Om tillämpning av rättegångsbalkens kostnadsregler i skiljeförfaranden*

 

 

Av jur.dr HENRIK BELLANDER och advokaten NIKLAS BERNTORP1

I samband med att skiljeförfaranden avslutas uppkommer vanligtvis frågor beträffande i vilken utsträckning en part ska kunna få ersättning för sina kostnader från motparten. Trots att det är en vanligt förekommande fråga som inte sällan rör betydande belopp ges ingen närmare vägledning i lag, förarbeten eller praxis. I litteraturen återfinns ett antal generella uttalanden om att samma principer som gäller för rättegång i tillämpliga delar kan gälla även i skiljeförfarande. I vilken utsträckning 18 kap. rättegångsbalken ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden, och vilka skäl som motiverar en sådan ordning, råder det dock oklarhet kring. I artikeln behandlas dessa frågor närmare med utgångspunkt i två exempelsituationer — när käromålet endast bifalls till viss del respektive när en parts processföring har varit vårdslös eller orsakat kostnader som inte varit skäligen påkallade.

 

1 Utgångspunkter för tillämpning av RB:s kostnadsregler i skiljeförfaranden
1.1 Allmänt om kostnadsregleringen i skiljeförfaranden
Parternas kostnader för ombud, eget arbete och bevisning i ett skiljeförfarande uppgår inte sällan till betydande belopp. Trots detta innehåller lagen om skiljeförfarande (LSF) endast en, kortfattad, bestämmelse som reglerar parternas förfarandekostnader samt hur dessa och ersättningen till skiljenämnden slutligt ska fördelas mellan parterna.2 I 42 § LSF stadgas:

 

Om inte parterna har överenskommit något annat, får skiljemännen på begäran av en part förplikta motparten att betala ersättning för partens kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta ränta, om parten har yrkat det.

 

 

* Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike). 1 Verksamma vid Stockholms universitet respektive Advokatfirman Vinge. Författarna vill tacka Torgny Håstad och James Hope samt de anonyma granskarna för värdefulla synpunkter på artikeln. 2 Därutöver innehåller LSF bestämmelser som reglerar skiljenämndens rätt till ersättning och säkerhet för sådan ersättning, se t.ex. 37–41 §§ LSF. Frågor som rör parternas ersättningsskyldighet i förhållande till skiljenämnden saknar emellertid motsvarighet i rättegångsbalken (RB) eftersom det inte är parterna som står för domstolens kostnader. Det är därför framför allt kostnadsansvaret mellan parterna som kommer att behandlas närmare i förevarande artikel. Utanför ramen för artikeln faller även frågor avseende riskavtal och tredjepartsfinansiering.

Bestämmelsen ger skiljenämnden ett bemyndigande att, efter yrkande av part, avgöra frågor rörande parternas inbördes kostnadsansvar. Några principer för hur kostnadsfördelningen ska ske eller vilka kostnader som är ersättningsgilla anges dock inte i LSF.3 Bestämmelsen är dispositiv i sin helhet, så det står parterna fritt att avtala att andra regler eller principer ska komplettera eller ersätta vad som annars följer av LSF. Emellanåt förekommer det att det i skiljeavtal anges särskilda kostnadsfördelningsbestämmelser, t.ex. att parterna oberoende av utgången i målet ska bära sina egna förfarandekostnader eller att en viss part ska bära båda parternas förfarandekostnader.4 Vanligare än partsöverenskommelser som direkt tar sikte på kostnadsfrågor är att parterna indirekt kan komma att påverka kostnadsfrågor genom att avtala att vissa skiljedomsregler ska tillämpas, vilka i sin tur innehåller bestämmelser om parternas kostnader. Flera av de i svenska skiljeförfaranden vanligt förekommande skiljedomsreglerna är emellertid allmänt hållna när det gäller frågor om parternas inbördes kostnadsansvar. 2017 års Skiljedomsregler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC-reglerna) stadgar i § 50 följande om parts kostnader:

 

Om parterna inte har kommit överens om annat får skiljenämnden på begäran av en part i den slutliga skiljedomen förplikta en part att betala skäliga kostnader som en annan part har haft, inklusive ombudskostnader, med beaktande av målets utgång, den utsträckning i vilken parterna har bidragit till ett effektivt och skyndsamt förfarande och övriga relevanta omständigheter.

 

Att skiljenämnden på motsvarande sätt även får fördela kostnaderna för själva skiljeförfarandet mellan parterna framgår av § 49(6) SCCreglerna. Jämfört med 42 § LSF innehåller SCC-reglerna således vissa normer för kostnadsfördelningen, men det är inte fråga om några detaljerade regler eller väsentliga avvikelser.
    2017 års version av Internationella Handelskammarens Skiljedomsregler (ICC-reglerna) skiljer sig i vissa avseenden från SCC-reglerna när det gäller kostnadsfrågor, bl.a. genom att ett beslut om slutlig kostnadsfördelning mellan parterna inte förutsätter ett formellt yrkande.5 Även ICC-reglerna är dock allmänt hållna och ger skilje-

 

3 Lindskog, Skiljeförfarande — En kommentar, JUNO, april 2018, avsnitt VI:423.1. 4 Se t.ex. prop. 1998/99:35 s. 52 och Lunning, Toijer och Lindblom, Anställningsskydd, JUNO, juli 2018, 43 § beträffande skiljeavtal i anställningsavtal samt Elofsson (Berntorp), Tvistlösningsklausuler i kommersiella avtal, JT 2014–15 s. 631 avsnitt 2.6 beträffande skiljeavtal i avtal om företagsöverlåtelser. En särskild typ av skiljeförfarande där det enligt lag följer att ena parten normalt står för samtliga kostnader är majoritetsaktieägares tvångsinlösen av aktier enligt 22 kap. aktiebolagslagen. Kostnadsregleringen för denna typ av skiljeförfaranden skiljer sig dock markant från LSF och kommer inte att behandlas närmare inom ramen för denna artikel. 5 Schwartz & Derains, Guide to the ICC Rules of Arbitration, 2005, s. 370.

nämnden ett relativt brett mandat när det gäller beslut i kostnadsfrågor. I artikel 38 stadgas:

 

1. The costs of the arbitration shall include […] the reasonable legal and other costs incurred by the parties for the arbitration. […] 4. The final award shall fix the costs of the arbitration and decide which of the parties shall bear them or in what proportion they shall be borne by the parties. 5. In making decisions as to costs, the arbitral tribunal may take into account such circumstances as it considers relevant, including the extent to which each party has conducted the arbitration in an expeditious and costeffective manner.

 

Även 2013 års version av UNCITRAL:s Skiljedomsregler (UNCITRALreglerna) är relativt allmänt hållen när det gäller parternas kostnader och kostnadsfördelningen.6 Parterna förfogar således över om och hur deras kostnader för skiljeförfarandet ska fördelas parterna emellan. I många fall träffas emellertid inte några partsöverenskommelser i kostnadsfrågorna, i vart fall inte några mer detaljerade sådana. Till skillnad från vad som gäller beslut om ersättning till skiljenämnden kan skiljenämndens avgörande om fördelningen av kostnaderna parterna emellan inte överklagas enligt 41 § LSF, utan endast angripas om det föreligger grund för ogiltighet eller klander enligt 33–34 §§ LSF.7 Något förenklat kan sägas att utgångspunkten enligt LSF är att endast processuella (formella) fel kan angripas genom klander och att materiella fel inte kan överprövas eller angripas.8 Denna uppdelning ger dock inte ett generellt tillämpligt svar på frågan om möjligheterna att angripa ett kostnadsbeslut. Det går t.ex. inte att definiera materiella fel som enbart sådana fel hänförliga till bedömningen av tvisteföremålet (saken) med tillämpning av t.ex. civilrättsliga regler eller att dra slutsatsen att all tillämpning av processuella regelverk som t.ex. LSF eller RB eller av bestämmelser i parternas skiljeavtal skulle kunna angripas genom klander.9 Frågan är emellertid vilka regler och principer som får och bör tilllämpas vid kostnadsfrågor i skiljeförfaranden som handläggs enligt LSF i de fall det inte finns någon partsöverenskommelse och mer specifikt den relativt ofta återkommande frågeställningen om, och i vil-

 

6 Se t.ex. artikel 40 och 42 i UNCITRAL-reglerna. 7 Se t.ex. Hovrätten för Västra Sveriges dom 2015-02-27 i mål T 4028-13 s. 9–10 och Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-3.5. I RH 1997:110 konstaterade hovrätten att det inte fanns något hinder mot att klandra en skiljedom beträffande endast betalningsansvaret för skiljekostnaderna. 8 Se t.ex. prop. 1998/99:35 s. 139 och Cars, Lag om skiljeförfarande 34 §, Lexino, 2019, avsnitt 2. 9 Felaktig bevisvärdering är ett exempel på en fråga som inte utgör ett klanderbart fel, se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1–5.1.2, Cars, Lag om skiljeförfarande 34 §, Lexino, 2019, avsnitt 2.1 och NJA 2012 s. 790.

ken utsträckning, 18 kap. RB ska ha betydelse för kostnadsfrågor i skiljeförfaranden där LSF är tillämplig.

