Bedrägeri medelst tingsrätt?

 

 

Av biträdande juristen SIMON GÖRANSSON1

Då och då förekommer det att en ansökan om stämning rör anspråk som käranden vet är falska. Ibland kan också domstolen komma underfund med att ansökan rör ett uppsåtligen falskt anspråk. Ibland riktas sådana falska anspråk mot personer som redan har så många skulder att de aldrig skulle avge något svaromål. Civilprocessen är så starkt partsstyrd att domstolen verkar tvungen att ändå bifalla anspråket i tredskodom. Artikeln behandlar frågan om det ändå är möjligt att avvisa eller ogilla obestridda ansökningar om falska anspråk.

 

1 Inledning
Bedrägeri är ett brott som blivit allt vanligare på senare tid. En del bedrägerier sker med användning av de allmänna domstolarna. Det är inte så att de allmänna domstolarna på något sätt frivilligt medverkar till bedrägerierna, men RB:s regler kan göra det svårt att hindra pågående bedrägliga förfaranden.
    Artikeln behandlar följande typsituation. Käranden väcker talan mot svaranden rörande ett avtal som käranden vet inte finns. Efter att tingsrätten utfärdat stämning får svaranden ett brev från tingsrätten. I dessa fall brukar svaranden vara en högt skuldsatt person som har svårt att värja sig — om han eller hon över huvud taget inser att kärandens anspråk är felaktigt. Istället kanske svaranden ignorerar domstolsprocessen i tron att anspråket bara är en bland många legitima skulder på grund av att brevet kommer från tingsrätten; svaranden kanske t.o.m. inte ens öppnar brevet pga. skamkänslor såsom i NJA 2018 s. 816.2 Förfarandet utgör med all sannolikhet bedrägeri enligt 9 kap. 1 § första stycket brottsbalken (1962:700) eftersom käranden orsakar svaranden en osann tro, som i sin tur leder till en förmögenhetsöverföring genom att käranden på grund av en lagakraftvunnen tredskodom får en fordran mot svaranden.3 När tredskodomen vinner laga kraft föreligger i alla fall beaktansvärd fara för slutlig förlust hos målsäganden.4

 

1 Verksam vid Gernandt & Danielsson Advokatbyrå. Författaren tackar hovrättsfiskalen Oskar Nyqvist för granskning och kommentarer. 2 NJA 2018 s. 816 p. 8. 3 Se Jareborg, N., Friberg, S., Asp, P., och Ulväng, M., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., Iustus 2015, s. 219–220. 4 Se och jfr NJA 1947 s. 634. Om inte annat utgör förfarandet försök till bedrägeri. De speciella problemen med processbedrägerier gör sig inte gällande här eftersom det inte är domaren som vilseleds (jfr Wallén, P.-E., Om processbedrägeri, I: Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, Lejman, F., Strömberg, H., Wallén, P.-E., och Norbeck, L. (red.), P.A. Norstedt & Söner 1964, s. 670). Det straffrättsliga perspektivet på brukande av osann tredskodom behandlas av NJA 1991 s. 456 och Löfmarck, M., HD: En tredskodom kan inte vara sann eller osann i brottsbalkens mening, JT 1991– 92 s. 325.

 

Ibland kan domstolen genom enkla undersökningar — eller tidigare kunskap — upptäcka att käranden är ett bolag vars verksamhet går ut på att framställa falska krav. I många fall har Kronofogdemyndigheten redan upptäckt tveksamheterna och behandlat samtliga ansökningar om betalningsföreläggande från käranden som bestridda utan invändning.5 Antagligen slutar många av dessa fall i en bifallande tredskodom mot svaranden som han eller hon inte återvinner. För den som anser att materiell riktighet och genomslag för den materiella rätten är viktigt är detta otillfredsställande.
    De stötande resultaten kan antagligen korrigeras i efterhand genom resning.6Artikeln avser dock att besvara frågan om man inte kan stoppa kraven tidigare än så. Vidare kan möjligen en del fall lösas genom att domstolen uppmärksammar svaranden på eventuella tveksamheter i stämningen, vilket skulle kunna ligga inom ramen för domstolens skyldighet att utöva materiell processledning.7 För att renodla problemet utgår jag dock i det följande från att svaranden inte ens läser stämningen varför materiell processledning inte kan lösa problemet.
    I det följande kommer jag inledningsvis att närmare förklara hur situationen ska betraktas processuellt. Därefter kommer jag först att granska hur motsvarande situation hanteras hos Kronofogdemyndigheten och sedan övergå till hur allmän domstol skulle kunna lösa problemet.

 

2 Ramen för möjliga lösningar
De processuella positionerna i typsituationen ser ut på följande sätt. Käranden åberopar rättsfakta, dvs. existensen av ett visst avtal.8 Det är käranden som måste åberopa dessa rättsfakta enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB.9 Käranden har också bevisbördan för påståendena.10 Svaranden åberopar ingenting och måste inte heller åberopa någonting. Eftersom käranden har åberopsbördan för att avtalet finns kan svaranden inte vara skyldig att åberopa icke-existensen av kärandens påstådda avtal.11 Såsom jag har kvalificerat situationen kommer det inte heller ifråga för svaranden att åberopa några motfakta, dvs. rättsfakta som

 

5 Jfr NJA 2018 s. 816 p. 11–12. 6 Jfr NJA 2018 s. 816. 7 Jfr t.ex., rörande närliggande men annorlunda situationer, Andersson, T., Dispositionsprincipen och EG:s konkurrensregler. En studie i snittet av svensk civilprocess och EG-rätten, Iustus 1999, s. 216–220, 422–425 och 446–448 (konkurrensrätt) och Sunnqvist, M., Allmän domstols officialprövning, materiella processledning och upplysande verksamhet i konsumenttvister, JT 2010–11 s. 168–169 (konsumenträtt). 8 För att förenkla framställningen väljer jag att inte sönderdela den sammanfattande beteckningen ”avtal” i de rättsfakta den består av (jfr Boman, R., Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1964, s. 69– 70 och 73–74). 9 Boman a.a. s. 219–221. 10 Se t.ex. NJA 2006 s. 120 och Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Heuman, L., Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009 (Ekelöf IV), s. 109. Jfr Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 224–227. 11 Jfr t.ex. Boman a.a. s. 78–79 och 97–102 samt Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011 (Ekelöf V), s. 29.

