Europeiska unionens straffrätt i allmän domstol (II)

 

 

Av departementsrådet ULF WALLENTHEIM och enhetschefen JOAKIM ZETTERSTEDT1

I en tidigare artikel har författarna beskrivit hur EU:s straffrätt fått en allt större betydelse för domstolarnas handläggning och dömande i en svensk förundersökning och rättegång i brottmål (SvJT 2021 s. 104). I denna artikel ligger fokus på det gräns-överskridande straffrättsliga samarbetet inom
EU som domstolarna har att hantera utan koppling till en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.

 


1 Inledning
Det straffrättsliga samarbetet är mångfacetterat. Det kan handla om att överlämna misstänkta eller dömda personer till eller från Sverige för lagföring eller verkställighet av fängelsestraff. Under en brottsutredning eller rättegång finns ibland behov av bevisinhämtning i ett annat land än det land där utredningen eller rättegången pågår. En svensk åklagare kan t.ex. behöva genomföra husrannsakan i syfte att beslagta handlingar eller använda hemliga tvångsmedel i ett annat land. Det kan också handla om att en utländsk domstol vill ha hjälp att hålla förhör med ett vittne i Sverige. En annan form av samarbete är överförande av straffverkställighet, t.ex. att ett svenskt fängelsestraff verkställs i ett annat land eller ett utländskt bötesstraff verkställs i Sverige. Dessa — och många andra — ärenden om straffrättsligt samarbete kan i något skede av handläggningen komma att prövas i allmän domstol.
    Straffrättsligt samarbete är inget nytt utan har förekommit sedan lång tid tillbaka, om än i mindre omfattning än idag.2 Efter andra världskriget antogs flera konventioner inom Europarådet, bl.a. om utlämning för brott, rättslig hjälp i brottmål och överförande av dömda personer. Även inom ramen för FN har flera konventioner om straffrättsligt samarbete utarbetats, men dessa har varit begränsade till att gälla för viss typ av brottslighet, t.ex. korruption eller människohandel. Sverige har därutöver ingått flera bilaterala avtal om straffrättsligt samarbete med länder utanför Europa. Sveriges samarbete med länder utanför EU sker fortfarande med stöd av dessa internationella överenskommelser.
    Det straffrättsliga samarbetet blev en del av EU:s politikområde i och med Maastrichtfördraget 1993. Tidigt fanns en politisk vilja att

 

1 Artikeln uttrycker författarnas personliga synpunkter och bedömningar. 2 Den historiska bakgrunden behandlas i Påle, Villkor för utlämning (2003) s. 27 ff. och Thunberg Schunke, Internationell rättslig hjälp inom EU (2004) s. 23 ff.

180 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 utveckla samarbetet inom unionen och att inte låta samarbetet styras av traditionella och delvis föråldrade regelverk som antagits inom Europarådet och FN. Att harmonisera EU-ländernas straff- och straffprocessrätt bedömdes inte vara en framkomlig väg. I stället etablerades principen om ömsesidigt erkännande som grund för det straffrättsliga samarbete inom unionen.3 Med den principen som grund, Amsterdamfördragets ikraftträdande 1999 och terrorattackerna i USA 2001 tog utvecklingen av det straffrättsliga samarbetet inom EU fart och ett stort antal rättsakter antogs på kort tid. Efter att Lissabonfördraget trätt i kraft 2009 har utvecklingen fortsatt, om än i lägre takt än tidigare.
    Det straffrättsliga samarbetet med länder utanför EU och Norden präglas än idag av en konservativ syn på de mellanstatliga relationerna. Om diplomatiska kanaler kan undvikas, ska framställningar ändå skickas mellan ländernas olika ministerier. Nationell rätt kan beaktas i stor utsträckning och skapar stora möjligheter att avslå en ansökan. Beslut fattas ofta på politisk nivå, vilket ger utrymme för en diskretionär tillämpning av de internationella åtagandena. EU-samarbetet har brutit mot detta synsätt. Rättsakterna ger medlemsländerna förhållandevis små möjligheter att i samarbetet beakta nationell rätt. Samarbetet sker mellan rättsliga myndigheter och de politiska inslagen är bortklippta. Domstolarna i medlemsländerna har också fått en mycket mer framträdande roll.4

2 Ärenden om straffrättsligt samarbete i allmän domstol
2.1 Allmänt
De ärenden om straffrättsligt samarbete som allmän domstol kan komma att handlägga, och som inte har någon koppling till en svensk förundersökning eller som inte handläggs inom ramen för ett svenskt brottmålsförfarande, kan delas in i två kategorier. Den ena rör frågor som aktualiseras med anledning av en pågående brottsutredning eller rättegång i ett annat EU-land, dvs. när åklagare eller domstolar i det landet vill att åtgärder som behövs i det landets brottsutredning eller rättegång ska vidtas i Sverige. Den andra kategorin rör frågor om överförande av verkställighet av påföljder och andra beslut som har fått laga kraft. I detta avseende kan det röra sig om såväl svenska som utländska påföljder och beslut som ska verkställas i ett annat medlemsland eller i Sverige.
    De allmänna domstolarna involveras på olika sätt. I vissa ärenden prövar domstolen som första instans om åtgärden ska vidtas i Sverige, medan den i andra ärenden prövar en fråga först efter att ett tidigare beslut har överklagats eller om den som berörs av ett myndighetsbe-

 

3 Se avsnitt 5.1. 4 När det gäller utvecklingen av EU:s straffrätt, dess påverkan på svensk rätt samt genomförandet och tolkningen av EU:s straffrätt hänvisas till artikel I (SvJT 2021 s. 104).

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 181 slut begär domstolens prövning av beslutet. Domstolarnas roll i ärenden om det straffrättsliga samarbetet under en pågående svensk förundersökning eller rättegång i brottmål beskrivs närmare i vår föregående artikel (SvJT 2021 s. 104).