 

1.2 Olika uppfattningar om användning av 18 kap. RB i skiljeförfaranden
Skiljedomskostnadernas förhållande till 18 kap. RB har i viss utsträckning behandlats i de skiljedomsrättsliga standardverken och i artiklar.10 Frågor som har mer direkt koppling till de etablerade skiljedomsinstitutens regler tas även upp i de kommentarer som finns i anslutning till dessa regelverk,11 men dessa regelverk är som ovan nämnts inte heltäckande. Som framgår av avsnitt 1.1 ovan verkar dock skiljenämnden ha en relativt långtgående frihet att inom ramen för 42 § LSF, och eventuella tillämpliga skiljedomsregler, besluta om hur kostnaderna slutligt ska fördelas.12 I doktrinen finns ett antal återkommande men ofta kortfattade uttalanden om att ledning, i vart fall i vissa fall, faktiskt hämtas eller bör hämtas från RB:s rättegångskostnadsregler även i skiljeförfaranden.13 Lindskog skriver t.ex. att i ”brist på avtal rörande förfarandekostnaderna bör tillämpas samma principer som gäller för rättegång”.14 Han anför att RB har en ”god och balanserad ordning som främjar den dispositiva tvistlösningens ändamål”, att skiljeförfarandet beträffande ersättningsgilla kostnader inte aktualiserar andra hänsynstaganden än i allmän rättegång (även om parterna i ett svenskt skiljeförfarande är internationella) och att endast formen för förfarandet skiljer skiljeförfarandet från rättegång i allmän domstol.15 Heuman konstaterar att LSF ”saknar uttryckliga regler om hur kostnadsfrågorna skall bedömas men i regel tillämpas bestämmelserna i RB 18:1–6, i vart fall i tvister mellan svenska rättssubjekt”.16 Heuman anför som utgångspunkt att det bör prövas om och på vilket sätt skiljeförfarandet har särdrag som avviker från domstolsprocessen och som bör föranleda andra lösningar än som följer av RB, och att det särskilt i internationella tvister finns anledning att ställa sig skeptisk

 

10 Se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-3.1, Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 583, Cars, Lagen om skiljeförfarande — En kommentar, 2001, s. 200, Madsen, Commercial Arbitration in Sweden, 2016, s. 414, Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, 2011, s. 274 och Lundblad, Om skiljedomskostnader, i Festskrift till Gregow, 2010, s. 241. Se också beträffande äldre bestämmelser Nordenson, Några kostnadsproblem i skiljeförfaranden ad hoc, i Festskrift till Calissendorff, 1990, Wetter & Priem, Kostnader och dessas fördelning i svenska skiljeförfaranden, Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut 1992, s. 7– 18 och Bolding, Skiljedomskostnaderna och deras fördelning, SvJT 1958 s. 66. 11 Se t.ex. ICC Commission Report, Decision on Costs in International Arbitration, 2015, Schwartz & Derains, a.a., Ragnwaldh m.fl., A Guide to the SCC Arbitration Rules, 2019, och Öhrström, Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut — En handbok och regelkommentar för skiljeförfaranden, 2009. 12 Se också Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, 2011, s. 140. 13 Utöver de efterföljande exemplen från Lindskog, Heuman och Lundblad, se t.ex. Cars, Lagen om skiljeförfarande — En kommentar, 2001, s. 200, Madsen, a.a. s. 414, och Hobér, a.a. s. 274. 14 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.2. 15 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1–4.2.2. 16 Heuman, a.a. s. 583.

till en analog tillämpning av RB.17 Vad gäller just rättegångskostnader gör Heuman ingen sådan bedömning, men han menar att det ”torde vara klart” att skiljenämnden tillämpar principen om den tappande partens ansvar och att reglerna i 18 kap. 1–6 §§ RB ”i regel tillämpas”, i vart fall i tvister mellan svenska rättssubjekt.18 Även Lundblad, som beskriver RB:s kostnadsregler som ”en del av den processuella bakgrundsrätten”, utgår från lämplighetsargument i bedömningen av om nationella kostnadsregelverk kan tillämpas i skiljeförfaranden, där han också menar att RB:s kostnadsregler med vissa modifikationer bör kunna vara en lämplig grund att tillämpa inte bara i svenska förfaranden utan också för en internationell praxisutveckling.19 Skillnader mellan processformerna avseende parternas inflytande över förfarandet, att andra kostnadsposter förekommer och att skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande är faktorer som enligt Lundblad föranleder modifikationer.20 Många doktrinuttalanden hänvisar i fråga om tillämpning av 18 kap. RB i skiljeförfaranden till ett uttalande i propositionen till LSF, som i sin tur hänvisar till Skiljedomsutredningens delbetänkande från 1994.21 Huvudsakligen anförs där att ”[l]agen utgår […] från att parterna genom skiljeavtalet avsett att lämna även denna fråga till avgörande av skiljenämnden, om kostnadsfördelningen inte särskilt undantagits” samt att ”[n]är det gäller att bestämma vilka kostnader som är ersättningsgilla och hur de skall fördelas mellan parterna torde praxis i vårt land i dag överensstämma med hur domstolarna tillämpar reglerna i 18 kap. rättegångsbalken”.22 Skiljedomsutredningen anför dock också att ”[i] internationella tvister kan det dessutom vara befogat att i vissa fall tillämpa andra regler.” Skiljedomsutredningen hänvisar beträffande sin uppfattning om då rådande praxis till en artikel av Wetter & Priem från 1992 samt till HD:s avgörande i NJA 1989 s. 247. I det sistnämnda avgörandet uttalade HD att om ”parterna inte har träffat någon överenskommelse om fördelning av kostnaderna är det naturligt att skiljenämnden söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad i tvistemål”.23 Det som prövades var om skiljenämnden, med tillämpning av

 

17Heuman, a.a. s. 306 f.18 Heuman, a.a. s. 582 f. Se också a.a. fotnot 93, där Heuman beträffande användning av den s.k. proportionalitetsprincipen hänvisar till Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet. Solerud kritiserar Heuman för att i strid med sina egna utgångspunkter göra alltför långtgående analogier, bl.a. beträffande tillämpningen av proportionalitetsprincipen, se Soleruds anmälan av Heuman, Skiljemannarätt, i JT 2000–01 s. 463. Se vidare avsnitt 2.1 nedan. 19 Lundblad, a.a. s. 260. 20Se Lundblad, a.a. s. 253 f. Det är sådana frågor som också problematiseras av Nordenson, a.a., och Bolding, a.a. Se vidare vid fotnot 27 nedan.21 Frågan berördes inte närmare inom ramen för den senaste översynen av LSF, se prop. 2017/18:257 och SOU 2015:37. 22 SOU 1994:81 s. 200 och prop. 1998/99:35 s. 166. 231989 års avgörande behandlas bl.a. av Heuman, Current Issues in Swedish Arbitration, 1990, s. 197 ff. och Nordenson, a.a. s. 174. De menar båda att HD:s avgörande står i strid med grundläggande skiljedomsrättsliga principer om att skilje-

 

den gamla lagen om skiljemän, gått utöver parternas yrkande beträffande ränta på rättegångskostnaderna, vilket HD inte ansåg var fallet. Det gällde alltså en av de undantagssituationer då de allmänna domstolarna efter klander av skiljedom kan behöva ta ställning till kostnadshanteringen i ett skiljeförfarande. Eftersom skiljenämndens avgöranden angående parternas kostnader som nämnts ovan i princip inte kan överklagas blir dessa frågor normalt annars inte föremål för de allmänna domstolarnas praxisbildning.24 Enligt den artikel av Wetter & Priem som Skiljedomsutredningen hänvisade till visade studier av icke publicerat skiljedomsmaterial och intervjuer med skiljedomare att de delar av 18 kap. RB ”som på grund av sin natur kan användas i skiljeförfaranden” tillämpas analogt i sådana förfaranden.25 Det är dock inte tydligt vilka av bestämmelserna i 18 kap. RB som ansågs vara av den karaktären. I samma artikel ansågs även etablerade internationella skiljedomsregler vara mer restriktiva än 18 kap. RB vad gäller parts rätt till ersättning för sina kostnader.26 Även i flera andra källor som rör tiden före LSF finns olika påpekanden om att kostnadsfördelningen i skiljeförfarande av olika skäl bör följa vad som gäller i allmän domstol.27 Bolding menar t.ex. att det är naturligt att vägledning söks i RB:s kostnadsregler eftersom avsaknaden av detaljerade kostnadsbestämmelser i äldre skiljemannalagen beror på att ”lagen har anknytning till det regelsystem som gäller för den ordinarie processen”.28 Nordenson har istället synsättet att par-

