Litteratur

Efter anmälan av Bo Wennströms text Om straff och fängelser: Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område i SvJT 2021 s. 251, har författaren valt att kommentera anmälan i SvJT 2021 s. 714. Här följer mina kommentarer på denna replik.

När jag som liten stormade in till mor, förbannad över att något hade gått fel i leken med mina kamrater, brukade mor titta uppfodrande på mig och komma med en av de moraliska dogmer som min uppfostran till del bestod av: Har man gett sig in i leken får man leken tåla! När jag läser Bo Wennströms (BW) replik på min recension dyker dessa ord upp i mitt huvud. BW börjar med att lyfta att det inte tillhör god sed att svara på recensioner, men gör det likväl. Sedan fortsätter det med att min kritik är oberättigad eftersom hans text skulle utgöra populärvetenskap. Och sådan recenseras inte, eller? Slutligen avfärdas recensionen med att jag minsann inte vet vad allmän rättslära är: En skriande okunskap som gör att jag på inga grunder kan ha tillgodogjort mig den metodologiska finess och teoretiska djup som präglar denna populärvetenskapliga text. Igen kommer bilder från min barndom till mig, bilder jag tror fler kan känna igen sig i. Kommer ni ihåg det där barnet som älskade att sätta upp regler för leken, men så fort de tillämpades på hen själv skulle reglerna skrivas om eftersom de då blev orättvisa? Nu är inte avsikten att jämföra BW med ett barn, det vore ett billigt retoriskt knep, och sådana vill jag inte komma med. Poängen är att BW, trots sina år i akademin, tycks ovan vid att få sina påståenden prövade. En meriterad forskare borde vara van vid att få kritik från såväl anonyma granskare som kritiskt läsande kollegor.
    Som forskare har jag fått många råd gällande skrivande, två av de bästa är: (i) en klar tanke ger en klar text och (ii) led läsaren genom att förklara varför de läser det de läser. Därför följer här en kort disposition av min text. Jag börja med (a) en diskussion kring BW:s definitioner av allmän rättslära och populärvetenskap. Jag går vidare och diskuterar (b) den historieskrivning som BW tar upp i sin replik. Detta eftersom BW fortsätter att driva sin ogrundade tolkning. Därefter diskuteras (c) Humes lag. Detta för att läsaren ska få en möjlighet att dels förstå skillnaden mellan empiriska och normativa satser, dels för att läsaren ska förstå hur den politiserade tolkningen av kriminologin bygger på att tolka empiriska påståenden normativt istället för empiriskt. Redogörelsen för Humes lag är också tänkt att ligga till grund för huvudskälet till att skriva denna polemik, (d) BW:s politiserade angrepp på kriminologin.

(a) Som jag tolkar BW är det han som avgör vad som ska räknas som populärvetenskap eller allmän rättslära. Jag roade mig med att titta på hur ämnet definieras på juridicum i Uppsala respektive Stockholm. Även om det fanns likheter, som betonandet av rättsfilosofi och rättsteori, fanns även skillnader. I Uppsala tycks man betona ämnets idéhistoriska aspekter. Vetenskapliga ämnen kan ju definieras lite hur som helst om andan faller på, men att definiera ett ämne som fria spekulationer tror jag t.o.m. forskare inom allmän rättslära skulle motsäga sig. Förutom ohederligheten i den argumentering BW för i repliken finns det även andra problem. Om jag inte kan kritisera BW:s text eftersom jag inte kan

allmän rättslära, följer det logiskt att BW inte kan kritisera kriminologi eftersom han inte kan kriminologi. Saker kan inte vara vad vi vill att de ska vara bara för att det passar vår sak. Populärvetenskap definieras i NE bl.a. ”(…) som sådan information som gjorts lättfattlig genom enkel, underhållande stil, ofta färgad av entusiasm för ämnet.”. Med mycket god vilja skulle jag kunna tolka de inledande kapitlen på detta sätt. Men de kapitel som bär BW:s centrala budskap — nej. Att BW verkligen tänkt sig sin text som populärvetenskap motsägs av det faktum att BW anser sig sitta på ett stort forskningsscoop — dvs. att straffvärdereformen drevs fram genom en konspiration. Ett sådant scoop gömmer man inte undan i en text avsedd för en bildad allmänhet. Speciellt inte om man också bemödat sig med att försöka utveckla någon form av teoretisk ram. Och vem har hört talas om populärvetenskapliga böcker med teoretiska ambitioner?

