Virtuella slutförhandlingar i skiljeförfaranden mot parts bestridande

 

 

Av f.d. justitierådet STEFAN LINDSKOG

Pandemin och teknikutvecklingen har i många skiljeförfaranden fört med sig att parterna enas om att genomföra slutförhandlingen virtuellt. Den fråga som dryftas i denna artikel är om den rätt till ”muntlig förhandling” som part har enligt skiljeförfarandelagen på grund av de rådande förhållandena skall tolkas så, att skiljenämnden får besluta om en virtuell förhandling i stället för en ”fysisk”. Frågan besvaras nekande, eftersom det skulle innebära en omtolkning av lagen som är oförenlig med regeländamålet. Men när en ”fysisk förhandling” kan hållas först någon gång i framtiden kan det uppstå en kollision mellan den ene partens rätt till en sådan förhandling och den andre partens rätt till ett avgörande inom skälig tid. En sådan normkollision kan leda till att rätten till en ”fysisk” förhandling får vika.

 


Inledning
Tillvaron förändras över tid. Ibland går det långsamt, ibland fort. Många gånger som planerat, andra inte alls. Någon gång som ketchupflaskan; det samlar på sig och sedan kommer allt plötsligt.
    Det sagda gäller också skiljeförfaranden. Det mesta har skett smygande, i momentet närmast omärkligt. Men ur ett lite längre perspektiv påtagligt. Forna giganter i skiljemannakretser som Ulf K. Nordenson, Gotthard Calissendorff och Lars Welamson skulle inte ha känt igen sig i dagens handläggningsordningar. Med det inte sagt att det har blivit sämre. Det har skett en utveckling, och en betydande sådan, som i mångt och mycket är till det bättre (jag avstår här från synpunkter på klandersjukan och elefantiassyndromet).
    Men plötsligt: Pandemi! Och på mindre än ett år har virtuell slutförhandling i skiljeförfaranden (i det följande v-förhandling) blivit närmast vardag. Är det bra? Många anser så. Men — och det är ett viktigt men — denna text handlar inte om vad som är bra eller dåligt i ett skiljeförfarande. Frågan här är inte om vförhandlingar — allmänt eller i något eller några hänseenden — är ett steg framåt eller ett steg bakåt. Använd på rätt sätt är visserligen även enligt min mening och erfarenhet möjligheten till v-förhandling värdefull, även om jag — gammal nog för att som ung ha suttit med många av de forna giganterna — föredrar ”riktiga” slutförhandlingar. Det är dock, som sagt, en annan fråga.
    Fokus är inte heller på den grundläggande rätten till ett rättvist förfarande, som kommer till uttryck i 24 § 1 st. lagen (1999:116) om skiljeförfarande, LSF, och som kastar sitt ljus över det mesta och även det som skall diskuteras här. I stället är det primära föremålet för fram-

294 Stefan Lindskog SvJT 2021 ställningen 24 § 2 st. LSF, som säkerställer skiljeparts rätt till ”muntlig förhandling”.
    Närmare bestämt är spörsmålet vad som menas med ”muntlig förhandling”. Är v-förhandling en ”muntlig förhandling” i bestämmelsens mening? Eller avses med uttrycket en förhandling med rumslig (fysisk) närvaro? En förhandling ”in real life” eller ”irl”, som kanske mina barn skulle ha uttryckt det (i det följande betecknas en sådan ”fysisk” eller ”traditionell” slutförhandling irl-förhandling).

 

Bestämmelsernas rättighetsföremål och inbördes förhållande
Bestämmelsen i 24 § 1 st. LSF lyder:

 

Skiljemännen skall ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning utföra sin talan skriftligt eller muntligt.

 

Bestämmelsen bör ses som ett utflöde ur den metaprincip som i svensk rätt har fått sitt förnämsta uttryck i RF 2:11 2 st. och EKMR artikel 6. Som redan har nämnts handlar det om skiljeparts rätt till ett rättvist förfarande, i sak och i tid (i det följande benämns bestämmelsen rrfbestämmelsen).
    Skiljeparts rätt till ”muntlig förhandling” uttrycks i 24 § 2 st. LSF på följande sätt:

 

Inför avgörandet av en till skiljemännen överlämnad fråga skall muntlig förhandling hållas, om en part begär det och parterna inte har bestämt något annat.