 

nämnden är bunden av parternas beloppsmässiga yrkanden. Liknande kritik kan spåras hos Skiljedomsutredningen i SOU 1994:81 s. 200, vilket troligen utgör förklaringen till den detaljbestämmelse om krav på yrkande för att ränta på rättegångskostnader som sedan infördes i LSF.24 När de allmänna domstolarna i klandermål kommer i kontakt med frågor om parternas kostnader i ett skiljeförfarande görs bedömningen normalt inte utifrån perspektivet hur kostnadsfrågan rätteligen bör avgöras, utan snarare om skiljenämnden har begått ett så allvarligt fel att skiljedomen ska upphävas på grund av klander. 25 Det kan finnas anledning att iakttaga viss försiktighet med att dra några långtgående slutsatser om det svenska rättsläget i dessa frågor baserat på utgången i enskilda skiljedomar. Förutom att skiljedomar normalt inte offentliggörs är de inte heller skrivna för att vara prejudicerande, det föreligger inga krav på att skiljenämnden har svensk juristutbildning och det är ovanligt att skiljenämndens avgörande i kostnadsdelen innehåller några mer ingående skäl, se t.ex. Born, International Commercial Arbitration, 2014, s. 3095 f. 26 Wetter & Priem, a.a. s. 9 och 12. 27 Se utöver exemplen från Bolding och Nordenson i det följande t.ex. Stockholms Handelskammare, Rättsskipning utan rättegång, 1950, Ahrborg, Rättegång och skiljedom som medel att lösa affärstvister, SvJT 1950 s. 488 och Ekdahl, Skiljedomskostnad, TSA 1955 s. 92 ff. 28 Se Bolding, Skiljedomskostnaderna och deras fördelning, SvJT 1958 s. 66 fotnot 2. Se också Lundblad, a.a. s. 251–254 angående för- och nackdelar med detta synsätt samt s. 243 fotnot 1 där han noterar att 49 § i den finska lagen om skiljeförfarande, till skillnad från LSF, uttryckligen stadgar att skiljenämnden ska fördela partskostnaderna i enlighet med RB om parterna inte har kommer överens om annat.

terna kan anses ”underförstått ha avtalat” om att RB:s regler ska tilllämpas.29 Å ena sidan synes det således sedan en lång tid tillbaka råda en allmän uppfattning att RB:s rättegångskostnadsregler kan ha betydelse i skiljeförfaranden enligt LSF när partsöverenskommelser om något annat inte föreligger. I förarbetena till den nuvarande regleringen och vissa andra källor finns olika deskriptiva påståenden om att RB:s kostnadsregler ofta också faktiskt används av skiljenämnder.30 I andra källor uttrycks mer normativa argument om att det är naturligt att skiljenämnder använder 18 kap. RB eller att sådan användning bör ske.31 Å andra sidan innehåller uttalandena olika reservationer och det synes inte finnas någon etablerad uppfattning att 18 kap. RB alltid och undantagslöst ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden även i de fall partsöverenskommelse saknas. Detaljerade beskrivningar av hur och i vilken utsträckning RB:s kostnadsregler tillämpas eller bör tillämpas i skiljeförfaranden eller mer utförlig argumentation om skälen bakom sådan tillämpning är ovanliga.32

1.3 Behovet av mer detaljerad argumentation i frågan om tillämpning av
18 kap. RB
Som framgår i avsnitt 1.1 ovan kan skiljenämndens frihet i kostnadsfrågan begränsas av klanderinstitutet. Att det kan finnas felaktiga sätt att hantera kostnadsfrågorna, vilka kan angripas genom klanderinstitutet, framgår bl.a. av ovan berörda NJA 1989 s. 247. I målet var frågan om skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag genom att i sitt kostnadsbeslut tillerkänna en part ränta på kostnaderna trots att sådant yrkande inte framställts. Avgörandet ger stöd för slutsatserna (1) att skiljenämndens kostnadsbeslut i sig kan angripas genom klander vad avser skiljenämndens bundenhet till parternas yrkanden, (2) att HD i avsaknad av andra överenskommelser mellan parterna dock utgår från en jura novit arbiter-princip i kostnadsfrågan (dvs. att parterna inte behöver åberopa visst rättsligt stöd eller rättslig argumentation utan att skiljenämnden självmant får tillämpa relevanta regler),33 samt (3) att det i dessa lägen inte är felaktigt att en skiljenämnd hämtar det rättsliga stödet i motsvarande reglering i RB (i detta fall stadgandet i 18 kap. 14 § RB om att ränta på rättegångskostnader kan beslutas

 

29 Nordenson, a.a. s. 168 (om äldre skiljemannalagen). Det blir med Nordensons synsätt en avtalsrättslig fråga, där stödet för tillämpningen av 18 kap. RB hämtas i parternas skiljeavtal. Se kritik mot sådant synsätt i Lundblad, a.a. s. 253 fotnot 16. 30 Se t.ex. Heuman, a.a. s. 582 f., Wetter & Priem, a.a. s. 9, prop. 1998/99:35 s. 166 och SOU 1994:81 s. 200. 31 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1 och NJA 1989 s. 247. 32 Se t.ex. HD i NJA 1989 s. 247 som kortfattat anför att det ”är naturligt att söka vägledning” i RB, medan Wetter & Priem anför att tillämpning sker av de bestämmelser i RB som ”på grund av sin natur kan användas”. 33 Se vidare avsnitt 2.2 nedan angående hur denna princip utvecklats avseende andra frågor.

utan särskilt yrkande av part).34 Till sådana processuella fel som kan angripas genom klander hör förmodligen fel i förfarandet i kostnadsfrågan och beträffande ramarna för skiljenämndens kostnadsbeslut, t.ex. när skiljenämnden tydligt går utöver parternas dispositioner genom överenskommelser eller yrkanden som skiljenämnden är bundna av. Skiljenämnden är också bunden av de kostnadsregler som kan finnas i parternas skiljeavtal och avtalade skiljedomsregler, där ett beslut skulle kunna upphävas efter klander förutsatt att det är fråga om relativt klara överträdelser som dessutom har inverkat på utgången.35 Att alla kostnadsfrågor inte är avsedda att kunna angripas genom klander framgår bl.a. indirekt av LSF och dess förarbeten. Med anledning av utgången i NJA 1989 s. 247 infördes i 42 § LSF en uttrycklig bestämmelse om att beslut om ränta på rättegångskostnader förutsätter yrkande, vilket alltså begränsar den frihet som skiljenämnden annars skulle ha enligt HD:s avgörande. Samtidigt valde lagstiftaren att avstå ifrån att i LSF införa andra detaljerade kostnadsregler, vilket Skiljedomsutredningen motiverat med att detaljerade kostnadsbestämmelser inte skulle få genomslag om inte felaktig tillämpning av dessa också skulle utgöra grund för klander.36 Några sådana klandermöjligheter har man inte velat införa och inte heller infördes några detaljerade kostnadsbestämmelser. Om parterna inte har avtalat om hur kostnaderna ska beräknas eller fördelas kan således RB:s tillämplighet i sådana frågor (dvs. ställningstagandet till vilka kostnader som är ersättningsgilla och hur dessa ska fördelas mellan parterna) snarare bli en lämplighetsfråga, som faller inom skiljenämndens diskretionära beslutsfattande.37

 

34 Det sistnämnda uttalandet har karaktären av ett principuttalande angående RB:s tillämplighet som kan gälla även utanför kostnadsfrågor i de fall särskilda regler saknas i tillämplig lag eller skiljedomsregler. 35Jfr NJA 2019 s. 382 ”CicloMulsion”.36 SOU 1994:81 s. 200 och prop. 1998/99:35 s. 166. 37Den typen av ställningstaganden kan betraktas som materiella. Se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1–4.2.2, som tycks betrakta parternas rätt till kostnadsersättning som en del av tvistelösningens materiella resultat snarare än som en processuell del av tvistlösningen. Stöd för en sådan uppdelning kan också finnas i den uppdelning som brukar göras av RB:s kostnadsregler, där reglerna om hur kostnaderna ska fördelas och vilka kostnader som ska fördelas (t.ex. i 18 kap. 1–8 a §§ RB) betecknas som materiella, medan reglerna om förfarandet och av rättens prövning av kostnadsfrågan (främst i 18 kap. 14–15 §§ RB) betecknas som formella, se Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, 1964, s. 47. Att de materiella kostnadsreglerna i sin tur kan delas upp i vissa bestämmelser som knyter an närmare till målets materiella delar (kostnadsfördelning baserad på utgången i målet, bedömning av kostnadernas skälighet i förhållande till tvisteföremålet etc.) och andra regler där kostnadsansvaret knyts mer till processen i sig (kostnadsansvar för vårdslös processföring, bedömning av vilka kostnadsposter som föranletts av processen etc.) bör inte påverka den gränsdragningen. På ett övergripande plan betraktas normalt kostnadernas uppkomst och rätten till ersättning för dessa som kopplad till parternas materiella rättsläge. Se vidare Bellander, Rättegångskostnader — Om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål, 2017, s. 399 ff.