 

förändrar den rättsliga vikten av kärandens grund.12 Invändningen att kärandens påstående om avtal är falskt är inte något motfaktum eller annat rättsfaktum utan ett förnekande av kärandens rättsfakta.13 Åberopsbördan ligger som sagt på käranden och eventuella motfakta (t.ex. avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder) utgår från att det i och för sig finns omständigheter som vanligtvis skulle innebära att det föreligger ett avtal. Svaranden och käranden kan inte heller samtidigt ha bevisbördan för samma rättsfakta.14 En underlåtenhet från svaranden att avge inställning till kärandens rättsfakta — dvs. om de erkänns eller förnekas — betyder inte att svaranden erkänner kärandens rättsfakta utan att de förnekas. Ett erkännande kan bara ske genom en aktiv processhandling, låt vara att den ibland kan vara konkludent.15 En annan sak är att effekten av svarandens passivitet justeras, se vidare avsnitt 7.1 nedan.

 

3 Bedrägliga ansökningar hos Kronofogdemyndigheten
Ett mål om betalningsföreläggande är ett summariskt tvistemål som går till på följande sätt. Sökanden ansöker om betalningsföreläggande och svaranden måste svara på det utfärdade betalningsföreläggandet (se t.ex. 2 och 25 §§ lagen [1990:746] om betalningsföreläggande och handräckning [BfL]). Bestrider svaranden ansökan kan handläggningen bara fortsätta genom att sökanden begär att målet överlämnas till tingsrätt (33 § BfL). Bestrider svaranden inte ansökan meddelas dock ett utslag (42 § BfL), vilket har väsentligen samma verkan som en tredskodom (jfr 60 § sista meningen BfL). Processen är avsedd att tillhandahålla ett snabbt och billigt förfarande, främst för att hantera otvistiga krav.16 Kronofogdemyndigheten kan dock behandla en ansökan som bestridd även utan invändning om det kan antas att sökandens yrkande är ogrundat eller obefogat (23 § BfL). Kronofogdemyndigheten ska självmant lyfta frågan om den vid en översiktlig granskning upptäcker att kravet är ogrundat eller obefogat. Ett krav kan vara ogrundat om det gäller en skuld som har en brottslig bakgrund eller om den yrkade rättsföljden inte följer av åberopade rättsfakta.17 I NJA 2018 s. 816 behandlar HD bedrägliga ansökningar hos Kronofogdemyndigheten. Svaranden i ett mål om betalningsföreläggande

 

12 Se vidare t.ex. Boman a.a. s. 10–11 och Heuman, L., Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska åberopanden, JT 2007–08 s. 912. 13 Se vidare Heuman a.a. s. 912–913. Jfr NJA 2019 s. 802 p. 14 och Boman a.a. s. 102. En annan sak är att parter i andra fall kan vara skyldiga att göra negativa åberopanden. 14 Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 93. 15 Se t.ex. Ekelöf V s. 28–29 och Gärde, N., Engströmer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken. Jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949 (Gärde m.fl.), s. 478–479. Om konkludenta processhandlingar, jfr NJA 2010 s. 643. 16 Prop. 1989/90:85 s. 17–18. 17 Prop. 1989/90:85 s. 115–116. Jfr prop. 2012/13:36 s. 25 och 50 som gäller 23 § andra stycket BfL.

hade underlåtit att ta del av ansökan, varefter Kronofogdemyndigheten hade meddelat utslag som vann laga kraft. HD beviljade resning av utslaget på grund av att ansökan om betalningsföreläggande hade gjorts inom ramen för en otillbörlig verksamhet som svaranden inte hade uppmärksammat i det ursprungliga målet. Av främst intresse är följande uttalande, som HD gör efter att ha konstaterat att resning skulle kunna beviljas om svarandens underlåtenhet att bestrida ansökningen hade berott på att sökanden lämnat vilseledande eller felaktig information.

 

Det nu sagda kan inte tillämpas på fall där svaranden inte har brytt sig om att ta del av ansökan. Utrymmet för att i sådana fall bevilja resning på grundval av nytillkomna omständigheter och bevis som ger vid handen att anspråket är ogrundat [min kurs.] får anses vara mycket begränsat. Av förarbetena till lagen om betalningsföreläggande och handräckning framgår emellertid att lagstiftaren har avsett att Kronofogdemyndigheten inte ska medverka till att realisera krav som inte är lagligen grundade, något som har föranlett den ovan redovisade bestämmelsen i lagens 23 § (se prop. 1989/90:85 s. 57). Detta synsätt bör få visst genomslag även vid bedömningen av förutsättningarna för resning. Det bör därför inte vara uteslutet att bevilja resning med stöd av 58 kap. 1 § första stycket [tredje punkten] RB, om det kommer fram att ansökan om betalningsföreläggande gjordes inom ramen för en brottslig eller i vart fall otillbörlig verksamhet som svaranden inte uppmärksammade inom ramen för målet om betalningsföreläggande. Verksamhetens brottsliga eller annars otillbörliga karaktär utgör då den nya omständighet som motiverar resning.18

Som framgår gäller HD:s uttalande frågan om svaranden hade giltig ursäkt att inte införa de nya omständigheterna tidigare. Uttalandet gäller i och för sig inte frågan om bedrägliga ansökningar är ogrundade enligt 23 § BfL eller inte. Fallet handlade inte om vad som skulle hända med ansökan efter resning. Det är uppenbart att svaranden, som då hade blivit medveten om ansökans falska karaktär och agerat, skulle ha bestridit den.
    Den kursiverade delen tyder dock på att HD anser att bedrägliga ansökningar även är ogrundade enligt 23 § BfL. HD betecknar anspråket som ”ogrundat” vilket ansluter till ordalagen i 23 § BfL. Utanför bedömningen av om anspråket är ogrundat eller inte har grunden för ansökan inte så stor betydelse, utöver en del grundfakta som måste finnas med, då svarandens bestridande inte behöver motiveras.19 Det kursiverade uttalandet är i och för sig allmänt men kan inte läsas fritt från övriga delar av domskälen. Det är visserligen inte uttryckligt i domskälen att anspråket är ogrundat enligt 23 § BfL om ansökan gjordes inom ramen för en brottslig eller i vart fall otillbörlig verksamhet som

 

18 NJA 2018 s. 816 p. 31. 19 Heuman, L., Specialprocess. Utsökning och konkurs, 8 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 71. I praktiken brukar grunden vara synnerligen kortfattad. Grunden har självfallet även betydelse för processuella frågor såsom res judicata men det är en annan sak.