 

Vad som utlöser bestämmelsens tillämpning är parts begäran, och det som han då har rätt till är alltså en ”muntlig förhandling” (bestämmelsen benämns i det följande mf-bestämmelsen).
    Båda bestämmelserna tillerkänner således part viss rätt. Men föremålet för den rätten skiljer sig åt.
    Föremålet för rrf-bestämmelsen kan närmast betecknas som en prövningsordning av en kvalitativt (mycket) hög lägstanivå. Förfarandet skall vara sådant att det kan sägas ha inneburit en (i alla avseenden) rättvis prövning. I det ligger en värdering, som det ytterst — via klanderreglerna — ankommer på domstol att göra.
    Föremålet för mf-bestämmelsen är en specifik handläggningsform (”muntlig förhandling”). En sådan skall hållas om part begär det, vare sig den tillför något eller inte. Huruvida partens rätt enligt mf-bestämmelsen har tillgodosetts, som också det prövas av domstol via klanderreglerna, innefattar därför ingen kvalitativ värdering av handläggningsformen utan endast en klassificering av denna. Frågan är ifall det rör sig om en ”muntlig förhandling” eller inte. Med utgångspunkt i den gjorda klassificeringen stannar domstolens klanderprövning vid en enkel förekomstbedömning.

SvJT 2021 Virtuella slutförhandlingar… 295 När mot parts bestridande en v-förhandling har hållits i stället för en irl-förhandling och det har föranlett en klandertalan blir mot bakgrund av det anförda en första slutsats, att domstolens bedömning skall göras relativt i förhållande till rrf-bestämmelsen. Frågan blir om klanderkäranden med v-förhandlingen har fått en rättvis prövning. Så kan men behöver inte vara fallet. Av rrf-bestämmelsen kan följa att en irl-förhandling krävs, att en v-förhandling krävs, att båda duger eller att det räcker med en skriftlig handläggning.
    Men alldeles oavsett vad som passerar den kvalitativa (höga) lägstanivån enligt rrf-bestämmelsen, så har part sin rätt enligt mf-bestämmelsen. I förhållande till den skall bedömningen göras absolut. När en part är missnöjd med att en v-förhandling har hållits i stället för en irl-förhandling som han begärde, så blir frågan huruvida parten har fått en sådan ”muntlig förhandling” som lagen föreskriver (som han alltså har en absolut rätt till, vad det nu än är, och just detta är här frågan).
    Detta leder till att uttrycket ”muntlig förhandling” måste tolkas.

 

Betydelsen av uttrycket ”muntlig förhandling”
Lagtext tolkas utifrån såväl allmänspråklig betydelse som vedertagen innebörd av rättsliga uttryck och lagregelns ändamål.
    Jag skall inte spilla möda på frågan om vad som en gång avsågs med uttrycket ”muntlig förhandling”. Ingen seriös bedömare kan komma till någon annan slutsats än att det var en irl-förhandling som lagstiftaren hade för ögonen. Det fanns nämligen inte något annat att se vid den tiden (eller i allt fall inte att på allvar överväga). Jag har ansett detta vara en självklarhet (se min kommentar 3 uppl. 2020 s. 699 not 2726), och slogs då inte ens av tanken att uttrycket ”muntlig förhandling” kunde ha förändrats över tid.
    Mycket har nu hänt på ett år. Många har under praktiskt tryck ändrat uppfattning. Och det finns heller inget principiellt hinder mot att ”muntlig förhandling” skulle kunna betyda något annat idag än tidigare. Ändamålsförskjutningar över tid med betydelseförskjutningar som följd är tänkbara.
    Men knappast på ett år. Och inte till följd av pandemin. Visserligen har pandemin utlöst frågan genom att orsaka ett behov av att kunna ersätta irl-förhandlingar med v-förhandlingar. Men pandemin kan inte ha någon tolkningsbetydelse. Huruvida en samhällsförändring av det slaget som pandemin innebär skall medföra förändringar i rättsläget — tillfälliga eller permanenta — är uteslutande en politisk fråga. Sådana behandlas i riksdagen.
    Låt oss i stället för pandemin ta fasta på teknikutvecklingen. Då förlängs tidsperspektivet till drygt 20 år, nämligen från lagens tillkomst till idag. Det förändrar bedömningsläget. När det exempelvis i lagtext talas om ”skriftlig handling” innefattas däri numera inte sällan elektroniska dokument, då med argumentet att när det står klart att funktionaliteten inte påverkas bör gälla teknikneutralitet. Man kan mena att ut-