 

2.2 Överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
Om en misstänkt eller dömd person avviker från det EU-land där han eller hon ska lagföras eller verkställa en frihetsberövande påföljd, kan det landets myndigheter efterlysa personen internationellt och begära denne överlämnad genom att utfärda en europeisk arresteringsorder, med stöd av arresteringsorderrambeslutet.5 Om myndigheterna i ett annat EU-land har utfärdat en europeisk arresteringsorder, och den eftersökte påträffas i Sverige, kan han eller hon överlämnas till det landet. Bestämmelser om detta finns i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen).6 Allmän domstol prövar om den eftersökte ska överlämnas från Sverige.7 Därutöver kommer domstolen i regel att pröva frågor om tvångsmedel, främst frågor om häktning och beslag, samt om föremål som tagits i beslag ska överlämnas till det andra landet.8 I vissa fall kan domstolen ha anledning att pröva frågor med anknytning till verkställigheten av ett beslut om överlämnande, t.ex. att skjuta upp verkställigheten eller att den eftersökte tillfälligt överlämnas med villkor om återförande i avvaktan på att slutlig verkställighet kan ske.9

2.3 Uppföljning av övervakningsåtgärder
På samma sätt som i Sverige, kan myndigheterna i andra medlemsländer i stället för häktning använda sig av andra mindre ingripande tvångsmedel gentemot den misstänkte, såsom reseförbud och anmälningsskyldighet. Dessa tvångsåtgärder kan med stöd av rambeslutet om uppföljning av övervakningsåtgärder10 erkännas och följas upp i Sverige. En sådan uppföljning kan bli aktuell i de fall de misstänkte har en stark anknytning till Sverige. Tanken med samarbetet är att behandla

 

5 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). 6 Vid överlämnande till Danmark och Finland — samt Island och Norge — tillämpas istället lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder (nordiska arresteringsorderlagen). 7 För en ingående kommentar till europeiska arresteringsorderlagen hänvisas till Friman, Wallentheim, Zetterstedt, Överlämnande enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder. En kommentar (JUNO, Version 1B, 2019-10-01) (Friman m.fl.). 8 Beslagsfrågorna prövas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och inte lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder (4 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen). 9 6 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen. 10 Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20).

182 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 unionsmedborgare lika och undvika frihetsberövanden enbart på den grunden att de misstänkte har sin hemvist i ett annat EU-land än i det land där brottsutredningen pågår. Bestämmelser om detta samarbete finns i lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen. Ett sådant beslut kan dessutom avse andra åtgärder som ska följas upp i Sverige, t.ex. att undvika kontakt med vissa personer.11 Domstolens roll i dessa ärenden är att pröva åklagarens beslut i fråga om erkännande och uppföljning, t.ex. om den övervakning som ska ske har anpassats på ett sätt som den misstänkte är missnöjd med.

 

2.4 Bevisinhämtning under en brottsutredning
Allmän domstol kan komma att pröva om straffprocessuella tvångsmedel får användas i Sverige för att hämta in bevisning på begäran av åklagare eller domstol i ett annat EU-land. Samarbetet sker med stöd av direktivet om en europeisk utredningsorder.12 Direktivet har genomförts genom lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder.13 Det kan röra sig om t.ex. husrannsakan och beslag eller olika typer av hemliga tvångsmedel som behövs i det andra landets brottsutredning. Domstolens prövning initieras i vissa fall av åklagare, t.ex. vid användning av hemliga tvångsmedel.14 I andra fall väcks frågan hos domstolen efter att den som har drabbats av en åtgärd begärt rättens prövning av åtgärden, t.ex. vid beslag.15

2.5 Bevisupptagning vid eller utom huvudförhandling
Allmän domstol kan bistå andra EU-länder med bevisupptagning genom förhör. Samarbetet sker även det med stöd av direktivet om en europeisk utredningsorder. Ett förhör kan hållas utom eller vid förhandlingen i det andra landet. I det förra fallet kallas den som ska höras till en svensk domstol, som med stöd av i förväg bestämda frågor håller förhöret genom bevisupptagning. I det senare inställer sig förhörspersonen vid svensk domstol, men förhöret leds av domstolen i det andra landet.
    Förhör genom ljud- eller bildöverföring får hållas med alla sorters förhörspersoner. Ett förhör genom ljudupptagning får hållas med ett

 

11 1 kap. 4 § och 3 kap. 3 § lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1). 13 I förhållande till Danmark och Irland tillämpas Europarådets konvention från 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15) med tillhörande protokoll samt 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och protokollet till den konventionen (SÖ 2005:43). Dessa överenskommelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 14 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 15 3 kap. 32 §.

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 183 vittne, en målsägande eller en sakkunnig.16 Andra former av bevisupptagning är edition och syn.
    I ärenden om bevisupptagning i Sverige är allmän domstol behörig myndighet.17 Det innebär att domstolen tar emot den europeiska utredningsordern och ansvarar för att genomföra åtgärden samt återredovisa ärendet.18

2.6 Reella tvångsmedel för att säkerställa verkställighet
I några situationer kan det bli aktuellt för allmän domstol att pröva om ett beslut om tvångsmedel för att säkerställa verkställighet av påföljder och andra beslut, som har meddelats i ett annat EU-land, ska verkställas i Sverige. Det kan avse beslag och kvarstad i Sverige i syfte att säkerställa verkställighet här av det landets beslut om förverkande eller återställande av egendom till rättmätig ägare.19 Frågor om tvångsmedel väcks av åklagare vid allmän domstol.

 

2.7 Överförande av verkställighet av straff och andra påföljder m.m.
Ett straff eller ett annat straffrättsligt avgörande som har beslutats i ett EU-land kan verkställas i ett annat sådant land, t.ex. när den som har dömts har tillgångar i eller har en starkare anknytning till det andra landet. Syftet är alltså att verkställighet ska ske där förutsättningarna för det är bäst.
    Utländska bötesstraff kan verkställas i Sverige med stöd av rambeslutet om verkställighet av bötesstraff.20 Bestämmelser finns i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU). Även andra beslut som innebär att någon åläggs en ekonomisk sanktion omfattas, t.ex. företagsbot.21 Vidare kan beslut om förverkande som har meddelats i andra EU-länder verkställas i Sverige. Sådan verkställighet sker med stöd av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande22, som har genomförts genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska

 

16 3 kap. 2 § första stycket. 17 3 kap. 8 § första stycket. 18 3 kap. 13 § första stycket och 38 §. 19 Bestämmelser om sådant samarbete finns främst i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, men även i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelserna kommer i huvudsak — från och med den 19 december 2020 — att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 28.11.2018, s. 1) tillsammans med ny lagstiftning som kompletterar bestämmelserna i EU-förordningen (se prop. 2019/20:198). 20 Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16). 21 1 kap. 3 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 22 Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59).