(b) Att BW varken har en underhållande stil eller entusiasm för ämnet blir tydligt i hans argumentationsteknik. Att förringa motståndaren, prata högtravande om ovidkommande detaljer för att sedan komma med svepande påståenden som ska framstå som oomkullrunkeliga ger ingen läsvärd text. Innan vi går in på huvudproblemet vill jag lyfta tre exempel på detta från BW:s replik. (i) När BW mästrande ska försöka påvisa att jag har fel tror jag bestämt att det är min forskning han bygger på. ”Splittring i ledet” är rubriken på det avsnitt där jag skriver om hur kriminologer och straffrättare blir osams pga. publiceringen av Nytt Straffsystem (1977).1 BW har då fel när han säger att ”(d)et uppstod nämligen en konflikt i det nordiska samarbetet i och kring författandet av antologin Straff och Rättfärdighet 1980”. Konflikten uppstod inte med antologin, den manifesterade sig i den. (ii) När BW försöker avvisa mitt försök att förklara betydelsen av straffvärdereformen blir argumentet: ”Sverige har aldrig rent rättligt, i lag, eller i praktiken haft en preventionsbaserad, framåtblickande och konsekvensetisk grund för utdömande av straff”. Visst, Häthén2 hävdar att 1864 års strafflag byggde på både vedergällning och prevention, men att tolka paragraf 1:7 i BrB3 som något annat än prevention vore en tolkning som gör alla de skeenden som BW:s text säger sig analysera helt oförståeliga. (iii) När BW vill avfärda min kritik om bristande refererande till källor blir han verkligt högtravande: ”På ett ställe ondgör han sig över att jag går till originalkällor. (…) Ja, vi är lite snobbiga i Uppsala, det medges. (…) Jag är uppfostrad i traditionen att alltid gå till källorna och läsa dessa på originalspråk”. I mitt påpekande om hans hänvisande till originaltexter var argumentet att jag inte tror att han bygger sina resonemang på dessa utan på de andrahandskällor som han sällan eller aldrig refererar till.
    Ett problemen för BW är att han sveps med av sin egen övertygelse och missar viktiga saker. BW tycks mest vilja bunta ihop ”vänsterrörelserna” och missar nyanserna. KRUM, som är en av hans motståndare, är från början inte en vänsterrörelse utan har sin upprinnelse i Folkpartiet, och deras ursprungliga program publicerades i den folkpartistiska skriften