296 Stefan Lindskog SvJT 2021 trycket ”muntlig handling” bör på motsvarande sätt tolkas teknikanpassat, att irl-förhandling avsågs vid lagens tillkomst på grund av teknikläget då, och att situationen idag är annorlunda därför att en v-förhandling är lika ”bra” som en irl-förhandling.
    Situationen idag är förvisso teknikmässigt annorlunda än den var när lagen tillkom. Men all tolkning som går ut på betydelseförskjutning av en lagtext — på grund av exempelvis teknikanpassning och med argument som teknikneutralitet — måste göras i ljuset av regeländamålet. Det leder i detta fall till frågan: Om nu part har rätt till en rättvis prövning enligt rrf-bestämmelsen, varför har han då getts en rätt till ”muntlig förhandling” enligt mf-bestämmelsen? Det finns som jag ser det flera skäl för detta.
    Det huvudsakliga skälet är att en part skall inte bara av (ytterst) domstol ha befunnits få sin rätt enligt rrf-bestämmelsen tillgodosedd, han skall helst också uppleva att han har fått en adekvat möjlighet att lägga fram sin sak. Att en part tvingas nöja sig med ett skriftligt förfarande (som var alternativet till en irl-förhandling när lagen tillkom) därför att skiljenämnden inte tillåter honom att lägga fram sin talan ”muntligt” är inte ägnat stärka tron på en rättvis prövning. Huruvida han objektivt sett skulle ha fått en rättvis prövning saknar då betydelse.
    Ett annat skäl för mf-bestämmelsen är att den begränsar skiljenämndens möjlighet att alltför lättvindigt inskränka parts talemöjlighet. Det är då viktigt att hålla i minnet att just när det gäller förhandlingsfrågan kan en skiljeman ha ett eget intresse. Av bekvämlighet, tidsskäl eller andra anledningar (såsom långa resor) kan han vilja övertyga de andra att välja en handläggningsordning som passar honom.
    Ett ytterligare skäl är att med ett irl-förfarande blir det svårare för en förlorande part att hävda att hans rätt enligt rrf-bestämmelsen har kränkts. Och om någon irl-förhandling inte har hållits ställs domstolen inför ofta besvärliga bedömningar rörande frågan huruvida förfarandet har svarat mot rrf-bestämmelsen. Det kan också mer rakt på sak uttryckas så, att en rätt till en irl-förhandling minskar klanderrisken och underlättar domstolens prövning om klander sker (domstolen behöver ju bara konstatera att mf-bestämmelsen inte har iakttagits).
    De anförda skälen går tillbaka på en central rättsstatlig aspekt som handlar om att, när möjlighet finns och så långt det går, upprätthålla den enskildes förtroende för den rättsliga prövningen och i förlängningen för rättsordningen i stort (förtroendeaspekten). Det förhållandet att parten inte får lägga fram sin talan såsom han önskar liksom misstanken — befogad eller obefogad — att skiljenämnden har låtit egna intressen diktera den beslutade handläggningsordningen leder typiskt sett till misstro mot förfarandet. Inte heller bidrar klanderprocesser och svårbedömda juridiska avvägningar kring rrf-bestämmelsen till rättsordningens auktoritet.

