Även våldtäktsdomar bör undersökas vetenskapligt

— replik till Linnea Wegerstad

 

 


Av professor CHRISTIAN DAHLMAN

Författaren bemöter den kritik som Linnea Wegerstad framför mot studien i SvJT 2018 s. 327. Enligt författaren framställer Wegerstad det rättsfallsmaterial som ingår i studien på ett missvisande sätt.

 


Eftersom jag forskar om bevisvärdering träffar jag ofta praktiskt verksamma jurister och lyssnar till deras syn på olika bevisvärderingsfrågor. En fråga där jag möter olika uppfattningar är huruvida beviskravet i brottmål, så som det tillämpas i praktiken, varierar mellan olika brottstyper. Många försvarsadvokater som jag talar med anser att detta är fallet och menar bland annat att beviskravet vid sexualbrott är lägre än vid andra typer av brott. När jag talar med domare får jag en helt annan bild. De flesta domare anser att samma höga beviskrav tillämpas vid alla brottstyper. Att dessa båda grupper har så olika uppfattning om verkligheten är anmärkningsvärt, och eftersom jag är forskare väcker det ett forskningsintresse hos mig att försöka ta reda om beviskravet skiljer sig mellan olika brottstyper eller inte. Mitt intresse är rent vetenskapligt. Jag är inte ute efter att hjälpa försvararsidan och jag är inte heller ute efter att hjälpa domarna. Enligt min syn på vetenskap skall jag som forskare inte driva samhällsintressen och inte drivas av mina personliga rättspolitiska uppfattningar, utan försöka bidra till förbättrad kunskap om rätten på ett så objektivt och neutralt sätt som möjligt.
    När det gäller frågan huruvida beviskravet i brottmål, så som det tilllämpas i praktiken, skiljer sig mellan olika brottstyper finns inget enkelt sätt att inhämta kunskap. Om man undersöker saken med traditionell rättsdogmatisk metod och studerar rättspraxis kan man snart konstatera att Högsta domstolen såväl som underrätterna säger i sina domskäl att samma beviskrav skall tillämpas oavsett brottstyp,1 men frågan är om beviskravet tillämpas så i praktiken. Vad många försvarsadvokater påstår är att domskäl är skrivna som om beviskravet vore lika högt vid alla brottstyper men att beviskravet i praktiken tillämpas på ett differentierat sätt. För att undersöka om detta påstående är sant räcker det inte att studera vad domstolarna säger att de gör. Man måste på något sätt komma åt vad de faktiskt gör. Detta kräver någon annan vetenskaplig metod än traditionell rättsdogmatik. En möjlighet vore att göra en så kallad observationsstudie, där forskaren sitter med vid överläggningar

 

1 Se t.ex. NJA 2017 s. 316.

SvJT 2020 Även våldtäktsdomar bör undersökas… 713 och observerar hur domare resonerar. Denna typ av metod har tillämpats av den norske bevisforskaren Eivind Kolflaath.2 En annan möjlighet är att göra en kvantitativ studie av en större mängd domar med samma typ av bevisning för att se om frekvensen av fällande respektive friande domar varierar beroende på brottstyp. En sådan studie genomfördes av Andreas Korths-Aspegren i sitt examensarbete på juristprogrammet i Lund med mig som handledare, och vi publicerade tillsammans resultaten från denna studie i en artikel i Svensk Juristtidning 2018.3 I vår studie jämförs beviskravet vid våldtäkt med beviskravet vid olaga hot. En större mängd mål inom dessa brottstyper samlades in slumpmässigt. För att bevisläget i målen skulle bli så likartat som möjligt inkluderades enbart mål i studien där ord stod mot ord och målsägandens berättelse hade stöd av vittnesbevisning om ”efterföljande beteende”, dvs. en person som inte själv bevittnat våldtäkten/hotet som åtalet avser men vittnar om målsägandens beteende i anslutning till den påstådda gärningen, t.ex. att målsäganden berättat om gärningen eller att målsäganden uppvisat ett sinnestillstånd som är typiskt för den som precis blivit utsatt för våldtäkt/hot. Mål där det också förekom annan bevisning till stöd för åtalet, t.ex. rättsmedicinsk bevisning, sorterades bort. Vid en jämförelse mellan de två brottstyperna visade det sig att våldtäktsmål med detta bevisläge ledde till en fällande dom i 90% av fallen, medan mål om olaga hot med samma bevisläge endast ledde till en fällande dom i 18% av fallen.4 Skillnaden är anmärkningsvärt stor och resultatet har hög statistisk signifikans (p < 0,00001).5 I vår artikel diskuterar vi olika möjliga förklaringar till den observerade skillnaden mellan måltyperna. En förklaring skulle kunna vara att åklagare är mer selektiva med att väcka åtal vid våldtäkt och att de fall som går till åtal därför har målsägandeberättelser som i genomsnitt har högre beviskraft.6 Genom att analysera åtalsfrekvensen kom vi fram till att detta förmodligen är en delförklaring men att det inte ensamt kan förklara hela skillnaden mellan måltyperna.7 Den stora skillnaden mellan måltyperna stödjer hypotesen att beviskravet, så som det tillämpas i praktiken, är lägre vid våldtäkt än vid olaga hot.
    En artikel har nu publicerats i SvJT där Linnea Wegerstad granskar vår studie.8 Enligt Wegerstad finns det brister i studiens upplägg och genomförande som medför att den inte ger stöd för att domstolar tillämpar ett lägre beviskrav i våldtäktsmål.9 Wegerstad sätter fingret på