1 Andersson, Robert (2002). Kriminalpolitikens väsen. Diss. Stockholms universitet. s. 78. 2 Häthén, Christian (1990). Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik: de europeiska straffteorierna och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906–1931 : tre studier. Diss. Lund: Universitet. 3 Vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för upprätthållandet av allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Liberal Debatt. Många av debattörerna och aktivisterna, såsom Hans Nestius och Per Gahrton, var aktiva folkpartister. Folkpartiet hade redan på 1950talet dragit igång ett angrepp på socialdemokratin genom kriminalpolitiken (Eriksson 1970). Ett angrepp som fortsatte med KRUM. Det var den paternalistiska socialdemokratiska välfärdsstaten som angreps som inhuman och odemokratisk. Sedan har vi marxisterna. Dessa kan delas in i två grupper: de som var verksamma på det socialpolitiska området och vars kritik kan ses ha sin upprinnelse bl.a. i makarna Inghes Den ofärdiga välfärden.4 Sedan har vi marxisterna på straffrätten i Uppsala. Hur djupt marxismen egentligen sträckte sig i gruppen bakom kuppen är en empirisk fråga som är svår att svara på då såväl Nelson, Elwin som Victor är bortgångna. Det mest konkreta uttrycket för marxism är boken Den första stenen (DFS). Men däri omnämns varken Pashukanis, Rusche eller Kirscheimer, portalfigurer i den marxistiska analysen av rätten. Det primära uttrycket för marxism i DFS är omtalandet av strafflagen som en klasslag. Dock görs detta utan att knyta an till den marxistiska debatten under perioden, en debatt som formerade den s.k. studentvänstern på kontinenten och som härstammade bl.a. från Althussers nyläsning av Marx.5 Vad Althusser, och även den s.k. Frankfurtskolan, gjorde var att förflytta tolkning av Marx från fokusen på basen till att istället fokusera på överbyggnaden och den s.k. ideologiproduktionen. Frågan är dock i vilken utsträckning denna nyläsning av Marx nåde Sverige?6 Mitt intryck av DFS är att avtrycket är försumbart. Oavsett, konfliktlinjen mellan straffrättare och kriminologer bygger på att straffrättarna, utifrån en klassanalys av behandlingstanken, vill dra upp hela systemet med individinriktad prevention med rötterna, medan kriminologerna mest var intresserade av att byta ut det medicinska vetandet mot ett kriminologiskt vetande. Åter till KRUM. BW hävdar att Heckscher varit ordförande för föreningen, men för Uppsalagänget var KRUM för liberalt. Med andra ord: kriminologerna, som t.ex. Tham, var socialliberaler och hade i princip inget emot en paternalistisk stat som ingrep i människor liv för att ge dem ett ”bättre liv”. Deras primära problem var åtgärdernas kunskapsgrund. För Uppsalagänget var det däremot paternalismen, kanaliserad genom bl.a. straffrätten, som var problemet. Vad de ville var att straffrätten skulle tillhöra straffrättarna, straffrätten skulle undandras prognoser, prevention och andra icke-juridiska hänsyn. Detta uppnåddes genom att utdömandet av straff motiverades i termer av en proportionerlig vedergällning. Här har vi då den bakåtblickande logiken där frågor om uppsåt och ansvar tar över från frågor rörande samhällsskydd och individualprevention.
    Sedan är det frågan om begreppet straffvärdes rörelse över tid. För författarna till DFS och även Nytt Straffsystem handlar det om att både undandra dömandet preventiva hänsyn men även att få bort klassaspekterna på strafflagen. Detta försöker man då nå genom att lyfta vad man benämner som olika brottstypers straffvärde. Genom att uppgradera ekonomisk brottslighet utifrån någon form av skadlighetsargumentering, där ekonomisk brottslighet åstadkommer större skada än t.ex. stöldbrotten, blir brottets s.k. straffvärde det centrala. Tanken var att det man

4 Inghe, Gunnar & Inghe, Maj-Britt (1967). Den ofärdiga välfärden. Stockholm: Tiden/Folksam. 5 Althusser, Louis (1966). Pour Marx. Paris: François Maspero. 6 Östberg, Kjell (2002). 1968 — när allting var i rörelse: sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna. Stockholm: Prisma.