SvJT 2021 Virtuella slutförhandlingar… 297 Vad betyder då förtroendeaspekten för tolkningen av uttrycket ”muntlig förhandling” och frågan huruvida det finns skäl att omtolka begreppet så att det betyder irl-förhandling eller v-förhandling i skiljenämndens val? Här först en liten parentes: När jag nu och i det följande talar om skiljenämndens val, så menar jag en valrätt så långt rrf-bestämmelsen tillåter. Men med den bland många i skiljemannakretser uttryckta uppfattningen att v-förhandlingar allmänt sett är väl så ”bra” som irlförhandlingar (och i allt fall så ”bra” som parterna enligt rrf-bestämmelsen kan begära), så blir det inte sällan i praktiken ett diskretionärt val med ett närmast givet resultat.
    En första synpunkt när det gäller den ställda frågan är, att när den som begär att få lägga fram sin talan genom en irl-förhandling i stället tvingas leva med en v-förhandling, så är det ägnat att sänka det förtroende som mf-bestämmelsen avser att stärka. Hur man objektivt ser på frågan saknar betydelse, eftersom det inte övertygar den part som vill lägga fram sin talan vid en irl-förhandling och som misstänker att skiljenämnden avslog hans begäran för att tillgodose sina egna intressen.
    En andra synpunkt, som hänger samman med den första, är att det inte skall göras någon värderande kvalitetsbedömning enligt mfbestämmelsen. En ”muntlig förhandling” är vad den är. Den som har anledning att värdera situationen är parten — inte skiljenämnden eller domstolen — och då huruvida han vill ha ”muntlig förhandling” eller inte. Den värdering som skall göras av ifall en v-förhandling är ”gott nog” för parten är att hänföra till rrf-regeln och saknar betydelse för partens rätt enligt mf-bestämmelsen. Det är mot den bakgrunden en bakvänd ordningen att med en värdering som hör till rrf-bestämmelsen göra en omtolkning av mf-bestämmelsen.
    I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att oavsett hur man värderar en v-förhandling i förhållande till en irl-förhandling, så är det olika förhandlingsformer. Det föreligger därför inte någon sådan given funktionalitetsidentitet som är en förutsättning för att argumentet teknikneutralitet skall ha någon relevans (och f.ö. bör det med hänsyn till mf-bestämmelsens konstruktion och ändamål ankomma på parten att värdera funktionalitetsfrågan). Förhandlingsformerna skiljer sig åt beträffande känsla av intimitet och närvaro, vilket för en part kan upplevas som betydelsefullt (och de facto också kan vara det) för såväl förhör som presentation och plädering. Skillnaderna avser också möjligheter att fritt iaktta vad som händer inte bara i rummet utan också i anslutning till detta. Uppräkningen kan fortsättas och förfinas. Men det förutsätter också att man vet vad för slags v-förhandling det är fråga om. En enkel Skype-konferens? Eller ett avancerat och i protokoll väl reglerat arrangemang med en specialriggad flermonitorställning för varje deltagare? Den ena v-förhandlingen behöver inte vara den andra lik.

298 Stefan Lindskog SvJT 2021 Med detta inte sagt att inte en v-förhandling — beroende på hur den arrangeras — kan i rrf-bestämmelsens mening vara lika ”bra” som irlförhandling (även om jag i särskilt vissa hänseenden — främst när det gäller förhör — kanske är mer skeptisk än många andra) och särskilt ha många praktiska fördelar framför en irl-förhandling. Poängen är, att om det genom praxis införs en omtolkning av uttrycket ”muntlig förhandling”, så fråntas parten den rätt att välja irl-förhandling som lagstiftaren i betraktande av förtroendeaspekten avsåg att ge honom.
    Slutsatsen är att omtolkning av mf-bestämmelsen så att den avser vförhandling i stället för irl-förhandling i skiljenämndens val inte kan stöttas på regeländamålet (vilket bör vara en förutsättning för en teknikanpassande omtolkning), utan talar detta i stället emot en sådan omtolkning.