184 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 unionen.23 Prövningen av om ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande ska verkställas här görs av Kronofogdemyndigheten. Myndighetens beslut överklagas till allmän domstol.24 Fängelsestraff och andra frihetsberövande åtgärder kan överföras till eller från Sverige för verkställighet enligt rambeslutet om verkställighet av frihetsberövande påföljder.25 Rambeslutet har genomförts genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Andra frihetsberövande åtgärder som omfattas av samarbetet är sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller motsvarande påföljder som ådömts någon utomlands. Kriminalvården beslutar som första instans om att sända över en svensk dom för verkställighet i ett annat EU-land eller om en dom från ett sådant land får verkställas i Sverige. Allmän domstol prövar överklaganden av Kriminalvårdens beslut. Allmän domstol kan också i särskilda ärenden bestämma ny påföljd, om den utländska påföljden behöver omvandlas för att kunna verkställas i Sverige.26 Det kan därutöver bli aktuellt för domstolen att ta ställning till användande av tvångsmedel.27 Verkställighet av frivårdspåföljder, inbegripet övervakning efter en villkorlig frigivning, kan föras över från eller till Sverige med stöd av rambeslutet om verkställighet av frivårdspåföljder.28 Rambeslutet har genomförts genom lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. Med en svensk frivårdspåföljd avses i detta sammanhang, förutom övervakning efter villkorlig frigivning, skyddstillsyn och villkorlig dom.29 Andra länders frivårdspåföljder kan föras över till Sverige, förutsatt att de innefattar någon typ av övervakningsåtgärd.30 Kriminalvården beslutar som första instans om att sända över en svensk dom för verkställighet i ett annat EU-land eller om en dom från ett sådant land får verkställas i Sverige. Allmän domstol prövar överklaganden av Kriminalvårdens beslut.

 

 

23 Dessa regler kommer att ersättas av den EU-förordning som anges i fotnot 19. 24 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. Kronofogdemyndighetens beslut om att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska översändas till ett annat EU-land för verkställighet där kan inte överklagas. 25 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövade åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 5.12.2008, s. 27). 26 3 kap. 14 § europeiska verkställighetslagen. 27 3 kap. 16 §. 28 Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativt påföljder övervakningsåtgärder (EUT L 337, 16.12.2008, s. 102). 29 1 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. 30 1 kap. 5 § och 3 kap. 3 §. Se även EU-domstolens dom i mål C-2/19, A.P. angående tillämpningsområdet.

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 185 2.8 Europeisk skyddsorder — gränsöverskridande kontaktförbud
En särskild form av samarbete går ut på att kontaktförbud eller liknande skyddsåtgärder som har meddelats i ett EU-land verkställs i ett annat medlemsland. Sådan verkställighet sker med stöd i direktivet om den europeiska skyddsordern.31 Bestämmelser finns i lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder. Syftet med samarbetet är att bidra till den fria rörligheten för personer som har ett skyddsbehov gentemot en annan person. Om den som ett svenskt kontaktförbud avses skydda begär det, kan förbudet föras över och verkställas i ett annat EU-land, om den skyddsbehövande har för avsikt att vistas mer varaktigt i det andra landet. Under motsvarande förutsättningar kan skyddsåtgärder som har beslutats i ett annat EU-land verkställas i Sverige. Åklagaren beslutar som första instans i ärenden om en europeisk skyddsorder. Allmän domstol prövar åklagarens beslut om det begärs av den skyddsbehövande eller den som förbudet riktar sig emot.

 

3 Förfarandet i allmän domstol
Ärenden om straffrättsligt samarbete inleds i regel genom att åklagaren, Kronofogdemyndigheten eller Kriminalvården mottar den dom eller det beslut som det andra EU-landet sänder över för erkännande och verkställighet i Sverige. De kontrollerar att alla formella förutsättningar är uppfyllda, t.ex. att domen eller beslutet har sänts över av behörig myndighet i det andra landet, att de formulär som ska användas är kompletta och att översättningar är gjorda. Domstol involveras först i ett senare skede, t.ex. när åklagaren överlämnar ett ärende om att hemliga tvångsmedel ska användas32 eller när ett beslut av Kronofogdemyndigheten eller Kriminalvården överklagas.33 När det däremot är fråga om bevisupptagning i Sverige är domstolen den som mottar det andra landets beslut för erkännande och verkställighet.34 Motsvarande kontroller får då göras av domstolen och den ansvarar för all kommunikation med det andra landets behöriga myndighet. I de fall det är fråga om att sända över en svensk dom på en frihetsberövande påföljd eller frivårdspåföljd till ett annat EU-land är det Kriminalvården som initierar ärendet och domstolen involveras när myndighetens beslut överklagas.35 I de lagar som reglerar det straffrättsliga samarbetet hänvisas till bestämmelserna om domstols handläggning i brottmål enligt rättegångsbalken (RB) eller lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). RB:s regler används när det rör sig om att bistå ett annat medlemsland i en brottsutredning eller rättegång eller vid användande av tvångsmedel i annat fall, t.ex. vid överlämnande enligt en

 

31 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 21.12.2011, s. 2). 32 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 33 Se t.ex. 4 kap. 2 § europeiska verkställighetslagen. 34 3 kap. 8 § lagen om en europeisk utredningsorder. 35 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen.

