Rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning i dispositiva tvistemål

 

 

Av biträdande juristen LINUS ÖRNULF1

Att bedöma om ett visst hovrättsbeslut ska få överklagas kan vara komplicerat. Den här artikeln är förhoppningsvis till hjälp för den som söker svar i ett särskilt fall, nämligen då hovrätten beslutat att återförvisa ett mål till tingsrätten.

 

1 Inledning
När hovrätten avgör ett mål måste domstolen ta ställning till om avgörandet ska få överklagas. Ofta är frågan lätt, andra gånger är den, trots sitt begränsade omfång, komplicerad.
    Särskilt huvudbry vållar frågan om rätten att överklaga när hovrätten återförvisar mål till tingsrätten. För att besvara den frågan kan, som kommer anföras i den här artikeln, inte mycket ledning hämtas från lagtexten i rättegångsbalken (RB). Det krävs i stället i många fall en noggrann läsning av uttalanden i förarbeten och juridisk litteratur samt praxis från Högsta domstolen (HD). Dessa ansträngningar till trots går det inte alltid att uttala sig med någon högre grad av säkerhet om huruvida parterna ska få överklaga eller inte.
    Syftet med den här artikeln är att försöka sortera de förhoppningsvis mest frekvent förekommande fallen där hovrätten och parterna kan ställas inför frågan om ett återförvisningsbeslut ska få överklagas och, i den utsträckning det går, försöka ge svar på om det finns rätt att överklaga eller inte. Artikeln har endast till syfte att behandla rätten att överklaga återförvisningsbeslut i förhållande till dispositiva tvistemål.
    Dispositionen för artikeln är följande. Först kommer lagregleringen samt uttalanden i förarbeten och juridisk litteratur att redogöras för och diskuteras (avsnitt 2). Därefter kommer det i två avsnitt översiktligt att redogöras för dels i vilka fall hovrätten kan återförvisa mål till tingsrätten, dels vad som gäller om hovrättens upplysningsskyldighet i förhållande till parterna angående möjligheten att överklaga (avsnitt 3 och 4). Efter det följer ett kort avsnitt om den metod som använts för att nå fram till de bedömningar som görs i artikeln avseende i vilka fall återförvisningsbeslut får överklagas (avsnitt 5).

 

1 Författaren är verksam som biträdande jurist vid Rågmark & Partners Advokatbyrå KB. Han vill rikta tack till Gunnar Svedberg för idén till artikeln och för värdefulla kommentarer under skrivandets gång, samt till de domare och tidigare kollegor vid Hovrätten för Västra Sverige som tagit sig tid att lämna synpunkter på artikelns innehåll.

Därefter kommer särskilda situationer där hovrätten kan behöva ta ställning till frågan om överklaganderätt kommenteras och diskuteras utifrån den angivna metoden (avsnitt 6). Det är först i detta avsnitt som HD:s praxis presenteras, och de exempel som ges reflekterar till stor del de fall som kommit under HD:s bedömning. Att HD:s praxis läggs fram först i ett senare skede av artikeln jämfört med lagtext, förarbeten och juridisk litteratur har främst att göra med framställningstekniska skäl och springer inte ur en värdering av rättskällornas betydelse. Till sist i artikeln kommer några slutkommentarer att göras (avsnitt 7).

 

2 Rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning
2.1 Lagregleringen
Hovrättens slutliga beslut får överklagas om inte annat är föreskrivet.2 Hovrättens beslut om att undanröja tingsrättens dom eller beslut och återförvisa ett mål är ett slutligt (och inte särskilt) beslut.3 Om inte annat var föreskrivet skulle alltså hovrättens återförvisningsbeslut vid undanröjande av tingsrättens avgörande alltid få överklagas. Men i 54 kap. 3 § 2 st. RB anges följande:

 

Ett beslut av en hovrätt enligt vilket ett mål återförvisats till tingsrätten får överklagas endast om hovrättens prövning innefattar ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång.

 

När det gäller hovrättens återförvisningsbeslut finns alltså ett föreskrivet undantag från huvudregeln att slutliga beslut får överklagas. Undantaget är som synes inte absolut, dvs. det är inte alla återförvisningsbeslut som är undantagna parters överklaganderätt.
    Förhållandet mellan å ena sidan utgångspunkten att hovrättens slutliga beslut får överklagas och å andra sidan omständigheten att rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning är begränsad, kan konkretiseras i en regelhierarki enligt följande:

 

- Huvudregel: Om hovrättens beslut är ett slutligt beslut så får beslutet överklagas.

• Undantag från huvudregel: Om hovrättens slutliga beslut är ett beslut om återförvisning så får beslutet inte överklagas.

o Undantag från undantag: Om det vid hovrättens beslut om återförvisning vidtagits en prövning som innefattat avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång så får beslutet överklagas.

 

 

2 Se 54 kap. 3 § 1 st. RB. 3 Jfr Fitger, Peter m.fl., Rättegångsbalken m.m. (JUNO, uppdaterad t.o.m. den 1 oktober 2020, version 89), kommentaren till 17 kap. 1 § RB.

Bestämmelsen om rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning, dvs. 54 kap. 3 § 2 st. RB, har i stort sett stått oförändrad sedan den infördes i RB, men den återfanns ursprungligen i 54 kap. 6 § RB.4

2.2 Förarbeten och juridisk litteratur
I Processlagsberedningens motiv anges att skälet till inskränkningen av rätten att överklaga hovrättens återförvisningsbeslut är att part inte ska ha möjlighet att förhala målets avgörande. I motiven anges dock att läget förändrats jämfört med vad som gällt tidigare då en utvidgning skett av möjligheten att överklaga beslut om rättegångshinder särskilt. I enlighet med det bör enligt motiven återförvisningsbeslut få överklagas givet att det avgörande det innehåller också hade fått överklagas om det getts genom särskilt beslut. Exempel på detta utgör enligt motiven fallet då tingsrätten ansett att res judicata förelegat och avvisat käromålet, men då hovrätten gjort motsatt bedömning och därför återförvisat målet. Vidare anförs att ifall beslutet om återförvisning inte överklagas, trots att det är tillåtet, så vinner det laga kraft.5 I Gärdes kommentar till rättegångsbalken lyfts inte fram att rätten att överklaga återförvisningsbeslut är beroende av att ett visst beslut skulle ha fått överklagas särskilt. Där uttalas i stället mer specifikt att överklagande får ske då hovrätten är av en annan mening än tingsrätten angående fråga om rättegångshinder, och till följd av det undanröjer underrättens dom och återförvisar målet. I Gärdes kommentar förtydligas också att överklagandeförbud gäller för fall då hovrättens beslut om återförvisning bygger på att hovrätten haft en annan åsikt i sakfrågan än den tingsrätten haft. Vidare anförs att om överklagande inte får ske av hovrättens återförvisningsbeslut så kan part vid senare överklagande av tingsrättens avgörande på nytt hävda sin ståndpunkt i den fråga som föranlett beslutet om återförvisning (med andra ord är då frågan inte slutligt avgjord).6 Troligen avses med sakfrågan i Gärdes kommentar vad som annars kan benämnas fråga angående saken, dvs. frågan om käromålet helt eller delvis ska bifallas eller om det ska ogillas.7 Saken innehåller både