 

Några ytterligare synpunkter och en liten framåtblick
Nu kan det sägas att telefon- och videoförhör godtas långt på väg. Men detta är inget relevant argument i sammanhanget. Det handlar inte om något allt eller inget. Och av det förhållandet att ett telefonförhör kan vara förenligt med rrf-regeln följer naturligtvis inte att parts rätt till ”muntlig förhandling” enligt mf-bestämmelsen stannar vid ”telefonförhandling”. Vid en irl-förhandling rör sig ett telefon- eller videoförhör om ett undantag som inte hindrar att det är en irl-förhandling (med ett ”v-moment”).
    En annan synpunkt är att om uttrycket ”muntlig förhandling” i mfbestämmelsen skulle omtolkas till v-förhandling, så skulle det — som har framgått av det föregående — stå skiljenämnden fritt att bestämma om sådan förhandling så länge rrf-bestämmelsen inte föranledde något annat. Det är ingen liten förändring. Att det möjligen kan finnas skäl att i åtminstone någon mån öppna för v-förhandlingar är nu en sak, men det är definitivt en annan sak att i praxis utan något beredningsunderlag genom en omtolkning av uttrycket ”muntlig förhandling” för framtiden öppna för skiljenämnder att välja v-förhandling framför irl-förhandling med motiveringen att part som begär irlförhandling inte blir sämre ställd av det. Ingen kan säkert säga vad en sådan omtolkning skulle leda till (vilket i sig är ett skäl mot den). Men en sak står klar: Ifall mf-bestämmelsen tolkas om kommer många parter som nekas en irl-förhandling att bli missnöjda och klandra skiljedomen, och domstolen kommer då, i brist på något att ta på, att ha svårigheter att värdera om v-förhandlingen svarade mot vad som krävs enligt rrf-bestämmelsen. Det är en prövning som så långt det går bör undvikas. För egen del skulle jag likväl de lege ferenda kunna tänka mig att överväga en omformulering mf-bestämmelsen till ungefär följande:

 

Inför avgörandet av en till skiljemännen överlämnad fråga skall muntlig förhandling hållas, om en part begär det och parterna inte har bestämt något

SvJT 2021 Virtuella slutförhandlingar… 299 annat. I stället för muntlig förhandling får en virtuell förhandling hållas, om det står klart att första stycket inte föranleder till annat samt en virtuell förhandling skulle innebära betydande fördelar i tids- eller kostnadshänseende och inte medföra beaktansvärd olägenhet för någon av parterna.

 

En viktig aspekt med förslaget — som bara är från höften, en skiss — är att skiljenämnden inte bör stå fri att välja en v-förhandling framför en irl-förhandling utan att motivera det närmare. Detta inte bara för att motverka en förtroendestörande ordning utan också för att underlätta för domstolarna att göra en adekvat och transparent bedömning i händelse av klander. Som har påtalats i det föregående finns det skillnader mellan en irl-förhandling och en v-förhandling (liksom skillnader mellan v-förhandling och v-förhandling), och dessa har relevans för prövningen mot rrf-bestämmelsen.
    Om nu en förlorande part menar att hans rätt enligt den skisserade mf-bestämmelsen har kränkts genom att skiljenämnden mot hans bestridande valde en v-förhandling i stället för en irl-förhandling, så innebär det följande beträffande de rättsliga bedömningar som då i första hand skiljenämnden och i andra hand domstolen har att göra.
    När det gäller mf-bestämmelsen skall prövningen utföras mot vissa särskilt föreskrivna kriterier. Rätten till irl-förhandling blir alltså inte längre absolut utan relativ i förhållande kriterierna. Dessa tar enligt min skiss fasta på påvisbara fördelar och frånvaron av beaktansvärda nackdelar med den tilltänka v-förhandlingen i stället för en irlförhandling (samt en ribbförhöjning i förhållande till rrf-bestämmelsen, se det följande), men kriteriemodellen kan naturligtvis utformas på skilda sätt.
    Såvitt gäller rrf-bestämmelsen bildar mf-bestämmelsen utgångspunkten genom skrivningen att det skall ”stå klart” att den tilltänkta vförhandlingen är förenlig med rrf-bestämmelsen. Det kravet har två skäl för sig. Det ena är förtroendeaspekten. En part bör så långt det går få den förhandling som parten menar vara erforderlig för att han bäst skall kunna föra sin talan. Därav den förhöjda ribban (märk att skiljenämnden får avvisa av part åberopad bevisning som den anser vara betydelselös endast om det är uppenbart att så är fallet, vilket ger ett visst stöd för att ribban skulle kunna sättas högre än ”står klart”). Det andra skälet är att den särskilda prövningen mot rrf-bestämmelsen är ägnad att främja ett motiverat ställningstagande av skiljenämnden, innefattande en redovisning av de konkreta förhållandena i förfarandet och parternas argumentering. En sådan redovisning har inte bara ett värde sig; den bildar ett bra underlag för domstolens bedömning (som dock inte stannar vid en överprövning av skiljenämndens ställningstagande utan också — när bedömningarna i tidigare led för så långt — innefattar en värdering av hur v-förhandlingen faktiskt utföll i det hänseende som rrf-bestämmelsen tar sikte på).