Att skiljenämnders beslut i kostnadsfrågor många gånger inte framgångsrikt kan angripas genom klander innebär emellertid inte att alla beslut är lika välgrundade och lämpliga. I skiljedomslitteraturen har, som framgår i avsnitt 1.2 ovan, frågan om just lämpligheten att tillämpa RB:s kostnadsregler i skiljeförfaranden ofta behandlats utifrån de mer generella skillnaderna mellan skiljeförfaranden och process i allmän domstol.38 Hur långtgående tillämpningen av 18 kap. RB är eller bör vara råder det också skilda meningar om i källorna — från mer försiktiga uttalanden om att skiljenämnden ”söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB”,39 att reglerna i RB bör ”anses vägledande” eller vara ”supplerande”,40 via uttalanden om att ”principerna” från 18 kap. RB41 eller de där ”stadgade grunderna” tillämpas,42 till mer definitiva uttalanden om att ”reglerna” eller ”bestämmelserna” i 18 kap. RB tillämpas.43 Enligt vår mening bör dock lämplighetsbedömningen inte göras utifrån generella samband eller skillnader mellan processen i allmän domstol och skiljeförfaranden och inte heller göras som generella uttalanden om vilka av RB:s kostnadsregler som är tillämpliga. För det första går det inte att slå fast hur ett typiskt skiljeförfarande ser ut. Skiljeförfarandet präglas av just anpassningsmöjligheterna och av centreringen till parterna, och parterna står även för samtliga kostnader för förfarandet. För det andra går det inte att ge en generell beskrivning av vad kostnadsreglerna i 18 kap. RB innebär. Trots att dessa erbjuder en mer detaljerad reglering än LSF och de vanligaste skiljedomsreglerna, finns det även i allmän domstol många oklarheter kring hur bestämmelserna tillämpas. Även om kostnadsreglerna i RB sedan de trädde i kraft inte förändrats i någon större utsträckning, har tillämpningen av bestämmelserna och synen på deras ändamål förändrats i praxis och i doktrin, liksom tillämpningen varierar mellan olika måltyper.44 Argumenten för tillämpning av RB:s kostnadsbe-

 

38Se t.ex. Bolding, a.a. s. 66, Heuman, a.a. s. 306 f., Solerud, Har skiljemannalagen och rättegångsbalken ett förhållande?, i Festskrift till Nordenson, 1999, s. 412 ff. och Lundblad, a.a. s. 253.39 NJA 1989 s. 247. 40 Se Bolding, a.a. s. 77 och 66. 41 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.2. 42 Stadgarna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, 1950. 43 Se SOU 1994:81 s. 200 och Heuman, a.a. s. 582. 44Rätten till ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol har t.ex. under äldre RB:s tid betraktats som en form av skadeståndssanktion kopplad till de materiella rättigheterna, vid tiden för RB:s förarbeten som en processuell och offentligrättslig sanktion med syfte att tillgodose den berättigade partens materiella rättsskydd och under decennierna efter RB:s tillkomst åter som en reglering direkt kopplad till förutsättningarna för den materiella rättens genomslag. Tillämpningen av vissa kostnadsregler i RB präglas därför t.ex. av principhänsyn som är direkt kopplade till införandet av RB:s grundtanke om en muntlig, omedelbar och koncentrerad huvudförhandling medan andra kostnadsreglerna kommit att få en funktion i ett vidare samhällsperspektiv, där tillämpningen inte enbart sker med hänsyn till parterna eller till processens omfattning. Se om kostnadsreglernas ändamål m.m. Bellander, a.a. s. 378 ff. och s. 399 ff. Jfr HD:s mycket förenklade uttalande i NJA 2014 s. 877 (punkt 10–11).

stämmelser i skiljeförfarande bör därför istället sökas i om de ändamål och funktioner som bär upp en viss kostnadsregel i RB också gör sig gällande i skiljeförfarandet i det enskilda fallet.45 I efterföljande avsnitt kommer vi således att närmare behandla två relativt vanligt förekommande typfall, för vilka frågan är om de i allmän domstol aktuella reglerna i RB, eller den praxis som har utvecklats i anslutning till RB, också bör tillämpas i skiljeförfaranden. Den första situationen är när käromålet endast bifalls till viss del och den andra situationen är när en parts processföring har varit vårdslös eller orsakat kostnader som inte varit skäligen påkallade.

 

2 Tillämpning av RB:s rättegångskostnadsregler i vissa situationer
2.1 Exempel 1 — Käromålet bifalls endast delvis
En situation som inte är ovanlig är att käranden har haft framgång endast i vissa delfrågor i skiljeförfarandet eller att yrkandena endast delvis bifallits. Hur kostnaderna då ska fördelas är nära sammankopplat med frågan om vilken princip som hade gällt för fördelningen om någon av parterna hade vunnit fullt ut.
    Av avsnitt 1 ovan följer att en skiljenämnd är behörig att fördela rättegångskostnaderna mellan parterna och att det efter NJA 1989 s. 247 råder en någorlunda enig uppfattning i förarbeten, praxis och doktrin om att — såvida parterna inte avtalat annat — kostnadsfördelningen mellan parterna bör ske enligt den huvudprincip om den tappande partens ansvar som också återfinns i 18 kap. 1 § RB.46 Bestämmelsen i 18 kap. 1 § RB är dock i sig tämligen intetsägande:

 

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.

 

Det är framför allt genom de övriga reglerna i 18 kap. RB som huvudregeln får sin innebörd. Om huvudprincipen är att en fullt tappande part fullt ut ska ansvara för den vinnande partens kostnader, måste skiljenämnden när ett käromål bifalls delvis avgöra i vilken grad parterna är tappande och vinnande.47 En skiljenämnd som då söker väg-

 

45 Jfr Ekelöf m.fl. om analogislut i Rättegång — Första häftet, 2016, s. 105 ff. 46Se t.ex. Lundblad, a.a. s. 254, Hobér, a.a. s. 274, Heuman, a.a. s. 582, Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.2, Madsen, a.a. s. 414 och Cars, Lagen om skiljeförfarande — En kommentar, 2001, s. 200. Även internationellt synes utgångspunkten vara att den tappande parten ska ersätta den vinnande partens kostnader, men undantag finns i bl.a. USA. Se t.ex. Born, a.a. s. 3090 ff. och Savola, Awarding Costs in International Commercial Arbitration, Scandinavian Studies in Law, Vol. 63, 2017, s. 275–318.47Ett ytterligare undantag från huvudregeln är 18 kap. 3 a § RB som innebär att käranden inte har rätt till full kostnadsersättning om käranden lika gärna hade kunnat ansöka om betalningsföreläggande istället för att inge stämningsansökan till domstol. Det är oklart om de ovannämnda källor som förespråkar en generell tillämpning av 18 kap. RB menar att även denna bestämmelse ska tillämpas i skiljeförfaranden där svaranden medger käromålet.

ledning enbart i ordalydelsen av 18 kap. 4 § RB kommer inte så långt. I 18 kap. 4 § RB stadgas:

 

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del.

 

Bestämmelsen ger en domstol i stort sett alla möjligheter att vid bifall till ett av flera käromål, eller då ett käromål bifalls enbart delvis, fördela kostnaderna hur som helst (full ersättning till en part, jämkad ersättning till någon part eller att vardera parten ska stå sin kostnad). Enligt vilka principer denna fördelning ska ske utgör däremot en av de rättegångskostnadsfrågor som varit föremål för mest behandling i HD:s praxis och i doktrinen, men också en av de frågor där rättsläget är som mest svåröverskådligt, vilket i sin tur kan ha orsakat ytterligare osäkerhet i domstolar och skiljenämnder.
    Ett flertal olika principer för fördelningen kan tänkas vara relevanta.48 En part kan t.ex. sägas vara delvis vinnande utifrån (a) att partens yrkande beloppsmässigt har bifallits till stor del, (b) att parten haft framgång med vissa avgörande frågor eller yrkanden som har prövats i målet, eller (c) att en stor del av partens kostnader hänför sig till sådana frågor i målet där parten haft framgång. Resultatet för hur kostnaderna fördelas mellan parterna kan variera kraftigt beroende på vilket eller vilka av dessa kriterier som tillmäts betydelse. Om hänsyn enbart tas till vilket belopp av yrkandet som bifalls kommer t.ex. käranden som beloppsmässigt bara vunnit en liten del av sitt yrkade skadestånd att behöva bära sina egna kostnader och ersätta huvuddelen av svarandens kostnader även om käranden vunnit framgång i de flesta delfrågor som prövats, såsom om parterna har ingått ett avtal och om svaranden brutit mot avtalet. Likaså skulle käranden i en sådan situation behöva bära kostnaderna även för dåliga invändningar som svaranden åberopat utan framgång. Om istället hänsyn tas till att merparten av kärandens kostnader i skiljeförfarandet har uppkommit i de delfrågor som käranden haft framgång med, kan det istället vara käranden som får merparten av sina kostnader ersatta.
    Heuman, som menar att bestämmelserna i 18 kap. 1–6 §§ RB i regel tillämpas i skiljeförfaranden mellan svenska rättssubjekt, verkar inte göra någon åtskillnad mellan situationen i allmän domstol och i skiljenämnd. Han hänvisar bl.a. till vad Ekelöf m.fl. konstaterar om allmän domstol som stöd för att en skiljenämnd vid partiellt bifall till

 

48Om huvudprincipen istället skulle vara att vardera parten ska bära sina egna kostnader skulle ett beslut att skifta alla eller en del av den ena partens kostnader på motparten förutsätta tillämpning av någon undantagsregel.

