Litteratur

 

 

 

BO WENNSTRÖM Om straff och fängelser: Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område. Stockholm: Jure Förlag 2020, 178 s.

 

Bo Wennström (BW) har med Om straff och fängelser gett sig in på det kriminalpolitiska fältet. I texten ger BW sin syn på vad han ser som (Om) det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område, en formulering som också är textens undertitel. Ämnet är intressant och 1989 års straffvärdereform utgör ett straffsystemsmässigt intresseväckande vägval. Att byta ut en preventionsbaserad, framåtblickande och konsekvensetisk grund för utdömande av straff mot proportionerlig vedergällning och en bakåtblickande logik där fokus sätts på handlingens straffvärde utgör onekligen en kursändring. Även BW:s intresse för den kontingent av straffrättare, verksam vid Uppsala universitet under 1970-talet, är relevant och välkommen. Frågan om denna kontingents påverkan på reformen är intresseväckande. Tidsmässigt tar texten sin början med det kriminalpolitiska inspel som dåvarande kronprins Oscar gjorde med den s.k. Gula boken. Efter de två inledande kapitlen som ska ge en lite längre historieskrivning, där BW bl.a. ger sin syn på Cesare Lombroso, följer tre kapitel som tar oss in i nutid. I kapitel tre får vi bl.a. ta del av BW:s syn på fängelsereformatorer som Else Kleen, Torsten Eriksson och Karl Schlyter. För BW framstår det som besynnerligt att vi i Sverige, mitt under brinnande krig, fortsatt hade offentliga diskussioner rörande kriminalvårdens utformning. BW tycks också anse att 1944 års straffverkställighetsreform och avskaffande av cellfängelset var något mindre bra. I kapitel fyra presenterar BW sin tes att straffvärdereformen genomförts på ett odemokratiskt sätt och medelst vad han ser som under kuppliknande förhållanden. Vi får också bekanta oss med Gruppen bakom Kuppen. ”Gruppen” är den beteckning BW använder på Dag Victor, Sten Heckscher, Göran Elwin, Andrew von Hirsch och Nils Jareborg. Till gruppen räknas också Martin Borgeke, Henrik Tham och P-O Träskman. Huvudbeviset för gruppens verksamhet är en retroaktivt skriven betraktelse av Dag Victor där han tillskriver uppsalagänget dels stor intern samstämmighet, dels ansenlig kriminalpolitisk betydelse.1 Att i retroperspektiv tillskriva sig själv och sina kollegor och vänner stor betydelse bör rimligen inte förvåna någon. I femte kapitlet gör så BW upp med det han benämner illusoriska sanningar, en uppgörelse med framför allt den kriminologiska vetenskapen. Att begreppet är tautologiskt stör inte BW och han fortskrider med vad han menar är vederläggandet av alla former av påståenden om att fängelset inte fungerar. BW:s slutsats tycks vara att, eftersom fängelset tydligen fungerar för att minska brottsligheten, så är straffrätten ett bra medel att bekämpa brottsligheten med.
    Innan jag går vidare med recensionen kommer först några korta kommentarer om reformen: Straffvärdereformen bygger på att ge straffsystemet en tredelad legitimering. Lagstiftningsnivån ges en (i) allmän-

 

1 Victor, D., ”Den nya Uppsalaskolan”, i 1968 och därefter: de kritiska rättsteoriernas betydelse för nordisk rättsvetenskap, red. Modéer K.Å. och Sunnqvist M., Museum Tusculanums Forlag 2010.