 

2 Kolflaath, Eivind. Bevisbedömmelse i praksis, Fagbogforlaget, Bergen, 2013. 3 Dahlman, Christian & Korths-Aspegren, Andreas. Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräckligt i mål om olaga hot?, SvJT 2018 s. 327. 4 Ibid s. 331. 5 Ibid s. 331. 6 Ibid s. 336. 7 Ibid s. 337. 8 Wegerstad, Linnea. Brister i en studie om domstolars bevisvärdering avseende mål om olaga hot och våldtäkt, SvJT 2020 s. 692. 9 Ibid s. 711.

 

714 Christian Dahlman SvJT 2020 osäkerhetsfaktorer som finns i kvantitativa studier av denna typ, men de slutsatser hon drar utifrån dessa osäkerhetsfaktorer är kraftigt överdrivna. I det följande kommer jag att gå igenom Wegerstads kritik och visa att den är överdriven och missvisande.
    Wegerstad hävdar att de domar som ingår i studien inte kan jämföras med varandra som vi har gjort eftersom bevisläget inte är identiskt.10 som studien är upplagd inkluderas fall där ord står mot ord och målsägandens berättelse får stöd av vittnesmål om efterföljande beteende men inte av någon annan bevisning. Detta upplägg medför att fallen i studien har samma typ av bevissituation men det kommer förstås ändå att finnas individuella variationer i bevisningen som kan ha påverkat utgången, t.ex. när det gäller målsägandens berättelse vid rättegången. I vissa fall kan berättelsen vara lång och detaljrik, i andra fall kan berättelsen vara lite mer knapphändig. I vissa fall har målsäganden gjort ett mycket säkert intryck, i andra fall kan målsäganden ha framstått som lite mer osäker. Sådana omständigheter kan förstås påverka domstolens bevisvärdering och kan ha påverkat utgången i det enskilda fallet. Det finns också andra individuella skillnader mellan målen i studien, t.ex. när det gäller relationen mellan målsäganden och personen som vittnar om målsägandens efterföljande beteende. I vissa fall är vittnet en närstående till målsäganden. I andra fall är vittnet en myndighetsperson, t.ex. en polis eller skolkurator. Sådana skillnader kan förstås också påverka domstolens bedömning. Wegerstad uppmärksammar att de fall som ingår i vår studie innehåller sådana individuella variationer. Enligt Wegerstad innebär detta att de fall som ingår i studien inte har samma bevissituation och därför inte kan analyseras kvantitativt så som vi har gjort:

 

Min genomgång visar vikten av att kvantitativa studier av bevisvärdering i domar beaktar samtliga omständigheter i målet som kan ha betydelse för om domslutet blir friande eller fällande. Eftersom så inte är fallet i den aktuella studien har domar med olikartade bevissituationer inkluderats. Jag ifrågasätter därför att studien ger stöd för att det är just måltypen — inte bevisningen i det enskilda fallet — som har betydelse för om domslutet blir friande eller fällande.11

Denna kritik visar att Wegerstad inte förstår innebörden av vår statis- tiska analys av studiens resultat (chikvadrattest), som visar att sannolikheten för att den observerade skillnaden mellan måltyperna inte beror på måltyp utan på andra individuella faktorer är mindre än en på hundra tusen.12 Det är alltid så i en kvantitativ studie att individuella utfall kan påverkas av andra faktorer än den faktor som studien avser att testa och man måste därför räkna med risken att urvalet av fall, trots att det skett