186 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 europeiska arresteringsorder. Vid ett överklagande av Kronofogdemyndighetens eller Kriminalvårdens beslut om verkställighet ska överföras från eller till Sverige, t.ex. enligt lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU eller europeiska verkställighetslagen, tillämpas ärendelagen.
    Samtliga lagar om det straffrättsliga samarbetet innehåller forumregler. Vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder är behörig domstol den där den eftersökte grips.36 Är det fråga om att bistå ett annat EU-land i dess brottsutredning eller rättegång är behörig domstol den där åtgärden vidtas eller verkställs.37 I fråga om erkännande och verkställighet av bötesstraff eller beslut om förverkande tillämpas de forumregler som gäller vid överprövning av Kronofogdemyndighetens beslut vid utsökning. När det gäller överklagande av Kriminalvårdens beslut finns alternativa forumregler.38 I ett inledande skede kan det bli aktuellt att förordna offentlig försvarare. Allmän domstol beslutar i sådana frågor även om ärendet i sak inte är anhängiggjort hos domstolen. Vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ska offentlig försvarare som regel utses för den eftersökte.39 En misstänkt, tilltalad eller målsägande som ska höras eller annars drabbas av en utredningsåtgärd som ska verkställas har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.40 Vid överförande av straffverkställighet kan det bli aktuellt för Kriminalvården eller domstolen att förordna offentligt biträde för den dömde.41 Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.42 Om åtgärden rör användande av tvångsmedel enligt RB:s regler är huvudregeln att förhandling ska hållas.43 Detsamma gäller vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder.44 När ärendelagen tillämpas är huvudregeln den omvända.45 I flera lagar om straffrättsligt samarbete uppställs krav på att domstolen ska handlägga ärenden skyndsamt. Ofta rör det sig om ett all-

 

36 5 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen. 37 3 kap. 11 § lagen om en europeisk utredningsorder. 38 4 kap. 2 a § europeiska verkställighetslagen. 39 4 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen. 40 3 kap. 25 § lagen om en europeisk utredningsorder och 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 41 Se bl.a. 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 42 Ett undantag gäller överprövning av en åklagares beslut enligt lagen om europeisk skyddsorder. I dessa fall är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän (se 3 kap. 10 § som hänvisar till 18 § lagen [1988:688] om kontaktförbud). 43 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder. 44 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 45 13 § ärendelagen. I ärenden om överförande av verkställighet till ett annat EUland kan — om den dömde befinner sig i Sverige — en mindre restriktiv tillämpning av huvudregeln vara motiverad med hänsyn till beslutets ingripande natur (jfr NJA 2015 s. 155 p. 34).

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 187 mänt utformat skyndsamhetskrav46, men i vissa fall finns uttryckliga tidsfrister.47 Oavsett utformning är skyndsamhetskraven kopplade till uttryckliga tidsfrister i de EU-rättsakter som tillämpas.48 Vilka beslut av domstolen som kan överklagas framgår uttryckligen av respektive lag. Huvudregeln är att prövningstillstånd krävs, utom när det är fråga om att överklaga ett beslut om tvångsmedel.
    I vissa fall har EU-samarbetet förutsatt särskilda regler om förfarandet. Ett skäl till det har varit de krav som rättsakterna ställer upp. Ett annat är att de processuella reglerna måste anpassas till den gränsöverskridande kontexten. Här ska nämnas två exempel på detta.
    Vid bevisinhämtning över gränserna kan det krävas att ett visst förfarande iakttas i det medlemsland som verkställer åtgärden. Detta för att bevisningen ska kunna tillåtas i det land som hämtar in bevisningen. Många EU-länder — till skillnad från Sverige — har legala bevisregler och hämtas bevisning in på ett felaktigt sätt, finns en risk att den underkänns i domstol. Det finns därför i det straffrättsliga samarbetet regler om att särskilda formkrav eller förfaranden som det andra landet ställer upp, som en utgångspunkt bör iakttas.49 Sådana krav ska inte tillmötesgås om de strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen, t.ex. ett krav att en tilltalad ska höras under ed.50 Ett annat exempel på särskilda förfaranderegler är att, om domstolen vid en överprövning av en annan myndighets beslut överväger att upphäva beslutet, ska myndigheten ges tillfälle att dessförinnan inkomma med ett yttrande.51 Skälet är att det i flera rättsakter finns ett krav på samråd innan ett beslut om upphävande fattas. Kravet innebär att det land som har begärt rättslig hjälp ska ges möjlighet att komma in med kompletteringar för att undvika ett avslag. I detta syfte måste den svenska myndigheten få tid till ett sådant samråd.

 

4 Samarbetets tillämpningsområde
Lagstiftningen som genomför EU-rättsakterna gäller i förhållande till medlemsländerna,52 men är även tillämplig på territorier som kontrolleras av medlemsländer.53 Enligt flera av EU:s rättsakter kan två eller flera medlemsländer sinsemellan tillämpa en annan internationell överenskommelse, om

 

46 Se t.ex. 3 kap. 15 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 47 Se t.ex. 5 kap. 3 § europeiska verkställighetslagen. 48 Prop. 2019/20:89 s. 18 ff. 49 Se 3 kap. 15 § lagen om en europeisk utredningsorder. 50 För andra exempel hänvisas till prop. 2016/17:218 s. 168 ff. 51 Se t.ex. 3 kap. 14 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 52 I förhållande till Förenade kungariket tillämpas rättsakterna fram till årsskiftet 2020/21. 53 Av artikel 355 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår vilka ytterligare territorier som omfattas av och vilka inomeuropeiska territorier som undantas från fördragens tillämpningsområde och därmed relevant rättsakt. Se vidare Friman m.fl., avsnitt I.6.2.

188 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 den innebär att samarbetet fördjupas och förenklas i jämförelse med den aktuella rättsakten. Det nordiska samarbetet är ett typexempel. Gentemot Danmark och Finland tillämpas t.ex. nordiska arresteringsorderlagen i stället för den europeiska arresteringsorderlagen.54 En fråga som domstolen kan ställas inför, och som i flera fall har prövats av EU-domstolen, är om den myndighet som har meddelat den dom eller det beslut som ska erkännas och verkställas, är behörig enligt den rättsakt som tillämpas. En polismyndighet eller ett justitieministerium har ansetts inte vara behörigt att utfärda en europeisk arresteringsorder.55 I vissa fall har en åklagare ansetts inte vara behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder.56 Liknande mål pågår om vilka myndigheter som är behöriga att utfärda en europeisk utredningsorder.57 EU-domstolen har även underkänt en europeisk arresteringsorder när en nationell arresteringsorder eller annat verkställbart beslut med samma rättsverkan inte hade meddelats.58 Ett annat exempel på om ett avgörande omfattas av tillämpningsområdet för samarbetet rör verkställighet av bötesstraff. I vissa medlemsländer används, för mindre allvarlig brottslighet, ett förenklat administrativt förfarande. De böter som döms ut omfattas av lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU, under förutsättning att beslutet kan överklagas till en ”domstol med särskild behörighet i brottmål”.59 EU-domstolen har ansett att en överprövningsinstans som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecken för ett straffrättsligt förfarande omfattas av begreppet.60

