innehålls- och framgångsrik yrkeskarriär. Han lämnar ett stort tomrum efter sig men också varaktiga insatser som kan och bör stimulera många av oss. Han växte upp i Östersund och bevarade spår av sin dialekt genom hela livet. Han gjorde knappast några försök att utplåna den. Hans ursprung var viktigt för honom. Hans far Frans hade sedan 1941 advokatbyrå i staden. En av Dags bröder är kvar som delägare i den byrån tillsammans med nästa generation. Hans farbror var hovrättsråd och vice ordförande på avdelning i Svea hovrätt. Och även Dags son Per blev advokat.
    Dag blev jur.kand. i Uppsala 1970 och hade redan då siktet inställt på att doktorera. Under doktorandutbildningen passade han på att tjänstgöra som tingsnotarie och som föredragande hos Riksåklagaren. Han disputerade 1977 på avhandlingen Rättssystem och vetenskap. Den anmäldes i detta blad av dåvarande professorn Tore Strömberg och fick åtskilliga lovord. Professor Strömberg är uppenbart imponerad:

 

Redan genom att föra sin tungt lastade farkost i hamn har förf. gjort en storprestation.

 

Och:

 

Rättssystem och rättsvetenskap är resultatet av en respektingivande intellektuell kraftsamling.

 

Avhandlingen kom att läggas fram inom ämnet allmän rättslära men hade vuxit fram ur vad som ursprungligen var ett första kapitel i en ”i princip rättsdogmatisk undersökning om lagstiftningstekniken i brottsbalken och dess betydelse för lagstiftningsproblemen” eller som Dag senare skulle komma att uttrycka det: ”i princip består min avhandling av det inledande metodavsnittet”.
    Avhandlingen består av två tydligt urskiljbara delar. Den första delen fokuserar på vetenskapsbegreppet och inkluderar kapitel om bland annat Aristoteles vetenskapssyn, vetenskapsbegreppets utveckling och kunskap. I den andra delen av avhandlingen närmar sig Dag rätten och frågan om rättsdogmatikens vetenskaplighet. I den delen presenteras en analysmodell för rättsdogmatiken. Vi ska här inte närmare gå in på detaljer i texten, men den innehåller åtskilligt som — det är inte ägnat att förvåna med hänsyn till att de frågor som diskuteras inte skäms av att tiden går — är av intresse också fyrtio år senare (bara under skrivandet av denna text lades det ut en bokanmälan på SvJT:s hemsida som innehåller inte mindre än fem fotnoter som refererar till avhandlingen, se Mellqvist i SvJT 2019 s. 979).
    Tanken var alltså att disputera i straffrätt. Men det som var tänkt som en inledning blev en hel avhandling som genom Dags fascination för Aristoteles breddades från den straffrättsliga inriktningen till allmän

rättslära och kunskaps- och vetenskapsteori. Om det skriver professor Strömberg:

 

Utan att vara kännare av Aristoteles kan man våga påstå, att kapitlet om dennes vetenskapssyn är utmärkt i sin klarhet, grundlighet och tilltalande språkliga utformning.

 