preventiv legitimering. Kriminaliseringar och nykriminaliseringar legitimeras alltså av sina förmenta preventiva effekter. Att höja straffen är alltså inget problem. Vilket också varit mer än tydligt sedan 1995. Dömandet, dvs. domstolarnas påförande av straff, legitimeras av (ii) proportionerlig vedergällning. Med detta menas att straffet ska innebära påförandet av ett lidande för lidandet skull. Straffet utdöms följaktligen inte som ett ställföreträdande lidande avsett att avskräcka andra (allmän avskräckning) eller ett enskilt lidande avsett att avskräcka den dömde. Själva verkställigheten av straff legitimeras på en (iii) individualpreventiv grund, dvs. tiden i fängelse, övervakningen eller vad som nu väljs av domstol — ska vid sitt genomförande på olika sätt minska individens brottsbenägenhet. Detta har också lett till att den s.k. behandlingstanken (inom kriminalvården) troligen aldrig varit starkare och att fler behandlingsåtgärder genomförs i dagsläget än någonsin tidigare.
    Ett av huvudargumenten i BW:s bok är att straffvärdereformen smugits in från USA via vad han benämner en visklek. I korthet tycks han mena att reformen har smusslats in via gruppens läsande av några amerikanska texter från 1970-talet. Genom sin ambition att vilja avslöja konspirationer samt göra reformen till ett resultat av vänstervridna kuppmakare, blir BW:s förläggande av reformens ursprung till USA lite som att gå över ån för att hämta vatten. Stannar vi i stället kvar i Sverige och söker upprinnelsen till det hela i reaktionen på Skyddslagsförslaget (SOU 1956:59) framkommer en rimligare resa för reformen. När Skyddslagsförslaget lades fram väckte det stor debatt bland praktiserande jurister och ifrågasättandet leddes av en åklagare.2 Huvudkritiken byggde på att behandlingstanken och individualpreventionen fick företräde framför allmänprevention. Även Ivar Agge, medlem av Strafflagberedningen (SLB) som lagt förslaget, ansåg att allmänpreventionen fick för lite utrymme, och den formulering om allmän laglydnad som BrB 1:7 till sist också fick, brukar hänföras till detta. Att ersätta individualprevention med allmänprevention var också det som behandlingskritikerna ursprungligen argumenterade för. Johannes Andenæs, en av nordens främsta jurister och straffrättare, började redan på 1950-talet att argumentera för allmänprevention. Andenæs var även kungsmakare inom kriminologi genom det att han skapade den position som gavs till Nils Christie. Han stödde också Christie starkt, men inte bara det, Knut Sveri, Sveriges första professor i kriminologi, kom till Sverige genom att Andenæs rekommenderade honom till Ivar Agge. Sveri var också förespråkare av allmänprevention och tidigt ute med att problematisera individualpreventionen. Ett annat nordiskt ursprung till det hela är Inkeri Antilla, en annan mycket välmeriterad nordisk jurist. Antillas artikel från 1967 ser jag som startskottet på behandlingskritiken i Norden.3 I denna lyfter Antilla dels allmänprevention över individualprevention, dels att dömandet ska fokusera på handlingen och inte den handlande i dömandet. Tillsammans med Patrik Törnudd var Antilla också den som lanserade beteckningen nyklassicism. Det finns en ytterligare viktig utgångspunkt för den nordiska behandlingskritiken, och det är den antologi Lars D. Eriksson var redaktör för. Boken, utgiven 1967, fick namnet Varning för vård (förövrigt det verk och den titel som Dag

 

2 Aktuell debatt om brott och straff (1957), utgiven av Sveriges Juristförbund, Stockholm: Sveriges Juristförbunds förlags AB. 3 Andersson, R., Kriminalpolitikens väsen, akademisk avhandling, Stockholms Universitet, 2002.