svaranden inte uppmärksammade. En sådan tolkning är dock naturlig då HD beaktar förarbetena till 23 § BfL.
    Nästa fråga är om Kronofogdemyndigheten ex officio kan beakta eller inhämta kunskap om bakomliggande brottslig verksamhet. NJA 2018 s. 816 antyder att så vore fallet med resonemangen kring 23 § BfL men ger egentligen ingen ledning. Domskälen kan tolkas som att det är upp till svaranden att framföra relevanta fakta. Domskälen kan också tolkas som att det istället är Kronofogdemyndigheten som självmant ska införa relevanta fakta. Ordalydelsen av 23 § BfL ger i och för sig ingen ledning. Bestämmelsen har dock placerats före de regler som behandlar svarandens bestridande, vilket tyder på att bestämmelsen tillåter att Kronofogdemyndigheten använder självmant inhämtad kunskap. Förarbetena ger ytterligare stöd för att Kronofogdemyndigheten ex officio kan inhämta kunskap enligt 23 § BfL (eller att den kan använda kunskap som den inhämtat själv). Det sägs bl.a. att ogrundade krav kan röra krav ”som det är alldeles klart att rättsordningen inte ställer sig bakom, t.ex. en skuld som har brottslig bakgrund”.20 Man anspelar på det civilrättsliga rättsinstitutet pactum turpe (se härom nedan), vilket är i linje med att även domstolarna skulle kunna beakta sådana omständigheter ex officio, eftersom så är fallet vid pactum turpe.21 Än tydligare blir det dock sett i ljuset av att 23 § BfL ”avser att tillgodose intresset att utslagen i den summariska processen är materiellt riktiga så långt det är möjligt utan att [Kronofogdemyndigheten] samtidigt åläggs att ingående materiellt pröva sökandens anspråk”.22 Detta syfte, som kan antas sammanfalla med bestämmelsens ändamål, motiverar att Kronofogdemyndigheten använder självmant inhämtad kunskap. Syftet kan dock inte motivera någon särskilt långtgående skyldighet att inhämta ny kunskap.
    Kronofogdemyndigheten kan alltså vägra att meddela utslag för ansökningar om betalningsföreläggande som den upptäcker är bedrägliga.23

4 Taleförbud och NJA 2018 s. 816
I vilken mån kan resultat som liknar NJA 2018 s. 816 åstadkommas av allmän domstol? Ett första möjligt alternativ rör sådana avtal som är ogiltiga för att de inte anses förtjäna rättsordningens skydd, dvs. avtal som strider mot lag (även kallat avtal i strid med legala förbud) och

 

20 Prop. 1989/90:85 s. 116. 21 Se vid och i not 27 nedan. Frasen att något ”inte förtjänar rättsordningens skydd” eller varianter återkommer vid diskussioner om pactum turpe, se t.ex. NJA 2008 s. 861 och RH 2004:41. 22 Prop. 1989/90:85 s. 115. 23 Jfr NJA 2012 s. 555 i vilket resning inte beviljades eftersom den förfalskade handlingen (ett bevis) saknade betydelse för utgången.

 

avtal som strider mot goda seder (s.k. pactum turpe).24 I vissa fall kan en domstol avvisa käromål rörande sådana avtal.25 Artikelns situation rör dock varken pactum turpe eller avtal i strid med legala förbud eftersom något avtal inte finns. Det enda som finns är uppsåtligen falska påståenden om avtal. Källorna som behandlar pactum turpe och avtal i strid med legala förbud utgår från att det redan finns ett avtal — inte ett icke-avtal.26 Det blir därmed inte relevant att rätten i och för sig kan beakta ogiltighet ex officio när det gäller pactum turpe eller avtal som strider mot legala förbud motiverade av allmänt intresse.27 NJA 2018 s. 816 leder inte till någon annan slutsats, även om borgenärens förfarande hos Kronofogdemyndigheten var klandervärt. Som framgått ovan rör fallet varken pactum turpe, avtal i strid med legala förbud eller taleförbud. HD:s resonemang kan istället hänföras till 23 § BfL. En annan sak är att man kan ta liknande hänsyn inom ramen för andra regler än sådana som t.ex. rör pactum turpe.28

5 Tredskodomens fakultativitet
Det är inte en möjlig väg framåt att utnyttja fakultativa regler för att undvika att meddela tredskodom mot svaranden. I dispositiva tvistemål kan rätten hota med att meddela tredskodom om svaranden inte följer vissa förelägganden eller kallelser. Många av reglerna i denna fråga är fakultativa varför rätten t.ex. kan välja att inte meddela tredskodom när svaranden inte avger något svaromål (jfr 42 kap. 11 § första stycket och 44 kap. 7 a § första stycket RB).29 Skulle rätten sedermera kalla till sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling blir det dock obligatoriskt för rätten att meddela tredskodom vid utevaro (jfr

 

24 Det rör sig om två olika saker, se Ingvarsson, T., Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 749–751 och Lehrberg, B., Avtalsrättens grundelement, 3 uppl., Iusté 2020, s. 217– 220. Vissa författare verkar dock mena att såväl avtal i strid med legala förbud som osedliga avtal utgör fall av pactum turpe, se Adlercreutz, A., Gorton, L., och LindellFrantz, E., Avtalsrätt I, 14 uppl., Juristförlaget i Lund 2016 (Adlercreutz m.fl.), s. 319. Det finns dock inte alltid någon skarp gräns, se Ingvarsson a.a. s. 750–751. Jfr även Ingvarsson a.a. s. 753, som kommenterar NJA 1987 s. 167. 25 Se NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322 och RH 2004:41 om förutsättningarna för avvisning. Skulle taleförbud råda kan och ska rätten hämta in utredning på egen hand, vilket följer av att rätten ska beakta rättegångshinder självmant (se 34 kap. 1 § RB). 26 Se t.ex. Agnafors, M., Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar, SvJT 2019 s. 959–960 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 27 Se NJA 1997 s. 93. Att pactum turpe också får beaktas ex officio följer av att motsatt ordning skulle gå emot tanken med institutet då parterna isåfall skulle kunna få avtalet genomdrivet med hjälp av rättsordningen (se även Adlercreutz m.fl. s. 319). 28 Se t.ex. vid not 21 ovan. Jfr t.ex. NJA 2008 s. 861 om förhållandet till otillbörliga utomobligatoriska skadeståndskrav — enligt HD rör det sig t.o.m. om samma princip som gäller för avtal som strider mot lag eller goda seder. 29 Det vore dock inte korrekt mot bakgrund av rättens skyldighet att driva målet fram mot ett snabbt avgörande (42 kap. 6 § tredje stycket RB) och då argument för att inte meddela tredskodom snarare vore att svaranden inte kan uttrycka sig skriftligen eller att käranden motsätter sig ett tredskodomsföreläggande (prop. 1986/87:89 s. 201–202). Ett argument mot att alls utfärda tredskodomsföreläggande är att rätten kan förutse att tredskodom inte kommer att kunna meddelas ändå.