Dag blev docent på avhandlingen och torde ha varit inställd på en fortsatt bana som forskare vid universitetet.
    Även om han i tiden efter sin avhandling kom att ägna sig huvudsakligen åt lagstiftningsverksamhet och dömande — förvisso med en ständigt aktiv penna på framför allt straffrättens område — lyste hans teoretiska intressen mer än sällan igenom också när han befattade sig med praktiska frågor. Det var under hela hans yrkesgärning tydligt att han höll kvar en fot i sitt vetenskapliga betraktelsesätt, och han rörde sig hela tiden på ett synnerligen konstruktivt sätt i gränslandet mellan akademiska och praktiska vinklar, med stor fallenhet för dem båda.
    Ett exempel på det sagda är att han vid en paneldiskussion om påföljdsbestämning i universitetshuset i Uppsala, någon gång under 00-talets andra hälft, inledde sitt inlägg med att, på ett sätt som faktiskt framstod som mycket otvunget, utförligt citera (läsa ur är kanske ett bättre uttryck) Aristoteles Den nikomachiska etiken för att sedan bygga sina mer konkreta resonemang på den grund han därigenom fick.
    Samtidigt som Dag visade en påtaglig öppenhet och ett intresse för nya synsätt var han skeptisk till en vetenskapsteoretisk hållning som gjorde att allt var tillåtet och att alla synsätt och uppfattningar var lika mycket värda. I en diskussion kring en nyutkommen avhandling, med starka socialkonstruktionistiska drag, framhöll han till exempel med emfas betydelsen av att sträva efter ett möte i stället för att utgå ifrån att var och en kan tillåtas ha sin egen bild av verkligheten. Det är inte givet att han hade rätt i de farhågor han gav uttryck för, men det är betecknande att han så kraftfullt underströk vikten av mötet och samtalet.

***

Att Dag Victor kom att lämna den akademiska banan berodde ursprungligen på att han övertalades att arbeta för Brottsförebyggande rådets, Brå, översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Det var ett ganska speciellt uppdrag som rådet hade fått i december 1977 till följd av den debatt som flammade upp sedan Rikspolisstyrelsen hade presenterat den så kallade AMOB-rapporten. Uppdraget var öppet och påminde om gamla tiders lagberedning. Brå fick dessutom generösa resurser till det. Arbetet kom att ledas av en särskild styrgrupp under rikspolischefen, då Holger Romander, och med representation från riksdagens partier.
    Dag arbetade först med en rapport om sakhäleri som ledde till en ny bestämmelse i brottsbalken. I början av 1980 blev han sekreterare i projektets styrgrupp och därmed den som i praktiken kom att leda arbetet. Projektet, som avslutades 1982, var osedvanligt produktivt och ledde till åtskilliga rapporter med förslag som i allt väsentligt också genomfördes (se om detta Romander i Korsell, red., Perspektiv på ekobrottsligheten, Brå 2000).
    På detta sätt fick Dag smak för lagstiftningsarbete, och han rekryterades som rättssakkunnig till Justitiedepartementets straffrättsenhet, L5.

Han tjänstgjorde också på nytt en kortare tid hos Riksåklagaren, nu som byråchef, varefter han 1986 blev den självklare chefen för straffrättsenheten.
    Det blev en spännande tid. Den kriminalpolitiska stjärnhimlen var åtminstone tidvis gynnsam för Dags straffrättsliga hållning, och han fick möjlighet att som chef för enheten ta ansvar för och sätta sin prägel på arbetet med två nya kapitel i brottsbalken, 29 och 30, om straffmätning respektive val av påföljd. Den reformen får nog betraktas som den mest väsentliga som gjorts i brottsbalken sedan balken trädde i kraft 1965.
    Under sin tid i justitiedepartementet visade Dag mycket tydligt hur en professionell ämbetsman idealiskt sett ska fungera. Han hade starka och väl grundade uppfattningar som han gav tydligt uttryck för och drev med stark integritet. Samtidigt var han väl medveten om spelreglerna i en politisk organisation och genomförde professionellt vad som blev den politiska nivåns intentioner efter ett ibland livligt meningsutbyte. Dags starka integritet och goda orientering i det politiska systemet kan tjäna som förebild för tjänstemän i en politisk organisation! Dag förblev engagerad i påföljdsbestämningsfrågor genom hela sitt liv. Hans engagemang kom till uttryck bland annat i hans deltagande i de båda projekt i seminarieform vars resultat publicerades som särskilda häften i Svensk Juristtidning (se häfte 2 år 1999 och häfte 2 år 2003). I det förstnämnda häftet framhöll han på ett tankeväckande sätt att påföljdsreformen 1989, med dess fokus på proportionalitet och ekvivalens, inte innebär något hinder mot att lägga individualpreventiva överväganden till grund för påföljdsnormerna, och han påpekade också att detta alls inte behöver innebära att man använder ändamålsbestämmelser eller öppet prognostiska rekvisit.