 

4 I samband med att bestämmelsen flyttades moderniserades språket, se prop. 1993/94:190, s. 141. 5 Se SOU 1938:44, s. 549. Vilka hovrättsbeslut som får överklagas särskilt framgår av 49 kap. 4 och 5 §§ RB som det för hovrättens del hänvisas till genom 54 kap. 4 § RB. Liksom Processlagsberedningen är inne på får beslut om att avslå invändning om rättegångshinder överklagas särskilt, men för det krävs anmälan om missnöje och att domstolen med hänsyn till omständigheterna bestämmer att så ska få ske (se 49 kap. 4 § RB). 6 Se Gärde, Natanael m.fl. Nya rättegångsbalken, faksimilupplaga, 1994, s. 815. I Gärdes kommentar talas alltså om att hovrätten undanröjer ”underrättens dom” och återförvisar målet när hovrätten har en annan uppfattning än tingsrätten i fråga om rättegångshinder. Men ”underrättens dom” måste vara en felskrivning eftersom tingsrättens avgörande av annat än saken sker genom beslut, se 17 kap. 1 § RB. 7 Se Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång — Första häftet (JUNO, senaste uppdatering 2016, version 9), s. 46.

sak- och rättsfrågor, och med sakfråga brukar avses fråga om vad som inträffat eller kunnat inträffa i verkligheten, dvs. sådant som det går att föra bevisning om.8 I samband med att bestämmelsen om överklagande av återförvisningsbeslut flyttades till 54 kap. 3 § 2 st. RB har i förarbetena, med hänvisning till Gärdes kommentar, uttalats att i de fall återförvisningsbeslutet får överklagas så rör det sig om ett slutligt beslut.9 Som framgått ovan anges i Processlagsberedningens motiv att om återförvisningsbeslut inte överklagas trots att det varit tillåtet så vinner det laga kraft. Det är oklart varför detta lyfts fram eftersom det är en självklarhet. Alla beslut som inte överklagas inom överklagandetiden eller annars på rätt sätt (t.ex. att missnöjesanmälan inte gjorts) vinner laga kraft. Att ett beslut vunnit laga kraft innebär att ett överklagande av det ska avvisas.10 Gissningsvis ska uttalandena i Processlagsberedningens motiv liksom uttalandena i Gärdes kommentar som tar sikte på återförvisningsbeslutets rättsverkningar, dvs. om beslutet får laga kraft respektive om part på nytt kan hävda sin ståndpunkt, tolkas så att frågor blir slutligt avgjorda om de prövats i samband med ett återförvisningsbeslut som inte överklagas trots att det varit tillåtet. Det skulle i så fall likna situationen då domstolen meddelat ett beslut under rättegången som det inte senare under processen är tillåtet att ändra, vilket möjligen kan beskrivas som att beslutet har intraprocessuell rättskraft.11 Det är dock inte säkert att det är på detta sätt som uttalandena i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar ska tolkas. Det är också oklart vad dessa rättskällor anser om tingsrättens bundenhet i förhållande till de återförvisningsbeslut som inte får överklagas. Uttalandena om slutligt beslut som gjorts i förarbetena i samband med att den aktuella bestämmelsen flyttades till 54 kap. 3 § 2 st. RB anknyter också till återförvisningsbeslutets rättsverkningar. Emellertid får frågetecken sättas vid uttalandet eftersom som anförts under avsnitt 2.1 samtliga beslut som innebär att tingsrättens avgörande undanröjs och att målet återförvisas dit utgör slutliga beslut. Med andra ord är det svårt att vara säker på vad man i förarbetena menar med slutligt beslut.
    Welamson och Munck har anfört att bestämmelsen i 54 kap. 3 § 2 st. RB implicerar att i de fall hovrättens återförvisningsbeslut får överklagas men så inte sker så blir beslutet slutgiltigt. I sådana fall

 

8 Se Nordh, Roberth, Processens ram i dispositiva tvistemål, fjärde upplagan, 2019, s. 15. Jfr Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, 1987, s. 22, vari med sakfråga menas fastställande av fakta med hjälp av fri bevisvärdering. 9 Se prop. 1993/94:190, s. 141. 10 Se 52 kap. 2 §, 56 kap. 2 § RB samt 49 kap. 4 och 6 §§ RB (de två sistnämnda bestämmelserna hänvisas det till för hovrättens del i 54 kap. 4 § RB). Jfr Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång — Tredje häftet, åttonde upplagan, 2018, s. 145. 11 Se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 11 § RB under rubrikerna Intraprocessuell rättskraft och Rättskraften hos speciella typer av avgöranden.

måste tingsrätten följa beslutet.12 Författarna verkar alltså ha intagit en ståndpunkt som står nära den som anlagts i Processlagsberedningens motiv och i Gärdes kommentar. Men Welamson och Munck ger inte utöver vad som redan sagts någon närmare ledning rörande vilka beslut som bestämmelsen tar sikte på. Inte heller uttalar sig författarna om och på vilket sätt tingsrätten är bunden av hovrättens återförvisningsbeslut i de fall dessa inte får överklagas. I Fitgers kommentar har det gjorts uttalanden som skiljer sig något från de som gjorts i Processlagsberedningens motiv och i Gärdes kommentar, men som anknyter till vad som sagts om återförvisningsbeslutets rättsverkningar. I Fitgers kommentar uttalas att en mycket viktig fråga gäller den lägre instansens bundenhet av det som sägs i återförvisningsbeslutet, och att det ligger i instansordningens natur att ett lägre organ till vilket återförvisning sker inte har befogenhet att på samma underlag och grunder som tidigare fatta ett nytt likadant beslut som det som föranlett återförvisningen. På sätt och vis kan därmed varje återförvisningsbeslut komma att påverka målets utgång. Avgörande för frågan om överklagande ska tillåtas är då hur hovrättens bundenhet inverkar på avgörandet och i vilket led detta sker.13 Nog ger uttalandena i Fitgers kommentar en ganska adekvat bild av hur tingsrätten har att förhålla sig till återförvisningsbeslut från hovrätten. Men uttalandet låter sig svårligen konkretiseras när det gäller vilka återförvisningsbeslut som får överklagas: vad menas med att hovrättens bundenhet inverkar på målets utgång och vilket led är det som avses?14

3 I vilka fall hovrätten kan återförvisa mål till tingsrätten
Här ska översiktligt beröras i vilka fall som hovrätten i dispositiva tvistemål kan undanröja tingsrättens avgöranden och återförvisa mål till tingsrätten.
    Om det vid tingsrätten förekommit grovt rättegångsfel som utgör domvilla ska hovrätten undanröja tingsrättens dom. Om talan förs om jäv mot domare i tingsrätten och hovrätten anser att det förekommit jäv, ska domen i den del den överklagats undanröjas. Om det vid tingsrätten förekommit annat grovt rättegångsfel som inte utgör domvilla eller rättegångsfel som inte är grovt, så får hovrätten undanröja tingsrättens dom om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. I det sistnämnda fallet ska parterna få tillfälle att yttra sig över frågan om undanröjande om det inte är uppenbart obehövligt. I de hittills nämnda situationerna