talan ofta inte har förutsättningar att fastställa ersättningsskyldigheten med stöd av den s.k. proportionalitetsprincipen, eftersom kostnaderna vid partiellt bifall till en talan ofta kan hänföra sig till frågan om ersättningsskyldighet i och för sig.49 I en kommentar till detta menar dock Solerud att skiljenämnder ofta på grund av den praktiska svårigheten att särskilja kostnaderna för olika delar av tvisten ändå har anledning att tillämpa en proportionalitetsbedömning och att annan fördelning kan förutsätta att skiljenämnden ber parterna att göra en uppdelning av sina kostnader på skilda avsnitt.50 Lindskog, som menar att osäkerhet råder om hur bedömningen av en parts partiella framgång ska göras, uppställer också två huvudalternativ: en enkel proportionering där part anses vinnande i samma utsträckning som yrkat belopp bifallits,51 och en modell där hänsyn tas till omfattningen av arbetet som lagts ned i olika frågor i målet där parterna vinner ömsom.52 Lindskog förordar att hänsyn ska tas till hur arbetet fördelats, men pekar på att resultatet oavsett utgångspunkt kan korrigeras i en helhetsbedömning där hänsyn också tas till andra faktorer.53 Även Lundblad vänder sig mot ett strikt proportionalitetsresonemang till grund för kostnadsfördelningen och menar att utgångspunkten istället ska vara en bedömning av parternas framgång utifrån de resurser som behövt läggas ned i olika frågor.54 Han menar att tillämpningen av 18 kap. 4 § RB i allmän domstol, liksom i vissa skiljeförfaranden, tenderar att alltför ofta baseras på den matematiska modell Lundblad betecknar som Welamson-doktrinen,55 vilken han motsätter sig bl.a. eftersom käranden för att komma till sin materiella rätt varit tvungen att genomföra processen.
    I skiljedomslitteraturen används alltså 18 kap. 4 § RB som utgångspunkt för hanteringen av kostnaderna vid partiellt bifall. Osäkerheten gäller främst vad en sådan tillämpning innebär. En allmän uppfattning verkar vara att en strikt tillämpning av 18 kap. 4 § RB skulle leda till en kostnadsfördelning baserad på matematiska proportionalitets-

 

49 Heuman, a.a. s. 582 fotnot 93. 50Solerud, Anmälan av Heuman, Skiljemannarätt, JT 2000–01 s. 463. Se också beträffande äldre bestämmelser Nordenson, Festskrift till Calissendorff, s. 172 f., som, efter HD:s uttalanden i NJA 1989 s. 247, framfört inställningen att en skiljenämnd till skillnad från allmän domstol inte ska tillämpa RB:s olika kostnadsregler ex officio, utan att parterna behöver yrka på tillämpning av olika principer för kostnadsfördelningen, däribland 18 kap. 4 § RB, eller i vart fall måste åberopa grunderna för att skiljenämnden ska få tillämpa kostnadsfördelningsreglerna.51Om A har yrkat 100 och tilldöms 60 har A med Lindskogs synsätt varit framgångsrik till 60 procent. Jfr dock proportionalitetsprincipen enligt RB nedan vid fotnot 58 och 64 enligt vilken en kärande som tillerkänts 60 procent av yrkat belopp sett i relation till svarandens talan skulle betraktas som framgångsrik enbart till 20 procent. 52 Lindskog, a.a. avsnitt VI:424.2.3.53 Lindskog, a.a. avsnitt VI:424.2.4. Som faktor nämner han bl.a. hur effektivt parten fört sin process, vilket vi återkommer till i nästa avsnitt. Enligt Lindskog är huvudregeln emellertid att utgången i processuella frågor inte styr fördelningen, vilket är en ordning som han dock ifrågasätter. 54 Lundblad, a.a. s. 255 f. 55 Beträffande Welamsons uppfattning, se nedan.

resonemang. Här kan enligt vår mening missuppfattningar och osäkerhet för skiljeförfarandenas del i viss mån undanröjas med hjälp av en närmare koppling till hur situationen hanteras enligt praxis avseende allmän domstol. Som ovan anförts kan det rent beloppsmässiga resultatet påverkas kraftigt beroende på vilka kriterier som tillmäts betydelse vid bedömningen av innebörden att vara delvis tappande eller vinnande. Vilka kriterier skiljenämnden ska fästa avseende vid bör då vara beroende av vilka argument som kan legitimera ett visst resultat (om parten haft fog för sin process trots endast delvis bifall, beloppets betydelse, kostnadsbeslutets betydelse som styrmedel etc.). Den diskussionen har i hög grad förts beträffande allmän domstol, och ska här enbart kortfattat redogöras för.
    När RB trädde ikraft fanns en stark uppfattning om att en kärande som tillerkändes ett lägre belopp än det yrkande ändå hade haft fog att föra talan. Processen betraktades som nödvändig för att käranden skulle komma till sin rätt, även om denna rätt var mindre än vad som yrkats.56 Även med betydande prutningar från domstolen kunde käranden i kostnadshänseende betraktas som vinnande. Om en proportionering skulle göras kunde domstolarna med då gällande synsätt utgå från att ett käromål som t.ex. bifölls till 40 procent innebär att käranden också i kostnadshänseende betraktades som framgångsrik till 40 procent.57 Ekelöf och Welamson vände sig mot detta synsätt och påpekade att det då ett käromål bifallits till en mindre del i vissa mål varit mer befogat för svaranden att vidhålla sitt bestridande än det varit för käranden att föra processen vidare och, om hänsyn skulle tas enbart till den beloppsmässiga utgången, en proportionering borde ske utifrån synsättet att svaranden vunnit i lika hög grad som käranden om käromålet bifallits till hälften.58 Argumenten bakom att i tillämpningen av 18 kap. 4 § RB inte regelmässigt betrakta en kärande som inte haft full framgång som vinnande part var också handlingsdirigerande, genom att en part som riskerar att drabbas av kostnadsansvar som följer utgången i målet eller i målets olika delar kan förväntas föra en bättre underbyggd talan.59 Sedan Welamson blivit justitieråd utvecklade HD dessa principer i pleniavgörandet NJA 1973

 

56 Se bl.a. SOU 1938:44 s. 233 f. 57 Rättsläget motsvarade då den syn på befogade processer som Lundblad uttryckt och den syn på proportionalitet som Lindskog uttryckt beträffande skiljeförfaranden, se ovan. 58 Istället för att käranden vid bifall till hälften av yrkat belopp i kostnadshänseende betraktades som 50 procent framgångsrik och skulle få i vart fall hälften av sina rättegångskostnader ersatta av motparten skulle parternas rättegångskostnader kvittas. Först om käranden tilldöms ¾-delar av yrkat belopp betraktas denne i kostnadshänseende som 50 procent framgångsrik och får då hälften av sina kostnader ersatta. Om å andra sidan enbart ¼-del av yrkat belopp döms ut tillerkänns istället svaranden 50 procent av sina rättegångskostnader. Se Ekelöf, Fördelning av rättegångskostnaderna enligt RB 18:4, i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, 1960, s. 110 ff., och Welamson, Varför gynna käranden?, i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, 1964, s. 684 ff.59Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 258.

s. 623 och i en rad efterföljande domar under 1970- och 1980-talen.60 Nu gällande rättsläge i allmän domstol skulle kunna sammanfattas enligt följande:61

1. Utgångspunkten är att kostnadsfördelningen i så stor utsträckning som möjligt ska ske genom en uppdelning av kostnaderna i målets olika delar, utifrån utgången i dessa delar.62 Utgångspunkten bör vara densamma oavsett om det är olika yrkanden som har bifallits respektive ogillats, eller om det är olika grunder avseende samma yrkande som bifallits respektive ogillats. På grund av de praktiska svårigheterna för domstolen och ibland även parterna att göra en preciserad uppdelning av kostnaderna på olika delar, får denna fördelning i brist på underlag från parterna grundas på en uppskattning.63

2. Den rent matematiska modellen, där kostnaderna fördelas i proportion till hur stor beloppsmässig del av kärandens yrkande som bifallits, ska dock användas om det som varit tvistigt enbart varit storleken på ett belopp som ska bedömas skönsmässigt av rätten, dvs. t.ex. där en skälighetsuppskattning ska göras. När denna proportionalitetsmodell tillämpas är utgångspunkten som nämnts att kostnaderna kvittas om käromålet bifalls till hälften.64

3. Om tvisten dock också gäller betalningsskyldigheten i och för sig ska den matematiska modellen användas enbart om kostnaderna för frågan om betalningsskyldigheten i och för sig inte ens uppskattningsvis är möjliga att särskilja från andra rättegångskostnader (t.ex. om samma regler och processmaterial aktualiseras i båda frågor).65 I andra fall ska kostnaderna för de olika frågorna särskiljas, genom underlag från parterna eller rättens uppskattning, och fördelas enligt utgången i den fråga där tyngdpunkten i tvisten legat.66 Har tyngdpunkten då legat på frågan om betalningsskyldighet i och för sig, ska utgången i den frågan i stor utsträckning påverka kostnadsansvaret.67 Har tyngdpunkten istället legat på frågan om beloppets storlek återstår dock förmodligen en proportionering av kostnaderna i den delen.