 

42 kap. 12 och 21 §§ samt 44 kap. 2 § första stycket och 4 § första stycket RB). Rätten skulle istället kunna slutförelägga parterna och avgöra målet utan huvudförhandling (om käranden inte åberopar muntlig bevisning eller begär huvudförhandling i fall då käranden har rätt till muntlig förhandling).30 Vid avgörande utan huvudförhandling finns nämligen inga regler om tredskodom. Rätten får dock inte beakta den bevisning den själv hämtat in eftersom det skulle strida mot förbudet för rätten att självmant inhämta bevisning i dispositiva tvistemål (35 kap. 6 § RB). Tredska från rättens sida leder alltså ingenstans.31

6 Ogiltighet av processhandling
Ytterligare ett alternativ vore att resonera kring ogiltighet av processhandlingar, men det leder inte långt. Man kan i och för sig anse det naturligt att luta sig mot avtalsrättsliga ogiltighetsregler. Civilprocessrätten genomsyras av tankar och hänsyn som starkt liknar avtalsrättens. Processföringen lämnas i princip helt åt parterna som även kan avsluta processen genom avtal (förlikning).32 Man skulle därför kunna tänka sig följande resonemang. Svarandens utevaro — eller underlåtenhet att avge svaromål — utgör en processhandling.33 Denna processhandling har framkallats av att käranden, genom att väcka talan, vilselett svaranden att tro att käranden hade ett legitimt anspråk mot svaranden. Alltså rör det sig om en situation som är analog med avtalsrättsligt svek (30 § lagen [1915:218] om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område), varför svarandens processhandling är ogiltig. Tredskodom kan därför inte meddelas. Avtalsrättsliga institut kan dock inte utan vidare föras över till processrätten.34 Avtalsrättens hänsyn skiljer sig från processrättens. Vidare bygger praxis på speciellt processrättsliga hänsyn.35 Det som närmast finns att tillgå är istället den processuella misstagsdoktrinen som innebär att processhandlingar som av misstag utformats felaktigt i viss mån får korrigeras av parten utan att korrigeringen utgör någon ändring av talan. Möjligheten att korrigera misstaget är kopplad till rättens materiella processledningsskyldighet på så vis att det måste ha rört sig om ett misstag som rätten borde ha uppmärksammat.36 Det är dock svårt

 

30 Jfr NJA 2020 s. 652 p. 13, som i och för sig bara gällde hovrättsprocessen. 31 Det vore inte heller förenligt med rättens formella processledningsskyldighet att inte upplysa käranden om att den måste yrka tredskodom när yrkande krävs. Målet skulle då inte avgöras så snabbt som möjligt (jfr 42 kap. 6 § tredje stycket RB). 32 Se vidare t.ex. Ekelöf, P. O., Edelstam, H., Heuman, L., och Pauli, M., Rättegång. Första häftet, 9 uppl., Wolters Kluwer 2016 (Ekelöf I), s. 61–65 och Westberg, P., Civilrättskipning, 2 uppl., Norstedts Juridik 2013, s. 144 och 277. 33 Se t.ex. Westberg a.a. s. 279, rörande olika typer av processhandlingar. Notera att det inte rör sig om något medgivande även om man skulle kunna fingera att processhandlingen innebär att svaranden godtar att rätten meddelar tredskodom (jfr NJA 2001 s. 255 och Ekelöf V s. 252). 34 Jfr Heuman, L., Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97 s. 37. 35 Se, för en sammanfattning, Heuman a.a. s. 56–58. 36 NJA 1987 s. 766 och Heuman a.a. s. 33–35.

 

att anse rätten skyldig att utöva materiell processledning i artikelns fall. Uttrycket från svaranden (bristande medverkan) är otvetydigt. Möjligen är det oklart varför svaranden valt att inte medverka i rättegången, men det är endast ett tolkningsdatum i förhållande till uttrycket.37 Då rätten alltså inte är skyldig att ställa någon fråga e.d. till svaranden kan den processuella misstagsdoktrinen inte tillämpas; den är bara ett sätt att läka ett begånget rättegångsfel. Till det kommer att svaranden antas vara passiv i artikelns fall. Heuman har dock diskuterat om inte vilseledanden från en part rörande faktiska förhållanden berättigar den andra parten att återta ett medgivande i högre rätt.38 Man tar inte ett alltför långt steg om man därtill menar att något liknande gäller för bristande medverkan. Nu rör det sig dock inte om ett fall där den bristande medverkan orsakats av något konkret uttalande utan endast omständigheten att talan väckts. Och, processhandlingens ogiltighet skulle inte leda någonstans, för följden av att rätten inte meddelar tredskodom blir bara att handläggningen måste fortskrida på ett sätt som slutar i dom. Som jag har noterat ovan kan en vanlig dom inte lösa problemet.

 

7 Sakprövning av ogrundade käromål i tredskodom
7.1 Regeln
Rätten kan meddela tredskodom om svaranden antingen inte avger svaromål efter att ha förelagts om det vid påföljd av tredskodom eller uteblir från ett sammanträde. En sådan tredskodom behöver dock inte innebära att käromålet får bifall. Reglerna om prövningen av saken i tredskodom kan därför ge ett sista möjligt alternativ.
    Vid prövningen av om käromålet ska bifallas genom tredskodom ska rätten utgå från att de rättsfakta käranden åberopat är bevisade, om kärandens framställning av rättsfakta inte strider mot något förhållande som är allmänt veterligt. En ogillande tredskodom kan alltså meddelas om något väsentligt rättsfaktum strider mot vad som är allmänt känt. Ogillande tredskodom ska även meddelas i den mån kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller annars uppenbart är ogrundad (44 kap. 8 § andra stycket RB).39

 

37 Jfr t.ex. NJA 2014 s. 212 p. 10 (som dock bara behandlar hovrättens processledning), Ekelöf V s. 48, samt prop. 1986/87:89 s. 106 varav framgår att ”domaren skall ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför [min kurs.]”. Även av Gärde m.fl. s. 569 framgår att ”rätten har att tillse, [...] att otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden avhjälpes”. Helt otvetydigt är det inte då syftet kan implicera att handlingen är villkorad på något sätt, se Heuman a.a. s. 57. 38 Heuman a.a. s. 36. 39 Svarandens underlåtenhet att svara får alltså en verkan som nära motsvarar ett erkännande (jfr Ekelöf V s. 251 samt Gärde m.fl. s. 479 som noterar att erkännanden kan bortses ifrån om de är uppenbart felaktiga. Se dock Boman a.a. s. 59–61 som är mer restriktiv med att frånkänna uppenbart oriktiga erkännanden verkan).