5 Begränsningar i skyldigheten att samarbeta
5.1 Ömsesidigt erkännande — samarbete är huvudregeln
Samarbetet inom EU baseras på principen om ömsesidigt erkännande.61 Principen innebär att ett beslut som fattas i ett land ska erkännas och verkställas i ett annat land, som om det vore ett nationellt beslut i det landet. Denna grundtanke kommer också till uttryck i de

 

54 4 kap. 4 § europeiska arresteringsorderlagen. Ett annat exempel är att lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. tillämpas i stället för den europeiska verkställighetslagen (se 1 kap. 2 § i sistnämnda lag). 55 Se mål C-452/16, Poltorak och mål C-477/16, Kovalkovas. 56 I målen C-508/18, O.G. och C-82/19 PPU, P.I. underkändes tyska åklagare som behöriga att utfärda en europeisk arresteringsorder då de inte ansågs tillräckligt självständiga i förhållande till den verkställande makten (i dessa fall de tyska delstaternas justitieministerier). I mål C-509/18, P.F. godtogs den litauiske riksåklagaren som behörig rättslig myndighet. Motsvarande utgång i målen C-566/19 PPU och C-625–627/19 PPU som rörde franska, svenska resp. belgiska åklagare. 57 Se de pågående målen C-724/19, HP och C-66/20, XK. 58 Se mål C-241/15, Bob-Dogi. I mål C-453/16, Özcelik accepterade EU-domstolen en nationell arresteringsorder som hade beslutats av en polismyndighet, men därefter bekräftats av en åklagarmyndighet, såsom ett ”rättsligt beslut” enligt artikel 8.1 c arresteringsorderrambeslutet. 59 1 kap. 3 § första stycket lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 60 Se mål C-60/12, Baláž. 61 Artikel 82.1 i FEUF. Principen beskrivs närmare i Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO), s. 457 ff.

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 189 rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet. För domstolarna innebär principen att det finns en långtgående skyldighet att erkänna och verkställa ett annat medlemslands domar och beslut. Det andra landets avgörande ska tillmätas samma rättsliga status som ett motsvarande nationellt avgörande och det ska också ges den verkan som ett motsvarande nationellt avgörande hade fått. Tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande innebär att de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt för att besluta om en motsvarande åtgärd inte får tillämpas utan stöd i den aktuella rättsakten.62 Vid prövningen ska emellertid det land som ska verkställa beslutet iaktta unionsrätten och de grundläggande rättigheter som erkänns där.63

5.2 Möjligheten att vägra samarbete är begränsad
Principen om ömsesidigt erkännande innebär inte en ovillkorlig skyldighet att samarbeta. Samtliga rättsakter som antagits på området för straffrättsligt samarbete lämnar visst utrymme för ett medlemsland att vägra att erkänna och verkställa ett annat lands dom eller beslut. Avslagsgrunderna får ses som en kompromiss mellan principen om ömsesidigt erkännande och medlemsländernas intresse av att upprätthålla vissa grundläggande nationella rättsprinciper, t.ex. ett krav på dubbel straffbarhet. De återspeglar också en gemensam syn på vissa rättsprinciper, t.ex. den om förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem). Möjligheterna att vägra är i stort sett begränsade till de skäl som uttryckligen anges i rättsakten, vilket EU-domstolen varit tydlig med, även i de fall ett medlemsland vill åberopa skäl av konstitutionell karaktär.64 Några avslagsgrunder återkommer i de olika regelverken, t.ex. kravet på dubbel straffbarhet, medan andra är specifika för en viss typ av samarbete, t.ex. krav på att en minsta tid av ett fängelsestraff återstår att avtjäna. I huvudsak är avslagsgrunderna obligatoriska, dvs. om en avslagsgrund är tillämplig ska ett erkännande och verkställighet inte ske. I vissa fall är det dock möjligt att, trots att en avslagsgrund är tilllämplig, ändå erkänna och verkställa det andra medlemslandets beslut eller dom. Detta gäller främst vid verkställighet av icke frihetsberövande åtgärder. Tanken är att det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt ändå ska vara möjligt att verkställa åtgärden.

 

5.3 Skyddet för enskildas rättigheter
Samtliga rättsakter om det straffrättsliga samarbetet anger att de åtaganden som följer av rättsakterna inte påverkar medlemsländernas skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de

 

62 Ett undantag är användning av hemliga tvångsmedel, se 3 kap. 4 § lagen om en europeisk utredningsorder. 63 Se förenade målen C-404/15 Aranyosi och C-659/15 Căldăraru. 64 Se C-399/11, Melloni. Se även NJA 2007 s. 168.

190 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget.65 Den bestämmelsen hänvisar i sin tur till EU:s rättighetsstadga66 och Europakonventionen.67 Dessa rättigheter och grundläggande principer kan således, i undantagsfall, leda till att erkännande och verkställighet vägras. Ett viktigt avgörande är EU-domstolens dom i de förenade målen C-404/15, Aranyosi och C- 659/15 PPU, Căldăraru. Domstolen tog där ställning till om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder kunde anses komma i konflikt med artikel 4 i EU:s rättighetsstadga, med hänsyn till fängelseförhållandena i den utfärdande staten. Domstolen pekade på att det förbud som anges i stadgan är absolut och en verkställande myndighet är skyldig att pröva om verkställigheten av en europeisk arresteringsorder kan leda till att den eftersökte behandlas i strid stadgan.68 Detta avgörande har påverkat svensk rättspraxis när det gäller samarbetet i förhållande till vissa länder, bl.a. Rumänien.
    I ett avgörande från april 2020 prövade HD om en dömd person kunde överlämnas till Rumänien för straffverkställighet.69 Frågan i ärendet gällde om fängelseförhållandena i Rumänien var så bristfälliga att det fanns grund för att vägra överlämnande för straffverkställighet med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen eller artikel 4 i EU:s rättighetsstadga. I ärendet fanns en försäkran från den rumänska kriminalvården om att förhållandena för den dömde under verkställighetstiden skulle motsvara de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis. HD konstaterade att det fanns en generell risk för att ett överlämnande av den dömde till Rumänien inte skulle vara förenligt med dessa krav. Mot bakgrund av den försäkran som lämnats, och som enligt vad HD noterar skickats via det rumänska justitiedepartementet, fann emellertid domstolen att det inte förelåg en stark presumtion för att ett överlämnande skulle innebära en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen eller artikel 4 i EU:s rättighetsstadga.70 I ett annat viktigt avgörande tog EU-domstolen ställning till om systematiska eller allmänna brister vad gäller domstolsväsendets oavhängighet i ett medlemsland kunde leda till att den eftersökte inte fick en rättvis rättegång, vilket skulle stå i strid med artikel 47.2 i EU:s