 

 

60 Se NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 334, NJA 1976 s. 409, NJA 1978 s. 38, NJA 1978 s. 307, NJA 1979 s. 567 och NJA 1982 s. 804.61 Se vidare t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 256 ff. 62 Se principuttalanden i NJA 1978 s. 383. Detta kan i viss mån sägas följa redan av ordalydelsen i 18 kap. 4 § RB. Ett undantag är dock om det som käranden tappat endast är av ”ringa betydelse”. Käranden ska då, liksom enligt huvudregeln, ha full kostnadsersättning enligt 18 kap. 4 § första stycket andra meningen RB. 63 NJA 1978 s. 383. 64NJA 1973 s. 623.65NJA 1982 s. 804. Jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, JUNO, april 2019, kommentaren till 18 kap. 4 § RB, som liksom Lundblad menar att domstolar många gånger tenderar att använda den matematiska modellen. Detta stämmer dock inte med hur Welamson själv menade att den matematiska modellen skulle användas eller hur HD har använt den i de nämnda avgörandena. 66 Se principuttalandet i NJA 1979 s. 567.67 Kostnadsfördelningen följer då de grundtankar som tillämpades före NJA 1973 s. 623, om att processen har varit nödvändig för käranden för att över huvud taget få något belopp. Det är alltså vad Lundblad, a.a. s. 255 f., tycks efterfråga.

De problem som diskuterats i skiljedomslitteraturen beträffande kostnadsfördelning vid partiellt bifall stämmer således ganska väl med de problem som diskuterats avseende allmän domstol. Det är samma hänsynstaganden som gör sig gällande samt i stort sett samma problem och alternativa lösningar som har diskuterats. Varken för skiljeförfaranden eller allmän domstol erbjuder 18 kap. 4 § RB någon enkel eller allomfattande regel som i alla tänkbara situationer löser fördelningsfrågan vid partiellt bifall till ett käromål. Eftersom bestämmelsen ju knappt stadgar något om hur fördelningen ska ske, kan man inte heller tala om analog tillämpning i skiljeförfaranden. Istället är det argumenten bakom de olika tillämpningsalternativ som utvecklats i allmän processrättslig doktrin och praxis sedan 1960-talet som tycks äga giltighet också i skiljeförfaranden. Med argumentation hämtad från tillämpningen av 18 kap. 4 § RB i t.ex. HD:s praxis från 1970- och 80-talen kan man i många skiljeförfaranden och i skiljedomslitteraturen undvika att behöva ”uppfinna hjulet på nytt” och då dessutom undvika risk att missa implikationer som redan diskuterats beträffande allmän domstol. En tillämpning av de principer som sammanfattats ovan ligger enligt vår mening i linje med vad som efterfrågats i skiljedomslitteraturen.68 Dessa principer kan då bidra till att kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden blir mer nyanserad än vid tillämpningen av t.ex. en strikt beloppsfokuserad proportionalitetsmodell.

 

2.2 Exempel 2 — Parternas processföring
När det gäller fördelningen av kostnadsansvaret är utgångspunkten i tvistemål som nämnts att den som förlorar ett mål ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. För mål i allmän domstol följer det explicit av 18 kap. 1 § RB. Denna huvudregel framgår inte explicit av LSF,69 men som anförts ovan synes det föreligga enighet om att utgångspunkten är densamma i skiljeförfaranden enligt LSF såvida inte parterna överenskommit något annat.
    Innebörden av en huvudregel om tappande partens ansvar för skiljedomskostnaderna blir dock avhängig enligt vilka principer kostnaderna fastställs.70 Det är vid tillämpning av RB:s kostnadsregler ge-

 

68 Som framhållits i doktrin är emellertid processuella frågor typiskt sett mer vanligt förekommande och resurskrävande i skiljeförfaranden än i allmän domstol, se bl.a. Lundblad, a.a. s. 256. Kostnader som inte varit skäligen påkallade eller kostnader till följd av försumlig processföring återkommer vi till i nästa avsnitt. Även i andra fall kan dock en part ha orsakat inte obetydliga kostnader i en processuell fråga som parten inte vunnit framgång med. Detta bör kunna beaktas på liknande sätt som om en part förlorat materiella delfrågor enligt ovan. 69 Det ska dock noteras att vissa skiljedomsregler explicit stadgar att huvudregeln är att tappande part ska bära kostnaderna, se t.ex. artikel 42 i UNCITRALreglerna. 70 Ett exempel på detta är hur man i RB genom 18 kap. 8 a § RB, som är utformad som en regel om vilka kostnader som är ersättningsgilla, för förenklade tvistemål de facto infört en omvänd huvudregel om att vardera parten skall stå sina egna kostnader. Se om kostnaderna i sådana mål Almkvist & Elofsson (Berntorp), Rättegångskostnader i förenklade tvistemål, SvJT 2013 s. 150.

nom 18 kap. 8 § RB som omfattningen av ersättningsskyldigheten framträder. I bestämmelsens första stycke stadgas:

 

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

 

Undantag från denna huvudregel kan i allmän domstol bl.a. aktualiseras till följd av parternas processföring. Om t.ex. den vinnande parten genom sin processföring har orsakat extra kostnader kan denne behöva bära dessa kostnader trots att parten vunnit målet.
    Vid en direkt tillämpning av RB:s rättegångskostnadsregler behöver man skilja på om grunden för att full ersättning inte ska betalas är 18 kap. 6 § eller 8 § RB. Bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB anger vilka kostnader som är ersättningsgilla och stadgar bl.a. att rättegångskostnader endast är ersättningsgilla i den utsträckning kostnaden ”skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt”.71 Om t.ex. den vinnande parten har åberopat bevisning som redan när den åberopades framstod som onyttig är kostnaderna för denna bevisning inte skäligen påkallade enligt förarbetena och ska därför inte ersättas enligt 8 §.72 Bestämmelsen i 18 kap. 6 § RB anger däremot inte huruvida viss kostnad är skälig och ersättningsgill i sig, utan utgör istället en processuell sanktionsmöjlighet som innebär att en part som genom vårdslöshet eller försummelse i rättegången orsakar en kostnad för motparten ska ersätta denna kostnad oavsett hur kostnaderna i målet i övrigt ska fördelas. I bestämmelsen stadgas:

 

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten,

 

71 Liksom för 18 kap. 4 § RB har synen på 18 kap. 8 § RB över tid förändrats i rättstillämpningen. Detta gäller inte minst den viktiga posten ombudskostnad, där man i allmän domstol rört sig bort från krav på detaljerade kostnadsräkningar för att kunna avgöra om kostnaderna varit nödvändiga (se SOU 1938:44 s. 237 f., NJA 1949 s. 774 och SvJT 1952 rf. s. 843) via betonande av bedömningen av kostnadernas skälighet (se NJA 1971 C 242, NJA 1983 s. 542, NJA 1987 s. 621 II och RH 1992:86) till laborerande med olika presumtioner (se NJA 1997 s. 854). 72 NJA II 1943 s. 235, Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 och Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 8 §. I nämnda förarbeten anförs det bl.a. att avgörande för om kostnaden ska anses ha varit skäligen påkallad är huruvida parten vid tiden för vidtagande av den åtgärd som föranlett kostnaden haft skäl att anse åtgärden erforderlig. Om en part anskaffar bevisning för vederläggande av ett från motsidan gjort påstående, är han berättigad till ersättning för härigenom uppkommen kostnad, även om motparten senare återtar sitt påstående och bevisningen därför blir onödig.

vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

 

18 kap. 6 § RB kan t.ex. aktualiseras om en part under huvudförhandlingen åberopar nya omständigheter till grund för sin talan, eller om en part framställer påståenden som han insett eller bort inse saknar fog och därigenom nödvändiggör för motparten att förebringa motbevisning.73 Medan 18 kap. 8 § RB kan leda till att vinnande parts kostnader inte ersätts fullt ut kan 6 § användas för att vinnande part ska bära en del av motpartens kostnader. Skillnaden mellan att en kostnad har varit skäligen påkallad enligt 8 § och att ersättningsansvar kan aktualiseras enligt 6 § är dock relativt stor.74 För att 6 § ska vara tillämplig krävs det bl.a. att parten, eller dennes ombud,75 har agerat vårdslöst eller försumligt. Eftersom ersättningsansvaret enligt 6 § avser den merkostnad som den försumliga processföringen har orsakat föreligger även ett kausalitetskrav mellan processföringen och kostnaderna.76 En fråga som uppkommer är följaktligen om och i vilken utsträckning RB:s nämnda regler och praxis ska gälla även för möjligheterna att låta parternas processföring påverka kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden enligt LSF.77 Ändamålet bakom 18 kap. 6 § RB är bl.a. att främja processens snabbhet och koncentration i förfarandet, t.ex. genom att minimera risken för att huvudförhandlingar ställs in till följd av sent åberopad bevisning.78 Bestämmelsen i 6 § fungerar därmed som en processuell sanktion som kompletterar preklusionsinstitutet.79 Genom förtydligandet av rättens officialprövning i 18 kap. 14 § andra stycket RB var avsikten även att effektivisera tillämpningen av 6 § så att bestämmelsen skulle kunna användas både preventivt och reparativt.80 Å ena sidan är det allmännas intresse av effektiv processföring mindre framträdande i skiljeförfarande jämfört med domstol eftersom det allmännas resurser inte används. Skiljenämnder är inte heller bundna av processprinciperna om koncentration, omedelbar-