 

Vi vet mycket väl att det är en stark korrelation mellan antalet tidigare begångna brott och risken för återfall. Vi vet att många unga som begår brott under alla förhållanden kommer att upphöra med detta när de blir vuxna. Vi vet att brott i många fall genereras av missbruk eller psykiska störningar och att dessa bakomliggande faktorer då också är en nyckel till att motverka fortsatt brottslighet. Generella kunskaper av detta slag kan översättas till generella normer. Det normbundna beslutsfattandet kommer då också sett som en helhet att främja de uppsatta målen trots att dessa inte är styrande för de enskilda besluten.

 

Med andra ord: de individualpreventiva hänsynstagandena kan komma till uttryck i generella normer byggda på generell kunskap snarare än i allmänna anvisningar till rättstillämparen om att i det enskilda fallet söka ta sådana hänsyn.
    I häftet från 2003 sökte han finna en väg att rationellt motivera och argumentera kring brottslighetens art, och han gjorde det genom att vända upp och ned på invanda tankegångar. Särbehandling på grund av brottslighetens art skulle, det var Dags tes, inte handla så mycket om att skälen för fängelse är starkare utan om att skälen för privilegiering (skälen för en lindrigare påföljd än vad straffvärdet motiverar) är svagare. De särskilda kategorier av brott som brukar utpekas som artbrott skulle utifrån denna grundtanke närmast vara de som inte ”framstår som förbund[na] med gärningsmannens personliga eller sociala situation på samma sätt som exempelvis tillgreppsbrott normalt gör”.
    Det låter sig nog sägas att hans modell inte är alldeles enkel att förena med påföljdssystemet såsom det ser ut efter 1989 års reform, men försöket återspeglar Dags konstruktiva läggning. Frågan är, när det gäller

besvärliga rättsliga frågor, inte i första rummet hur det ÄR, utan hur man kan konstruera ett sammanhängande system av de delar som vi har. Samma konstruktiva ansats finns i de Lagrådsyttranden av hans penna där han tillsammans med sina lagrådskolleger söker en lösning på problemet med blankettstraffbud genom att koppla ihop frågan om uppsåtstäckning med frågan om blankettstraffbudens tillåtlighet från konstitutionell synpunkt. Inte heller avseende denna fråga är det självklart att modellen håller fullt ut, men tänker man nytt och självständigt kan man knappast räkna med att fullt ut lyckas varje gång. Försöken är närmast exemplariska som bilder av vad en konstruktiv ansats kan resultera i.
    Dag har uttalat att det inte finns någon annan företeelse som på ett så genomgripande sätt har påverkat det kriminalpolitiska systemet som narkotikafrågan. Han kom också att ägna sig åt frågan från flera olika utgångspunkter. Under hans tid som chef för straffrättsenheten kriminaliserades själva konsumtionen av narkotika. Reformen var omdiskuterad och satte hans lojalitet som tjänsteman på prov, och det är lätt att förstå att det inte var en lagändring som han personligen ställde sig bakom. När han senare i en festskriftsartikel (Brott i välfärden: Om brottslighet, utsatthet och kriminalpolitik: Festskrift till Henrik Tham) gör en beskrivning av utvecklingen av den straffrättsliga regleringen av narkotikahanteringen uttalar han att propositionen om kriminalisering av bruket av narkotika knappast andas någon ”särskild entusiasm för förändringen”.
    Dag deltog också i Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 357 (Mefedrondomen) om straffvärdebedömningar i narkotikamål. Domen innebär en kursändring på så sätt att art och mängd får träda tillbaka för en mer nyanserad straffvärdebedömning av narkotikabrott, främst vid allvarligare brott. Avgörandet är också en återgång till de utgångspunkter för bedömningen av förhållandet mellan narkotikabrott och grovt narkotikabrott som angetts av lagstiftaren (prop. 1980/81:76). Domen ligger väl i linje med Dags syn på straffmätning generellt och med hans syn på narkotikafrågan.
    Under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal kom Dag också att bli aktiv i det nordiska umgänget. Det fanns åtminstone två vägar in i det för honom.
    Dels deltog Dag i det nordiska samarbete som arrangerades av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi (NSfK) med bland annat årliga seminarier. Samarbetsrådet stöttade också ett särskilt nordiskt projekt om den förändrade syn på straffrättens påföljdssystem som — i varierande utsträckning — slog igenom i de nordiska länderna under senare delen av 70-talet. Ett i Norden ambulerande seminarium resulterade i antologin Straff och rättfärdighet där Dag medverkade med viktiga texter. Han hade också från kulisserna ett visst inflytande över Brå:s inflytelserika rapport Nytt straffsystem från 1977.
    Dels hade straffrätten vid Uppsala universitet livaktiga relationer med forskare och ämbetsmän i framför allt Finland, till exempel Inkeri Anttila, KJ Lång och Patrik Törnudd. Det avsatte bland annat en rapport från ett seminarium om upprepad brottslighet i Tällberg 1977 där Dag medverkade. Detta seminarium följdes upp genomlikartade aktiviteter i bland annat Åbo, Hässelby och Helsingfors. Detta redovisas i Straffrättsliga studier tillägnade Alvar Nelson från 1985 där Dag skriver om skuldprincipens roll vid häleribrott.
    Miljön kring straffrätten vid Uppsala universitet var mycket livaktig och hade stor betydelse för Dag och hans utveckling liksom för många