 

65 Se t.ex. artikel 1.3 i arresteringsorderrambeslutet. 66 Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna (EUT C 326, 26.10.12, s. 391). 67 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 (SÖ 1952:35). 68 I målet C-220/18 PPU, ML, preciserade EU-domstolen den prövning som ska ske. 69 Se ”Den rumänska arresteringsordern”, HD:s beslut den 8 april 2020 (Ö 659819). 70 Det kan dock diskuteras om en kompletterande utredning inte borde ha begärts för att undanröja de tvivel som funnits kring uppfyllandet av försäkran, bl.a. angående de bristfälligheter som fanns beträffande de namngivna anstalterna (se C-220/18 PPU, ML, p. 112).

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 191 rättighetsstadga.71 Frågan i målet var föranledd av att ett förfarande hade inletts enligt artikel 7.1 i EU-fördraget, dvs. när det finns anledning att anta att ett medlemsland allvarligt åsidosätter EU:s grundläggande värden enligt artikel 2 i samma fördrag. Domstolen ansåg att, även om ett sådant förfarande pekar på att det finns en risk för att den eftersökte inte får en rättvis rättegång, en prövning ska ske om huruvida just den eftersökte i det enskilda fallet löper en sådan risk.
    En fråga som kan aktualiseras vid överförande av verkställigheten av ett fängelsestraff är om en senare tidpunkt för villkorlig frigivning än den som gäller i Sverige kan medföra att ett överförande kommer i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen om rätten till frihet. HD har i rättsfallen NJA 2017 s. 300 och NJA 2017 s. 384 tagit ställning till den frågan. Sammanfattningsvis kom domstolen där fram till att en ökning med 50 % av den faktiska avtjänandetiden inte i sig innebär att ett överförande kommer i konflikt med Europakonventionen. Däremot skulle motsatsen kunna gälla om ett beslut om överförande meddelas i nära anslutning till tidpunkten för villkorlig frigivning enligt svenska regler.72

5.4 Dubbel straffbarhet
En traditionell avslagsgrund i det internationella straffrättsliga samarbetet är att det brott som lagförs eller har bestraffats i ett land inte utgör ett brott även i det land som ska lämna bistånd. Ett krav på sådan dubbel straffbarhet krävs i stort sett alltid när det rör sig om tvångsåtgärder av olika slag, t.ex. hemliga tvångsmedel, utlämning eller överförande av straffverkställighet.
    Inom EU har möjligheterna att ställa upp krav på dubbel straffbarhet begränsats i förhållande till ett antal brott som anges i flertalet rättsakter, de s.k. listbrotten.73 Om den utfärdande staten anger att det brott som lagförs eller domen avser är ett listbrott, får den andra staten inte pröva om gärningen är straffbar även där.74 En förutsättning är dock att det brott som avses ska kunna leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. För övriga brott får ett krav på dubbel straffbarhet ställas upp.75 Hur detta krav ska tolkas och tillämpas finns det olika uppfattningar om.76 Enligt en tolkning föreligger dubbel straffbarhet om gärning-

 

71 Se mål C-216/18 PPU, LM. 72 NJA 2017 s. 300, p. 33. 73 I målet C-303/05, Advocaten Voor de Wereld, slår EU-domstolen fast att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet i arresteringsorderrambeslutet inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. 74 Se t.ex. artikel 2.2 arresteringsorderrambeslutet. 75 Detsamma gäller om brottet har förövats på den verkställande statens territorium, dvs. även vad avser listbrotten, se 2 kap. 5 § 7 europeiska arresteringsorderlagen. 76 Innebörden av kravet på dubbel straffbarhet i t.ex. 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken skiljer sig åt från motsvarande krav i 2 kap. 2 § första stycket arresteringsorderlagen; se även Asp, Min sons bästa väns mamma — en liten text om dubbel straffbarhet, Festskrift till Per Ole Träskman, 2011 s. 33–46.

192 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 en — på ett abstrakt plan — kan anses utgöra en brottslig handling om den hade begåtts i det land där prövningen sker. En mer strikt tolkning innebär att även andra krav för straffansvar ska vara uppfyllda vid en sådan prövning, t.ex. att straffmyndighetsålder uppnåtts, att preskription inte inträtt eller att någon ursäktande omständighet som nöd eller nödvärn inte föreligger.
    EU-domstolen har tagit ställning till hur kravet på dubbel straffbarhet ska tolkas enligt rambeslutet om verkställighet av frihetsberövande påföljder.77 I målet hade den dömde ålagts ett körförbud av tjeckiska myndigheter, vilket han överträdde och dömdes till fängelse för. Den tjeckiska domen översändes till Slovakien för erkännande och verkställighet. Frågan i målet gällde hur kravet på dubbel straffbarhet skulle tolkas när en överträdelse av ett tjeckiskt körförbud — av förklarliga skäl — inte är straffbart i Slovakien. EU-domstolen konstaterade att det inte krävs någon exakt överensstämmelse mellan brottsrekvisiten såsom de anges enligt respektive nationell lagstiftning. Det viktiga är att det finns en överensstämmelse mellan de omständigheter som utgör brottet enligt den utfärdande statens lagstiftning och definitionen av motsvarande brott i den verkställande statens lagstiftning.
    Kravet på dubbel straffbarhet i de lagar som rör det straffrättsliga samarbetet regleras i huvudsak på så sätt att en åtgärd får vidtas endast om den gärning som avses ”motsvarar brott” enligt svensk lag.78 De svenska bestämmelserna får anses ligga i linje med den EUrättsliga regleringen och den tolkning som EU-domstolen gjort beträffande detta krav, dvs. det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag, utan att det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige.79 Flera avgöranden pekar också på en motsvarande tolkning.80