 

12 Se Welamson, Lars och Munck, Johan, Processen i hovrätt och Högsta domstolen,
Rättegång VI, femte upplagan, 2016, s. 123. 13 Se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 54 kap. 3 § RB. 14 Möjligen utgör ”hovrättens bundenhet” en felskrivning som bör ersättas med ”tingsrättens bundenhet” eftersom man i första hand lär tala om hur tingsrätten binds av hovrättens återförvisningsbeslut och inte hur hovrätten binds av det.

ska hovrätten utöver undanröjandet återförvisa målet till tingsrätten. (Se 50 kap. 26–29 §§ RB.)15 Hovrätten kan i vissa fall undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet utan att det förekommit rättegångsfel. Det rör sig då huvudsakligen om fall där omfattande ny bevisning åberopas i hovrätten eller där hovrätten måste ta ställning till frågor som tingsrätten inte har bedömt, t.ex. för att käranden åberopat alternativa grunder.16 Om möjligheten för hovrätten att återförvisa mål i dessa fall har det i Processlagsberedningens motiv till 50 kap. 28 § RB sagts att den följer av hovrättens allmänna skyldighet att sörja för att målet blir handlagt på lämpligt sätt.17 När det gäller tingsrättens beslut finns inte motsvarande bestämmelser rörande undanröjande och återförvisning. I Processlagsberedningens motiv har man dock förutsatt att bestämmelserna som gäller vid överklagande av tingsrättens dom i huvudsak ska tillämpas analogt beträffande tingsrättens beslut.18 I den juridiska litteraturen har det också, vid sidan av de fall där det förekommit rättegångsfel, sagts att om hovrätten bifaller talan mot ett beslut om avvisning så måste målet återförvisas för att tingsrätten ska pröva det i sak.19 I praxis verkar också denna tillämpning ha varit självklar20 och därtill förutsätts ju att denna tillämpning är korrekt i de uttalanden i Processlagsberedningen och i Gärdes kommentar som det redogjorts för ovan (se avsnitt 2.2).
    I den här artikeln kommer inte de rättsliga förutsättningarna för undanröjande och återförvisning att behandlas närmare än vad som nu gjorts. Utan i de fall och exempel som berörs får det förutsättas att dessa frågor är avgjorda.21

 

15 Återförvisning ska dock inte ske om tingsrätten varit obehörig eller av annat skäl inte borde ha tagit upp målet till prövning, se 50 kap. 29 § 1 st. RB. 16 För en mer ingående redogörelse av när hovrätten kan återförvisa mål i de nu avsedda fallen, se Cederberg, Clara, Återförvisning av mål och ärenden utan att det förekommit rättegångsfel, SvJT 2019 s. 922. 17 Se SOU 1938:44, s. 527. 18 Se SOU 1938:44, s. 543. 19 Se Ekelöf, Per Olof och Edelstam, Henrik, Rättsmedlen, tolfte upplagan, 2008, s. 139. Författarna verkar härvid mena att tingsrättens beslut om avvisning ska upphävas om det är totalt oriktigt, varefter återförvisning till tingsrätten ska ske. Men om hovrättens avgörande enbart går ut på att tingsrättens beslut förlorar kraft och verkan bör det, enligt författarna, undanröjas. Det är ovisst om denna uppdelade terminologi som författarna synes förespråka verkligen fått genomslag i praxis. För enkelhets skull kommer i denna artikel uteslutande, i sammanhang som har med återförvisning att göra, att talas om undanröjande av tingsrättens dom eller beslut. 20 Se t.ex. hovrättens beslut i NJA 1986 s. 407 och NJA 1998 s. 747. 21 Ekelöf och Edelstam tar upp ett exempel på återförvisningsbeslut varvid det inte finns något avgörande från tingsrätten att undanröja. Det gäller fallet då återförvisning måste ske för att tingsrätten vid gemensam handläggning av flera mål glömt bort att döma i ett av målen, se Ekelöf och Edelstam, a.a., s. 130. Det är ovisst om ett återförvisningsbeslut som meddelas på detta sätt, dvs. utan undanröjande, är att anse som ett slutligt beslut. Frågan lämnas dock därhän då denna typ av återförvisningsbeslut inte kommer att behandlas i denna artikel.

4 Hovrättens överklagandehänvisning
Om hovrättens återförvisningsbeslut inte får överklagas ska hovrätten lämna upplysning om det i beslutet.22 Om en part anser att denne ändå har rätt att överklaga beslutet kan han eller hon i samband med att beslutet överklagas till HD påkalla prövning av rätten att överklaga beslutet.23 Om hovrättens återförvisningsbeslut får överklagas ska hovrätten lämna upplysning om det och vilka regler som då ska följas.24 Hovrätten ska också ange om det krävs prövningstillstånd och på vilka grunder det i sådana fall kan ges.25 Ifall hovrätten felaktigt angett att ett återförvisningsbeslut får överklagas kan HD, trots överklagandehänvisningen, avvisa överklagandet.26 Om hovrätten felaktigt meddelar överklagandehänvisning och part överklagar kan staten bli skadeståndsskyldig för de onödiga kostnader som orsakats parten genom att denne gjort ett meningslöst överklagande.27

5 Metod
Den lagtext som reglerar i vilka fall överklagande av hovrättens återförvisningsbeslut får ske är vag (se om denna lagtext i avsnitt 2.1). Det går inte att med stöd av ordalydelsen avgränsa vilka beslut som får överklagas. För att det ska kunna preciseras måste andra rättskällor konsulteras. Uttalandena i Processlagsberedningens motiv och i Gärdes kommentar som det redogjorts för i avsnitt 2.2, tyder på att man där delvis avsett att avgränsa de överklagbara besluten genom att beakta återförvisningsbeslutets rättsverkningar, dvs. i vilken utsträckning tingsrätten och möjligen senare överinstanserna är bundna av det. Men som bör ha framgått i samma avsnitt är det inte möjligt att ställd inför frågan om hovrättens återförvisningsbeslut ska få överklagas härleda ett ställningstagande utifrån om tingsrätten och senare överinstanserna binds av den prövning som görs i samband med återförvisningsbeslutet. Den slutsatsen förändras inte av det faktum att HD i flera fall resonerat kring den efterföljande bundenheten när HD tagit ställning till om ett visst återförvisningsbeslut ska få överklagas. I de fall ställning måste tas till om ett återförvisningsbeslut ska få överklagas bör ett lämpligare tillvägagångssätt vara att förhålla sig till de någorlunda konkreta exempel som ges i HD:s praxis, förarbeten och juridisk litteratur avseende då överklagande får ske och inte. Därefter får eventuella generaliseringar göras utefter vad dessa exempel ger.

 

22 Se 54 kap. 15 § 1 st. RB. 23 Se 54 kap. 16 § 1 m. RB. 24 Se 17 kap. 12 § 2 st. RB. 25 Se 54 kap. 15 § 2 st. samt 9 § 1 st. och 10 § RB. 26 Se NJA 1995 s. 707 och NJA 1978 s. 477. 27 Se t.ex. JK:s beslut den 31 januari 2006, dnr 2567-05-40.