 

7.2 Fall som inte är aktuella
Den brist jag talar om är inte allmänt känd. Begreppet hänger samman med 35 kap. 2 § RB enligt vilken bevis inte krävs för sådant som är allmänt känt.40 Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktionsprincipen. Det vore bra nog kostnadskrävande om parterna i en rättegång behövde bevisa sådant som att jorden finns, att regn kan göra saker blöta och att människor i allmänhet kan gå. Bedömningen av vad som är allmänt känt måste dock vara försiktig då man annars riskerar att göra omotiverade avvikelser från kontradiktionsprincipen. Huruvida två parter har ett avtal eller inte är typiskt sett inte en fråga vars svar är allmänt känt.41 En speciell fråga i sammanhanget är hur man ska se på s.k. domstolsnotorietet som enligt Processlagberedningen i viss omfattning bör jämställas med notoriska omständigheter. Domstolsnotorieteten omfattar vad domaren omedelbart iakttar under sin ämbetsutövning.42 Doktrinen är dock överlag skeptisk till domstolsnotorietetens existens och möjliga användningsområde, särskilt i dispositiva tvistemål.43 Såvitt gäller artikelns situation kan man anta att rätten i princip aldrig har iakttagit icke-existensen av just det avtal som påstås i stämningsansökan.44 Inte heller domstolsnotorietet blir därmed direkt relevant.45 Med att käromålet inte innefattar laga skäl avses att åberopade rättsfakta inte kan leda till bifall av yrkandet.46 Artikeln avser inte en sådan situation.

 

7.3 Förarbetena, systematik och NJA 2018 s. 816
Den möjlighet att hantera käromålet som kvarstår är det generella undantaget för fall då käromålet annars är uppenbart ogrundat. Frågan är i grunden om rätten får beakta upplysningar (bevisfakta) den hämtat in självmant för en bedömning av om ett åberopat rättsfaktum (avtal) existerar eller inte (eller om den får beakta sådana upplysningar som den redan känt till sedan tidigare). Det rör sig alltså inte om beaktande av rättsfakta ex officio.47 Förarbetena säger i princip ingenting om frågan. Lagrådet uttalade dock följande.

 

40 SOU 1926:33 s. 84–85 och Lindell, B., Notorietet och kontradiktion, Iustus 2007, s. 84. 41 Jfr RH 1996:78. 42 NJA II 1943 s. 446. 43 Ekelöf IV s. 60–61, Hellners, T., Några ord om omedelbarhetsprincipen och domstolsnotorietet, JT 1998–99 s. 567–573 och Lindell a.a. s. 92. Notera f.ö. att Gärde m.fl. s. 475 jfr:d m. s. 477 ser ut att mena att domstolsnotorietet inte ryms inom 35 kap. 2 § utan följer av ”allmänna grundsatser”, vilket nog inte var avsett (jfr Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., version per 2020-10-01 [2021-01-23], https://juno.nj.se, kommentaren till 35 kap. 2 § första stycket RB). 44 Jfr Lindell a.a. s. 88–89 som tar upp vissa andra svårigheter. 45 Den kan dock bli indirekt relevant, se avsnitt 7.8 nedan. 46 SOU 1938:44 s. 466, Boman a.a. s. 63–64 och Olivecrona, K., Rätt och dom, 2 uppl., P.A. Norstedt & Söners Förlag 1966, s. 180. 47 Klart är att rätten får göra en bevisvärdering mot bakgrund av vad käranden har lämnat in, se NJA II 1943 s. 559–560 där det sägs att om det ”framgår uppenbart av

 

Är det svaranden som uteblivit, lärer utan vidare vara klart att en tredskodom mot honom såsom regel ej kan meddelas i den mån käranden vid sammanträdet själv medgiver att hans talan är ogrundad; i detta fall föreligger väl i allmänhet en återkallelse, som bör föranleda målets avskrivande. Emellertid kan även eljest inträffa, att det på grund av vad som förekommer vid sammanträdet blir uppenbart, att käromålet är ogrundat. Jämväl till sådant material torde hänsyn böra tagas.48

Lagrådet menade alltså att sådant som förekommit vid ett sammanträde är relevant material, utan att göra något förbehåll för hur materialet förekommit vid sammanträdet. Uttalandet måste dock ses i ljuset av att det talar om omständigheter som härrör från parterna (främst käranden). Inget tyder på att Lagrådet tänkte på fallet att rätten självmant hämtat in material. Vidare påbjuder formuleringen inte att uttalandet ska tolkas motsatsvis.49 Det sagda lämnar oss med vanliga regler.50 Tredskodomen ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet (17 kap. 2 § andra stycket RB).51 Rätten ska efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat (35 kap. 1 § första stycket RB). Rätten får inte självmant ta in bevisning i dispositiva tvistemål (35 kap. 6 § RB). Skulle rätten trots förbudet ändå hämta in och beakta materialet, kommer dess rättegångsfel att inverka på målets utgång. Ett sådant förfarande kan därför inte accepteras. NJA 2018 s. 816 ger heller ingen vägledning. Parten hade fört in de kritiska påståendena i ansökan om resning. Frågan ställdes alltså inte på sin spets.52 NJA 2018 s. 816 är vidare alltför nära kopplat till 23 § BfL som inte behöver tillämpas med beaktande av 35 kap. 6 § RB.

