Litteratur

 

 

 

THOMAS BODSTRÖM När folkmordet kom till Sverige — om en advokats dilemma, Norstedts 2019, 232 s.

 

Det är en spännande bok han har skrivit, Thomas Bodström. Att låta läsaren följa två berättelser parallellt är en effektiv teknik som gör boken till en riktig bladvändare, åtminstone i vissa delar. Mer om det senare.
    Men först några tillkännagivanden i öppenhetens namn; jag känner författaren. Han är inte en nära vän eller kollega men våra vägar har korsats i professionella sammanhang flera gånger även om det är ett bra tag sedan nu. Därutöver så var jag en av domarna i målet Ahorugeze mot Sverige som avgjordes av Europadomstolen för mänskliga rättigheter den 27 oktober 2011. Domen nämns som hastigast i boken som, om jag förstått författaren rätt, en förklaring till svenska statens inställning till Rwanda i allmänhet och rättsväsendet där i synnerhet. I domen, som var en enhällig kammardom, fann rätten att det inte förelåg några hinder att utlämna Ahorugeze till Rwanda där han skulle ställas inför rätta.
    Boken handlar om två svenska rättegångar om folkmord med flera brott begångna i Rwanda och ger en unik inblick i hur det kan vara att arbeta som advokat med denna typ av mål. Författaren delar generöst med sig av sina personliga erfarenheter och tankar, inte minst beträffande hur den perspektivförskjutning som det innebär att först ha uppdrag som målsägandebiträde för att därefter i en annan rättegång men i samma kontext arbeta som försvarare påverkade honom på ett djupt personligt plan. Han väjer inte heller för att berätta om sina egna och andras tillkortakommanden. Det är modigt gjort.
    Dessutom har författaren i sin egenskap av tidigare justitieminister och riksdagsledamot kunskap om och erfarenhet av hur det politiska arbetet går till rent generellt och mer specifikt hur lagar blir till. Han vet hur svårt det kan vara att ändra inriktning och driva igenom en förändring särskilt i en sådan perifer fråga som hur processen i en rättegång om folkmord i ett avlägset land kunde göras mer effektiv och rättssäker här i Sverige. Det hade varit spännande om författaren hade antytt något om hur han, om han vore justitieminister på nytt, skulle arbetat för en förändrad lagstiftning i Sverige. Hur ska en rättsstat som den svenska hantera vittnesmål som är lämnade i en hel annan kontext än den svenska och där vittnen riskerar att hotas och trakasseras om de säger något som går emot statsledningen? Vilka förändringar i lagstiftningen vill han se? Hur kan processen förbättras och rättssäkerheten tryggas? Är det över huvud taget möjligt? Boken kan nämligen också läsas som en allvarlig kritik mot det svenska rättssystemets tillkortakommanden eller kanske snarare mot den svenska lagstiftarens ointresse.
    I den första delen av boken får vi följa hur författaren i november 2014 besöker Rwanda för första gången i egenskap av ordförande för en organisation som drev ett skolprojekt i Zambia. Det fanns tankar på att utvidga projektet till Rwanda. Det var under denna vistelse som författaren blev tillfrågad om han kunde tänka sig företräda ett antal målsäganden i en rättegång mot en exilrwandier, numera svensk medborgare, åtalad för

ett flertal brott som skulle ha ägt rum i samband med folkmordet i Rwanda 1994. Det beskrivs som en tillfällighet att författaren fick frågan. Han tvekade eftersom han inte blivit kontaktad av offren direkt utan av en mellanhand, men accepterade så småningom att företräda ett antal målsäganden i den svenska rättegången.
    På närmare 90 sidor får vi i detalj följa arbetet med att förbereda och genomföra rättegången. Arbetet innefattade flera resor till Rwanda för att höra offren på plats och även besöka några av de platser där de ofattbara grymheterna ägt rum. Den speciella stämning som uppstod mellan de olika professionella aktörerna (åklagare, försvarare, målsägandebiträden med flera) på dessa resor beskrivs målande och förvånansvärt öppenhjärtigt. Många av dessa personer namnges också, vilket förvånade mig en smula.
    Målet avgjordes slutligt i hovrätten men redan innan det är klart blir författaren kontaktad med förfrågan om ett nytt uppdrag med anknytning till Rwanda, denna gång som försvarare. Som läsare har vi redan förberetts på denna vändning; redan på sidan 36 i boken introduceras den person som ska komma att försvaras av författaren. Vi får följa Theodore Tabaro i hans vardag från år 2010 som vårdare på ett äldreboende i Örebro och sedan hur han blir kontaktad av svensk säkerhetspolis. Mer ska inte avslöjas här utan det räcker med att konstatera att vi i inskjutna kapitel får följa Tabaros öde parallellt med författarens advokatuppdrag i de två målen. Under den långa häktningstiden får Tabaro gott om tid att tänka tillbaka på sitt liv och vi som läsare får lära oss mycket om ett land som är så annorlunda vårt eget. Det är både effektivt och spännande.
    En fråga jag funderade på när jag läste boken är vem den är skriven för. Ett svar kunde ju vara författaren själv. Det måste ha varit oerhört tungt att ta del av så mycket besinningslöst våld och ofattbart lidande och även om författaren inte var ensam i sitt arbete så gissar jag att skrivandet av boken fyllde en viktig terapeutisk funktion för honom. Gott så, men boken är viktig för många andra. Jurister, politiker och alla andra som är intresserade av internationellt samarbete i rättsliga angelägenheter, etiska dilemman, historia med mera. Boken borde ha en given plats på juristutbildningen då den får oss att fundera på fundamentala etiska frågor, inte bara för advokater även om boken borde vara särskilt intressant för dem.
    Men som jag antytt ovan saknar jag ett mer problematiserande perspektiv. När det nu är möjligt under vissa förutsättningar att i Sverige lagföra personer som misstänks för brott begångna utomlands, hur ska detta gå till i praktiken? Finns det behov av särskilda regler för att säkra rättssäkerheten i processen? Hur kan man samarbeta med en regim som klassificeras som en diktatur utan att bli dess medlöpare? Hur har andra länder med lagstiftning som liknar vår löst frågan? Kanske handlar det inte om rättsregler utan snarare om attityder hos dem som är satta att tilllämpa reglerna. Om det senare skulle vara fallet — hur kan dessa attityder påverkas? Är det mer utbildning som är svaret eller kanske inrättandet av specialdomstolar? I slutkapitlet anslår författaren en pessimistisk ton. ”För är det en sak vi kan lära oss av historien, så är det att vi aldrig lär oss av historien.” Men ändå tror författaren att en förändring är möjlig och att hans klient en dag kan få upprättelse. Kanske vi vågar hoppas på ytterligare en bok?

 

Elisabet Fura