Det kan redan här sägas att de förarbeten och den juridiska litteratur som har relevans i sammanhanget är Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar. Det är endast i dessa rättskällor vid sidan av HD:s praxis som det presenteras någorlunda tillämpbara regler gällande vilka återförvisningsbeslut som får överklagas. Därtill har dessa rättskällor den fördelen att de föregår HD:s praxis och s.a.s. är opåverkade av den. I stället är det HD som i flera fall bekräftat att vad som sagts i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar ska gälla.
    Slutligen ska följande anmärkas. Som en följd av lagtextens vaghet får som framgått lagens ordalydelse här mindre betydelse när det gäller att utreda vilka återförvisningsbeslut som får överklagas. HD har emellertid i NJA 2010 s. 330 antytt att det finns en princip enligt vilken överklagandeförbud ska tillämpas restriktivt i den meningen att ett förbud bara omfattar sådana avgöranden som har stöd i dess ordalydelse. Om den ordalydelse som bestämmer ett överklagandeförbud är vag så blir den bedömning som HD föreskriver svår att göra. Möjligen kan man därför fråga sig om det finns en konflikt mellan å ena sidan hur överklagandeförbudet rörande återförvisningsbeslut varit avsett att tillämpas och faktiskt har tillämpats, och å andra sidan en processrättslig princip som rör parts rätt att överklaga beslut. Mot att en sådan konflikt föreligger talar att själva överklagandeförbudet inte är svårt att tolka, det gäller ju samtliga återförvisningsbeslut. Det som är vagt och som kan vara svårt att förstå är undantaget från det givna överklagandeförbudet. Vidare är betydelsen av HD:s uttalande taget för sig inte alldeles klar. Av angivna skäl kommer uttalandet inte att beröras ytterligare här. Den mer teoretiska diskussionen som uttalandet möjligen föranleder lämpar sig också bättre för andra sammanhang.

 

6 Överklagande av återförvisningsbeslut i vissa fall
I detta avsnitt ska så behandlas vissa typsituationer där hovrätten och parterna i dispositiva tvistemål kan ställas inför frågan om återförvisningsbeslut ska få överklagas.

 

6.1 Rättegångshinder
För att ett mål ska kunna tas upp till prövning krävs allmänt att vissa förutsättningar är uppfyllda, s.k. processförutsättningar. Brister det i någon processförutsättning föreligger rättegångshinder (eller annorlunda uttryckt: processhinder). I sådant fall får domstolen inte gå in i prövning av själva saken utan kärandens talan ska avvisas.28 Rättegångshinder kan övergripande delas in i fyra grupper: sådana som hör till (1) talans väckande, (2) domstolen, (3) parterna och (4) sak-

 

28 Se Nordh, Roberth, Rättegångshinder, andra upplagan, 2019, s. 11.

en.29 Regler om handläggningen av rättegångshinder finns i 34 kap. RB.
    Som ovan framgått följer av både uttalanden i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar att återförvisningsbeslut som varit föranledda av att hovrätten haft en annan åsikt än tingsrätten i fråga om rättegångshinder bör få överklagas (se avsnitt 2.2). Att uttalandena gäller har bekräftats av HD i NJA 1998 s. 747. I rättsfallet hade tingsrätten ansett att svensk domstol inte var behörig varför käromålet avvisades. Hovrätten var av motsatt åsikt rörande en del av käromålet och undanröjde därför tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten. Beslutet överklagades till HD som med stöd av uttalandena i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar (samt uttalanden av Welamson) ansett att beslutet om återförvisning fick överklagas eftersom det var föranlett av att hovrätten haft en annan mening än tingsrätten i en fråga om rättegångshinder. Den prövning som legat till grund för återförvisningen hade därmed enligt HD innefattat ett avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång.
    Det är dock inte vid alla tillfällen då hovrättens, i förhållande till tingsrättens, avvikande uppfattning rörande ett rättegångshinder ska leda till att ett beslut om återförvisning får överklagas. Ett lagstadgat undantag finns i 54 kap. 7 § RB. Det gäller såvitt nu aktuellt för de fall då tingsrätten avvisat ett käromål därför att tingsrätten inte ansett sig behörig till följd av en omständighet som hovrätten inte får beakta ex officio,30 men då denna behörighetsfråga kommer under hovrättens prövning efter överklagande från part och hovrätten därvid undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet därför att man är av en annan åsikt i behörighetsfrågan. I dessa fall får alltså hovrättens återförvisningsbeslut inte överklagas. 54 kap. 7 § RB är emellertid inte tillämplig om behörighetsfrågan gäller huruvida svensk domstol är behörig över huvud taget.31 Det var just en sådan behörighetsfråga som domstolarna hade att ta ställning till i det ovan nämnda rättsfallet från 1998, varför något överklagandeförbud enligt 54 kap. 7 § RB då inte förelåg.
    Andra exempel finns också från HD:s praxis på då överklagande inte tillåtits trots att hovrättens återförvisningsbeslut varit föranlett av en annan mening rörande rättegångshinder. I NJA 1980 s. 117 hade tingsrätten (i egenskap av vattendomstol) avvisat (egentligen förklarat förfallen och skrivit av) en ansökan om tillstånd av reglering av en sjö innan kungörelse utfärdats. Skälet till avvisningen var att ansöknings-

 

29 Se Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång — Andra häftet, nionde upplagan, 2015, s. 14 f. Se även Lindblom, Per Henrik, Processhinder, 1974, s. 22, fotnot 5. 30 Hovrätten ska ex officio inte pröva andra behörighetsfrågor än sådana som rör om tvisten ska tas upp av annan myndighet än domstol, av särskild domstol, omedelbart av högre rätt eller, till följd av lag eller författning, av skiljemän, se 10 kap. 19 § RB. 31 Se härför bl.a. NJA 2018 s. 957 p. 7 och 8.

handlingarna var ofullständiga.32 Tingsrättens avvisningsbeslut överklagades till hovrätten (vattenöverdomstolen) som när det gällde ansökningens duglighet var av en annan åsikt än tingsrätten och därför undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet dit.33 Hovrättens återförvisningsbeslut överklagades till HD som när ställning skulle tas till om beslutet fick överklagas, behandlade frågan analogiskt med det fall då tingsrätten avvisat en stämningsansökan enligt 42 kap. 4 § 1 st. RB, dvs. för att stämningsansökan varit bristfällig.34 HD slår då fast att överklagande av hovrättens återförvisningsbeslut inte får ske när det föranletts av att hovrätten haft en annan uppfattning än tingsrätten rörande dugligheten hos kärandens stämningsansökan. Som huvudsakligt skäl för detta anger HD att frågan om rättegångshinder måste kunna prövas på nytt efter att svaranden haft möjlighet att yttra sig. HD avvisade därför överklagandet.
    I rättsfallet från 1980 anger HD, något vid sidan av frågan i målet, att överklagandeförbud även bör gälla i fall där tingsrätten avvisat ett käromål i enlighet med 42 kap. 4 § 2 st. RB men hovrätten varit av en annan uppfattning och undanröjt tingsrättens beslut och återförvisat målet. För avvisning enligt nämnda bestämmelse krävs att det är uppenbart att målet inte kan tas upp till prövning på grund av rättegångshinder.35 HD har även här ansett att rättegångshindret bör kunna prövas på nytt efter att stämning utfärdats och då inget uppenbarhetsrekvisit längre gäller.
    Vid tiden för rättsfallet fanns inte som nu regeln om att tingsrätten kan avvisa kärandens talan på grund av utebliven betalning av ansökningsavgift intagen i 42 kap. 4 § 1 st. RB.36 I Fitgers kommentar har dock, bl.a. med hänvisning till NJA 1980 s. 117, uttalats att om en stämningsansökan eller därmed jämställd handling avvisats utan att den kommunicerats och beslutet om avvisning överklagas till hovrätten så finns där generellt sett ingen motpart (dvs. svaranden vid tingsrätten blir inte motpart i hovrätten).37 Därmed bör ett återförvis-