andra. Det var dåvarande professorn Alvar Nelson som i sitt högre seminarium byggde en mötesplats för akademiker och praktiker. Detta kom att spela stor roll, också för att seminarierna erbjöd en praktisk och lockande möjlighet att behålla en anknytning till akademin även efter examen. Alvar Nelsons efterträdare har slagit vakt om denna verksamhet som också Dag fortsatt medverkade i. I sammanhanget kan hänvisas till Dags egen berättelse om tiden i Uppsala i ”1968 och ’den nya Uppsalaskolan’”. Uppsatsen finns i samlingsverket 1968 och därefter. De kritiska rättsteoriernas betydelse för nordisk rättsvetenskap, utgivet av Kjell Å Modéer och Martin Sunnqvist år 2010.

 

***

Efter sex år som chef för straffrättsenheten utnämndes Dag Victor 1992 till lagman i Svea hovrätt. Hans erfarenhet av domstolsarbete begränsade sig till en kortare tids notariemeritering cirka 15 år tillbaka i tiden, och vi vet att Dag inledningsvis var lätt nervös i sin nya roll. Det gick emellertid över snabbt dels tack vare gott stöd från hovrättens dåvarande president Birgitta Blom, dels — och framför allt — tack vare Dags juridiska skicklighet och öppna sinne som gav honom en naturlig auktoritet. I hovrätten medverkade han i ett trettiotal avgöranden som publicerades i Rättsfall från hovrätterna och i tolv avgöranden som överklagades och sedermera refererades i NJA.
    För Dags omgivning, och troligen även för honom själv, stod det emellertid klart att tiden i hovrätten skulle bli begränsad och betraktas bara som en station på vägen mot Högsta domstolen. Och den utnämningen kom också mycket riktigt 1997. (Regeringen beslutade för övrigt att utnämna Dag till justitieråd inte mindre än två gånger, nämligen också i december 2010, något som beredde honom stor glädje.) Därutöver utnämndes han till ordförande på avdelning den 1 juli 2010. Han stannade kvar som justitieråd fram till dess att han gick i pension den 30 september 2011. I Högsta domstolen deltog han i drygt 450 mål som refererades. Han var referent i mer än hundra av dessa mål. Under sin tid i Högsta domstolen deltog han också med starkt engagemang i domstolens utvecklingsarbete. Han drev bland annat övergången till styckesnumrering. Den tidigare ordföranden Stefan Lindskog talar om ”Dags ständiga strävan att förbättra domstolens förutsättningar att väl fylla sin prejudikatuppgift.” (Se om detta Lindskog: Dag och jag och Högsta domstolen, i SvJT 2015.) Dag satt i Lagrådet under åren 2002–2003. Efter sin pensionering tjänstgjorde han i Lagrådet även åren 2011–2013 och kortare perioder under våren 2014. Hans perioder där satte kraftfulla avtryck och präglades också av hans akademiska läggning.
    För att ytterligare visa på Dags mångsidighet vill vi beröra hans intresse för svenska domstolars hantering av Europakonventionen. Han återkom till detta i olika sammanhang. Han skrev en artikel i Svensk Juristtidning under just den rubriken. En av de frågor där han som domare kom att få inflytande över utvecklingen var rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen och den svenska rättstillämpningen och lagstiftningen.
    Han var referent i NJA 2008 s. 946, ett mål där frågan om det straffrättsliga skyddet mot olovliga ljud- och bildupptagningar av privata förhållanden behandlades. En person hade installerat dold kamerautrust-