5.5 Förbud mot dubbelbestraffning (ne bis in idem)
Principen ne bis in idem (”icke två gånger för samma sak”) innebär att en brottslig gärning, som har prövats genom en lagakraftägande dom, som regel inte får bli föremål för en ny prövning mot samma person. På nationell nivå är en doms rättskraft grundläggande. Ett medlemsland i EU är därutöver i sitt nationella brottmålsförfarande skyldigt att respektera principen i förhållande till domar och beslut som har meddelats i ett annat medlemsland.81

 

77 Se mål C-289/15, Grundza. Eftersom bestämmelserna om dubbel straffbarhet i de rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet i stort sett är likalydande får avgörandet ett generellt genomslag. 78 Se t.ex. 3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder. 79 Se Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 80 NJA 1993 s. 137 och NJA 2002 s. 237. Dessa avgöranden behandlar dock kravet på dubbel straffbarhet enligt utlämningslagen. 81Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104).

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 193 Även inom det EU-straffrättsliga samarbetet ska principen om ne bis in idem beaktas.82 En åtgärd ska vägras om det för samma gärning har meddelats dom i Sverige eller i ett annat land, och domen har fått laga kraft samt, vid en fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i det land som har meddelat domen.83 Principens räckvidd och närmare innebörd har blivit föremål för ett stort antal prejudicerande avgöranden, såväl i svensk praxis som hos Europadomstolen och EU-domstolen.84 Tolkningen i dessa fall har främst rört principens genomslag när ett land vill lagföra på nytt trots att det finns en dom meddelad i samma eller i ett annat land. Den praxis som har utvecklats, särskilt i EU-domstolen, bör kunna tjäna som vägledning för hur principen ne bis in idem kan utgöra hinder för straffrättsligt samarbete.85 Det rör t.ex. tolkningen av begreppet ”samma gärning” (idem).86 Domstolen har i flera avgöranden prövat detta begrepp vid olovlig in- och utförsel av narkotika eller andra varor.87 En annan återkommande fråga är om det första förfarandet har inneburit en sådan prövning i sak att det hindrar en senare prövning.88 Domstolen har även tagit ställning till om en friande dom eller utevarodomar som fått laga kraft utgör hinder.89 I svensk rättspraxis har principen främst prövats i ärenden om utlämning och då i huvudsak rört frågan om ”samma gärning”.90

5.6 Immunitet och privilegier
En avslagsgrund som finns intagen i många samarbetsinstrument rör immunitet91 och privilegier.92 En skillnad gentemot många andra av-

 

82 Se t.ex. artikel 3.2 arresteringsorderrambeslutet och artikel 11.1 d direktivet om en europeisk utredningsorder. 83 Se t.ex. 3 kap. 6 § lagen om en europeisk utredningsorder. 84 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 85 Se mål C-261/09, Mantello. 86 Se t.ex. mål C-436/04, Van Esbroeck, p. 42. 87 Se mål C-467/04, Gasparini m.fl. (insmuggling av varor och vidare distribution), mål C-150/05, Van Straaten (in- och utförsel av narkotika), mål C-288/05, Kretzinger (transport av insmugglade varor genom flera medlemsstater), mål C-267/05, Kraaijenbrink (innehav av utbyte av narkotikasmuggling och en senare valutaväxling av detta utbyte), mål C-261/09, Mantello (ett specifikt narkotikabrott kontra deltagande i en kriminell organisation som bedrev narkotikahandel). 88 I mål C-398/12, M, ansågs en sådan prövning ha skett, men däremot inte i C-469/03, Miraglia, C-491/07, Turanský och C-468/14, Kossowski. I de förenade målen C-187/01, Gözütok och C-385/01, Brügge prövades om en överenskommelse mellan åklagaren och den dömde om att lägga ned utredning utgjorde hinder mot ny lagföring. 89 Se mål C-150/05, Van Straaten resp. C-297/07, Bourquain. 90 Se t.ex. NJA 1984 s. 707 och 2003 s. 435 samt notisfallen NJA 2006 N 84, NJA 2007 N 15 och NJA 2010 N 36. 91Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104).92 Se t.ex. artikel 11.1 a direktivet om en europeisk utredningsorder.

194 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 slagsgrunder är att det är den verkställande statens lagstiftning som avgör vad som avses med immunitet och privilegier.93 Det är förhållandena vid tidpunkten för prövningen som ska beaktas, eftersom immunitet i vissa fall kan upphävas. Bestämmelser om immunitet och privilegier som hindrar lagföring i Sverige utgör även hinder för att erkänna och verkställa ett annat lands dom eller beslut i Sverige. Hinder kan föreligga t.ex. genom sådana begränsningar som följer av grundlagarna eller som anges i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.94 Vid samarbete som gäller inhämtande av bevisning anses avslagsgrunden omfatta skydd mot att ta handlingar i beslag i strid mot bestämmelserna 27 kap. 2 § RB eller mot att höra någon i strid mot reglerna i 36 kap. 5 och 5 a §§ RB.95 Som regel hindrar bestämmelser om immunitet och privilegier att det över huvud taget görs något ingripande mot den som åtnjuter sådan status.96

5.7 Utevarodomar
Det är relativt vanligt att den dom som ligger till grund för en begäran om att överlämna en eftersökt person för verkställighet enligt en europeisk arresteringsorder är meddelad i den dömdes utevaro.97 Frågor om utevarodomar aktualiseras även vid samarbete om erkännande och verkställighet av andra slags straff och påföljder. Det s.k. rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har tagits fram för att enhetligt reglera vilka krav som ska uppställas för att en utevarodom ska erkännas och verkställas i ett medlemsland.98 Ett sådant krav är att den dömde ska ha blivit kallad eller på annat sätt fått information om den förhandling som ledde till det beslut som ska verkställas eller att han eller hon har avstått från att överklaga beslutet eller har rätt till en förnyad prövning.99 En fråga som har aktualiserats i flera fall är om den dömde har blivit kallad eller på annat sätt fått information om den förhandling som ledde fram till utevarodomen. Av intresse för den bedömningen är att EU-domstolen här har underkänt delgivning med en medlem i den

 

93 Se t.ex. 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 94 För en närmare genomgång hänvisas till Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 95 Se 3 kap. 5 § 3 lagen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 3 kap. 5 § första stycket 1 och 2 lagen om en europeisk utredningsorder. Även prop. 2016/17:218 s. 143 ff. 96 Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel — när och hur får de användas? 4 uppl. 2018, s. 798 ff. 97 Se Friman a.a. avsnitt IV 3.6 ang. utfärdande av en svensk arresteringsorder avseende en utevarodom. 98 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring i rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). 99 Se t.ex. 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2012/13:76).