 

7.4 Närmare om relevanta ändamål
Frågan är om man inte kan föra ett litet annorlunda resonemang. Hade situationen inte rört dispositiva tvistemål utan indispositiva tvistemål eller brottmål i vilka allmän åklagare för talan hade rätten kunnat hämta in ny utredning på egen hand (35 kap. 6 § RB). Ändamålet med

 

handlingarna, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas”. Artikeln behandlar dock en annan fråga. 48 NJA II 1943 s. 561. 49 Jfr Boman a.a. s. 64 som tolkar Gärde m.fl. s. 640 motsatsvis vilket inte heller är nödvändigt, även om det är mer naturligt än att tolka det citerade Lagrådsyttrandet motsatsvis. 50 Jfr Gärde m.fl. s. 640. Jfr även vad Gärde m.fl. säger överst på sidan rörande tredskodom mot käranden om att rätten kan, om tredskodom meddelas i ett framskridet skede av rättegången, ”taga hänsyn till bevisning och annat material, som må ha förebragts i målet”. Uttalandet kan förstås som att vanliga regler om införande av bevisning, m.m., gäller även för 44 kap. 8 § RB. Notera dock att förbudet för rätten att självmant inhämta ny utredning i dispositiva tvistemål tillkom efter Gärde m.fl.:s kommentar. 51 Gärde m.fl. s. 639. 52 Frågan hade nog aldrig kunnat ställas på sin spets då rätten inte kan ta upp frågan om resning självmant, jfr 58 kap. 4 § RB, Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 194–195 och Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 214.

 

35 kap. 6 § RB är i den delen att tillgodose intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att ge rätten möjlighet att korrigera en bristfällig bild av verkligheten med det material som saknas.53 Processekonomiska synpunkter är t.ex. inte relevanta.54 Förbudet för rätten att inhämta ny utredning i dispositiva tvistemål motiveras av hänsyn till parternas frihet att själva disponera över processen (kontradiktionsprincipen). Förbudet sker på bekostnad av intresset av ett materiellt riktigt avgörande.55 För att komma fram till om det går att avvika från förbudet måste man alltså granska intresset av kontradiktion närmare. Den kontradiktoriskt uppbyggda processen är en av RB:s grundstenar, som kommer till starkast uttryck i dispositiva tvistemål.56 Poängen är bl.a. att uppnå ett materiellt riktigt avgörande genom att utnyttja parternas egenintressen (vilket även sker i samverkan med dispositionsprincipen).57 Det sagda hindrar dock inte att förfarandet i delar justeras för att åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan aktörernas aktivitet, särskilt om det sker för att kontradiktionsprincipen — såsom den har genomförts — i något fall inte skulle bidra till att uppnå ett materiellt riktigt avgörande.58 Genom att förbjuda rätten att självmant hämta in bevisning i dispositiva tvistemål har man gjort vad man anser vara en rimlig avvägning mellan parternas och rättens aktivitet. I förarbetena framskymtar tre konkreta synpunkter. För det första anser man det olämpligt med hänsyn till rättens objektivitet att rätten tar in bevisning som gynnar någondera part. För det andra anser man att parternas frihet att disponera över processen också måste medföra att parterna får ta det fulla ansvaret för sin processföring. För det tredje anser man det olämpligt att parterna ska behöva stå kostnaden för bevisning som rätten hämtat in, särskilt om bevisningen lett till att en av parterna förlorat målet och därför måste betala kostnaden för den.59 Rättens möjlighet att göra en sakprövning i tredskodom motiveras av hänsyn till intresset av ett materiellt riktigt avgörande.60 Lagstiftaren har alltså låtit nämnda intresse motivera ett undantag från kontradik-

 

53 Se NJA II 1943 s. 449–450 vari talas om rättens möjligheter att ”fullständiga bevisningen”. Jfr SOU 2001:103 s. 263–264 och RH 2003:17. Det framgår dock av NJA 2006 s. 457 att det krävs mycket speciella förhållanden för att rätten ska vara skyldig att hämta in ny bevisning med stöd av 35 kap. 6 § RB. HD:s bedömning måste ses mot bakgrund av att det kontradiktoriska förfarandet är det huvudsakliga sättet för att säkerställa att domstolarnas avgöranden är materiellt riktiga, i vart fall såvitt gäller bevisningens fullständighet. Kontradiktionen kompletteras dock av hjälpmedel såsom domstolens materiella processledningsskyldighet. 54 Jfr RH 2003:17 i vilket åtgärden att kalla vittnet, som inte hade varit god processekonomi, inte i och för sig var otillåten enligt 35 kap. 6 § RB på grund av att den vore dålig processekonomi. 55 Se stycket ovan, samt SOU 2001:103 s. 262–264. Jfr prop. 2004/05:131 s. 154–155. 56 Jfr Ekelöf I s. 74–77. 57 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 141–142 och Lindell a.a. s. 181. 58 Jfr Ekelöf I s. 76. 59 SOU 2001:103 s. 262–264 och prop. 2004/05:131 s. 154–155. 60 Ekelöf V s. 251.

tionsprincipen. Situationen är nämligen den att rätten måste pröva käromålet ensam, med bara käranden som den part som kan ta till vara sin talan. Förbudet i 35 kap. 6 § RB kan här inte motiveras av hänsyn till rättens objektivitet. Rätten ska ju inte vara helt objektiv i 44 kap. 8 § RB utan ta till vara svarandens intresse i begränsad utsträckning. Även parternas frihet att själva disponera över processen får stå tillbaka när 44 kap. 8 § RB tillämpas. Kostnadsaspekten är heller inte särskilt viktig om rätten inskränker sig till undersökningar som inte medför ersättningsgilla kostnader. På detta sätt kan man mena att lagstiftarens nedprioritering av kontradiktion i 44 kap. 8 § RB måste beaktas genom en reduktion av 35 kap. 6 § RB — och lagstiftaren har sett till att ingreppet i kontradiktionsprincipen görs så litet som möjligt genom att införa ett uppenbarhetsrekvisit.