 

73 NJA II 1943 s. 232, Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 ff. och Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 §. 74 Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 och 8 §§. 75 Ersättningsskyldighet enligt 18 kap. 6 § RB förutsätter att den försumliga processföringen kan tillräknas parten, men parten bär i detta avseende även ansvar för sitt ombuds handlingar, se NJA II 1943 s. 233. Att ersättningsskyldighet kan uppkomma även för ombudet följer av 7 §. 76 Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 § och Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 267. Det är dock möjligt att göra en skälighetsuppskattning av hur stor andel av kostnaderna som ska omfattas av det solidariska ansvaret för en försumlig eller vårdslös processåtgärd, se RH 1983:125. 77 Heuman, a.a. s. 582 f., pekar t.ex. bara på att 18 kap. 1–6 §§ RB tillämpas i skiljeförfaranden. Skälet till detta är dock oklart. 78 NJA II 1943 s. 232 och SOU 1938:44 s. 235 f. 79 Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 f. 80 SOU 1982:26 s. 215.

het och muntlighet.81 Detta skulle möjligen kunna vara skäl för att behovet av denna typ av obligatorisk kostnadssanktion är mindre i skiljeförfarande än i domstol och att det istället är upp till parterna att disponera över skiljeförfarandet som de önskar.
    Å andra sidan framhålls regelmässigt effektivitet och snabbhet som viktiga skäl för parter att välja skiljeförfarande som tvistlösningsform och 21 § LSF stadgar även explicit att skiljenämnden ska handlägga tvisten snabbt.82 Det är därför viktigt att skiljenämnden har verktyg för att kunna säkerställa en effektiv handläggning och motverka obstruktion. Jämfört med RB finns det i LSF dessutom färre lagfästa preklusionsregler, taleändringsbegränsningar och andra processuella bestämmelser för att stävja förhalning och vårdslös processföring. Därtill saknar skiljenämnden, till skillnad från domstolarna, rätt att använda tvångsmedel vid t.ex. underlåtenhet att följa editionsbeslut eller utevaro vid förhandlingar.83 Under senare år har parter och ombud även ansett att det är problematiskt att skiljenämnder emellanåt uppvisar tvekan inför att agera mot obstruktion pga. rädslan att en skiljedom klandras.84 Mot denna bakgrund framstår behovet av kostnadsfördelning som processuell sanktion inte mindre i skiljeförfaranden än i domstol. Tvärtom framstår det som lämpligt och motiverat att skiljenämnder använder kostnadsfördelning som ett verktyg för att förebygga och agera mot vårdslös eller försumlig processföring.85 Med hänsyn till att skiljeförfarande är ett eninstansförfarande kan t.ex. ett beslut om preklusion av omständigheter eller bevisning få direkt avgörande betydelse för tvistens utgång och det är därför inte förvånande att skiljenämnder i vissa fall kan tveka att tillämpa dessa sanktionsmöjligheter även om de skulle ha behörighet att göra det. Att kostnadssanktioner kan utgöra ett alternativ eller komplement till bl.a. preklusionsregler följer även av vissa skiljedomsrättsliga regelverk och riktlinjer. T.ex. föreskriver artikel 9.7 i de internationellt etablerade ”IBA Rules on the Taking of Evidence in International Arbitration 2010” (IBAreglerna) att skiljenämnden, utöver övriga sanktioner som finns tillgängliga, kan tillämpa kostnadsfördelning som sanktion mot parts klandervärda agerande i samband med bevisupptagning.86

 

81 Prop. 1998/99:35 s. 41. 82 Prop. 1998/99:35 s. 41. 83 Heuman, a.a. s. 409 f. 84 Queen Mary University of London, 2015 International Arbitration Survey: Improvements and Innovations in International Arbitration, s. 2 samt Berger & Jensen, Due process paranoia and the procedural judgment rule: a safe harbour for procedural management decisions by international arbitrators, Arbitration International, Vol. 32, 2016, s. 415. 85 Bolding, a.a. s. 77, har framhållit att denna typ av processuell sanktion är ännu viktigare i skiljeförfaranden än i allmän domstol med hänsyn till att domare har fler andra hjälpmedel att tillgå mot illojal processföring. 86 Det är inte ovanligt att parterna avtalar om att IBA-reglerna ska vara tillämpliga på ett visst skiljeförfarande. Men även när så inte är fallet har IBA-reglerna ansetts

 

Omfördelning av kostnader framstår således som en lämplig processuell sanktion i skiljeförfaranden och skiljenämnden har som sagt, såvida parterna inte avtalat annat, behörighet att avgöra parternas inbördes kostnadsansvar enligt 42 § LSF. Denna bestämmelse ger dock inte svar på frågan om det är RB:s regler och praxis som ska vara vägledande för möjligheten att låta parternas processföring påverka kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden enligt LSF. När det gäller institutionella skiljeförfaranden föreskriver § 50 SCC-reglerna och artikel 38 ICC-reglerna allmänt att parternas processföring är en faktor som kan beaktas för kostnadsfördelningen, men dessa regler ger inte heller några närmare direktiv.
    Till att börja med kan man notera att de processuella ramarna för kostnadsreglerna i RB följer av 18 kap. 14 § RB.87 Här finns grundregleringen av vilka yrkanden och åberopanden parterna måste göra, vilka dispositionsmöjligheter de har och hur långt rättens officialprövning sträcker sig. I andra stycket finns även en huvudregel om att domstolen självmant ska pröva bl.a. om rättegångskostnaderna ska omfördelas till följd av vårdslös eller försumlig processföring. Varken LSF, SCC-reglerna eller ICC-reglerna innehåller någon motsvarighet till 18 kap. 14 § andra stycket RB. Efter NJA 1989 s. 247, som gällde skiljenämndens bundenhet till parternas kostnadsyrkande, har dock t.ex. Svea hovrätt i klanderpraxis uppvisat en generell benägenhet att hänvisa till RB:s regler och principer i frågor om skiljenämndens bundenhet till parternas yrkanden och åberopanden men frihet att tillämpa materiella bestämmelser (jura novit arbiter).88 Att skiljenämnden är bunden av parternas yrkanden i kostnadsfrågan framgår som nämnts av 42 § LSF. Men även om en omfördelning av kostnaderna som processuell sanktion beloppsmässigt skulle falla inom parternas kostnadsyrkanden framstår det, bl.a. mot bakgrund av

 

ge ett auktoritativt uttryck för vad som gäller i svenska internationella skiljeförfaranden. Se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt III:25-2.4.2 och NJA 2012 s. 289. 8718 kap. 14 § andra stycket RB förtydligades under 1980-talet, inte minst för att öka domstolarnas möjligheter att ex officio tillämpa bestämmelserna om kostnadsansvar vid försumlig processföring i 18 kap. 3 och 6 §§ RB. Se t.ex. prop. 1986/87:89 s. 121 och SOU 1982:26 s. 212 ff. Se också NJA 1987 s. 621 I och II samt om detta Welamson, Civil- och straffprocessrätt 1980–1987, SvJT 1989 s. 497 på s. 533 f. I prop. 1986/87:89 s. 121 anförs att rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat, vidare att rätten anses bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnadsersättning till motparten. I allmän domstol består i så fall parternas rätt att disponera över rättegångskostnaderna i att de genom yrkanden och medgivanden kan ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Rätten har sedan frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.88Se t.ex. Svea hovrätts avgöranden om uppdragsöverskridanden i mål T 4487-12 (två svenska bolag), där hovrätten uttalar att RB:s principer ska vara normerande när det är frågan om svenska parter, samt i mål T 2289-14 (två utländska parter och två utländska ledamöter i nämnden): ”Mot bakgrund av den starka anknytningen till Sverige måste såväl parterna som skiljenämnden ha varit väl förtrogna med och inrättat sig efter det regelsystem som gäller i svensk processrätt i fråga bl.a. om vikten av att rättsfakta åberopas på ett tydligt sätt.”