300 Stefan Lindskog SvJT 2021 Någon skulle nu kanske mot förslaget vilja invända att medan den ene parten menar att han bäst kan föra sin talan med en irl-förhandling kan den andre med samma argument förorda en v-förhandling. När det gäller jämförelsen mellan en irl-förhandling och en v-förhandling tror jag dock att man får skilja på det ena och det andra. Från effektivitetssynpunkt är det lätt att se fördelar med en v-förhandling. Men när det just gäller själva taleutförandet (till vilket jag då inte hänför tidsaspekten) framstår det som närmast teoretiskt omöjligt att en v-förhandling har någon beaktansvärd fördel jämfört med en irlförhandling. Själva tanken med en v-förhandling är ju att så långt det går åstadkomma det som en irl-förhandling (med tillgängliga tekniska hjälpmedel) kan ge. I bästa fall lyckas det. Jag anser därför att parts rätt till en irl-förhandling bör bestå, om än möjligen med vissa modifikationer i linje med vad jag har skisserat.

 

Normkollision
Nu kan det naturligtvis förhålla sig så, att en irl-förhandling inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid. Då kan en normkollision aktualiseras på så sätt, att den ene parten utkräver sin rätt till en irlförhandling enligt mf-bestämmelsen medan den andre med åberopande av rrf-bestämmelsen menar att det måste bli en v-förhandling för att hans rätt till prövning inom skälig tid inte skall kränkas. Här får göras en delikat intresseavvägning inom ramen för en samlad bedömning. Av betydelse är då bl.a. den förväntade tidsfördröjningen, hur osäker denna är, vad för slags nackdelar respektive part påstår skulle följa med att förhandlingen genomfördes som motparten begär, hur sannolika och besvärande nackdelarna är och vilka alternativa remedier som de skulle kunna mötas med. Tiden i sig kan vara tillräckligt, men det måste nog då röra sig om en förhållandevis lång tid. Och i allmänhet skall det nog mycket till för att mf-bestämmelsen skulle övertrumfas till följd av en normkollision. Det måste dessutom rimligen förutsättas att v-förhandlingen möter alla de krav som följer av rrf-bestämmelsen. Om en v-förhandling inte kan möta dessa krav får nog det hela närmast undantagslöst stå an till dess en irl-förhandling kan hållas. En särskild fråga rörande den aktuella bedömningen är i vilken fas som frågan skall bli föremål för kontradiktionen. Det riktiga är naturligtvis att parterna utvecklar sina ståndpunkter inför nämnden, och att nämnden redovisar dessa och sina överväganden i ett handläggningsbeslut. Men risken finns att parterna efter klander utvecklar och förstärker sin argumentering. I den mån det processuellt låter sig göras bör nog domstolen vara återhållsam med att beakta omständigheter som inte åberopades i skiljeförfarandet. Det gäller då särskilt den part som motsatte sig en irl-förhandling. Så eftersom utgångsläget enligt mfbestämmelsen är att en irl-förhandling skall hållas. Argumenten för en

SvJT 2021 Virtuella slutförhandlingar… 301 v-förhandling bör då framföras i förfarandet och inte försvarsvis som klandersvarande.
    Jag skall inte i detta sammanhang närmare än vad som har skett utveckla hur bedömningen av en normkollision av det diskuterade slaget kan böra handläggas och bedömas. Det får säkert domstolarna anledning att göra. Med det finns skäl att understryka att det här finns en adekvat ”ventil” för att hantera de mest svårartade fallen. Varken de besvärliga tiderna eller de olycksbådande framtidsmoln som en och annan tycks ana nödvändiggör därför en omtolkning av mfbestämmelsen, som skulle få verkan långt efter att pandemin har upphört och allt har återgått till det normala. En väl utvecklad domstolspraxis med avseende på hur normkollisionen skall bedömas kan också föranleda att ett lagstiftaringripande framstår som obehövligt.