ning och spelat in ljud- och bildupptagningar av bland annat intimt umgänge mellan två andra personer. Högsta domstolen ogillade åtalet för ofredande men uttalade att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det aktuella slaget borde vara straffbara. Domstolen uttryckte också en tvekan i frågan om det rådande rättsläget var förenligt med Europakonventionens krav.
    När regeringen sedan våren 2012 presenterade förslag till en straffbestämmelse om kränkande fotografering deltog Dag vid granskningen i Lagrådet. Lagrådet avstyrkte, bland annat mot bakgrund av att förslaget inte behandlade frågorna om olovliga upptagningar och olovlig spridning i ett sammanhang.
    Ett annat mål av betydelse för rättsutvecklingen när det gäller förhållandet mellan Europakonventionen och svenska straffbestämmelser är NJA 2007 s. 1037. Målet gällde frågan om konsekvenserna av att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 blivit undergrävd som en direkt följd av att polisen provocerat någon att begå brott. Dag var visserligen inte referent utan ordförande i rätten, men det framstår som om hans tankar vunnit gehör. Högsta domstolen konstaterar att det inte finns någon svensk lagstiftning som rör frågan om brottsprovokation och att svensk praxis är begränsad. Domstolen kom fram till att en polisprovokation som oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång bör betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse. Dag hade gett uttryck för den uppfattningen redan i början av 2000-talet (se SvJT 2001 s. 726).
    Ett annat spår som förtjänar att lyftas bland Dags intresseinriktningar är det straffprocessuella. I den föga spridda uppsatsen Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar (som publicerats i 35 års utredande — en vänbok till Erland Aspelin och som publiceras på nytt i detta häfte) utvecklade han sin syn på gärningsbeskrivningen och de krav som kan ställas på denna. Kännetecknande för Dags processuella hållning är att han hela tiden integrerar den straffrätt som faktiskt ska hanteras i analysen av de processuella frågorna. Det är när man läser texterna svårt att nå en annan slutsats än att en sådan utgångspunkt är till fördel för analysen. Ytterst kan Dags hållning i denna del ses som uttryck för att straffrätten och straffprocessrätten som ämnesområden inte bör hållas åtskilda utan med fördel bör ses i ett sammanhang.
    Vid sidan av den ordinarie verksamheten har Dag genom åren haft åtskilliga viktiga utredningsuppdrag inom bland annat straffrätt och kriminalpolitik men också ofta med internationell anknytning. Han medverkade som sakkunnig eller expert i bland annat Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme, Fängelsestraffkommittén och Psykansvarskommittén. Han var ordförande i Företagsbotsutredningen, SOU 1997:127 och i Internationella straffrättsutredningen, SOU 2002:98. Han var också ordförande i Folkrättskommittén, SOU 2010:22. Han valde sina uppdrag med omsorg och tog sig hellre an systemfrågor än mindre beställningsarbeten.
    Också Dags relationer till denna tidskrift har varit omfattande. Redan 1972 gladde han oss med en betraktelse om dödande och tillgrepp av katt, och han återkommer regelbundet med artiklar ända fram till 2015. Dag blev medlem i föreningen som ger ut tidskriften 1980 och valdes in i styrelsen som suppleant 2001 och som ordinarie ledamot 2004. Han av-