Victors (1995) antologi Varning för straff kommunicerar med).4 Behandlingskritiken har alltså ett solitt nordiskt ursprung och centrala forum för framväxten är de nordiska samarbeten som fortfarande finns inom såväl kriminologi som straffrätt.
    Viktigt är också begreppet nyklassicism. Straffvärdereformen fokuserar på proportionalitet som en intrinsikal princip, dvs. principen har ett värde i sig. Nyklassicisterna var de som lyfte fram proportionalitet i straffandet och själva begreppet härstammar från straffrättsklassikerna Cesare Beccaria och Jeremy Bentham. Dessa bägge ville begränsa maktens godtycke uttryckt genom straffandet bl.a. genom att betona proportionalitet mellan brottet och straffet. Emellertid gav såväl Beccaria som Bentahm principen ett instrumentellt värde, dvs. den var bra för att den lede till något gott. Proportionalitet skulle tillämpas för att oproportionerliga straff hotade den allmänna laglydnaden och rättens legitimitet. Det är också i denna betydelse principen lyfts av nyklassicisterna och i den text, Nytt Straffsystem, som BW ser som central för reformen. I sin vilja att hitta konspirationer bland svenska behandlingskritiken missar BW detta. Däremot har BW rätt i att Andrew von Hirsch blir viktig, i alla fall för Nils Jareborg — och Jareborg lägger sin hand över den formulering av proportionalitetsprincipen såsom den tar sig uttryck i dag, dvs. som en intrinsikal princip. Dock, Jareborg ger sig in i det hela sent och deltar inte i 1970-talets kriminalpolitiska debatter så att det ger något substantiellt avtryck. Och när han på 1980-talet formulerar sin proportionalitetsprincip gör han det genom att kritisera den instrumentella form som förespråkarna för allmänprevention gett den.
    Det finns med andra en del att säga om BW:s historieskrivning, liksom urval och tolkning av källor. Men problemen med BW:s bok stannar inte där, bristande källhänvisning och avsaknad av litteratur förstärker bilden av ett hafsverk. BW tycks vilja ge intrycket av att det endast är han som gett sig på svensk kriminalpolitik. Avsaknaden av en rimlig dialog med tidigare forskning, och allt som oftast ett rent bortseende från forskningsläget, gör texten en stor otjänst. BW vill gärna dra storslagna slutsatser utifrån vad som framställs som hans egna läsningar av originalkällor. Detta blir uppenbart exempelvis i behandlingen av Olof Kinberg. Att inte på något ställe hänvisa till eller diskutera med Roger Qvarsells (1993) Utan vett och vilja visar på ett förhållande till forskning som inte talar till författarens fördel.5 Likaledes frånvarande är Roddy Nilssons (2013) Från cellfängelse till beteendeterapi, ett verk som hade kunnat motverka det fragmentariska och anekdotiska skrivsätt som utmärker BW:s text.6 Oviljan mot att låta läsaren förstå att vad vi får ta del av faktiskt inte är så outforskat som BW tycks vilja påskina är problematiskt. En effekt av detta, som också blir ett avgörande problem med texten, är BW:s begreppsanvändning. Allt från smärre saker som att han benämner ståndssamhället som statussamhället över svårare saker som att han sällan eller aldrig definierar begrepp, till riktigt stora problem som exempelvis hur han förfar med behandlingstanken. ”Vårdideologin” som blir BW:s be-

 

4 Eriksson, L.D. (red), Varning för vård: En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi, Helsingfors: Söderström. Victor, D.(red), Varning för straff: Om vådan av den nyttiga straffrätten, Stockholm: Nordstedts Juridik, 1995. 5 Qvarsell, R., Utan vett och vilja: om synen på brottslighet och sinnessjukdom. Stockholm: Carlssons, 1993. 6 Nilsson, R., Från cellfängelset till beteende terapi: fängelse, kriminalpolitik och vetande
1930–1980. Malmö: Egalité.