benämner kriminaliseringsstrukturerna i förlängningen skulle förändras när ekonomisk brottslighet gavs ett högre straffvärde. Men något förändrades efter publiceringen av Nytt Straffsystem. Min metodologiska position gör att personförklaringar inte har något förklaringsvärde, men här bör vi ändå ta in två namn: Jareborg och von Hirsch. Här har vi också BW:s USA-tråd. Vi återkommer till den, men börjar med Jareborg. BW placerar Jareborg i ”gruppen bakom kuppen”, han var vid straffrätten i Uppsala och han var handledare på Victors avhandling. Men i mitt empiriska material gör han inget större avtryck på 1970-talet, utan det är i början på 80-talet han tar plats. Uppenbarligen förändras straffvärdediskussionerna väsentligt med detta. Detta rör speciellt två frågor, betydelsen av allmänprevention och frågan om återfallens betydelse för straffmätningen. I Nytt Straffsystem dominerar fortfarande nyklassicismens syn på proportionalitet och allmänprevention, men Jareborg tar bort detta från den svenska diskussionen. I frågan om återfall kan man se att Jareborgs argumentering överensstämmer med von Hirschs (1976) i Doing justice. Återfall ökar inte straffvärdet på en handling — punkt! Någon gång i slutet på 1970- och början på 80-talet blir Jareborg och von Hirsch först samarbetspartners och sedan vänner (personhistoriska spekulationer från min sida!). Till frågan om det amerikanska inflytandet. von Hirsch är ju onekligen amerikan, men är hans jurisprudence det? Jag har förstått att von Hirsch var ett antal år vid Cambridge under 1950- eller 60-talet. Cambridge var då ett sprudlande filosofiskt centrum där Wittgenstein gjorde livet surt för många med sin personlighet. Verksam vid Cambridge var också HLA Hart, den man som skulle återuppliva den engelska jurisprudence efter Bentham. Nu gissar jag, men jag skulle tro att Harts (1968) Punishment and responsibility lästes noggrant av såväl von Hirsch som Jareborg. Hart själv tog intryck av RM Hares återuppväckande av moralfilosofin. Hare menade att eftersom vi pratar och handlar som om moral fanns så finns moral. Denna språksociologiska analys är intressant men förbiser att, även om vi pratar och agerar som om moralfrågor hade innehåll, säger detta inget om vad som är en moraliskt riktig handling.

(c) Läsaren får ha överseende med min utläggning här men den är viktig för det som kommer nedan. Humes lag formulerades av David Hume och lyder: man kan inte härleda ett bör från ett är. Hume skiljer på olika typer av satser och påvisar hur de har olika typer av sanningsfunktioner, dvs. olika sätt att vara sanna/falska på. Han visar också att vi inte logiskt kan gå från satser som påstår saker om empiriska förhållanden till satser som säger vad vi bör göra eller inte göra eftersom det är olika satstyper. Men det är mer till Humes lag. Att vi inte kan härleda ett bör från ett är innebär att vi inte från sakernas empiriska tillstånd kan härleda hur de borde vara. Att på empirisk grund påstå att fängelset inte fungerar (i termer av att inte minska brottsligheten) är en helt annan sats än satsen: vi bör inte använda fängelset. Att från empiriska satser om att fängelset inte fungerar sluta oss till att vi inte bör använda fängelset är, förenklat, att bryta mot Humes lag — det är en oriktig slutledning.

(d) Huvudskälet till denna replik är den syn på vetenskapen och den behandling av forskare och forskning BW tycks argumentera för. I repliken tar BW upp mediaframträdanden från min sida, allt för att påvisa att det jag säger inte går att ta på allvar eftersom det är ideologiskt snedvridet.