 

32 Vattendomstolen tillämpade här 11 kap. 29 § 2 st. vattenlagen (1918:523), en lag som därefter ersatts av vattenlagen (1983:291). 1983 års vattenlag har även den upphävts varvid dess bestämmelser införlivats i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 33 Vid överklagande av vattendomstolens respektive vattenöverdomstolens beslut var i huvudsak rättegångsbalkens regler tillämpliga, se 11 kap. 88 och 99 §§ vattenlagen (1918:523). 34 Bestämmelsen i 42 kap. 4 § 1 st. RB enligt vilken tingsrätten kan avvisa en stämningsansökan på grund av brister har ändrats något i tiden efter domen i NJA 1980 s. 117 varvid lagstiftaren verkar ha haft som syfte att utvidga avvisningsmöjligheten något, se prop. 1983/84:78 s. 37 ff. Denna förändring har dock ingen betydelse för den fråga som här diskuteras, dvs. möjligheten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning. 35 Detta uppenbarhetsrekvisit fanns såväl innan som efter att paragrafen ändrades år 1984. 36 Regler om ansökningsavgift vid allmän domstol fanns tidigare i expeditionskungörelse (1964:618). 37 Se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 52 kap. 7 § RB. Om vad som sägs i kommentaren är korrekt bör svaranden vid tingsrätten i princip aldrig vara motpart i

 

ningsbeslut som föranletts av att hovrätten till skillnad från tingsrätten ansett att ansökningsavgiften betalats i rätt tid inte få överklagas eftersom det inte finns någon part i hovrätten som beslutet går emot. Därtill bör man nog kunna argumentera för att det är onödigt att ge svaranden rätt att överklaga ett sådant återförvisningsbeslut som nu är i fråga eftersom svarandens insikt om hur och när käranden betalat ansökningsavgiften lär vara högst begränsad.
    Följande slutsatser bör nu kunna dras. Om hovrättens återförvisningsbeslut föranletts av att hovrätten haft en annan åsikt än tingsrätten i fråga om rättegångshinder är utgångspunkten att beslutet får överklagas. Undantag gäller för fall då det finns ett lagstadgat undantag som i 54 kap. 7 § RB. Undantag gäller också för rättegångshinder som är att bedöma enligt 42 kap. 4 § RB. Visst frågetecken kan här sättas för fall där frågan om rättegångshinder består i om ansökningsavgift betalats i rätt tid. Men med ledning av vad som sagts i Fitgers kommentar om partsförhållandet i hovrätten bör denna situation sannolikt vara att behandla som de övriga enligt 42 kap. 4 § RB.

 

6.2 Processens ram påverkas
6.2.1 NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 Varken i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar har det uttalats att det skulle ha betydelse för frågan om överklaganderätt om hovrättens återförvisningsbeslut på något sätt påverkar ramen för processen. Emellertid har HD i två rättsfall, NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282, låtit detta få betydelse och har då motiverat detta delvis genom att hänvisa till att reglerna för prövningstillstånd i HD ändrats 197138 vilket minskat risken för att part kan förhala processen genom att överklaga hovrättens beslut om återförvisning.
    I NJA 1987 s. 153 tilläts målsäganden i ett brottmål att i hovrätten ändra sin skadeståndstalan mot två tilltalade. Närmare bestämt tilläts målsäganden att i enlighet med 13 kap. 3 § 1 st. 1. p. och 50 kap. 25 § 3 st. RB framställa ett högre skadeståndsyrkande än det tidigare framställda och åberopa nya omständigheter till stöd för det.39 Då tvist förelåg rörande orsakssamband och skälighet av yrkat belopp avseende det nya högre yrkandet ansåg hovrätten det lämpligast att tingsrätten prövade målsägandens skadeståndstalan i dess helhet. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom när det gällde skadeståndstalan och återförvisade målet till tingsrätten. De två tilltalade överklagade hovrättens beslut till HD. HD konstaterar då att ett beslut om tillåtande av en taleändring inte kan överklagas särskilt såsom ett ogillande av

hovrätten i de fall beslut överklagas för att tingsrätten avvisat stämningsansökan enligt 42 kap. 4 § RB. 38 Fram till 1971 var möjligheterna att få prövningstillstånd vidare än vad som senare kom att bli fallet när HD:s roll som prejudikatdispens renodlades. Bl.a. fanns tidigare möjlighet att få prövningstillstånd på grund av ändringsdispens. För de förändringar som gjordes 1971, se prop. 1971:45. 39 En taleändring enligt 13 kap. 3 § 1 st. 1 p. RB kan tillåtas även i högre rätt, se 2 st. samma paragraf.

en invändning om rättegångshinder. Men hovrättens beslut om att tillåta taleändringen var enligt HD bindande för tingsrätten och bestämde därför ramen för tingsrättens prövning samt inverkade därigenom på målets utgång. Av huvudsakligen detta skäl har HD ansett att återförvisningsbeslutet fick överklagas. I NJA 2001 s. 282 var förhållandena något enklare. I ett mål om skadestånd hade tingsrätten funnit att en viss omständighet var ostridig mellan parterna och utan prövning lagt omständigheten till grund för sin bedömning. Hovrätten fann att omständigheten inte var ostridig och att tingsrätten därför hade begått ett rättegångsfel som inverkat på målets utgång. Hovrätten undanröjde då tingsrättens dom i överklagade delar och återförvisade målet. Beslutet om återförvisning överklagades till HD.
    HD anför i 2001 års fall att viss betydelse för frågan om gränserna för möjligheten att överklaga återförvisningsbeslut har förhållandet att överklagandeförbudet inte anses tillämpligt när tingsrättens dom undanröjs efter klagan över domvilla.40 Vidare lyfter HD fram att det inte är uteslutet att hovrättens återförvisningsbeslut även om det inte kan överklagas kan angripas genom ansökan om resning eller klagan över domvilla. HD konstaterar sedan att hovrätten som grund för att återförvisa målet anfört att det vid tingsrätten förekommit rättegångsfel genom att man där felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Därigenom har enligt HD ramen för målets prövning påverkats, varför hovrättens beslut också innefattat ett avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång. Återförvisningsbeslutet fick därför överklagas. När det gäller 1987 års fall finns det anledning att fråga sig om inte HD borde ha tillåtit överklagande redan av det skälet att hovrätten tagit ställning till en fråga om rättegångshinder. Av referatet framgår att de tilltalade invänt mot tillåtligheten av taleändringen. Hinder mot att ändra talan enligt 13 kap. 3 § RB har i den juridiska litteraturen ansetts utgöra just ett rättegångshinder.41 Om man trots det ovan sagda godtar HD:s uttalande om att ett beslut om att tillåta en taleändring i överklagandehänseende inte ska behandlas som ett beslut om att ogilla en invändning om rättegångshinder, finns anledning att gå in på frågan om återförvisningsbeslutets betydelse för ramen för tingsrättens prövning.