 

10 Ibid s. 696–704. 11 Ibid s. 706. 12 Supra not 3, s. 331.

SvJT 2020 Även våldtäktsdomar bör undersökas… 715 slumpvis, har råkat ge upphov till en ojämn fördelning av fall med en viss påverkansfaktor. Det kan t.ex. i ett slumpvis urval av domar råka bli så att fall där den tilltalades berättelse är vag och detaljfattig blir överrepresenterade i högen med domar om olaga hot och underrepresenterade i högen med våldtäktsfall. Risken att den observerade skillnaden mellan måltyperna beror på ett sådant icke-representativt urval är mindre ju fler fall som ingår i studien och ju större den observerade skillnaden är (effektstorlek). För att beräkna hur stor denna risk är i en viss studie används statistiska metoder. I vår studie är som sagt sannolikheten att den observerade skillnaden inte beror på måltyp mindre än 0,00001. Detta är en oerhört låg sannolikhet. Standardmåttet på statistisk signifikans (p-värde) inom naturvetenskaplig forskning är en sannolikhet på 0,01. Orsaken till att vårt resultat har så hög statistisk signifikans trots att vår studie endast innehåller 70 domar är att skillnaden mellan måltyperna (effektstorleken) är så stor (90% fällande domar i våldtäktsmål, 18% fällande domar i mål om olaga hot). Sannolikheten att en så stor skillnad inte beror på måltyp utan på andra faktorer är praktiskt taget obefintlig.
    Kvantitativa studier lämnar mindre utrymme för forskarens subjektiva tolkning av materialet än traditionell rättsdogmatisk forskning, men det bör påpekas att ett visst inslag av tolkning även finns i genomförandet av kvantitativa studier. Eftersom en kvantitativ studie sorterar in fall under olika kategorier uppkommer ibland gränsfall, där det är en tolkningsfråga om ett visst fall skall sorteras in under en viss kategori eller inte. I vår studie uppkom exempelvis några gränsfall kring kriteriet att de fall som inkluderas i studien skulle ha stödbevisning om målsägandens efterföljande beteende. Det händer nämligen ibland att ett vittne hörs på åklagarens begäran som stödbevisning om målsägandens efterföljande beteende men det visar sig att vittnet har ett så diffust minne av händelsen att vittnesmålet inte ger något stöd att tala om. Skall ett sådant fall inkluderas bland fallen i vår studie eller inte? Det beror på hur man tolkar inkluderingskriteriet att fallen skall ha ”stödbevisning om målsägandens efterföljande beteende”. Det finns inget objektivt svar på detta utan det blir i slutändan ett val som forskaren måste göra. Det viktiga i detta sammanhang är att den tolkning av kriteriet som forskaren väljer genomförs konsekvent på alla eventuella gränsfall. I vår studie valde vi konsekvent att inkludera fall av det beskrivna slaget. Wegerstad uppmärksammar detta och beskriver det som ett problem med vår studie.13 Som nämnts är det ingenting konstigt att de klassificeringar som används i en kvantitativ studie ger upphov till vissa gränsdragningsfall. I vår studie ingick 70 domar varav sju utgör

 

13 Supra not 8, s. 702–704.

 