 

Avslutande anmärkningar
Som sagt, tillvaron förändras över tid. Och ibland blixtrar det till. Det var inte länge sedan många av oss jurister förknippade pandemi med Tore Alméns förtida död i spanska sjukan för över ett sekel sedan. Regelrätta virtuella möten förekom sällan för ett decennium sedan, och v-förhandlingar knappast alls för ett år sedan (detta skrivs i februari 2021). Pandemin i förening med tekniska möjligheter har fört med sig en explosiv utveckling när det gäller virtuell kommunikation. På de flesta områden.
    Det är ingen överdrift att säga att det var en överraskning. Eljest hade naturligtvis frågan om v-förhandlingar diskuterats i samband med 2018 års ändringar i LSF. Och i de internationella skiljereglementena skulle det ha funnits sådana föreskrifter som nu börjar dyka upp (och vilka enligt min mening tenderar att ge skiljenämnden alldeles för fritt mandat).
    På vissa håll förefaller överraskningen leda till något av panikreaktioner. Det är förståeligt. Den som verkar som skiljeman med full portfölj får det besvärligt när i stort sett alla irl-förhandlingar måste ställas in. Vad göra? Detsamma gäller partsombud med många skiljetvister på agendan. Och skiljeinstituten med krav på snabb handläggning av administrerade förfaranden är med rätta bekymrade. Men pandemin kommer inte att vara för evigt.
    Bruket av v-förhandlingar är däremot här för att bestå. Men endast som ett alternativ till irl-förhandlingar. I vilken grad beror säkerligen på de erfarenheter som nu görs under pandemin och hur förhandlingsformen framöver utvecklas. För den är under utveckling. Internationella advokatbyråer har utarbetat protokoll för avancerad (och mycket kostsam) användning av tekniken. Det handlar inte om ett vanligt virtuellt möte med den egna handdatorn som enda tekniska hjälpmedel. Det rör sig om en installation av ett system med ett av experter bemannat kontrollcenter som styr flera bildskärmar hos varje deltagare. Dokument och i princip samtliga deltagare skall på olika

302 Stefan Lindskog SvJT 2021 monitorer kunna ses samtidigt. Jag tror att man kan räkna med att det inom överskådlig tid kommer att finnas en av IBA eller annan organisation framtagen och allmänt accepterad ordning (med varianter beroende på behov) som parterna kan hänvisa till. En sådan ordning har då inte bara betydelse för det praktiska bruket; ordningen kan också ge domstolarna ledning när det gäller att i det enskilda fallet ta ställning till den ifrågavarande v-förhandlingens förenlighet med rrfbestämmelsen.
    Men i avvaktan på den antagna utvecklingen bör man enligt min mening hålla huvudet kallt. Frågan har nyss kommit på spisen och snabbt hettats upp till kokpunkten. När det gäller lagen får det beträffande uttrycket ”muntlig förhandling” bli en reduktion till huruvida detta bör omtolkas från irl-förhandling till irl-förhandling eller v-förhandling i skiljenämndens val. Svaret är nekande. Svårartade fall får redas upp med rrf-bestämmelsen. Och med det är det tillrådligt att anrättningen får svalna åtskilliga grader, så att den från att vara het åtminstone blir ljummen innan den är färdig för lagstiftarens avsmakning och eventuella receptförbättringar för framtiden. Om och när det är dags för det, så är en adekvat beredning essentiell (som bör innefatta mer än en sedvanlig remissrunda; det handlar inte om någon liten och obetydlig rätt). Och då bör lagstiftaren, liksom domstolarna nu och framöver, ställa sig frågan vem som är sakägare. Svaret är parterna. Det är deras intressen som skall styra. Inte skiljemannakårens. Inte advokaternas. Inte skiljeinstitutens.