trädde vid höstmötet 2016. Han var också medlem i redaktionen 1996– 2010.
    Dag var genuint och uppriktigt engagerad i de frågor han skrev eller samtalade om. Det innebar ofta att han gick längre i sitt sökande än de flesta andra. Det märks nästan alltid i hans texter att han noga läst och övervägt det material han samlat in, och inte sällan märks också hans förmåga att sätta in den enskilda frågan i ett större sammanhang. Sistnämnda förmåga kunde inte sällan betyda att det för honom relevanta sammanhanget — liksom det för honom relevanta materialet — var betydligt mer omfattande än vad många andra kunde föreställa sig. Hans engagemang i frågorna kunde också märkas när någon till exempel i skrift på ett seminarium eller på en föredragning anmälde en avvikande uppfattning. Dag argumenterade då emot och han gjorde det med sitt engagemang bakom sig. Den som inte kände honom kunde nog emellanåt uppfatta honom som sträng både mot meningsmotståndare och mot sådant som han uppfattade som dåligt i något avseende.
    Ett annat påtagligt drag hos Dag, som märks särskilt i hans texter om påföljdssystemet, är oviljan mot alltför enkla lösningar. Någon gång kunde denna ovilja leda till att han uppfattades som (och någon gång kanske också var) svårbegriplig eller dunkel, men allt som oftast innebar hans inställning att nya nyanser kunde läggas på den duk som redan tidigare målats. I detta sammanhang är bland annat ”Skärtorsdagsdomen” (NJA 2008 s. 359) intressant. Man ska visserligen vara försiktig med att dra slutsatser om vem som har hållit i pennan vid kollegial domskrivning, men det är i detta fall svårt att tro annat än att domskälen dominerats av Dags penna. Också hans text om ett differentierat påföljdssystem (se SvJT 1999 s. 132) liksom replikväxlingen om straffmätningsvärde i SvJT 2015 är illustrativa exempel.

 

***

Dag Victor var en man med starka uppfattningar och med en lidelse för god och kunskapsbaserad utveckling av rättssystemet. Det sista han skrev var ett spontant remissyttrande över betänkandet (SOU 2018:85) med förslag att slopa den generella strafflindringen för personer som fyllt 18 men inte 21 år. Yttrandet innehöll skarp kritik mot i första hand regeringen och dess direktiv till utredningen som var en kategorisk beställning om att helt och hållet avskaffa denna reglering. Yttrandet visar Dags starka engagemang för en kriminalpolitik byggd på kunskap och mot vulgär populism.
    Yttrandet gavs in i god tid före remisstidens utgång och fick en viss spridning. Den uppmärksamme kan tydligt se att det fick ett starkt genomslag hos åtskilliga remissinstanser.
    Det är i skrivande stund oklart hur ärendet kommer att landa — det befinner sig i den politiska hetluften. Men Dags yttrande kan tydligt bidra till en lösning i den riktning han förespråkade. Detta är ytterligare ett exempel på att Dag fortsatt kommer att ha ett inflytande på den rättsliga utvecklingen.

 

Petter Asp, Agneta Bäcklund och Sten Heckscher