 

 

40 Se mer om detta i avsnitt 6.4. 41 Se Lindblom, Per Henrik, a.a., s. 22, fotnot 5, Ekelöf m.fl., Rättegång — Andra häftet, s. 14, Fitger m.fl., a.a., kommentaren till inledningen av 34 kap. RB.

I detta sammanhang finns skäl att uppmärksamma den bestämmelse i rättegångsbalken som reglerar hur ramen bestäms för vad domstolen har att pröva i dispositiva tvistemål, nämligen 17 kap. 3 § RB. Bestämmelsen har följande lydelse.

 

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.42

Att en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB förändrar processens ram såsom denna bestäms enligt 17 kap. 3 § RB är utom tvivel eftersom en taleändring förutsätter att käranden ändrat sina yrkanden eller grunder på sådant sätt att vad domstolen får grunda sin dom på har ändrats. Om HD med ramen för tingsrättens prövning inte avser en snävare ram än den som sätts av 17 kap. 3 § RB bör beslut om återförvisning som grundas på att hovrätten tillåtit en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB därför alltid kunna överklagas. Det är nog inte heller en allt för djärv tanke att så också är fallet.
    När det gäller 2001 års fall var det inte fråga om en ändring av talan enligt 13 kap. 3 § RB. Det som enligt HD påverkade ramen för målets prövning och som ledde till återförvisning var att ett erkännande av en omständighet43 som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning egentligen inte förelåg. Tingsrätten hade alltså felaktigt tilllämpat bevisregeln i 35 kap. 3 § 1 st. 1 m. RB. Efter beslutet om återförvisning hade tingsrätten att pröva omständigheten materiellt.
    Ett återtagande av ett erkännande av en omständighet har när det gäller regler om preklusion ansetts vara likställt med att åberopa en ny omständighet.44 Det är dock inte säkert att återtagande av ett erkännande är att likställa med åberopande av en omständighet i den mening som avses i 17 kap. 3 § 2 m. RB, varför det inte heller är klart om det återtagna erkännandet påverkat processens ram såsom denna bestäms i enlighet med nämnda paragraf.
    Det är också ovisst vilken betydelse HD genom sina uttalanden i 2001 års fall tillmäter förhållandena att överklagandeförbud inte gäller vid undanröjande och beslut om ny handläggning efter klagan över domvilla, samt att hovrättens återförvisningsbeslut taget för sig skulle kunna angripas genom ansökan om resning och klagan över domvilla. Det förstnämnda förhållandet antyder att det i detta fall haft betydelse att tingsrätten begått ett rättegångsfel. Däremot är det svårt

 

42 Av Processlagsberedningens motiv framgår att med omständighet avses här faktisk omständighet som är av omedelbar betydelse för det omprocessade rättsförhållandet, se SOU 1938:44, s. 213. Dvs. det är rättsfakta som avses. Paragrafen är ett uttryck för den s.k. dispositionsprincipen, jfr bl.a. Westberg, Peter, Domstols officialprövning, 1988, s. 61 f. 43 Såvitt går att bedöma av referatet utgjorde omständigheten i fråga ett rättsfakta. Här utgås också från att så var fallet. 44 Med regler om preklusion avses här t.ex. 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § och 50 kap. 25 § RB. Se om återtagande av ett erkännandet i den nu behandlade meningen i Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 112. Se även NJA 1975 s. 603.

att förstå omnämnandet av möjligheten att ansöka om resning eller klaga över domvilla gällande hovrättens beslut eftersom dessa extraordinära rättsmedel sannolikt bör stå öppna i förhållande till samtliga av hovrättens återförvisningsbeslut (se NJA 1996 s. 676).

 

6.2.2 Exempel på fall som gäller processens ram Trots att de principer som HD tillämpat i NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 inte är alldeles lättolkade ska nedan några närliggande, här fiktiva, exempel kommenteras med ledning av som sagts i rättsfallen.
    Som nämnts ovan i avsnitt 6.2.1 likställs ett återtagande av ett erkännande med åberopande av omständighet när det gäller regler om preklusion. I hovrätten får part därför i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB inte återta ett erkännande av en omständighet om inte parten gör sannolikt att denne inte kunde göra det vid tingsrätten eller det annars fanns giltig ursäkt för att inte göra det.45 När så en part med stöd av något av undantagen tillåts att återta ett erkännande och hovrätten återförvisar målet för att det först ankommer på tingsrätten att pröva omständigheten materiellt har ramen för målets prövning förändrats på samma sätt som i 2001 års fall. Men denna förändring är då, till skillnad från i 2001 års fall, inte föranledd av att tingsrätten begått något rättegångsfel. Det är då osäkert om den förändring av ramen för målets prövning som skett utgör tillräckligt skäl för att beslutet ska få överklagas. Om käranden eller svaranden i hovrätten tillåts åberopa nya omständigheter i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB (dvs. inte bara återta ett erkännande) så har processens ram ändrats på det sätt om denna bestäms av 17 kap. 3 § 2 m. RB.46 Om ramen för tingsrättens prövning eller ramen för målets prövning inte ska anses vara snävare än den ram för processen som sätts enligt 17 kap. 3 § RB, bör återförvisningsbeslut som föranletts av det nya åberopandet få överklagas. Som antytts i avsnitt 6.2.1 är nog det en rimlig hållning varför överklagande bör få ske i detta fall.47 Om tingsrätten felaktigt lagt ett medgivande från svaranden till grund för sin dom (dvs. att domstolen lutat sig mot ett medgivande som inte finns) och således helt eller delvis inte prövat ett yrkande från käranden materiellt och detta korrigeras i hovrätten, bör nog ramen för målets prövning anses ha ändrats i paritet med vad som

 

45 Med omständighet avses här, liksom beträffande 17 kap. 3 § RB, rättfakta, se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 50 kap. 25 § 3 st. RB. 46 Käranden kan åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan, dvs. rättsfakta, utan att det fråga om en taleändring, men det förutsätter att det fråga om samma sak, se 13 kap. 3 § 3 st. RB. Med omständigheter i 17 kap. 3 § 2 m. RB menas även omständigheter som svaranden åberopar till grund för sitt bestridande, se SOU 1938:44, s. 214. 47 Denna slutsats verkar också ha stöd i Fitgers kommentar då det där uttalas att överklagande kan ske när hovrätten tillåtit att en ny grund åberopas och till följd av det återförvisar målet, se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 54 kap. 3 § 2 st. RB.