grepp för behandlingstanken framställs i texten som något han benämner halmdocka — en hitte-på-motståndare som konspiratörerna använder för att dölja sina riktiga avsikter — nämligen att neutralisera svensk straffrätts förmåga att låsa in folk. Här blir det allt för uppenbart att BW endera inte tagit del av eller helt enkelt inte anser det värt att lyssna på forskning. Det engelska begreppet, The rehabilitative ideal, brukar användas som en beteckning för en period på nästa hundra år, börjandes med bl.a. Lombroso, som tar sitt ”slut” under 1960–70-talet. Många internationella forskare, med David Garland som främsta namn, har undersökt behandlingstankens påverkan på kriminalpolitik. Att de nordiska behandlingskritikerna inte är speciellt noggranna i sin begreppsanvändning är nog ett understatement — men att behandlingstanken är en halmdocka faller på sin egen orimlighet. BW:s ovilja att ta begreppsfrågor på allvar gör också att läsaren inte får något ordentligt innehåll i den halmgubbekonstruktion som BW menar är så viktig (s. 115). Det enklaste sättet att beskriva behandlingstanken är i termer av individualprevention. Men inte heller centrala begrepp som individual- och allmänprevention får någon definition. Och detta är kanske inte så konstigt, BW:s halmgubbetes bygger på påståendet att det inte funnits någon ”vårdideologi” eftersom det inte bedrivits någon vård i kriminalvården. Men tittar vi på den gängse definitionen av individualprevention som i) rehabilitering, ii) inkapacitering och iii) individualavskräckning ser vi att grunden för de tidsobestämda straffen internering och ungdomsfängelse är i) och ii), och gällande ungdomsfängelset även iii). Visst, behandlingskritikerna gillade själva att framhålla att det inte bedrevs någon vård, och på denna punkt förenar han sig med dem. Men det centrala i behandlingstanken är dels hur man utformar åtgärderna, dels vilket fokus som läggs vid valet av påföljd/åtgärd. Exempelvis förespråkade Ivar Strahl en straffprocess uppdelade ”(...) i två etapper, den första avseende skuldfrågan och avslutad genom ett formligt och motiverat beslut, nämligen ett frikännande eller en sakerförklaring, och den andra, vilket självfallet ifrågakomme endast om den tilltalade förklarats saker till brottet, avseende påföljdens bestämmande”.7 Även Karl Schlyter tycks förespråka en liknande uppdelning mellan avgörandet av skuld och utmätande påföljd.8 Och själva påföljdsvalsprincipen som den formulerades i BrB 1:7 betonar rehabilitering. Denna halmgubbe är nog mer substantiell än BW vill erkänna. Och, medelst en annan genomgående brist i boken, inkonsekvens — erkänner BW (s. 117) likväl behandlingstankens inflytande på dömandet. Men då tolkandet av BrB 1:7 i detta fall handlar om något BW tycker är positivt, nämligen domarens skön, problematiseras inte det faktum att vad vi har där är just behandlingstankens inflytande på BrB:s utformning.
    BW:s argumentationsteknik kan bäst beskrivas som försåtlig. I stället för att göra direkta påståenden gillar han att smyga in dem via vad han menar är en vilja att väcka ”frågor”. Ett djärvt sådant påstående är att straffvärdereformen är odemokratisk. Som läsare lämnas vi med BW:s dom, men bevisningen övertygar inte. Kärnan i BW:s argument är att: ”Viktigt i dessa sammanhang är vem som kommer med initiativen, vem

 

7Strahl, I., ”Bör bestämmandet av brottspåföljden skiljas från avgörandet av skuldfrågan och möjligen även anförtros åt särskilda organ?”, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, årg. 45, s. 55–73.8Schlyter, K., ”Bör förvarings- och interneringsinstituten omläggas? Etappsystem i kriminalprocessen”, SvJT 1952 s. 733.