716 Christian Dahlman SvJT 2020 gränsfall av det beskrivna slaget.14 Om vi hade valt att tolka inkluderingskriteriet mer strikt och exkluderat dessa sju domar så hade studien istället bestått av 63 domar, men sannolikheten att den observerade skillnaden i friande och fällande domar mellan måltyperna inte beror på måltyp hade fortfarande varit mindre än en på hundra tusen, X2(1, N=63) ≈ 28,7081, p < 0,00001.
    Så frågan är hur denna skillnad kan förklaras? Som nämnts undersökte vi alternativa förklaringar. En möjlig förklaring är att olika beviskrav tillämpas för de två måltyperna. En trovärdig målsägandeberättelse tillsammans med stödbevisning om målsägandens efterföljande beteende räcker för att uppfylla beviskravet i våldtäktsmål, men räcker inte för att uppfylla beviskravet i mål om olaga hot. En annan möjlig förklaring är att åklagare är mer selektiva med att väcka åtal för våldtäkt och att de våldtäktsmål där åklagarens bevisning enbart består av målsägandens berättelse tillsammans med vittnesmål om målsägandens efterföljande beteende därför har starkare målsägandeberättelser och starkare vittnesmål. Vår analys av dessa förklaringar ledde fram till slutsatsen att den observerade skillnaden mellan måltyperna förmodligen är en produkt av båda saker. Som nämnts ovan visar vår analys av åtalsfrekvensen att skillnaden mellan måltyperna delvis kan förklaras av att åklagare är mer selektiva vid åtal för våldtäkt men att detta kan inte ensamt förklara hela skillnaden mellan måltyperna. Den stora skillnaden mellan måltyperna stödjer hypotesen att bevisning som räcker för att uppfylla beviskravet i våldtäktsmål inte anses räcka för att uppfylla beviskravet i mål om olaga hot.
    Wegerstad kan inte acceptera detta. För Wegerstad är det inte en acceptabel slutsats att beviskravet, så som det tillämpas i praktiken, är lägre vid våldtäkt än vid olaga hot. I sin artikel försöker hon att skapa en bild av att våldtäktsmålen i studien överlag har starkare bevisning än målen om olaga hot, vilket skulle förklara skillnaden mellan friande och fällande domar i de båda måltyperna. Wegerstad skapar denna bild genom att välja ut några våldtäktsmål med individuella omständigheter som stärker målsägandens berättelse och talar för en fällande dom, samtidigt som hon väljer ut några mål om olaga hot med individuella omständigheter som försvagar målsägandens berättelse och talar för en friande dom.15 Detta urval skapar en bild av att bevisningen överlag är avsevärt starkare i våldtäktsmålen. Och det är Wegerstads uttryckliga avsikt att läsaren skall få denna föreställning:

 

Därtill finns fler exempel på domar om olaga hot, samtliga friande, i vilka målsägandens berättelse anses vara för vag eller på annat sätt otillräcklig för

 

14 Dom i Blekinge tingsrätt 2015-04-24, B 145-15, dom i Blekinge tingsrätt 2016-1017, B 1970-16, dom i Göteborgs tingsrätt 2015-09-01, B 9509-15, dom i Malmö tingsrätt 2015-09-07, B 2144-14, dom i Malmö tingsrätt 2016-02-25, B 9558-15, dom i Uddevalla tingsrätt 2016-03-29, B 408-16 och dom i Västmanlands tingsrätt 2015-0803, B 1180-15. 15 Supra not 8 s. 697–702.

 

SvJT 2020 Även våldtäktsdomar bör undersökas… 717 att ge stöd åt åtalet. I samtliga våldtäktsdomar som jag har gått igenom anger rätten däremot att den finner målsäganden trovärdig … Det förekommer således inte bland våldtäktsdomarna att målsägandens utsaga anses för vag eller på andra sätt otillräcklig för att ge stöd åt åtalet.16 […] I studien förekommer således å ena sidan våldtäktsdomar där vittnesuppgifter på ett klart och entydigt sätt ger stöd åt åtalet och det inte finns anledning att ifrågasätta vittnenas utsaga, och å andra sidan domar om olaga hot där vittnets berättelse kan ifrågasättas mot bakgrund av en intressekonflikt eller där uppgifterna är för vaga för att ge stöd åt åtalet. Det kan knappast hävdas att en likartad bevissituation är för handen i dessa mål.17

Den som har läst samtliga 70 domar i studien vet emellertid att denna bild är falsk. Den speglar inte verkligheten. Den speglar bara Wegerstads snedvridna urval. Wegerstad lyfter fram domar om olaga hot med omständigheter som försvagar målsägandens berättelse eller stödbevisningen,18 medan våldtäktsmål med omständigheter som försvagar målsägandens berättelse eller stödbevisningen förpassas till fotnoterna.19 Wegerstad säger att hon har gått igenom 12 av de 20 våldtäktsdomarna i studien20 och påstår att omständigheter som gör målsäganden otrovärdig inte förekommer bland dessa domar21. Det är inte sant. I ett våldtäktsmål som Wegerstad väljer att inte skildra är målsäganden en psykiskt sjuk person med diverse vanföreställningar.22 Målsäganden hör röster inne i sitt huvud och inbillar sig vara övervakad av Säpo och andra myndigheter, vilket bland annat yttrar sig i att målsäganden monterar ner vattenkranar och eluttag i jakten på dolda övervakningskameror. Trots detta döms den tilltalade för våldtäkt enbart på grundval av målsägandens berättelse tillsammans med vittnesmål från två personer som inte själva bevittnat den påstådda våldtäkten utan bara hört målsäganden berätta om den. Enligt min uppfattning är det häpnadsväckande att en berättelse från en psykiskt sjuk person med allvarliga vanföreställningar ensamt kan räcka för en fällande dom. Jag tror aldrig att det hade kunnat hända om åtalet hade avsett olaga hot, eller något annat brott än just våldtäkt.
    Om man sätter sig och läser de 70 domar som ingår i vår studie är det uppenbart att ett lägre beviskrav tillämpas vid våldtäkt än vid olaga hot. I fall efter fall där målsägandens berättelse har gjort ett trovärdigt intryck och får stöd av vittnen som målsäganden berättat samma sak för i anslutning till händelsen säger domstolen att detta inte räcker för att uppfylla beviskravet när målet handlar om olaga hot, medan samma