sägs i 2001 års fall. Svarandens inställning till kärandens yrkanden bör ju vara lika bestämmande för ramen för målets prövning som svarandens inställning till kärandens grunder. Liksom i 2001 års fall är det i detta exempel inte säkert att processens ram enligt 17 kap. 3 § RB ska anses ändrad eftersom det inte är helt visst att processhandlingen att återta ett medgivande är att, i paragrafens anda, likställa med att behörigen yrka något.48 I både detta exempel och i 2001 års fall föreligger rättegångsfel. Likheterna med 2001 års fall talar för att ett återförvisningsbeslut som föranletts av ett korrigerat medgivande bör få överklagas, men slutsatsen är långtifrån säker.
    Ett medgivande av ett yrkande som svaranden gjort vid tingsrätten får återkallas i hovrätten endast om återkallandet föranletts av alldeles speciella omständigheter.49 När så återkallande ändå tillåts ske är det troligt att ramen för tingsrättens eller målets prövning ska anses ha ändrats i paritet med vad som sägs i 2001 års fall (jfr stycket ovan). Något rättegångsfel har dock här inte begåtts av tingsrätten. Det är därmed osäkert om ett återförvisningsbeslut som föranletts endast av ett återtaget medgivande ska få överklagas. Om hovrättens återförvisningsbeslut föranletts av att tingsrätten missat att pröva en eller flera av kärandens eller svarandens grunder går det att argumentera för att målets ram påverkas i lika stor utsträckning som i 2001 års fall. I båda fallen har ju inte den faktiska ramen förändrats på annat sätt än att tingsrättens felaktiga uppfattning om den korrigerats, därtill föreligger rättegångsfel i båda situationerna. Å andra sidan kan hävdas att det är skillnad mellan det fall då tingsrätten uttryckligen underlåtit en materiell prövning till följd av ett felaktigt uppfattat erkännande, och då tingsrätten med tyst förbigående inte prövat en åberopad grund. Det får sägas vara oklart om hovrättens återförvisningsbeslut i den aktuella situationen ska få överklagas. I ett sista exempel kan tingsrätten ha ansett sig inte ha behövt pröva alla de grunder som åberopats för att avgöra ett mål. Tingsrätten kan nämligen ha avgjort målet efter prövning av den första av flera av kärandens alternativa grunder till stöd för talan, eller den första av flera av svarandens bestridandegrunder. Hovrätten kan här komma till en annan bedömning när det gäller den grund som tingsrätten prövat varför ytterligare prövning kan behöva vidtas. I detta fall kan man inte rimligen säga att ramen för målets prövning påverkas om hovrätten återförvisar målet för ytterligare prövning i sak. När målet kommer tillbaka till tingsrätten har det ju exakt samma ram som det hade när tingsrätten prövade det första gången, låt vara att en eller flera grunder vid inledningen i den andra processen vid tings-

 

48 Se för diskussion om svarandens bestridande eller medgivande ryms inom 17 kap. 3 § 1 m. RB i Westberg, a.a., s. 74 f. Jfr också Boman, Robert, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, 1964, s. 52 f. 49 Se Welamson och Munck, a.a., s. 55.

rätten redan är prövade.50 Här är det också nämnvärt att det i Gärdes kommentar uttryckligen tas avstånd från tanken att återförvisningsbeslut som varit föranledda av en annan åsikt rörande saken ska få överklagas.51

6.2.3 Slutsatser Mot bakgrund av avgörandena i NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 och med ledning av de exempel som angetts i avsnittet ovan (6.2.2) kan så följande slutsatser dras. När det genom hovrättens återförvisningsbeslut står klart att processens ram enligt 17 kap. 3 § RB ändrats bör beslutet få överklagas. Så är fallet när käranden tillåtits att ändra sin talan enligt 13 kap. 3 § RB eller då någon av parterna fått åberopa nya omständigheter enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB.
    I övriga fall är läget svårbedömt, vilket exemplen under avsnitt 6.2.2 visar. I dessa och liknande situationer finns det skäl att noggrant beakta vad som sägs i 1987 års och 2001 års fall för att bedöma om ett överklagande ska få ske.

 

6.3 Ny bevisning i hovrätten
I de fall tingsrätten avvisat bevisning med stöd av 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB eller hindrat en part att komma åt bevisning genom att avslå ett yrkande om edition enligt 38 kap. 2 § RB, kan frågan prövas på nytt efter överklagande till hovrätten i samband med dom eller slutligt beslut. Hovrätten kan då göra en annan bedömning än tingsrätten vilket innebär att part får åberopa bevisningen. Det kan också vara så att, utan att frågan lyfts i tingsrätten, en part gör sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa ett visst bevis tidigare eller haft giltig ursäkt för att inte göra det, vilket gör att beviset får åberopas i hovrätten i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB.
    Gemensamt för de fall som nämns i stycket ovan är att processmaterialet i hovrätten kan komma att berikas när det gäller bevisningen. Hovrätten kan då anse det bäst att den nya bevisningen läggs fram vid tingsrätten som första instans, varför återförvisning dit kan ske. Det finns inga uttalanden i Processlagsberedningens motiv, Gärdes kommentar eller HD:s praxis som direkt tar sikte på om hovrättens återförvisningsbeslut i dessa fall bör få överklagas. Hovrättens beslut att tillåta bevisning som tingsrätten avvisat enligt 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB får inte överklagas särskilt. Detsamma gäller ifall hovrätten tillåter ny bevisning enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB. I dessa fall är det nog inte heller korrekt att tala om att ramen för målets eller tingsrättens prövning änd-

 

50 Se nedan i avsnitt 6.6 vad gäller mellandom. 51 Se ovan i avsnitt 2.2, varvid det framgår att vad Gärde menar med ”sakfrågan” bör vara likställt med vad som annars uttrycks som ”fråga angående saken”.

ras genom att bevisningen tillåts; det finns inget i NJA 2001 s. 282 eller NJA 1987 s. 153 som antyder att denna ram skulle påverkas av tillkommande bevisning.
    När det gäller edition kan sägas att ett bifallande editionsbeslut i hovrätten får överklagas särskilt (se 54 kap. 4 § och 49 kap. 5 § 3 p. RB). Det talar i riktning för att ett återförvisningsbeslut som berott på att ett editionsyrkande bifallits bör få överklagas i enlighet med vad som anförs i Processlagsberedningens motiv (se om detta i avsnitt 2.2).
    Men om det skulle finnas anledning för hovrätten återförvisa ett mål efter att man beviljat ett yrkande om edition är det väl troligt att editionsbeslutet och återförvisningsbeslutet meddelas vid olika tidpunkter. Frågan om återförvisning bör nämligen inte stå klar förrän hovrätten vet om den part som genom edition får tillgång till ytterligare bevisning avser att åberopa den. I dessa fall bör nog hovrättens återförvisningsbeslut inte få överklagas eftersom editionsbeslutet redan kunnat överklagas särskilt. Och i övrigt finns det ju, med hänsyn till vad som sagts ovan om bevisning och ramen för tingsrättens och målets prövning, inte skäl att tillåta ett överklagande.
    De slutsatser som kan dras är därmed följande. I de fall hovrättens återförvisningsbeslut varit föranlett av att hovrätten tillåtit ny bevisning efter att ha ändrat tingsrättens avvisningsbeslut enligt 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB eller av att hovrätten tillåtit ny bevisning enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB, bör överklagande inte få ske av återförvisningsbeslutet. I de fall återförvisning sker efter beviljande av edition bör praktiska hänsyn leda till att själva beslutet om återförvisning inte får överklagas.