 

7.5 Jämförelse med frågan om beaktande av icke-åberopade motfakta i tredskodom
Är kontradiktionsintresset verkligen så nedprioriterat vid tillämpningen av 44 kap. 8 § RB som jag antytt ovan? Här finns anledning att undersöka frågan om icke-åberopade motfakta kan beaktas enligt 44 kap. 8 § RB eller inte, då även den frågan rör en avvikelse från kontradiktionsprincipen. Observera dock att den fråga jag avser att besvara inte rör beaktande av icke-åberopade motfakta (dvs. åberopsbördan) utan avser i vilken mån rätten får beakta bevisning som inte har åberopats eller införts av någon part (dvs. 35 kap. 6 § RB).61 Meningarna är delade. Larsson menar att icke-åberopade motfakta får beaktas eftersom möjligheten att ogilla uppenbart ogrundade käromål syftar till att begränsa risken för återvinningstalan och förhindra det stötande intryck av formalism en bifallande tredskodom skulle kunna medföra.62 Boman menar å sin sida att icke-åberopade motfakta inte alls får beaktas. Han framhäver att tredskodom är ett bekvämt och billigt sätt att avgöra saker som svaranden inte anser värda att tvista om samt att tredskodomen tvingar svaranden att medverka i processen. Svaranden, menar Boman, kan återvinna tredskodomen om han eller hon vill göra gällande icke-åberopade motfakta. Han påpekar att ”[d]omstolen [...] icke [kan] veta, varför parten avstått från att åberopa motfakta”.63 Boman resonerar dock utifrån att kärandens talan är legitim. Hans utgångspunkt framgår tydligt av följande resonemang som han för rörande fallet då käranden åberopat ett rättsfaktum som är till hans eller hennes nackdel samtidigt som svaranden uteblir.

 

I sin bedömning av om käromålet är uppenbart ogrundat, borde domstolen taga hänsyn till [att den omständigheten att käranden påstått att köpe-

 

61 Se även avsnitt 2 ovan. 62 Larsson, S., Om åberopande. Några kommentarer till en avhandling, SvJT 1967 s. 14. Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 63 Boman a.a. s. 64–66. Uppfattningar har även framförts i Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86.

skillingen kvitterats inte behöver föranleda slutsatsen att betalning skett eftersom så inte behöver ske samtidigt]. Och som ovan anförts, bör domstolen icke börja rannsaka i frågan, eftersom detta medför risk för att målet drager ut på tiden och processkostnaderna öka, vilket kan gå ut över svaranden. Möjligheten av att käranden kräver dubbelbetalning är ju trots allt ganska osannolik, särskilt som detta är straffbart och brottet svårligen kan undgå att uppdagas.64

Det kanske är osannolikt att käranden kräver betalning för samma skuld två gånger, men det är tillräckligt vanligt att käranden kräver betalning för en skuld som aldrig funnits (med andra ord, en gång för mycket). Bomans teleologiska argument är inte heller särskilt övertygande i artikelns fall. Svarandens tro om att saken inte är värd att tvista om kan typiskt sett antas vara felaktig. Visserligen skulle ett upprätthållande av normala regler för tredskodom leda till att tredskodomen bättre fyller sin funktion att tvinga svaranden att medverka i processen, men det skulle leda till en stötande formalism i fall då det är uppenbart att käromålet är falskt.65 Man kan ifrågasätta varför sådana hänsyn till processekonomi och riktighet genom kontradiktion skulle vara så starka trots det undantag som lagstiftaren redan gjort i lagtexten.66 I vart fall är Bomans argument inte så starka i frågan om rätten självmant kan inhämta ny bevisning. Som framgår av det ovan citerade Lagrådsyttrandet medges redan att rätten beaktar alla bevisfakta som förekommit vid ett eventuellt sammanträde.67 Steget är inte långt till att låta rätten göra begränsade undersökningar (eller att den beaktar något den redan känner till), särskilt om undersökningarna föranleds av något märkligt förhållande i kärandens framställning.68 Rätten kan i praktiken redan göra begränsade undersökningar vid sammanträden genom materiell processledning.69 Rättspraxis ger inte så mycket vägledning och rör egentligen den närliggande frågan om rättsfaktumet ”avtal” är indispositivt eller inte som jag behandlar i avsnitt 7.7 nedan. Även om rättskällorna inte ger några klara svar finns alltså goda argument för varför Bomans mening i alla fall inte ska få genomslag vid bedömningen av om 35 kap. 6 § RB ska reduceras.

 

7.6 Bedrägeribrottets betydelse
Ytterligare argument för att kontradiktionsintresset ska få stå tillbaka kan hämtas från straffrätten. Som jag konstaterat ovan utgör förfarandet bedrägeri. Bedrägeribrottet, som så många andra stadganden om brott, uppställs av allmänheten för att utöva social kontroll. Önskvärt

 

64 Boman a.a. s. 115. 65 Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 66 Jfr Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86. 67 Se avsnitt 7.3. 68 Jfr Boman a.a. s. 68–69 och Andersson a.a. s. 236–237 om den s.k. informationsbördan för indispositiva moment. 69 Jfr prop. 2004/05:131 s. 231.

 

(moraliskt gott) handlande främjas genom att oönskat (moraliskt förkastligt) handlande bestraffas.70 Detta syfte särskiljer straffbuden från t.ex. många civilrättsliga regler, som inte alltid ges samma systematiska tyngd, och förklarar möjligen varför man i flera rättskällor hävdar att rättsordningen inte ska kunna användas för brottsliga förfaranden.71 Det kan då inte krävas att domstolen bortser från dessa hänsyn och i praktiken godkänner samhällsvidriga ageranden.72 Även det nu sagda talar för att kontradiktionsprincipen måste kunna genombrytas i dessa fall.

 

7.7 Är avtal som officialfaktum ett alternativ?
Det sagda talar starkt för att 35 kap. 6 § RB måste kunna inskränkas i artikelns fall vid tillämpningen av 44 kap. 8 § RB. En alternativ lösning vore dock möjligen att mena att ”avtal” utgör ett indispositivt moment (officialfaktum) i dessa fall, varför 35 kap. 6 § RB inte vore tillämpligt av den orsaken.73 Ett illustrerande exempel från praxis är NJA 1986 s. 205 som rörde annullering av fastighetsköp och undanröjande av lagfart. I fallet hade svaranden medgivit talan och uteblivit från sammanträde. Domstolarna ogillade käromålet i tredskodom. HD menade att det skulle leda till oönskade konsekvenser om återförsäljning av en fastighet kunde maskeras som en annullering av köpet varför medgivanden av yrkanden om annullering inte kan godtas utan vidare. Rätten kunde inte anses ha någon långtgående undersökningsplikt men en domstol får enligt HD inte medverka till en dom på återgång eller hävning av fastighetsköp om det omedelbart framgår att de rättsliga förutsättningarna för en sådan dom hade saknats om bara svaranden hade bestridit yrkandet. I sak noterade HD att hävningsförbehåll saknades varför hävning inte kunde ske. Käromålet kunde därför inte bifallas genom dom på medgivande eller tredskodom.
    HD:s bedömning hänförde sig i stora drag till omständigheter och rättsliga argument som särskilt gällde lagfartsplikten. Det avgörande argumentet i sak rörde formkravet för att s.k. svävarklausuler ska vara giltiga (se 4 kap. 3 § första punkten jordabalken [1970:994]). Formkravet är tvingande och bl.a. uppställt av hänsyn till tredje mans intressen (men även allmänhetens intresse av ett korrekt fastighetsregister).74 Avgörande var alltså hänsyn till andra än parterna som sådana. Bristerna i avtalets form utgjorde således officialfakta och kunde beaktas utan