som driver frågorna. Det måste finnas en demokratisk förankring och ytterst ansvar från politiskt valda” (s. 107). Som läsare vill jag nu veta på vilket sätt detta inte gällde för straffvärdereformen? Men här blir BW oss svaret skyldiga. En annan argumentationsteknik som väcker frågor är försöken att avfärda ett helt forskningsområde med hjälp av beskrivningar av forskning hämtade från den offentliga debatten, eller möjligen lagförarbeten. Att kategoriskt påstå saker gällande empiriska frågor om t.ex. fängelsestraffens effektivitet borde kräva en välunderbyggd text med mycket referenser till forskning. Men något sådant får vi som läsare oss inte till del. Ett exempel på BW:s mycket märkliga hantering av empiriska frågor finner vi när vi läser avfärdandet av den illusoriska sanningen: ”Prognoser om framtida brottslighet för ennskild person är svåra, ja i princip omöjliga att göra” ([sic!], s. 146). BW:s svar blir att: ”(d)en här illusoriska sanningen har blivit en sådan på grund av att den gjorts till en ja- eller nej-fråga. Antingen går det att göra förutsägelser eller inte” (s. 148). En läsare med lite mer metodologisk skolning än BW blir nu nyfiken: skulle frågan om huruvida det går att predicera framtida beteende kunna ställas i andra termer än ja eller nej? Och hur relevant skulle detta i så fall vara? Tyvärr är detta inte ett skräckexempel utan utgör den nivå BW ligger på när han avfärdar sina illusoriska sanningar. Genom att reducera komplexitet och förringa forskares arbete, väcker BW:s text för oss med kunskaper om fältet en fråga om vem boken skrivs för? Som läsare misstänker jag hela tiden att texten egentligen är adresserad till dem som lider av samma misstankar som BW — att kriminalpolitiken styrs av konspirationer.
    Självtillräckligheten i texten är beklaglig, men den leder också till rent fåniga konsekvenser. Här följer två exempel: i) BW tar ju också på sig att försöka sänka vad han menar är kriminologisk forskning. Detta försöker BW göra genom att så tvivel rörande såväl den offentliga statistikens utfall som kriminologiska tolkningar av densamma. BW (s. 104) förklarar grötmyndigt för läsaren att: ”Påståenden om att brottsligheten minskar skvallrar många gånger om att ’förändringar’ inte fångas upp i kalkylerna”. Vad han menar här blir aldrig riktigt klart. Avser han påståenden av denna typ som härstammar från analyser av den offentliga statistiken eller är det sådana påståenden som forskare har gjort utifrån andra typer av data? Detta är centralt. När kriminologer uttalar sig om brottslighetens omfattning och struktur bygger dessa uttalande aldrig endast på den officiella statistiken. Dock tycks det vara den officiella statistiken som BW har i åtanke för i stycket som följer citatet kommer ett försök att relativisera påståendet om att brottsligheten minskar genom att använda exemplet IT-brott. Nu tror jag att det BW är ute efter är bedrägeribrotten, och jag kan säga att jag inte känner till någon enda kriminolog som skulle säga att bedrägeri- eller IT-brotten minskar. Och framför allt skulle de inte underskatta de problem som anmälningsbenägenheten spelar i detta fall, något som tycks vara BW:s argument. Det fåniga i det hela är att det som BW framför allt visar upp i detta stycke, där han storstilat tror sig vederlägga påståenden om att brottsligheten minskar, är att han tycks sakna de mest rudimentära kunskaperna i hur den offentliga statistiken är uppbyggd eller hur de enklaste formerna av deskriptiv statistik tas fram, tolkas och behandlas inom forskning. ii) Det andra exemplet är ett HD-citat som BW, i sin iver att ”bevisa” att det inte finns en samstämmig forskning som visar att fängelset är skadligt, försöker analysera. Påståendet i citatet är att: ”Det torde vara en

allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verka nedbrytande på den dömde (…)” (BW s. 137). Centralt när man jobbar med tolkningar av text inom forskning är att man gör välvilliga och rimliga tolkningar av de texter man bearbetar. För mig, som jobbat en del med att tolka bl.a. propositioner och förarbeten, är denna formulering, eftersom den är från 1982, föga förvånande. Men den är framför allt inte svårtolkad — vad som avses är rimligen den allmänna uppfattningen inom forskningen. Men när BW försöker sig på att vederlägga påståendet möts vi inte av forskning som säger motsatsen. I stället möts vi av att BW tolkar ”allmän uppfattning” som om det handlade om allmänhetens uppfattning, och hans argument blir då att inte ens inom politiken är detta en allmänt hållen uppfattning. Att göra en sådan tolkning kan inte annat än att beskrivas som fånig. Att BW är medveten om det orimliga i tolkningen framkommer i stycket under då han kommer till vad det egentligen handlar om, nämligen forskares uppfattning i frågan: ”Fanns det då inom forskning någon ’allmän uppfattning’ av det här slaget? Givetvis inte. Påståendena måste nyanseras för att det ska gå att skriva under på dem”. Här möts vi som läsare av en argumentering som är vanlig bland klimatförnekarna — implicita eller explicita påståenden om att inte alla forskare håller med i frågan. Nu får ni dock ta mig på orden, medveten om att jag som forskare i kriminologi troligen kommer att tolkas av vissa som med i konspirationen, men jag känner inte till någon forskning som vid tidpunkten 1982 ansåg motsatsen av vad HD påstår. Till råga på allt är detta ett påstående som skrivs under även att såväl Cesare Lombroso som Olof Kinberg — två personer som i övrigt möts med stort gillande av BW.
    Välvilja och rimlighet i tolkningar gäller inte bara i textanalys utan i tolkandet av forskning och forskningresultat i stort. Tyvärr är detta inte BW:s starka sida på något sätt. Med risk för att vara elak mot juridiska forskare i Sverige, vilket absolut inte är min avsikt, vill jag hävda att frågor om metod och teori, förutom rättsdogmatik och tolkningsläran, inte har något större utrymme i de juridiska utbildningarna på grundnivå eller i forskarutbildningar. Med reservation för att jag inte vet huruvida BW kanske läst statistik eller kvantitativ metod på andra kurser, är det därför ett rimligt antagande att BW inte har en särdeles djup kunskap om kvantitativ metod, prövning av empiriska data eller empirisk teoritestning. Förutsätter vi att författarens kunskaper inte är alltför djupa i dessa frågor, något som hans hanterande av just sådana frågor i boken indikerar, borde det möjligen stämma till lite eftertanke och ödmjukhet. Men så är inte fallet. BW tycker sig kunna avföra svåra empiriska frågor på ringa eller ingen grund alls. Ett exempel på detta är hur två svenska avhandlingar får klä skott för all forskning som menar att hårdare tag och fängelse inte fungerar. Att genomgående i en text från 2020 förespegla läsarna om att det är Bengt Börjessons avhandling från 1966 och Ulla Bondesons från 1974 som utgör underlaget för påståendet att fängelset inte fungerar något vidare är inte ens missledande — det är ett rent falsarium. Men BW återkommer hela tiden till dessa verk oavsett om det är 1989 som det ordas om eller om vi är framme vid 2000-talet, och varje gång får vi som läsare ta del av BW:s fixering vid dessa avhandlingar. En annan återkommande fråga för dem som vill ifrågasätta kriminologin är den s.k. stämplingsteorin. Stämplingsteorin är, lite som begreppet fritidsgårdar, ett kodord för att man är ”soft on crime”. Även här är BW allt för säker på sin sak. Med hänvisning till en text från

1970-talet samt en rapport från Brå från 2014 dödförklaras teorin. Emellertid har en utvecklingsgren inom kriminologi, s.k. developmental criminology, lyft upp teorin igen och hitta mer stöd för teorin än tidigare trotts, man har även påvisat att flertalet av de studier som avfärdat teorin gjort det på metodologisk felaktiga grunder.
    Ett annat problem med boken är att tolkningar och påståenden inte alltid är konsekventa. Frågan om förarbetenas betydelse i straffrättsliga frågor är en sådan sak. På sida 73 konkluderas att: ”Det är alltså av legalitetsskäl som förarbeten har en svag ställning inom straffrätten”. På sida 127 heter det dock att: ”Det allvarliga med detta är att en statlig utrednings slutsatser inte bara är ett debattinlägg bland andra. De blir en del av förarbetena till en lag. Förarbetena har en stark ställning i Sverige”. Oaktat att citatet dessutom inte notas till en utredning utan till ett anförande av justitieministern, blir man som läsare lite förvirrad över denna förändrade status hos de straffrättsliga förarbetena. Ännu mer förvirrad blir man som läsare när BW lite längre ner på sidan upprört kommenterar det faktum att Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM, tas upp i den typ av historieskrivningar som är legio i utredningar. ”Hur denna utpräglade vänsterorganisation, från 1969 och framåt, kan få en sådan huvudroll utan att någon i kommittén protesterar är en gåta”. Gåtan för läsaren blir då hur BW, som genomgående i sin text lyfter betydelsen av KRUM och skriver fram organisationen som instrument för konspiratörerna, kan bli så upprörd när de omnämns i historieskrivningen i en utredning? BW vill med sin bok väcka frågor och troligen också så tvivel. Och frågor och tvivel är det som jag som läsare har med mig, men inte de frågor och tvivel som BW troligen önskat sig. Frågorna är många. Varför publicerades denna text? Var är redaktörskapet? Vem är texten tänkt för? Om vi börjar med första frågan kan jag inte se något rimligt svar. BW:s text är ju absolut inte ett bidrag till en forskningsdebatt. Ett första problem här är ju att konspirationsteorier inte brukar få en framträdande plats bland seriösa forskare. Ett andra problem är att BW inte på något sätt står i dialog med forskning — BW tycks snarare betrakta sig själv som ett obekvämt sanningsvittne som just avslöjar en konspiration. Sällan en bra utgångspunkt i någon diskussion, och en synnerligen dålig om man vill kommunicera med forskare. Ett tredje problem är att BW inte tycks ha respekt för några forskare som inte tycker som honom. Min gissning blir då att BW skriver för en grupp av personer som ser samma problem med ”en passiv” straffrätt och kriminologisk forskning som BW gör. Då blir frågan: varför publicerar Jure denna text? Nu för tiden ger svenska fackboksförlag ut böcker endera om de är finansierade av exempelvis författaren eller om de ska användas som kurslitteratur. Att denna bok skulle kunna bli kurslitteratur tycks svårt. BW är pensionär och har troligen inga kurser där texten kan tas in. Att någon annan tar in den tycks också rätt orimligt då BW troligen med texten gjort sig osams med de flesta som har kurser där textens ämne skulle fungera. Möjligen skulle den fungera på en metodkurs som exempel på orimliga tolkningar, men ingen student skulle orka läsa texten i sin helhet, så här skulle nog kopieringreglerna räcka till. Detta leder mig över till frågan om redaktörskap. Oavsett om texten innehållsligt skulle vara försvarlig är dess språk, struktur och formalia så pass bristfälligt att jag genomgående i läsningen undrar om någon annan än författaren (och hans medkonspiratörer) har läst texten. Ett litet leende spred sig på mina läppar när jag läste