rättssäkerhetsintressen och partsautonomins starka ställning i skiljeförfarande, som tveksamt att skiljenämnden ex officio bör omfördela kostnaderna genom en analogivis tillämpning av 18 kap. 6 § och 14 § andra stycket RB utan att parterna beretts tillfälle att yttra sig.89 Att en part på sedvanligt sätt yrkar ersättning för sina partskostnader ger normalt motparten anledning att yttra sig över de yrkade kostnaderna, men däremot inte att på eget initiativ redogöra för varför den egna processföringen inte varit försumlig. Om skiljenämnden i en sådan situation på eget initiativ ålägger part kostnadsansvar som sanktion för vårdslös eller försumlig processföring finns risk att skiljenämnden dömer över omständigheter (i detta fall parts processföring i visst avseende) som parterna varken åberopat eller haft anledning att yttra sig över. Det skulle riskera att leda till en oförutsebar eller godtycklig rättstillämpning. Oavsett om skiljenämnden överväger att utdöma kostnadssanktioner på eget initiativ eller efter åberopande av part bör skiljenämnden bereda parterna tillfälle att yttra sig i frågan.
    Vidare kan det konstateras att varken SCC-reglerna eller ICCreglerna — som båda allmänt föreskriver att parternas processföring är en faktor som kan beaktas för kostnadsfördelningen — eller LSF uppställer något explicit krav på vårdslöshet eller försummelse, vilket är en förutsättning för att 18 kap. 6 § RB ska tillämpas. I § 50 SCCreglerna talas istället om att skiljenämnden bl.a. får beakta ”den utsträckning i vilken parterna har bidragit till ett effektivt och skyndsamt förfarande” och ett snarlikt stadgande återfinns i artikel 38(5) ICC-reglerna, vilket redan det tyder på att tillämpningsområdet är mindre restriktivt än 18 kap. 6 § RB. Uppräkningen av faktorer i § 50 SCC-reglerna och artikel 38(5) ICC-reglerna är därtill endast exemplifierande och det framgår uttryckligen av dessa bestämmelser att skiljenämnden även får beakta övriga relevanta omständigheter vid fördelningen av parternas kostnadsansvar. Mot denna bakgrund framstår det i skiljeförfaranden enligt SCC-reglerna och ICC-reglerna som rimligt att vårdslös eller försumlig processföring kan utgöra ett exempel på omständighet som utgör skäl för omfördelning av kostnader enligt 42 § LSF, men att det inte utgör ett krav för att omfördelning ska kunna göras, vilket hade varit fallet vid en analogivis tillämpning av 18 kap. 6 § RB. Det är svårt att se att det skulle vara motiverat med en annan ordning för ad hoc-skiljeförfaranden enligt LSF.
    Sammanfattningsvis har skiljenämnden — såvida parterna inte har avtalat annat — mandat att använda kostnadssanktioner som processuell sanktion i enlighet med 42 § LSF, men skiljenämnden bör inte undantagslöst tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB och tillhörande

 

89 Nordenson, a.a. s. 173 framhåller att en tillämpning ex officio inte bör komma ifråga med hänsyn till att skiljeförfaranden är i princip helt partdirigerade. Se dock nedan beträffande att 18 kap. 7 § RB inte bör vara tillämplig i skiljeförfarande. Beträffande ränta på kostnader kan noteras att det vid LSF tillkomst infördes ett förtydligande i 42 § om att, till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap. 14 § första stycket fjärde meningen RB, yrkande krävs även i fråga om ränta.

praxis. Som anförts ovan bör skiljenämndens omfördelning av kostnadsansvar som utgångpunkt inte vara begränsad till enbart vårdslös eller försumlig processföring i enlighet med 18 kap. 6 § RB utan även kunna aktualiseras i andra situationer. Det framstår inte heller som givet att man i skiljeförfaranden analogivis ska göra motsvarande uppdelning mellan omfördelning av kostnader respektive bedömning av om kostnader varit skäligen påkallade på så sätt som i domstol följer av 18 kap. 6 § respektive 8 § RB. Inte heller bör skiljenämndens användning av denna kostnadssanktion vara lika restriktiv som fallet historiskt sett varit med 18 kap. 6 § RB i allmän domstol.90 Tvärtom kan en något friare tillämpning av kostnadssanktioner och omfördelning av kostnadsansvar vara ett kraftfullt verktyg för skiljenämnden i upprätthållandet av en effektiv och ändamålsenlig process samt möjliggöra anpassningar i det specifika målet. Samtidigt bör inte tillämpningen bli oförutsebar och godtycklig. Partsautonomin och rättssäkerhetsintressen talar därför för att skiljenämnden inte bör omfördela kostnadsansvar ex officio utan att parterna beretts tillfälle att yttra sig. För att kostnadssanktioner ska få en positiv preventiv effekt på parternas processföring kan det även vara lämpligt att skiljenämnden i början av ett skiljeförfarande, t.ex. i samband med ett planeringssammanträde eller en s.k. Procedural Order, upplyser parterna om att de avser att beakta parternas processföring som en faktor när de beslutar om kostnadsfördelningen.91 Avslutningsvis ska det nämnas att inte heller 18 kap. 7 § RB bör vara analogt tillämplig i skiljeförfaranden. Denna bestämmelse möjliggör för domstolen att, även om yrkande därom inte framställts, förplikta ställföreträdare eller ombud att solidariskt med part ansvara för rättegångskostnad för det fall ställföreträdaren eller ombudet har vållat sådan kostnad genom vårdslöshet eller försummelse enligt 6 §. Till skillnad från tvister i allmän domstol utgör emellertid ett skiljeavtal mellan parterna en grundförutsättning för skiljeförfarandet och skiljenämndens behörighet. Skiljeavtalet binder i princip endast parterna och skiljenämnden bör därför sakna behörighet att meddela en skiljedom som även träffar ställföreträdare eller ombud, vilka inte är parter i skiljeavtalet.

 

3 Sammanfattande slutsatser
Vi har inledningsvis konstaterat att den kortfattade regleringen av partskostnader i skiljeförfaranden ger parter stor frihet. Vår övergripande fråga har varit vad som gäller när den friheten inte har utnyttjats av parterna. I praxis, förarbeten och litteratur finns ett antal

 

90 Se SOU 1982:26 s. 213 f. Den tidigare restriktiva tillämpningen i allmän domstol har kritiserats av bl.a. Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 132. 91 Se t.ex. ICC Commission Report, Techniques for Controlling Time and Costs in Arbitration, 2012, § 82 och Brocker & Löf, The Proceedings, i Franke m.fl., International Arbitration in Sweden, 2013, s. 213. Något sådant krav uppställs dock inte enligt LSF, SCC-reglerna eller ICC-reglerna.

ganska generella och vaga uttalanden om i vilken grad RB:s regler kan och bör tillämpas. Till skillnad från skiljeförfaranderegelverket ger dock RB:s regelverk inte domare i allmän domstol lika stor frihet i kostnadsfrågan. Tvärtom är reglerna i RB relativt detaljerade och komplexa, liksom sambanden mellan dem, varför vi i denna artikel gjort försök att i vart fall lägga grunden för en nödvändig problematisering och nyansering av frågan om RB:s tillämplighet utifrån två specifika typsituationer: kostnadsansvaret när talan vinner delvis bifall respektive vid vårdslös processföring.
    Ett grundläggande problem med diskussion och tillämpning av RB:s kostnadsbestämmelser i skiljeförfaranden är att RB:s kostnadsregler många gånger är svårtillgängliga och oklara. Detta visas t.ex. av den mängd olika uppfattningar som återfinns i skiljedomslitteraturen om vad en analogivis tillämpning av 18 kap. 4 § RB skulle innebära. Ett anknutet problem är att det inte är RB:s kostnadsregler i snäv mening (lagtexten i 18 kap. RB) som primärt är av intresse för skiljenämnder, utan den praxis och den diskussion som förts om dessa regler som har ett värde. Värdet av detta visas inte minst av att problemen och intressena som aktualiseras i skiljeförfaranden ofta överensstämmer med situationen i allmän domstol. Däremot kan tillämpningen av reglerna i allmän domstol se annorlunda ut än den bör göra i skiljeförfarande.
    En situation då inte bara problemen och intressena utan också tilllämpningen enligt HD:s praxis kan låta sig överföras mer generellt till skiljedomskontexten är hanteringen av kostnadsfrågan när käromålet vinner delvis bifall. Den osäkerhet som återfinns i skiljedomslitteraturen om vad som med hänsyn till olika faktorer är en lämplig kostnadsfördelning, visar sig vid en närmare jämförelse ganska väl motsvaras av och besvaras av de principer som enligt HD ska styra tillämpningen av 18 kap. 4 § RB.
    En situation där den bakomliggande problematiken delvis överensstämmer, men där tillämpningen i skiljeförfaranden å andra sidan inte undantagslöst bör följa tillämpningen i allmän domstol är hanteringen av vårdslös processföring. Utformningen av bestämmelsen i 18 kap. 6 § RB är inte problematisk i sig, men däremot dess restriktiva tillämpning, liksom den skarpa gränsdragningen mot om kostnader varit skäligen påkallade enligt 18 kap. 8 § RB. Det kan i och för sig ifrågasättas om 18 kap. 6 § RB tillämpas ändamålsenligt i allmän domstol,92 men i vart fall bör skiljenämnder ha större möjligheter än domare i allmän domstol att använda kostnadsansvar som ett styrmedel och sanktion för en effektivare process. Slutsatser om RB:s tillämpning i skiljeförfaranden bör alltså inte dras på ett generellt plan, som ett enkelt svar på en ”ja eller nej”-fråga. Diskussionen om kostnadshanteringen i skiljeförfaranden bör istället, precis som frågor om kostnaderna i allmän domstol, behandla olika

 

92En fråga som dock ligger utanför syftet med denna artikel.

situationer mer nyanserat. I den diskussionen kan RB:s systematik och mer omfattande reglering ge stöd för argumentation i skiljeförfaranden, både mellan parterna och i skiljenämndernas kostnadsavgöranden. Det är nämligen först när diskussionerna förs mer i detalj som argumenten för och emot olika lösningar framträder.