70 Se vidare Asp, P., Ulväng, M., och Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus 2013, s. 30–36 och Jareborg, N., Allmän kriminalförfattare, Iustus 2001, s. 45– 50. Jfr Lernestedt, C., Kriminalisering. Problem och principer, Iustus 2003, s. 15–16 och Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Första häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1959, s. 5, 45–46, 50–54 samt Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Andra häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1961, s. 197. 71 Jfr t.ex. NJA 2007 s. 413, NJA 2008 s. 861 och Boman a.a. s. 115. 72 Jfr t.ex. prop. 1989/90:85 s. 116 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 73 Se och jfr SOU 1938:44 s. 383, Andersson a.a. s. 178–179 och Gärde m.fl. s. 483. 74 Victorin, A., och Hager, R., Allmän fastighetsrätt. Fastighetstillbehör, fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor, 7 uppl., Iustus 2015, s. 23. Jfr Adlercreutz m.fl. s. 75.

 

åberopande.75 Liknande sätt att resonera förekommer inom exempelvis konkurrensrätten.76 Det sagda gäller rättsfakta som alltid är indispositiva. Skulle avtal utgöra officialfaktum i dessa fall vore det ett rättsfaktum som bara ibland är indispositivt, vilket skulle få lite märkliga konsekvenser. Anses ’avtal’ vara ett officialfaktum behöver käranden inte längre åberopa omständigheten, samtidigt som förutsättningen för att ’avtal’ ska anses utgöra officialfaktum är att käranden har åberopat ett avtal som är uppenbart falskt. Konstruktionen ter sig onödigt komplicerad, särskilt som problemet lika gärna kan lösas genom att 35 kap. 6 § RB reduceras. Vidare gynnas käranden (som inte är skyddsvärd) av att inte längre ha någon åberopsbörda — eventuella brister i kärandens åberopanden faller därmed inte nödvändigtvis tillbaks på densamma.77 Bättre är därför att det officialintresse som föreligger istället tillgodoses genom att 35 kap. 6 § RB reduceras.

 

7.8 Undersökningens omfattning
Effekten av att 35 kap. 6 § RB reduceras är att rätten kan inhämta kunskap självmant. Vilka är då de närmare gränserna för denna kunskapsinhämtning? Kan rätten vid en enkel efterforskning komma fram till att påståendet om avtal uppenbart är falskt är det nog för att ogilla käromålet. Denna enkla efterforskning kan inledningsvis inte utgöras av annat än en undersökning av handlingarna. Åtminstone misstanken om falskheten måste omedelbart framgå av handlingarna (även om den bara uppkommer för att rätten pga. tidigare erfarenheter, så fort den läst kärandens namn, kommer på att just denna person hittills bara har gjort falska ansökningar).78 Krävs vidare efterforskningar än så hamnar man klart utanför 44 kap. 8 § RB. Fattar rätten misstankar rörande käromålets seriositet genom sin granskning av handlingarna måste den dock även kunna göra en enklare kontroll av annat material. Ett exempel på fall som kan ge upphov till misstankar är att käromålet grundas på avtalsvillkor som ingen skulle gå med på. Vissa fall sammanfaller alltså med situationer då man kan fråga sig om inte käromålet lika gärna skulle kunna ogillas med stöd av icke-åberopade motfakta.79

7.9 Slutsats
Problemet kan hanteras genom ogillande tredskodom, så länge som det kan sägas vara uppenbart att påståendena om avtal är falska.80

 

75 Jfr Boman a.a. s. 67–68. 76 Se Andersson a.a. s. 216–220. Jfr dock Sunnqvist a.a. s. 166. 77 Se, om informationsbördan, not 68 ovan. 78 Jfr NJA 1986 s. 205. Misstanken kan med andra ord uppkomma genom fakta som kan kallas domstolsnotoriska. 79 Som framgått ovan finns då goda argument för att reducera 17 kap. 3 § andra meningen RB. 80 Jfr resonemanget i Boman a.a. s. 69–70 som rör individualisering av avtal.

 

8 Ogillande av ogrundade käromål utan stämning
Ett annat alternativ att hantera ogrundade käromål är att ogilla dem utan stämning. Förutsättningarna för en sådan dom liknar väsentligen förutsättningarna för att ogilla käromålet i tredskodom (se 42 kap. 5 § första stycket RB). Alternativet har utformats mot bakgrund av förutsättningarna för att ogilla käromål genom tredskodom.81 Samma resonemang kan därför appliceras i denna del.82 EKMR kan inte hindra att talan ogillas, eftersom det knappast rör sig om en reell och seriös tvist när det finns klara indikationer på att käranden vet att anspråket är falskt. Rätten bör ändå iaktta viss försiktighet eftersom tvister presumeras vara reella och seriösa.83 Vidare är svarandens åsikt då nog oftast okänd.

 

9 Avslutning
Det finns vissa möjligheter att hantera bedrägliga stämningsansökningar. Artikelns slutsats täcker dock inte alla fall. Är käranden försiktig nog blir det antagligen svårt att ogilla talan. Ska kontradiktionsprincipen upprätthållas får den bristen accepteras. Om inte annat kan man polisanmäla eventuella brottsliga förfaranden och låta allmän åklagare väcka eventuell ansvarstalan och föra målsägandens skadeståndstalan. Ett annat alternativ är att svaranden ansöker om resning av tredskodomen.

 

81 Prop. 1983/84:78 s. 43 och 76. 82 A.m. Westberg a.a. s. 92. 83 Se och jfr Kaukonen mot Finland, nr 24738/94, Kommissionens beslut den 8 december 1997, Decisions and Reports (DR) 91-A, p. 2 och Rolf Gustafson mot
Sverige, 1 juli 1997, § 39, Reports of Judgments and Decisions 1997-IV.