 

16 Ibid s. 697 f. 17 Ibid s. 699. 18 Ibid s. 697-699. 19 Dom i Göteborgs tingsrätt 2015-01-15, B 4709-14 och dom i Malmö tingsrätt 201506-05, B 2484-15. 20 Supra not 8, s. 696. 21 Ibid s. 697. 22 Dom i Malmö tingsrätt 2015-06-05, B 2484-15 (i Wegerstads artikel förpassad till not 20).

 

718 Christian Dahlman SvJT 2020 bevisläge i fall efter fall anses tillräcklig när målet istället handlar om våldtäkt. I målen om olaga hot frias den tilltalade med motiveringen att vittnesmål om efterföljande beteende inte utgör tillräcklig stark stödbevisning eftersom vittnena ”emellertid inte sett själva händelsen”23, ”utan endast återberättat vad [målsäganden] berättat för dem”24. I en dom från Södertörns tingsrätt frias exempelvis den tilltalade från olaga hot med motiveringen ”eftersom det saknas direkt stödbevisning är det inte med tillräcklig grad av säkerhet visat att [den tilltalade] gjort sig skyldig till det som åklagaren påstår”25. I en dom från Västmanlands tingsrätt frias den tilltalade från olaga hot med motiveringen ”de andrahandsuppgifter [vittnet] lämnat om vad [målsäganden] berättat för honom och hur hon reagerade efter det inträffade räcker enligt tingsrätten inte för en fällande dom”26. I en dom från Gävle tingsrätt frias den tilltalade från olaga hot med motiveringen att ”någon stödbevisning av sådan dignitet att det ger tillräckligt stöd för åtalet saknas”27. Så ser det ut i fall efter fall när åtalet handlar om olaga hot. Följande uttalande från Södertörns tingsrätt verkar sammanfatta vad som gäller vid olaga hot: ”[vittnenas] uppgifter bygger på vad [målsäganden] berättat för dem. Att grunda en fällande dom på sådan bevisning är inte tillfredsställande”28. När åtalet istället rör våldtäkt låter det helt annorlunda. Resonemanget att vittnesmål om efterföljande beteende inte skulle utgöra tillräckligt stark bevisning för en fällande dom är bortblåst och den tilltalade fälls i nio fall av tio.29 Denna skillnad mellan måltyperna är så iögonfallande att den inte kan undgå en person som går igenom materialet på ett förutsättningslöst sätt. Det är därför svårt att uppfatta Wegerstads artikel som något annat än en ideologiskt driven partsinlaga. Detta är beklagligt eftersom det är viktigt att domstolars bevisvärdering studeras på ett vetenskapligt sätt, även när det gäller våldtäktsdomar.

 

23 Dom i Södertörns tingsrätt 2015-08-28, B 1061-14. 24 Dom i Södertörns tingsrätt 2016-05-09, B 17016-15. 25 Dom i Södertörns tingsrätt 2016-03-29, B 17642-14. 26 Dom i Västmanlands tingsrätt 2015-10-12, B 3175-15. 27 Dom i Gävle tingsrätt 2016-09-15, B 2004-16. 28 Dom i Södertörns tingsrätt 2016-05-12, B 10018-15. 29 Se t.ex. dom i Hässleholms tingsrätt 2015-05-05, B 318-15, dom i Östersunds tingsrätt 2016-06-30, B 1311-16, dom i Södertörns tingsrätt 2015-06-26, B 17676-14 och dom i Hudiksvalls tingsrätt 2016-12-01, B 1931-16.