meningen: ”Haschet och mellanölet, som började säljas i matvarubutikerna 1965, gjorde inte saken bättre” (s. 77). Ett återkommande användande av ”man” gör också att syftningar genomgående i texten många gånger är oklara. Jag hade som redaktör också frågat författaren om det inte hade varit bra med en bättre källhantering och om det inte hade varit bra med lite saker som index och litteraturförteckning, men framför allt om inte den litteratur författaren troligen bygger på fått det utrymme som det borde fått. Med den typ av anspråk texten har blir det än viktigare att man solitt underbygger sina påståenden. Med det är inte bara disposition, upplägg, språk mm. som en aktiv redaktör, och kanske några kreativa lektörer, hade kunnat hjälpa till med. Med tanke på textens ämne är det en tämligen kort text, och här hade redaktören kunnat hjälpa till att hitta fokus. Tjänar verkligen boken på de fragmentariska historiska utläggningarna? Alla outredda trådar som vi som läsare får ta del av hade en redaktör kunnat förmedla till författaren. Kill your darlings är ett återkommande och bra råd till oss som skriver, och denna text hade tjänat på ett veritabelt massmord på darlings. För ämnet är intressant, men ämnet förtjänar en mycket bättre behandling än BW ger den.
    Som forskare är jag van vid att granska forskning, men BW:s text är något helt annat. Det är en text som inte direkt uppfyller några akademiska krav, samtidigt som inte BW tvekar att kasta ur sig allvarliga anklagelser mot några, tämligen framgångsrika och i Nils Jareborgs och Andrew von Hirsch fall, internationellt ansedda forskare. BW är inte buskablyg, men hans text blir allt som ofta rätt smaklös i hans försök att kasta tvivel över andra forskares kompetens och insatser. Ett exempel på detta är BW:s behandlande av en av hans huvudkonspiratörers avhandling. Dag Victors avhandling fick stort beröm i Tore Strömbergs recension av densamma i SvJT, men för BW är det skräp. Detta förhållande, även till den forskning han säger sig granska, är inte speciellt tilltalande hos BW. Genomgående i texten används mycket nedsättande omdömen om andra personers forskningsinsatser, omdömen som inte bara är svårsmälta i ton utan också utifrån att jag som läsare många gånger har svårt att se att BW, med ett begränsat forskningsavtryck, har kompetens att fälla dessa omdömen.

 

Robert Andersson