BW försöker utdefiniera mig som ”politiskt opålitlig”. Följer man den kriminalpolitiska debatten är det uppenbart att kriminologin är ett problem för flera högerdebattörer. Fredrik Reinfeldt sa 2006 att: ”det är möjligt att det är något fel på kriminologerna i detta land” (Aftonbladet 2006-09-13). Angreppen startade i början på 1990-talet, och sedan dess har det blivit legio att måla ut kriminologer som lögnare som trixar med statistik och driver en vänsterideologisk agenda. Epitetet ”Stockholmskriminologerna” insinuerar: dessa forskare går inte att lita på! Att högerns politiker och ledarskribenter anser det okej att hetsa mot forskare kan jag se logiken i. Inte mycket av högerns kriminalpolitik har stöd i forskning. Att då ifrågasätta forskning blir partipolitiskt rationellt. Men när en person som vill se sig som forskare inte bara går med i retoriken utan också aktivt använder sig av den är detta mer än beklämmande. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte känner mig helt bekväm med att vara kriminolog i dagens Sverige. Jag har blivit utsatt för lite mindre hot men jag vet att Sarnecki varit utsatt för dödshot sedan slutet av 1990-talet. Att en person som anser sig vara forskare vill underblåsa detta är mer än obehagligt. Den fråga som väcks i mitt huvud är: vem är det som egentligen har en ideologisk agenda? Över till frågan om Humes lag och dess betydelse för frågan. BW hänvisar ju i såväl texten jag recenserat som i sin replik till mediaframträdanden från olika kriminologer. Att tro sig kunna förstå ett forskningsfält genom vad man läser i media är som att försöka flyga genom att flaxa med armarna. Att som kriminolog få mediautrymme är lika svårt som att sälja en bostadsrätt i centrala Stockholm. Frågan är bara: är du beredd att betala priset i form av hot? Att få svara på frågor som: vilken betydelse hade Jareborg på straffvärdebegreppet tillhör inte ens ovanligheterna — de ställs helt enkelt inte. Vad journalister vill veta är: hur många illegala vapen finns det i Sverige; hur många kriminella gäng finns det eller; minskar fängelsestraffet brott? Tar man det tredje uppdraget på allvar ställer man upp när det handlar om något som man tror sig kunna ge några vettiga svar på. Så resonerar i alla fall jag. Nu till problemet — få eller inga hör skillnad på satsen fängelset minskar inte brottsligheten och satsen fängelsestraff bör undvikas. Jag erkänner beredvilligt att jag känner en eller annan kriminolog som inte alltid uppmärksammar denna skillnad. Dock, det beror inte på att de är ute på ett vänsterideologiskt uppdrag, utan snarare på att de är vad jag benämner som naiva empirister. Här sker ofta en indirekt sammanblandning av satstyper som grundas i en idé om att vetenskapen kan svara på frågan om vad vi bör göra. Detta är givetvis inte förbehållet kriminologer, även andra forskare som t.ex. medicinare blandar gärna ihop korten här. Detta kan också benämnas vetenskapsoptimism och denna gör ju exempelvis att vi delar ut Nobelpriset. Många vill helt enkelt att det vi bör göra, som att vaccinera mot Covid-19, ska vara underbyggt av vetenskap.
    När Edmund Burke formulerade konservatismens idéer var de en reaktion mot upplysningens idéer om vetenskapligt utformad samhällsförändring. Burke ville inte att vetenskapen skulle omforma det samhälle han kände. Liberalismen däremot är ett barn av upplysningen, precis som socialismen. Dessa ideologiska skiljelinjer lever kvar. Att konservativa i Sverige inte kommit att älska straffvärdereformen har alltid förvånat mig. Straffvärdereformen skulle, för den som förstod den, kunna utgöra grunden för att straffa hur hårt som helst — det enda man behöver hävda är att detta är en proportionerlig vedergällning. Historiskt har också konservativa jurister ställt sig negativa till prevention och t.ex. den socio-

logiska skolans reformism. Men i Sverige vill de konservativa bums hävda att fängelset minskar brottsligheten för att kunna argumentera för hårdare straff. Men varför inte utnyttja de uppenbara luckor som finns i straffvärdemetafysiken och t.ex. argumentera för livstid för mord utifrån proportionerlig vedergällning? Öga för öga. Det finns troligen ingen som helst empirisk grund för att livstid för mord skulle vara preventivt. Att istället hävda att livstidsstraffet är en proportionerlig vedergällning för mord blir något betydligt krångligare för straffvärdemetafysikerna att trassla sig ur.

Angående frågan om konspirationsteori kan jag bara parafrasera Cato: För övrigt anser jag att BW för egenhand alldeles utmärkt målar fram sig själv som konspirationsteoretiker.

Robert Andersson