 

6.4 Rättegångsfel vid tingsrätten
Frågan om huruvida hovrättens återförvisningsbeslut som varit föranledda av rättegångsfel vid tingsrätten ska få överklagas har inte uttryckligen berörts i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar. Hovrättens beslut att undanröja tingsrättens dom eller beslut och återförvisa målet på grund av rättegångsfel kan inte jämställas med någon typ av beslut som om det getts särskilt skulle ha fått överklagas. I HD:s praxis har situationen endast berörts översiktligt. I NJA 1970 s. 87 begärde en maka äktenskapsskillnad m.m. från sin make som befann sig i Uganda. Då maken inte kunde delges några handlingar utsågs en god man som fick bevaka hans rätt. Tingsrätten meddelade sedan dom angående äktenskapsskillnad, vårdnad av barn, kvarsittningsrätt och underhållsbidrag. Den gode mannen överklagade tingsrättens dom till hovrätten. Hovrätten ansåg att det inte funnits förutsättningar att förordna om god man varför maken inte kunde anses

rätteligen stämd.52 Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom och återförvisade målet. Beslutet överklagades till HD som utan närmare motivering ansett att hovrättens återförvisningsbeslut inte fick överklagas och avvisade därför överklagandet.
    I ett notisfall, NJA 1987 not C 70, som rörde äktenskapsskillnad och underhållsbidrag hade hovrätten efter överklagande undanröjt tingsrättens dom och återförvisat målet därför att domen var så oklar och ofullständig att domvilla förekommit. Beslutet överklagades till HD som utan närmare motivering konstaterat att beslutet inte fick överklagas och därför avvisade överklagandet.
    Nämnvärt är att det finns ett uttryckligt överklagandeförbud som gäller för beslut där hovrätten prövat en fråga om jäv mot domare i tingsrätt (se 54 kap. 8 § 1 p. RB). Ifall hovrätten återförvisar ett mål för att en tingsrättsdomare varit jävig bör det därmed vara uteslutet att det återförvisningsbeslutet får överklagas. När det gäller klagan över domvilla enligt 59 kap. är förhållandena något annorlunda. Hovrätten ska efter bifall till sådan klagan över tingsrättens dom eller slutliga beslut undanröja tingsrättens avgörande och, givet att undanröjande skett av annan anledning än att tingsrätten varit obehörig eller annars inte borde ha tagit upp målet till prövning, förordna att handläggningen på nytt ska äga rum vid den domstol som meddelat avgörandet (se 59 kap. 3 § 3 st. och 4 § RB). På ett sådant beslut ska enligt HD 54 kap. 3 § 2 st. RB inte tilllämpas (se NJA 1995 s. 686). Beslutet får alltså överklagas. Slutsatsen blir då att återförvisningsbeslut som meddelats enbart för att det förekommit rättegångsfel vid tingsrätten inte bör få överklagas. Motsatsen gäller när beslut om ny handläggning meddelas efter klagan över domvilla.

 

6.5 Kärandens talan har ogillats utan stämning
Om tingsrätten i enlighet med 42 kap. 5 § 1 st. 2 m. RB ogillat kärandens talan utan att utfärda stämning för att tingsrätten anser att det saknas laga skäl för käromålet eller för att det annars är uppenbart ogrundat, kan hovrätten behöva återförvisa målet om man gör en annan bedömning än tingsrätten.
    Frågan om hovrättens återförvisningsbeslut i dessa fall ska få överklagas har inte berörts i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar.
    HD har i ett fall, NJA 1994 s. 30, haft frågan uppe till bedömning då hovrätten till skillnad från tingsrätten inte ansett att kärandens talan varit uppenbart ogrundad, vilket lett till att hovrätten återförvisat målet. HD har i denna situation bedömt att hovrättens ställningstagande inte inneburit att någon fråga som inverkat på målets utgång avgjorts. Hovrättens beslut om återförvisning fick därför inte överkla-

 

52 Om dom meddelas utan att part är rätteligen stämd utgör det domvilla enligt 59 kap. 1 § 1 st. 2 p. RB.

gas. Det finns inte anledning att tro att bedömningen skulle ha blivit annorlunda om tingsrätten och hovrätten hade haft olika uppfattningar rörande om det funnits laga skäl för käromålet.

 

6.6 Mellandom
Ett sätt att i vissa fall undvika frågan om huruvida återförvisningsbeslut ska få överklagas är om hovrätten meddelar mellandom. Om t.ex. tingsrätten i ett mål rörande skadestånd ogillat kärandens talan på den grunden att skadeståndsskyldighet inte förelegat, så får hovrätten, om det är lämpligt, ta upp endast frågan om skadeståndsskyldighet till prövning genom mellandom (se 17 kap. 5 § 2 st. RB). Skulle hovrätten göra en annan bedömning än tingsrätten när det gäller skadeståndsskyldigheten kan målet behöva återförvisas för ytterligare prövning i sak.53 Om hovrätten meddelar mellandom på detta sätt får domstolen i samband med att domen ges bestämma om domen ska få överklagas särskilt eller endast i samband med att hovrättens slutliga avgörande överklagas (se 54 kap. 1 § 2 st. RB). I de fall hovrättens mellandom medför att målet ska återförvisas till tingsrätten är det inte helt klart om lokutionen hovrättens slutliga avgörande inbegriper ett återförvisningsbeslut som meddelas vid en senare tidpunkt än mellandomen. Saken berörs såvitt känt inte direkt i förarbetena.54 För att undvika oklarheten är det nog lämpligt att hovrätten i dessa fall alltid tillåter part att överklaga mellandomen. Om återförvisningsbeslutet meddelas vid en senare tidpunkt bör det då inte få överklagas.

 

7 Slutkommentarer
I denna artikel har behandlats frågan om i vilka fall hovrättens återförvisningsbeslut i dispositiva tvistemål får överklagas. De situationer som det redogjorts för i avsnitt 6 talar för att bedömningens komplexitet varierar. Såsom särskilt svårbedömda bör sannolikt de fall som anknyter till förändring av processens ram uppfattas (se under avsnitt 6.2). I dessa fall krävs ofta en noggrann läsning av NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 för att man ska hamna rätt. I andra fall tycker nog läsaren att frågan är lättare att avgöra, kanske t.o.m. att rättsläget är ganska klart. Men förhoppningsvis har artikeln varit till någon hjälp oavsett vad som föranlett läsaren att ta sig an den.

 

53 Både i Processlagsberedningens motiv och i Gärdes kommentar lyfts användningen av mellandom fram i samband med frågan om huruvida hovrättens återförvisningsbeslut ska få överklagas, se SOU 1938:44, s. 549 och Gärde m.fl., a.a., s. 815. 54 Jfr bl.a. prop. 1989/90:71, s. 48 f. och s. 87 f.