SvJT 2021 Europeiska unionens straffrätt (II)… 195 dömdes hushåll i stället för med den dömde.100 En annan förekommande fråga är vilka bestämmelser som kan tillämpas när en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av en utevarodom, samtidigt som den utfärdande staten garanterar den utevarodömde en förnyad prövning i den staten. EU-domstolen har här ansett att den verkställande staten kan — om övriga förutsättningar är uppfyllda — ställa upp villkor om att den dömde efter den förnyade prövningen ska återföras dit för att verkställa den frihetsberövande påföljd som dömts ut.101

5.8 Andra avslagsgrunder
De ovan redovisade avslagsgrunderna är de som förekommer i samtliga rättsakter inom det EU-straffrättsliga samarbetet. Det finns emellertid andra skäl till att vägra. Någon skillnad görs då inte mellan formella brister, så som att en framställning faller utanför tillämpningsområdet för det aktuella samarbetet eller att framställningen inte motsvarar de formkrav som finns uppställda, och att en materiell avslagsgrund föreligger.102 En särskild avslagsgrund är kopplad till den gärning som avses eller den påföljd som ska verkställas. När det gäller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder krävs, vid överlämnande för lagföring, att den gärning som avses i den utfärdande medlemsstaten kan leda till ett fängelsestraff om ett år eller mer. Om överlämnande ska ske för straffverkställighet, krävs att en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader har dömts ut.103 Vid överförande av ett fängelsestraff är utgångspunkten att minst sex månader ska kvarstå att avtjäna, vilket även är en förutsättning för att en svensk frihetsberövande påföljd ska verkställas i ett annat land.104 Vid straffrättsligt samarbete som förutsätter att straffprocessuella tvångsmedel används i Sverige, kan det bli aktuellt att pröva om de strafftrösklar som gäller för tvångsmedlet i fråga är uppfyllda.105 En annan avslagsgrund tar sikte på om den personen som berörs är straffmyndig. Här ser det olika ut i olika EU-länder, där många länder har en lägre straffmyndighetsålder än Sverige. Enligt avslagsgrunden, som förekommer i samarbete som förutsätter tvångsmedel eller berövande av frihet, får medlemsländerna avslå framställningar som rör

 

100 Se mål C-108/16 PPU, Dworzecki. 101 Se mål C-306/09, I.B. i vilken EU-domstolen ansåg att artikel 5.3 i arresteringsorderrambeslutet kunde tillämpas i dessa fall, trots att bestämmelsen i sin ordalydelse avser överlämnande för lagföring och inte straffverkställighet. Se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 102 Se Friman m.fl. inledningen till kommentaren till 2 kap. europeiska arresteringsorderlagen. 103 2 kap. 2 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 104 3 kap. 4 § resp. 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. Se t.ex. HD:s beslut den 22 juli 2020 i mål Ö 3426-20 och RH 2016:54. 105 Se t.ex. 3 kap. 7 § 2 lagen om en europeisk utredningsorder.

196 Ulf Wallentheim och Joakim Zetterstedt SvJT 2021 personer som inte var straffmyndiga vid tidpunkten för brottet. Avslagsgrunden kan ge upphov till svåra avvägningar, t.ex. om en person med stark anknytning till Sverige, och som är strax under 15 år, har begått ett brott utomlands och det finns starka skäl för att undvika att den ådömda påföljden behöver verkställas i domslandet. I den lagstiftning som genomför rambesluten om erkännande och verkställighet av personella påföljder har det därför införts en ventil som i undantagsfall kan medge att verkställighet får ske i Sverige trots att den dömde inte uppfyller kravet på straffmyndighet enligt svensk lag.106

6 Slutord
EU:s straffrätt i allmänhet och det straffrättsliga samarbetet i synnerhet har de två senaste decennierna utvecklats på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. Genom inrättandet av ett samarbete byggt på centrala rättsstatsprinciper och grundat på förtroende mellan medlemsländerna har rättsväsendet fått fler och mer effektiva verktyg för att kunna lagföra och bestraffa brott.
    I två artiklar har vi försökt ge en överblick över EU-straffrätten utifrån dess påverkan på ett svenskt brottmålsförfarande (artikel I) och de olika ärenden om straffrättsligt samarbete som kan förekomma i svensk domstol (artikel II). Vi har också försökt visa på de särskilda hänsyn som en tillämpning av EU-straffrätten kräver, t.ex. att rättsliga begrepp tillämpas autonomt och hur den praxis som utvecklats inom EU-domstolen beaktas. Det straffrättsliga samarbetet har ibland uppfattats som ett udda och svåröverskådligt rättsområde. Även om en svensk domare inte dagligdags hanterar frågor som är uttalat EU-straffrättsliga, eller som gäller det straffrättsliga samarbetet, kan det på goda grunder antas att sådana frågor kommer att aktualiseras i större utsträckning framöver. Ett skäl är att rättsakterna ännu inte nått sin fulla potential och att medlemsländerna ännu prövar sig fram i tillämpningen. Ett annat är att nya rättsakter kommer att antas framöver. Det kanske främsta skälet är dock att den gränsöverskridande brottsligheten ständigt utvecklas och kräver nya och bättre redskap för att bekämpas. Vi hoppas att vi med våra artiklar har inspirerat och väckt intresset för ett rättsområde som kan ge sin tillämpare intressanta utmaningar och möjligen också oanade möjligheter.

 

106 Se 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen.